Manhattan (1979 USA)

large_navbyykds4g3mbtqfp5zwmkba0qManhattan är en ganska så banal historia. En författare, Isaac, blir ihop med en avsevärt yngre tjej. Isaac blir nojig pga åldersskillnaden och börjar vänstra med sin bäste väns älskarinna. Vi har sett det tidigare och kommer troligen att få se filmer med liknande handling fler gånger. Det som gör Manhattan till en film som sticker ut från mängden av alla dessa relationsdraman är filmens foto, dialog och musik.

Filmen är i svartvitt och stadsdelen Manhattan ges en sådan plats i filmen att den skulle kunna vara listad som en av rollerna, t.om huvudrollen. Flera gånger kommer jag på mig själv med att bara titta på bilderna och glömmer bort handlingen. Att säga att jag blir visuellt berusad av de vackra fotot är en underdrift.

Dialogen flyter på bra och känns som den oftast gör i filmen av Woody Allen helt naturlig även om det som rollfigurerna avhandlar ofta känns både pretentiöst och snobbigt. Ibland undrar jag om Allen i sina filmer ger en känga åt kultureliten? Många av diskussionsämnena t.ex hur Gogh ska uttalas eller vad olika konstverk förmedlar, är ganska så fjantiga och sprider ett löjets skimmer över dessa kultursnobbar. Oavsett vad man anser om innehållet så är just dessa samtal underhållande.

Musiken består till stora delar av Gershwins mästerverk rhapsody in blue. Filmen inleds av att låten spelas till bilder av Manhattan och det är en helt fantastisk öppningsscen. Fast om man ogillar rhapsody in blue kan det nog inledningen kännas som en rejäl uppförsbacke.

Allt jag räknat upp hör kanske mer till mina känslor om filmen själva handlingen är som sagt ganska tunn – men på känslor kan man komma långt – åtminstone för den här gången. Manhattan är inte speciellt rolig den är nästan lite mer av en sorgsen betraktelse av folk som på något vis försöker hitta sig själva i sina liv. Klart att det finns en hel del att åtminstone småle åt  t.ex Mariel Streep som spelar Isaacs exfru och en hel del annat men på det hela finner jag filmen vara lite sorgsen. Skådisarna är bra med ett undantag nämligen Mariel Hemingway som spelar Allens unga flickvän. Det är nog mer rollfiguren än skådisen som irriterar mig. Hon är väldigt mjäkig och ganska så trist som karaktär även om hon ges en chans att glänsa i filmens sista minuter som är bitterljuva trots att jag har svårt att se vad hon finner attraktivt i Allens miserabla (både fysiskt och psykiskt) rollfigur.

Regi: Woody Allen

9/10

Annonser

2 x Woody Allen

broadway-danny-rose-movie-poster-1020467535Broadway Danny Rose

I den här filmen från 1984 spelar Allen managern Danny Rose. Danny är inte speciellt lyckad som manager men han gör allt för sina klienter. När sångaren Lou Canova vill att hans älskarinna ska vara med på hans konserter ställer Danny upp som förkläde åt älskarinnan något som i sin tur kommer leda till att Danny blir jagad av maffian.

Allens filmer kan vara ganska pladdriga men oftast är det underhållande pladder. I Broadway Danny Rose är pladdret dock bara tröttsamt.  Ljudmattan av kackel är bedövande och jag får kämpa mot sömnen. Filmen är tyvärr vare sig speciellt fyndig eller rolig men nu är det Allen vi snackar om så vissa kvaliteer har den trots allt. Musiken är trevlig och trots att filmen är ganska trist så har den sina stunder och ögonblick där det glimmrar till av humor. Speciellt en scen som utspelar sig på en trädgårdsfest är bland det roligaste jag sett, ni som sett filmen vet vilken scen jag menar. Synd bara att resten av filmen inte var lika underhållande.

Betyg: 4/10

to_rome_with_love_largeTo Rome with love

I Allens senaste film To Rome with love får vi ta del av en himla massa människor och deras öden i staden Rom. B.la en operabegåvning som bara kan sjunga i duschen och ett par som kommer ifrån varandra i storstaden. Filmen är rullar på och är om än fragmentarisk lite småtrevlig. Jag kan inte släppa känslan av att filmen består av ideer som Allen haft i skrivbordslådan och känt att de inte riktigt räcker till att göra en film av, istället har han valt att göra någon sorts antologi. Jag gillade operasångarhistorien samt den absurda berättelsen om en man som plötsligt blir en kändis. Resten av berättelserna är i ärlighetens namn lite tramsiga. Jag fick åtminstone fina turistbilder från Rom och det kanske var meningen med filmen.

