The Suicide Squad (2021 USA)

Jag har alltid gillat berättelser där några (oftast) män som passerat bäst före datum får en sista chans att glänsa i form av något s.k omöjligt uppdrag. Tråkigt nog skjuter man allt som oftast snett när den rör denna smala subgenre. Om det inte blir trams så visar det sig att personer med bäst före datum besitter oanade förmågor och klarar uppdraget med glans. Stallones Expendables filmer är ett bra exempel på ett misslyckande medan De vilda gässen hör till de bättre filmerna inom denna genre. DC:s Suicide squad som kom för några år sedan hade förutsättningarna men hur den filmen blev vet vi alla. Nu har man gjort ett nytt försök med regissören James Gunn som enligt egen utsago fått fria händer och se där! Det blev inte alls pjåkigt.

The Suicide squad eller Task force X som de egentligen heter består av fångar som tar sig an olika uppdrag i utbyte mot ett reducerat straff. Denna gång består uppdraget i att förstöra en forskningsanläggning på den karibiska ön Corto Maltese (öns namn är f.ö en rejäl blinkning till en legendarisk seriefigur) som döljer ett hot som kan förinta mänskligheten. Amanda Waller som basar över Task force X sätter ihop en grupp fångar som ska förstöra anläggningen och gruppen leds av den något stele Flag. Med på uppdraget har han b.la en vessla i människostorlek och en person med kodnamnet Javelin vars förmåga är att (trumvirvel) kasta spjut. Chanserna att lyckas är mao ganska så risiga.

Regissören Gunn lyckas fint med att balansera mellan komedi och allvar och trots en hel del visuella knepigheter blir filmen aldrig fjantig. En och annan tittare kan nog finna hotet vara lite väl visuellt överdrivet men det är en gammal god serietidningsskurk/varelse Gunn grävt fram och för mig funkar det.

Tempo, effekter och skådisar är bra och två timmar försvann i ett nafs. Det var en pigg film från DC som har ryckt upp sig på senare år mycket tack vare att Snyder inte längre har något inflytande på filmernas ton något jag är evinnerligt tacksam för.

Regi: James Gunn

Betyg: 7/10

It´s kind of a funny story (2010 USA)

Den sextonårige Craig väljer turligt nog att åka till psykakuten istället för att ta sig själv att daga. Han blir inskriven men då ungdomspsyk håller på att renoveras har man buntat ihop både äldre och yngre patienter på en avdelning. Till en början trivs inte Craig speciellt bra och vill bara hem men (suprise) snart vänder det.

It´s kind of a funny story var än en film från Netflix digra utbud där jag bara chansade utan att ha hört talas om filmen. Det är en film som man har sett otaliga gånger tidigare. Jag vet ungefär hur det ska sluta en halvtimme in i historien som inte bjuder på några större överraskningar.  It´s kind of a funny story kan nog beskrivas som en coming of age film i psykmiljö.

MEN. Även om det är en förutsägbar rulle så är den fint berättad och full av människor som jag finner vara sympatiska. Det är en film som gav mig lite hopp om mänskligheten och även om det haglar av visdomsord så är det bra sådana som man faktiskt kan ta till sig. Filmens sista scen var en i mina ögon en höjdare som påminde en hel del om Rentons avslutande monolog i Trainspotting fast då ur en djupt deprimerad 16 årings synvinkel.

Det är en hel del skådisar man känner igen men de är inte det största namnen i branschen. Roligast var det att se Zach Galifianakis spela någorlunda normal och sansad trots att han är inlagd på psyket. It´s kind of a funny story är en fin film som värmde lite extra i sommarnatten. Man får väl ha i åtanke att jag är otroligt svag för s.k coming of age historier och en rulle som har med Queens Under pressure kan inte vara helt fel.

Regi:  Anna Boden, Ryan Fleck

Betyg: 8/10