The Marvels (2023 USA)

MCU fortsätter att trampa vatten och det börjar kanske bli aktuellt att nu ställa sig frågan om när folk kommer att tröttna om de inte redan har det. En och annan menar att publiken blivit mätt på superhjältefilmer. Jag vet inte riktigt, visst har nyhetens behag falnat och man kräver kanske lite mer av filmerna. Om dagens rulle kommit för 15 år sedan hade man möjligen tyckt den varit alldeles fantastisk.  Det  är nog dags för producenterna att sluta tro att folk köper vad som helst bara det är förpackat i tight spandex och istället börja jobba med att producera filmer med vettiga manus. The Marvels var som det senaste halvdussinet MCU filmer ganska så trist.

Filmen startar mycket förvirrande och det tar ungefär halva speltiden innan jag fattade vad det hela gick ut på. Kanhända är jag trög, kanhända nickade jag till eller så var manuset slarvigt skrivet. Kortfattat går handlingen ut på att Captain Marvel slår sig samman med Monica Rambeau och Kamala Khan för att rädda universum då Dar-Benn hotar att förstöra detta genom att öppna en himla massa maskhål till höger och vänster med hjälp av ett quantumarmband. Dar-Benn vill hämnas på Captain Marvel då hon förstört Kree imperiets hemplanet iofs oavsiktligt, men ändå.

Innan detta avslöjas har det gått halva filmen. Monica Rambeau, Kamala Khan, Dar-Benn och quantumarmband presenteras i filmen som att detta är något man ska känna till vilket jag iofs halvt om halvt gjorde men The Marvels är inte en film man bara glider ned i biofåtöljen och tror att man ska enkelt hänga med i svängarna. Det är trist att man mer eller mindre måste ”plugga” Marvel och ha sett en eller ett par tv-serier för att fullt ut kunna hänga med i filmen.

Speltiden är tacksamt kort men filmen känns lite som slöseri med både tid och pengar. Dock blev det aldrig tråkigt men till en början ganska så förvirrande som sagt. Än en gång besannas min åsikt att superhjältar ska undvika tidsresor, parallella universum och yttre rymden det är sällan det blir bra äv en hel del anledningar jag inte tänker ta upp här.

Nu var inte filmen helt omöjlig. Trion Kamala Khan , Monica Rambeau och Captain Marvel är rätt charmiga och har ett bra samspel. De har en hel del bra scener tillsammans och med ett bättre manus skulle jag gärna se dem tillsammans igen. Flerken är alltid underhållande och jag skrockade faktiskt till under finalen. Men sevärd? Knappast.

Regi: Nia DaCosta

Betyg: 3/10

Argylle (2024 Storbr)

Skulle kunna sammanfatta dagens rulle med en mening: Katten var kul. Fast jag kan väl slösa bort ett par meningar för om jag kan övertyga någon från att hålla sig från skiten är åtminstone något vunnet.

Vi kan börja med regissören Matthew Vaughn som fram tom Kingsman: The Secret Service gjorde bra och stabila filmer. Efter denna rulle har den ena efter andra filmen som lämnat hans händer varit alltmer usla. Varför det blivit så vet jag inte. Möjligen kan hans tidiga filmer spelat in så mycket stålar att han fått fria händer eller så har regissören råkat ut för någon form av huvudskada som gjort att han helt tappat känslan för god smak.

Argylle har en så korkad handling att jag faktiskt inte orkar dra den men tänk typ humoristisk Bourne så hamnar man någorlunda rätt. Om man som av en händelse inte råkar dela samma infantila humor som Vaughn väntar en svår stund i biomörkret. Ibland snackas det om dumaction men Argylle passerar detta begrepp med ljusår. Visst har filmen sin beskärda del av fart och fläkt men actionscenerna går oftast från en kul ide’ till ”nu räcker det”  väldigt snabbt. Larvigt är nog det ord jag söker.

Varför man valde att stoppa in Bryce Dallas Howard i huvudrollen är för mig en gåta. Visade hon inte sin totala inkompetens som skådis i de tre Jurassic filmerna? När hon är i bild känner jag bara en djup irritation och hon är i bild alldeles för ofta. Det är en hel del kända namn i den övriga rollistan men vad hjälper det de alla sitter i samma skit nämligen en riktigt usel film.

