Silver streak (1976 USA)

Jag blev sugen på den här gamla godingen som gick under namnet Chicagoexpressen när det begav sig. Men innan jag snackar om filmen kan jag inte blunda för att denna rulle har genererat bland de fulaste filmaffischer jag någonsin sett för en film – åtminstone bland de filmer som inte hamnar i lågbudgetfacket. Tanken är att detta ska vara en thrillerkomedi men känslan är att affischskaparna inte riktigt vet vad de vill förmedla.

I bakgrunden springer folk i panik undan tåget men det bekymrar inte filmens huvudrollsinnehavare som ser att ha vunnit på Lotto

 

Ok de Polska filmaffischerna är alltid märkliga – jag undrar verkligen hur de kunde locka folk till biograferna med bilder som denna.

Jagas Wilder av tåget? Det verkar också vara en strid ström av människor som lämnar tåget under vapenhot.

Har man förväxlat Gene Wilder med Barry Manilow? Och jädrar vad glada de två verkar trots att folk faller i parti och minut från tåget. Den ena av de två verkar vara Lenin och skuggfiguren har fått ett Aaaa för att förstärka hemskheterna men Manilow/Wilder och Clayburgh är lika glada. Lottovinst igen?

Det finns fler affischer men dessa får räcka. Filmen som sådan funkade ganska så fint. Den var iofs inte lika bra som jag mindes men det är en roande Hitchcock pastisch och som innehåller en hel del tropes man känner igen från Hitchcocks filmer. Wilder spelar här en försynt man som valt att ta tåget från L.A till Chicago för att få lite lugn och ro. Innan han vet ordet av har han hamnat i säng med en snygg tjej, sett lik dumpas från tåget och är oskyldigt anklagad för mord.

Det som däremot inte är med i någon film av Hitchcock (vad jag vet) är en scen där Wilder gör ett blackface av guds nåde. Min PK-indoktrinerade hjärna drog efter andan men scenen funkade ganska bra och skämtet har fler bottnar än vad man först kan tro.

En annan noterbar sak är att Richard Kiel är med i filmen och gör i stort sett samma karaktär som Jaws i Bondrullarna inklusive metalltänder. Silver streak kom innan The Spy who loved me och min teori är att troligen såg Broccoli denna film och knep rollfiguren rakt av.

Silver streak var kanske inte lika rolig eller spännande som jag mindes att den var en gång i tiden men det är en småputtrig komedi med en hel del bra skådisar i huvudrollerna. Värd en titt om man vill ha lite 70-tals mys fast affischerna är ett kapitel för sig…….

Regi:Arthur Hiller

Betyg: 6/10

Freaky (2020 USA)

Risken att detta blir årets sista film på bio är stor, kanske finns det en möjlighet att jag kollar in en film till på måndag om jag inte är för trött men det får framtiden utvisa. Filmen som lockade mig till en tom biografsalong var Christopher Landons senaste rulle Freaky. Att det var Landon som stod bakom kameran var nog främsta anledningen till titten då jag gillat hans tidigare filmer Happy death day och den än bättre uppföljaren.

I Freaky korsas den försynta och något mobbade tonåringen Millies vägar med seriemördaren The Butcher. Resultatet av deras möte blir inte ond bröd död utan ett kroppsbyte. Anledningen till detta är att The Butcher har en aztekisk offerkniv som utan hans vetskap har förmågan att växla kroppar. Nu är alltså Millie fast i en efterlyst mördares kropp och The Butcher kan leva ut sina mordiska lustar i high-school miljö. Värre är att Millie har bara 24 timmar på sig att bryta förbannelsen annars blir den permanent.

För att en film av detta slag ska funka måste skådisarna verkligen vara bra vilket inte är fallet i Freaky. Vince Vaughn spelar sin seriemördare bra och Kathryn Newton funkar finfint när hon är Millie. Filmens första halvtimme är riktigt bra och Landons balans mellan skräck och skratt sitter som smäck. Efter att de två bytt kroppar visar sig dock skådisarnas brister snabbt och vi blir sittandes med två aktörer som gör sitt bästa men inte övertygar ett dugg. Millie som seriemördare glor argsint under lugg och morrar, Vaughn gör mest en parodi på en tonårstjej. Det är inte skämskuddenivå men speciellt bra är det inte.

