Justice League (2017 USA)

Det är ganska så sorgesamt. DC sitter på en hel del bra superhjältar och storys. I seriernas värld väljer jag nästan alltid DC före Marvel. När det gäller filmerna så ligger dock DC rejält i underläge och har tappat bollen i stort sett varenda gång från Green Lantern till dagens rulle. Undantaget är Wonder woman, en film som Warner till en början inte verkade tro på. Min känsla är att det är någon i Warners ledning som har noll koll men alldeles för mycket att säga till om.Nu är inte Justice league ett rejält magplask men filmen hamnar i ”jaha facket” dvs pengarna känns ganska så bortkastade. Jag tänker inte ta alla turer med regissörsbyten och omtagningar det får ni läsa om på nätet.

Storyn tar vid gaska direkt efter Batman vs. Superman. Då jorden nu förlorat Superman är planeten öppen för attack från yttre rymden och andra dimensioner och operettskurken Steppenwolf gör entré. Redan här märker man att produktionen tappat greppet. Det finns hur många skurkar som helst att välja på och så faller valet på den ointressante Steppenwolf. I Justice league tillbringar han större delen av sin speltid med att föra ändlösa monologer om att han inte går att besegra, hans superkraft verkar vara att tjata våra hjältar till döds med allehanda klyschor. För att möta detta hot samlar Batman och Wonder woman ihop ett gäng hjältar vilket utmynnar i slowmotonslagsmål till en brunröd bakgrund som skiftar i grått, dränkt i CGI.

Den stora gåtan är att man fortsätter att ge klanten Snyder förtroendet gång efter gång för en stor del av de problem man hitintills haft bottnar i att Snyder med råge passerat sin kompetensnivå som regissör. Nu verkar man dock ha fattat detta på Warner och skjutit Snyder åt sidan, frågan är bara om det är försent, publiken torde ha tröttnat vid det här laget.

Nu är långt i från allt åt fanders med filmen. Wonder woman är aldrig fel, Momoa passar bra som Aquaman och The Flash var en frisk fläkt. Filmen har några wow-scener och på det hela så duger den som underhållning för stunden bara man inte har för höga förväntningar. Det som plågar mig mest är att det skulle kunnat blivit så mycket bättre.

Regi: Zack Snyder och lite Joss Whedon

Betyg: 5/10

Annonser

Filmitch filosoferar: Batman vs Superman/Dc vs Marvel

Auguste_Rodin_-_Grubleren_2005-03För ett par veckor sedan såg jag actionsuperhjältespektaklet Batman vs Superman. Det fanns mer att ogilla än att gilla med filmen. Minus var b.la: Snyders regi, alldeles för lång speltid, Lex Luthor som fnittrande dåre, plotthål så stora att man kunde köra igenom dem med häst och vagn samt lite annat smått och gott.

Det som var bra var: Jeremy Irons som Alfred, Gal Gadot som Wonder Woman och (trumvirvel) Ben Affleck som Batman. Allt som allt hamnar filmen på en svag 4/10 i betyg. Det som intresserade mig mer än filmen var dock varför superhjältefilmer som baseras på DC:s tidningar är så mycket allvarligare och mörkare än motsvarigheterna från Marvel? Som vanligt när det rör Filmitch filosoferar ger jag inga svar bara svammel och lösrykta teorier.

Avengers2020First1

Ett enkelt svar är att DC vill distansera sig från Marvel och väljer att ta en mer seriös approach på sina superhjältar. Jag tror däremot att svaret på frågan är lite mer komplicerat och kan återfinnas i hur hjältarna skildras i serietidningarna. Skillnaden är stor när man kollar på hur hjältarna framställs. I Marvel är det människan Peter Parker som klär ut sig till Spindelmannen, Fantasic Four är främst en familj om än med superkrafter och tom en gud som Thor har/hade en hemlig identitet som den halte läkaren Donald Blake. I DC däremot är det Superman som klär ut sig till Clak Kent och tom en vanlig dödlig som Bruce Wayne är mer Batman än Wayne. Detta gör att Marvels hjältar i mångt och mycket blir mer mänskliga. Peter Parkers problem med hyran kan ibland vara en viktigare story än att fånga in Electro men det är inte ofta man får läsa om Bruce Waynes affärsproblem.

batman_v__superman__dawn_of_justice_poster_3_by_jonesyd1129-d8s0mww

Oftast är DC hjältar lite mer stiffa och  de behandlas i mångt och mycket som överjordiska och mytiska. Superman och Wonder Woman är iofs detta men även ”vanliga” människor som The Flash och Green Lantern har under årens lopp fått en närapå gudalik status. The Flash har en förbindelse med något som kallas ”the speed force” och Green Lanterns ring är mycket mer än ett coolt vapen (jag förenklar lite här då jag inte vill nörda ned mig totalt).