Betyg: 4/10

Nu är jag långt ifrån en expert på Allen men om ni vill läsa mer om Allen och alla hans filmer råder jag er att titta in hos AddePladdes filmblogg han skriver mycket, bra och kärleksfullt om regissören. Väl värt en titt.

ALIM: Annie Hall (1977 USA)

Egentligen skulle Annie Hall handlat om någonting helt annat. Tanken var först att filmen skulle vara något av ett mordmysterium men under produktionens gång ändrades berättelsen och utmynnade i en av Allens bästa filmer. Mordhistorien skulle även den bli till film men först flera år senare, Manhattan Murder Mystery (1993)

Filmens story är simpel. Det är kort och gott en kärlekshistoria mellan Annie Hall och den judiske komikern Alvy Singer. Vad som gör filmen intressant och större än vad den egentligen är beror på att berättelsen är okronologiskt berättad samt att Allen leker vilt med filmmediet. Som tittare vet jag aldrig riktigt vad som ska hända.

Diane Keaton använde sina egna kläder i filmen och hennes look blev till mode under slutet av 70-talet.

Filmen börjar med slutet där Alvy försöker förstå varför förhållandet mellan honom och Annie tog slut. För att finna svar på den frågan tänker han tillbaka på sin barndom och plötsligt är vi ett klassrum där vi finner en ung Alvy. Redan i början av filmen utmanar Allen oss tittare dels med att avslöja filmens slut samt att börja hoppa i kronologin. Som om inte detta skulle räcka har Annie Hall ett animerat parti,  Alvy talar till oss tittare vi flera tillfällen och i en scen textas det huvudpersonerna tänker under en konversation. Jag är medveten om att det låter en aning förvirrat men tro mig, det är det inte, istället är det makalöst underhållande och roligt. Annie Hall har även en bitterljuv touch, något som jag alltid faller för. Filmen är mycket rolig men mer på det sättet som gör att man sitter och småler och eventuellt skrockar till någon gång. Vill man sitta och gapskratta får man se någon annan film.

Kokainscenen skedde av en olyckshändelse medan kameran rullade. Det blev så lyckat att man beslöt sig för att behålla scenen.

Historien till Annie Hall arbetades fram under timslånga promenader på Manhattan där Allen och hans medförfattare Brickman bollade ideer mellan varandra. Först var det tänkt att filmen skulle heta Anhedonia något som tydlingen innebär att man inte kan uppskatta glädje. Ett ganska passande namn på en film som i mångt och mycket handlar om en man (Alvy) som har svårt att uppskatta livet. Namnet föll naturligtvis inte filmbolaget på läppen som ansåg att filmen skulle vara osäljbar med det namnet. Efter ett par andra förslag blev till slut filmens namn Annie Hall.

Många kända ansikten dyker upp här och där i filmen; Christopher Walken, Shelley Duvall, Sigourney Weaver och Jeff Goldblum.

Annie Hall vann fyra välförtjänta oscars b.la för film och regi. Woody Allen var trots uppmärksamheten och priserna inte nöjd med sin film. Han hade tänkt sig en helt annan film än slutprodukten. Allen har även blivit tillfrågad om han inte kunde göra en uppföljare något han iofs har tänkt på men avfärdat. Något jag är ganska tacksam över. Det känns bra att lämna Alvy och Annie på Manhattan under 70-talet och en uppföljare skulle nog förstöra en del av känslan och stämningen i orginalet.

Längre fram i detta tema kommer jag komma till två filmer som påminner om Annie Hall och definitivt har hämtat inspiration från filmen; When Harry met Sally…… samt 500 days of Summer så man har mycket att tacka Allen för.

Regi: Woody Allen

Betyg 9/10

Midnight in Paris (2011 USA)

Ibland suckar man tungt och kan känna att det var bättre förr t.om om tider man inte upplevt själv. Själv kan jag drömma mig bort till 50 och 60 talet och inbilla mig att världen då var som i Grease eller Bondfilmerna. Naturligtvis är detta bara ett utslag av nostalgi och fantasi men alla har vi ett behov av att få drömma oss bort ibland. Det är kanske därför man tittar så mycket på film.  Känslan av att det var bättre förr och nostalgi är något som Woody Allen behandlar i senaste film Midninght in Paris. Amerikanen Gil är på besök i den stad han älskar mest av allt, Paris. Han fästmö och blivande svärföräldrar delar inte hans intresse och Gil strövar ensam runt på stadens gator och drömmer sig bort till 1920 talet då Paris var ett tillhåll för dåtidens stora konstnärer som t.ex Hemingway, Picasso och Salvador Dali. En sen kväll när Gil strosar runt stannar plötsligt en bil (modell äldre) på gatan och sällskapet frågar om inte Gil vill hänga med på en fest. Det märkliga är bara att sällskapet består bla av ett par som säger sig heta Scott och Zelda Fitzgerald. Hur underligt det än verkar har Gil förflyttats tillbaka till 20-talets Paris.

