Underwater (2020 USA)

På botten av Marianergraven har en forskningsstation byggts. Filmen rivstartar med att stationen drabbas av en jordbävning och en handfull överlevande måste nu försöka att nå räddningskapslarna innan allt kollapsar. Svårigheterna stannar inte där då de inte är helt ensamma på havets botten. Verksamheten eller jordskalvet verkar ha väckt en gäng hungriga varelser till liv.

Monster och undervattensfilm är kombination jag har svårt att stå emot men denna gång räckte det inte hela vägen. Underwater har ett bra tempo och filmen är i stort sett en flykt för överlevnad från början till slut och på pappret verkar detta vara en film jag borde gilla. Skådisar och effekter är helt ok men den där lilla extra biten som skulle ha kunnat gjort filmen till en riktig nagelbitare fattas.

Filmen är för mörk (iofs av naturliga skäl de är på havets botten) men det blir av och till oklart vad som händer och sker. Trots att livet står på spel och det är en kamp mot klockan OCH att det kryllar av monster blir filmen aldrig riktigt spännande. Den krympande skaran harvar på i mörkret och flåsar i sina dykardräkter. Det blir enahanda efter ett tag. En liten besvikelse men visst om man är lite småsugen på monster under vattnet så finns det en hel del alternativ som är värre att se.  En extra bonus var att Kirsten Stewart var förvånansvärt uthärdlig för en gångs skull.

Regi:  William Eubank

Betyg: 4/10

Jeanne d’arc (1999 Frankrike)

J774full-the-messenger--the-story-of-joan-of-arc-postereanne d’arc – The Messenger är Luc Bessons version av historien om Frankrikes nationalhelgon. Historien utspelar sig under hundraårskriget mellan Frankrike och England. När filmen börjar så är Frankrike är mer eller mindre nere för räkning men så dyker den obildade bondflickan Jeanne upp och hävdar att hon fått ett budskap av Gud. Kronprinsen Charles lyssnar på flickan och skickar henne till staden Orleans som belägras av Engelsmännen. Jeanne lyckas ingjuta nytt mod i de franska trupperna och krigslyckan vänder. Resten av storyn finns att läsa i historieböcker eller så får man göra sig omaket att se filmen.

Filmen som sådan är helt ok. Det är en fascinerande historia om denna bondflicka som lyckades rädda landet. Jag är inte en expert på Jeanne d’arc men vad jag begriper så har Besson knåpat ihop en film som håller sig inom rimlighetens gränser. En del fel och förenklingar har gjorts men överlag så stämmer det med vad man vet. Trots den långa speltiden blir det aldrig tråkigt och till skillnad mot en del kritiker gillade jag Jeannes samtal med Gud/Djävulen i Dustin Hoffmanns gestalt mot slutet av filmen. Dessa samtal ställde saker på sin spets och gör att jag som tittare vrider och vänder på Jeannes mission. För mig var det en av filmens höjdpunkter.

Nu är det som så att vi har med Besson att göra, en regissör som är sin egen värsta fiende då han helt saknar fingertoppskänsla. Filmen Jeanne d’arc är överlag bra. Besson har lyckats med scenografi, manus och rollbesättningen med både franska och anglosaxiska skådisar. Däremot tappade han någonstans på vägen konceptet och gav huvudrollen till Milla Jovovich. Hon har aldrig varit och kommer aldrig att bli en bra skådespelerska. Hennes kompetensnivå ligger i nivå med att slåss mot zombies i Resedent evil filmerna och när hon ska gestalta en komplex individ som Jeanne d’arc går det åt fanders. Skådisen fick som ett brev på posten en välförtjänt razzienominering. Just denna rollbesättning är synd för det är som sagt en bra film som tyvärr slirar betänkligt beroende på Bessons oförmåga att tänka efter och Jovovich inkompetens.

Regi: Luc Besson

Betyg: 5/10

Tale of tales (2015 Italien)

tale_of_tales_poster_120x160_bdDet har under senare år varit lite halvt om halvt inne att göra ”nya” versioner på gamla sagor. Rödluvan, Törnrosa, Snövit etc. Dessa filmer har inte varit speciellt bra utan har i alltför många fall mest påmint om förgylld skit. Då kändes det ganska skönt att få se en italiensk film med sagotema som går tillbaka till källorna. I Tale of tales får vi oss tre sagor serverade ur den italienska samlingen Entertainment for Little Ones från 1700-talet. Detta var för mig helt okända berättelser och jag hade ingen aning om vad historierna skulle handla om.

