Black Water: Abyss (2020 Australien)

”Skulle vi inte istället ta och tillbringa helgen på ett hotell med pool och paraplydrinkar?” De orden yttras av den ende intelligenta personen i ett sällskap av fem som beslutat sig för att utforska en grotta i naturen under helgen. Om de hade lyssnat på hans förslag hade de alla sluppit tillbringa weekenden i ovan nämnda grotta tillsammans med en grinig krokodil och istället kunnat chilla vid en pool. Än en gång får man lära sig att: Naturen är bäst på tv och att Australien bör till varje pris undvikas då hela kontinenten består av allehanda varelser som kort och gott är livsfarliga.

Filmen Black Water: Abyss delar bara namnet med sin föregångare lite på samma vis som filmerna 47 meters down och 47 meters down: Uncaged gjorde. Ramhandlingen är densamma men i övrigt har filmerna inget med varandra att göra mer än att de båda har samma regissör Andrew Traucki som även ligger bakom finfina hajfilmen The Reef.

Iden att bli inspärrad i en grotta med en krokodil räcker för att engagera mig och filmen duger gott om man gillar farliga djur under vatten filmer. Skådisarna är helt ok och inte alltför korkade (om man bortser från deras märkliga behov att tillbringa sin ledighet ute i det gröna). Filmen är dock aningens för lång och hade mått bra av att tightas till lite. Finalen är lite väl over the top för min smak men i övrigt är det bara att mysa i tv-soffas och inse att man har det bättre än folket på rutan som tvingas dela utrymme med en krokodil.

Regi:Andrew Traucki

Betyg: 5/10

Sofia fortsätter med sin genomgång av slashers här

Underwater (2020 USA)

På botten av Marianergraven har en forskningsstation byggts. Filmen rivstartar med att stationen drabbas av en jordbävning och en handfull överlevande måste nu försöka att nå räddningskapslarna innan allt kollapsar. Svårigheterna stannar inte där då de inte är helt ensamma på havets botten. Verksamheten eller jordskalvet verkar ha väckt en gäng hungriga varelser till liv.

Monster och undervattensfilm är kombination jag har svårt att stå emot men denna gång räckte det inte hela vägen. Underwater har ett bra tempo och filmen är i stort sett en flykt för överlevnad från början till slut och på pappret verkar detta vara en film jag borde gilla. Skådisar och effekter är helt ok men den där lilla extra biten som skulle ha kunnat gjort filmen till en riktig nagelbitare fattas.

Filmen är för mörk (iofs av naturliga skäl de är på havets botten) men det blir av och till oklart vad som händer och sker. Trots att livet står på spel och det är en kamp mot klockan OCH att det kryllar av monster blir filmen aldrig riktigt spännande. Den krympande skaran harvar på i mörkret och flåsar i sina dykardräkter. Det blir enahanda efter ett tag. En liten besvikelse men visst om man är lite småsugen på monster under vattnet så finns det en hel del alternativ som är värre att se.  En extra bonus var att Kirsten Stewart var förvånansvärt uthärdlig för en gångs skull.

Regi:  William Eubank

Betyg: 4/10

The Meg (2018 USA/Kina)

Statham+jättehaj det borde räcka för att placera denna av mig efterlängtade film på tio i topp listan av årets filmer. Trist nog är det inte jättehajen av den utdöda arten megalodon som är Jason Stathams värsta antagonist i denna film utan filmens producenter (får jag anta) som gör sitt bästa för att presentera ganska så tandlös hajfilm.

Storyn är inte så mycket att orda om. Då en expedition till Marianergraven går fel kallar man in den avdankade räddningsdykaren (?) Jonas Taylor för att rädda personalen på havets botten. Motvilligt ställer Jonas upp då hans ex-fru är en av de fångade.I samband med detta lyckas man locka upp en megalodon från djuphavsgraven och måste nu försöka döda odjuret innan det glufsat i sig allt som kommer i dess väg. Båtar, plexiglas, ubåtar, valar och människor ja allt ovannämnda verkar ingå i denna hajs kostcirkel.