Det finns mycket att säga om Allen men filmskapande är något han kan. Många gånger är hans filmer små komiska bagateller där handlingen kanske inte är det första man kommer ihåg och han upprepar sig ganska ofta om man ska vara ärlig. Det som gör att Allen sticker ut för mig är med vilken lätthet han verkar göra film. Hans dialoger och berättelser bara flyter på , jag börjar titta på filmen och plötsligt rullar eftertexterna 90 minuter senare. Var tiden tagit vägen vet jag inte men jag känner i hela kroppen att jag har har haft en trevlig stund. Ofta bleknar handligen bort efter en tid men jag känner att jag alltid vill återvända till Allens filmskapade. Jag skulle vilja jämföra Allen med en skicklig musiker där den största njutningen är att få uppleva hantverket, vad som framförs spelar mindre roll, det är sättet det görs på.

Om jag ska nämna något om filmen så är den smårolig men samtidigt lite bitterljuv då den behandlar frågan varför vi människor har så svårt att uppskatta här och nu och suktar efter något annat. Midnight in Paris är kort och gott en mycket trevlig film och stund. Jag får dela ut ett högt betyg för andra gången denna vecka.

Regi: Woody allen

Betyg: 9/10

Whatever works ( 2009 USA )

Det var ett tag sedan jag såg en film av Woody Allen, egentligen skulle man se hans filmer lite oftare då regissören har en hög lägsta nivå. Det sämsta man kan säga om en del av hans filmer är att de är småtrevliga. Hitintills har jag inte sett en dålig film av Allen och Whatever works bryter inte den sviten.

Larry David som tv-tittare känner igen från serien Curb your enthusiasm spelar här Boris Yellnikoff, en man som nästan fick ett nobelpris i fysik samt haltar efter ett misslyckat självmordsförsök. Boris tillbringar sina dagar med att hålla monologer över eländet i världen, medvetet och omedvetet förolämpa alla som kommer i hans väg samt försöker lära ungar spela schack vilket han anser är ett hopplöst företag då han är ett geni omgiven av idioter. En dag ställs hela Boris liv på ända då han utan att veta varför låter en hemlös tjej, Melody ( Evan Rachel Wood) flytta in hos honom.

Gillar man Woody Allen lär man inte bli besviken över Whatever works. Svartsynen, skämten, briljanta one-liners och roliga monologer präglar filmen. Det kanske inte är så mycket handling men jag får tillbringa nittio trevliga och underhållande minuter tillsammans med Boris som till min förvåning visar sig vara en ganska positiv människa som gillar livet men på ett ganska bakvänt sätt. Om ni ser filmen förstår ni vad jag menar. Bra skådisar överlag men det är Larry David och Evan Rachel Woods som är filmens huvudattraktioner. Till en början är det lite svårt att se Larry David i rollen som Boris då jag förknippar honom så starkt med Curb your ethusiasm men jag vande mig snabbt vid karaktären Boris som var en rolig bekantskap men jag skulle för guds skull inte vilja ha karln i min egen vänkrets.

Regi: Woody Allen

Betyg: 8/10

Bondtema: Casino Royale ( 1967 Storbr )

Casino Royale är den berättelse om Bond som har filmatiserats flest gånger. 1954 kom en amerikansk kortfilm där man gjort om huvudrollsinnehavaren till amerikan och döpt om honom till Jimmy Bond som spelades av Barry Nelson, Le Chiffre ( skurken ) spelas av Peter Lorre.  2005 kom den ”officiella” versionen med Daniel Craig och så har vi den här sorliga produktionen från 1967. Bakgrunden till att det kunnat bli så många versioner av just den här historien är följande: Ian Flemming försökte tidigt få igång en filmkarriär för sin figur Bond. Amerikanerna köpte hans första historia Casino Royale och gjorde som sagt en kortfilm som inte gjorde något större väsen av sig.