Regi: Matthew Vaughn

Betyg: 2/10 (stryk katten och det hade blivit en solklar etta)

Spiderman: Far from home (2019 USA)

Spoilers förekommer – bara så ni vet.

Peter Parker hoppas på att få ta lite ledigt efter händelserna i Endgame. Han har varit borta i fem år, hans mor och Happy Hogan verkar ha en fling och Tony Stark är död. När hans klass ska åka på studieresa i Europa hoppas han få ta en paus från nätsvingandet och lägga sin uppmärksamhet  på M.J som han är kär i. Nu blir det inte riktigt som han tänkt sig: Nick Fury tränger sig på och mer eller mindre tvingar honom att slå sig ihop med en ny superhjälte vid namn Mysterio för att bekämpa en invasion från en annan dimension. Det blir svårt för Parker att rädda världen samtidigt som han försöker få ihop det med Mary Jane och är Mysterio en hjälte att lita på?

Detta var en rulle som slank ned lätt. Filmen är över två timmar men det märktes inte. Det är lite hejsan hoppsan över filmen, en hel del att skrocka över och inte alldeles för allvarligt. M.a.o en ganska så perfekt sommarfilm. Roligast i filmen var de två inkompetenta lärarna Mr. Harrington och Mr. Dell som är med på klassresan. De var en frisk fläkt i filmen. Jag skulle gärna ha sett mer av dessa två sköna typer speciellt Mr. Dell spelad av J.B. Smoove. Storyn är väl mest en ursäkt att fylla två timmar men den funkade bra, be mig inte bara att redogöra för handlingen om någon vecka som sagt en lättsedd och lättglömd film. Jag gillade nog denna film aningens mer är Spiderman: Homecoming vilket beror på att  att jag slipper Tony Starks putslustigheter av förklarliga skäl. Jake Gyllenhaal som spelar Mysterio är mycket bra och han lyckas med att lyfta figuren till att bli riktigt intressant till skillnad mot serietidningsförlagan. Det var en sak med filmen som väckte mina funderingar och en annan som gjorde mig mycket irriterad.

När det rör The Blip som man kallar återkomsten av alla människor som försvann iom Thanos Snap rör Marvel till det för sig. Vilka som försvunnit och hur detta löses verkar inte följa någon röd tråd. Om man funderar närmare på det blir det en enda soppa så jag gör bäst i att låter bli. Lika illa blir det när filmen ger svaret på var folk dök upp igen iom The Blip. De materialiseras på samma plats där de försvann något som betyder att en hel del folk måst ha strukit med. Försvann du när du t.ex var på ett flygplan är återkomsten förödande och hur kom Spiderman hem från Thanos hemplanet?  The Blip och dess konsekvenser bör man nog inte rota i vare sig på film eller genom egna funderingar.

Det som irriterar mig är denna förbaskade envishet i att man ska livet av sina skurkar. Obadiah Stane, Killmonger, Klaw och nu Mysterio alla hade varit värda en rematch tycker i alla fall jag.

Trots detta var det en förnöjsam upplevelse och häromdagen lanserade man MCU phase 4 med nya filmer, ett antal tv-serier och planer för Blade, FF och X-men så den som gillar genren kan lugnt luta sig tillbaka. Det kommer mera.

Regi:Jon Watts

Betyg: 6/10

Captain Marvel (2019 USA)

Nu får vi (äntligen?) svaret på vem det var Nick Fury kallade på i slutet på förra filmen med Avengers som slutade så olycksaligt. Vers är en Kreekrigare, en utomjordisk ras som ligger i krig med de ondskefulla skrullerna. Vers plågas av syner som gör att hon undrar över sin bakgrund. Under ett uppdrag tillfångatas Vers av skruller och hamnar på planeten C-53 dvs jorden. Där gör hon gemensam sak med SHIELD översten Nick Fury för att stoppa skrullernas ondskefulla planer samtidigt som hon får svaren på sin bakgrund.

