Sex riktigt bra filmer som innehåller fruktansvärt jobbiga karaktärer (och därför inte längre är riktigt bra filmer).

Visst har det hänt oss alla någon gång: man sätter sig ned i soffan med lite snask, kaffe eller te alt. bio med popcorn, här ska ses FILM. Dramat börjar och det verkar som att man har uppnått en kulturell nirvana, vilken rulle! Efter en stund smyger sig obehaget på, något stämmer inte. Varför?  Oftast beror det på att  manusförfattaren/regissören/producenten fått en mental härdsmälta och kastar bort ett vinnande koncept genom att skriva in en otroligt jobbig karaktär i filmen. Detta fenomen händer alltför ofta. Här kommer några högst personliga ”favoriter” på hur man  lyckats förstöra riktigt bra filmer. Jag vill varna för två saker: Jag kommer att berätta handlingen till viss mån eller som Bilderord skulle säga ”Here be spoilers !” Orkar ni inte med gnäll så läs för Guds skull något annat för här blir det nästan lika mycket gnäll som nummer två på listan, men bara nästan.

6. Johana Baker (Det stora blå 1988) En film om havet, livet och människan. En fin film som i.ofs är långsam men som tittare kan man sjunka in i djupet och förstå de två dykarnas fascination för vattnet och dess storslagenhet. Så skulle det kunna vara om det inte vore för Johana Baker som likt en ångvält krossar alla möjligheter att avnjuta denna film. Tanken är att hon ska vara rolig men hon är bara jobbig. Att se Det stora blå med Rosanna Arquette i rollen som den gapiga försökringsagenten Johana Baker är som att lyssna på Rhapsody in blue samtidigt som grannen spelar Ronny och Ragge i bott.

 5. Tony Montana (Scarface 1983) Jag älskar maffia och gangsterfilmer har sett Goodfellas och Gudfadern ett tiotal gånger men filmen Scarface har jag sett endast några få gånger. Varför? Efter en halvtimme börjar jag undra om inte någon kan sätta en kula i pannan på den lilla tjattrande apan som snackar med en låtsasbrytning som får ”tyska” soldater i gamla krigsfilmer att låta som lingvistiska mästare när det gäller brytning. Att ordet fuck var tufft när man var i de yngre tonåren och såg filmen kan vara förståligt men efter fuck nr.200  en trekvart in i filmen blir det riktigt krävande att lyssna på. Byter här ut fuck mot alltså för att illustrera för er som inte riktigt förstått.  I alltså tre timmar alltså får man alltså som tittare alltså dras med denna alltså (slutar här då jag misstänker ni förstått) otroligt jobbiga och påfrestande människa innan han till slut får det öde han förtjänar men ack,  alltför sent.

4. Jessie the Yodeling Cowgirl ( Toy story 2 1999 ) Bara karaktärens namn avslöjar att detta är en asjobbig person ( eller i detta fall docka ). Lägg sedan till att karaktären är helt oförmögen att föra en vanlig konversation utan måste SKRIKA PRECIS HELA TIDEN och som grädde på moset lägg till en röst till detta SKRIKANDE som skär genom märg och ben. Resultat? Jag har inte sett Toy Story 3 än pga av att tösen inte skeppades iväg till Japan i slutet av 2:an. Det hade varit ett Happy End åtminstone för mig och jag hade sett trean vid det här laget. ( plats fyra kan bytas ut mot de gapande kärringarna i Mamma Mia, fick ta Treo efter den filmen).

 

 3. Frodo Baggins (  Ringen triologin 2001 – 2003 ) Alver, troll, dvärgar, trollkarlar med lösnäsor, gigantiska härar drabbar samman och mitt uppe i allt en liten skitnödig hob vid namn Frodo som till på köpet fått filmhistoriens mest pekorala dialog att dras med. Första delen passerade han förbi ganska obemärkt men jag var så facinerad av all magi som strömmade ut från duken att jag inte tänkte närmare på honom. I andra delen dök Gollum upp som comic relief så Frodo klarade sig även denna gång men trean var det slut på magin och  jag brydde mig mer om de sanitära förhållandena i Modor än själva uppdraget. Går aldrig karln på toa för han ser ut som att det håller på att hända en ganska stor olycka i hans brallor var min primära tanke en stor del under världens längsta  (kändes det som ) film. Ständigt samma uttryck filmen igenom, han tittar på Sam och verkar vilja säga: Har du sett en toalett för jag får knipa ihop som faen här. När jag ser om filmerna upptäcker jag att det här uttrycket är med från första filmen men blir mer markant ju längre berättelsen fortskrider. Kan det bero på dåligt skådespeleri, dålig regi, eller att E.Wood inser till slut inser vilka dåliga repliker han tvingas pressa fram eller har de dåligt vatten i Nya Zeeland? Jag vet inte men det är svårt att koncentrera sig på filmen när man har detta plågade ansikte framför sig på rutan.

2. Pvt Hudson ( Aliens 1986 ) I många skräckfilmer har man ett antal fasta  karaktärer med t.ex ordentliga flickan, lösläppta flickan, tuffingen, den roliga och av och till gnällspiken. Den sistnämnde är svåruthärdlig men man kan alltid trösta sig med att han ligger bland de översta på listan att få en machete alt. hammare i skallen så man står ut med honom. Filmhistoriens största gnällspik måste vara Pvt Hudson i Aliens från det att han slår upp sina ögon sätter hans käft igång med att gnälla och så det gnälls,  non-stop. Men van tittare som man är tar man det lugnt då man ”vet” att karln vilken sekund som helst kommer få möta sin skapare. Vad Cameron tänkte på  när han gav Pvt Hudson oförtjänt stort utrymme vet jag inte han kanske genomgick någon mindre kris och ville jävlas med världen eller så är han helt enkelt dum i huvudet. Herr Hudson får nämligen gnälla på nästan till filmens slut innnan hans käft äntligen täpps till av ett gäng Aliens. Ibland tänker jag: Man kanske skulle ha en liten Alien festival? Då tänker jag på Pvt Hudson och tittar på något annat istället.

1 Willie & Short round ( Indiana Jones and the temple of doom 1984 ) Spielberg måste någon gång under det tidiga åttiotalet tappat omdömet totalt. Någon annan förklaring kan jag inte hitta då den gnälliga Willie och skrikiga Short Round tillåts uppta så stor del av den i övrigt (om man bortser från de grovt rasistiska inslagen) suveräna filmen. Hade de ingen testvisning, läste man inte manus?  Det är och förblir en gåta hur det kunde gå  så långt som till färdig film med dessa jobbiga personer. Ju mindre som sägs om detta elände desto bättre för jag blir lätt deprimerad när jag tänker på hur bra filmen hade blivit UTAN Willie och Short Round.