Scream 1-4 (1996 – 2011 USA)

Det blev som så att jag fick lite tid över och klämde alla fyra Screamfilmerna härom helgen och har samlat mina tankar om dessa filmer i ett inlägg fyllt av spoilers så vill man undvika det  – läs något annat.

Under början av 90-talet var skräckgenren lite på dekis men Wes Cravens Scream satte bollen i rullning och frågar ni mig så rullar den fortfarande – på både gott och ont.

Det som gjorde att Scream blev såpass framgångsrik hos både publik och kritiker var att det var en skräckis som vågade ta ut svängarna och leka med genren. Den kommenterar sin egen genre i både bild och dialog och om det är något som får filmkritiker att gå i spinn är det just detta (en annan sak som får filmkritikers puls att öka är rockmusik från 70-talet som soundtrack). Vidare var filmen välgjord med en hel del kända skådisar i både bi och huvudroller samt att den var ironisk. Något som uppenbarligen passade den breda massan. När en succé dimper ned i knäet är det numera givet att man gör uppföljare, i skrivande stund har det kommit tre stycken men vad jag förstår så är det fler på väg.

Den genomgående handlingen i alla filmerna är att en mördare är ute efter tjejen Sidney Prescott och på ett eller annat (långsökt) vis har mördaren ett eller annat samband med mordet på Sidneys mamma som skett innan filmserien startat. Mördaren iklär sig mask och kåpa och börjar med att reducera folk i Sidneys närhet för att målvedvetet arbeta sig mot huvudmålet – Sidney. Det som stack ut redan i första filmen är att Ghostface (som mördaren kallas) är ganska så klumpig. Han/hon snubblar får tar emot slag sparkar och trillar sig ibland fram efter sitt tilltänkta offer. Det ger ibland ett lite komiskt intryck men Ghostface uppenbarelse är rejält ruggig och trots att det är olika mördare bakom masken så har de ett nästan flytande rörelsemönster när de är i bild och ger ett övernaturligt intryck. Ghostface slår inte Michael Myers eller Jason som förste mördare men är avsevärt ruggigare än Göteborgsvitsaren Freddy Kruger.

Första filmen utspelar sig i Sidneys hemstad när hon går på Highschool, i film två har man flyttat handlingen till college, trean utspelar sig på en filminspelning och i den senaste filmen är man tillbaka där man startade. Alla filmerna är välgjorda och har en hel del kända skådisar i det yngre gardet i både små och stora roller. De enda som återkommer i alla fyra filmerna är Neve Campbell (Sidney), Courteney Cox (reportern Gale Weathers), och David Arquette (polisen Dewey) vilket jag uppskattar då de genomgående gör bra prestationer.

Nu kommer vi då till frågan om hur bra filmerna egentligen är? Ser jag på Screamfilmerna som en produkt dvs hur väl gjorda de är så blir betyget mer än godkänt men som rena skräckisar funkar de sisådär. När jag såg den första filmen var jag underhållen men blev förvånad över (om man bortser från den ikoniska öppningsscenen med Drew Barrymore) hur ospännande den var. I mina ögon är det en mysig småstadsfilm med ett och annat mord. Tvåan är den rulle jag gillar bäst, högre tempo och den har en hel del scener som funkade bättre för mig när det rör både jump-scares och spänning. Trean var direkt tråkig en gäspfest av rang och fyran var en lyft jämfört med föregångaren.

När jag nu såg om filmerna var det ett par tre saker som jag upptäckte som inte funkade för mig alls. Filmerna är lite väl ironiska och meta. Alla referenser till skräckfilmer framförallt i tal, ibland känns det som att man kollar på en tävling i skräckfilmsreferenser, blir väldigt tröttsamt i längden. Stundtals skiner det igenom att filmmakarna tycker att de är såååå smarta, coola och ironiska. Eget beröm luktar alltid illa.

Alla fyra filmerna trillar ihop som ett korthus när mördarna demaskeras inför finalen. Det är säkert menat som ironi men det funkar inte alls för mig med motiv som hör hemma i ett valfritt avsnitt av Glamor med mördare om de inte haft en kniv i handen skulle vara ena rejäla fjantar som skulle behöva smisk på rumpan. När jag såg finalen i film nummer tre på bio vill jag minnas att jag satt och nickade till mot slutet trots att folk segnade ned till både höger och vänster.