Precis som med Black Panther tjatas det i media mer om könet/etniciteten på filmens huvudrollsinnehavare än själva filmen och precis som i fallet med Black panther ger jag fullständigt faen i vilken hudfärg eller vad skådisarna har mellan benen bara de levererar.

Brie Larson spelar huvudrollen och det lyckas hon bra med, att sedan Captain Marvel inte hör till de mest intressanta superhjältarna är en annan sak men filmen duger  för en stunds förströelse, en typisk mellan MCU-film. Det finns en hel del att gilla i rullen. Filmen har ett bra tempo och blir aldrig tråkig å andra sidan blir den inte heller speciellt spännande som t.ex Civil war eller förra filmen med The Avengers.

Det jag fasade lite för var CGI-föryngringen av Nick Fury och agent Coulson (något som var nödvändigt då filmen utspelas på 90-talet) men man lyckas bra med att föryngra Fury, i fallet Coulson fick jag botoxvibbar men han är å andra sidan inte med speciellt mycket i filmen. Captain Marvel är kanske ingen skrattfest men jag fick sitta och skrocka lite av och till i biomörkret och det är alltid något.

Mitt enda problem med filmen rörde en sak jag inte kan avslöja då det blir en spoiler. Ett problem som egentligen inte spelar någon större roll för folk som inte läst serierna. Jag hör inte till de nördar som går i taket om man ändrar på originalet. Oftast blir ändringarna bra och ibland till det bättre. Om man däremot gör ändringar som blir till det sämre och som innebär framtida missade chanser på en eventuellt kommande bra story blir jag aningens irriterad. Nu var inte ändringen i Captain Marvel av Mandarin klass (Iron man 3) men lite solk i bägaren blev det allt, men som sagt har man inte läst serien spelar det absolut ingen roll. Problemet ligger nog mer hos mig än potentiella biobesökare som fördrivit sin fritid med vettigare saker än att läsa serier. Vill man ha lite rymdaction varvad med 90-tals nostalgi och en gnutta humor är Captain Marvel ett ganska så bra bioval.

Regi: Anna Boden, Ryan Fleck

Betyg: 6/10

Glass (2019 USA)

Stackars M. Night Shyamalan, han fick en stor hit med Det 6:e sinnet och sedan har det sakta men säkert gått utför. Varje ny film var lite sämre än den föregående och han nådde botten med The Happening och stannade där. Senaste decenniet har han inte haft det så lätt när det rör filmens värld. Hånad, utskrattad och uträknad (det många verkar missa är att folk trots allt gått och sett hans filmer då alla filmer förutom Lady in the Water gjort en ganska så bra vinst) trodde man att hans dagar var räknade men så kom The Visit som mottogs ganska väl och Split blev än mer uppskattad speciellt då slutscenen länkade samman denna rulle med Unbreakable som kom för 19 år sedan. Frågan var nu om Shyamalan skulle infria förhoppningarna med filmen Glass som är en direkt fortsättning på Split.

För att till fullo uppskatta Glass bör man ha sett Unbreakable och Split. Klart att man kan se filmen utan att ha kollat in de tidigare filmerna men det blir en fylligare historia om man har dessa i ryggen. Efter händelserna i Split härjar The Beast på Philadelphias gator. David Dunn är honom på spåren när de båda infångas av polisen och hamnar på ett hem för mentalsjuka under ledning av en psykiatriker som specialiserat sig på folk som tror att de är superhjältar. På institutionen finns också en neddrogad Elijah Price (Mr. Glass) frågan är bara hur neddrogad han är och vad har egentligen psykiatrikern för agenda? Många frågor men alla svar ges innan filmens slut.