Om man nu ser sina seriehjältar som halvgudar är risken stor att även filmerna bli därefter dvs mer allvarliga, seriösa, fulla med religiös symbolik och tyvärr på köpet lite väl skitnödiga. I Marvels filmer finner hjältarna att det är lite roligt att vara just superhjältar medans de hos DC drivs mer av plikt och ansvar.

I rättvisans namn är det bara två hjältar man hitintills fått ta del av än så länge när det rör DC och vare sig Superman eller Batman är några muntergökar fast å andra sidan är vare sig Wonder Woman eller Aquaman individer som slår klackarna i taket så den allvarliga och mörka tonen lär hålla i sig. Det främsta skälet beror nog på att filmerna från DC har gått bra, om det är nyhetens behag eller biopublikens gillande kvarstår dock att se.

screen-shot-2013-04-08-at-1-22-09-pm

Jag kanske låter kritisk mot DC:s  hjältar men paradoxalt nog så föredrar jag Marvels filmer men om jag ska välja att läsa en serie tar jag DC i nio fall av tio men anledningen till det har andra skäl som jag inte går in på här och nu. En annan intressant diskussion är Snyders val att anamma den mer fascistiske Batman som Frank Miller skildrat och om det har ett samband med att Snyders politiska åsikter men den diskussionen får vänta till en annan dag.

Super ( 2010 USA ) vs. The Watchmen ( 2009 USA )

En egen liten genre bland superhjältefilmerna kan sägas vara den där vanligt folk bestämmer sig för att av olika skäl maskera sig och börja bekämpa brott. Förra årets Kick-Ass är en film, Snyders mastodont The Watchmen är en annan och Trash is king  tipsade mig om en tredje; nämligen Super.

När Franks ( Rainn Wilson ) fru ( Liv Tyler ) hamnar i klorna på en lokal knarkkung, Jaques, ( Kevin Bacon ) får/inbillar sig Frank att han har ett uppdrag av Gud; bekämpa brottslighet samt rädda sin fru ur klorna på den slemme gangstern. Frank syr en dräkt beväpnar sig med en rörtång och börjar patrullera gatorna för att slå brottslingar på käften. Då han inte vet speciellt mycket om superhjältar skaffar han sig nödvändig information i den lokala seriebutiken. Här knyter han kontakt med den aningen lätt obalanserade tjejen Libby ( Ellen Page ) som snart blir Franks side-kick i kampen mot brottsligheten. Det något märkliga paret känner sig nu redo att attackera Jaques och befria Franks fru.

Jag gillade Super men man får vara beredd på att det är faktiskt inte en renodlad komedi, skrattet har en tendens att fastna i halsen. Filmen är rolig till en början men blir allt mörkare under berättelsen gång. Egentligen är det en ganska tragisk film om trasiga själar som väljer att klä ut sig i dräkt då de inte klarar av tackla vardagens problem. Trots detta är filmen stundtals riktigt rolig,  regissören James Gunn har även gjort Slither som kom för några år sedan, där han blandar skräck och skratt. Är man medveten om detta och kanske inte har Kick-Ass förväntningar på Super så får man ett ganska bra och underhållande drama med fina skådespelarinsatser.