Sagorna utspelar sig i tre angränsande kungariken och historierna touchar varandra mycket lätt. Salma Hayek spelar en drottning som längtar förtvivlat efter att få ett barn och hon är beredd att offra vad som helst för att bli gravid. Den andra historien handlar om en kung som lovar att gifta bort sin dotter till den friare som kan gissa rätt på en gåta han kommer presentera för de förväntansfulla friarna. Dottern blir inte speciellt nöjd med vinnaren av tävlingen. Slutligen spelar Vincent Casell en kung som är ständigt på jakt efter nya sängkamrater något som två tvätterskor ser till att utnyttja med fatalt resultat.

Tale of tales kör bara på och ursäktar sig inte i sitt berättande är det en saga så är det. Ologiska saker händer och allt får inte sin förklaring, filmen saknar av och till helt sensmoral. Kort och gott shit happens och precis som i verkliga livet är det inte alltid det går som man skulle vilja. Det var en skön kontrast till alla moralkakor som serveras i parti och minut av ängsliga filmbolag då de är livrädda att oroa sina kunder. Det är också på sin plats att påpeka att detta inte är en familjefilm då filmen stundtals är riktigt slafsig.  I kontrast till våldsamheterna är både musiken och scenografin en fröjd för öra och öga. Tale of tales bevisar att det går att göra bra filmer med sagotema bara man vågar ta ut svängarna lite.

Regi: Matteo Garrone

Betyg: 8/10

Child 44 (USA 2015)

Child_44Leo Demidov arbetar inom MPR, föregångaren till KGB som numera heter FSS (kärt barn har många namn) och har mycket att stå i. Han är lite av en kändis i Sovjet då han var en av soldaterna som hissade flaggan på riksdagshuset under andra världskrigets slutskede. Trots sitt kändisskap är han inte immun mot de intriger som grasserar inom den Sovjetiska diktaturen. När Leo i vrede slår ned en annan officerare samt hävdar att en barnamördare härjar drar han till sig ovälkommen uppmärksamhet. Värst är nog påståendet om mord då sådana saker inte sker i arbetarnas paradis. Genom att påstå detta kritiserar Leo indirekt det Sovjetiska systemet och hans sötebrödsdagar (om det nu fanns några sådana i Stalins Sovjet) är snart över.

Child 44 är rena skådespelarbonanzan det ploppar upp kända ansikten till både höger och vänster, Gary Oldman, Jason Clarke, Vincent Cassel bara för att nämna några få. Huvudrollen spelas av en hålögd Tom Hardy och han är som bekant alltid sevärd trots att han denna gång bryter på pinsam hollywoodryska. Vidare har vi en himla massa svenskar i produktionen. Joel Kinnaman arbetar vidare med att ta sitt ansiktsuttryck ”jag har fått ett järnspett uppkört i röven” till nya höjder. Noomi Rapace fortsätter med att se lika sorgsen ut som Liv Ullman. Fares Fares är den enda i svensklägret som förmedlar någon form av skådespelartalang.

Värst är dock regissören Daniel Espinosas hantverk då han inte verkar veta vad det är för film han vill göra. En film om livet i den Sovjetiska diktaturen? En film om en seriemördare? Filmen spertar åt alla håll och kanter och saknar helt styrsel. Child 44 är alldeles för lång och trots att den rymmer flera spännande historier som borde engagera och beröra bryr jag mig inte ett dyft om hur det går. I finalen är det en fight i lera och det är ganska talande då filmen är just det, en koloss på lerfötter. Jag hoppas på att Hardy fått ett bättre manus att arbeta med i höstens Legend för det här var bara slöseri med min tid och filmbolagets pengar.

