How to have sex (2023 Storbr)

Dags för lite ångest igen på bloggen, det var ett tag sedan sist. De tre tjejerna Tara, Em och Skye drar till Grekland på semester. Planen är att supa, dansa och ligga runt. Tara har planerat att få till det med någon kille då hon är oskuld. Eller ja det är det hon ger sken av inför sina kompisar Egentligen verkar hon inte vara värst sugen på sex men hänger till en början på sina kompisar i jargongen. Kombinationen av sprit, disco och pilska britter är kanske inte den bästa och Tara tappar kontrollen över vad som sker.

Efter en kvart insåg jag att jag kollade på en film som utspelades i helvetet på jorden.  Filmen är en ändlös orgie av spyor danser, ”lekar” med sexuella anspelningar typ låtsasavsugning av en kille inför publik. Tjejerna dricker, spyr lungorna ur sig och börjar om igen. Vill dock lägga in en brasklapp att för 40 år sedan hade jag troligen ansett att detta var paradiset på jorden.

How to have sex ger mig en dålig eftersmak i munnen. Jag vet hur det hela kommer att sluta och jag tycker synd om Tara som är filmens huvudperson. Iofs är det hennes egna val att åka på  resan med allt vad den innebär men hur mycket som är kompistryck och hur mycket som är hennes egna val låter jag vara osagt. Det är en trots allt festande och diskodans en lite smått sorglig ”coming of age” film.  Klart som korvspad att jag sitter och har lite ont i ångestmagen under titten. Det är bra debutfilm från regissören och skådisarna gör sitt speciellt Mia McKenna-Bruce lyste till lite extra i rollen som Tara men i rättvisans namn hade hon också en ganska så tacksam roll.

How to have sex var en film passade mig som hand i handske, elände, dekadens och tragedi i ett paket, lite som ett kinderägg med smak av misär. Det bästa är att filmen finns att avnjuta(?) alldeles gratis hos Cineasterna.

Regi: Molly Manning Walker

Betyg: 8/10

The Exorcist: Believer (2023 USA)

Två unga tjejer försvinner en dag efter skolan. Vittnen har sett dem på väg in i skogen men efter den observationen är de spårlöst försvunna. Polis, föräldrar och grannar genomsöker skogen och till slut hittas tjejerna. De har dock ingen minne av vad som hänt. Allt är glädje och gamman till en början men sedan börjar flickorna uppvisa ett annorlunda och oroande beteende. Victor en av föräldrarna får kontakt med  Chris McNeil (från Exorcisten 1973) som övertygar honom att flickorna är besatta och man behöver fördriva demonen med en exorcism.

Exorcisten från 1973 är väl ok som film men inte så bra som många vill göra gällande. The Exorcist: Believer  suger däremot rejält för att uttrycka det milt. Regissören David Gordon Green lyckades bra med sin första film om Michael Myers, de två uppföljarna är bortom usla kanske är det som så att han bara hade en bra skräckfilm att ge världen och sedan var det stopp?

Jag har svårt att sätta fingret på vad jag ogillar med dagens film. Tekniskt sett är den relativt välgjord, skådisarna är ok och den har inte sämre handling än många andra skräckisar. Mitt spontana intryck är att filmen känns onödig, den har helt enkelt ingenting att ge mig som tittare. Den kommer inte med något nytt och är full med gammal skåpmat. Jag inte har helt enkelt inte något att hämta och det finns ingenting som överraskar mig ett dyft. Även om många filmer görs efter en mall var det ett bra tag sedan jag såg en film som kändes så mekanisk och själlös i sin uppbyggnad. Från början till slut går man längs en snitslad bana där inget överraskar. Möjligtvis hade filmen kunnat lyft sig ett par hack om man inte försökt så desperat att ge blinkningar till sin föregångare med både huvudvridningar och Oldfields Tubular bells. Hade man vågat stå på egna ben tror jag resultatet blivit bättre. Kort och gott  The Exorcist: Believer har inget att ge en luttrad skräckfilmstittare som mig.

Filmen floppade och det verkar som att det inte blir fler delar av den planerade trilogin. En tanke jag hoppas man håller fast vid – bättre att lägga pengarna på annat,

Även bloggkollegan Sofia har ett och annat att säga om filmen.

