Midway (2019 USA)

En av de stora vändpunkterna under det andra världskriget var slaget vid Midway 1942 då den amerikanska flottan besegrade den japanska. Efter detta slag var Japan på reträtt i Stilla havet. Klart att jänkarna ska göra film på denna ärorika stund i sin historia.

Filmen startar redan i slutet av 30-talet och betar sedan av Pearl harbor, Doolittles räd mot Tokyo för att slutligen komma till Midway. Det är en välgjord film och man skarvar inte värst mycket i historien och det värsta flaggviftandet är nedtonat. Jag skulle nog vilja påstå att filmen är lite väl torr, så torr att jag har svårt att bygga upp ett engagemang vare sig för de medverkade rollfigurerna eller händelserna. Det kanske skulle kunna skyllas på att jag i stort sett har hela händelseförloppet klart för mig men å andra sidan fann jag Valkyria vara rejält spännande trots att jag även där satt med facit på hand.

Midway är dock en välgjord film och har en hel del maffiga scener både på havet och i luften. Jag gillade även att japanerna skildrades som människor och inte som några ondskefulla filurer. Filmen ger tom en förklaring på varför Japanerna anfaller USA och det beror inte på att de har ondskan i blodet. När det rörde Japanerna var det också trevligt att de fick snacka japanska och inte engelska med brytning. Midway är en ambitiös film men någon pulshöjare blev det inte för mig men är man extra förtjust i krigsfilmer kan den nog vara värd en titt.

Regi: Roland Emmerich

Betyg: 5/10

Zombieland: Double tap (2019 USA)

När den första filmen kom för ganska så precis tio år sedan gav den ett fräscht intryck. Det var en komedi om en gäng individer som slog sig samman efter en zombieapokalyps. Tio år senare känns konceptet inte lika fräscht längre. Efter en halvtimme har jag tröttnat på alla rollfigurerna, de tillför inget nytt, Woody Harrelson skriker och gapar, Emma Stone är butter och Jesse Eisenberg är …. Jesse Eisenberg. Filmens handling är i det närmaste obefintlig och är inte så mycket att orda om.

Filmen som sådan är egentligen inte dålig, den är ungefär som den första filmen men tvåan visar ganska så tydligt att det räckte med en film, att köra ungefär samma story en gång till är mer än vad både handling, rollfigurer och jag mäktar med. Det tar inte lång stund innan jag inser att jag kommer att ha en tråkig stund i biomörkret trots en massa zombies och ”skämt”. Det enda som lyste upp duken var nytillskottet Madison som spelas av Zoey Deutch. Madison är en makalöst korkad person som gav lite nytt blod i filmen och var nog den enda som förgyllde historien en smula tillsammans med eftertexterna som fick mig att småle lite.

Regi:Ruben Fleischer

Betyg: 3/10

Three billboards outside Ebbing Missouri (2017 USA)

Det tog sin lilla tid men jag är som bekant ofta lite seg när det gäller att se seriösare filmer trots att jag allt som oftast uppskattar dem. I dag har turen kommit till den film som kanske skulle ha vunnit pris för bästa film under Oscarsgalan 2018 åtminstone om man jämför med den filmen som vann.

Mildred är i djup sorg då hennes dotter blivit både mördad och våldtagen, tiden går och när polisen inte verkar göra vad de kan för att hitta förövaren förbyts sorgen till vrede. Mildred hyr tre annonstavlor och skriver på dessa vad hon tycker om polisens arbete. Att det blir ett jävla liv i den lilla staden efter detta tilltag torde vara en underdrift.

Trots att ämnet är allvarligt och trots att ingen i filmen är speciellt nöjd med sitt liv är Three billboards outside Ebbing Missouri en ganska så rolig film. I stort sett alla som är med i filmen är mer eller mindre irriterade och otrevliga av olika skäl. Mildred, hennes exman, sheriffbiträdet Dixon ja alla är ganska så griniga och har dräpande kommentarer i beredskap till den som tar risken att tilltala dem. De enda som är någorlunda sympatiska är stadens lätt alkoholiserade dvärg som är kär i Mildred samt stadens sheriff Willoughby som lider av obotlig cancer muntrare än så blir det inte. Nu är vare sig våldtäkter, cancer eller alkoholism roligt men filmens dialog är vass och det är en hel del dråpliga situationer som gör att jag trots allt sitter och småskrockar under titten.