Klart jag hade stora förväntningar på denna rulle då jag gillar både Unbreakable och Split. Jag var också förberedd på att filmen inte skulle bli en CGI-fest a la´ MCU då  Shyamalan är en stillsam historieberättare. Hans filmer är ganska långsamma och han brukar inte använda sig av storslagna scener. Nu är det som så att jag är förtjust hans regi och det har nog varit den främsta anledningen till att jag troget sett nästan alla hans filmer på bio. Glass var inte en besvikelse och jag gillade de vägar historien tog men jag hade kanske väntat mig lite mer än vad jag fick. Det är inget wow-ögonblick i filmen och inte heller någon speciellt minnesvärd scen. Filmen lunkar på i två timmar och jag vare sig nöjd eller missnöjd. Jag kan känna att regissören skulle kunnat utnyttjat sin story bättre och att han är lite väl förtjust i att låta James McAvoy spela upp alla sina olika personligheter framför kameran. McAvoy torde ha haft sitt livs stund men som tittare kan jag tycka det blir lite tjatigt i längden, jag har redan sett detta i Split. Filmen duger vare sig mer eller mindre.

Regi:M. Night Shyamalan

Betyg: 6/10

Sofia var inte riktigt lika nöjd.

The Hitmans bodyguard ( 2017 USA m.fl )

Michael Bryce har tidigare drivit ett säkerhetsföretag där man gett olika människor skydd. Efter att ha misslyckats med att skydda en viktig klient är nu Michael på dekis. Han får dock en sista chans att återupprätta sitt rykte. Kontraktsmördaren Darius Kincaid ska fraktas till den internationella domstolen i Haag för att vittna mot en diktator från Vitryssland. Den sistnämnde gör naturligtvis allt för att hindra Kincaid att nå domstolen i tid. Det blir både en kamp mot klockan (då vittnesmålet av dunkla skäl måste avläggas innan ett visst klockslag) och en himla massa öststatsskurkar.

Jag hade vissa förhoppningar på den här filmen. Ryan Reynolds som spelar Bryce har visat att han både är en bra skådis samt att han kan hantera komedigenren. Jag hade dock mina dubier över att Samuel.J.jackson spelade Kincaid. Lägg sedan till ett varningsflagg för Gary Oldman som aldrig tackar nej till chansen att spela över. När Oldman erbjuds att spela en öststatsdiktaror kan han naturligtvis inte motstå chansen att gå ”all in” och resultatet blir också därefter. Jackson då? Jag kan bara konstatera att jag är mycket trött på att se karln. Han verkar vara en skön snubbe och han kan skådespela men hans ansikte dyker upp överallt och jag har helt enkelt tröttnat på honom. USA:s svar på Robert Gustavsson månne?

Filmen i sig är en både lättsedd och lättglömd historia vare sig mer eller mindre. Det finns en och annan kul scen och Reynolds karaktär gör att filmen åtminstone tar sig i mål utan att jag tröttnar. En typisk fredagsfilm när hjärnan går på tomgång om man (vilket jag inte gjorde) fixar Oldmans överspel och Jacksons nuna.

Regi: Patrick Hughes

Betyg; 5/10

Kong: Skull island (2017 USA)

Det görs alldeles för få bra monsterfilmer nuförtiden, vi monsterälskare får oftast dras med de kackiga SyFy och Asylumfilmerna som inte gör någon människa glad. Därför blir man lite extra pepp när det kommer en rulle som Skull island. En film där man satsat både kompetens och stålar på att göra ordentliga monster och har med skådisar som kan både gå och tala samtidigt.

I och för sig så kanske skådisarna inte spelar så stor roll i filmer av detta slag, de är hänvisade till att spela andrafiolen.  Det kan vara anledningen till att senaste filmen om Godzilla inte var så jättebra då man satsade för mycket på mänskliga relationer och filmen vart allt lite småtrist. Än värre var Jacksons King Kong som kluckade mer än vrålade då karln envisas med att skildra människor genom ett Harlekinboksfilter.

Kong:Skull island utspelar sig på 70-talet där en forskningsexpedition skickas ut för att undersöka en nyligen upptäckt ö. Ön visar sig vara fullproppad med monster och allt man kan tänka sig går naturligtvis rätt åt skogen. De som överlevt dusten med jätteapan Kong måste försöka ta sig tvärs över ön för att bli räddade. Något som ställer till extra problem för dessa stackar vilsna människor är att Kong inte är det värsta monstret på ön samt att expeditionens militära ledare Preston Packard (smaka på det namnet), spelad av Samuel L.  (jag är med i alla filmer jag får nys om) Jackson inte är speciellt balanserad.

