Holmes & Watson (2018 USA)

Jag vet inte om skådisar läser de manus de får tillskickade eller inte men det är en gåta hur man fick; Will Ferrell ,John C. Reilly, Rebecca Hall, Ralph Fiennes, Rob Brydon , Kelly Macdonald, Steve Coogan och Hugh Laurie att ställa upp i denna sörja. Marcus sa med en tung suck efter föreställningen: Det känns som att rollfigurerna i Stepbrothers fått möjligheten att göra en film” Jag kan inte göra annat än att instämma.

Redan i första scenen börjar det krypa i kroppen på mig när Ferrell (Holmes) och Reilly (Watson) talar med tillgjord engelsk dialekt – något de fortsätter med filmen ut. Skämt annonseras övertydligt innan de sker och man upprepar och drar ut på scener och skämt som inte ens var roliga första gången och både manus och skådisar tramsar runt i 90 minuter. Fanns det ingen på plats som drog i nödbromsen och ställde frågan vad man sysslade med?

Filmen är inte helt körd. En del saker funkar. Dels är slapsticken rolig, jag är svag för skämt av den karaktären och finner det följaktligen roligt när Holmes och Watson ska försöka knöka in en avsvimmad Drottning Victoria i en koffert som ska skickas till Afrika. De tillfällen filmen blir konstig och touchar det bisarra uppskattar jag också men som sagt det är korta tillfällen i en film som känns slappt skriven och producerad men som sagt hur i helvete fick man så många bra skådisar att ställa upp?

Regi: Etan Cohen

Betyg: 2/10

Annonser

3 X Will Ferrell

Will Ferell är en skådis jag är ganska förtjust i och brukar försöka att kolla in hans filmer. Han kanske inte är den störste av skådisar och brukar spela ungefär samma roll i film efter film nämligen mer eller mindre korkad. Jag har sett tre filmer med skådisen under senaste tiden och trycker in alla tre i ett och samma inlägg.

onesheetTallageda nights: The ballad of Ricky Bobby (2006 USA)

Ferrell spelar här racerföraren Ricky Bobby som vinner i stort sett alla lopp han deltar i. Hans segersvit bryts när den slemme fransmannen Jean Girard tar upp kampen med honom. Likt Rocky måste nu Ricky Bobby hitta sina rötter för att komma tillbaka på banan.

Trots en hel del roliga och bra skådisar i små och stora roller b.la John C. Reilly, Sacha Baron Cohen och Gary Cole vill inte filmen riktigt ta fart. En del skämt är lite småroliga men merparten är ganska förutsägbara och faller platt till marken. Filmen harvar på och duger eventuellt en regnig söndag men inte mer.

Regi: Adam McKay

Betyg: 4/10

large_1Xhk6o9Re7goDWsYwY9DOkWtKjxGet hard (2015 USA)

Här hittar vi Ferrell i rollen som den något korkade affärsmannen James. James har framtiden utstakad, han är ihop med chefens dotter och de ska gifta sig. Allt vänder i ett slag då James arresteras för insideraffärer och döms till ett långvarigt fängelsestraff. För att överleva den kommande fängelsetiden hyr han killen som sköter företagets garage, Darnell. James tror att denne är en f.d fängelsekund bara därför att han är färgad. Darnell har aldrig sett insidan av ett fängelse men spelar med då han tar chansen att tjäna en slant.

Skämten i Get hard hamnar väldigt ofta under bältet och visst kan det bli tröttande i längden men jag skrattade gott vid ett flertal tillfällen. Filmen tappar fart sista halvtimmen men det är sällan komedier håller hela vägen in i mål. En positiv överraskning var att man för en gångs skull fick se en färgad skådis i en komedi som inte talade i falsett, rullade med ögonen och skrek sig genom en hel film. En ovanlig upplevelse men kanske Hollywood börjat förstå att färgade i komedisammanhang faktiskt kan spela rollfigurer och inte bara göra karikatyrer på svarta.