The Meg är en film som är gjord för att roa för stunden och det lyckas den ganska så väl med men då man vill få så många som möjligt att gå på filmen är den tillåten från 11 år i därmed ganska så oblodig och tam – det får ju inte bli för hemskt. Manusförfattaren har även klämt in en äckligt klämkäck unge i filmen som droppar söta oneliners och är så där irriterande lillgammal som bara ungar i filmer kan vara.

Då det är en kinesisk amerikansk film som så många filmer verkar vara i dag måste man naturligtvis stoppa in en massa kineser i filmen. Nu har jag inget emot kineser eller filmer från detta land men det blir en krystad känsla i filmen likt de Beckfilmer där man kastat in tyska skådisar av den anledningen att tyskarna varit med i finansierat filmen. Likadant känns det här och känslan jag får är att man lagt mer energi på att fördela rollerna rättvist mellan amerikaner och kineser än själva produkten. Lägg sedan till en ganska så yxig dialog samt en hundscen så blir tyvärr The Meg lite av en besvikelse för mig. Det som räddar rullen är Jason Statham som är god form och cgi-hajen som är riktigt maffig men jag kan inte riktigt släppa dess märkliga matvanor.

Regi: Jon Turteltaub

Betyg: 5/10

Andra filmspanare som sett filmen:

Sofia: https://bilderord.wordpress.com/2018/08/24/the-meg-2018/

Fiffi: https://www.fiffisfilmtajm.se/the-meg/

 

The Shallows (2016 USA)

Höstens andra hajfilm har jag väntat på ett bra tag. Tråkigt nog var mina förväntningar för höga och efter att ha sett den rysliga In the deep var det svårt att inte jämföra de två filmerna och där drog tyvärr The Shallows det kortaste strået.

Nancy har förlorat sin mamma i cancer och tar en timeout från sin läkarutbildning för att resa runt i världen. Hon söker upp en strand som ligger lite avsides från de stora turiststråken, då hennes mor tydligen surfat här tidigare. Nancy surfar för fulla muggar och har en skön stund i havet (hur man nu kan ha det) tills en mycket irriterad haj attackerar henne. Hon lyckas rädda sig upp på en rev men hajen stryker runt och verkar inte vilja ge sig innan den glufsat i sig den ovälkomna besökaren. Som om detta inte vore illa nog är tidvattnet på ingång om några timmar och revet kommer då vara ett minne blott.

Klart att en hajfilm som inte har ett epitet framför namnet shark typ sand, snow eller ghost kan vara dålig. Filmen är spännande inte tal om annat. Det smygsimmas, kameran kluckar effektivt i vattennivån och jag sitter på helspänn vid ett flertal tillfällen. Blake Lively är i mina ögon ganska så ointressant och blek som skådis och gör vare sig till eller från i rollen som Nancy men hon förstör åtminstone inte filmupplevelsen.

Mitt problem med filmen är de sista tio minuterna med en lösning på hajproblemet som bäst hör hemma i en av Roger Moores Bondfilmer.  Lägg sedan till en riktigt sentimental och kväljande slutscen som fick mig att sucka tungt över att en hajfilm som för en gångs skull var gjord med viss ambition föll på målsnöret. Är dock lite snäll i betyget då filmen trots allt fick mig att flämta till några gånger.

Regi: Jaume Collet-Serra

betyg: 6/10

In the deep (2016 Storbr)

OM jag någon gång skulle få för mig att åka till Mexiko för sol och bad så skulle jag INTE göra som systrarna i denna film. För att sätta lite piff på semestern bestämmer de sig för att åka på hajsafari. Det innebär att två puckon (systrarna) hoppar in i en ”säker” hajbur ute på böljan den blå, kastar i lite blod och slafs vattnet för att locka till sig hajar, buren sänks ned i vattnet så man kan ”njuta” av dessa bestar i deras rätta element. Jag vet inte vad det är för fel på folk nu för tiden. Varför nöjer man sig inte med att ta semester dvs sol, bada i poolen, paraplydrinkar och se en tafflig Elvisimitatör på kvällen? Bestiga berg och löpa gatlopp i djungeln bland räliga insekter och simma bland hajar – skyll er själva när olyckan är framme, för det är den förr eller senare. För huvudpersonerna i denna film innebär det att vajern till buren brister och den sjunker till botten i det hajfyllda vattnet.