Klart att filmen innehåller en hel del repliker som får mig att famla efter skämskudden och det är klart att expeditionens enda kvinnliga deltagare har lite mer ”lediga” kläder än övriga manliga medlemmar. Klarar man av dessa små fadäser är Skull island  en rejäl monsterfilm som till och med lyckas med att vara lite småspännande och lyckas väl med det den företar sig nämligen att roa biobesökarna.

Regi: Jordan Vogt-Roberts

Betyg: 8/10

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn (2016 Storbr)

 När Jacobs farfar dör under mystiska omständigheter börjar han undersöka de sagor farfadern berättade för honom när han var yngre. De handlade om ett märkligt barnhem som låg på en liten ö utanför Wales kust.Farfadern påstod att han bodde på hemmet en tid och han menade att barnen på ön hade märkliga förmågor. Ju mer Jacob läser av sin farfars anteckningar desto mer övertygad blir han att sagorna är sanna. Han lyckas övertala sin far att ta honom på en tur till ön. Jacob hittar barnhemmet men det ligger i ruiner sedan det träffades av en bomb under andra världskriget.  Men en dag under sina vandringar på ön träffar Jacob på ett par barn som verkar vara …. lite märkliga.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn kan nog bäst beskrivas som X-men möter Harry Potter. Mina förväntningar var väl sisådär dels för att detta är ännu en av alla dessa fantasyfilmer som inte kan nöja sig med en berättelse utan måste dra ut på historien i flera delar. Den andra anledningen var att det var regissören Tim Burton bakom kameran och han har inte gjort en bra film på en sisådär tio år. Turligt nog var detta en ganska så rapp film som höll mitt intresse uppe under hela speltiden. Berättelsen rör sig hela tiden framåt och stannar aldrig upp. Jag slapp också moralkakor och livslektioner som vanligtvis hör genren till. Vidare var det snygga miljöer och en alldeles lagom klurig handling innehållandes b.la tidresor och loopar samt monster som livnär sig på barns ögon. Skådisarna sköter sig bra och de besynnerliga barnen är bra på att vara just besynnerliga. Jag vill nog påstå att filmen var så pass bra att jag kan tänka mig åtminstone ge böckerna en chans trots att de består av flera delar.

Regi: Tim Burton

Betyg: 6/10

Cell (2016 USA)

Cell är den senaste filmen i den långa raden av fimer som bygger på Stephen Kings böcker. Filmen och boken handlar om Clay Riddell försök att hitta sin familj samtidigt som världen faller samman. Undergången sker genom folks mobiler som skickar ut en signal som gör människor totalt vansinniga och de angriper alla som inte drabbats lite i stil med Danny Boyles film  24 days later. Om man nu nödvändigtvis ska jämföra filmer med varandra så är Boyles film varuhuset Harrods medans dagens film är med att likna vid Kiviks marknad.

Den här filmen har varit på gång länge och ett tag var regissören Eli Roth inblandad i filmen. Intrycket av att något som startade som ett stort projekt och sedan degraderats till direkt till dvd träsket är påtagligt för Cell är verkligen inte någon bra film. Filmen känns bara billig och håglös och jag tror inte någon kan ha varit nöjd med slutresultatet.

John Cusak som spelar huvudrollen ser sjuklig ut. Hans hud är vaxartad och det ser mer ut som att någon har dragit på sig en John en Cusack mask och spelar skådisen än att det är skådisen själv som spelar huvudrollen. Hans sjukliga utseende kan iofs bero på att Cusack fattat att festen är slut och glansdagarna är ett minne blott. Hur man fick med Samuel L. Jackson och Stacy Keach på tåget är en gåta . Kanske har de ebb i kassan?

Det finns inget positivt jag har att säga om filmen. Trots galna människor och världens undergång så står storyn stampar och det känns som att just ingenting händer. Nu hör inte Cell till en av Kings bättre böcker men söte gud vilket magplask detta är.

Regi: Tod Williams

1/10

Även Fiffi har sett denna film. Vad hon tyckte går att läsa här.