Turligt nog är filmen trots allt ganska så rolig och The Butcher är en uppfinningsrik mördare som använder sig b.la av sågmaskiner, vinflaskor och toalock i sina mord. Det var även extra roligt att få se Alan Ruck i en liten roll som sadistisk träslöjdslärare även om man där fick en påminnelse om att åren går. Freaky blir en lättsam bagatell som troligen hade varit bättre om man hittat skådisar som funkat i de omvända rollerna.

Regi:  Christopher Landon

Betyg: 5/10

Yummy (2019 Belgien)

Belgisk skräckkomedi? Nåväl belgarna har gjort relativt godkända rullar inom genren tidigare med rullar som Cub och LinkeroeverI Yummy åker Alison som av naturen utrustats med enorma bröst till en plastikkirurgi klinik tillsammans med sin mamma och pojkvän. Den sistnämnde som motvilligt stöd då Alison ska göra en bröstreduktion, den förstnämnda för att putsa bort lite rynkor. Kliniken ligger i någon öststat och har valts efter pris och man får vad man betalar för. Det är ett sunkigt ställe där man verkar jobba efter löpandebandprincipen. Att man på kliniken sysslar med andra saker i komplexets källare blir pojkvännen snart varse då han råkar öppna fel dörr och snart får alla fly för sina liv från massa halvsnabba zombies.

Min känsla är att filmen är gjord lite på en höft men att man trots allt satsat en del på projektet. För mig var skådisarna okända men om man kollar in deras trackrecord på Imbd drar jag slutsatsen att de är ganska så kända i hemlandet.

Man har valt att satsa på blod, gore och sanslösa scener istället för smart dialog men några gånger skrockade jag trots allt till. Speciellt spännande blev det aldrig men vill man se förfrusna penisar, fettsprängning och försök att klättra med hjälp av tarmar kanske filmen kan roa. Själv hamnar jag på ett mjae eller med lite god vilja underhållning för stunden.Jag anar att Yummy är en film där skådisarna har roligare än publiken.

Regi: Lars Damoiseaux

Betyg: 4/10

Borat Subsequent Moviefilm: Delivery of Prodigious Bribe to American Regime for Make Benefit Once Glorious Nation of Kazakhstan (2020 Storbr)

För enkelhetens skull tar jag och kallar uppföljaren till Borat (2006) för Borat II. Ja vad ska man säga? Sacha Baron Cohen kör på i samma hjulspår. En ganska larvig handling som jag inte tänker gå in på här används som ursäkt att filma en handfull scener där man utsätter både kända och okända personer för Borats upptåg. Tycker man som jag att detta är underhållande är filmen naturligtvis bra.  Jag bör dock påpeka att humor av detta slag ger mig både stress och ångest. Vid åtminstone två tillfällen får jag pausa filmen och ta en kort promenad i hemmet för att hyperventilera färdigt.

Det är en upprepning av förra filmens koncept men det har gått nästan 15 år sedan sist och det USA som Borat besöker är ett land med hårdare klimat. Iofs så visade Cohen detta redan i HBO-serien Who is America? som i mitt tycke är bättre då man slipper dras med en påtvingad handling utan satsar helt på de ”dokumentära” scenerna.

Det som är filmens styrka är att Cohen inte verkar ha några spärrar, får han en ide vare sig det rör filmens handling eller s.k dolda kameran moment kör han på och resultatet blir oftast bra. Filmen är som de flesta komedier, ibland funkar det ibland inte, och vissa skämt körs verkligen ett par gånger för ofta. Det nya tillskottet i handlingen Tutar (Borats dotter) var ett lyft och jag kommer till döddagar komma ihåg balscenen som i efterhand visade sig vara halvfejkad.

Regi: Jason Woliner

Betyg: 6/10

A Rainy Day in New York ( 2019 USA)

Woody Allens senaste rulle fick inte biopremiär av skäl jag inte tänker diskutera här. Jag tar mig an filmen och lämnar MeToo diskussionen därhän för denna gång.

