Backcountry (2014 Kanada)

Än en gång får jag stifta bekantskap med folk på film som inte har sunda vätskor. Denna gång heter de Jenn och Alex. Av för mig obegripliga skäl anser de två att det bästa de kan göra med sin ledighet är att campa i naturen. Jenn är den vettigare av de två då det är Alex som övertalat henne till turen. Han har nämligen vuxit upp i området och vill visa henne den storslagna naturen. Att Alex är ett pucko inser vi tittare redan efter fem minuter då han anser sig inte behöva en karta då han känner till området. Det går som det går och slutar i gråt, panik och elände. Än en gång får jag vatten på min kvarn då mantrat ”naturen är bäst på tv-rutan” visar sig stämma.

Det är en relativt obehaglig film även om den inte kommer med något nytt. Alex leder vägen och jag som tittare kan inte göra annat än att se på när den leder åt ett håll nämligen åt helvete. Det är väl först under filmens andra halva som det blir spännande men fram tills dess har filmen som sagt dragits med en obehaglig känsla som aldrig riktigt vill släppa. Rullen innehåller även ett par scener som gjorde att jag vred mig i soffan av obehag samtidigt som jag hojtade ”detta behöver ni inte visa”. Backcountry blir väl kanske inte en film som hamnar bland de oförglömligas skara men den är vad man säger: ”Helt ok.”

Efter filmen var jag dock nödgad att fråga min chef som är jägare om man kan springa ifrån en björn. Han bara skrattade och förklarade att när björnen väl börjar kuta är loppet kört. Tur för Jenn att den obligatoriska björnen som allt som oftast är med barrskogs-skräckisar inte visste om det.

Regi: Adam MacDonald

Betyg: 6/10

Ticks (1993 USA)

Det är märkligt men så fort man nämner naturen för folk börjar de dregla av upphetsning. Jag kan inte för mitt liv begripa varför man ska göra sig omaket att ta sig till ett ställe utan moderna bekvämligheter och till på köpet samsas med ormar, äckliga insekter och fästingar. I dagens film har denna villfarelse att naturen är något trevligt drabbat ett par socialarbetare då de släpar ut en handfull stackars ungdomar i detta gröna helvete för att de ska ”finna sig själva”. Socialarbetarna kunde inte ha valt en sämre plats då lokala marijuanaodlare har släppt ut steroider i naturen. Kemikalierna har påverkat fästingarna som nu växt sig till tefatsstorlek.

Man får ta Ticks för vad den är – en underhållande rulle vare sig mer eller mindre. Framförallt är effekterna är riktigt bra och av och satt jag och vred på mig när de äckliga fästingarna sög sig fast vid folk i parti och minut. Spännande blev det inte men filmen dras med ett äckelrys och är en ganska så kladdig historia, sett ur den synvinkeln är det en relativt effektiv skräckis.

Bortsett från Seth Green i en mycket tidig roll dök det inte upp några kända namn i rollistan. Däremot är rollfiguren och tillika filmens skurk som går under namnet Sir en sanslös kreation som med sin något bisarra uppenbarelse verkligen gör filmen sevärd. Sir spelas av skådisen Barry Lynch som b.la varit med i The Call of Cthulhu troligen var hans roll mer low key i den filmen för jag kan inte minnas honom överhuvudtaget.

Gillar man filmer som är lite over-the top, äckliga insekter och naturskräck är Ticks ett ganska så gott val och även ett bevis på att 90-talet inte är helt hopplöst när det rör sig om skräck.

Regi: Tony Randel

Betyg: 7/10

Sofia satsar på lite mer mysrys idag.

Prophecy (1979 USA)

Hälsovårdsinspektören Rob håller på att bli utbränd. Han jobbar i slummen och känner att han hela tiden arbetar i motvind. Jobbet har färgat av sig på honom och han förvägrar sin fru lyckan att bli gravid då han inte vill sätta fler barn till denna miserabla värld. När Rob så får erbjudandet att åka till de stora skogarna i Maine för att medla i en konflikt mellan ett sågverk och den amerikanska urbefolkningen tar han chansen för att få lite lugn och ro. Rob hade haft det stillsammare om han stannat bland råttbitna barn i Harlem. Sågverket har nämligen släppt ut miljögifter i naturen som påverkat djurlivet. Skogens invånare har blivit aggressivare och en del av djuren har förändrats totalt och går bärsärkagång bland campare och annat löst folk som håller till i skog och mark. Den idealistiske hälsovårdsinspektören får mycket att stå i.

