Exorcisten (1973 USA)

the-exorcist-posterDetta torde vara en av de mest kända skräckfilmerna som gjorts.  Exorcisten har även ett rykte om sig att vara en av de rysligaste. Det sägs att folk svimmade under visningarna men hur sant det påståendet är låter jag vara osagt. Filmen är baserad på boken med samma namn av författaren William Peter Blatty och filmatiserades av den inte helt ökände regissören William Friedkin som b.la gjort filmer som The French connection och Killer Joe.

Exorcisten startar med en präst, Fader Merrin,  som leder några utgrävningar i Irak där får han illavarslande förbud om att han kommer få strida mot ondskans krafter. Storyn förflyttar sig till USA där vi får följa en skådespelerska och hennes dotter Regan. Dottern hittar ett ouijabräde i källaren och släpper därmed loss onda krafter. Regan börjar få problem med sömnen och beter sig allt mer konstigt. Modern kontaktar diverse läkare men ingenting verkar hjälpa och dottern blir allt sämre. I ren desperation kontaktar då mamman en katolsk präst Fader Karras som föreslår en exorcism.

Det var ett par år sedan jag såg filmen sist och i ärlighetens namn mindes jag inte speciellt mycket om vad jag tyckte om filmen. Efter omtitten kan jag nog konstatera att Exorcistens rykte som skräckfilm är en anings överdrivet.

Filmen är mycket välgjord. Skådisarna är bra, musiken stämningsfull och storyn duger mer än väl. Friedkin bygger upp historien effektivt under filmens första timme. Det är en krypande stämning som ger mig rysningar. Öppningsscenerna i Irak med Fader Merrin f.ö spelad av svensken Max von Sydow väcker olustkänslor trots att det inte händer speciellt mycket. Ellen Burstyn som spelar Regans mamma ger ett fint porträtt av en allt mer maktlös förälder och får mig engagerad över barnets väl o ve. Storyn har mig helt i sin hand under den första timmen men sedan tappar Friedkin greppet och det med råge. Det onaneras med krucifix, spys, sängar svävar och huvuden vrids i 360 grader och jag kan inte göra annat än att sucka för det är så otroligt överdrivet när regissören går all in . Resultatet blir bara fjantigt och inte det minsta rysligt, möjligtvis äckligt men knappt ens det allt är så överdrivet. Det är de små sakerna som ger mig kalla kårar t.ex när Fader Karras hör sin döda mors röst på ett kassettband eller ”råttorna” på vinden inte svävande sängar och annat trams. Det är synd för det här hade kunnat bli en riktigt bra rysare. Betyget blir dock förhållandevis högt tack vare den första timmen.

Regi: William Friedkin

Betyg: 5/10

Killer Joe (2011 USA)

Killer Joe, bara namnet fick mig att tveka om filmen var värd att se. Det lät helt enkelt för töntigt. Men när filmen fick ganska bra recensioner i pressen och efter att ha läst Fiffis rekommendation växte mitt intresse. Jag är glad att jag inte lät en töntig titel hindra mig för Killer Joe är bra.

Familjen Smith är allt annat än normal. Sonen Chris och pappan Ansel slår ihop sina ”kloka” huvuden för att skaffa sig lite extra pengar. Deras plan är att mörda mamman och i pappans fall ex-frun för att casha in hennes livförsäkring på 50 000 $. De hyr en polis som extraknäcker som hitman då de inte vill utföra dådet själva. Polisen som går under artistnamnet Killer Joe vill ha betalt i förskott men då han är tvungen att vänta på pengarna tills försäkringen faller ut nöjer han sig med att ta familjens dotter Dottie i pant.

Familjen Smith är en samling sorgliga existenser. De är fullfjädrade loosers vars öde är att misslyckas här i livet. Jag blir egentligen beklämd av att se dessa personer göra sin redan eländliga livssituation än värre. Samtidigt är filmen rolig då jag alltid funnit korkade personer på film underhållande. Tarantino har serverat en och annan märklig karaktär i sina filmer t.ex Louis Gara i Jackie Brown och bröderna Coens Burn after reading är fullproppad av dessa människor som lever i villfarelsen att de är smarta.

