The Greatest showman (2017 USA)

Barnum kommer från fattiga förhållanden men lyckas förverkliga sina drömmar då han öppnar en spektakulär show i New York i slutet av 1800 talet. Han bjuder sin publik på vilda djur, dvärgar, skäggiga damer och annat smått och gott. Tråkigt nog så ses inte hans show med blida ögon av vare sig societeten som anser den inte vara fin nog eller delar av befolkningen som blir obekväma av showsällskapet då de ser annorlunda ut. I ett obetänkt beslut för att bli respektabel kontrakterar Barnum sångerskan Jenny Lind för en turné, ett beslut som kan kosta honom både sin show och familj.

Jag gillar musikaler, när folk tar ton i tid och otid i en film är halva slaget vunnet. Däremot är det inte alltid man lyckas med att i samma film ha med både snygga dansnummer och bra låtar. Denna kombination kan många gånger vara svår att uppnå ofta får jag den ena (Cabaret – låtarna) eller det andra (West side story – dansnumren) men av och till blixtrar det till t.ex Singing in the rain eller La La Land. Nu kan jag även sälla The Greatest Showman till denna skara. När jag såg filmen hade jag tänkt att kolla in någon halvtimme då timmen var sen för att klämma resten av filmen vid senare tillfälle men jag blev sittandes kvar speltiden ut alldeles förtrollad.

Jag har ingenting att invända, inte en låt eller dansnummer var överflödigt, skådisar och miljöer var top-notch och man lyckas även med slänga in ett och annat fint budskap om b.la allas lika värde som vi alla vet är den rätta vägen att gå men ack så svår att följa. I.o.f.s var budskapet övertydligt men det gled liksom in i handlingen ganska så smidigt så jag slapp sitta och känna att det kördes ned i halsen på mig – något som sker allt för ofta. Jag är snål och sätter en 9/10 men det betyget lär höjas vid en omtittning för denna film har jag inte sett för sista gången.

Regi: Michael Gracey

Betyg: 9/10

Annonser

The Paperboy (2012 USA)

paperboyJag har en svaghet för filmer som utspelar sig i den amerikanska södern och ju sunkigare miljön är desto bättre brukar filmen bli. Det är något med den lite bonniga dialekten, hettan, husen med flagnad färg, iste på verandan och det potentiella hotet om våld som ligger och sjuder under ytan. Jag vet att detta troligtvis är schablonbilder av regionen och dess invånare men var gång jag besöker södern på film upplever jag omgivningarna och karaktärerna lite hotfulla.

Jack Jansen har kickats från college och arbetar på sin fars tidning. Jacks äldre bror som är reporter kommer hem för att undersöka ett mord på stadens sheriff då han misstänker att Hillary van Wetter som dömts för mordet eventuellt kan vara oskyldig. Jack hjälper villigt till och blir på köpet störtförälskad i Hillarys flickvän Charlotte.

Miljön är mycket bra man har visualiserat min illusion om södern väl med hetta, träsk och iste. Historien utspelar sig på sextiotalet något man fångat väl med både musik, kläder och inventarier. Skådisarna är rena drömmen: Matthew McConaughey,  Nicole Kidman,  John Cusack och Scott Glen  t.om Zac Efron är bra i rollen som Jack. Nicole Kidman är outstanding som Hillarys flickvän Charlotte. Hon spelar en trasig kvinna som man aldrig riktigt vet vart man har. Vad hon ser hon i den sluskige Hillary är bara en av filmens många frågor och häri ligger problemet.

The Paperboy formligen kokar av konflikter och intressanta intriger. Under filmen undrar jag flera gånger vart allt ska leda till och hur berättelsen ska sluta. Men filmen kommer aldrig riktigt till skott och jag väntar hela tiden på att berättelsen ska starta. Hela filmen känns som en enda långa startsträcka men den lyfter aldrig. The Paperboy famlar runt i systadshettan och kan inte bestämma sig på vilket ben den ska stå, drama eller thriller, coming of age eller kärlekshistoria till syvende och sist blir det allt men samtidigt ingenting. The Paperboy blir inte så mycket mer än en välspelad och välregisserad berättelse som inte ger mig någonting i utbyte mer än lite skön sextiotalsmusik.

Regi: Lee Daniels

Betyg: 3/10