Booksmart (2019 USA)

Det kommer ut en himla massa filmer varje år och trots att jag ser mig själv som en person som är relativt intresserad av film och har åtminstone en aning om vad som är på gång är det många filmer jag missar. Booksmart var en film som jag noterat men mer eller mindre sållat bort i mediebruset. Tur då att jag lyssnar på en filmpodd som av och till ger tips på filmer som väcker mitt intresse.

Studenten närmar sig för Amy och Molly, de två är BFF och har skött sin skolgång oklanderligt i vetskap om att de kommer bli antagna på aktningsvärda colleges. De har försakat fester och andra nöjen under sin skoltid och har bara satsat på studierna. Till deras fasa inser de den sista skoldagen att man faktiskt kunnat göra båda sakerna då flera av deras skolkamrater har antagits till samma skolor. I desperation ska nu båda tjejerna försöka ta igen fyra års partyn och festande på en natt. Problemet är att de inte vet vart den stora avslutningsfesten är och det blir en lång natt innan når målet.

Booksmart är regisserad av skådisen Olivia Wilde och hon har fått ihop en film som är roande men samtidigt berörde mig på ett djupare plan. Filmen har en hel del tokroliga scener och absurditeter men speciellt Kaitlyn Dever som spelar den lesbiska tjejen Amy ger filmen en känslosammare touch vilket berörde mig mer än vad jag var beredd på. Hon lyckas förmedla känslan av att det är en natt som aldrig kommer åter samtidigt som hon har en oro över vad framtiden har i beredskap. Beanie Feldstein som spelar hennes kompis Molly är tyvärr inte lika bra kanske därför att skådisen är överviktig och i filmens värld är man gapig och klumpig så fort man bär på ett par extra kilon. Det är synd att Wilde valt att schablonisera då det sänker filmen ett snäpp.

Överlag är filmen en bagatell men precis som i The Myth of the american sleepover känns filmen i mina ögon större än vad den kanske är då regissören lyckas med att fånga ungdomarna som individer istället för statister i en ”supa och visa pattarna” film. Jag ser gärna fler filmer regisserade av Wilde då detta var en mycket bra start på en förhoppningsvis ny karriär.

Regi: Olivia Wilde

Betyg: 8/10

Knives out (2019 USA)

Det är alltid trevligt med  pusseldeckare eller who dunnit som genren heter på engelska. Regissören Rian Johnsons film Knives out hör till denna genre men han har s.a.s vridit kniven ett kvarts varv vilket gör att filmen blir både roligare och intressantare än vad jag förväntar mig av filmer eller för den del böcker inom denna nisch.

Filmen startar i gamla invanda spår. Deckarförfattaren Harlan Thrombey hittas död morgonen efter sin 85 årsfest. Det ser ut som ett självmord men den inhyrde privatdeckaren Benoit Blanc anar ugglor i mossen då i stort sett hela hans familj haft både tillfälle och motiv. En halvtimme in i filmen avslöjas vad som hänt och vem den skyldige är för oss tittare. Då detta brukar vara drivkraften i en pusseldeckare (vem som begått brottet och hur det gått till) skulle man tro att filmen skulle självdö efter detta avslöjande men icke. Istället blir rullen än mer intressant och som tittare engagerar jag mig i en av filmens huvudpersoner, något som sällan sker i pusseldeckare.

Ovanstående stilgrepp räcker mer än väl för att höja Knives out ett snäpp men Johnson nöjer sig inte med detta. Han har lyckats få en hel del bra skådisar i små och stora roller b.la M. Emmet Walsh där jag utbrast halvhögt ”är han inte död” (tillägger här att jag och min kompis Stefan var helt ensamma på visningen)? I en deckare av t.ex Christie eller Carr är de inblandade inte så mycket mer än statister var uppgift är att svara på dektektivens frågor så denne kan lösa fallet. I Knives out sticker de flesta rollfigurer ut på ett eller annat sätt och filmen blir som sagt avsevärt mer underhållande.

I huvudrollerna har vi Daniel Craig som Blanc och Ana de Armas som Harlans sjuksköterska Marta. Craig är mycket rolig i sin roll och påminner om Hercule Poirot med både knepig dialekt och ett ego som fyller upp rummet han vistas i. Jag skulle mer än gärna se fler filmer med Blanc som löser mordgåtor. Armas är Armas och det räcker mer än väl för mig kul dock att hon fick mer att jobba med än i spektaklet The Informant.