Collegestudenten Gatsby har planerat en romantisk helg i New York med sin flickvän Ashleigh i samband med att hon ska intervjua en regissör för skoltidningen. Intervjun ska bara ta en timme så paret har resten av helgen på sig att gå på pianobarer, åka häst och vagn och annat som man nu gör i The Big apple när man är förälskad. Det blir inte riktigt som någon av de två tänkt sig och helgen blir allt annat än romantisk.

Allen har ofta en hög lägsta nivå, åtminstone har det varit så bland de 15 – 20 tal filmer jag sett av regissören. A Rainy day in New York kanske inte hör till hans mest minnesvärda filmer men den har en sak som gör att den lyfter lite extra för mig nämligen Elle Fanning i rollen som Ashleigh.

Bland det roligaste jag vet på film är korkade människor och Ashleigh är kanske inte direkt  korkad men hon är så naiv att klockorna stannar. Jag brukar inte skratta men när Ashleigh öppnar käften skrattade jag till högt ett par tre gånger under filmens gång. Vad jag förstått är Elle Fanning en skådis som är lite i ropet något jag kan förstå efter att ha sett henne i dagens film och framför allt i HBO-serien The Great. Gatsby spelas av Timothée Chalamet en annan skådis som jag förstått också är i ropet. För mig är han nog mest en fladdrande lugg med kisande ögon och är i mina ögon utbytbar. Däremot  var Selena Gomez  i rollen som Gatsys kaxiga vän Chaz en positiv överraskning.

A Rainy day in  New York var en både mysig och rolig film iofs med fjäderlätt handling men måste allt vara så komplicerat ibland räcker det enkla en bra bit. Jag fick i alla fall mersmak på att se fler filmer av Woody Allen. Jag har en hel del att välja på.

Regi: Woody Allen

Betyg: 7/10

De otrogna (2020 Italien)

Den här Italienska filmen är en nyinspelning av en fransk film med samma namn. Filmen består av en handfull historier som rör mäns otrohet mot kvinnor och tanken är väl att den ska vara rolig. Två av historierna är faktiskt detta den ena om en man som bekänner sin otrohet för sin fru och han blir allt ynkligare och patetisk ju längre diskussionen pågår. Jag skrattade gott åt den ynklige mannen och berättelsen har en ganska så rapp dialog. Den andra historien är mer åt det pinsamma hållet och handlar om en man som desperat försöker vara otrogen på en konferens. Ju hårdare han försöker desto mer desperat framstår han och här kom skämskudden till användning.

De övriga historierna är inte lika roliga och tangerar ibland gränsen till att bli obehagliga. Jag vet inte hur man tänkt sig att en historia om en man som driver sin fru till att tvivla på sitt eget förstånd är. Däremot är det underbart att lyssna på folk som grälar på italienska det måste vara värdens bästa språk att argumentera på. Mitt tips är att se berättelse två och tre och sen skippa resten.

Regi: Stefano Mordini

Betyg: 3/10

The Invention of lying (2009 USA)

Den här filmen utspelar sig i en alternativ verklighet där människor är oförmögna att ljuga. Mark (Ricky Gervais) är lite av en loser, han har ingen tjej och har precis fått sparken från sitt jobb och riskerar även att bli vräkt. Så plötsligt far han med en osanning när han ska hämta ut sina sista slantar på banken. Mark inser nu att han kan skaffa sig en himla massa fördelar i livet då alla bokstavligen tror på det han säger. Dumt nog försöker han trösta sin döende mamma genom att berätta för henne att det finns ett liv efter detta. Ryktet om en liv efter döden sprider sig som en löpeld och situationen går snabbt överstyr när alla vill veta fler detaljer om Gud och himmelriket.

