Invasion of the body snatchers (1978 USA)

1978 var det dags för en nyinspelning och nu har man flyttat handlingen från småstaden Santa Mira till ett smågrått San Francisco. Elizabeth jobbar som hälsoinspektör och har det bekymmersamt. Inte på jobbet utan hennes problem är av en mer privat natur. Hennes man har förändrats. Han har blivit känslokall och verkar syssla med något skumt. Otrohet kanske skulle vara det givna svaret men det är som hela hans personlighet förändrats. Känslan av att det är som att det är någon som låtsas vara hennes man är högst påtaglig. Hon tar upp problemet men sin arbetskamrat Matthew som försöker hitta en rationell förklaring. Då han tror att problemet är av psykologisk natur tar han kontakt med sin vän psykologen David. Det visar sig snart att liknande incidenter utspelar sig i den stora staden. Beror det på att det är en känslokall plats att leva på eller är det det ett utslag av paranoia som psykologen David föreslår? Vi som sett filmen från 1956 vet naturligtvis vad det rör sig om.

Som jag nämde i mitt förra inlägg så gillar jag denna version av Finneys historia bäst. Anledningarna till detta är flera: Dels har man en hel del mycket kompetenta skådisar b.la Donald Sutherland, Jeff Goldblum, Veronica Cartwright och Leonard Nimoy. Filmen har även en rysligare stämning än i föregångaren. Man lyckas också bättre med att förmedla den paranoida känslan över vem man kan lita på? Filmen har vad jag kallar en nerv och är rejält spännande i sina stunder. Vidare är de få effekter som är med snyggt gjorda (ok hundmannen kan diskuteras) och filmen känns verkligen inte som att den snart är 40. En redan bra film (1956) har helt enkelt blivit bättre. 1978 års version av Invasion of the body snatchers tål verkligen att ses och ses om och aldrig har väl låten Amazing Grace skänkt en sådan känsla av total hopplöshet.

Regi: Philip Kaufman

9/10

Det rätta virket (1983 USA)

large_o2t9jnHHJL0j4P7GDuGmovc1lAHDetta är inte en instruktionsfilm för hemmasnickaren utan handlar om USA:s rymdprogram närmare bestämt Mercuryprogrammet som föregick det mer kända Apolloprojektet som satte den första människan på månen.  Filmen tar avstamp på Edwards Air Force Base där piloten Chuck Yeager blir den första som passerar ljudvallen. Flygbasen drar till sig piloter från hela landet och medan de bevisar sin manlighet i luften får fruarna vackert sitta hemma och vänta på att deras kommer hem, levande eller i en kista. När ryssarna skickar upp Sputnik 1957 gör amerikanerna allt i sin makt för att komma ikapp de ryska framstegen i rymden Man beslutar sig för att ta ut sju män som består av det rätta virket mao vita amerikanska män.

Detta är en helaftonsfilm med mycket testosteron, män i motljus och amerikanska flaggor. Filmen kom 1983 mitt under Reagans styre och jobbar på bra med att befästa den amerikanska drömmen myten. I vanliga fall slår jag bakut när filmer av detta slag dyker upp men här funkar det på alla plan. Filmen är helt enkelt för välgjord och intressant för att jag ska kunna irritera på bagateller som hejdlös nationalism och machomän. En annan bidragande orsak till att filmen funkar är att regissören Kaufman hela tiden växlar mellan den historia som skrivs med Yeager och Mercuryprogrammet och astronauternas familjeliv som inte alltid är en dans på rosor vilket gör att berättelsen engagerar både det stora och det lilla.

Det rätta virket är också lite av en who´s who i Hollywood under tidigt 80-tal då filmen formligen svämmar över av kända ansikten bland både manliga och kvinnliga skådisar. Det är kanske inte de största namnen i branschen men Kaufman har skrapat ihop en intressant skara skådisar.  Slutligen är filmens specialeffekter mycket välgjorda och det märks inte att filmen är över 30 år gammal.

Då detta är en s.k kallad BOATS har man som vanligt tagit sig en del friheter med verkligheten för att gör det hela lite mer dramatiskt. Jag kan tycka lite synd om astronauten Gus Grissom som blir oförtjänt svartmålad i filmen men drama går alltid före fakta både i filmens värld och i verkligheten.

Regi: Phil Kaufman.