Nu är det inte bara Craig som är rolig, filmen är full av knepiga karaktärer och innehåller en hel del sköna och roliga repliker b.la ”And what did the Nazi Boy masturbating in the bathroom overhear? Jag vill nog hävda att Knives out är en av årets mest underhållande filmer – tack för det. Både Craig och Armas återkommer i nästa års stora filmbegivelse Bondfilmen No time to die. Härligt. Ja Armas har faktiskt hela sex filmer i pipelinen för 2020 – det verkar bli ett bra filmår.

Regi: Rian Johnson

Betyg: 8/10

The Way of the dragon (1972 Hong Kong)

När restaurangägaren Chen Ching-hua får problem med en gangsterliga som vill ta över hennes etablissemang i Rom ber hon sin farbror i Hong Kong om hjälp. Farbrodern kan inte komma själv men skickar sin son Tang Lung för att hjälpa henne. Då Tang Lung kan det här med karate ordnas situationen till en början upp. Lung tränar upp kökspersonalen och visar gangsterbossen vart skåpet ska stå. Men det är bara lugnet före stormen då gangsterbossen skickar efter en amerikansk kampsportsmästare för att göra processen kort med den besvärlige Lung.

Jag har aldrig tidigare sett en rulle med Bruce Lee och tyckte det var på tiden. Lee har själv skrivit historien och regisserat. Jag inser snabbt att Lee nog var bättre på kampsport än manusskrivande och regi då slutresultatet blev en halvdan och småtråkig buskis men med bra fightingscener.

Jag trodde att Lee brukade spela en tuffing men här verkar han stundtals var smått förståndshandikappad och var överlag en ganska så irriterande figur. Fighterna är bra och finalen mellan Lee och Chuck Norris på Colosseum är tom lite pulshöjande däremot är utfyllnaderna mellan fighterna både trista och larviga. Nu gillar jag iofs Stephen Chows filmer som går lite i samma stil men skillnaden mellan hans filmer och The Way of the dragon är väl att Chow vet vad han gör medan Lee bara är bra på en sak nämligen kampsport och inget mer.

Regi: Bruce Lee

Betyg: 3/10

Zombieland: Double tap (2019 USA)

När den första filmen kom för ganska så precis tio år sedan gav den ett fräscht intryck. Det var en komedi om en gäng individer som slog sig samman efter en zombieapokalyps. Tio år senare känns konceptet inte lika fräscht längre. Efter en halvtimme har jag tröttnat på alla rollfigurerna, de tillför inget nytt, Woody Harrelson skriker och gapar, Emma Stone är butter och Jesse Eisenberg är …. Jesse Eisenberg. Filmens handling är i det närmaste obefintlig och är inte så mycket att orda om.

Filmen som sådan är egentligen inte dålig, den är ungefär som den första filmen men tvåan visar ganska så tydligt att det räckte med en film, att köra ungefär samma story en gång till är mer än vad både handling, rollfigurer och jag mäktar med. Det tar inte lång stund innan jag inser att jag kommer att ha en tråkig stund i biomörkret trots en massa zombies och ”skämt”. Det enda som lyste upp duken var nytillskottet Madison som spelas av Zoey Deutch. Madison är en makalöst korkad person som gav lite nytt blod i filmen och var nog den enda som förgyllde historien en smula tillsammans med eftertexterna som fick mig att småle lite.

Regi:Ruben Fleischer

Betyg: 3/10

Monster Party (2018 USA)

Trion Casper, Iris och Dodge drygar ut sin inkomst med villainbrott. De har olika skäl till att behöva extra pengar men i Caspers fall är det extra akut då hans pappa är skyldig fel person pengar. Han lyckas övertala sina medbrottslingar till en kupp i ett hus där ägarna verkar vara rejält täta. Den fina i kråksången är att Iris ska arbeta där som servitris i en bjudning som familjen har och kan lätt få med sina kumpaner som extra personal. Då familjen Dawson som håller i bjudningen är lite speciell blir inte aftonen riktigt som de tre tjuvarna tänkt sig.