Regi:  Etan Cohen

Betyg: 5/10

MV5BMTcwNzUzMjU1OV5BMl5BanBnXkFtZTcwMTM0NDQ2MQ@@._V1__SX1557_SY903_Step brothers (2008 USA)

Will Ferrell och John C. Reilly spelar  Brennan och Dale, två vuxna män som vägrat att växa upp. Deras ensamstående föräldrar har av outgrundliga anledningar låtit dem hållas under alla år. När kärlek uppstår mellan Brennans mamma och Dales pappa (suveränt spelade av Mary Steenburgen och Richard Jenkins) och de gifter sig bryter helvetet ut då de två förvuxna barnen ska samsas under samma tak.

Iden till filmen är helt vansinnig men jag köper konceptet på stående fot. Step brothers är en fruktansvärt rolig film som för ovanlighetens skull håller hela speltiden ut. Ovan nämnda kvartett är fantastiskt roliga och när Adam Scott kommer i filmen som Brennans slemmige lillebror Derek når komedin nya höjder. Jag har sett filmen ett flertal gånger och den håller fint vid var omtittning.

Regi: Adam McKay

Betyg: 8/10

 

The Producers ( 2005 USA)

iFz7pNoEuDIzmCJrd52PzKMKdHMMax Bialystock har det inte lätt. Pjäs efter pjäs som han sätter upp floppar och konkursen är nära. Det ser dock ut att vända då Max får besök av den försynte och nervöse revisorn Leo Bloom som i förbifarten påpekar att man kan tjäna stora pengar på att en pjäs gör fiasko. Med kreativ bokföring kan man dölja att det investerats mer pengar i pjäsen än vad den kostat och om det blir ett fiasko kan investerarna inte kräva någon utdelning. Efter viss övertalning går Leo med på att hjälpa Max med bedrägeriet. Investerarna är äldre halvdementa damer som Max charmar och nu gäller det bara att kombinera stans sämsta regissör med en usel pjäs.

The Producers bygger på musikalen med samma namn som i sin tur bygger på en film med samma namn av Mel Brooks från 1967. Den filmen gick inte så bra i Sverige tills man bytte namn på filmen från Producenterna till det något mer lockande Det våras för Hitler. Det visade sig vara ett lyckat drag och sedan dess har Mel Brooks alla filmer burit namnet Det våras för……..

The Producers har sina förtjänster. Det är bra skådisar Matthew Broderick som den nervöse Leo och Nathan Lane som den slemme Max. Om jag jämför dessa herrar med originalet vinner dock Gene Wilder (Bloom) och Zero Mostel (Bialystock) då det sistnämnda paret är mer nervösa och slemma m.a.o helt enkelt roligare. Även Will Ferrell och Uma Thurman är med i 2005 års version som pjäsförfattaren Franz Liebkind och den svenska sekreteraren Ulla. Sångerna är lättglömda men de är trallvänliga för stunden. Undantagen är sången Springtime för Hitler (0:00 – 3:45) som är både minnesvärd och roligt framförd i all sin neonazistiska kitsch samt den trallvänliga Keep it gay.

Problemen med The Producers är två. För det första är det alldeles för många sånger. Även om texterna är finurliga så blir det trist när låt efter låt följer på varandra. En bra musikal har balans mellan musik och handling och här slår det över till det förstnämnda. De flesta numren är ganska koreografiskt trista då varken Broderick eller Lane är några större dansmän, det blir mest sånger som bränns av på plats utan några större krusiduller. Filmens andra problem är att det är en filmad scenmusikal något som tyvärr märks då The Producers dras med teaterns övertydlighet i skämt, miner och kroppsspråk.  Något jag inte uppskattar. Regeln att folk på teaterscenen alltid har roligare än publiken gäller här i högsta grad trots att det är en spelfilm.

The Producers hade tjänat på färre sånger och en något nedtonad regi men den duger. Sofias val för dagen finner ni här.

Regi: Susan Stroman

Betyg: 5/10

Lite julfilmstips: Elf & Dr. Zhivago

Julen är nästan över för det här året men en och annan julfilm kan man nog trycka in om viljan finns. Will Ferrell spelar Buddy som av misstag råkar hamna i tomtens säck och följer med till Nordpolen. Buddy adopteras av tomtens nissar och växer i tomtens verkstad. Åren går och när Buddy som är godhjärtat men otroligt korkad upptäcker att han inte är är en riktig nisse blir chocken stor. Han beger sig till N.Y.C för att söka upp sin biologiske far. För en person som växt upp hos tomten och har vistats hela livet i en skyddad verkstad kan detta medföra en viss kulturchock. Frågan är nog om det inte är Buddy som chockerar världen men sitt hyperaktiva och oskulldsfulla beteende.