Betyg: 8/10

ALIM: Alien (1979 USA)

Manusförfattaren  Dan O’Bannon var i Frankrike för att utveckla filmen Dune. Projektet lades ned men under sin vistelse hade O’Bannon stiftat bekantskap med schweizaren H.R. Gigers ovanliga designer och teckningar. När O’Bannon återvände till USA slog han sig samman med en annan manusförfattare, Ronald Shusett, för att skriva ihop ett manus. Inspirerad av H.R. Giger bilder tog manuskriptet till Alien form. Inget bolag i Hollywood var intresserad av manuset då de tyckte det var alldeles för blodigt. Det var först när Walter Hill lade händerna på manuskriptet som saker och ting började hända.

Hill bearbetade om manuset och tonade ned på våldet. Bolaget ville ha med några kvinnor i handlingen då ”det är mer spännande när en kvinna hamnar i fara” så den manliga karaktären Ripley blev till en kvinna. Tanken var att Hill skulle regissera filmen men han valde att vara producent. Engelsmannen Ridley Scott fick erbjudanet om att göra filmen något han tacksamt tog emot då hans senaste projekt Tristan och Isolde hade lagts på is.

Nostromo

Alien utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid. Fraktskeppet, Nostromo nås av vad som verkar vara en nödsignal från en till synes obebodd planet. Man landar på planeten och hittar ett främmande rymdskepp. När man undersöker skeppet blir en besättningsmedlem attackerad och så mycket mer ska nog inte avslöjas här om någon nu mot all förmodan inte har sett filmen.

Scott är lyckats med allt i filmen; Den rysliga filmmusiken av Jerry Goldsmith, designen av Ron Cobb och H.R. Giger samt rollbesättningen, ja allt är perfekt. Det mesta som man tidigare varit van vid i sf-genren var annorlunda. Cobbs design av Nostromo är fjärran från de upplysta och trevliga miljöer man tidigare varit van vid. Skeppet är stort, mörkt och lite småslitet. Den belysning som finns består av lysrör som ger ett kallt och sterilt intryck. Skeppets besättning går omkring i arbetskläder och verkar vara som folk är mest. De tjafsar och munhuggs och man hittar inte någon moraliska kompass i form av kapten Kirk eller Koenig i berättelsen . När jag såg filmen första gången hade jag svårt att räkna ut vem filmens s.k hjälte var.

Insidan av det främmande rymdskeppet

Filmens dialog saknar det sedvanliga filosoferandet om världsaltets storhet som är så vanligt förekommande i sf-filmer. Stora delar av dialogen improviserades fram, något som förstärker vardagskänslan i filmen. Detta gör att jag trots den främmande miljön kan identifiera mig med Nostromos besättning och situation och därmed leva mig in i berättelsen. Egentligen skulle man kunna beskriva Alien som en överdjävlig dag på jobbet.

För designen av mostret kontaktades nu H.R. Giger. Hans första utkast till varelsen var man tvungna att förkasta då designen var för sexuellt vågad. Å andra sidan så  kryllar filmenav symboler för det manliga och kvinnliga könet. Detta gjordes avsiktligt enligt manusförfattaren Dan O’Bannon. Enligt O’Bannon blir vi obekväma av sexualitet och då Alien i mångt om mycket handlar om våldtäkt känner biobesökarna ett psykologiskt obehag. Dessa åsikter får stå för O’Bannon men visst kan man (om man vill) se en massa symboler för manligt och kvinnligt i filmen, allt från Nostromos bröstformade undersida till monstrets penisformade skalle. Hur som helst så dras Alien med en unik och oroväckande scenografi som omedelbart sätter mig i den rätta skräckstämningen.

Från vänster: John Hurt, Veronica Cartwright, Tom Skerritt, Yaphet Kotto, Sigourney Weaver, Harry Dean Stanton och Ian Holm.

Scott lyckades med att fixa ihop ett gäng mycket bra skådisar i rollerna som de sju besättningsmännen. Till en början hade man tänkt sig en etablerad skådespelerska i rollen som Ripley b.la var Meryl Streep på tapeten. Turligt nog så bestämde man sig för  Sigourney Weaver som först hade tänkt att strunta i provinspelningen då hon egentligen helst ville göra filmer inom dramagenren. Alien har genererat tre sevärda uppföljare som dock inte når upp till orginalets nivå av olika anledningar, men som sagt de är absolut sevärda. Likt Jaws säger jag att har man inte sett Alien bör man göra detta bums.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 10/10