The Conjuring 3: The Devil Made Me Do It (2021 USA)

Än en gång får vi följa paret Warren i jakten på onda andar och demoner. Denna gång startar filmen med en exorcism som går lite si så där. Konsekvensen blir i vart fall en mordrättegång där försvaret hävdar att den tilltalade var under en demons inflytande när mordet begicks och borde därför förklaras oskyldig. Det faller nu på Warrens att nysta i mysteriet för att bevisa demoniskt inflytande.

Första filmen i denna serie var en rejält ruggig historia men konceptet blir allt mer urvattnat för var gång. Det är en popcornskräckis där man ska hoppa till i biomörkret vid väl valda tillfallen. Några rysningar får jag inte och storyn är i ärlighetens namn inte speciellt engagerande. Paret Warren letar bevis och sedan avslutas allt i ett CGI-inferno där det blåser Carola vindar samtidigt som folk svävar en halvmeter ovanför marken. I de tidigare filmerna har jag åtminstone vid något kort ögonblick känt visst obehag eller tyckt att ett och annat spökeri varit lite extra  men här rullar det liksom bara på.

Det är dock både välgjort och välspelat, Patrick Wilson och Vera Farmiga är bra i huvudrollerna och birolls innehavarna gör vad de ska. Jag skrockar till lite förtjust när John Noble dyker upp i rollen som pensionerad präst. Tråkigt nog känns berättelsen förutsägbar och lite bege. Gör man ett par filmer till i serien som håller samma stil skulle jag nog vilja påstå att Conjuring unversat nog kan göra skäl för epitetet skräckfilmernas motsvarighet till Beck.

Regi: Michael Chaves

Betyg: 4/10

The Commuter (2018 USA)

I flera års tid har den före detta polismannen, numera försäkringsagenten Michael MacCauley var dag pendlat till sitt jobb. Resandet har gjort att han känner igen, åtminstone till utseende, de flesta passagerarna på tåget. En dag blir han tilltalad av en kvinna som erbjuder honom 100 000 dollar om han kan identifiera en passagerare som inte brukar vara på tåget. Det enda Michael behöver göra är att fästa en sändare på dennes väska. Då han precis fått kicken från sitt jobb är han frestad men samtidigt börjar hans polisinstinkter pingla då något verkar lurt.

Om man vill döda lite tid kan man i brist på annat kolla in The Commuter men det torde finnas bättre saker att göra eller framförallt bättre filmer att se. Jag får intrycket av att filmbolaget tyckte det var dags för en thriller och tog vad man hittade i skrivbordslådan. Filmen går mer eller mindre ut på att Neeson som spelar Michael springer fram och tillbaka i pendeltåget och flackar med blicken för att hitta sin passagerare. Detta varvat med en del avbrott för lite action. Filmer som utspelar sig i en sluten miljö är många gånger spännande men The Commuter är en trött film och börjar man inte bli lite less på Neeson i dessa filmer. Han är  en bra skådis men han har det sista decenniet överanvänts i thrillersammanhang.

Det som var lite roligt var att man hade knökat in en hel del kända skådisar i små roller. Sam Neil får ett tiotal repliker, Elizabeth McGoverns speltid är väl max tre minuter, Patrick Wilson fick lite längre och Florence Pugh dyker upp som surmulen gothpendlare. Roligare än så blev det inte.

Regi: Jaume Collet-Serra

Betyg: 4/10

 

Godzilla: King of monsters (2019 USA)

Många och stora monster, en handling som har ett lika stort djup som en vattenpöl och inte så mycket mer. Detta sammanfattar min åsikt om senaste filmen om Godzilla. Den här gången är det några ekoterrorister som väcker upp en himla massa monster runt om i världen. Monstren gör vad de brukar göra i filmer av detta slag nämligen att  göra slarvsylta av infrastrukturen. Turligt nog står Godzilla på mänskligheten sida och tar upp kampen.

Byggnader rasar, folk skriker och jag bryr mig inte ett dyft om mänsklighetens överlevnad. Skillnaden mot Skull island som kom häromåret är markant. Där brydde jag mig om människorna i filmen och hur det skulle gå för samtliga inblandade. Monster stora som skyskrapor kräver lite mer finlir än bara raserade städer för att bli spännande. Har man sett ett hus kollapsa har man sett alla. Det känns hemskt att säga men Godzillafilmen från 1998 är fortfarande den bästa vilket säger ganska mycket om kvalitén på 2000 talets rullar om jätteödlan. Tillägger att jag inte sett några japanska filmer om den radioaktiva ödlan i vuxen ålder. De kanske är bättre?