Trots denna invändning gillar jag filmserien (kanske inte trean) men av den anledningen att den är lite mysryslig, välgjord och att Sidney, Gale och Dewy är ganska sköna typer  att hänga med.

Regi: Wes Craven

Betyg:

Scream: 7/10,

Scream 2: 7/10,

Scream 3: 3/10,

Scream 4: 6/10

 

A Nightmare on Elm street (1984 USA)

En grupp ungdomar plågas av rejäla mardrömmar. Vad som är än obehagligare är att det verkar som de alla delar samma dröm där de jagas av en man i en röd-grön tröja med bränt ansikte. När sedan ungdomarna trillar av pinn i samband med att de sover inser en av de drabbade, Nancy, att hon på något vis måste lösa mysteriet då hon står näst på tur, men hur bekämpar man en dröm? Tillsamman med sin oerhört sömniga pojkvän Glen (Johnny Depp i sin första roll) försöker hon komma åt mördaren.

A nightmare on Elm street är en klassiker i skräcksammanhang och jag minns att jag tyckte den var både nyskapande och oerhört spännande när jag såg den första gången 1984. Filmens styrka ligger i manuset som är både originellt och tight. Vanligtvis startar en skräckis med att något hemskt händer för att sedan ta lite tid på sig för att bygga upp berättelsen eller om man vill vara elak fylla ut tiden till en långfilm. Här startar filmen på en gång med en drömsekvens och regissören håller kvar greppet hela vägen in i mål. Han lyckas också väl med att göra oss tittare osäkra på om vad som är dröm eller verklighet. Även filmmusiken av Charles Bernstein är mycket bra då den lyckas bygga upp en ryslig stämning.

Vid en omtitt finns det lite saker som stör mig (vad annars?). Heather Langenkamp som spelar Nancy är inte en bra skådis och redan en kvart in i filmen stör jag mig på henne. Med Freddy skapade regissören en ikonisk skräckfigur som spelas av Robert Englund.  Freddy är för uppsluppen för min smak men å andra sidan om han inte vore det så skulle han inte vara Freddy, det blir dock lite för mycket oneliners och putslustigheter och trots sitt ruskiga utseende är inte Freddy speciellt skrämmande. Slutet är också svagt men vad jag förstår var det mot regissörens vilja det stoppades in. Invändningar till trots så är A Nightmare on Elm street en bra skräckis även om den inte är lika skrämmande längre – åtminstone för mig.

Regi: Wes Craven

Betyg: 7/10

 

Cursed (2005 USA)

Cursed_ver2_xlg-1-Härom dagen dog filmregissören Wes Craven. Han kanske inte hörde till en av mina favoritregissörer i skräckfilmsskrået men en och annan höjdare fick han till under årens gång. På förekommen anledning stoppade jag in Cravens lite utskällda varulvsrysare Cursed i spelaren då jag faktiskt inte sett den tidigare.

Ett syskonpar råkar ut för en bilolycka på väg hem. De tror att de kört på ett djur men naturligtvis är det en varulv som attackerar ungdomarna. De undkommer med livet i behåll och har bara fått lättare skador. De märker snabbt av fysiska förändringar. Grönsaker byts ut mot rått kött, de blir lite pilskare och märker att deras sinnen förhöjts. Trots en hel del positiva effekter vill de bryta förbannelsen. För att göra detta måste de leta reda på varulven som smittat dem och döda besten. En ganska svår uppgift då de bor i miljonstaden Los Angeles.

Cursed är gjord med vänsterhanden och ger intrycket av att Craven kände för att göra en varulvsfilm – nånstans där verkar hans ambitionsnivå legat. Regissören lånar friskt från An American werewolf in London och Ginger snaps men tillför en del nya element till varulvsmyten så det finns trots allt lite nytt under fullmånens sken. Filmen balanserar mellan tonårsdrama, komedi och skräck och resultatet blir vare sig hackat eller malet. Varulven är ok i sin design och för en gångs skull ser monstret inte ut som en skabbig hund eller missbildad katt. Den obligatoriska förvandlingen är dock riktigt illa gjord med bedrövlig CGI.

