The Great wall (2016 Kina)

greatwall_13En grupp legosoldater har slunkit in i Kina för att komma över krut. Expeditionen misslyckas och man tas till fånga och hamnar på den kinesiska muren. Murens syfte är inte som vi lärt oss i historieböckerna ett skydd mot mongolerna. Det är ett försvarsverk mot mot en hord av monster som attackerar Kina vart 60:e år. Oturligt nog för legoknektarna anländer de precis lagom för monstrens attack.

Det här är en film där man gör bäst i att låta hjärnan gå på halvfart. Det är full fart från start till mål och det är ett relativt förnöjsamt äventyr, vare sig mer eller mindre. Allt vad logik heter bör nog lämnas hemma innan man slinker in i biomörkret annars är nog risken stor att filmen inte funkar alls..

Jag hade inte tråkigt, men fråga mig om filmen om ett par veckor och jag har troligtvis glömt bort stora sjok av handlingen. Spännande blir det aldrig men The Great wall kan åtminstone stoltsera med en hel del snygga färger och rustningar samt en handfull maffiga scener. Vad gäller CGI:n är den väl si så där men jag har sett värre.

Hur Matt Damon hamnat i detta projektet vet jag inte. Han vill kanske göra sin nuna känd för kineserna så hans framtida filmer går bra i landet för jag anar att det nog inte var filmens manus som lockade. I övriga roller hittar man b.la Pedro Pascal som bara behövt byta ut sin rustning från Game of thrones till en kinesisk variant. Även Willhelm Dafoe dyker upp i en liten roll som behovs för att man ska kunna förklara varför kineserna snackar engelska. Övriga skådisar var för mig okända kinesiska aktörer förutom Andy Lau. Slutomdömet blir en helt ok film vare sig mer eller mindre. Lika lättsedd som lättglömd.

Regi: Yimou Zhang

Betyg: 6/10

Bad country (2014 USA)

bad-country.20899Om man ska tro berättarrösten i filmens början var tydligen den amerikanska delstaten Louisiana under 80-talet ett laglöst land, hur det ligger till med detta vet jag inte men det är i alla fall filmens premisser.

Polisen Bud Carter får ett genombrott i sitt till synes tröstlösa arbete då han lyckas arrestera en riktigt ful fisk, Jesse Weiland. Han sitter på information om delstatens kriminella aktiviteter och överraskande nog villig att tjalla. Jesse vill lämna det kriminella livet och i utbyte mot att han och hans familj får skydd av polisen lovar han att sätta dit det högsta hönset.

Jag tror jag får gå tillbaka till västernfilmen Tombstone för att få en mustaschkavalkad av liknande slag. Matt Dillon och Willem Dafoe verkar ha klistrat fast en iller på sina överläppar och Tom Berenger som för en gångs skull har mer än två repliker i en film har även han en riklig ansiktsbehåring men av prydligare slag. Till en början stirrar jag på dessa hårkreationer att jag har svårt att hänga med i handlingen. När jag väl vant mig visar sig Bad country vara en riktigt bra thriller. Skådisarna är kanske inte de största Hollywood har att frambringa men de kan sin sak. Filmen har härliga miljöer, det är slitna hus med nätdörrar på verandorna, vita linnen, träsk och allmänt svettigt och kvavt. Bad country har ett bra driv och har inga direkt döda punkter. Filmen rullar på speltiden ut och jag belönas även med ett par härliga shootouts innan eftertexterna rullar. Definitivt sevärd film om man är sugen på mustascher och hagelgevär.

Regi: Chris Brinker

Betyg: 7/10

bad-country-tb

bad-country-trailer

cXsEFQH

John Wick (2014 USA)

PHGyeBP6gM3EJO_1_mDen pensionerade yrkesmördaren John Wick lever ett tillbakadraget liv tillsammans med sin hund. Olyckliga omständigheter gör att hans hund dödas av sonen till en rysk maffiaboss. Wick går bananas och lever för en enda sak: Att hämnas sin hund. Styrkeförhållandena är ganska jämna: Wick mot hela ryska maffian.