När det dyker upp sådana här hiskeliga filmer är det bara att tacka och ta emot. Flera gånger under filmen kommer jag på mig själv med att jag glömmer bort att andas och blinka för detta är en film som framkallar genuin skräck och fasa hos mig.

Vanligtvis är hajfilmer riktigt kassa, speciellt under senare år då man massproducerat skitfilmer på löpande band med ordet shark i. Dessa filmer går inte att ta på allvar och de är oftast både tråkiga och dåliga – en förödande kombination. Folket bakom In the deep har däremot  ansträngt sig för att göra en spännande film och i mina ögon lyckas man över förväntan. Filmens sista timme som utspelas i buren på havets botten är i stort sett spännande hela tiden kryddat med ett flera scener som är både ruggiga och rafflande. Nu hoppas jag bara att årets andra hajfilm The Shallows håller lika hög klass.

Filmens enda svaghet är väl slutet som iofs är spännande men man använder sig av ett trick jag inte är så värst förtjust i och filmens sista fem minuter hade kunnat skippats, å andra sidan hade man då gått miste om helt fantastisk filmmusik.

Regi: Johannes Roberts

Betyg: 8/10

Frankenfish (2004 USA)

Frankenfish smaka på namnet Franken – fish. Tankarna vandrar och man undrar lite om filmens handling rör en fisk som är ihopsatt av döda kroppsdelar och sedan har väckts till liv. Naturligtvis är det inte så men namnet väcker som sagt ett visst intresse. Man kan säga mycket om filmbolagen som verkar lite i skuggan av de stora aktörerna men de verkar i alla fall ha högt i tak på sina produktionsmöten. Nu handlar inte Frankenfish om en fisk som väckts upp från de döda utan om ett genetiskt experiment som smitit ut i naturen – närmare bestämt  Louisianas träskmarker där den glufsar i sig alla som dumt nog vistas i närheten av vatten. En polis kallas in för att lösa fallet tillsammans med sig obligatoriska snygga tjejen som har massa akademiska poäng. Dessa damer har en förmåga att nästan alltid dyka upp när det vankas monsterfilm.

Det var Fiffi som gav mig en spark i baken att se filmen men jag har sedan länge haft den på min radar. Naturligtvis är inte Frankenfish en film som hamnar bland filmhistoriens mästerverk men i sin lilla nisch bland lågbudgetfilmer som rör farliga djur i vattnen är den inte alls så pjåkig. Effekterna är väl sisådär men inte störande dåliga, skådisarna klarar av sin uppgift, storyn är ganska rappt berättad och då man man hamnat i söderns träskmarker slipper man alla dessa män som ska förlänga speltiden samt spara in på budgeten genom att stirra på massa skärmar och prata rappakalja. Mitt sista påstående gäller de flesta filmer som har ordet Mega i sin titel. Att Frankenfish även är lite småspännande bland husbåtar och hembrännare är också ett plus.

Även Sofia har sett denna rulle.

Regi:Mark A.Z. Dippé

Betyg: 4/10

Beneath (2013 USA)

För att fira sin highschoolexamen åker sex vänner ut i naturen med siktet inställt på fest. Planen är att de ska åka tvärs över en sjö till någon holme för att supa och ha sex. Visst förkommer det rykten om att sjön innehåller något sorts monster men det bryr sig inte de ystra ungdomarna om. Det går som det går och snart sitter de sex tonåringarna fast i en eka mitt på sjön med en hungrig monsterfisk som cirklar kring båten. När sällskapets överlevnadsinstinkt kickar in blir det nästan lika farligt att vistas i båten som i vattnet.

