Midnight run (1988 USA)

Jag minns fortfarande första gången jag såg Midnight run. Det var på en numera nedlagd biograf som låg i en gång mellan Sveagatan och Hötorget om jag minns rätt. Jag vill även minnas att det var en väldigt brant salong vilket gjorde att man inte hade något huvud som störde sikten framför en. Hur som helst, det jag minns mest från visningen var att jag och mitt sällskap fann filmen vara otroligt rolig samt att det var förvånande att Robert De Niro kunde spela komedi (filmen är såpass gammal att  gjordes på den tiden då De Niro fortfarande skådespelade i sina filmer). I mina ögon hade han fram tills denna rulle varit en skådis som bara gjorde seriösa roller.

Jack Walsh, en f.d polis som efter korruptionsanklagelser sadlat om till att bli prisjägare. får ett riktigt fett kontrakt på en maffiarevsor, Jonathan,  som gått under jorden efter att ha förskingrat pengar för sin chef. Ror Jack hem kontraktet kan han dra sig tillbaka och det verkar vara en ganska enkel historia. Jonathan är som sagt revisor och Jack har hela fem dagar på sig att frakta honom från NYC till LA. Det blir dock problematiskt då revisorn jagas av maffian, FBI och andra prisjägare än värre för Jack är att Jonathan mint sagt är påfrestande.

Regissören Martin Brest har fått till en skönt gäng skådisar i både stora och små roller, maffiabossen spelas av den koleriske Dennis Farina som dras med ett par inkompetenta och lite konstiga underhuggare som jagar Jack. Yaphet Koto kokar av vrede filmen igenom i sin roll som FBI agenten Alonzo och slutligen har vi De Niro och Charles Grodin i huvudrollerna som tjafsar sig igenom filmen. Replikskiftet mellan de två är härligt.

Midnight run är som till synes en film med en himla massa arga och frustrerande människor. Valet att göra det till en film där alla bara skriker i munnen på varandra hade varit lätt. Visst skriks det och gapas men en stor del av de inblandades  vrede visas istället som återhållen frustration och av och till mycket trötta ansikten vilket jag fann vara avsevärt roligare än alternativet med att alla vrålar sig genom filmen.

Filmen håller än idag och är faktiskt fortfarande trots ett tiotal (?) tittningar fortfarande underhållande och rolig men kanske inte lika mycket som den där kvällen på en biograf för en sisådär trettio år sedan.

Regi: Martin Brest

Betyg: 8/10

ALIM: Alien (1979 USA)

Manusförfattaren  Dan O’Bannon var i Frankrike för att utveckla filmen Dune. Projektet lades ned men under sin vistelse hade O’Bannon stiftat bekantskap med schweizaren H.R. Gigers ovanliga designer och teckningar. När O’Bannon återvände till USA slog han sig samman med en annan manusförfattare, Ronald Shusett, för att skriva ihop ett manus. Inspirerad av H.R. Giger bilder tog manuskriptet till Alien form. Inget bolag i Hollywood var intresserad av manuset då de tyckte det var alldeles för blodigt. Det var först när Walter Hill lade händerna på manuskriptet som saker och ting började hända.

Hill bearbetade om manuset och tonade ned på våldet. Bolaget ville ha med några kvinnor i handlingen då ”det är mer spännande när en kvinna hamnar i fara” så den manliga karaktären Ripley blev till en kvinna. Tanken var att Hill skulle regissera filmen men han valde att vara producent. Engelsmannen Ridley Scott fick erbjudanet om att göra filmen något han tacksamt tog emot då hans senaste projekt Tristan och Isolde hade lagts på is.

Nostromo

Alien utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid. Fraktskeppet, Nostromo nås av vad som verkar vara en nödsignal från en till synes obebodd planet. Man landar på planeten och hittar ett främmande rymdskepp. När man undersöker skeppet blir en besättningsmedlem attackerad och så mycket mer ska nog inte avslöjas här om någon nu mot all förmodan inte har sett filmen.