Jag vet att det låter korkat med en människa som satsar hela sin exsistens för en byrackas skull och man kan nog tycka att Wick överreagerar en smula, åtminstone tyckte jag det innan jag såg filmen. Det är dock inte så stolligt som det låter, filmen etablerar redan i starten varför hunden betyder så mycket för Wick och jag köper hans hämndodyssé fullt ut. Filmen i sig är en våldsam och blodig historia då Wick går fram som en slåttermaskin och min misstanke är att det inte finns speciellt många personer med rysk ursprung kvar i staden vid filmens slut.

John Wick är en fullt duglig actionfilm, det blir aldrig tråkig och jag gillade också att man byggt upp ett eget samhälle för lönnmördarna. De har sina egna hotell, städfirmor och nattklubbar. Det är ett värld som existerar parallellt med vår. Keanu Reeves som spelar Wick sköter jobbet bra. Visst han är en träbock men om manuset inte kräver mer än ett ansiktsuttryck klarar sig Reeves bra.  Michael Nyqvist som maffialedare är ok men brytningen han lagt sig till med i filmen är riktigt illa och får mig att skrocka några gånger. Filmen har fått mycket låga betyg bland recensenterna något jag ställer mig oförstående till då det är en helt ok actionfilm som duger mer än väl om man är sugen på lite lättsamt pang pang.

Regi: Chad Stahelski, David Leitch

Betyg: 6/10

 

A Most wanted man (2014 Storbr m.fl)

a-most-wanted-man-posterTill skillnad mot sina kollegor inom spionbranschen som styrs av fruktan försöker Günther Bachmann fatta rationella beslut gärna med en touch av medmänsklighet. Där kollegorna låter devisen att hellre ta det säkra före det osäkra styra sitt agerande är Bachmann ovanligt förnuftig i en värld som präglas av paranoia. När så rysstjetjenen Issa Karpov anländer till Hamburg går underrättelsetjänsterna bananas. Karpov är en eftersökt man och vilket ärende han har i Hamburg är oklart. Bachmann får kämpa i motvind och försöker argumentera för en vettig lösning på det eventuella problemet med det potentielle terroristen frågan är bara om överhuvudtaget någon lyssnar på honom.

A most wanted man är baserad på av John le Carrés romaner. Hans spioner är så långt från 007 man kan komma. Jag har inte läst några av författarens böcker men sett desto fler filmer som är baserade på hans verk. Oftast är filmerna bra men man får vara beredd på att de inte innehåller några rafflande biljakter eller slagsmål däremot är det desto fler scener bestående av gråa byråkrater och tjänstemän om vänder papper och munhuggs. Något som också kan vara roande om det görs rätt.

Den här filmen skulle tyvärr bli en av Philip Seymour Hoffmans sista. Filmen i sig är det inga större fel på den puttrar på i maklig takt. Problemet är att den är lite väl stillsam och jag anar snabbt hur den kommer att sluta. Här får man istället uppskatta en något annorlunda miljö (Hamburg) och en kompetent regi (Anton Corbijn).  Hoffman är som alltid bra synd bara att man envisats att ge hans rollfigur en brytning tyska. Följaktligen går Hoffman omkring och bryter på tysk/engelska filmen igenom men märkligt nog gör hans kollegor inte detta. Ett ganska tramsigt och onödigt men ett alltför vanligt grepp inom filmvärlden. A most wanted man är ok men det finns bättre filmer att se av Hoffman. Är man sugen på fler spionberättelser som är baserade på Carrés romaner rekommenderar jag The Constant garderner och Tinker tailor soldier spy.