Det är inga större fel på iden att folk är oförmögna att ljuga och Gervais har fått med en hel del detaljer i filmen som är ganska så fyndiga t.ex finns det inga spelfilmer utan bara dokumentärer då en spelfilm i grund och botten är en lögn. Det som inte funkade för mig var att Gervais även lagt till att folk inte bara är oförmögna att ljuga, de måste av någon dunkel anledning även säga vad de tycker. Följden av detta blir att människor är oerhört otrevliga mot varandra i vardagen. Detta grepp var roligt första kvarten men ju längre filmen höll på desto mer ansträngt och uttjatat kändes det och i praktiken är hela filmen uppbyggd på ett enda skämt som mals om i 90 minuter.

Det är en tunn soppa som serveras och filmen duger möjligtvis en regnig eftermiddag men det finns bättre filmer att välja. Ett plus var dock Rob Lowe som spelar en riktigt sliskig arbetskollega till Mark. Han var till skillnad mot de allt tröttare skämten underhållande hela filmen.

Regi: Ricky Gervais, Matthew Robinson

Betyg: 3/10

The Babysitter: Killer Queen (2020 USA)

Nu är det illa ställt! Jag var helt övertygad om att jag skrivit om filmen The Babysitter på bloggen men jag har inte hittat inlägget. Betyder detta att jag inte sett filmen om inlägget inte existerar? Filosofiska frågor i cyberrymden men om jag litar på mitt minne (något min fru inte gör) så har jag faktiskt sett filmen och vad jag minns var det en positiv överraskning. En skräckkomedi som var underhållande med Samara Weaving i huvudrollen som satanistisk barnvakt. När så en uppföljare av samma regissör med samma skådisar dök upp på Netflix var valet givet. Borde ha kollat på helgmålsbön på repeat istället.

Det har gått två år sedan händelserna i förra filmen. Cole  går nu på high school och är ett nervvrak. Alla, även hans föräldrar, tror att han är galen och har hittat på rubbet om satanister i förorten som utför blodsoffer i utbyte mot att få deras önskningar uppfyllda. Den enda som tror på honom är hans tjejkompis Melanie som Cole  även är kär i. När hon bjuder med honom på en fest är valet inte svårt då hans föräldrar har planer på att skriva in honom på en skola för psykiskt sjuka. Det går som det går och snart jagas Cole av ett gäng satanister än en gång.

Det är svårt med skräckkomedier, de riskerar att bli fjantiga eller att humorn blir för svart så skrattet fastnar i halsen. The Babysitter var en (vad jag minns) en frejdig film gjord med gott humör och funkade i stort då den lyckades vara småspännande mellan varven. The Babysitter: Killer Queen  är däremot en film gjord helt utan någon som helst fingertoppskänsla och regissören McG (fjantigt namn f.ö) tror att det räcker med att ösa på med förutsägbara pubertala skämt, kassa effekter och skådisar som spelar över,vilket det naturligtvis inte gör.  Filmen är inte roligt usel, bara irriterande dålig.

Min enda fråga är hur de fick med Samara Weaving på tåget. Läste hon inte manus eller hade hon redan skrivit på för två filmer? Det stora undret är att jag orkade med hela filmen – får skylla på att jag var för lat för att sträcka mig efter tv-kontrollen.

Regi: McG

Betyg: 1/10

 

Palm Springs (2020 USA)

När en filmmakare har den goda smaken att inleda sin film med Demis Roussos fantastiska klassiker Forever and ever känns det som jag hittat rätt film.

På sin systers bröllop lägger Sarah märke till Nyles. Han sticker ut bland gästerna då han klätt sig i hawaiiskjorta och kortbyxor och är en udda fågel bland alla kostymklädda män. Än märkligare är att han är makalöst smidig i kontakten med folk, han räddar drinkar, rör sig över dansgolvet utan att krocka med någon och har en stol redo för folk som är överförfriskade. Nyles börjar snacka med Sarah och raggar upp henne men hånglet i öknen tar en oväntad vändning, resten får ni se själva. Något ni också bör göra för detta är en av årets bästa filmer – även om konkurrensen inte direkt är mördande i filmvärlden detta år.