Enligt uppgift spelades denna film in på sjutton dagar och med tanke på det är det en bedrift att filmen är så pass bra som den är. Klart att man kunde fila lite extra på manuset men å andra sidan dras Monster party med en obekväm känsla hela tiden som delvis beror på att manuset inte är alldeles tillrättalagt. Märkliga saker sker men filmen håller sig inom sina premisser och går i mål som en klart godkänd rulle. Filmen dras även med en svart humor som i stort sett inte slår över, ibland blir det lite väl mycket men aldrig så mycket att det stör.

Musiken och de skådisarna stärker rullen. Filmen ståtar inte med de största namnen i branschen men folk som Erin Moriarty, Lance Reddick och Robin Tunney gör sitt jobb med hedern i behåll. Musiken är smått påträngande och ödesmättad vilket förstärker känslan av att något är fel. Sevärd rulle om man inte är alltför känslig för slafs och mängder av blod. Trots en del brister är Monster party avsevärt bättre en en hel del rullar med högre produktionskostnader. Något som möjligen kan förklaras med att om man satsar mer pengar vågar man inte ta ut svängarna lika mycket. I vart fall är filmen väl värd en liten titt.

Regi:Chris von Hoffmann

Betyg: 6/10

Ready or not (2019 USA)

Ännu en film om en bröllopsdag som inte är helt lyckad men Ready or not är både muntrare och avsevärt blodigare än On Chesil beach. Grace har gift in sig i den svinrika och något excentriska familjen Le Domas. Hon har en och annan gymnastik aktivitet i tankarna när det rör den första natten tillsammans med sin make Alex. Det blir fysiska aktiviteter men av ett annat slag då alla ingifta i familjen måste spela ett spel samma dag de gifter sig. Slumpen avgör leken/spelet och Grace drar kortet kurragömma. Vanligtvis en ganska så oskyldig lek men i familjen le Domas regi har man en liten slutkläm på leken: Blir du hittad tas du av daga.

Om man är på humör för nittio minuters fart och fläkt rekommenderas Ready or not. Filmens första kvart ägnas åt att presentera de inblandade och sedan är det full fart hela vägen in i mål. Filmen innehåller en hel del grisigheter  tom så äckliga att jag vred på mig i biofåtöljen. Samtidigt är det en film som är uppsluppen i sitt anslag och lite smårolig. Historien tar också ett par vändningar som inte känns ansträngda, de glider in fint i storyn, fast filmen hade blivit än intressantare om man skippat den sista tvisten.

Det är inte de största namnen i Hollywood som deltar men det är bra skådisar som passar fint in i sina roller. Samara Weaving spelar Grace och redan i The Babysitter visade att hon är en bra skådis. Även Adam Brody, Henry Czerny och Andie MacDowell (vart har hon varit de senaste åren?) var kul att se på vita duken.

Ready or not kommer kanske inte att hamna på tio i topp när man summerar 2019 års filmer men den var förbaskat underhållande i alla fall.

Regi: Matt Bettinelli-Olpin, Tyler Gillett

Betyg: 7/10

Terassen (1980 Italien)

Scolas Terassen tar avstamp under en middagsbjudning som hålls i en fashionabel våning med en tillhörande terrass.  Under festen diskuterar och grälar männen om olika saker och ting. Det är högtravande ting man diskuterar filosofi, ideologi och politik blandas om vart annat. I filmen får vi sedan följa ett antal av festdeltagarnas öden efter festen. Gemensamt för de alla är att alla är gubbar (50+) som hör till kultureliten och har det ganska så väl ställt. En annan sak som de har gemensamt är att de är missnöjda med sina liv. De drömde alla om en annan framtid efter Italiens befrielse från fascismen och nu de har nu själva blivit en del av etablissemanget som de till viss del kämpade mot.

Det låter kanske högtravande och gubbigt och till viss mån är det också det. Detta är nog en av de gubbigaste filmer jag någonsin sett och jag hänger inte alltid med i allt vad dessa till ytan pretentiösa män diskuterar. Det gör inte så mycket då Scola med glimten i ögat framställer dessa män som ganska så fjantiga, de använder stora ord men de är egentligen tomma tunnor som skramlar. De talar om revolution och förändring men går i taket när folk i deras närhet bryter mot normerna. Kort och gott det är en grupp ganska så bortskämda män som troligen inte skulle klara sig en sekund utan sina tålmodiga fruar.