Det här var inte direkt en högbudgetfilm men helt katastrofal är den inte. Filmens regissör sitter på en ganska bra (men kanske inte så originell) historia men klantar till det lite väl mycket ibland. Vi kan börja med filmens monster som är en tvåmeters fisk med vassa tänder. Tacksamt nog är det inte CGI men vi får se för mycket av monstret vilket inte är till dess fördel. Det blir mer rysligt när man bara får en krusning på vattenytan än att behöva stirra på ett plastmonster som skådisarna ibland får hålla i för att det inte ska sjunka.

Skådisarna är för mig helt okända men bortsett från de obligatoriska korkade besluten och en halvdan dialog sköter de sig helt ok. Regissören kunde ha nyttjat den klaustrofobiska situationen i det öppna lite bättre och begripit att de man inte får se många gånger kan vara rysligare än t.ex en plastfisk. Chanserna att skapa mer nervpirrande situationer på sina ställen i filmen är många men med några undantag tas inte dessa till vara. Det är synd för trots filmens nackdeler och sitt uppenbara hemmabygge till monster är Beneath av och till lite småspännande. Framför allt visar den att det går att göra skräckisar utan CGI bara man vill.

Regi: Larry Fessenden

Betyg: 4/10

Shark attack 3: Megalodon ( 2002 )

Här rör det sig om urtidshajar av arten megalodon. En haj som kunde bli kring 20 meter. Hajen lockas upp ur havsdjupen då man drar fiberopitiska ledningar på havsbotten. Tydligen är det så att elektricitet lockar till sig hajar, åtminstone i den här filmen. En av ledningarna går vid en semesterort i Mexico där folk snart blir fiskföda. Inte bara dras megalodonen till el, den låter som ett morrande lejon och är riktigt smart bla parkerar den nedanför vattenruschkanor ivrigt väntades på att lättklädda ungdomar ska ta ett åk mitt i natten, vilket de naturligtvis gör. Turligt nog för semesterorten har man en badvakt namn Ben. Han har ett något torftigt vokabulär som till största delen består av frasen: ”Oh my God!” samt det lite kortare uttrycket ”shit!”.men kompenserar detta med att vara en handlingskraftig man. Till sin hjälp har han den obligatoriska blondhåriga forskaren Cataline som tackar ja till Bens förslag om nattliga nöjen (vi kommer till det snart) samt den gamle sjöbjörnen Chuck som har en bakgrund i flottan vilket ”förklarar” att han har en torped liggandes i sitt förråd. Det sistnämnda gör att mina tankar vandrar till filmen Dinoshark där en karaktär lätt och ledigt fixade fram ett raketgevär när det behövdes.

En bit in i filmen utspealar sig följande dialog. En dialog som gjorde att jag backade filmen tre(!) gånger då jag först inte trodde mina öron. Jag har inte riktigt lyckas smälta detta minst sagt märkliga replikskifte.

Cataline:  I’m exhausted.

Ben: Yeah, me too. But you know I’m really wired. What do you say I… take you home and eat your pussy.

Att manus och specialeffekter är under all kritik förstår nog de flesta men det är filmens  dialog (som ni redan fått ett smakprov på) som tar priset. Vi har folk som inte kan uttala orden de ska säga, just ordet fiberoptiska ledningar ställer till problem för en och annan skådis. Man glömmer även bort vad man ska säga men det kan alltid döljas med en svordom eller två då omtagningar inte är på tapeten i denna film. Filmens final då megalodonen attackerar en yacht är halvt om halvt en klasiker på youtube. Man skulle kunna tro att skådisarna till detta spektakel har dragit sig undan i skam men de har de inte vett till. B.la dyker John Barrowman som spelar Ben upp var vecka i tv-serien Arrow och Ryan Cutrona som spelar Chuck återfinns i filmer som The Changeling och In the line of fire, undrar om han hade tippexat sitt CV innan han sökte de jobben?

Än en gång kan jag konstatera att jag kastat bort 90 minuter av mitt liv på ren skit och börjar nu så sakteliga undra om jag kommer ångra alla dessa mediokra filmval på min dödsbädd.