Prophecy är en film som tar sig själv på alldeles för stort allvar. Det märks att regissören John Frankenheimer minsann har ett BUDSKAP han vill förmedla till sina tittare nämligen: Om man skitar ned i naturen kan det gå illa. Inget fel i budskapet men jag undrar om det är klokt att låta Chase Gioberti förlåt Robert Foxworth  spela huvudrollen samt att stoppa in Armand Assante i rollen som indian.1979 kanske denna casting funkade men nu blir det mest ofrivillig komik. Foxworth tangerar filmen igenom överspelandets sköna konst vilket han även gjorde i Falcon Crest. Skådespelaren känns lite … ska vi säga obalanserad. Vidare spelar Talia Shire frun till Rob och hon går mest omkring och är ängslig för än det ena och än det andra. Filmens huvudmonster påminner mest om en vandrande salamikorv var det en kritiker som skrev vid premiären och visst har han rätt. En av de fulare kreationer jag sett i skräckfilmernas underbara värld. Filmplanschen har intet med vad vi tittare får möta i filmen.

Dramaturgiskt är filmen lite småseg. Visst hettar det till några gånger när den lufsande korven dyker upp men däremellan är det mest transportsträckor som till stor del läggs på att Shire är ängslig och Foxworth lägger pannan i djupa veck och bekymrar sig över människans rovdrift på naturen. Det är ingen skitfilm för man har verkligen haft ambitionen att göra en bra film men man missar målet. Möjligen kan misslyckandet bero på filmens regissör vars kompetens jag starkt tvivlar på efter att ha se filmer som The Island of Dr. Moreau och Träffpunkt Genève

Regi: John Frankenheimer

betyg: 4/10

Då var skräckfilmsveckan över för detta år men trogna läsare kan vara säkra på att den dyker upp 2016 och innan dess lär jag troligen ha betat av en hel del skräckisar på bloggen.

Jag vill också tacka Fiffi och Sofia för samarbetet denna vecka och jag hoppas att vi strålar samman nästa år lagom till Halloween.

The Green inferno (2013 Chile/USA)

Filmen handling skulle kort och gott kunnat beskrivas så här: The Darwin adwards slår tolv flugor i en smäll. En lite längre beskrivning blir följande: Studenten Justine blir tänd på en aktivist som agiterar mot skövlingen av regnskogen. Hon går med i gruppen han leder och vips så sitter hon på ett plan till Peru där man ska genomföra en aktion mot ett elakt skogsbolag. Det går inte riktigt som man tänkt sig och studenterna fångas av en indianstam som likt sverigedemokraterna drar alla främlingar över en kam. Indianstammen har följande resonemang: Vita män skövlar vår skog, de man infångat är vita – slutsats de är våra fiender. Då det rör sig om en primitiv stam har en och annan gammal stenålders sedvänja dröjt sig kvar bla den att man äter sina fiender. Trist situation för dessa aktivister som bara ville göra något fint för världen och Justine får bokstavligen lära sig läxan att man inte ska tänka med det man har mellan benen.

Den här filmen har legat i malpåse ett par år men till slut så släpptes den till min stora förtjusning. Att bara nämna kombinationen djungel + kannibaler räcker för att injaga skräck i mig. Det bör nämnas i sammanhanget att jag aldrig sett Cannibal holocaust då bara tanken på filmen väcker ett djupt obehag inombords. Märkligt då att jag väljer att se en film som (vad jag förstått) är en karbonkopia av tidigare nämnda film. Jag kan inte riktigt förklara varför men så blev det i alla fall.