Det är ingen mysrulle som slutar i en förlösande scen där alla knutar löses upp. Slutet kan för vissa kännas abrupt men jag gillade det. Filmens stora styrka ligger i den suveräna dialogen och skådespelarprestationerna. Även filmens rollfigurer är bra skrivna och känns som vanligt folk som jag kan tro på.

Three billboards outside Ebbing Missouri är en film som jag bara upplever utan några större eftertankar. Den bara rullar på och efter ett tag är jag mer intresserad över rollfigurernas liv och samspel med varandra än filmens faktiska handling. En härlig filmupplevelse i det lilla där jag bara sveptes med.

Jag skulle dock vilja ha en spinoff på filmen som handlar om Mildrets exmans nya tjej Penelope som är så korkad att jag blir fascinerad av henne. Jag undrar över hur hon tar sig genom det vardagliga livet och framför allt hur är det att leva med en så korkad människa. Torde bli en spännande och underhållande film men det är trist nog bara en önskedröm.

Regi: Martin McDonagh

Betyg: 9/10

Solo: A Star wars story (2018 USA)

Efter Rouge one sa någon chef på Disney lite kaxigt att ingen nu levande kommer få se den sista Star wars filmen och med tanke på framgången med de två första filmerna under Disneys flagg var han kanske inte helt ute och cyklade men så kom The Last Jedi och Solo och nu är det lite annat ljud i skällan. Personligen tyckte jag The Last Jedi var en av de mer uthärdliga filmerna i serien och dagens rulle var inte alls illa men å andra sidan är jag inget inbitet fan av serien.

Filmen Solo: A Star wars story ska ge oss bakgrunden till rollfiguren Han solo, något jag undrar över om någon ens bett om. Solo ska utföra ett s.k omöjligt uppdrag och leverera 100 kg av något blått glimrande jox som jag redan glömt bort namnet på men det är tydligen väldigt värdefullt till en skurk som hotar att döda Solo och hans kompisar. Storyn är en naturligtvis en ursäkt för att få berätta om Solos bakgrund vare sig mer eller mindre.

Filmen funkade ovanligt bra för mig, jag gillar heistgenren och berättelsen höll ett bra tempo. Ett annat stort plus var att det inte var så mycket muppetshow över filmen. Åtminstone verkade man inte slita som djur för att klämma in knepiga rymdvarelser som låter konstigt i var och varannan scen.  Filmens enda problem är väl att man valt att berätta Solos bakgrund. Hur mycket han än gärna vill så lyckas inte Alden Ehrenreich fylla Harrison Fords skor. Det enda han lyckas med är att stoltsera med en dasslockslugg som stundtals ligger lika fast som Roger Moores frilla i filmerna om 007. Jag var avsevärt mer intresserad av rollfigurerna  Beckett (Woody Harrelson), Qi’ra (Emilia Clarke) och Dryden Vos (Paul Bettany) än Han Solo. Nu är jag som sagt inget större fan av Star wars och det kan nog vara en förklaring till att filmen funkade bra jag såg på filmen som en sf-heistfilm och som sådan funkar den riktigt bra.

Regi: Ron Howard

Betyg 6/10

Now you see me (2013 USA)

now-you-see-meNow you see me är en heistfilm med trollkarlar och naturligtvis är det ganska självklart att just trollkarlar som sysslar med illusioner och diverse trick torde bli ganska duktiga på att utföra s.k. omöjliga brott.

Fyra stycken magiker genomför en spekulativ kupp – de rånar en bank i Paris samtidigt som de står på en scen i Las Vegas. FBI sliter sitt hår i frustation då de inte kan sätta dit magikerna för kuppen. Dylan Rhodes som leder undersökningen ber den f.d. trollkarlen Thaddeus Bradley som numera sadlat om och har som specialitet att avslöja trolleritrick om hjälp. Bradley menar att Las Vegas bara var uppvärminingen och att man kan förvänta sig en än mer spekulativa kupp.