En mycket trevlig och rolig film. Den stora behållning med Elf är Ferrell i rollen som Buddy, han gör ungefär samma roll som i stepbrothers, dvs en korkad vuxen man. Tycker man detta är roligt är det bara tacka och ta emot. James Caan som spelar Buddys biologiske far är en skådis man tyvärr får se för lite av. Ingen kan spela irriterad så bra som Caan och han får rikliga tillfällen att vara just irriterad i filmen. Att Elf inte klafsar runt i idel sliskigheter är också skönt något som annars hör genren till. Enda plumpen i protokollet skulle möjligtvis vara Zooey Deschanel som har en sömngångaraktig spelstil men hon sjunger åtminstone vackert.

Regi: Jon Favreau

Betyg: 8/10

Mastodontfilmer är något jag i många fall är tveksam till att titta på av den anledning att de är så otroligt trista. Bara någon nämner Lawrence av Arabien eller De tio budorden får jag tristessångest. Det finns dock några undantag och Dr Zjivago är ett. Berättelsen utspelar sig åren kring den ryska revolutionen. Den unge Yuri Zjivago blir inblandad i ett kvintettdrama mellan tre män och två kvinnor. Kvinnan som männen traktar efter är den unga sömmerskan Lara. Egentligen skulle man nog kunna skriva hur mycket som helst om filmen men det får räcka med att konstatera att filmen är otroligt vacker, har bra skådespelare ( Omar Sharif, Rod Steiger, Julie Christie och Geraldine Chaplin) och är en gripande film där jag verkligen bryr mig om karaktärerna. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta av en stabil film som trots sina 190 minuter aldrig blir tråkig. Varför inte toppbetyg? Regissören är kanske lite för förtjust i ett övertydligt bildspråk, t.ex när Lara mister oskulden, vilket gör att jag får himla med ögonen ett par gånger. Vill också tillägga att filmusiken av Maurice Jarre är inget annat än fantastisk.

Regi: David Lean

Betyg: 9/10

Tre kortisar

Toy story 3

I den tredje och sista (?) delen av Toy Story hamnar leksakerna på ett daghem som först verkar vara ett riktigt paradis. Det visar sig snabbt att paradiset har vissa minst sagt mörka sidor och leksakerna måste försöka fly. Toy Story är en mycket bra triologi som jag hoppas nu är över så att konceptet inte körs i botten av penninghungriga filmdirrar. Personligen tycker jag att alla filmerna håller ungefär lika hög klass och har svårt att hitta en favorit bland de tre. Gillar man tidigare filmer i serien blir man inte besviken. Sofia (Bilderord) du har helt rätt i att Jessie the Yodeling Cowgirl inte har en lika jobbig röst på orginalspråket hon var faktiskt riktigt uthärdlig.

Betyg: 8/10

 

The other guys

 Handlingen spelar inte så stor roll i en film av detta slag, den är mest en ursäkt för att få möjligheten att leverera ett antal skämt av varierande kvalite´. Ferrell och Wahlberg lyckas bärga projektet i hamn och jag finner att filmen är ganska rolig men visst är det många korkade skämt, ganska många hör till området ”så dåligt att det blir bra”. Bra komedier blir man inte direkt bortskämd med och den här hör inte till det facket men den duger.

Betyg: 6/10

 

 

Buried

Filmen som utspelar sig i en kista där en kidnappad lastbilschaffis ligger har hyllats bland kriktikerna. Kanske hade jag för stora förväntningar på filmen men den blev faktiskt ganska trist i längden. Det flåsades, talades i mobil med halvtaskig mottagning, flåsades lite till och där någonstans nickade jag till mitt i filmen och tänkte när jag vaknade: Ännu en film som hade varit fantastisk som 50 min kortfilm.

Betyg: 5/10