Trots dessa invändningar har filmen trots allt en hel del att erbjuda. Det är en historia som berättas med gott humör och har glimten i ögat. Filmen flyter på bra och har inga döda punkter, nittio minuter gick rasande snabbt. Slutligen har Craven fått till en stabil ensemble med ganska många kända och halvkända skådisar som sköter sina kort väl. Bara man inte väntar sig en ny Scream eller Terror på Elm street lär filmen duga.

Regi: Wes Craven

Betyg: 5/10

The Serpent and the rainbow (1988 USA)

movieposterAntropologen Dennis Allan anställs av ett läkemedelföretag för att luska ut sanningen bakom zombiefenomenet. Företaget har kommit över en väldokumenterad rapport om en man som zombifierats(?) och ser möjligheter till stora vinster om man lyckas komma över ingredienserna till giftet. Dennis far till Haiti (vart annars hittar man zombies?) för att komma över drogen. Ett uppdrag som inte ses med blida ögon av chefen för Haitis hemliga polis Peytraud. En obehaglig typ till både utseende och moral som extraknäcker inom voodoobranshen för att hålla lokalbefolkningen i skräck.

Det var ett bra tag sedan jag såg The Serpent and the rainbow och redan en halvtimme in i filmen insåg jag varför jag mer eller mindre glömt bort den. Berättelsen kommer aldrig riktigt till skott utan velar än hit och än dit i jakten på zombiedrogen. Det blir heller aldrig speciellt spännande och storyn känns en aning oinspirerad. Jag får intryckat av att Wes Craven har tankarna på något annat och varkar vara aningens håglös i sin regi. Bill Pullman som spelar rollen som antropologen Dennis påminner av och till utseendemässigt om Tony Irving och är ganska usel i filmen. Övriga skådisar är sisådär med undantag för Zakes Mokae i rollen som den obehaglige Peytraud men det är kanske lättare att spela skurk. Kanske har man känt att det filmiska berättandet inte räcker till för Pullman får agera voice-over i filmen något som också stör.

Jag är dock glad att jag härdade ut för trots alla brister så rymmer The Serpent and the rainbow en bra story. Av och till blir det t.om riktigt rysligt dock ej slutet där Craven bränner en stor del av filmens budget på fjantiga specialeffekter. Filmens problem får skyllas på inkompetens av de inblandade och jag skulle bli förtjust om man gjorde en nyinspelning med ett mer bearbetat manus, engagerande skådisar och en regissör som koncentrerar sig på filmberättandet. Det skulle kunna bli en riktigt skräckinjagande historia nu blir det knappt godkänt tack vare en handfull ruggiga scener och Mokae.

Regi: Wes Craven

Betyg: 5/10

3 X Skräck

Quarantine 2: Terminal (2011 USA)

2007 kom den spanska skräckisen REC, då amerikaner inte kan läsa undertexter gjordes det en remake 2008 som fick heta Quarantine. Då REC gick bra gjordes en uppföljare i Spanien REC 2  2009. I Usa gjorde man också en uppföljare till Quarantine men det är inte en remake av REC 2. Quarantine 2 har en helt annan handling och är inte filmad med handkamera. Krångligt? Jo det kan det bli ibland. Quarantine 2 utspelar sig på ett flygplan, när en av passagerarna blir sjuk och anfaller de andra resenärerna tvingas piloterna att nödlanda. Nere på marken upptäcker man att millitären har isolerat delar av flygplatsen och passagerarna är nu instängda tillsammans med de som smittats.

Roligt att man visat lite fantasi och prövat gå sin egen väg istället för att göra en ren remake. Filmen bygger på första berättelsen och den svarar på en del frågor som hängde i luften efter Quarantine. Det intressanta är att amerikanerna väljer en annan förklaring till smittan än spanjorerna och i det här fallet håller jag för en gångs skull på amerikanerna. Förklaringen till smittan som man fick i REC 2 kändes lite ansträngd.

