Min bäste ovän (1999 Tyskland)

Werner Herzog är en spännande regissör. Hans filmer är kanske inte alltid bra men ointressanta är de aldrig. Hans bästa spelfilmer (av de jag sett) har oftast haft den tyske spåkespelaren Klaus Kinski i huvudrollen t.ex Nosferatu, Aguirre m.fl. Min bäste ovän handlar om relationen emellan Herzog och Kinski. En relation som präglades av avsky, gräl, vansinnesutbrott och förakt samtidigt som de två hela tiden sökte sig till varandra för att samarbeta. Filmen börjar med att Herzog berättar att han i unga år delade lägenhet med Kinski en upplevelse som jag inte avundas Herzog, b.la låste Kinski in sig på toaletten i två dygn och slog systematisk sönder hela inredningen. När Herzog flera år senare bestämde sig för att filma i Amazonas regnskog (inte den bekvämaste av inspelningsplatser) erbjuder han huvudrollen till Kinski. Ett agerande från Herzog som trotsar allt förstånd Filminspelningen utvecklas till en mardröm där Kinski får vredesutbrott (speciellt vid de tillfällen han inte står i centrum), slår statister blodiga och hotar med att lämna inspelningen. Kinski stannade först efter att Herzog hotat med att skjuta honom. Efter denna kaosartade inspelning skulle ingen normalt funtad människa utsätta sig för något liknande igen men det är just det Herzog gör. Fyra(!) gånger till ”samarbetade” paret och man återvände t.om till Amazonas för filmen Fitzcarraldo. Den gången erbjöd sig de lokala statisterna att mörda Kinski. Detta självdestruktiva beteende från Herzogs sida att gång på gång välja att arbeta med en uppenbarligen obalanserad människa är för mig en gåta.

Min bäste ovän är en mycket underhållande skröna som tyvärr dras med ett problem – Kinski dog 1991. Detta gör att Kinski i är helt utlämnad åt Herzogs version av historien om de två. Det hade varit mycket intressant att höra Kinskis åsikter och tankar om filminspelningarna. Nu har Kinski iofs skrivit sina memoarer men de har avfärdats av många som fria fantasier. Även om nu Herzog eventuellt överdriver verkar Kinski trots allt vara en skådis som i sitt beteende överträffar de flesta av sina kollegor. De svenska motsvarigheterna Torsten Flinck och Börje Ahlstedht är rena lättviktarna vid en jämförelse mot Kinski. Regissören Herzog verkar inte heller vara riktigt mentalt frisk. Precis innan de gjorde Fitzcarraldo planerade Herzog att döda Kinski (något han glatt berättar i filmen), istället för mord blev det än en film tillsammans och det får nog stå som symbol för parets märkliga samarbete. Med sin försynta framtoning och milda röst formligen vräker Herzog ur sig förolämpningar över Kinski ena stunden för att i nästa ögonblick förklara vilket geni skådespelaren var. Egentligen blir jag inte klok på vare sig Kinski eller Herzog och stundtals tänker jag att de två verkligen förtjänar varandra. Min bäste ovän är verkligen sevärd, en film om två excentriska människor som vägrar att kompromissa och är full av historier och filmklipp som man bara sitter och gapar över.

Regi: Werner Herzog

Betyg: 8/10

Aguirre/ Guds Vrede (Tyskland 1972)

Efter en sommar och höst späckad med superhjältefilmer och diverse buller och bång kan det vara gött att varva ner lite med en gammal Werner Herzog-film. Aguirre från 1972 är Herzogs första samarbete med den skogstokige Klaus Kinski, ett sammarbete som skulle återkomma gång på gång trots Herzogs och Kinskis minst sagt dramatiska konflikter.

