Enemy of the State (1998 USA)

När advokaten Robert är ute och julhandlar stöter han på en gammal vän Daniel. Kompisen verkar  stressad, hälsar lite snabbt och springer sin väg. Det Robert inte vet är att Daniel gömt en film bland klapparna. Filmen innehåller politiskt sprängstoff nämligen ett mord på en senator som motarbetar myndigheternas lagförslag om ökade befogenheter att spana på de egna medborgarna. Mördarna anar att Robert har bandet och han är nu en jagad man.

Det var ett bra tag sedan jag såg Enemy of the state men jag mindes den som en bra thriller något som fortfarande visade sig stämma. Storyn är inte helt otrolig och flyter på bra utan några döda punkter. Vidare har filmen en hel del bra skådisar som det var kul att få stöta på igen. Will Smith spelar huvudrollen som sidekick har han självaste Gene Hackman, en skådis som gick i pension alldeles för tidigt. Jon Voight spelar skurken med bravur och i ett par mindre roller finner vi Lisa Bonet och Regina King.

För att vara en rulle producerad av Bruckheimer är den oväntat icke bombastisk utan  är en thriller som satsar mer på spänning än explosioner. Jag är också förtjust i upplösningen som syr ihop säcken ganska så elegant.

Det problem filmen dras med är väl att själva storyn är oerhört daterad. I dagens verklighet skulle Voight vara hjälten och Robert skulle troligen vara inlåst på Guantanamo bay. Det som i filmen ses som ett problem med att man spionerar på medborgarna verkar ingen idag bry sig nämnvärt om.

Egentligen är detta inget större problem när man ser filmen man blir helt enkelt bara påmind om att tiden går och samhället förändras. Har man bara detta i åtanke håller filmen gott och väl både för omtitt och en första koll.

Regi:Tony Scott

Betyg: 7/10

Suicide squad (2016 USA)

Suicide_Squad_PosterSuicide squad är den tredje filmen från Warner i deras reboot på DC: s superhjälteuniversum. Superman var helt ok, vårens Batman v Superman drogs med en hel del problem men här lyckas man delvis med att vända skutan på rätt köl.

Filmen startar direkt efter händelserna i  Batman v Superman. USA:s regering bestämmer sig för att sätta ihop en en grupp av individer med extraordinära förmågor för att möta eventuella hot från s.k metamänniskor. För att kunna kontrollera sin grupp väljer man s.k superskurkar och injicerar de med en bomb som smäller av om de inte sköter sig. Lagom till man startat upp projektet löper en superskurk amok i en stad och de motvilliga medlemmarna i Suicide squad kastas direkt in i hetluften.

Efter att ha hört allt negativt om filmen var mina förväntningar låga vilket kanske är en anledning till att jag fann Suicide squad vara helt ok. Jag har inte läst speciellt mycket av serien som ligger till grund för filmen men kände till de flesta karaktärerna. Till skillnad mot Marvel som har en tendens att downsiza sin superskurkar (Mandarin och Baron Zemo) ändrar man inte alltför mycket på sina grundkoncept i DC filmerna viket iofs är bra men kan leda till problem om man använder för farliga skurkar (kommer till det snart). Skådisarna och deras rollfigurer funkar relativt bra även om Will Smith känns lite felcastad i rollen som Deadshot. Det finns inte en chans i världen att han övertygar som världens farligaste lönnmördare.

Problemen med filmen är den något halvtaskiga dialogen och jag känner av och till att orden inte riktigt ligger rätt i munnen hos filmens rollfigurer, inte ens Harley Quinn som blivit något av en favorit klarar sig undan med sina iofs tacksamma one-liners som annonseras i god tid innan de fälls. Det andra problemet är denna förkärlek hos Warner och dess manusförfattare att dra på för stora växlar alldeles för tidigt om nu tanken är att man ska göra flera filmer. Redan i sitt första uppdrag möter gruppen ett hot som kan förinta världen vilket även sker i de tidigare Warner filmerna (Superman – General Zod och Batman v Superman – Doomsday) så jag undrar lite försynt vad de ska trolla fram för att öka insatserna i nästa film?  Finalen är även den lite trist med den sedvanliga cgi-festen med byggnader som rasar till höger och vänster.Det börjar kännas lite uttjatat nu, jag tycker mig nu ha sett raserade byggnader och virvlande moln ur alla vinklar och vrår.