Regi: David Gordon Green

Betyg: 2/10

Grady Hendrix: Horrorstör

När en Brookasoffa hittas insmetad i någon brun illaluktande smörja på morgonen precis innan öppning är måttet rågat för Basil, avdelningschef på IKEA ORSK. Varuhuset är nyöppnat men succén har uteblivit och varje morgon finns det spår av att någon härjat runt i butiken under natten. Ledningen kommer på besök och Basil vill att allt ska vara tiptop. Planen blir att han tillsammans med två medarbetare ska övernatta i butiken för att fånga in förövaren. Valet hamnar på trotjänaren Ruth-Ann samt Amy, den sistnämnda är lite av ett problem då hon inte har den rätta ORSK andan men man får ta det man har.

Horrorstör och författaren Hendrix var två trevliga bekantskaper. Till en början påminner boken en hel del om Ti Wests The Innkeepers, den har glimten i ögat, är smårolig samt att huvudpersonerna är lite udda. Det händer inte så värst mycket under den första halvan av berättelsen men Hendrix bygger upp en stämning som är lite ryslig. Jag är helt med på noterna att ett halvt om halvt nedsläckt varuhus inte är speciellt trevligt om natten. Det är en hel del falska alarm men känslan av att något inte står rätt till växer stegvis och när helvetet väl bryter loss (bokstavligt talat)  är det full fart ända till slutet som för övrigt är mycket tillfredsställande.

En rolig detalj är att boken har samma format som en IKEA katalog med teckningar och ”gör det själv” instruktioner på div möbler som fått en hel del roliga namn för oss som kan svenska. Även beställningsblanketter på ORSK möbler och Basils utvärderingar av medarbetarna återfinns. Det kanske inte gör Horrorstör till en bättre bok i sig men lite småkul är det trots allt.

Boken är väl balanserad och drar inte ut på saker i onödan men lyckas få mig som läsare att bry mig om huvudpersonerna. De är alla i grund och botten trevliga personer tom den till en början olidliga Basil som vigt sitt liv till ORSK. Så fort han öppnar käften citerar han något ur företagets handlingsplaner men trots detta växer han som människa under nattens gång.

Klart rekommendabel bok och jag har redan lagt en till bok på listan av Hendrix som rör en stödgrupp för s.k ”final girls”.

 

 

Veckans låt

En av årets bästa veckor startar nu. Eurovision tisdag och torsdag samt FINAL på lördag. Kan livet bli bättre? Synd bara att man gett tillstånd till koranbrännare och att publiken troligen kommer att bua ut stackarn som sjunger för Israel. Kan man inte bara låta folk få sjunga och vara glada?

Som alla vet begicks det ett stort misstag förra året då Lorene gick och vann över vad som var den bästa Eurovisions låten sedan Rumäniens joddlarrapp för 10 år sedan. Råder bot på detta så veckans låt får bli 2023 års moraliska vinnare.

Ha en riktig Cha! Cha! Cha! vecka.

3 Body problem (USA 2024 – )

Forskarvärlden skakas av både självmord och vetenskapsmän som plötsligt hoppar av sina projekt. I hemlighet undersöker Thomas Wade det hela med hjälp av sin utredare Da Shi. Utredningen visar att jorden står inför en invasion från yttre rymden och som det ser ut i dagsläget är vår civilisation mer eller mindre chanslös. Fienden har i stort sett total vetskap om våra planer, de har oskadliggjort en stor del av de forskare och vetenskapsmän som kanske kunde komma upp med tekniska lösningar som kan bjuda motstånd. Utomjordingarna har även lyckats infiltrera vår planet med en hel del femtekolonnare, människor som ser dem som frälsare. Det som talar till mänsklighetens fördel är att invasionsstyrkan anländer först om 400 år men hur kan man bygga upp ett försvar mot en fiende som ser och hör allt man företar sig?