Filmens regissör Eli Roth väcker känslor. Han är allt från hatad till älskad. Jag har sett alla filmer han gjort och de går från mästerliga (Hostel) till ”det här borde man ha jobbat lite mer med” (Knock knock) men hans filmer är aldrig ointressanta. Jag kanske övertolkar Roth men det verkar oftast vara något mer under ytan än bara skräck och ofta får regissören mig att ifrågasätta mina egna tankegångar – tydligast skedde detta under hans senaste film Knock knock men den behandlas en annan dag på denna blogg. I The Green inferno ger Roth ideella aktivister en rejäl pungspark och han sätter fingret på vårt samhälle som allt som oftast präglas av att ändamålen helgar medlen men även människors önskan att dela in allt i svart eller vitt. De två påståendena kan verka motsägelsefulla men så tolkar jag det. Nu är inte Roth en finlirare som arbetar med subtila budskap och medel och filmen är i sina stunder ganska yxigt producerad med skådisar som är sisådär. Det sistnämnda kan kanske förklaras med att stora delar av ensemblen inte har engelska som förstaspråk och det hörs. Skådisarna får därmed lägga mer kraft på sina repliker än skådespelandet. Trots detta är The Green inferno en gastkramande film där jag stundtals satt och höll andan även om jag anade hur historien skulle utveckla sig. Klart sevärd om man nu gillar genren.

Fiffi har sett samma film som jag och Sofia fjäskar(?) lite för bloggkollegorna Henke och Joel.

Regi: Eli Roth

Betyg: 7/10

Cub (2014 Belgien)

Belgisk skräckfilm. Det är inte var dag. Den enda belgiska skräckis jag tidigare sett var Linkeroever som var helt ok. I Cub handlar det om scouter som råkar ut för tråkigheter. En scoutgrupp ska tillbringa ett veckoslut ute i det fria. Ledarna för gruppen är kanske inte de mest lämpade b.la är det en halvpsykopat samt en kvinnlig kock som har dålig smak när det gäller karlar som har ansvaret. Då det är den hiskliga naturen man rör sig i finns det naturligtvis en seriemördare som proppat skogen full med fällor. En av ungarna begriper raskt att det är fara på färde men vilken vuxen lyssnar på en unge med livlig fantasi? Därför går det som det går och den Belgiska scoutrörelsen tappar i rask takt en hel del av sina medlemmar.

Bortsett från att de talade franska och flamländska (?) i filmen och att det strök med ovanligt mycket ungar så skiljer sig inte den här filmen nämnvärt från de amerikanska varianterna man sett. Om man som jag ogillar naturen IRL så är filmen rysligare än vad den egentligen är då jag känner mig obekväm med miljön. Annars var nog det mest intressanta med filmen att den antyder konflikten mellan flamländare och valloner i Belgien. Scouterna är flamländare men stöter ihop med ett par valloner som håller till där de ska campa.  Direkt när man märker att man hör till motsatta kulturer ryker man ihop. Nu vet jag inte om konflikten är så påtaglig i Belgien men intressant vart det i alla fall. I övrigt var filmen helt ok vare sig mer eller mindre. Det som var roligast var nog mördarens fällor som byggde mycket på att de som utsätts för dem bara ska stå stilla och vänta på att fällan ska slå igen. Märkligt men å andra sidan har vi här att göra med en genre där mycket är konstigt.

Regi: Jonas Govaerts

Betyg: 5/10

 

Preservation (2014 USA)

Paret Wit och Sean bestämmer sig för att ta en skogstur med sig på naturutflykten har de tagit med sig Seans något instabile bror. När sällskapet vaknar efter första natten ute i det vilda upptäcker man att någon under mörkrets timmar plundrat lägret på det mesta av utrustningen. Nu står man mitt i skogen utan karta, kompass, mat eller vatten. Under vägen tillbaka eller den väg man åtminstone tror är den rätta, märker man att någon/något förföljer dem. Då det är en vildmarksfilm blir det naturligtvis en jakt på liv och död. Vad annars?

Inga större fel på Preservation men den känns inte speciellt originell och ska jag vara ärlig är filmen en karbonkopia på den brittiska Eden Lake. Det blir ungefär som jag tänkt mig och speciellt spännande är det inte heller. När man förstår vilka förföljarna är blir jag lite irriterad då åtminstone den inte allt för stabile brodern som på köpet är krigsveteran borde klarat av förföljarna på egen hand. Om man däremot kanske inte sett alltför många skräckisar som utspelar sig i den hiskliga naturen kan nog filmen duga. Marcus fann filmen vara helt ok.