Regi: Anton Corbijn

Betyg: 5/10

Platoon (1986 USA)

platoon_1986_5Första gången jag såg Platoon befann jag mig på en båt mellan Sverige och England. Det gungade kraftigt och jag höll på att spy upp mina inälvor. Jag var övertygad om att jag skulle dö och lekte med tanken om att hoppa överbord för att förkorta pinan. I ett desperat försök att tänka på något annat än att hela världen höll på att gå under slank jag in på båtens bio. Det hjälpte. Nu fick jag se folk som hade det än jävligare än jag att sitta på en gungade båt omgiven av spyor var en baggis jämfört med helvetet i Vietnam som Oliver Stone visade på duken.

Just Vietnamkriget har varit ett trauma för amerikanerna. Man förlorade kriget, man hade svårt att motivera varför man slogs och krigets grymheter kablades ut på tv. Det hade gjorts filmer om Vietnamkriget men vad jag förstått så skildrade ingen film kriget i dess brutala realism. Stone ändrade till viss mån på detta då Platoon skildrar soldaternas bedrövliga vardag i kriget och filmen är delvis baserad på Stones egna upplevelser i kriget. Filmens handling är inte speciellt komplicerad. Chris Taylor har frivilligt anmält sig till tjänstgöring för att följa familjetraditionen då hans far och farfar har stridit i de båda världskrigen. Chris lär sig snart att man egentligen inte vet varför eller mot vem man strider. Vardagen är mördande tråkig samtidigt som döden hela tiden lurar runt hörnet. Chris mål blir att överleva tjänstgöringstiden ut.

Platoon var lite som en käftsmäll när den kom. Filmen ifrågasatte krigets mekanismer och visade krigets vansinne på ett mer jordnära sätt än i t.ex Coppolas Apocalyse now . Filmen har inga egentliga hjältar i traditionell mening karaktärerna är mer eller mindre sympatiska personer. Efter att ha sett filmen kan jag inte för mitt liv förstå hur någon frivilligt kan anmäla sig för militärtjänstgöring.

Platoons styrka ligger just i att den är jordnära och att man kan identifiera sig med karaktärerna. Det rör sig inte om något omöjligt uppdrag man ska utföra utan kort och gott om att överleva vardagen. Vare sig man gillar genren eller inte är det en film som berör. Det finns flera scener som är starka och obehagliga i filmen utan att de för den skull är speciellt grafiska. Stone lyckas väl med att förmedla desperationen och krigsångesten. Regissören har kritiserats för att han bara skildrat kriget ut amerikanska soldaters synvinkel men det ÄR en film som handlar om AMERIKANSKA soldater i Vietnam. Jag ställer mig frågade inför den kritiken och finner den i ärlighetens namn korkad.

Filmen innehåller en hel radda med nuförtiden kända skådisar i små o stora roller; Charlie Sheen, Willem Dafoe, Tom Berenger (kanske i sin bästa roll?), Keith David och Johnny Depp m.fl. Nu är det en film av Stone och han kan inte riktigt hålla igen och en och annan scen blir skrattretade då regissören tar i så han nästan spricker (se bilden). Han är också lite väl svart/vit i skildringen av konflikten mellan de två sereganterna Elias(Dafoe) och Barnes (Berenger) men klarar man av dessa små skavanker är Platoon en mycket bra film som tål att ses både en och två gånger.

Regi: Oliver Stone

Betyg: 8/10

American psycho (2000 USA)

När jag hörde att man skulle filmatisera Bret Easton Ellis roman American psycho var min första tanke: Det går inte att göra. Romanen är ett långt pladder om exklusiva maträtter, märkeskläder samt monologer om musik varvat med detaljerade sex och våldscener. Jag begrep inte hur man skulle kunna filmatisera denna märkliga roman.

Patrick Bateman arbetar som investerare på Manhattan. Han fördriver sina dagar med att tävla med sina kollegor om allt från att få bord på de populäraste restaurangerna till vem som har det snyggaste visitkortet. Bateman känner att hans liv är tomt och innehållslöst och trots sin rikedom är han uttråkad. För att pigga upp sin trista tillvaro hänger Bateman sig åt sex med prostituerade samt mördar folk på löpande band. Bateman känner hur han börjar tappa kontrollen över sitt välordnade liv.