The Watchmen är baserad på Alan Moores serieroman med samma namn. Romanen hör till bland det bättre jag överhuvudtaget läst så chansen att filmen skulle lyckas var liten. Watchmen utspelar sig under 80-talet men i en alternativ verklighet där Nixon fortfarande är president och det finns folk som klär ut sig i dräkter och bekämpar brott. Det är inte direkt några trevliga pojkscouter a lá Superman utan mer eller mindre störda personer som springer runt och jagar brottslingar. När filmen startar har ”hjältarna” förbjudits bortsett från Dr.Manhattan som är den ende i sällskapet med riktiga superkrafter. Likt vår verkliga värld är USA i konflikt med Sovjet och det tredje världskriget närmar sig samtidigt kommer en av det forna ”hjältarna”, Rorschach, en komplott på spåren som verkar gå ut på att rörja The Watchmen ur vägen.

The Watchmen hör till en av de snyggaste filmer jag sett. Scenografi, kamera;  ja allt är så snyggt att var och varannan bild skulle kunna bli en  plansch hemma på väggen. Snyder har verkligen ansträngt sig för att vara romanen trogen och det lyckas han väl med. Anledningen till detta kan vara  att Snyder blev lite rädd för Moore som fick tokspel när han hörde talas om filmatiseringen.

Alan Moore, innan han fick tokspel.

Tyvärr så faller inte detta väl ut då  Snyder är FÖR trogen orginalet.  Han har tagit repliker direkt från berättelsen vilket gör att det talade språket många gånger blir stelt, han använder sig av  musik från serieromanen. Moore ville kommentera sin berättelse med citat från olika låtar men när musiken används blir det helt fel, märkligt att den fadäsen överlevde alla testvisningar. Det största problemet med The Watchman  är att den är lite småtråkig eller som min vän Stefan sa: ”Watchmen? Tråkig, tråkig tråkig varför gjorde de inte film som bara handlade om Rorschach?”

Jämför jag de två filmerna The Watchmen och Super får den sistnämda avgå med segern. med bättre skådisar och mer själ och engagemang i berättelsen blir det helt enkelt en film som jag uppskattar mer. The Watchmen känns helt enkelt lite trist, plastig och artificiell mot Supers vardagsrealism.

Betyg: Watchmen 5/10

Super: 8/10

Comborecension: Sucker Punch ( 2011 USA )

Då var det dags för ännu en comborecension av och med Filmitch och hans bror. Denna gång blir det faktiskt en trippelcombo (?) då jag genom mutor ( bjöd på biljetten ) lyckades få min snart 18-årige son med på bio för ovanlighetens skull. Hans åsikter är dock ganska kortfattade. Filmitch i vanlig text, Marcus i kursiv, samt sonens korta åsikter i fet. Det kan vara bra att veta så ni kan skilja oss åt.

Det var med skräckblandad förväntan jag gick på Sucker Punch, dels efter att ha läst Joels informativa inlägg om filmen och dels efter att gjort misstaget att se om Snyders 300 häromdagen med nedslående resultat. Förväntningarna var minst sagt låga. Nu är inte Sucker Punch riktigt så dålig som många menar men någon höjdarrulle är den verkligen inte.

Tjejen Baby Doll ( redan här tappar filmen i betyg, av alla världens miljoner namn väljer man namnet Baby Doll ) spärras in på ett mentalsjukhus av sin elake styvfar då han vill komma åt hennes pengar. Styvfadern mutar en korrumperad vårdare så denne ska se till att hon blir lobotomerad. Väl på sjukhuset förflyttar sig Baby Doll in i en fantasivärld som har formen av en bordell.  Baby Doll upptäcker att när hon dansar för etablissimangets kunder förflyttar hon sig till en ny fantasivärld där hon möter en man, Wise man, han berättar att hon kan nå friheten om hon får tag på fem föremål. Tillsammans med några vänninor på bordellen sätter nu Baby Doll igång med att planera sin flykt.

Sucker Punch är ett ypperligt exempel på en person som har passerat sin kompetensnivå. Ni undrar vem? Regissören Snyder så klart. Han har nämligen hittat på storyn helt själv ( vilket han dumt nog också erkänner ), för första gången gör han en film som inte är baserad på någon annans verk. Tidigare har han b.la annat gjort Watchmen ( Alan Moore ) och 300 ( Frank Miller ). Egentligen är det inget större fel på berättelsen, den har inslag av Alice i Underlandet, Stephen Kings The talisman och Pans labyrint och jag gillar berättelser där huvudpersonen måste lösa ett antal uppgifter för att nå målet. Problemet med Sucker Punch är att Snyder uppenbarligen inte har kompetensen få till en bra historia på egen hand, filmen har inget flyt, dialogen är krystad och pretentiös och Snyder krånglar till det mer än nödvändigt. Jag missade faktiskt tvisten på slutet men som tur var min observante och mer kvicktänkte bror med så han fick upplysa mig efter föreställningen.