Trots mina invändningar ser jag gärna en uppföljare för jag hade en ganska trevlig stund  även om filmen kanske var en kvart för lång – som så oftast är fallet med dagens filmer.

Regi: David Ayer

Betyg: 6/10

Men in black III (2012 USA)

En utomjordisk skurk flyr och färdas bakåt i tiden. Väl på plats i 1960 talet dödar han Agent K (Tommy Lee Jones) något som får katastrofala följder för nutiden. Agent J (Will Smith) åker efter skurken för att stoppa honom innan han mördar K. Det låter nog virrigare än vad det egentligen är när man väl ser filmen. MIB III lyckas bättre än den ganska trista uppföljaren som kom 2002. Skådisarna verkar lite piggare, storyn är både intressantare och mer rappt berättad. När man även lyckas att få med Josh Brolin i rollen som den unge Agent K lyfter filmen ett snäpp till.

Jag har kanske ett extra gott öga till MIB III då jag är svag för äventyr som rör tidsresor. Paradoxer, omskrivningar av världshistorien och annat smått och gott som följer med i genren får det att vattnas i munnen på mig. Det som är synd är att man inte riktigt lyckas med att ge en känsla av 60-tal. Kläderna finns och en och annan kändis, b.la Andy Warhol, från tidepoken är med i filmen men det räcker inte. Jag saknar atmosfären och får intrycket av att agenterna springer runt i ett kulissartat 60-tal.

Jag har ofta funderat över vad det var som gjorde den första filmen i serien så bra. Troligtvis var det att man lyckades med att blanda ett skojfriskt äventyr med tankar av det mer allvarligare och filosofiska slaget. Människans litenhet inför universum och det faktum att agenterna i organisationen ger upp sina liv gör att den första filmen får ett visst djup som uppföljarna saknar. I MIB III försöker man sig på trycka in en gnutta allvar i filmen men de försöken når inte riktigt fram till mitt hjärta. Trots detta är filmen definitivt sevärd, en perfekt fredagsfilm som lockar till lite lättsamma skratt.

Regi: Barry Sonnenfeld

Betyg: 6/10

Men in Black ( 1997 USA )

 Börjar 2011 med en halvgammal goding. Filmen om den hemliga organisationen som har hand om alla utomjordingar på vår planet är nog inte helt obekant. Hur många gånger jag sett MIB vet jag faktiskt inte, jag har tappat räkningen. MIB hör till en handfull filmer som jag kan se hur många gånger som helst och jag tröttnar aldrig. Jag behöver inte ens se filmen från början och jag behöver inte se hela berättelsen till slutet. Andra filmer som hamnar i denna exklusiva grupp är Terminator 2, Star Wars IV och första Indiana Jones filmen. Nämnda filmer har nog en sak gemensamt det är väldigt lättillgängliga att titta på. Det är inget som stör utan de rullar bara på och med minimal ansträngning sitter historien som smäck. Alla innehåller också lite humor och är så där lättsamt trevliga.

Just ordet trevlig är nog det första jag tänker på när jag ser MIB. Bland alla groteska utomjordlingar glider Will Smith och Tommy Lee Jones runt i sina svarta kostymer och har det småmysigt. Mysigheten sprider sig från rutan till mig och man har en trevlig filmstund.

Filmen lyckas med att inte slå över åt något håll, det blir aldrig för roligt ( så att det blir fjantigt ), det blir aldrig för äckligt eller spännande eller sentimentalt. MIB är helt enkelt den perfekta lagomfilmen att se om och om igen och aldrig tröttnar jag. Märkligt.

Regi: Barry Sonnenfeld

Betyg: 8/10