American Ultra (2015 USA)

Om man tar och mixar filmerna The Long kiss goodnight samt The Bourne Identity och kastar in Jesse Eisenberg samt Kristen Stewart i smeten blir resultatet dagens film American ultra – fast resultatet är långt ifrån lika bra som ovan nämnda filmer.

Mike är en slacker som bor hos sin flickvän Phoebe. När han inte jobbar på det lokala snabbköpet tillbringar han dagarna med att röka på i hemmets soffa. Han tänker överraska sin flickvän med en resa till Hawaii men får en ångestattack, något han tydligen alltid får när han är från sin hemstad en längre tid. Köpet av flygbiljett registreras av CIA och en kader lönnmördare skickas till den lilla hålan för att eliminera Mike då han ovetandes bär på en hemlighet.

Om man inte kan acceptera Jesse Eisenberg som mördarmaskin (något som i rättvisans namn är att verkligen sträcka på trovärdigheten) kan det vara svårt att svälja American Ultra. Jag lyckades motvilligt med detta och resultatet blev inte så pjåkigt men filmen dras med ett stort problem. Det är svårt att veta om det är en actionthriller eller actionkomedi man tittar på. En hel del scener är lite småroliga, samtidigt är filmen både våldsam och har en allvarligare ton. Jag som tittar på filmen får då besvärligt att komma in i berättelsen då den velar lite väl mycket mellan sina genrer med resultatet att det blir varken eller.  På plussidan ligger bra fightscener och en hel del action som är klart godkänd samt många kända skådisar i små och stora roller.

Vill man slå ihjäl lite tid på blodig action och få en någorlunda acceptabel rulle till livs är American ultra helt ok fast med facit i hand skulle jag nog istället sett om de två filmerna som inledde dagens inlägg.

Regi:Nima Nourizadeh

Betyg: 4/10

Ant-man and the Wasp (2018 USA)

Efter debaclet i Civil war har Scott Lang hamnat i husarrest och Hank Pym och dottern Hope har gått under jorden. Scott kommer snart att bli villkorligt frigiven och kan knappt bärga sig då han är mycket uttråkad. Hans önskningar om lite fart och fläkt kommer dock infrias med råge. Han får ett telepatiskt meddelande från microuniversum och det verkar som att Hank Pyms fru Janet fortfarande lever och tillsammans med Hope och Hank planerar de tre räddningsaction. När Pym och hans dotter kommer fram från sitt gömställe dyker skurken Ghost upp och vill lägga vantarna på deras utrustning. Ghost är inte den ende som vill sätta klorna i Pyms forskning. Ett gäng gangstrar vill också åt laboratoriet för att sälja rubbet på den svarta marknaden. Mitt i smeten har vi Scott Lang som om han bryter sin husarrest riskerar ett långt fängelsestraff.

Filmen är både lättsedd och säkerligen lättglömd men det en trevlig, rolig och fartfylld film som fyller sin funktion väl, nämligen att ge en stunds förströelse och roa, vare sig mer eller mindre. Skådisarna funkar bra ned till minsta biroll och Ant-man & The Wasp präglas av en uppsluppen stämning. Skurkarna är ganska så harmlösa, gangstergänget som leds av skådisen Walton Goggins är mer roande än skrämmande. Även Ghost har fått en lite snällare agenda och utseende än ursprungsfiguren i serien. På det hela är det en trevlig och roande film även om den lyckas med att få fysikern i mig att stöna för är det inte som så att även om man förminskar ett föremål behåller det sin massa? Hur i hela friden kan pensionären Pym lyfta ett helt kontorshus?

Regi:  Peyton Reed

Betyg: 6/10

The hateful eight (2015 USA)

tarasJag torde vara sist på bollen när det gäller att se Tarantinos senaste rulle. Lång speltid i kombination med ganska usla visningstider (till en början) på filmen gjorde att besöket fick vänta. Handlingen är inte så mycket att orda om. Åtta män och en kvinna blir isolerade på en vägkrog under en snöstorm. Om någon av en händelse inte sett filmen ska jag inte berätta mer då The Hateful eight vinner på att man vet så lite som möjligt om handlingen. De som läser detta och har sett filmen vet redan hur det går.

Allt som oftast när det rör Tarantino är mina känslor motstridiga. Oftast är filmerna för långa, för dialogtyngda och har en aura av självgodhet över sig. Samtidigt är filmerna tekniskt välgjorda och är oftast intressanta. Jag hade nog inte haft några större problem om dagens film kortats med en sisådär 45 minuter. När det rör dialogen är den välskriven men av och till går den på tomgång och är alldeles för omständlig för min smak. Jag kan bli en anings rastlös när jag anar vart konversationen ska ta vägen redan efter ett par repliker och vet att jag kommer få vänta lång tid på slutklämmen. I Tarantinos värld verkar alla bära på samma talträngda gen som Björn Ranelid.

Det som är positivt med filmen är tursamt desto fler saker. Skådisarna är top notch och regissören har som vanligt samlat ihop en intressant skara. Extra kul att få se Walton Goggins i en roll då jag tillbringade hela sommaren 2015 med honom i tv-serien The Shield. Ljud, ljus och foto är av högsta kvalite och på köpet är det en snöfilm en subgenre jag gillar. Filmens handling är iofs ganska simpel men den är klurigt gjord och trots prat i kvadrat och lång speltid blir det aldrig tråkigt. Summa summarium så blir det en mellanfilm i Tarantinos produktion

Regi: Quentin Tarantino

Betyg: 6/10