 

The hateful eight (2015 USA)

Jag torde vara sist på bollen när det gäller att se Tarantinos senaste rulle. Lång speltid i kombination med ganska usla visningstider (till en början) på filmen gjorde att besöket fick vänta. Handlingen är inte så mycket att orda om. Åtta män och en kvinna blir isolerade på en vägkrog under en snöstorm. Om någon av en händelse inte sett filmen ska jag inte berätta mer då The Hateful eight vinner på att man vet så lite som möjligt om handlingen. De som läser detta och har sett filmen vet redan hur det går.

Allt som oftast när det rör Tarantino är mina känslor motstridiga. Oftast är filmerna för långa, för dialogtyngda och har en aura av självgodhet över sig. Samtidigt är filmerna tekniskt välgjorda och är oftast intressanta. Jag hade nog inte haft några större problem om dagens film kortats med en sisådär 45 minuter. När det rör dialogen är den välskriven men av och till går den på tomgång och är alldeles för omständlig för min smak. Jag kan bli en anings rastlös när jag anar vart konversationen ska ta vägen redan efter ett par repliker och vet att jag kommer få vänta lång tid på slutklämmen. I Tarantinos värld verkar alla bära på samma talträngda gen som Björn Ranelid.

Det som är positivt med filmen är tursamt desto fler saker. Skådisarna är top notch och regissören har som vanligt samlat ihop en intressant skara. Extra kul att få se Walton Goggins i en roll då jag tillbringade hela sommaren 2015 med honom i tv-serien The Shield. Ljud, ljus och foto är av högsta kvalite och på köpet är det en snöfilm en subgenre jag gillar. Filmens handling är iofs ganska simpel men den är klurigt gjord och trots prat i kvadrat och lång speltid blir det aldrig tråkigt. Summa summarium så blir det en mellanfilm i Tarantinos produktion

Regi: Quentin Tarantino

Betyg: 6/10

Avengers: Age of Ultron (2015 USA)

Så var det än en gång dags att samla en hög superhjältar i en och samma film. Den här gången möter man en av mina favoritskurkar när det rör sig om Avengers (den andre är Kang) nämligen roboten Ultron. Tony Stark har ångest och skapar/väcker (?) i ett obetänksamt ögonblick en artificiell intelligens som han hittat i Lokes stav som man tagit från Hydra. Tanken är att A:I:n ska fungera som ett fredsbevarande försvar men den kommer logiskt fram till att det är människan som är det största hotet mot vår planet och lägger upp en mycket omständlig plan till att förinta mänskligheten.

Det känns lite som att festen är över och nyhetens behag har lagt sig. Avengers: Age of Ultron är inte en dålig film men som tittare har jag sett allt och inget nytt dyker upp. Stark är smådryg, Thor bullrig, Captain America präktig etc. En fördel med filmen är att man slipper introducera alla hjältarna till varandra än en gång som i första filmen utan kan dels sätta igång med handlingen snabbare samt lägga tid på att fördjupa hjältarnas inbördes förhållanden.

Man har i vanlig ordning lagt in lite smågodis för oss serienördar där både Klaw och Wakanda (Black panthers hemland) dyker upp. Av någon dunkel anledning har man också valt att ta med syskonen Maximoff i filmen. Då de egentligen är mutanter och rättigheterna till figurerna är lite oklara har man i filmen gett dem en annan bakgrundshistoria men deras personligheter och krafter, åtminstone i Quicksivers fall, speglar originalen bra. När man har ett femtiotal andra Avengers att välja på blir jag lite fundersam varför man prompt måste välja två som kan ställa till problem i framtida filmer när det rör rättigheter och storys, speciellt nu när det snackas om att Sony som har Spiderman och X-men ska samarbeta närmare med Marvel.

Age of Ultron bjuder på vad den ska vare sig mer eller mindre. Filmen blir aldrig tråkig (trots sin långa speltid) men aldrig speciellt upphetsande. Under den sista halvtimmen känner jag mig en anings mätt på all action. En film blir inte bättre därför att man mosar 1000 robotar i stillet för tio. Till slut blir det sövande med alla fighter, byggnader som rasar och argsinta robotar. Filmen är ok men inte mer.