3 Body problem lanserades med buller och bång hos Netflix och bakom serien står Benioff/Wise som skapade Game of thrones så förväntningarna var höga och jag vill nog påstå att de infriades. Detta är en serie som utan att bli för flummig tänjer på gränserna – bara tanken på hur mänskligheten ska kunna hantera vetskapen om en invasion som sker om 400 år är hisnande. Det finns även andra element i serien jag gillar som t.ex dataspelen där utomjordingarna rekryterar följare eller iden med de s.k Wallfacers (tänker inte förklara närmare – se serien). Skådisarna och rollfigurerna funkar bra där jag möjligen kan ha en invändning att ovanligt många fysiker är unga och  snygga – i min värld torde en toppfysiker vara aningens äldre och kanske inte så värst modemedvetna. Det är inte direkt några ungtuppar i coola kläder som mottar Nobelprisen.

Hur serien kommer fortsätta har jag inte en susning  om. 3 Body problem är baserad på den kinesiske författaren Cixin Lius trilogi och vad jag förstått är första säsongen baserad på den första delen i den bokserien. Tanken är att det ska bli max fyra säsonger och fördelen med 3 Body problem är att berättelsen till skillnad mot  Game of thrones är färdigskriven. En lovande start och jag ser fram emot fortsättningen.

Betyg: 8/10

 

In the Land of Saints and Sinners (2023 Irland)

In the Land of Saints and Sinners utspelar sig i den lilla byn  Glencolmcille på Irlands västkust under tidigt 70-tal. I byn lever  bokhandlaren Finbar Murphy som är tjenis med alla i området från den lokala polisen till pubens halvalkis. Finbar är en vänlig och timid man som naturligtvis spelas av Liam Neeson. Då Neeson är med begriper man redan innan förtexterna rullat att han har fler strängar på sin lyra än att förmedla böcker. I det här fallet är Finbar en kontraktsmördare med ett samvete. Han funderar på att dra sig tillbaka men när tre medlemmar från IRA slår sig ned i byn blir det att skjuta upp pensioneringen..

Efter fadäsen med Retribution kände jag att jag behövde se en bättre film med Neeson och just In the Land of Saints and Sinners hade jag hört gott om. Nu är det inte en fantastisk rulle men den är åtminstone klart godkänd. Neeson lufsar på och är så där översympatisk som han bara kan vara. IRA typerna leds av en närapå skogstokig kvinna mycket bra spelad av Kerry Condon så det råder ingen tvekan om vem man ska heja på. I birollerna dyker Colm Meaney och Ciarán Hinds  upp men roligast var det att se Jack Gleeson med porrfilmsmustasch i rollen som Neesons något obalanserade kollega.

Härliga miljöer från ett vindpinat Irland där det ständigt verkare vara mulet, schysta skådisar, alldeles lagom spellängd samt en en ok story gör att Neeson för ögonblicket återupprättat sin heder.

Regi: Robert Lorenz

Betyg: 6/10

Retribution (2023 USA)

Den stressade finansmannen Matt Turner lovar motvilligt sin fru att skjutsa barnen till skolan trots att han har VIKTIGA AFFÄRER på gång. En bit in på bilturen ringer en mobil som gömts i bilen. När Matt svarar informeras han om att en bomb är placerad i bilen och kommer utlösas om Matt inte följer uppringarens instruktioner.

Stabile Neeson gör än en film om en timid man som när krisen inträffar visar sig ha en och annan förmåga att fixa problemen. Oftast dras  huvudpersonen (Neeson)  med personliga problem. Alkoholist (Non-stop), tappat kontakten med dottern (Taken) begynnande demens (Memory) eller som i dagens film skilsmässa då han försakat sin familj. Innan filmen är slut har Matt lärt sig hur viktig familjen är och frågar ni mig läggs nog skilsmässan på is när eftertexterna rullat klart.

Oftast men inte alltid funkar dessa actionthrillers då jag gillar Neeson men i Retribution nåddes en gräns. Det är alldeles för mycket familjesmet och storyn är helt enkelt för korkad för att den ska funka för mig. Det är inte dumaction utan bara en oinspirerad  film som tar omvägen kring en bomb för att en stressad affärsman ska förstå livets sanna värde eller någon annan högtravande skit som filmens inblandade kände var viktigt. Mitt tips är att man alla dagar i veckan istället ser om Taken

Regi: Nimród Antal

Betyg: 3/10

Veckans låt

Jag och Nationalteatern önskar alla en fin 1:a maj och att veckan i övrigt kommer bli kanon.