Då Scola bildligt talat klär av dessa pladdrande gubbar blir filmen stundtals ganska rolig och det är en film med en lätt ironisk glimt i ögat. Stora gester, bitvis vass dialog och bra skådisar gör att jag har mycket trevligt ihop med dessa ömkansvärda rollfigurer. Enda mysteriet är väl varför jag inte sett fler filmer av Scola då jag hitintills varit mycket förtjust i de få filmer jag sett.

Regi: Ettore Scola

Betyg: 8/10

….och så kom Polly (2004 USA)

När Fiffi och Steffo talade om den här filmen ville jag minnas att jag faktiskt tyckte den var rätt ok trots att den hör till den hiskliga genren rom-com. Kunde denna rulle vara ett exceptionellt undantag? Jag blev helt enkelt tvungen att kolla in den igen.

Reuben arbetar som riskanalytiker på ett försäkringsföretag. Det är en man som tagit med sig jobbet hem då det mesta han företar sig i livet analyseras och riskbedöms, trots detta beteende har han hittat en tjej och de två ska gifta sig. Allt ser ut att gå vägen fram tills första dagen på bröllopsresan då frun hamnar i säng med en dykinstruktör. Reuben är förkrossad men påhejad av sin knepige vän Sandy ger han sig ut i minglet för att hitta kärleken på nytt och hittar den i tjejen Polly som är hans raka motsats. Kommer de att trots detta finna varandra och leva lyckliga? Skiter björnen i skogen? Har påven en konstig hatt?

…. och så kom Polly var faktiskt helt ok. Filmen är ganska så underhållande och innehåller en hel del knepiga karaktärer som är mer excentriska än vad jag är van att se i filmer av detta slag. Philip Seymour Hoffman och Alec Baldwin är mycket roliga i rollerna som Reubens vän och chef. Mindre bra är Ben Stiller i huvudrollen. Han är bra på att se lustig och stressad ut men längre än så sträcker sig inte hans kompetens. Det är ett mysterium är att det tog mig tjugo år att inse att han verkligen suger på sitt jobb. Däremot var Jennifer Aniston desto bättre som skådis än jag ville minnas att hon var.

Trots ett pinsamt tal i filmens final (vad är det med dessa förbannade tal och genren!) och trots Stillers tillkortakommanden som skådis var …och så kom Polly helt ok. Anledningen till detta kan nog vara att filmen är avsevärt mer com än rom så jag slapp de värsta moralkakorna då filmen inte tar sig självt på för stort allvar.

Regi: John Hamburg

Betyg: 6/10

The Big sick (2017 USA)

När komikern Kumail träffar Emily finner de två att de har hittat rätt i kärleken. Trist nog är inte Kumail helt ärlig då hans familj som är muslimer håller hårt på det här med tradition: Kumail ska gifta sig med en pakistansk flicka i ett arrangerat bröllop. Att överhuvud diskutera saken finns inte på kartan. När detta uppdagas blir Emily förståeligt nog upprörd och det går som det går med förhållandet. Nu skulle historien kunnat vara slut men Emily blir allvarligt sjuk och genom slumpens vägar blir expojkvännen involverad i hennes konvalescens och han måste göra ett val kärleken eller sin familj.

Jag har hört en hel del gott om The Big sick från olika håll så valet var inte så svårt när jag och frun skulle välja film. Det är en bra och mysig film och jag blir lite glad när jag ser rullen. Det enda jag hade lite svårt för var väl Kumail som är en sådan där person som måste dra ett skämt hela tiden. Han blev lite endimensionell och svår att ta på allvar men rollfiguren störde inte nämnvärt och av och får han till det och blir lite smårolig. Roligast är dock Emilys pappa spelad av Ray Romano. En man som kan kläcka ur sig vilka konstigheter som helst, han ger intrycket av att tänka högt och blev i mina ögon dramats intressantaste person.

Bra skådisar, trevlig och lite smårolig film kort och gott en angenäm upplevelse som rekommenderas när man vill ha en mysig och ganska så oförarglig stund trots att filmen ganska så lättvindigt touchar en hel del frågor som är ganska så allvarliga.

Regi: Michael Showalter

Betyg: 7/10

Murder mystery (2019 USA)

Paret Nick och Audrey Spitz åker på en femton år försenad bröllopsresa till Europa. På planet över Atlanten stiftar frun bekantskap med den svinrike Charles Cavendish. Han bjuder in paret på en båttur till Monaco. Nick är inte så sugen till en början men med lite övertalningen går han med på  arrangemanget. Båten är fullproppad med rikt folk alla släktingar och vänner till Charles farbror Malcolm. Redan första kvällen blir det slut på den softa semestern då ett mord sker. Paret Spitz blir huvudmisstänkta och gör sitt bästa för att själva lösa mordgåtan.