Regi: David Worth

Betyg: 1/10

The Bay (2012 USA)

Att dumpa flera ton avföring från steroiduppfödda kycklingar i vattnet är inte en speciellt god ide´. Det är t.om en mycket usel ide´om det finns främmande parasiter i vattnet. Steroiderna gör att parasiterna växer och byter värdjur från fisk till människa med fatalt resultat.

The Bay ännu en found-footage film. Berättelsen utspelar sig en tid efter katastrofen som drabbat det lilla samhället Chesapeake Bay. Myndigheterna har mörkat händelsen men en reporter sätter samman händelseförloppet med hjälp av videoupptagningar, facebook, sms, övervakningskameror och nyhetssändningar. Resultatet blir effektivt och jag sugs in i filmen. Förra årets Contagion försökte skapa känslan av panik då samhället och dess struktur bryter samman men nådde inte riktigt fram. I The Bay blir känslan av villrådighet och sammanbrott mer påtaglig när jag i snabba klipp får ta del av desperata läkare som försöker hitta en diagnos samtidigt som pankslagna patienter dör som flugor i väntrummet. Filmen blir också effektiv då jag som tittare vet vad problemet är men personerna i rutan har inte en susning om vad som drabbat dem. Jag sitter flera gånger och hojtar till; ”Hoppa inte i vattnet” eller ”drick inte vattnet”. Med enkla medel lyckas The Bay vara en effektiv katastrof-skräck-äckel film.

Att sedan utbrottet sker på en och samma dag och att en del av parasiterna växter sig alltför stora må vara hänt, lite dumheter får man lov att leva med inom skräckgenren På det hela var The Bay en positiv överraskning om än en ganska äcklig sådan. Att det är Barry Levinston som b.la ligger bakom filmer som Avalon och Rain Man kändes lite otippat men han klarar regin med hedern i behåll. Lätt spoilervarning: Parasiterna finns i verkligheten men håller sig till fiskar. För att se vad dessa vidriga varelser gör klicka på länken så vet ni vad som drabbar invånarna i Chesapeake Bay.

Regi: Barry Levinston

Betyg: 7/10

Jurassic shark (2012 Kanada)

Efter att jag sett Swamp shark för en tid sedan lovade jag mig själv halvt om halvt att ”nu skulle jag minsann hålla mig till kvalitetsfilmer och inte titta på vilken skit som helst”! Det löftet lyckades jag hålla …….i ca en vecka. Sofia (Rörliga bilder och tryckta ord) undrade lite försynt om skittunnan som jag vaskade fram alla filmer ur ens hade någon botten? På denna undran kan jag svara att Jurassic shark kommer från tunnans botten och får filmer som t.ex Zardoz, Drra på – kul grej på väg till Götet och Primal att förblekna vid en jämförelse.

Jag varken vill eller orkar egentligen argumentera varför filmen är usel för det är samma gamla visa som vanligt: Taskiga skådespelare, regi, manus och produktion. Det är bara det att i den är filmen är allt så mycket sämre än vad jag varit van vid tidigare. Det som är en aning skrämmande är att Jurassic shark är regissörens Brett Kellys 23:e (!) film. Det påstås att människan som art bla präglas av att hon lär sig av sina erfarenheter. Om man köper den teorin så  bör i rimlighetens namn den här filmen vara Kellys mest fulländande. Undrar då vilken kvalite´ han första film The Feral Man håller? Bara tanken förskräcker.

Kan inte avhålla mig från att dela med mig en bit av filmens dialog som jag inte kommer glömma i första taget.

– How are we going to kill it ?

– The Hillbilly way! (Halar fram en dynamitgubbe)

Regi: Brett Kelly

Betyg: 1/10

Bait (2012 Australien)

Den här filmen har jag väntat på sedan jag först hörde talas om den förra året. Anledningen var naturligtvis att det rörde sig om hajar som äter människor. Nu kanske en och annan läsare tar sig för pannan och ställer den högst berättigade frågan: Lär han sig aldrig? Svaret är att så länge hoppet finns kvar om att det kan finnas en bra vattenskräckis kommer jag troget leta i sörjan i jakten efter eventuella guldkorn.