Regissören Mary Harron har visat att det visst går att filma en bok som jag åtminstone trodde var ofilmbar.Det första som slår mig när jag ser om American psycho är att den stundtals är fruktansvärt underhållande och rolig trots alla mord och våldsamheter. T.ex är scenen där Bateman och hans kollegor jämför sina visitkort obetalbar. Visst förkommer det sex och våld i rikliga mängder men de värsta excesserna är ganska smakfullt bortplockade åtminstone om jämför med boken som jag faktiskt var tvungen att lägga ifrån mig ibland pga av de grafiska beskrivningarna. Harron har fått ihop ett gäng bra skådisar som Reese Witherspoon, Jared Leto och Willem Dafoe.  Christan Bale som spelar den skogstokige börsmäklaren Bateman gör ett fantastiskt jobb. Han sliter som ett djur för att uppehålla en civiliserad fasad bland vänner och bekanta och jag väntar bara hans mentala sammanbrott.

American psycho ger inte någon sympatisk bild av de rika inte en trevlig människa så långt ögat når i filmen (ja det skulle i så fall vara polisen Kimball). Det jag kan komma att fundera på när jag ser filmen är den schablonbild som ofta ges de rika och besuttna i många filmer och övrig media. Deras liv skildras oftast som innehållslösa, olyckliga och t.om ibland som ett sorts martyrskap. Om man är konspiratoriskt lagd kan man lätt tro att de som innehar makten och härligheten underblåser denna framställning för på så sätt kunna rättfärdiga sina vidlyftiga liv typ: ”Se på oss vilka eländiga liv vi har det är klart att vi måste få unna oss lite rysk kaviar och champagne för att kunna överleva dagen”. Å andra sidan kan det också vara så att schablonbilden av de rika är ett utslag av avudssjuka från de som inga pengar har och vill påskina vad tomt livet blir med några miljoner extra på banken.

Hur som helst är American psycho en underhållande och tidvis rolig film om en mans psykiska förfall, man får bara inte ta den på för stort allvar för den är gjord med glimten i ögat. Ellis ska tydligen återvända till sin karaktär Bateman något jag inte alls gillar.

Regi: Mary Harron

Betyg: 8/10

Antichrist ( 2009 Danmark )

När ett par förlorar sitt barn bryter kvinnan ihop totalt. Hennes själgoda man som är terapeft avbryter vården av kvinnan och anser sig kunna bota henne bättre själv. Bästa platsen att bota henne är tydligen i ett ruckel mitt ute i skogen som går under namnet Eden (ironi?). Ute i skogen utvecklar sig dramat till en viljornas kamp mellan könen både bildligt och bokstavligt talat och ordet skogstokig har fått en ny innebörd för mig.

Lars von Trier en knepig regissör, han är bra i sitt hantverk men gör ofta riktigt jobbiga och för långa filmer, så känns det  åtminstone för mig. Han har även en kvinnosyn som jag inte begriper mig på. Film efter film verka gå ut på att förnedra och förinta den kvinnliga karaktären, hatar han kvinnor eller vill han visa att de är utsatta? Jag vet inte och jag är kanske för korkad för att förstå. Den som vill får gärna förklara för mig.

Hur som helst, Antichrist är en av Triers bättre filmer tycker jag. Det är en effektiv psykologik skräckfilm ( drama kan även passa in ) där det i babysteps sakta går mot undergången för det äkta paret. Suveräna skådisar, hotfulla miljöer och suggestiv musik gör detta till en av de bättre skräckisar jag sett på senare tid. En film som nog kan ses om och växer troligtvis vid omtittningar. Ett par saker finns dock på minussidan: Triers kvinnosyn går inte att komma ifrån, det kanske är dags att byta spår. Filmen är minst sagt grafisk i det våld som förekommer vilket jag tycker känns spekulativt det verkar som Trier tog till detta grepp för att sälja in filmen.

Regi: Lars von Trier

Skådespelare: Willem Dafoe, Charlotte Gainsbourg

Betyg: 8/10