Tramsfilm är nog ett ganska så passande epitet för denna rulle men jösses vad trevlig och mysig den var. Jag är inte speciellt förtjust i vare sig Adam Sandler eller Jennifer Anistons som spelar huvudrollerna men här var de ganska så roliga utan att göra för stora gester.  De liksom bara hänger med i handlingen, är lagom korkade och ganska så sympatiska. Det var svårt att inte tycka om paret Spitz. Lägg även till en hel del goa skådisar i birollerna, ett soligt Europa samt en touch av Agatha Christies deckare om paret Tommy och Tuppence så får man en film som vart överraskande trevlig och mysig. Hatten av för Steffo som tipsade om filmen i Snacka om film podden

Regi: Kyle Newacheck

Betyg: 6/10

Rötmånad (1970 Sverige)

Rötmånad eller What Are You Doing After the Orgy? som den först hette i England innan den fick det mer modesta namnet Dog days är en märklig kreation. Tanken är nog att det ska vara en rolig skröna men jag upplevde den mer som en tragisk historia som var helt utan både sans och vett på flera plan.

Assar har flyttat till sommarstugan med sin 17-åriga dotter Anna Bella. Hans fru Sally försvann för fyra år sedan och Assar antar att hon är död. Plötsligt dyker hon upp efter att ha simmat från Stockholm och flyttar utan vidare förklaring in i sommarstugan. Assar verkar inte bry sig speciellt mycket om vad frun sysslat med eller varför hon försvann utan ett spår. Han är i stället glad att hon är hemma igen, åtminstone till en början. Då han är en man helt utan ryggrad låter han frun styra och ställa i allt så han protesterar inte när Sally beslutar sig för att öppna en bordell i sommarstugan med dottern som lockvara och hon själv som huvudattraktion. Klart att det kommer gå åt helvete.

Som sagt märklig film det här. Komedi? Tragedi? Jag vet inte, Rötmånad är fullsmockad med knepiga scener, ett märkligt manus, konstiga människor och dratta på ändan humor, det sistnämnda står Carl-Gustaf Lindstedt för. Det enda jag är fullständigt säker på är att en film som Rötmånad inte skulle kunna göras idag – tanken svindlar.

Om man ser till skådisarna är det en ganska så stabil trio i huvudrollerna Carl-Gustaf Lindstedt, Ulla Sjöblom (som verkar ha en fasligt massa tänder i käften) och Ernst Günther men i Jan Halldoffs regi agerar de alla tre mycket mycket märkligt. Det fjärde huvudrollsinnehavaren , dottern Anna Bella, spelas av det inte helt obekanta Christina Lindberg. Rötmånad var tydligen hennes filmdebut och hon är inte med för sina skådespelartalanger om man säger som så. Lindberg har några få repliker och hennes medverkan går mest ut på att stirra storögt samt att visa brösten. Lindberg  verkar dock ha utvecklat en viss självinsikt under årens gång då skådisen säger att hon inte sett värst många av sina filmer då hon misstänker att de inte är speciellt bra.

Hur man ska bedöma en film som Rötmånad är svårt. Den är inte bra men tillräckligt märklig och annorlunda vilket gör att den sticker ut och jag lär inte glömma filmen i första taget. Rekommendabel? Absolut inte men ändå på något bakvänt vis sevärd. Jag kör på en feg 4:a i betyg.

Regi Jan Halldoff

Betyg: 4/10

Happy death day 2U (2019 USA)

Happy death 2U tar vid där förra filmen slutade men vi får nu till en början följa Ryan som hade en biroll i förra filmen. Han klantar till det rejält för sig och det visar sig att det är han som ligger bakom tidsloopen som drabbade Tree i förra filmen. Be mig inte förklara hur men Tree hamnar nu i en tidsloop i ett alternativt universum som nästan är identiskt med det hon lämnade. Tillsammans med Ryan måste hon nu försöka ta sig tillbaka till sitt eget universum. Det hela blir inte lättare av att hon även i detta universum jagas av en mördare. Vem sa att livet skulle vara lätt?