Bait har två saker som talar till dess fördel. Dels är filmen från Australien, något som ofta betyder att den är lite mer vågad och okompromisslös i sitt berättande om man jämför med filmer från USA. Men det betyder också att skådisar och effekter med största sannolikhet är sämre men det kan jag klara av. Den andra anledningen till att filmen fångade mitt intresse var att handlingen verkade vara bortom allt sans och vett.

En stad vid kusten drabbas av en CGI-tsunami. Ett tiotal personer blir inspärrade i en mataffär tillsammans med de CGI-hajar som följde med på köpet i.o.m tsunamin. Thats it och det räcker, åtminstone för en skräckfilmstörstande tok.

Filmens affischnamn är, antar jag, Julian McMahon känd från Nip/tuck och Fantastic four så redan här har man lagt en viss ”kvalitetsribba”. Jag kände även igen Xavier Samuel från filmen The Loved ones. Han insats är kanske inte den bästa men han är åtminstone bra på att se lite svårmodig ut. Något som jag tycker är helt berättigat om man plötsligt en dag finner sig dela arbetsplats med hungriga hajar. De övriga skådisarna var för mig helt okända men de sköter sig bra åtminstone under tiden som de skriker och plaskar runt bland butikshyllorna men så fort de försöker sig på mer avancerat skådespeleri (läs dialog) passerar de sin kompetensnivå. (SPOILERVARNING) Bait håller spänningen uppe ganska väl och accepterar man bara att hajar hellre äter levande människor som gör motstånd än värnlösa lik och att en Taser gun räcker för att ta en vithaj av daga är filmen definitivt helt ok, åtminstone inom sin genre. Då Bait gjorts för 3D marknaden finns det ett helt gäng tröttsamma scener som försöker nyttja mediets effekter b.la kropsdelar som flyter i förgrunden och saker som ska sticka ut ur rutan/bioduken. Det ger ett amatörsmässigt intryck och jag kan tycka att dessa effekter hör mer hemma under 80-talets korta 3D boost (bla Friday the 13th 3) än idag. Absolut ingen toppfilm men milt underhållande.

Regi: Kimble Rendall

Betyg: 5/10

Swamp shark (2011 USA)

Då var det dags för en ny tur till skräckfilmsträsket. Jag vet att filmen med stor sannolikhet kommer att suga innan jag ens börjat titta och visst besannas mina farhågor ganska omgående men ändå fortsätter jag att titta. Min fru kommer in i vardagsrummet tittar några minuter och ställer sedan den högst relevanta frågan:Varför?

Jag har verkligen inget bra svar att ge. Det är bara att acceptera jag dras till dåliga filmer likt en fluga till skit.

I Swamp shark är den lokale sheriffen filmens skurk. För att dryga ut sin lön smugglar han sällsynta djur. Sheriffen har troligen drabbats av hybris när det rör sig om smuggling då filmen startar med att han med hjälp av en tankbil (!) fraktar en för vetenskapen okänd hajart. Naturligtvis så välter tankbilen och hajen rymmer. ”Äventyret” kan starta. Här har manusförfattaren tänkt till lite i.o.m att han valt att göra hajarten okänd så fisken utan problem kan få simma runt och glufsa i sig folk i sötvatten.

Man har faktiskt gjort ett halvhjärtat försök att utmejsla några av filmens karaktärer. Viljan att försöka gör en åtminstone hyfsad film finns men produktionsteamet och skådespelarna saknar färdigheten att realisera sina ambitioner. Swamp shark är mot alla odds helt ok (vill inte använda ordert bra i dessa sammanhang) första halvan men någonstans i mitten havererar filmen totalt och resten är en ren plåga att se. Då jag har fobi för vatten och vad som döljer sig under ytan blir det trots allt lite ruggigt av och till, det måste jag erkänna, men på det stora hela är Swamp shark en usel film. Swamp shark lär inte vara den sista usla skräckfilm jag ser, det är jag plågsamt medveten om. Fiffi har frestat mig med Sand sharks så jag vet att jag inom en inte alltför avlägsen framtid återligen ligger i soffan med trötta ögon och hör min fru fråga varför? Och än en gång har jag inget vettigt svar att ge.