Hope and glory (1987 Storbr)

Efter att ha betat av regissörernas Branaghs och Spielbergs barndomsminnen är det väl lika bra att ta en titt på John Boormans minnen från andra världskriget.

Billy (Boorman) växer upp under Blitzen och tvärtemot vad man skulle kunna tro har han en riktigt spännande och rolig barndom trots att bomberna faller och familjen var och varannan natt får tillbringas i skyddsrummet. Blimpar på drift, tyska piloter som tvingas nödlanda och jakt efter granatsplitter fyller Billys dagar men när huset brinner ned blir han tvungen att flytta med familjen till sin morfar utanför London.

Jag såg Hope and Glory 1987 och mindes den som en riktigt bra film, tom så bra så den fick en plats på årsbästa listan för filmer från 1987. Hade jag inte sett om rullen hade det så förblivit men efter en omtitt är det nog dags att revidera den listan.

Jag brukar vara förtjust i filmer som rör den sk hemmafronten under andra världskriget. Det är något med det absurda i att man gör sitt bästa med att försöka leva som att allt är som vanligt trots att det pågår krig för fullt. Hope and Glory lyckas väl med den känslan men filmen brister i en något ålderdomlig personregi. Rollfigurerna är väldigt påklistrat dramatiska och stundtals känns det lite som filmad teater. Dialogen känns  bitvis onaturlig det är först när familjen flyttar till morfadern som filmen släpper detta. Kanske var det regissörens sätt att visa onaturligheten av att leva i krigets skugga? Men för mig funkade det inte alls. Både jag och dottern satt och irriterade oss över den något teatrala dialogen.

Filmens styrka ligger mer i miljöerna, den knepige morfadern samt att filmen känns lite småmysig. En halvtrevlig bagatell men 1987 års lista bör som sagt få en översyn när jag får tid över.

Regi: John Boorman

Betyg: 5/10

Cobweb (2023 USA)

Jag vet inte varför men utan att ha vare sig sig läst eller sett något om filmen Cobweb hade jag fått för mig att detta skulle vara en bra skräckis. Filmen börjar i vart fall bra då åttaåringen Peter väcks mitt i natten av att någon talar till honom från andra sidan väggen. Rysligt så det räcker och blir över men än rysligare är Peters föräldrar som inte riktigt verkar vara vid sina sinnens fulla bruk. Ju mer han talar om rösten på andra sidan väggen desto märkligare agerar de. En bit in i filmen får man som tittare ställa sig frågan om det är ägaren till rösten eller föräldrarna som utgör det största hotet mot Peter.

Storyn fungerar relativt bra men ändå är det något som skaver under titten. Skådisarna är bra men jag köper inte deras agerande i berättelsen. Med facit i hand får jag inte riktigt ihop hur och varför föräldrarna reagerar som de gör. Däremot är både Lizzy Caplan och Antony Starr  mycket bra i rollerna som halvgalna föräldrar. Även Cleopatra Coleman som spelar en särdeles bekymrad lärare funkar bra men även här köper jag inte hennes omsorg över Peter på hans fritid. Det bres helt enkelt på för mycket av både galenskap och omsorg. När jag börjar analysera sönder storyn och ifrågasätter rollfigurerna är det aldrig ett bra tecken. Egentligen är Cobweb en helt ok rysare som är både välspelad och har en story som åtminstone vid en första anblick är ok. För en stunds småryslig underhållning funkar väl filmen men det finns bättre skräckisar att se.

Regi: Samuel Bodin

Betyg: 4/10

Rebel Moon: Part Two – The Scargiver

Jag blev en smula positivt överraskad av den första delen av Zack Snyders rymdopera som kom i vintras men fortsättningen infriade mina värsta förväntningar.

Förra filmen slutade med att Kora återvänder till sin by med de krigare hon samlat ihop. Nu kan de bara vänta och förbereda sitt försvar innan Amiral Noble och hans trupper anländer. Då filmen är lite över två timmar bjuds vi först på skördande i slowmotion och illa skriven dialog som förhoppningsvis ska fördjupa de plastiga karaktärerna (det gör den inte om nu någon undrar). När det är en timme kvar av filmen blir det pang-pang och explosioner för hela slanten i……ja ni gissade rätt slowmotion.