Själv börjar jag bli ganska trött på filmer som går ut på att huvudpersonerna skuttar runt i olika verkligheter. Kunde  inte Inception fått ha varit en värdig slutpunkt för trenden ett tag? Inte för att det är fel i sig men  det hade varit trevligt med en ny intressant vinkel på det hela.  Jag har heller  ingenting emot historier som bygger på premissen att huvudpersonen för att klara ”huvud-questen” måste klara av ett antal mindre ”side-quests” det är ett klassiskt sagoupplägg men i Sucker Punch är det så styltigt och övertydligt att det känns som om jag sitter och tittar på när min son spelar dataspel. ”Gå dit, klara minibossen, spring hit, spara o.s.v. Särskilt orginell eller smart är inte heller plottens sluttvist, faktum är att jag sov i slutet av filmen (första gången i mitt liv jag somnat på bio) och klurade ändå ut den genom att dra mig till minnes en scen i filmens början, inte för att jag är mer observant eller mer kvicktänkt än någon annan utan för att tvisten (eller snarlika varianter) har använts sedan början på 90-talet. Tack för den passningen. Med andra ord menar du alltså att jag är så korkad att jag missar en tvist som t.om en sovande biobgrafbesökare fattar. ”Jag är inte mer kvicktänkt än någon annan”. Med de orden har du nu nedgraderat mig till en amöba som gillar film. Ok du är kanske smartare men jag är starkare. Sjömansbröst är att vänta!

Emily Browning har jag alltid gillat sedan Lemony Snicket’s A Series of Unfortunate Events men nu börjar bli tveksam. I Sucker Punch  påminner hon dock mest om en vaxdocka med utryckslöst ansikte och halvöppen mun som glänser av läppglans och jag kommer på mig själv att sitta och tänka på Ben Affleck! Inte bra alls. De övriga skådisarna är inte så mycket att hurra för men jag har sett värre. Filmen är otroligt snygg och allt går faktiskt inte i slowmotion tack och lov.

Nej, allt går inte i slowmo men på tok för mycket för min smak. Jag tycker inte saker ser coolare ut för att de går i slowmotion, inte längre. Det kändes nytt och fräscht att folk gick i slowmotion till tuff musik i början av Resovoir Dogs och det var coolt några gånger till. Det innebär inte att vad som helst blir coolt för att det rör sig sakta till tuff musik, som exempelvis en tjock borgmästare med 70-talsglasögon eller fallande gulllökar.  Visst är filmen snygg, men vad spelar det för roll när det hela är totalt oengegerande, jag ser att det fightas hej vilt på duken, det smäller, flyger och splashscreen-poseras hej vilt men det blir för mycket helt enkelt. Hade filmen kommit för 10-år sedan hade det visuella spektaklet antagligen fascinerat mig men idag känns det helt  blasé. Visst har man sett det förut men det är likväl snyggt.

Varje quest som tjejerna har inramas av en en coverlåt och känslan av rockvideo är inte långt borta, det känns på något sätt lite billigt och oinspirerat.

Jo tack, billigt och oinspirerat var rätta orden. Coverversionerna är producerade enligt nån slags ”emo/lightgoth-fomulär 1A” och resultatet blir en ganska slätstruken homogen ljudmatta till lustmord på utmärkta låtar som ”Where is my mind”, ”White Rabbit” och ”Search and Destroy”. Och eftersom jag inte tillhör Tokyo Hotel- generationen så gillar jag det inte. Du är så känslig av dig när det gäller musik. Låtarna är inga storverk och orginalen är bättre men lustmord är att ta i tycker jag. När du lyssnat på Vengaboys version av Brazil då kan du återkomma och vi kan diskutera lustmord på musik.

På det hela är Sucker Punch knappt, och då är jag snäll, godkänd men mycket kan nog bero på det Pladd skrev;” Brudar som spöar skiten ur folk är sällan fel”. Fråga mig inte bara varför, det bara är så.