Första halvan av filmen bara satt jag och njöt, det var film när den är som bäst. Det var underhållande, roligt, smålurigt och helt enkelt en skön känsla. Den känslan dog bit för bit under filmens gång och Now you see me blev sämre ju längre filmen fortskred. Vad det berodde på kan jag inte sätta fingret på, det var inte någon specifik sak som gjorde att min entusiasm falnade. Det var småsaker som sammantaget sänkte filmen. En sak kan vara att Jesse Eisenberg inte för allt guld i världen kan övertyga mig om att han är en magiker som raggar upp unga tjejer i publiken. Eisenberg känns helt enkelt inte bekväm i rollen. Filmen blir även lite smetig mot slutet och man annonserar ganska tydligt hur allt hänger samman lite väl tidigt i berättelsen. Det blev nog också ett trolleritrick eller två för mycket innan eftertexterna rullade. Mest problematiskt är att man toppar filmen redan med den första illusionen, man brände helt enkelt det mesta av krutet redan under den första halvtimmen.

Filmen är som sagt både trevlig och underhållande men när man gödslar med effekterna blir det till slut vardagsmat och luften går ur projektet. Nu är inte Now you see me någon dålig film, det är en förnöjsam bagatell som hade kunnat vara avsevärt bättre men för en trevlig biokväll duger den mer än väl.

Regi: Louis Leterrier

Betyg: 6/10

The Hunger games (2012 USA)

Jag ska erkänna att jag var lite skeptisk till den här filmen då storyn verkade vara en rip-off på den japanska filmen Battle Royale. Då kändes det ganska skönt att min skepsism delvis kom på skam.

I en framtida diktatur hålls det en tävling varje år som går under namnet Hungerspelen, varför tävlingen har detta lite märkliga namn framkommer inte i filmen. Tävlingen går ut på att ett tjugotal ungdomar i åldern 12 – 18 år väljs ut och får slåss på liv och död tills en överlevande kvarstår. Spektaklet sänds naturligtvis på tv och är årets höjdpunkt. När Katniss lillasyster väljs ut som deltagare väljer hon att träda in i sin systers ställe. Katniss förs till huvudstaden och tränas inför spelen som snart går av stapeln.

Boken har jag inte läst men jag tycker filmen lyckas förmedla storyn väl och jag hänger med i filmen utan några problem. Det är nog bara en och annan smådetalj som jag undrar lite lätt över men det är inget som stör berättelsen. Min dotter påstår att filmen följer boken ganska väl. Filmens första halva var den del jag gillade bäst när huvudpersonen Katniss presenteras och man får ta del av hennes träning och samhället hon lever i.När väl spelen startar blir filmen paradoxalt nog lite småtrist. Trots pilbågar, minor, skogsbränder och genmodiferarade getingar lyfter inte storyn och spänningen uteblir. Det hade kunnat blivit intressant om Katniss ställts inför svåra etiska och moraliska val men det sker aldrig. Jag kan tycka att berättelsen är lite feg i detta avseendet.

Det framtida klädmodet i huvudstaden var en detalj som störde mig.  För att visa att det är framtiden får folk bära konstiga kläder ett berättargrepp som jag inte är så förtjust i. De larviga kläderna kommer i vägen för historien. Nu sitter jag bara och stirrar klentroget på Tuccis märkliga peruk och kan inte ta karaktären på allvar. Jag misstänker att den visuella delen fungerar avsevärt bättre i bokform.

Skådisen Jennifer Lawrence som spelar Katniss gör det mycket bra och det verkar som hon har framtiden för sig. Hon har hitintills alltid levererat i de filmer jag sett även om filmen Winters bone inte var någon favorit. Mitt enda aber är att hon mer och mer påminner i utseende om Renée Zellweger, en skådis jag undviker i möjligaste mån.

The Hunger games var inte så bra att jag vill läsa boken för att se hur det går men restrerande delar ser jag fram emot på dvd och då förhoppningsvis med mer sansade kläder och att filmerna vågar vara lite mer modiga i sitt berättande.