Det är inte ofta man blir överraskad av en uppföljare i skräckgenren men här har man valt att gå en helt annan väg nämligen från popcornskräckis till en i sina stunder hejsansvejsan film, iofs med lite blod men avsevärt mer roligt än skrämmande. Om jag skulle drista mig till att likna filmen med någon annan rulle skulle det nog bli Back to the future 2. Det är full fart och man verkar ha haft roligt på inspelningen vilket har smittat av sig på själva filmen. En del skämt faller platt men det är hela tiden så over the top att jag köper handlingen och alla plot-holes rakt av utan större eftertanke. En rejält underhållande film där skådisen Jessica Rothe är suverän i rollen som den ständigt (av förklarliga skäl) irriterade Tree.

Man bör dock ha sett första filmen innan man ger sig på denna annars kan nog ett och annat vara ganska så obegripligt.

Regi:  Christopher Landon

Betyg: 7/10

Tag (2018 USA)

Att komedigenren kan vara svår är kanske inte så konstigt då smaken om vad som är roligt skiljer sig mycket åt. Själv är jag svårflörtad, skrattar sällan och vanligtvis nöjer jag mig med att filmen åtminstone är roande. Även om jag är svårcharmad brukar jag åtminstone förstå vad folk tycker är roligt även om jag själv inte gör det. Galenskaparna, romantiska komedier, Stefan & Krister listan kan göras lång på saker jag inte alls tycker är roliga men jag förstår varför folk tycker det är underhållande. Filmen Tag är ett unikum i detta sammanhang då jag inte alls begriper vad som är roligt med filmen.

Tag är baserad på en verklig historia om vuxna män som leker tag (kull på svenska eller kacken som leken hette i min avlägsna barndom). Möjligtvis är tanken på att vuxna män leker kull rolig men att sitta och titta på vuxna män som leker denna lek i nittio minuter är inte roligt alls. Jag vet inte, jag kanske missade en poäng någonstans, jag kanske bär på ett barndomstrauma rörande kull eller så är det så enkelt att en massa folk tappade konceptet och gjorde en komedi som inte alls är en komedi fast alla trodde att de gjorde en komedi. Vad vet jag? Det enda jag vet är att filmen inte var rolig och att skådisen Leslie Bibb ser ut som ett grinande kranium när hon ler – alltid något.

Regi: Jeff Tomsic

Betyg: 1/10

 

What we did on our holiday (2014 Storbr)

I familjen McLeod råder det kaos. Paret Abi och Doug ligger i en bitter skilsmässa men då farfadern i familjen fyller 75 och ska ha ett stort kalas i Skottland med över 200 gäster vill man inte lägga sordin på stämningen och kommer överens om att hålla skilsmässan hemlig. Abi och Doug instruerar sina ungar noga om vad de får säga och inte till släkt och bekanta för att inte avslöja hur det egentligen ligger till med familjelyckan. Det går väl si så där med den saken.

Då  What we did on our holiday är en brittisk film har den med en viss svärta som skulle saknas i en liknande film om den kom från USA. Den där familjära kletigheten finns i och för sig men det körs inte ned i halsen på mig som tittare vilket gör att filmen trots sina klyschor är ganska så bra. Visst slutet är smetigt men det har ändå en viss värme som känns äkta. Att farfar McLeod är en schablonbild av en kuf med hjärtat på rätta stället och känns som en en farfar man skulle få leta med ljus och lykta efter i det verkliga livet står jag också ut med. Då filmen utspelar sig i Skottland måste man också spela ett par låtar av The Waterboys, som ni ser, klyschorna haglar men filmen har det där lilla extra som gör att jag köper dem/står ut med dem.

Skådisarna gör ett bra jobb med sina roller och lyfter filmen ett extra snäpp speciellt Rosamund Pike är härlig i rollen som stundtals furiös f.d fru. Än bättre är parets tre barn som är ena märkliga skapelser. Det finns alltid undantag som bekräftar regeln i det här fallet ungar på film. De är både roliga och spelar riktigt bra! Deras ständiga frågor till sin farbror vars frustration växer vid varje följdfråga hör till en av filmens höjdpunkter.

Klart att What we did on our holiday är en bagatell och ingen omistlig film men jag tyckte att den var sevärd i all sin enkelhet och hade en riktigt trevlig stund.

Regi: Andy Hamilton, Guy Jenkin

Betyg: 7/10