Filmen? Lite småspännande till en början men man kunde gjort mer med berättelsen och speciellt miljön. Nu sitter passagerarna inspärrade i en gigantisk förrådshall, det hade varit mer effektfullt och visuellt underhållande om man manusmässigt fått passagerarna inspärrade i ankomsthallen. Kontrasten mellan de upplysta trevliga miljöerna och de blodtörstiga smittade hade blivit intressantare. Men som tittare får man åtminstone stifta bekantskap med ”zombie”råttor.

Regi: John Pogue

Betyg 4/10

Art of the devil (2004 Thailand)

En gift man begår ett stort misstag när han dumpar sin älskarinna och samtidigt passar på att förnedra henne. Kvinnan går till en lokal trollkarl och sätter en förbannelse på mannen och hela hans familj. Det är inte direkt någon stillsam förbannelse typ att man avlider i sömnen utan det är mer i stil med att spy upp ålar eller hosta fram rakblad m.a.o en ganska slaskig och grisig förbannelse. Berättelsen lyckas även att trycka in en tvist eller två mitt i allt slafset innan eftertexterna rullar.

Intressant ide´ men jag tror att jag fått mer ut av filmen om jag varit mer insatt i  buddistisk  och thailändsk folktro. Det är säkerligen ett och annat som rör folktro och traditioner som går över huvudet på mig. Tyvärr satsar filmen mer på äckel (ålar & rakblad) än spänning för jag tror att detta kunnat bli en ganska rafflande berättelse men spänningen försvinner bland allt slafs. Filmen har fått två uppföljare som jag naturligtvis kommer se vid tillfälle dum som jag är.

regi: Tanit Jitnukul

Betyg: 4/10

The Hills have eyes (2006 USA)

Ajas nyinspelning av Wes Cravens film med samma namn från 1977 är bra. Nu var det länge sedan jag såg orginalet så jag kan inte jämföra de två filmerna men det känns som att remaken är bättre om jag inte missminner mig helt. En familj med en pensionerad polis som agerar alfahanne har av en outgrundlig anledning beslutat sig att kuska över USA i en husbil. Tanken är att man ska få tid att umgås och ha trevligt men som väntat gror irriationen och konflikterna under ytan. Det brukar bli så när familjer utsätts för påtvingad trevlighet. Mitt öknen får man punktering och bilen går sönder. Det familjen inte vet är att just den här delen av öknen bebos av ättlingar till beoende som vägrade flytta när USA genomförde atombombstester. Givetvis har lokalinvånarna muterat till att bli onaturligt starka, missbildade och är kannibaler, buisness as usual. Familjen får naturligtvis kämpa för att överleva.

Aja förvaltar historien väl och filmen är mycket spännande. Det man lyckats bra med är kameraarbetet, som tittare kan jag aldrig riktigt slappna av då kameran ger intrycket att familjen hela tiden är övervakade. Kameran smyger sig fram bakom ryggen på folk, kryper mellan buskage och spanar fram över klippor, mycket effektfullt. Filmen har en nervig stämning som smittar av sig. Det blir inte heller bättre av att familjemedlemmarna mer eller mindre ogillar varandra, de är redan i konflikt innan konflikten startar s.a.s. Detta gör att jag som tittare redan har fått en känsla av olustighet redan innan kannibalmutanterna gör entre´.The Hills have eyes rekommenderas varmt till alla vänner av vildmarksskäckisar en mycket bra remake.

Regi: Andre Aja

Betyg 8/10

Comborecension: Scream 4 ( 2011 USA )

Ja då var det dags för än en combo med Filmitch & Marcus. Filmitch i normalt teckensnitt, Marcus i kursivt.

Scream fyra är eventuellt starten på en ny triologi som handlar om mördare utklädda i slängkappor och beväpnade med rejäla knivar. Vi får väl se hur det blir med det men till en början får vi nöja oss med den här filmen. Sidney Prescott återvänder till sin hemstad för att promota en bok hon skrivit, hon stöter på gamla vänner som Dewey och Gale. Den förstämde måste ha genomgått ett antal operationer då hans hälta från tidigare filmer är spårlöst försvunnen. I samband med Sidneys återkomst dyker även mördaren Ghostface upp igen och liken läggs på hög.