Vad sonen tyckte? Filmen var dålig. Bra action men det räcker inte för att bygga en hel film på. Var inte tjejerna snygga då? Jo men det gör väl inte filmen automatiskt bra? Det var bara en massa kassa skådisar. Men Scott Glenn sa jag. Han är väl bra? Han påminde mest om den där gubben i barnprogrammet Vintergatan. Va! Menar du Kapten Zoom !?  Sedan fortsatte bilfärden hem i tystnad. Jag vet inte om Anders Linder och Scott Glenn är speciellt lika. Bedöm själva men jag tjafsar inte med en snart 18-årig son om sådana trivialiteter jag var mest glad att han ville följa med på bio.

Trots brudar som spöar skiten ur folk och Anders Linder-lookalikes, så kan jag inte tycka om Sucker Punch. Vill man se kvinnor som slår tillbaka finns det bättre och mer engagerande filmer i genren. Se om ”Kill Bill” exempelvis, Baby Doll med vänners kamp liknar rena Pippi Långstrump- revolten i jämförelse.

 På sätt och vis känns det som om jag sett en blandning mellan det här gJLIiF15wjQ och det här   http://youtu.be/1ztMC7Bfdo0.                                                                                                    

Regi: Zack Snyder

Betyg: Filmitch 4/10

Snart 18-årige son 2/10

Marcus Betyg 2/10 (ljud och bild var ju i alla fall bra)

300 ( 2006 USA )

Då Zack Snyder är aktuell i dagarna med sin senaste film Sucker Punch blev jag lite sugen på att se någon av hans äldre filmer. Dawn of the Dead har jag sett sisådär ett tiotal gånger, Watchmen kändes för lång och då jag är inte är något större fan av ugglor så föll mitt val på 300 som jag ville minnas var en ganska bra film. Med facit i hand skulle jag nog ha valt ugglorna istället.

300 utspelas under antiken. Det mäktiga Perserriket anfaller de grekiska stadsstaterna då de vägrar att underkasta sig kung Xerxes av Persien. Spartanerna som är fostrade sedan barnsben i soldatyrket ställer upp med 300 män som utgör kärnan i den lilla arme´som möter den gigantiska persiska styrkan. Filmen bygger på en serie med samma namn av Frank Miller och Lynn Varley. Slaget där spartarnerna hindrade perserna har hänt men då de flesta källor är grekiska så hur och vad som egentligen hände kan säkerligen diskuteras men hur som helst är det en engagerande berättelse på David vs Goliat temat.

Jag ville minnas att jag tyckte filmen var snygg, fartfylld och ganska underhållande. Den fem år äldre Filmitch sitter i soffan och är inte längre lika positivt inställd. Nästan alla vrålar och skriker i filmen vare sig det behövs eller inte.  Gerald Butler som spelar Leonidas, spartanernas kung måste ha fått vilat sina stämband bra länge efter den här inspelningen.  Jag anar att Znyder upptäckte när filminspelningen satt igång att manus inte räckte till en hel långfilm. Varför jag misstänker detta är att merparten av filmen går i slowmotion, när man dricker vatten, när man slåss, när man springer ja allt går i slowmotion. Det skulle vara intressant om någon orkade med projektet att se hur lång filmen egentligen skulle vara om allt gick i normalfart. Till en början ser det tufft och coolt ut när spartarnerna vrålar och svingar sina svärd i slowmotion men efter en stund blir greppet som till en början kändes nytt och fräscht allt mer tröttsamt och filmen glider över till att till bli en parodi. Som grädde på moset har man berikat filmen med en berättarröst som är så pinsamt dålig i både innehåll och utförande, berättaren försöker låta allvarsam men lyckas bara låta överdriven och skrattretande svulstig. däremot är filmen ganska intressant som diskussionsunderlag. Framställningen av spartaner och perser skulle man kunna lägga många timmar på att diskutera. Om filmen är en allegori över det andra Irakkriget vet jag inte men det är också värt att fundera på. Som sagt: Det finns många ganska intressanta aspekter på denna ganska mediokra film.

Regi: Zack Snyder

betyg: 3/10