Regi: Christopher Denham

Betyg: 4/10

Exists (2014 USA)

För ögonblicket verkar det komma ut en film i veckan som handlar om den amerikanske vildmannen Bigfoot. Jag har hitintills sett två och tyckte nog att det kunde räcka för stunden då ingendera av filmerna var speciellt upphetsande. Så skrev Steffo om dagens film på sin blogg och jag tänkte att tredje gången gillt kan väl inte skada.

En handfull ungdomar är på tur i skogen för att besöka en avlägsen stuga. Vägen dit är inte den bästa och under en skumpig resa kör man på ett djur som försvinner i mörkret. Till slut kommer man fram till något som bäst kan beskrivas som ett ruckel. Dock bestämmer man sig för att stanna trots konstiga ljud i nattens mörker. En i sällskapet har med sig en videokamera för att dokumentera semestern. Han får känslan av att något bevakar sällskapet något som ignoreras av de övriga vilket är synd då semestern utvecklas till en synnerligen otrevlig historia.

På det tredje försöket satt den. Exists är både spännande och ruggig. Miljön förvaltas väl och här är inte Bigfoot ett töntig halvapa som springer runt i skogen utan påminner mer om en blodtörstig mördarmaskin. Filmen går i ff-stilen men det är inte hela havet stormar och av och till överger regissören handkamera konceptet. Ett klokt beslut, videokameran ger filmen en närhet och stämning som höjer intensiteten men när det blir lite extra fart och fläkt känns det skönt att slippa en kamera som far hit och dit och faktiskt få se vad som händer. Skådisarna är helt ok och monstret är tacksamt nog inte en man i gorilladräkt inhyrd på Buttericks utan ett ganska välgjort monster som man får se alldeles lagom mycket av.

Exists är inte en omistlig film men är man sugen på lite vildmarksskräck i kombination med ett ”monster” uppfyller filmen åtminstone mina krav.

Regi: Eduardo Sánchez

Betyg: 6/10

Animal (2014 USA)

Fem vänner bestämmer sig för en skogstur av lite oklara skäl. Jag tror att det är för att uppleva barndomsminnen men som sagt det är lite oklart. Detta innebär att killarna bär jeans och skjortor/tröjor och tjejerna har på sig linnen samt kortbyxor som skär in i röven mao ”buisness as usual.” Men inte riktigt – en av killarna bär linne men förklaringen till det kommer senare in i filmen. Tyvärr går sällskapet för långt in i skogen och mörkret faller. På vägen tillbaka till sin bil stöter man på en varelse i snåren. Varelsen som är utrustad med ett rejält tandgarnityr sätter efter sällskapet som med nöd och näppe lyckas fly till en stuga modell större. Huset är inte övergivet utan huserar ett antal personer som barrikaderat sig pga av monstret.. I den här filmen har man mobiltäckning men det problemet löser manusförfattaren fiffigt med att låta batteriet ta slut, tydligen finns det bara en fungerande mobil i sällskapet. Nu måste man ta ställning till om man ska härda ut en belägring eller satsa på att fly.

Här är allt som vanligt och inga större överraskningar väntar. Filmen är dock lite småspännande, filmer med folk instängda på ett begränsat utrymme med hemskheter som vill in brukar falla mig på läppen. Filmmakarna ska också ha en eloge då man skippat CGI och monstret verkar åtminstone vara en skådis/atlet i en fantasifull dräkt, det ger en viss äkthetskänsla. Skådisarna är av blandad kvalitet och för mig var det bara ett ansikte som var välkänt nämligen Amaury Nolasco, han som spelade den snälle latinamerikanen i tv-serien Prison break. Men ensemblen duger gott som mellanmål åt ett hungrigt skogsmonster som i det närmaste verkar vara omättligt.

Regi:  Brett Simmons

Betyg: 5/10

Willow creek (2013 USA)

Den här lilla independentskräckisen hade mycket som talade för sig: Det är en s.k creature feature (Bigfoot), man springer i skog och mark (usch!!) och filmen hör till found footage genren (skapar ofta en närhet och intensitet i berättelsen). Synd bara att filmen regissör och tillika manusförfattare Bobcat Goldthwait glömde bort att man kanske bör ha en historia att berätta.