Många av Herzogs filmer har förankring i verkliga händelser och personer så även denna gång även om han tummat på den historiska riktigheten en del. Aguirre handlar om en grupp Conquisadorers expedition längs Amazonfloden på jakt efter El Dorado, guldstaden. Filmen skildrar ingående hur expeditionen gradvis går åt hellskotta i takt med att Aguirre (Kinski) blir allt mer instabil och maktgalen. Detta må låta som en rafflande äventyrsfilm a´la Indiana Jones-filmerna men Aguirre förhåller sig till äventyrsmatiné så som 2001 förhåller sig till Star Wars. Det går lååååångsamt, lika långsamt som den trögflytande Amazonfloden filmen utspelas på. Nu gör ju inte det att filmen är dålig för det, man måste bara vara på humör och inte vara Herr Filmitch rastlös av sig.

Som sagt, samarbete.

Herzogs omsorgsfulla kameraarbete och iscensättning är fascinerande att se. På något sätt lyckas han skapa ett suggesivt sug i sina bilder. Kinski briljerar i all sin otrevlighet och med sitt intensiva utspel. Karln är ju som en Ernst Hugo på flugsvamp.

Herzog belyser också med filmen det vansinniga i hur det västerländska kolonialtänkandet fungerade. I en scen sitter en av passagerarna och lägger beslag på stora landområden de passerar för sin egen och kronans räkning med det belägget att han ser dem från flotten. ungefär som leken man hade som barn när man åkte bil och ”claimade” allt man såg genom fönstret.

Som vanligt när det är Herzog så är det intressant men det blir lite långtråkigt i vissa partier men vad gör väl det när man som payoff får se Kinski kasta apor omkring sig. 🙂

Betyg 7/10

Stroszek (1977)

Så blev det då åter dags att gräva lite i sina Werner Herzog- boxar och denna gång blev det filmen Stroszek från 1977. Att sortera in denna film under ettiketten socialrealistiskt drama är inte bara korrekt utan dessutom en underdrift då det är en minst sagt eländig exposé över totalt misslyckade ambitioner.

Huvudpersonen Stroszek (som spelas av Bruno S som även hade titelrollen i Kaspar Hauser) släpps ut från fängelse där han suttit pga fylleri och därtill relaterade brott. Han försöker hanka sig fram som gatumusikant och blir vän med den prostituerade Eva som har problem med sina hallickar. I ett försök att börja ett nytt liv lämnar de Tyskland och slår sig ner i en husvagn i Winscounsin USA. Ganska snart börjar räkningar hopa sig och språkbarriärer och kulturkrockar gör att allt i stegrande takt går åt helvete.

Detta måste nog sägas vara en rapp film om man jämför med Herzogs andra 70-talsproduktioner, därmed inte sagt att den saknar den absurda och surrealistiska känsla som genomsyrar resten av hans filmer från samma årtionde. Vad som dock skiljer sig är att det absurda är den normala verklighet som vi lever i och den framstår som absurd p.g.a. att vi ser den ur ett perspektiv tillhörande människor som inte kan (hur gärna de än vill) passa in. Trots sin eländighet och bajsbruna 70-tals-realism så blir filmen på något underligt sätt lite av en feelgood-film, kanske för att man finner sig skratta åt det bizzara i hur världen är funtad och kanske för att man för en stund förstår precis varför Stroszek ser på omvärlden med sådan total förvåning.

Jag tänker inte gå in i några längre redogörelser rörande skådespeleri, foto m.m. för det är bra helt enkelt. Herzog har ett sug i sina bilder och skådespelarna leverar som vanligt. Om ni är på humör på att se en djupt tragikomisk film så kan jag inte rekomendera annat än att ge denna film en chans och om man är lite mer åt det sensationslystna hållet så kan man ju se den för att det sägs att Joy Division-sångaren Ian Curtis såg filmen precis innan han hängde sig. Huruvida det säger något om filmen eller snarare något om Curtis är jag inte klok nog att bedöma. Det får ni göra själva.

