Moonrise kingdom (2012 USA)

Tack vare min blogg så dyker det ibland upp trevliga saker i brevlådan (bla skivor från Henke). En dag låg det ett par fribiljetter till Moonrise kingdom. Någon vänlig själ på NonStop Entertaiment hade skickat dessa till mig. Uttrycket ”kasta pärlor för svin” har nog aldrig varit mer passade då jag avskyr regissören Wes Anderson. Min dotter som har en mer förfinad filmsmak än sin far tog däremot glatt emot biljetterna så det är hon som skriver dagens recension. Mao det blir mindre grinigt och mer välskrivet.

Filmitch

Efter Fantastic mr Fox sade min kära far att han aldrig mer skulle se en Wes Anderson film igen.

Efter Fantastic mr Fox sade jag att jag aldrig mer kommer missa en Wes Anderson film igen.

För några veckor sedan fick jag två fribiljetter till Moonrise Kingdom som min far gladeligen gav bort, så att han själv skulle få slippa ”Dockskåpseländet”. Inget man direkt klagar över, så jag och en god vän intog två bioplatser där enbart två till skulle se denna film.

Moonrise Kingdom utspelar sig på en ö sommaren 1965 där ett scoutläger tar plats. En föräldralös 12-årig scoutpojke och en jämngammal flicka rymmer ut i skogen , samtidigt som en storm beräknas slå till mot ön inom några få dagar. Ett sökande inleds efter barnen där räddningspatrullen består av scoutledaren Ward (Norton), som tar sin scoutledarroll på stort allvar, hans scoutpojkar, lokalpolisen Sharp (Willis) samt flickans föräldrar (Murray och McDormand)

Ni vet känslan när man beställer dyr restaurangmat och inser att maten inte alls var så god som man hade hoppats? Trots det intalar man sig själv att det här var ju… gott. Eller när man står i ett provrum, provar en tröja som passar men som ändå inte känns rätt. Trots det intalar man sig själv att den var fin, man köper den och låter den ligga längst in i garderoben i några år. Typ den känslan. Lite så känns den här filmen som.

Precis efter biobesöket så tyckte jag filmen var bra, lite smårolig. Några dagar efteråt så inser jag att jag helt enkelt försökt intala mig själv att det var bra det jag hade sett när fallet egentligen var något annat.

Filmen är otroligt, otroligt välgjord, detaljerad in i minsta detalj med färg, kläder, miljö, polerad som bara den. Varje scen är lite som ett eget konstverk. Det är vackert. Skådisarna är också klanderfria, särskilt Norton i sin scoutmundering och ungarna känns också ganska trovärdiga. Den är småtrevlig för stunden, mungiporna dras uppåt ett antal gånger men det blir inga direkta skratt.

Jag vill så gärna tycka om den och säga att den är jättebra och sevärd, precis som jag exemppelvis vill tycka om herr Burtons senaste alster (Sweeney Todd, Alice in Wonderland, Dark Shadows). Men det som skaver är att jag helt enkelt inte blev berörd för fem öre, det är det om både Anderson och Burton verkar lida av numera. Under ytan finns ingen direkt värme och jag engageras inte av karaktärerna. Jag skiter i dem helt enkelt, bryr mig inte om någon råkar dö eller vinna en miljon eller bli en bättre människa.

Det är lite just som ett dockhus och visst, dockhuseffekten var nog menad som vanligt men man vill ju gärna känns lite liv runt omkring. Det blir lite töligt i längden att stirra på samma tavla i 90 minuter.

Helt ok för stunden så det blir ändå ett godkänt i betyg just för ytan.

Annonser

Fantastic Mr Fox ( 2009 USA )

När Mr Fox flyttar in i ett nytt hus finner han sig vara granne med tre välmående bönder. Snart finner Mr Fox att han, trots ett löfte till sin fru, inte kan hålla fingrarna i styr och börjar stjäla från bönderna. Stölderna gör att bönderna beslutar sig för att lösa problemet med Mr Fox omgående och ett mindre krig bryter ut mellan bönderna och de djur som kommer i deras väg i jakten på Mr Fox.

Wes Anderson hyllas ständigt när han släpper nya alster. Jag ser hans filmer och tycker de är dåliga. Varför jag tittar på hans filmer när jag vet att de troligtvis är dåliga? Det beror på att jag får en lätt ångest då han hyllas världen över och jag undrar vad det är jag missar i hans filmer, därav en förhoppning  att jag ska knäcka den ”Andersonska koden” varje gång en ny film släpps. Mr Fox har tyvärr inte fått mig att ändra min åsikt om Anderson. Filmen är ganska rapp och underhållande, lite roligt med dockfigurer i stället för den sedvanliga dataanimationen, men Andersons filmer sakar själ och hjärta, att se en av hans filmer känns lite som att bläddra i en inredningskatalog: Snyggt och fint men väldigt stelt och själlöst.

Regi: Wes Anderson

Betyg: 3/10