Paret Kelly och Jim är på tur till Williow creek en plats där många observationer av Bigfoot har gjorts. Det är även i detta område där den mest berömda filmen med en Bigfoot eller man i pälsdräkt (take your pick) togs 1967. Jim som är en true belivier av legenden har länge önskat åka till platsen där filmen togs och har lyckats få med sin något mer skeptiska flickvän på färden. Paret ger sig ut i vildmarken trots att en hel del lokala invånare avråder dem till just detta. Till Jims glädje finner man platsen, filmar lite och korkat nog beslutar sig för att campa i skogen och sedan går det som det går.

Willow creek är 80 minuter lång och ingenting av vikt händer de första 55 minuterna. Nu kan det vara som så att man som filmmakare kan suga på karamellen om man har något extra att bjuda på till filmens final som t.ex Ti West gjorde i The Innkeepers men Goldthwait bjuder inte på något nytt. Han kör vidare i allt för välbekanta spår, lite ljud i mörkret, lite spring i skogen, gråt och skakig kamera. Filmen är relativt välgjord och visst är det lite rysligt ibland. Skådisarna är bra speciellt Alexie Gilmore som spelar Kelly men jag sitter ända med känslan av att det här en film som har svårt att motivera sitt existensberättigande. Vad det här allt som Goldthwait lyckades tota ihop när han fick tid och pengar över? Tydligen.

Regi: Bobcat Goldthwait

Betyg: 3/10

3 X Skräck

Så mot årets slut gör jag ett litet uppsamlingsheat på några skräckisar som inte är några höjdarfilmer men helt ointressanta är de inte.

Ravenous (1999)  Ett fort som ligger avsides i vildmarken är befolkat av avdankade militärer som bara låter tiden gå. En dag kommer det en utmärglad man som med sina sista krafter släpat sig till fortet. När han återhämtat sig får soldaterna en hisklig historia serverad som rör nybyggare och kannibalism. Fortets befälhavare ser chansen att göra något vettigt av den torftiga tillvaron och anordnar en räddningsexpedition. Nu är det så att mannens berättelse inte är hela sanningen, det är ett och annat han inte berättat.

Ravenous har en diger rollista med b.la Robert Carlyle, Guy Pearce och Jeffrey Jones. Den har också Damon Albarn som står bakom filmens musik och det var inte lika lyckat då det tidvis låter som att Rednex ligger bakom soundtracket. Något som sänker skräckfilmskänslan. Filmen har även lite svårt med tempot och berättelsen är av och till lite stillastående. Till Ravenous fördelar hör att storyn är intressant då den har kopplingar till Wendigomyten samt filmens miljöer och skådisar som är mycket bra.

Betyg: 5/10

The Ouija experiment (2011) Tydligen kan man göra en film för 1100$ om man ska tro IMBD. Att filmen är så billig märks inte. Visst, det är handkamerafilmat och skådisarna är hellre än bra men i övrigt står sig filmen ganska väl i konkurrensen. Fem vänner träffas för att på skoj testa ett i ouijabräde. Att det skulle fungera och att man skulle komma i kontakt med andevärlden på riktigt var något de inte kunnat ana.

Regissören Israel Luna (vars nästa film heter Kicking zombie for Jesus och har b.la filmen Ticked-Off Trannies with Knives i sitt C.V. Två filmer som med stor säkerhet kommer dyka upp på den här bloggen) har en känsla för skräck. Han vet hur man bygger upp scener som ger lite ryslig stämning och slösar inte med tröttsamma jump scares. En positiv överraskning och helt ok om man nu bara står ut med de usla skådisarna.

Betyg: 4/10

Banshee chapter (2013) Om man tar en rejäl portion X-files tillsätter lite Lovecraft och blandar med lite konspirationsteorier får man Banshee chapter. Reportern Annes vän James har försvunnit spårlöst efter att han har undersökt rykten om att armen testar en okänd drog på människor. Efter lite grävande hittar hon ett spår som innehåller s.k nummersändare, övergivna laboratorier i öknen samt en halvgalen författare.

Den klart intressantaste filmen i dagens trio. Välgjord, välspelad och en intressant story. Filmen kunde dock ha varit lite rappare i sitt berättande för den segar till lite både här och där. Lagom småspännande med en och annan tvist i historien och det är alltid trevligt att återse Ted Levine (Silence of the Lambs).