Regi: Griff Furst

Betyg: 2/10

Loch Ness terror (2008 Kanada)

Jag kände till filmen men hade avfärdat den som trams men när Fiffi var positiv bestämde jag mig för att ge den en chans. Loch Ness terror är ingen Jaws men det är en film gjord med gott humör och det är ett ärligt försök att göra en bra farliga-djur-under-vatten film med små medel.

En expedition till den beryktade sjön Loch Ness slutar med att nästan hela sällskapet blir monstermat. En pojke överlever massakern och viger sitt liv till att jaga monstret. I vuxen ålder kommer han varelsen på spåren när han nås av rapporter om att ett monster har siktats i Lake Superior.

Man ska kanske inte vänta sig en film med idel toppskådisar och hisnande effekter men Loch Ness terror har andra kvaliteer. Först och främst lyckas den bli spännande trots att monstret är allt annat än skrämmande. Det påminner mest om en Apatosaurus med vassa tänder. De som gjort filmen vet att deras monster kanske inte är speciellt lyckat och har två vägar att gå: Antingen visa det så lite som möjligt eller bara vräka på med allt de har. De valde det sistnämnda alternativet och mot alla odds så funkar det. Jag vänjer mig vid det kackiga monstret som blir mer och mer skrämmande ju mer jag ser det och efter en stund infinner sig den där härliga skräcken för oklorerat vatten. Skådisarna är inget oscarsmaterial men jag har sett värre i filmer med avsevärt större budget. De klarar sig bra främst beroende på att filmteamet faktiskt har arbetat med manuset och satsat på att göra sitt bästa efter de förutsättningar de har. Gillar man genren är filmen sevärd och man vänjer sig vid det något plastiga monstret. En positiv överraskning.

Regi: Paul Ziller

Betyg: 5/10

ALIM: Jaws (1975 USA)

Då har vi i detta tema nått fram till filmernas film i den lilla men mycket älskade (åtminstone på denna blogg) genren farliga-djur-i-vatten. Jaws är baserad på en halvkass bok skriven av Peter Benchley. På olika vägar hamnade boken hos ett par producenter på filmbolaget Universal Pictures som blev eld och lågor då de insåg att boken har en story som skulle passa väl på den vita duken. Producenterna köpte rättigheterna att filmatisera boken och började se sig om efter en lämplig regissör. De fastnade för Dick Richards men då han envisades med att kalla hajen för val tappade producenterna förtroende för Richards och  bytte ut honom mot Steven Spielberg.

Spielberg var till en början intresserad men blev efter en tid tveksam till projektet då han kände att filmen påminde allt för mycket om hans tidigare film The Duel. Spielberg var helt enkelt rädd att fastna i ett fack som thriller/skräck regissör. Ett tag försökte han t.om få till stånd att byta film men det blev blankt nej vilket nog var tur för jag anser att tillsammans med Raiders of the lost ark är Jaws den bästa film Spielberg gjort.

Egentligen hade man tänkt sig en annan öppningsscen men budget och teknik satte stopp för att visa hur hajen glider in i hamnen till staden Amity.

Det var många kända skådisar som erbjöds roller i filmen. Robert Duvall erbjöds rollen som polischefen Brody men han ville spela hajjägaren Quint. Roy Scheider ville spela polischefen och fick den efter viss tvekan från Spielberg. Både Lee Marvin och Sterling Hayden fick förfrågningar om att spela Quint men var kallsinniga inför erbjudandet. Till slut tackade Robert Shaw ja till att spela Quint något som skulle visa sig ställa till en del svårigheter då Shaw hade alkoholproblem, till på köpet så tålde han inte heller Richard Dreyfuss som spelar marinbiologen Hooper. Skådespelarna Joel Grey och Jeff Bridges var i åtanke som Hooper men när George Lucas föreslog Richard Dreyfuss för Spielberg fick han rollen.