Scott är lyckats med allt i filmen; Den rysliga filmmusiken av Jerry Goldsmith, designen av Ron Cobb och H.R. Giger samt rollbesättningen, ja allt är perfekt. Det mesta som man tidigare varit van vid i sf-genren var annorlunda. Cobbs design av Nostromo är fjärran från de upplysta och trevliga miljöer man tidigare varit van vid. Skeppet är stort, mörkt och lite småslitet. Den belysning som finns består av lysrör som ger ett kallt och sterilt intryck. Skeppets besättning går omkring i arbetskläder och verkar vara som folk är mest. De tjafsar och munhuggs och man hittar inte någon moraliska kompass i form av kapten Kirk eller Koenig i berättelsen . När jag såg filmen första gången hade jag svårt att räkna ut vem filmens s.k hjälte var.

Insidan av det främmande rymdskeppet

Filmens dialog saknar det sedvanliga filosoferandet om världsaltets storhet som är så vanligt förekommande i sf-filmer. Stora delar av dialogen improviserades fram, något som förstärker vardagskänslan i filmen. Detta gör att jag trots den främmande miljön kan identifiera mig med Nostromos besättning och situation och därmed leva mig in i berättelsen. Egentligen skulle man kunna beskriva Alien som en överdjävlig dag på jobbet.

För designen av mostret kontaktades nu H.R. Giger. Hans första utkast till varelsen var man tvungna att förkasta då designen var för sexuellt vågad. Å andra sidan så  kryllar filmenav symboler för det manliga och kvinnliga könet. Detta gjordes avsiktligt enligt manusförfattaren Dan O’Bannon. Enligt O’Bannon blir vi obekväma av sexualitet och då Alien i mångt om mycket handlar om våldtäkt känner biobesökarna ett psykologiskt obehag. Dessa åsikter får stå för O’Bannon men visst kan man (om man vill) se en massa symboler för manligt och kvinnligt i filmen, allt från Nostromos bröstformade undersida till monstrets penisformade skalle. Hur som helst så dras Alien med en unik och oroväckande scenografi som omedelbart sätter mig i den rätta skräckstämningen.

Från vänster: John Hurt, Veronica Cartwright, Tom Skerritt, Yaphet Kotto, Sigourney Weaver, Harry Dean Stanton och Ian Holm.

Scott lyckades med att fixa ihop ett gäng mycket bra skådisar i rollerna som de sju besättningsmännen. Till en början hade man tänkt sig en etablerad skådespelerska i rollen som Ripley b.la var Meryl Streep på tapeten. Turligt nog så bestämde man sig för  Sigourney Weaver som först hade tänkt att strunta i provinspelningen då hon egentligen helst ville göra filmer inom dramagenren. Alien har genererat tre sevärda uppföljare som dock inte når upp till orginalets nivå av olika anledningar, men som sagt de är absolut sevärda. Likt Jaws säger jag att har man inte sett Alien bör man göra detta bums.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 10/10

Bondtema: Live and Let Die ( 1973 Storbrit )

Under början av 70 talet dök det upp filmer som Blacula, Shaft, Black Caesar, den s.k blackploitation genren nådde ut till en större publik. Valet på nästa film i serien blev Flemmings andra bok om 007, Live and let die. Tidigare hade man dragit sig lite för att filmatisera boken då alla skurkar i berättelsen är färgade och rasfrågan var en minst sagt het potatis i USA under 60 talet. Nu verkade tiden dock mogen för en filmatisering. Guy Hamilton satte sig än en gång i regissörsstolen men när Connery tackade nej till 5 miljoner $ insåg man att det var dags att hitta en ny Bond. Clint Eastwood tillfrågades men tackade nej med orden att Bond borde spelas av en engelsman.  Julian Glover provfilmade sju gånger för rollen men av en slump blev Roger Moore ledig då tv-serien The Persuaders halvfloppat i USA och lades ned. Moore hade faktiskt varit mer eller mindre aktuell för rollen som 007 ända från start. Glover skulle dyka upp längre fram i For your eyes only men då som skurk. Moores fördel var att han var relativt välkänd för biopubliken genom sin roll som Simon Templar i tv-serien The Saint.

Rose Carver, 007 och Solitaire

Då man mer eller mindre struntade i bokens handling behöll man en del namn och karaktärer resten bytte man ut. Man ansåg faktiskt att ett par scener i berättelsen var för råa så man strök dessa men de skulle bli införlivade i senare bondfilmer. I boken smugglar skurkarna en piratskatt som ska finansiera terroroperationer i USA. I filmen byter man ut den lite ålderdomliga piratskatten mot heroin och filmens skurk Dr.Kananga försöker skaffa sig monopol på heroinhandeln i USA. Bond kopplas in på fallet då Kananga mördat tre agenter som som varit hans smuggling på spåren. De morden är f.ö prologen till Live and let die. James Bond dyker upp först efter förtexterna.