Palm Springs är en finurlig film som är både rolig, lite bitterljuv och rymmer ett visst mått av romantik. Skådisarna i huvudrollerna Andy Samberg och Cristin Milioti var för mig okända men de har en bra kemi något som är nödvändigt då de mer eller mindre är i bild större delen av filmen.  Att både J.K. Simmons och Peter Gallagher är med på tåget skadar inte då det är två sköna snubbar jag alltid brukar uppskatta.

Jag säger inte så mycket mer om filmen då jag inte vill spoila allt för mycket. Palm springs är definitivt värd en titt tro mig.

Passar på att tackar Henke för tipset.

Regi:Max Barbakow

Betyg: 8/10

Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga ( 2020 USA)

Ända sedan han som liten pojke hörde Abbas Waterloo på ESC har Lars Erickssong till sin fars fasa haft som mål att representera Island i tävlingen. Åren går och Lars harvar på med sin musik under namnet Fire saga med sångerskan Sigrit Ericksdottir som kanske eller inte är hans syster. 2020 verkar Island för första gången ha en chans att vinna tävlingen då de har ett mycket starkt bidrag. Slumpen gör dock att det är Fire saga som skickas till finalen som går av stapeln i Edinburgh.

Att se film med och av Will Ferrell är lite som att åka berg och dal bana. Ibland är det mycket roligt och ibland undrar man hur karln tänker. Dagens film följer detta mönster väl. Skämskudden är nött efter titten men jag skrockade även till ett par gånger. Trots att Ferrell är mycket ojämn i sitt filmskapande nödgas jag erkänna att jag har ett gott öga till karln då han inte verkar bry sig utan bara kör på i sitt alldeles eget lilla race vilket gör att han besitter en viss charm.

Det som är bäst med filmen är musiknumren där Ferrell faktiskt inte behövt hitta på speciellt mycket för att få till uppträdanden som man skrattar åt,  här ligger dikt och verklighet mycket nära varandra. Dan Stevens spelar ryssen Alexander Lemtov , en underhållande rollfigur som nog var den jag hade störst behållning av i filmen. Rachel McAdams och Pierce Brosnan är med och de är alltid sevärda och nu har jag nog nämnt det som är bra med filmen. Resten kan nog kvitta och om man tänker på att den har en spellängd på lite över två timmar så hade det blivit en seg historia om det inte vore för alla musiknummer.

Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga är ingen Stepbrothers men inte heller Holmes & Watson. Milt underhållande blir mitt omdöme.  Frun gick dock mitt i filmen och la patiens istället.

Regi: David Dobkin

Betyg 4/10

Love wedding repeat (2020 Storbr Italien)

Jacks syster Hayley ska gifta sig och hans uppgift är att se till att bröllopet ska flyta på fint utan några missöden. Jack är exalterad då han fått reda på att en av de inbjudna gästerna är Dina, en tjej han nästan fick ihop det med för några år sedan men kom inte riktigt till skott då  han är en relativt försynt man. Hayleys ex Marc är däremot inte inbjuden till festen men han kommer ändå och har siktet inställt på att sabba tillställningen då han är övertygad om att den blivande bruden egentligen är kär i honom. Lägg sedan till Jacks mycket hetlevrade ex Amanda, en bordsplacering som blir fel och sömnpiller på avvägar så blir det mycket svårt för Jack att rädda bröllopet samt att få till det med Dina.

Det hör inte till vanligheterna att en romcom hittar vägen till den här bloggen av den enkla anledningen att jag oftast avskyr genren men dagens film lockade. Främsta anledningen till det var att man gjort lite av en Sliding doors, man ser vilka olika vägar ödet kan ta. I detta fall är det en bordsplacering som är motorn för ödet. Ungefär mitt i filmen backar man historien och utforskar ett alternativt händelseförlopp ett grepp jag brukar vara rätt så förtjust i.

Mitt omdöme om Love wedding repeat blir: Jovars. Den duger, är milt roande och inte så kväljande som filmer vanligtvis är i genren. Inte en film att springa benen av sig för men för stunden duger den. Det skulle vara kul att spana in den franska förlagan Plan de table från 2002 för att se hur fransmännen tacklar denna historia.