Betyg 8/10

Kaspar Hauser (1974)

Här kommer ännu en Werner Herzog-film från boxen som jag så sakteliga plöjer mig igenom. Den här filmen baserar sig på en verklig händelse i Nurnberg i mitten av 1800-talet. En morgon fann man på torget en yngling (Kaspar) som knappt kunde gå och knappt prata. Senare framkom det att han under större delen av sitt liv hållts inlåst i en källare helt omedveten om att det överhuvudtaget fanns en omvärld eller ens andra människor. Filmen skildrar Kaspars välgörares försök att anpassa honom till samhället.

Vad jag främst slås av i denna film är kostym och foto vilka i bägge fall är av toppklass. Filmens andra stora behållning är Bruno S. i rollen som Kaspar Hauser. Med vilt uppspärrade ögon och replikleverering som låter som att han läste inantill på ett språk han själv inte förstår skänker han karaktären en lätt skruvad känsla, utan att helheten på något sätt verkar ologiskt eller krystad. Trots att filmen lunkar på i sakta mak med långa tagningar och stillsamma miljöbilder så blir i alla fall inte jag uttråkad. Frågorna kring Kaspars ursprung och varför han hållts isolerad håller intresset vid liv.

Jag överaskades också av att få återse en av huvudpersonerna i ”Även Dvärgar har Varit Små” i en liten roll 😀 (Ber om ursäkt, kan bara inte låta bli.)

Betyg 8/10

Även Dvärgar Har Varit Små. (Werner Herzog 1970)

I ett kargt landskap ligger en internatskola där det råder kaos. Skolans elever har belägrat expeditionen där skolans vettskrämda föreståndare i sin tur tagit två av skolans elever som gisslan. Detta är grundhandlingen i Herzogs långfilmsdebut. Vad som följer i ungefär en och en halvtimme är en skildring av hur det hela escalerar i en orgie av vandalism, fylleri, djurplågeri och mobbing av skolans två blinda elever. Vad som gör det hela fullständigt surrealistiskt är att alla karaktärer spelas av småväxta vilket väcker en massa frågor. I synnerhet frågan varför. Tydligen ska Herr Herzog fått ide´n till filmen från en mardröm han haft, varpå man kan frestas dra slusatsen att Herzog är rädd för småväxta. Det verkar ju dock lite konstigt att vilja arbeta med en hel skådespelartrupp bestående av just källan till ens fobi. Det enda logiska svaret är att det är någon form av självterapi.

Det är svårt att bilda sig en uppfattning om filmen. Ena stunden finner man det hela lustigt och andra stunden går det så långt att man känner ett svagt obehag. Även om handlingen inte drivs så mycket framåt, det rör sig mest om eskalerande destruktiva impulser, så tröttnar i alla fall inte jag. Och jag kan med säkerhet säga att jag inte sett något liknande varken förr eller senare och just därför blir det ett ganska högt betyg.

8/10

Grizzly man (2005 usa)

En fängslande dokumentär om Timothy Treadwell, en man som obeväpnad levde bland grizzlybjörnar i Alaska under tretton sommrar tills det oundvikliga skedde, han blev björnmat. Filmen bygger till stor del på Treadwells eget material då han filmade och dokumenterade sina besök.

Att Treadwell inte är riktigt frisk är något man snabbt kan konstatera , samtidigt är han en mycket bra filmare som är mer än engagerad i sina björnar och det är märkligt att han inte blev uppäten tidigare. Kanske kan man jämföra honom med dessa stollar som tror att de är ett med naturen och hoppar in bland tigrar, björnar och lejon i parti och minut på olika zooparker världen över med den lilla skillnaden att Tredwell hade en talang att filma samt överlevde i så många år. Jag kan verkligen rekommendera filmen, vackra naturbilder varvas med Treadwells minst sagt upphetsade berättande om sina björnar. Det finns gott om scener där jag sitter med andan i halsen, Treadwell hälsar på björnungar när mamman är i närheten, Treadwell säger fy till en björn som gör utfall osv. Det enda som gör att dokumentären inte får ett toppbetyg är regissörens minst sagt pretantiösa berättarröst som ibland faktiskt tangerar Treadwell maniska babblande.

Regi: Werner Herzog

Betyg: 9/10