Betyg: 5/10

Black rock (2012 USA)

Tre tjejer tänker campa en weekend på en ö där de lekte som barn. Då de skiljts åt pga svek och gräl (över en man vad annars? ) är tanken att man ska försöka lappa ihop vänskapen under helgen. De går väl sisådär men snart får man viktigare saker att tänka på då en grupp krigsveteraner av en händelse valt att tillbringa helgen på samma ö.

Black rock är skriven av Katie Aselton som spelar en av huvudrollerna och när hon ändå var i farten även regisserat filmen. Jag antar att filmen fyller kraven för både Bechdeltestet och SF:s A-märkning. Black rock skiljer sig inte nämnvärt från andra filmer i genren ”folk som är dumma i huvudet och drar till skogen på sin lediga tid”. Det springs i buskar och snår, folk misshandlas, lite naket (ganska mycket faktiskt), våld, skrik och död och ingen täckning på mobilen.

Jag har kanske sett för många filmer av det här slaget och har svårt att bli engagerad och finna spänning men filmen levererar det den ska vare sig mer eller mindre. Naturligtvis är filmen spännande men den där krypande känslan jag brukar få när folk kutar planlöst runt i skog och mark uteblir. De tre kvinnliga skådisarna är bra speciellt Bell och Aselton. Det är också skönt att huvudpersonerna inte beter sig som idioter utan de gör vad de kan i en till synes hopplös situation. Ett extra plus för slutfighten som var en riktig sluggerfest med spetsiga pinnar, knytnävar och knivar.

Regi: Katie Aselton

Betyg: 5/10

Vittra (2012 Sverige)

En svensk Evil dead står det på affischen och det är just vad Vittra är. En grupp ungdomar reser till en stuga ute i skogen. Tanken är att man ska supa, äta och kanske eventuellt ha lite sex. En av ungdomarna förvillar sig ned i husets källare och förändras till det sämre av den korta visiten. Festen har knappt hunnit starta förens det utvecklar sig till ett blodbad av (med svenska mått mätt) sällan skådat slag. En ond kraft i huset förvandlar festdeltagarna till blodtörstiga varelser och chanserna att komma levande från den här nöjesturen är små.

Om man kan leva med att Vittra i stort sett är en rip-off av tidigare nämnda Evil dead  så är inte det här någon dålig film. Uttrycket ”bra för att vara svensk” gäller inte Vittra då det är en klart godkänd skräckis. Skådisarna är helt ok och som bonus är Johannes Brost med på ett hörn som Vittra/zombiejägare.

Just det sistnämnda är kanske lite märkligt. Själv är jag löjligt förtjust i svenska folksägner och alla de varelser man kan stöta på i skog och mark. Jag har läst Ebbe Schöns böcker om gammal folktro både en och två gånger. Ingenstans i litteraturen har jag stött på några vittror som besitter de egenskaper som visas i filmen. Nog för att vittrorna kunde vara ena lea jävlar men riktigt så här blodtörstiga är de inte. Detta är petitesser i sammanhanget då man knåpat ihop en skräckis som, även om det inte är ett mästerverk, håller hela vägen.

Att betyget inte blir högre beror på att filmen är alldeles för skrikig och blodig för att jag ska tycka att den blir spännande. Den första halvtimmen har Vittra en skön skräckkänsla som tyvärr försvinner i takt med köttslamsor och hinkar med blod som vräks över skådespelarna men underhållande är den i vart fall.

Fiffi skriver om ett annat otyg med förankring i amerikansk folklore på sin blogg idag.

Kl 16:00 kommer dagens nästa inlägg här på bloggen då rör det sig om en norsk film som har en något annorlunda vinklel på nordisk folktro.

Regi: Sonny Laguna,  Tommy Wiklund

Betyg: 6/10

The Shrine (2010 Kanada)

Bekant för många läsare av den här bloggen är mitt tröstlösa, ja närmast stupida sökande efter bra skräckfilmer. Film efter film passerar i revy , den ena värre än den andra och plötsligt så  dyker det där guldkornet man hoppas på upp. The Shrine är ett sådant. Reportern Carmen letar desperat efter en bra story så hon kan slippa sina trista uppdrag på tidningen. När hon upptäcker ett samband mellan försvunna turister och en liten by i Polen vädrar hon ett scoop. Då ingen verkar vara speciellt intresserad av att gräva vidare i historien, vare sig polisen eller hennes redaktör så far hon på eget bevåg till Polen med en medarbetare och sin pojkvän. När de anländer till den lilla byn märker de snabbt att något inte står rätt till. Hotfulla invånare och en mystisk dimma i skogen.