Regi: Joss Whedon

Betyg: 5/10

Kingsman: The Secret service (2014 Storbr)

Kingsman verkar vid första anblicken vara en exklusiv herrekipering men i butikens bakre rum döljer sig en hemlig organisation som arbetar för världsfreden. När en av deras agenter dör under ett uppdrag ska man rekrytera en ny agent. En urvalsprocess sätter igång där den unge Gary ‘Eggsy’ Unwin sticker ut då han till skillnad från sina kurskamrater inte har sin bakgrund i brittiska överklassen utan hör nog mest hemma i socialgrupp tre. Något som gör att hans eventuella uppdragsgivare är tveksamma till den unge mannen. Under tiden som Eggsy utbildar sig undersöker hans mentor Harry mysteriet med att en massa prominenta personer runt om i världen går upp i rök utan att någon verkar bry sig nämnvärt. Spåren pekar mot mångmiljardären Valentine

Kingsman är baserad på serien med samma namn av Mark Milliar. Millar ligger även bakom serierna Kick-Ass och Wanted vilket märks när man ser den här filmen. Det är våldsamt, uppsluppet, fullt med one-liners och krystade skämt som dock oftast funkar på den vita duken. Filmen kan nog bäst beskrivas som en Kick-Ass i tweed med en rejäl dry martini (shaken not stirred).

Det här var som att dra tillbaka klockan trettio år och se en Bondfilm med Roger Moore fast med bättre effekter och skådespelare och en något mindre kåt agent i huvudrollen. Kingsman är inte en stor film men väl en underhållande film. Vill man slå hål på ett par timmar i vintermörkret passar den ypperligt. Filmen blir aldrig spännande men å andra sidan aldrig tråkig. Jag skrockade till en par gånger i biomörkret men erkänner att jag fick söka i dunklet ett par gånger efter skämkudden (speciellt i filmens final) men som sagt på det hela fin förströelse om man gillar 007 på speed. En del hävdar att det är en parodi på Bondfilmerna men jag tyckte nog att filmen i sig självt var en upphottad Bondkopia med massa gagets (skottsäkra paraplyer, giftpennor och annat som hör till en agents vardagsarsenal) och henchmen med fysiska defekter. I filmens final blir det lite väl mycket skjutande för min smak men filmen följer här Bondfilmer som The Spy who loved me och Moonraker i spåren. Ett extra plus för alla härliga brittiska skådisar i små och stora roller enda minuset i rollbesättningen är väl Samuel .L. Jackson som var tröttsam.

Regi Matthew Vaughn

Betyg: 7/10

Captain America: The Winter soldier (2014 USA)

Jag ska erkänna att jag var aningens orolig innan jag sjönk ned i biofåtöljen. Iron man 3 var ett stolpskott och Thor:The Dark world milt underhållande. Hade Marvel tömt sina resurser och kört slut på vad de kunde erbjuda biopubliken i.o.m The Avengers?

Captain America försöker anpassa sig till sin nya verklighet. Samtidigt som han arbetar med att plugga in de förändringar som skett i samhället medan han varit nedfryst arbetar han för spionorganisationen SHIELD. Under ett gisslandrama inser han att allt inte står rätt till med SHIELD och när Nick Fury utsätts för ett attentat inser Cap att man inte kan lita på någon. Han är nu en jagad man av sin egen regering och den legendariske lönnmördaren The Winter soldier som hyrts in av samma personer som infiltrerat SHIELD.

Marvelfilmer funkar oftast bäst när manusförfattarna sneglat lite extra på originalet (serietidningarna) under arbetets gång. Här anar jag att Ed Brubaker och Steve Eptings Captain America svit som introducerade just The Winter soldier har legat som grund för filmen. Captain America 2 är en superhjältespionhistoria. Ambitionen är en mer komplex berättelse som b.la involverar övervakning och frågan om vem som vaktar väktarna med ett stänk av Bushdoktrinen dragen till sin yttersta spets samt kryddat  med maffiga fighter och en och annan explosion.