Regi: Gary Ross

Betyg: 6/10

I Fokus: Sarah Palin

Sarah Palin, kan det vara något att skriva om på en filmblogg? Jovars, med en aktuell HBO-film, en dokumentär samt en reality-serie tycker jag nog att denna osannolika människa förtjänar ett litet inlägg. Palin gick från att vara okänd guvernör i Alaska till att vara kandidat för posten som vicepresident för republikanerna i valet 2008 mellan Obama och McCaine. Hon verkade vara en frisk fläkt och alla var positiva tills hon öppnade käften och avslöjade att hennes allmänbildning inte var något att skryta med. Nu anser jag att graden av allmänbildning inte är ett mått på vare sig intelligens eller för den delen idioti men som eventuell vicepresident och kanske t.om president (McCaine var över 70 när han kandiderade) bör väljarna kanske kunna ställa några modesta krav på ett visst intresse för omvärlden. Lägg sedan till att Palin är i kristen fundamentalist samt har en och annan åsikt i övriga frågor som gör mig bekymrad så har vi en politiker från helvetet. Nåväl, det kanske är media som förvridit bilden av Palin? I rask takt såg jag en dokumentär, en spelfilm samt realityserien Sarah Palins Alaska, kanske skulle min bild av henne förändras, kanske är hon missförstådd? 

Game change är rykande färsk och handlar om presidentvalskampanjen 2008. Den startar med att McCain och hans rådgivare försöker hitta en lämplig vicepresidentkandidat. De har en man som är högst lämplig för posten, Joe Lieberman, men undersökningar visar att han inte kommer att attrahera några nya väljare. McCains rådgivare kommer fram till att man behöver en kvinna – alla undersökningar visar att det är just det som McCaine behöver för att ha en chans att vinna kampen om presidentposten. M.a.o man letar inte efter den bäst lämpade utan en kandidat som kan generera väljare. Detta är iofs inte något nytt inom amerikansk politik, ofta letar man efter en vicepresident som kan balansera presidentkandidaten t.ex Kennedy (New England, ung, liberal) och LBJ (södern, äldre, konservativ). När man upptäcker Palin går det snabbt. Efter ett par intervjuer och en lättare bakgrundskoll så erbjuds hon platsen som vicepresidentkandidat. Problemen hopar sig på en gång: Palin har många skandaler i bagaget, hon är mycket okunnig om omvärlden och värst av allt, hon är inte det minsta stresstålig och McCaines stab börjar misstänka att Palin är psykiskt obalanserad. Om Mccaine vinner valet är hon bara ett hjärtslag från presidentposten men man har gjort sitt val och sitter nu i skiten. Att det sedan löste sig på bästa sätt och Obama vann valet får vi vara tacksamma över.

Game change är mycket välgjord med bra skådisar som är ruggigt lika de personer de porträtterar. Julianne Moore ser och agerar precis som Palin, jag sitter nästan och tror att Palin extraknäcker som skådis. Berättelsen är spännande trots att jag vet hur det ska gå.  Hur det är med sanningshalten vet jag inte. Naturligtvis vill McCaine och hans stab i efterhand  skylla på Palin och beskriva henne i så ofördelaktiga ordalag som möjligt för att rädda sitt eget skinn men jag anser att det största felet ligger trots allt hos McCaines rådgivare och stab som inte gjorde en ordenlig bakgrundskoll. De blev förblindade av Palins karisma och chansen att vinna ett presidentval. Å andra sidan har jag inte hört om några hot om stämningar i samband med filmen så jag kan tro att en hel del stämmer. Palin kräver att filmen ska ha stämpeln ”historical fiction” när den visas och jag tror nog att sista ordet inte är sagt i frågan. Hur som helst är Game change definitivt sevärd om man har intresse av amerikansk politik.

8/10

Sarah Palin: You Betcha! är dokumentärfilmarens Nick Broomfields försök att skapa sig en bild av Palin. Detta visar sig vara avsevärt svårare än vad han tänkt sig. I Palins hemstad Wasilla tiger folk som muren och personen Palin är stört omöjlig att få träffa för en intervju. Det blir Palins fiender som slutligen tar bladet från munnen och en bild av en hämndlysten kvinna som alltid sätter sig själv i första rummet, utnjyttar folk samt använder sig ämbete i privata syften växer fram. Det märkliga är att de flesta av hennes kritiker är människor som arbetat för henne. Något som stärker bilden av Palin som en ganska svår person att umgås med.