Regi:Daniel Espinosa

Betyg: 3/10

Trance (2013 Storbr)

trance-2013-movie-posterDen brittiske regissören Danny Boyle är ofta bra. B.la ligger han bakom två av mina favoritfilmer, Trainspotting och Sunshine. Hans senaste film handlar om en auktionsförrättare, Simon, som stjäl en dyr tavla. Oturligt nog drabbas Simon av minnesförlust och kommer inte ihåg vart han gömt tavlan. Hans medbrottslingar är mycket angelägna om att få reda på vart tavlan förvaras. När nagelutdragning och annan tortyr inte hjälper för att väcka Simons minne beslutar man sig för att gå till en hypnotisör som ska försöka bota minnesförlusten.

Den första halvtimmen är otroligt bra, jag var med på noterna och filmen har en skön heistkänsla med en inbakad tvist. När hypnotisören kommer in i bilden blev det allt mer svamligt och bit för bit tappar filmen sin nerv och mitt intresse. Boyle krånglar till sin historia i onödan genom att smyga in både en och två vändningar i filmen. Visst, klart att man gillar att bli dragen vid näsan och att en film tar oväntade vändningar men det måste göras med finess. I fallet med Trance sker detta på bekostnad på flytet i berättelsen som blir lidande. Nu är Trance ingen svår film men det blir lite larvigt med alla ansträngningar från Boyles sida att göra den till något större än den standardthriller den är.Jag hade nog i ärlighetens namn väntat mig lite mer från Boyle. Jag upplever det som att regissören tar en enkel väg genom att krångla till det. Med det menar jag att med ett mer välskrivet manus hade filmen kunnat utvecklas till en nervpirrande historia nu blir det lite jaha och filmens vändningar och tvister känns ganska krystade och onödiga . Trion James McAvoy, Vincent Cassel och Rosario Dawson är det dock inga fel på och musiken är mycket bra men det brukar den vara i filmer signerade Boyle.

Regi: Danny Boyle

Betyg: 5/10

3 x dret

Dret betyder kort och gott skit på ren värmländska så dagens tre korta recensioner har det gemensamt att de är skitfilmer. Vare sig mer eller mindre.

521Fright night 2: Härom året kom det en nyinspelning på Fright night som var helt ok. Fright night 2 är allt annat än ok. Det är inte en uppföljare utan något så märkligt som en remake på remaken. Varför detta gjorts så kvickt är en gåta. Att man vill pressa ut de sista dollarna ur vampyrhypen innan den blåser över torde vara en kvalificerad gissning. Man har ändrat på en del yttre fernissa men handlingen är densamma som i Fright night.  Vampyren en kvinna, spelad av Jaime Murray vars överdriva engelska accent drev mig till vanvett i Dexter s.02. Filmen utspelar sig i Bukarest men det är inte rumäner i huvudrollen utan amerikanska studenter på besök i staden. Jag borde ha stängt av filmen men dumt nog tittade jag vidare. Fright night 2 presenterar inget nytt. Den stora skillnaden är bara att skådisarna och utförandet är avsevärt sämre. Manusförfattarna har även begåvat vampyren med en ny förmåga – likt fladdermöss kan den numera lokalisera sina offer med hjälp av ekolod. Ridå.

Regi: Eduardo Rodriguez

Betyg: 2/10

7118009_3Sheitan: Ett antal osympatiska ungdomar drar med en tjej hem efter en blöt afton. Resan slutar i stort hus på landet som befolkas av folk som mer eller mindre är defekta till både utseende och sinne. Trots den något otrevliga inramningen av den lantliga idyllen bestämmer sig sällskapet att stanna då åtminstone två av killarna är sugna på tjejen som lockar med ett outtalat löfte om sex. Om man vill se en film där Vincent Cassel springer runt med överläppen fastklistrad i tandköttet och satsar både kropp och själ i sina ansträngningar att spela över är detta en perfekt film vi andra undrar hur skiten kunde få över 5 på IMBD. Sheitan döljer en bra story och har alla möjligheter att bli en gastkramande rysare tyvärr tar ingen i sällskapet vara på dessa möjligheter. Jag anar att Cassel tackar sin lyckliga stjärna att han redan gift sig med Monica Belucci innan han gjorde den här filmen.