Det finns lite smågodis för oss serienördar (t.ex Batroc, Stephen Strange och Baron von Strücker (älskar det namnet )) samtidigt slår aldrig berättelsen över och blir till ett navelskåderi endast för invigda. Skådisarna gör de det ska med ett extra plus till Scarlett Johansson som superspionen The Black widow. Jag gillar även Chris Evans i rollen som den något träige hjälten Captain America. Man hinner också med att introducera The Falcon, kanske inte en av Marvels mest spännande karaktärer, personligen tycker jag nog att man kunde valt någon annan figur som tredjefiol efter Black widow och Captain America.

Överlag är detta en underhållande film men jag är lite mätt på fighter och explosioner redan innan det blir dags för finalen även om denna är en storslagen CGI-fest. Det hade inte heller skadat om filmen varit lite kortare. Ett extra plus vill jag ge till de snygga eftertexterna.

Regi: Anthony Russo, Joe Russo

Betyg: 7/10

Även Sofia och Fiffi har sett filmen. Klicka vidare och se vilka åsikter de har.

Filmspanarna:Jurassic park (1993 USA)

Dagens tema bland filmspanarna är specialeffekter och jag kom då automatiskt att tänka på filmen som banade vägen för dagens orgier i dataanimation, Spielbergs Jurassic park. Då jag antar att de flesta har sett filmen tänker jag inte tala så mycket om själva handlingen utan koncentrerar mig över användandet av specialeffekter i filmen. Det räcker med att konstatera att Jurassic park hör till den handfull skara filmer som jag kan se i stort sett närsomhelst och hoppa in varsomhelst i filmen. Om den är på rutan och jag råkar passera är jag fast.

När jag såg den för första gången var det två saker som slog mig, dels att dinosaurierna såg så levande ut och att det kändes som att filmen var fullproppad av dem. Det sistnämnda stämmer inte alls då dinosaurerna är med i bild i ca en kvart av filmens två timmar. Spielberg förvaltar sin historia väl och lyckas med att ge oss åskådare känslan av att dinosaurerna är närvarande hela tiden. Genom att inte visa för mycket gör Spielberg att varje gång dinosaurierna visar sig blir ett ”wow-moment” för tittaren. Det är det rätta sättet att använda sig av specialeffekter, var sparsam och se till att det verkligen räknas när man använder sig av effekten.

En annan sak som gör att Spielbergs film lyckas så bra är att han använder sig av modeller ofta har modellerna en tendens att kännas verkligare än många dataanimeringar. Hur bra animeringen än är gjord så blir interaktionen oftast bättre mellan skådisar och en modell än om dessa måste agera mot en bluescreen. Vanligt är också att man slarvar med omgivningen och animationen många gånger ser ut att inte riktigt passa in i sin omgivning, vatten brukar vara svårt men även här man lyckas bra i Jurassic park.. Detta är något man ofta slarvar med i många filmer, speciellt i mindre nogräknade produktioner som jag tittar på allt för ofta.

Vad man än tycker om dataanimationer och deras intåg i filmens värld har de kommit för att stanna. I många filmer missar man att det ändå är skådisar och en bra historia som lyfter en film inte dess specialeffekter. Spielberg förstod detta när han gjorde Jurassic park, det räcker inte med att ha dinosaurier i en film, de måste ha något vettigt att göra  t.ex att käka upp en revisor eller datatekniker.

Kanske är de bästa specialeffekterna de som inte märks. På någon av bloggarna jag läser (minns tyvärr ej vilken) har man lagt upp de förändringar Fincher gjort med  hjälp av dataanimering i The Girl with the dragon tatoo – ändringar som rörde ljus, mörker och väder men som jag inte tänker på när jag ser filmen.

P.s Forskningen om dinosaurier går framåt och om man ska vara korrekt är en del av dinosaurierna ganska missvisande i Jurassic park.. T-rex är var större och troligen klädd i fjädrar däremot var det en ganska långsam asätare. Velociraptorerna är iofs blodtörstiga men numera i kalkonstorlek. I fallet med Jurassic park så föredrar jag fiktionen framför faktan.

Regi: Stephen Spielberg

Betyg: 9/10

Andra filmspanare som på ett eller annat sätt skriver om specialeffekter är:

Rörliga bilder

Fiffi

Jojjenito

Fripp

Velvet cafe

Mode+film

Except fear

AddePladde