Moores första erövring, italienska agenten Miss Caruso

Jag hör till den skaran som anser att Moores version av Bond är föga upphetsande. Man bör nog byta tagline från ”007 med rätt att döda” till ”007 med rätt att skrocka”. Där Connery och främst Lazeby slogs för sitt liv höjer Moore på sin höjd ögonbrynet och är  i farans stund ungefär lika avslappnad som Harald Treutiger . I sakta mak, känns det som, skrider Bond i Moores gestalning fram genom pistoldueller, slagsmål och biljakter. Den brutalitet som fanns i Connerys och Lazenbys versioner  finns det intet spår av i Moores Bond, han ger mer  intrycket av att vara på ett cocktailparty.  Därmed är det inte sagt att Moores filmer är sämre eller tråkigare än tidigare Bondfilmer de är bara helt annorlunda. Tillsammans med slapsticken och de ökade humoristiska inslagen har nu Bondfranchisen tagit steget fullt ut och blivit familjeunderhållning.

Alternativ affisch.

Producenterna och Moore gjorde däremot ett klok val, anser jag, då de istället för att försöka modellera Moore till en ny Connery valde att visa att förändringens vindar blåste. Bond får sitt uppdrag i sin lägenhet, Q lyser för första gången helt med sin frånvaro, Bond röker cigarr och bär inte smoking en enda gång. Moore dricker bourbon istället för dry martini, ja det många detaljer som är annorlunda. Bond går även till sängs med en färgad kvinna, Rosie Carver, för första gången. En del stör sig på dessa små förändringar mer än att man gått från action till actionkomedi. Personligen tycker jag att Live and let die hör till de bättre filmerna i serien.

Dr.Kananga tror han har segern i sin hand.

Live and let die är en ganska fartfylld historia där man även lyckats bra med intressanta karaktärer, speciellt då bland Bonds motståndare.  Yaphet Kotto som spelar Dr. kananga hör till mina favoriter bland Bonds antagonister. Han är elegant och försöker vara cool och världsvan men lyckas dåligt med detta då han formligen kokar av aggressivitet. Kanangas underhuggare hör även de till de bättre i serien: Tee-Hee utrustad med krok, den överviktige Whisper och den mystiske Baron Samedi, den sistnämnde var faktiskt påtänkt att återkomma men den iden släpptes. Det enda svaga kortet torde vara Jane Seymour som spelar bondbruden Solitaire, en intressant karaktär och vacker men alldeles för mjäkig i min smak.

Tee Hee, Baron Samedi, Whisper, Solitaire, 007 och Dr.Kananga

Biljakter, krokodiler, flygplansjakter på marken, ormar ja allt är med i filmen så man kan verkligen inte klaga på tempot. Mest förtjust är jag i den långa båtjakten som är både välgjord och riktigt rolig men man är stundtals farligt nära Nu blåser vi snuten, speciellt när den rasistiske sydstatssheriffen Pepper introduceras.Sgt Pepper delar bondfansen i två läger men jag tycker att han fungerar bra i den här filmen. Enda fadäsen är nog Kanangas hädanfärd som är otroligt korkad t.om för att vara i en bondfilm.Trots att jag har svårt för Roger Moore och att filmerna gått från action till slapstick tycker jag att Live and let die håller främst p.ga ett fartfyllt manus och bra skådespelare i birollerna.

Sgt.Pepper som tyvärr skulle återkomma men då i ett avsevärt sämre sammanhang.

Tyvärr kunde inte John Barry stå för soundtracket då han var upptagen på annat håll istället blev det George Martin, Beatles  producent, som fick jobbet. Martin gör inte ett dåligt arbete men han är ingen Barry. The Wings stod för titellåten som blev en stor hit.  Jag har lite svårt för låtens tempoväxlingar men den duger.

Tee Hee matar krokodiler. Vilken kavaj!

Bästa replik? Det finns inte så många bra i filmen men när Bond får höra om en kollega som blivit mördad säger han: Baines? Baines. I rather liked Baines, we shared the same boot-maker.

Betyget blir åtta martinis.