Dragged across concrete (2018 USA)

Efter ett lite väl ambitiöst gripande av en knarklangare blir de två poliserna Brett och Anthony avstängda utan lön. De tycker de har skött sitt jobb och känner sig förorättade. Värst är det för Brett som bor i ett sunkigt område tillsammans med sin sjuka fru och dotter. Brett smider en plan att råna några brottslingar för att komma över pengar så familjen har råd att flytta. Han får med sin partner och de får ett tips om vad de tror är ett lätt jobb vilket inte alls är fallet.

Om jag inte sett regissörens tidigare filmer Bone Tomahawk och Brawl in cellblock 19 hade jag kanske haft svårt för denna film då jag varit oförberedd hur han jobbar. Handlingen är ganska simpel och vi har sett historien många gånger förut. Vad som på pappret kan verka vara en 90 minutare drar ut på speltiden till över två och en halvtimme. S. Craig Zahler tar god tid på sig att berätta sin historia och jag kan förstå de som tycker filmen är seg. Då jag som sagt var beredd på regissörens något långsamma berättarstil hade jag inga problem med speltiden eller filmens tempo.

Det är en karaktärsdriven berättelse där både Mel Gibson och Vince Vaughn är bra i huvudrollerna. Gibson är väl den som glänser mest då han som alltid är bra på att spela frustrerad och förbannad vilket han får många tillfällen till i filmen. Handlingen är som sagt inte så mycket att orda om men Zahler har lyckats med att få till en film som känns tung. Det är ingen Dödligt vapen action med glättiga skämt utan ett mörkt drama om folk som gör fel val i livet. Även om huvudpersonerna inte är de mest sympatiska har jag viss förståelse för deras agerande. Filmens skurkar är däremot ena riktiga fulingar och är i brist på bättre ord skrämmande då de är både smarta och helt hänsynslösa.

Dragged across concrete blir trots sin speltid aldrig tråkig eller långsam. Filmen puttrar på i makligt tempo med en och annan explosion av våld och finalen är riktigt bra då jag aldrig tackar nej till en shootout.

Regi: S. Craig Zahler

Betyg: 7/10

Freaky (2020 USA)

Risken att detta blir årets sista film på bio är stor, kanske finns det en möjlighet att jag kollar in en film till på måndag om jag inte är för trött men det får framtiden utvisa. Filmen som lockade mig till en tom biografsalong var Christopher Landons senaste rulle Freaky. Att det var Landon som stod bakom kameran var nog främsta anledningen till titten då jag gillat hans tidigare filmer Happy death day och den än bättre uppföljaren.

I Freaky korsas den försynta och något mobbade tonåringen Millies vägar med seriemördaren The Butcher. Resultatet av deras möte blir inte ond bröd död utan ett kroppsbyte. Anledningen till detta är att The Butcher har en aztekisk offerkniv som utan hans vetskap har förmågan att växla kroppar. Nu är alltså Millie fast i en efterlyst mördares kropp och The Butcher kan leva ut sina mordiska lustar i high-school miljö. Värre är att Millie har bara 24 timmar på sig att bryta förbannelsen annars blir den permanent.

För att en film av detta slag ska funka måste skådisarna verkligen vara bra vilket inte är fallet i Freaky. Vince Vaughn spelar sin seriemördare bra och Kathryn Newton funkar finfint när hon är Millie. Filmens första halvtimme är riktigt bra och Landons balans mellan skräck och skratt sitter som smäck. Efter att de två bytt kroppar visar sig dock skådisarnas brister snabbt och vi blir sittandes med två aktörer som gör sitt bästa men inte övertygar ett dugg. Millie som seriemördare glor argsint under lugg och morrar, Vaughn gör mest en parodi på en tonårstjej. Det är inte skämskuddenivå men speciellt bra är det inte.

Turligt nog är filmen trots allt ganska så rolig och The Butcher är en uppfinningsrik mördare som använder sig b.la av sågmaskiner, vinflaskor och toalock i sina mord. Det var även extra roligt att få se Alan Ruck i en liten roll som sadistisk träslöjdslärare även om man där fick en påminnelse om att åren går. Freaky blir en lättsam bagatell som troligen hade varit bättre om man hittat skådisar som funkat i de omvända rollerna.

Regi:  Christopher Landon

Betyg: 5/10

Swingers (1996 USA)

Den här filmen lanserades i Sverige med namnet: Du var är brudarna?  Bortsett från att titeln torde vara bland de sämsta en svensk översättare kommit på lär den också ha lurat en och annan tittare att tro man skulle få se en film i Porkys eller Deltagängets anda. Berättelsen handlar om några killar i LA som ältar relationsproblem och raggar på tjejer, så en viss sanning har titeln men vilda fester och topplessbrudar lyser med sin frånvaro.

Mike är förkrossad då han hans flickvän lämnat honom. Då det var sex månader sedan separationen skedde börjar emellertid Mikes ältande och maniska kontrollerande av telefonsvaren (hon kan ju ha ringt när han var ute!) närma sig gränsen till det sjukliga.Mikes kompis Trent försöker så gott det går att muntra upp sin kompis bla genom att dra med honom på fester och tossa ihop honom med tjejer. Resultatet  blir nästan alltid att Mike talar om sitt  ex och vill hem för att kontrollera telefonsvararen. Det här är ungefär filmens handling.

Jag ger filmen ömsom ris och ömsom ros, det finns en del roliga scener och dialogen är ganska välskriven. Man har även apat efter både Scorsese och Tarantino i två scener där jag åtminstone tyckte blinkningen till Scorsese var lyckad. Favoritscenen i filmen är när Mike terroriserar en möjlig dejt via telefonsvararen, då ligger jag med skämkudden hårt tryckt mot ansiktet. Den scenen dök upp i en svensk version på bioreklamen för några år sedan men för vilken produkt minns jag inte.

Det som är mindre roligt är huvudpersonerna Mick (John Favreau) och Trent ( en mycket smal Vince Vaughn). Favreaus gnöliga karaktär Mick och Vaughn som den gapiga och asjobbiga kompisen Trent blir faktiskt ganska tjatiga i längden.

Regi: Doug Liman

betyg: 6/10

Couples retreat (2009 usa)

Fyra par åker till en semesteranläggning som specialicerat sig på relationsterapi. Väl på plats så börjar paren att få problem i sina förhållanden, terapin verkar stjälpa istället för att hjälpa.

Maken till kräkmedel får man leta efter. Filmen får ”Lilla huset på prärien” att verka radikalt. Vi som tror att vi ska få se en komedi får istället en äkta amerikansk predikan om äktenskap och att man ”ska jobba tillsammans för att lösa problemen”. De sista 20 minuterna av filmen är i det närmaste outhärdliga när paren reder upp sina äktenskapsproblem.  Att sedan Favreau och Vaughn har skrivit denna sörja gör mig bekymmrad har de gått med moral majority?

Regi: Peter Billingsley

Skådespelare: Vince Vaughn, John Favreau

Betyg: 1/10