Det är snyggt gjort men jag får mest en känsla av att jag kollar in ett dataspel och trots all action är min vilopuls oförändrad. Jag kan helt enkelt inte bli engagerad och i slutändan blir det ganska så trist trots exploderande rymdskepp och fighter i slowmotion med lasersablar. Sammanfattningsvis vill jag nog påstå att filmen är trist och jag bryr mig inte ett dyft om hur det går..

Filmen är för lång samt gjord av en regissör som skulle byta bransch och göra reklamfilmer då skulle han komma till sin rätt.

Regi Zack Snyder

Betyg: 3/10

Veckans låt

Under veckan har jag faktiskt kunnat sitta på farstubron utan att frysa häcken av mig, mao våren har anlänt. Uppenbarligen trivs jag så pass bra där att jag hamnade på bild när googlemaps körde förbi.

Primal scream är helt ok och ett gäng bra låtar har de släppt bla denna.

Önskar alla en go vecka

Damsel (2024 USA)

Det är elände och misär i ett litet kungarike. Folket är fattigt och svälten står för dörren. Turligt nog kommer ett erbjudande från kungariket  Aurea i form av ett frieri till den äldsta dottern Elodie. Kungaparet blir överförtjusta och reser söderut till det väntade bröllopet. Det man inte fått reda på är att efter bröllopet ska den unga bruden offras till en drake. Däremot vet vare sig draken eller de styrande i Aurea att prinsessan Elodie är en ovanligt handlingskraftig tjej.

Den här rullen satte jag på en kväll och tänkte att den troligen skulle duga som underhållning för stunden. Det tog inte många minuter in i filmen innan jag vart helt uppslukad av historien. Kan hända att jag om något halvår halvt om halvt glömt bort filmen men där och då var det en av de bättre filmer jag sett på senare tid.

Tvärtemot vad jag trodde visade sig Damsel vara rejält spännande i sina stunder då det är en på pappret ojämn kamp mellan en drake och en ung tjej. Berättelsen tog även en och annan vändning som överraskade mig lite smått. Elodie mycket bra spelad av Millie Bobby Brown är rejält badass när som så krävs. Robin Wright har inte många scener men är kanon i rollen som ond drottning.  Angela Bassett verkade däremot var lite frånvarande och gick på halvfart i sin roll som god styvmor till Elodie.

Damsel var en mycket angenäm överraskning i tv-soffan synd bara att man inte satte saxen i filmen och skippade det något smetiga slutet på bekostnad av en scen som hade varit WOW som The End.

Regi: Juan Carlos Fresnadillo

Betyg: 8/10

Monolith (2022 Australien)

En reporter är ute i kylan efter att ha publicerat en artikel baserad på osäkra källor. Hon slickar såren i sina föräldrars hus och tar de jobb hon kan hitta. Hon erbjuds att göra en podd om mysterier och oförklarliga händelser. Det går trögt tills hon får ett kryptiskt meddelande som rör en svart sten. När hon luskar vidare om denna sten visar det sig att det är en globalt fenomen. Vittnen träder fram och berättar om ganska så ruggiga visioner och händelser som sker i samband med stenarna. Det enda ingen vill berätta är hur de fått stenarna i sin ägo något som reportern snart blir varse om hur det går till.

Än en gång en film gjord med mycket små medel som har ett manus som var intressant. Tyvärr lyckas aldrig filmen gripa tag i mig. Monolith är en statisk, pratig och i sina stunder småtrist film. I stort sett hela filmen utspelar sig i reporterns föräldrahem och nästan hela tiden i samma rum. Det händer hela tiden små saker som för handlingen framåt men filmen tar liksom aldrig fart. När den väl gör det i slutet vet man redan ungefär hur det ska gå så en speciellt upphetsande rulle var inte Monolith. Däremot gillade jag storyn och visst, scenen som visar hur man får stenen i sin ägo glömmer man inte i första taget. Bra story men småtrist utförande.

Regi: Matt Vesely

Betyg: 4/10