Skådespelarna är överlag mycket bra men Matthew McConaughey som Killer Joe lyser starkast i ensemblen. Jag som trodde aldrig att jag skulle kunna känna oro och obehag över denna skådis som nästan vaggar mig till sömn med sin knarriga röst och avslappnade stil (Hollywoods svar på Harald Treutiger?). Karaktären Killer Joe är livsfarlig, något som familjen Smith inte inser förens det är för sent. Thomas Haden Church är stabil i rollen som den något tröge Ansel. Jag blev glad över att få se Gina Gershon i filmen. Hon spelar Ansels nya fru Sharla, en kvinna som är alldeles för smart för sitt eget bästa. Gershon ser jag gärna mer av då hon är sorgligt underutnyttjad i filmbranschen.

Killer Joe lyckas med att vara tragisk, äcklig (ni som sett filmen vet vad jag menar), välspelad och rolig på en och samma gång. Definitivt värd en titt men inte på en fredag då många kanske hörsammat reklamens budskap att äta kyckling denna dag. Kyckling och Killer Joe passar inte ihop, tro mig.

Regi: William Friedkin

Betyg: 8/10

ALIM: The French connection (1971 USA)

De två poliserna Doyle och Russo arbetar inom narkotikaroteln i NYC anar att det är något stort på gång i den kriminella världen. Det går rykten om att ett stort parti heroin är på ingång och välbekanta langare börjar röra på sig. Poliserna har helt rätt i sina aningar. En fransk liga med bas i Marseille är i full färd att frakta ett parti heroin till New York och en katt och råtta lek tar sin början mellan polisen och skurkarna. Filmen är baserad på en verkliga händelser i början av 60-talet och många av filmens karaktärer har sina motsvarigheter i det verkligar livet b.la de två poliserna Doyle och Russo samt ledaren för de franska narkotikasmugglarna, Charnier.

Det här en en klassiker som kanske blivit mest känd för sin biljakt och den hetlevrade polisen Doyle (som går under smeknamnet Popey) spelad av Gene Hackman. Hackman är perfekt som ettrig narkotikaspanare men det var inte alls säkert att han skulle få rollen, filmbolaget ville gärna ha en annan skådespelare i rollen. Det var många namn som föreslogs: Paul Newman (för dyr), Jackie Gleeson, Steve McQueen och Charles Bronson för att nämna några men till slut fick Hackman rollen. Enda nackdelen med Hackmans dominans i filmen är att Rob Schneider som spelar Doyles partner Russo kommer lite i skymundan. Fernando Rey som spelar Charnier var inte ens efterfrågad men blandades ihop med en spansk skådis som Friedkin hade tänkt sig. Rey tackade ja till erbjudandet och det hade gått en bra tag innan man begrep att man hade ”fel” skådis. Då Charnier framstår som en timid snäll gammal farbror som i kynne är Doyles motsats är det intressant att studera deras kamp. Doyle reagerar och agerar Charnier är iskall och beräknande och låter sig inte hetsas upp i första taget. En av filmens höjdpunkter är när Doyle skuggar Charnier i New York och de två gör allt för kollra bort varandra.

Charnier

Charnier

Vissa personer i min närhet (nämner inga namn då de vill vara anonyma) anser att deras nära och kära kör bil likt Doyle. Om så är fallet ser jag fram mot en rafflande biltur i framtiden för biljakten där Doyle jagar en av skurkarna är hisnande och definitivt en av de bästa biljakter jag sett. Flera av kollisionerna ingick inte i manus utan de skedde av bara farten men fick vara med i filmen då de passade in bra.

Russo & Doyle

The French connection har en dokumentär känsla i sitt berättande där kameran följer poliserna och verka fånga deras dialog som av en händelse.  Det här greppet har även en och annan nackdel. Filmen kan upplevas som opersonlig och kylig. Det kan också kännas som att man missar delar av berättelsen. En del partier av handlingen förklaras inte och man får lägga en och annan pusselbit själv. Personligen stör jag mig inte nämnda berättartekninker, den dokumentära känslan gör att jag får en ökad närvaro i berättelsen och då det inte finns en Beck eller Blomkvist som förklarar för tittaren hur allt hänger samman får jag tänka lite själv. Trevligt med filmmakare som litar på att publiken åtminstone besitter en viss intelligens. The French connection hör definitivt till en av mina favoriter i kriminalgenren. Det kom en uppföljare men den var inte lika imponerande.

Regi: William Friedkin

Betyg: 8/10