Regi: Michael Dougherty

Betyg: 3/10

Annabelle comes home (2019 USA)

Dags för en popcornskräckis så här i sommarnatten. På repertoaren finns det för närvarande två dockskräckisar och då jag aldrig sett en film om Chucky (har aldrig lockat mig) blev valet inte så svårt utan jag fick än en gång hälsa på hos paret Warren och deras hiskliga docka Annabelle. Filmen utspelar sig ganska så direkt efter händelserna i den första Conjuring filmen. När Lorraine och Ed ska resa bort över natten ordnar de en barnvakt till sin dotter Judy, den rekorderliga Mary mindre rekorderlig är Marys kompis Daniela som mer eller mindre oinbjuden dyker upp i det Warrenska hemmet och råkar ”befria” Annabelle. Väl lös släpper Annabelle loss allt otyg som ryms i parets källare; spökhundar, mordiska bröllopsklänningar en ruggig tv-apparat och annat oknytt.

Inget nytt under solen här, filmen rullar på i gamla invanda hjulspår men som så ofta när det rör Wan (manus och producent) är det ganska välgjort. Wans styrka ligger i hans förmåga att kunna använda små medel för att skapa otrevligheter, filmen är som ruggigast under den första halvan när spökerierna håller sig på en lagom nivå, när man sedan släpper loss hela arsenalen av spökerier blir filmen på stört desto ointressantare, det blir helt enkelt för mycket av det goda.

Annabelle comes home är trots allt godkänd. Dels gillade jag filmens första halva med de mer subtila spökerierna och man har bra skådisar i trion Mckenna Grace (Judy), Madison Iseman (Mary), och Katie Sarife (Daniela) tre skådisar jag hoppas få se mer av. Trots ett slut som är så sockersött att jag storknar är jag ganska så nöjd när jag kör hemåt i sommarnatten, jag fick ungefär vad jag väntat mig.

Ett extra plus till den unga biopubliken som skrek på de rätta ställena och gav föreställningen en extra skjuts – att jag var äldst i salongen behöver jag nog inte ens nämna. Några ungdomar lämnade t.om företräde åt den gamle mannen i hawaiiskjorta när salongen tömdes, jag måste röra mig skröpligt nu för tiden.

Regi: Gary Dauberman

Betyg: 5/10

The Conjuring 2 (2016 USA)

Conjuring2Än en gång får få träffa de paranormala utredarna Ed och Lorriane Warren och det mesta är sig likt. Efter en snabbvisit i det för oss skräckentusiaster inte helt obekanta Amityville går färden till England där en familj terroriseras av ett spöke. Paret Warren ska utreda om det rör sig om en äkta hemsökelse då kyrkan inte vill befatta sig med fallet då man är rädd att det hela är en bluff. Till en början verkar nog spökerierna vara nog så autentiska men det finns trots allt ett och annat som pekar mot att familjen försöker lura utredarna som inte riktigt vet vad de ska tro.

James Wan kan sin skräck och han verkar inte ha tappat greppet. Visst, det är i stort sett en upprepning av förra filmen och det är inte storslagen filmkonst men The Conjuring 2 lär infria publikens förväntningar. Wans styrka består i att han kan lägga upp filmens scener på ett lite oväntat vis, variera sina jumpscares och kan t.om få en gammal skräckfilmsräv som mig att hoppa till och få nöjet att få uppleva en rysning eller två. Till skillnad mot många andra i branschen lurar han inte tittarna med falska skrämskott utan det finns verkligen en anledning att dra efter andan när saker och ting sker. Däremot tycker jag att man överanvänder tricket med att vrida upp volymen i botten för att vi ska hoppa till lite extra. De värsta skräckscenerna i filmen var dock när Maggie Thatcher dyker upp på familjens tv-ruta. Där och då reste sig det lilla hår jag har kvar på huvudet.

Filmen ska ha ett extra plus för sina sunkiga miljöer och man har verkligen lyckats väl med att skapa en 70-tals stämning i detaljerna. Skådisarna är bra även den stiffe Patrick Wilson och filmen klart sevärd. Det som drar ned mitt betyg lite är att filmen är alldeles för lång och har alltför många transportsträckor där jag bara sitter och väntar på att storyn ska få fortsätta. Filmen blir också lite väl smetig vid några tillfällen, något som nästan alltid skapar en viss aversion hos mig men på det hela är The Conjuring 2 en bra skräckis.

Ett stort lyft för filmen var den underbara biopubliken som till stor del bestod av yngre tjejer. De vrålade och skrek av skräck filmen igenom. Kommentarer for genom luften som ”nä nu blundar jag”, ”hjälp”. Man kan kanske tycka att det ska vara tyst på bio men i det här fallet lyfte verkligen publiken filmen. Action Lunkan var till en början tveksam men han var riktigt nöjd och ger filmen 7+. Jag ger den 7-.