Regi: Kim Chapiron

Betyg: 3/10

Oz_-_The_Great_and_Powerful_PosterOz the great and powerful: Jag har inget emot James Franco men hans flin kan vara lite irriterande. I den här filmen flinar Franco hela tiden, åtminstone känns det så. På pappret verkar Oz the great and powerful vara en helt ok film ja tom lite småintressant. Regissören är den inte helt obekante Sam Raimi och Franco flankeras av skådisarna Mila Kunis, Rachel Weisz och Michelle Williams. Storyn är inte heller oäven då den berättar bakgrunden till The Wicked witch of the west tillkomst och hur trollkarlen kom till landet Oz. Någonstans har någonting gått fel med den här filmen, fruktansvärt fel. Franco spelar över, de kvinnliga skådisarna är otroligt bleka, storyn är trist, berättelsen lyfter aldrig och allt känns bara plastigt och fantasilöst trots att man ansträngt sig över hövan för att filmen ska sprudla av magi. En själlös historia.

Regi: Sam Raimi

Betyg: 3/10

Public enemy no 1 (2008 Frankrike)

Jacques Mesrine var uppenbarligen en kändisskurk i Frankrike under 70 talet, något som gått mig helt förbi men när man får en dubbeldisk med Vincent Cassel för 39:- på Konsum, är det svårt att tacka nej.

Det här är en s.k biopic. Vi får följa Mesrines kriminella öden och äventyr från frihetskriget i Algeriet till hans våldsamma slut. Jag kan inte undgå att dra vissa paralleller med filmen Carlos som jag såg förra året. Båda filmerna rör sig om kriminella kändisar och båda filmerna ger ett något diffust porträtt av huvudpersonen. Public enemy no 1 är dock bättre än filmen om Carlos. Berättelsen känns lite mänskligare och jag kommer Mesirines lite närmare som person. En förklaring kan vara att jag såg den klippta versionen av Carlos. Trots sin långa speltid är känner jag att filmen i sina stunder känns stressad. Ena sekunden är huvudpersonen bankrånare för att andra sekunden framställa sig själv som revolutionär. Kvinnorna avlöser varann på löpande band och personer dyker upp och försvinner ut ur handlingen innan jag fått kläm på vilka de är. Mitt största problem är dock att jag aldrig riktigt får ett tillfredställade svar på varför Mesrine startade sin kriminella bana . Trots dessa brister är Public enemy no. 1  en relativt god helkvällsunderhållning om man gillar genren.

Regi: Jean-François Richet

Betyg: 6/10

Black Swan ( 2010 USA )

Jag har alltid varit lite misstänksam mot s.k finkultur. De som håller på med det verkar vara lite fisförnäma och har en tendens att bråka med alla om allt ( Börje Ahlstdt m.fl) och framför allt verkar utövarna av finkultur ha astråkigt och vantrivas med sitt yrkesval. Jämför bilderna nedan och svara spontant: Vilka verkar ha roligast?

Filmen Black Swan gör inte saken bättre när det gäller att mildra mina fördomar angående finkultur.

Aronofskys senaste film handlar om balettdansösen Nina vars liv kanske skulle kunna vara lite muntrare om hon valt att syssla med något annat. Livet för Nina blir inte heller lättare då hon har en överbeskyddande mamma som behandlar dottern som att hon fortfarande var 12 år ( tjejen är över 20 men bor i ett rosa flickrum fullt med gossedjur ).   När Nina får huvudrollen i baletten Svansjön är hon först överlycklig men sen börjar pressen ta ut sin rätt. Konspirerar den nya tjejen mot henne för att ta över huvudrollen? Vad vill regissören egentligen, duger hon i huvudrollen eller kommer hon att bytas ut? Nina börjar också tycka att hennes kropp förändras, sår dyker upp, naglarna lossnar m. m. Vad är inbillning och vad är verklighet?

Jag kan känna att Black Swan är mycket väsen för ingenting. Vi har sett berättelsen förut, jag blir vare sig förvånad eller berörd av historien. Efter ca 20 minuter vet man hur det ska sluta och det är bara vänta på det oundvikliga. Till filmens styrka får jag lägga de helt suveräna skådespelarna med Nathalie Portman i täten. Barbara Hershey som Ninas mamma, Vincent Cassel som den slemmige regisören och Mila Kunis i rollen som Ninas konkurrent är alla otroligt bra i sina roller.Filmen är snygg att se på och musiken till Svansjön som är soundtracket är ljuvligt att höra.  Betyget är kanske lite högt men jag hade inte tråkigt i alla fall.

Regi: Darren Aronofsky

Betyg:6/10