Jag ska erkänna med en gång att Scream filmernas storhet har gått mig förbi. De är inte dåliga men det finns avsevärt bättre slasherfilmer att titta på.  Det som gjort att serien har fått stor uppmärksamhet är att filmerna är relativt påkostade för att höra till genren. De har även relativt kända skådisar med i stora och små roller och de blir välvilligt mottagna av kritiker pga metainslagen. Vill du att din film ska få ett positivt bemötande av filmkritiker finns det fyra vägar att gå: Hyr in Wes Anderson, spela musik från 60 och 70 talen ( helst Dylan eller Stones ), ha med Jack Nicholson samt låt filmen handla om en filminspelning eller något annat som har med film att göra. Lägre än betyg tre blir det inte, troligare högre. Screamserien använder sig av det sista exemplet och bums får den ett rykte om sig att vara en film som ”leker” med genren. Jag vet faktiskt inte i var det storslagna ligger i att folk säger sig se på skräckfilmer i en skräckfilm och sedan diskuterar det. De s.k ”reglerna” som diskuteras i Scream vet alla som redan ser skräckfilmer om så det är inte direkt några aha upplevelser som biobesökaren serveras.

Jag tyckte det greppet var lite roligt i den första filmen och det funkade just därför att Slasher-genren hade stelnat i sin dramarurgiska utformning. Såhär 3 filmer senare så har själva ”greppet” fått Screamserien att fastna i sin dramaturgiska utformning.

Det största problemet för mig när det rör sig om Screamfilmerna är att de inte är speciellt spännande. Craven förlitar sig på att det räcker med att man ska hoppa till gärna med hjälp att filmens volym höjs samtidigt som mördaren hoppar fram, någon slår huvudet i ampel eller att det knackar oväntat på dörren. Visst man hoppar till men det blir aldrig riktigt spännande.

Jag tyckte att öppningscenen var ganska spännande sedan gick det utför på den fronten och jag vill minnas att det varit så när det gäller föregångarna också. Här får jag vika mig för din visdom, visst är det så att öppningsscenerna i alla filmer är spännande.

Scream är inte speciellt nyskapande eller överraskande,  ja egentligen är hela filmen som en gammal bekant som kommer på besök, en trevlig men lite halvtrist person. Pratar du om mig nu? Förväntar man sig en Screamfilm så är det det man får. Det är lite mer mobiltelefoner och metainslagen får ta större plats än tidigare filmer. I ärlighetens namn känns faktiskt filmen lite pladdrig och mellan liken blir det faktiskt småtrist. Inget nytt under solen och  jag fick ungefär det jag förväntade mig: En Screamfilm på gott och ont.

Håller med i det stora hela och det är ganska illa när man till och med börjar tröttna lite på huvudkaraktärerna som ju borde vara kära återseenden men jag får samma trötta känsla som när jag tvingas se Kalle Ankas julafton. Tyvärr. Dewey tröttnar jag aldrig på, en  genomtrevlig och mycket sympatisk person.

Däremot är det nog sista gången jag ser en Screamfilm på bio om det blir några fler filmer blir det TV eller DVD.  Pladd och Filmiformavtext var aningen mer kritiska. Aficionadon var desto positivare.

Regi: Wes Craven

Filmitch betyg: 5/10

Marcus betyg: 4/10

Scream 3 (2000 usa)

Under inspelingen av filmen Stab 3  börjar någon att döda medlemmarna i filmteamet. Ganska snart står det klart att mördaren är ute efter Sidney som lever på hemlig ort efter händelserna i Scream 2. Dewey, Sidney och Gail återförenas än en gång i jakten på mördaren.

De två första Scream filmerna är riktigt bra med en blandning av skräck och ironi till genren. Den sista och avslutande delen (?), det ryktas om en fyra, är avsevärt sämre än föregångarna. Filmen är inte speciellt spännande man satsar mer på ironi som nu känns lite trött och oinspererad. Det är också en ganska pladdrig film där alla tjafsar med varandra samt beter sig makalöst korkat, man skulle tycka att de inblandade borde ha lite erfarenhet när det gäller att tampas med seriemördare men icke. Ingen film som jag rekommenderar.

Regi: Wes Craven

Skådespelare: Neve Campbell, Courtny Cox

Betyg: 2