Barry Nelson den förste Bond

1960 köpte producenten Charles K. Feldman över rättigheterna till Casino Royale. Han försökte få ihop en finansiering av filmen men det var svårt och det gick några år. I mitten av 60 talet var läget däremot helt annat då Bondfebern rasade i världen, folk ville ha mer Bond och det var inte så stora problem med finansieringen längre.

David Niven som Bond. Kommentar överflödig.

Ett tag verkade det som att Casino Royale faktiskt skulle kunna bli den 6:e Bondfilmen i serien men förhandlingarna mellan Feldman och EON krashade. Det sägs att Feldman då insåg att han inte skulle kunna tävla med de vanliga Bondfilmerna utan han beslutade sig för att göra en komedi av historien.  David Niven fick rollen som Bond. Andra skådisar i filmen är b.la Orson Wells, Ursula Andress, Peter Sellers och Woody Allen. Den sistnämde spelar Dr Noah och är filmens skurk och Bonds brorson. Listan på kända skådisar i filmen är oroväckande lång, man jagade kända namn utan att ha en aning om vad de skulle spela.

Dr.Noah filmens storskurk. Hans plan? Göra alla kvinnor vackra och alla män kortare än han själv. Metod? Något sorts virus.

Inspelningen var minst sagt kaotisk man hade inget vettigt manus, filmen har fem (!) regissörer. Manuset skrevs om ett flertal gånger även under själva inspelningarna. Det märks, jag får intrycket av att filmens story hittas på allteftersom,  ungefär som när ett barn improviserar fram en saga.Kostnaderna sköt i taket och filmens inspelning drog ut på tiden. Feldman hade tidigare försökt få Sean Connery att spela Bond men han krävde 1 miljon $ vilket Feldman ansåg vara  för mycket pengar.Han lär senare ha sagt till Connery att han skulle betalat gaget då resultatet troligen hade blivit avsevärt billigare och bättre.  Sellers och Wells kom inte överrens och den förstnämde lämnade filmen innan alla hans scener hade filmats. För att lösa detta klipps överblivna scener med Sellers in här och där i filmen. Burt Bacharach står för musiken och även om jag gillar hans softa musik så passar den kanske inte ihop så bra med en spionfilm. För att läsa mer om alla turerna kring Casino Royale rekommenderar jag den här sidan.

En av de få scener där Sellers och Wells spelar mot varandra.

Filmen handling är en enda röra men jag ska göra ett tappert försök att beskriva den. 007 har gått i pension men när M dör kliver James Bond in i rollen som M. För att förvirra sin fiende SMERSH låter han alla agenter få  numret 007. Sedan blir förvirringen total och allt slutar hur som helst i ett jättelikt slagsmål av den sorten man var så förtjust i filmer från 60 talet. Det kan tilläggas att b.la indianer och cowboys deltar i slutfighten.

Orson Wells som Le Chiffre. Orson kom med iden att han skulle trolla vid spelbordet. Vilken bra ide´tyckte någon med sällsynt dåligt omdöme.

Som ni nog redan förstått är detta nog en av de sämsta filmer jag sett, speciellt med tanke på de resurser bolaget hade. Trots alla skådespelare och pengar är en hopplös sörja det enda man lyckas åstakomma. Bacharach musik och den snygga inredningen är nog det enda positiva som jag kan klämma ut ur denna hopplösa historia. Meningen var att filmen skulle vara rolig men den är bara förvirrande och dålig.

Bästa repliken: Finns ingen men eftertexterna ger en viss lättnad.

Här serveras det inga martinis. En rostig tillplattad ölburk är vad filmen får.

Nästa vecka blir det tillbaka till ordningen med You only live twice.

Husbands and wives (1992 usa)

Två intelektuella och neurotiska par boendes på Manhattan har äktenskapsproblem dvs allt är som vanligt i denna film av Woody Allen. Antingen tycker man det är pretantiös smörja med folk som babblar i det oändliga eller så är det ett mästerverk. Personligen tycker jag Allens filmer oftast är ganska underhållande. Detta är en mellanfilm av Allen, bra skådisar, regi och naturligtvis gubbsjukt (alltid yngre tjejer som blir ihop med äldre gubbar, Allen är f.ö ihop med sin fosterdotter i verkligheten så det är inte svårt att se var han hämtar materialet till sina filmer) och lite småroligt.

Regi: Woody Allen

Skådespelare: Woody Allen, Mia Farrow

Betyg: 6/10