Shaw, Scheider och Dreyfuss.

Tanken var att inspelningen skulle ta 55 dagar men den drog ut på tiden och landade på hela 159 dagar man drog även över budgeten med det dubbla. En orsak till problemen var robothajen som krånglade. Hajen sjönk och fick bärgas ett antal gånger roboten löpte även amok vid några tillfällen och betdde sig inte alls som det var tänkt. Elaka tungor började kalla filmen för Flaws pga alla problem vid inspelningen.

Hajen var mekanisk men maskineriet tålde inte saltvatten speciellt bra.

Trots alla svårigheter blev Jaws blev en formidabel succe och begreppet blockbuster var fött på både gott och ont. Det positiva är att bolagen numera vill ha en stor framgångsrik film och satsar på det spektakulära vilket naturligtvis ofta är underhållande. En nackdel är att s.k blockbusters ofta blir ganska beiga och inte speciellt nyskapande (om man bortser från effekterna) då bolagen vill attrahera så många biobesökare som möjligt. Att en blockbuster ska utmana hjärnan är kanske att begära för mycket. Ett annat problem är att då filmbolagen satsar mycket pengar på en film sjunker produktionen av övriga filmer som kanske inte på pappret verkar vara lika lönsamma. Men man få ta det goda med det onda.

Vill här påminna om att 50% av alla hajattacker sker på ett vattendjup som är MINDRE än 150 cm. Jag går aldrig längre ut i vattnet än till midjan.

Filmen Jaws bjuder på två filmer i en. Berättelsen utspelar sig i det lilla samhället Amity på den amerikanska östkusten. Precis innan badsäsongen startar hittas delar av en kvinna på stranden. Polischefen misstänker att det rör sig om en haj men de styrade vägrar att lyssna på det örat, man vill inte förlora sommargästerna. När fler folk blir fiskmat tvingas man erkänna problemet och polischefen Brody ger sig ut på jakt efter hajen tillsammans med en professionell hajjägare,Quint, och en marinbiolog, Hooper. Filmen första halva är en ren skräckfilm där man aldrig riktigt kan veta var och när hajen ska slå till. John Williams fantastiska musik gör att man är på helspänn i väntan på nästa attack. Första gången jag såg filmen satt jag som på nålar under filmens första timme och än idag finner jag ett obehag trots att jag vet precis när saker och ting går åt helvete. När Brody ger sig ut på jakt efter hajen övergår filmen från skräck till äventyrsfilm. Det är fortfarande mycket spännande men inte inte på samma gastkramande vis som i filmens första halva. Jag tycker att de båda delarna kompletterar varandra väl och man får det bästa av två genrer.

En av många scener i filmen där jag drar på minnen till Spielbergs lite torra men träffande humor.

Filmens regi är mycket bra. Det här är Spielberg när han är som bäst. Det är små detaljer som gör gör att filmen växer tillsammans med den spännande handlingen. I scenerna med familjen Brody lyckas Spielberg få mig att tro att det är en riktig familj. Han får skådisarna att agera avslappnat och naturligt och dialogen känns nästan improviserad. Skådisarna är mycket bra och Scheider gör här en av sina bästa roller. Med små medel och ansiktsuttryck lyckas han förmedla Brody som karaktär och person. Jag tänker på Brody som Brody och inte som Scheider som spelar en polis i en småstad. Manuset är välskrivet och filmen blir aldrig tråkig.

Om man av någon konstig anledning inte har sett Jaws bör man göra det bums. En del kanske tänker att det är en mossig och gammal film då den snart är 40 år gammal men den känns fortfarande fräsch och effekterna är avsevärt bättre än i många moderna CGI-filmer. Jaws är kort och gott en tidlös klassiker.

Regi: Steven Spielberg.

Betyg: 10/10