Regi: James Wan

Betyg: 7/10

The Conjuring (2013 USA)

246460id1c_Conjuring_INTL_27x40_1Sheet.inddThe Conjuring startar likt många skräckisar med ett husköp. Familjen flyttar glatt in men redan första natten sker oförklarliga saker, dörrar öppnas och stängs av sig själva och alla klockor i huset stannar vid tiden 03:10. Detta är bara början och fenomenen ökar i intensitet. I ren desperation kontaktar mamman i familjen de två demonjägarna Lorraine & Ed Warren men risken är stor att det redan är försent och husets ondska kan ha vuxit sig för stark.

James Wan har gjort sig ett namn i skräckfilmernas värld. Han har bla gjort Saw, Insidious och Dead silence alla filmer som i sina stunder varit härligt rysliga och The Conjuring är inte sämre den. Filmen sägs vara baserad på s.k verkliga händelser och paret Warren har existerat i verkligheten. De har gett ut flera böcker om sina övernaturliga fall varav några har filmats bla Amitiville horror samt A Haunting in Connecticut. Hur sanna deras äventyr är kan nog diskuteras men det spelar egentligen ingen roll då The Conjuring lyckades ge mig något unikt i skräcksammanhang nämligen rysningar och inte bara en utan två gånger!  Jag minns inte när det hände sist. Det var en fröjd att känna hur en rysning for genom kroppen, hur det sög till i magen och känna håren resa sig på mina armar.

Tyvärr faller Wan i effektfällan under filmens andra halva. Personligen tycker jag att osynliga händer som drar av täcken, knarrande dörrar och oförklarliga ljud är avsevärt mer rysligt än kvinnor som flyger i luften, spottar blod, ruttnande lik och andra spekulativa effekter. Det blir alltid för mycket av det goda och ofta väldigt högljutt. Wan gödslar med de här effekterna ju längre filmen fortskrider. Turligt nog blir det inte hela havet stormar då regissören sparar ett och annat rysligt moment av det mer stillsamma slaget till slutet. Jag säger det för femtioelfte gången: Less is more.  Trots denna lilla invändning hör nog The Coinjuring till en av årets bästa skräckisar. Bara prologen är väl värd biobiljetten. Gillar man genren har jag svårt att tänka mig att man blir besviken.

Regi: James Wan

Betyg: 8/10

Source Code ( 2011 USA )

Efter Moon har regissören Duncan Jones fått aningens mer pengar att röra sig med, det betyder bättre effekter och fler skådisar. Moon hade som bekant i stort sett bara en skådis men som tur var en bra skådis, Sam Rockwell. Jones spinner lite på samma tema i Source Code som i sin tidigare film: En huvudperson vars identitet av olika anledningar är konstlad. En soldat från Afghanistan, Colter Stevens, vaknar plötsligt upp på ett tåg men med en annan persons utseende och identitet. Mycket snart ( ca 8 min) går det upp för honom att han deltar i ett experiment i syfte att förhindra ett terrorattentat. Tåget han sitter på har sprängts och man fruktar nya attentat. Militären har lyckats koppla Colters hjärnvågor till ett av offren på tåget men tidsrymden är bara 8 minuter sedan smäller bomben. Turligt nog kan man göra om experimentet flera gånger. Colter har åtta minuter på sig att identifiera terroristen och räkna ut dennes nästa mål. Vetenskapsmännen har emellertid inte lagt alla korten på bordet och en och annan obehaglig överraskning väntar på Colter.

Utan förra årets Insidious hade nog inte denna film gjorts. Man skulle tro att det blir tråkigt att se en film där åtta minuter repriseras om och om igen men icke. Fartfyllt, spännande och underhållande samt Jake Gyllenhaal i huvudrollen flankerad av Michelle Monaghan och Vera Farmiga gjorde Source Code till av de bättre filmerna i sommar. En sommar som bara verkar bestå av superhjältar, prequels och sequels och andra ganska fantasilösa produkter. Filmen vågar även låta den genomsnittlige tittaren använda sin hjärna en aning men en lika stor utmaning som Insidious är Source Code inte. Det kan vara på sin plats att påpeka att jag älskar Groundhog Day ( Måndag hela veckan ). Båda filmerna bygger på liknande premisser att en person har möjligheten att återuppleva en sekvens och får en möjlighet att ställa misstag till rätta. Två andra filmer som man kan skyffla in i samma genre är The Butterfly effect samt den halvt om halvt oförtjänt bortglömda Retroactive . Gillar man inte ovan nämnda filmer ska man kanske se något annat på bio men jag var mer än nöjd. Till en början var betyget högre men jag är aningen ambivalent om jag gillar slutet eller inte. Vid en omtitt kan betyget höjas, kanske. Steffo och Fiffi har också sett filmen.

Regi: Duncan Jones

Betyg: 7/10