The Shrine är inte någon film som kommer att gå till historien men det är en bra skräckfilm. Det är inget mästerverk utan en B-film gjord för en liten summa pengar med okända skådisar och regissör men vad gör det när jag är fast efter en kvart. Vildmark, blod, slafs och en tvist jag inte såg komma räcker långt för en skräckfilmstörstande bloggare som är något blasé numera när det gäller den här genren. Naturligtvis finns de korkade besluten med i filmen och en och annan lucka i manus kan också hittas men att få se amerikaner som jagas i skogen av till synes galna polacker utrustade med Ramboknivar och armborst höjer min puls. Nu är, tro det eller ej, filmens handling lite mer avancerad än galningar i skog och mark vilket var något som jag uppskattade. Lagom spelängd och ingen dödtid när filmen tar fart efter en halvtimme gjorde detta till en positiv upplevelse och jakten på nästa guldkorn kan fortsätta.

Regi: Jon Knautz

Betyg: 8/10

3 x Found footage/handkamera

I skräckfilmernas värld finner jag att jag dras till den s.k found-footage genren. Det finns något lockande över den dokumentära känslan och jag sugs in i berättelsen. Nu ska man kanske inte tänka efter för mycket när man ser filmer av det här slaget för vem skulle göra sig besväret att filma när man jagas av monster, mördare eller zombies.  De mest kända filmerna i genren torde vara Paranormal activity samt The Blair witch project. Naturligtvis överproduceras det filmer i genren. Då det rör sig om skräckfilmer för man vada bland massa skit innan man hittar guldkornen.  Här följer tre stycken filmer som åtminstone var acceptabla.

The lost coast tapes

En avdankad journalist ser sin chans till comeback när han får kontakt med en jägare hävdar att han har dödad en Sasquatch och har kroppen kvar. Journalisten samlar ihop ett team som ska åka till platsen för fyndet. Tanken att avslöja bluffen lockar för att det skulle röra sig om ett autentiskt fynd finns inte i journalistens sinne.

Filmen vinner mycket på miljön då skogarna känns hotfulla. Manuset har en bra ursäkt till att låta kameran gå. Skådisarna funkar bra och dialogen är underhållande. Skräcken är krypande och det är först mot slutet som filmen verkligen tar fart. Tyvärr är finalen allt annant än tillfredställande.

Betyg: 4/10

Apartment 143

Här har vi en spansk film där man talar engelska. Ett grupp forskare ska undersöka en lägenhet där det spökar. Hemsökelsen verkar koncentrera till familjens tonårsdotter och forskarteamet börjar fundera om något i familjens förflutna kan kopplas i hop med spökerierna.

Det finns gott om hoppa till scener här och om man finner spöken ruggiga blir man nog lite skrämd. Har man som jag sett många skräckisar känns filmen lite blase´och förutsägbar. Om man däremot är obekant med genren kan man nog känna sig en aning skrämd när eftertexterna rullar. Det var åtminstone en scen som fick mig att hoppa till riktigt ordentligt.

Betyg: 5/10

Evidence

En grupp ungdomar åker korkat nog till skogs för att campa. En ide som alltid är dålig i dessa sammanhang. Intiativtagaren till resan vill göra en dokumentär om en av sina vänner som är med på trippen. Första natten i skogen hör man mystiska ljud och fenomenen intensifieras den andra natten. När man till slut bestämmer sig för en tidig hemfärd mot civilisationen är det försent.

Bortsett från att jag irriterade mig på huvudpersonen som är en osympatisk jävel var  Evidence klart sevärd. Filmen tar en mycket oväntad vändning den sista halvtimmen och utvecklar sig till något helt annat än vad jag trodde. En del kan nog störa sig på händelseutvecklingen men jag fann den intressant. Dock är det den här filmen av dagens tre som minst motiverar varför man ska låta kameran gå, något som gör att slutresultatet känns lite krystat.

Betyg: 6/10