Dokumentären är intressant men jag misstänker att ett och annat sovrats bort för att passa Broomfields bild av Palin. De få som har något gott att säga kommer egentligen bara med innehållslöst svammel som inte har någon större substans. Typ ”hon är en av oss”, ”hon är så trevlig” ingen kommenterar hennes politik eller avsaknaden av denna. Det Palin lägger ned mest tid på i sitt ämbete verkar vara personliga vendettor, innehållslösa tal och försök till att censurera bort omoraliska böcker på biblioteken.  Man skulle kunna tycka att Palin skulle vilja bemöta anklagelserna men likt många av sina gelikar ger hon inga intervjuer där hon skulle bli tvungen att svara på frågor som inte är inställsamma.

Dokumentären är intressant men jag hade önskat något mer. Det är ett plus att Broomfield lagt större delen av filmen i Wasilla där Palin faktiskt bor och han verkar ha gjort en gedigen research på Palins bakgrund. Jag hade velat haft mer substans för dokumentären känns lite trevande i sin approach.

Betyg: 6/10

Jag avslutar med Palins egen reality serie som sändes i nio delar. Kan hända att hon ville visa upp en annan bild av sig själv och därmed ställde upp. Tv-serien är mördande tråkig; Vi får se Palin klättra i berg, Palin åka kanot, Palin baka, Palin fiska och hela tiden utbrister hon ”Oh my gosh” samt talar om hur misshandlad hon och hennes familj blivit i media. 

Jag erkänner att jag orkade bara med två avsnitt av serien, det fick räcka. När jag tittar på Sarah Palins Alaska vandrar mina tankar till propagandabilderna av Putin som dök upp härom året eller varför inte när Göran Persson i en sällsynt charmoffensiv dansade med kossan Doris i Bollibompa. Serien känns som ett deperat försök att ändra medias bild av politikern och personen Palin. Då allt är så tillrättalagt och påklistrat blir effekten åtminstone i mitt fall den omvända. Jag sitter och funderar på vad som händer när kamrerorna slocknar och föreställningen är över.

 

 Seriens ambition är att visa tittarna att Palin är en förträfflig människa som trots att hon har egen tv-studio i sin jättevilla och äger en gigantisk husbil faktiskt är som oss vanliga dödliga något som Palin i tid och otid gärna påpekar för tittarna. Ibland dyker det dock upp små intressanta kommentarer som t.ex att hon hade sin möhippa på skjutbanan något hon gillar att köra upp i ansiktet på liberaler som vill ta bort rätten att bära vapen. Vid ett annat tillfälle kommenterar hon sitt höga staket som hon byggt som skydd mot en nyfiken granne att man borde göra något liknande vid gränsen mot Mexico. Trots dessa ”pigga” kommentarer är serien otroligt trist och endast Palins fans kan ha behålling av den.

Ja vad blir då min bild av Sarah palin efter dessa tittningar? Mitt intryck är en karismatisk kvinna som har starka (men ogenomtänkta) åsikter. Det är nog den bilden hennes anhängare har. Samtidigt finns det mörka drag under hennes yta: En hämndlysten och maktfullkomlig person som har en förvriden världsbild blir nog mitt slutbetyg på denna märkliga person. Den fiktiva person som jag närmast tänker på efter några timmar i Palins sällskap är Greg Stillson i Stephen Kings The Dead Zone.

Både Fripp och Pladd har sett Game Change.

Zombieland (2009)

ZOMBIELANDI en värld där zombier är herre på täppan har den försynte Columbus klarat sig ovanligt bra genom att slaviskt föja ett antal regler som han skapat för att överleva b.la ”var aldrig hjältemodig” och ”kolla alltid baksätet”. Olika sammanträffanden gör att han slår följe med ett par tjejer som är på väg mot Californien som ryktas vara zombiefritt och ”hårdingen” Tallahassee som letar efter Twinkies och försöker döda så många zombies som möjligt under resans gång. Tillsammans far det något omaka sällskapet mot Californien.

Detta hade kunnat bli en riktigt usel film men istället får man nittio minuters underhållning. Filmen är stundtals riktigt rolig, början av filmen när Columbus går igenom reglerna samt förtexerna är mycket bra. Zombieland blir aldrig fjantig vilket lätt kan hända i skräckkomedier. Filmen blir lite seg i mitten men annars är det full fart, har man svårt för berättarröst kan detta vara en film att undvika då en stor del av filmen innehåller det. Kort och gott bra underhållning för stunden.

Regi: Ruben Fleisher

Skådespelare: Woody Harrelsson, Jesse Eisenberg

Betyg: 7/10