Regi: Dean Craig

Betyg: 5/10

Men in Black: International (2019 USA)

I unga år råkar Molly se MIB agenter i aktion och gör allt i sin makt för att bli antagen till den hemliga organisationen. Till slut lyckas hon och skickas till Londonkontoret där hon paras ihop med den något oansvarige agenten H. De två blir inblandade i en komplott som i vanlig ordning hotar hela planeten och kanske universum.

I den fjärde filmen i serien om MIB har man skippat Tommy Lee Jones och Will Smith till förmån för Chris Hemsworth och Tessa Thompson. Inget fel på de tidigare skådisarna men filmen känns lite fräschare med nya ansikten och det är inget fel på samspelet mellan Thompson och Hemsworth. Filmen som sådan duger för en titt med halvslöa ögon men jag tycker nog att den här filmserien kändes överspelad och klar redan med film två i serien. Första rullen präglades av en sense of wonder vilket helt saknas i uppföljarna. Man harvar på med lustiga rymdvarelser och actionscener och verkar tycka att det räcker och det gör det för stunden men det blir inte speciellt minnesvärt. Bruksfilm för att fylla ut tiden på ett lättsamt vis och inget mer.

Regi:  F. Gary Gray

Betyg: 5/10

Swinger (2016 Danmark)

Ångest kan gestalta sig i många olika former. I dagsläget skulle nog en harkling vid kyldisken på Coop injaga skräck hos många. Då jag själv är lagd åt det fatalistiska hållet (brukar tyst för mig själv mumla Insha’Allah när någon säger vi ses i morgon) oroar jag mig inte speciellt mycket över dessa ting då hela världen för ögonblicket är ett enda stort Insha’Allah. För mig kommer ångesten i andra former t.ex som en liten dansk ”komedi” med namnet Swinger..

Adam arbetar som försäljare av fjärrvärme och (enligt hans fru) går genom livet med  en uppsyn som att han vill hoppa ut genom ett fönster (jag håller helt med frun i hennes iakttagelse). Hur som haver verkar de två inte ha ett speciellt lyckligt äktenskap, Adam är missnöjd med livet och frun med sin man. Det kanske är förklaringen till att de två är swingers för att få lite krydda i livet – vad vet jag?

Filmen startar med att de åker till ett swingerspensionat där man under en helg tillsammans med likasinnade umgås, äter, dricker och sysslar med avklädda aktiviteter på kvällen. Alla inblandade känner varandra sedan tidigare men denna helgen introduceras ett nytt par som är avsevärt yngre än de övriga deltagarna. Adam blir förälskad i den ca tjugo år yngre Patricia vilket utmynnar i en kamp om hennes gunst med sällskapets alfahanne Jørgen. Tilläggas bör att denna kamp sker i öppen dager inför deras respektive fruar. Jösses! vad är det för fel på folk? Jag skulle kunna tänka mig en avsevärt trevligare helg t.ex simma med vithajar.

OM någon hade gått förbi mig när jag tittade på denna film hade man troligen trott att jag såg på en riktigt ryslig skräckis då jag mer eller mindre kikade mellan fingrarna under hela filmen. Jag klarar knappt av att se filmer av detta slag när människor förnedrar sig själva och pinsamheterna radar upp sig. Nu är det inte mycket naket i filmen, lite guppande rumpor, lite bröst och det är ungefär allt. Det jobbiga består istället i hur de inblandade behandlar varandra, gubbarna verkar vara ena jobbiga jävlar och deras fruar är inte mycket bättre med ständigt giftiga kommentarer och pikar. Spriten och kåtheten gör sitt och det blir som sagt åtminstone för mig en riktigt jobbig film att se.

Paradoxalt nog är filmen samtidigt dråplig och i sina stunder finstämd och jag känner med de inblandade mer eller mindre då de i grund och botten troligen är helt ok människor även om jag inte skulle vilja hänga med någon i sällskapet. Det är situationen och bitterheten som gör att de framstår i sämre dager. Slutet är vemodigt och öppet för tolkning men jag gillade rullen. En sista fundering: Finns det något filmland som slår danskarna på fingrarna när det gäller att frammana ångest på film?

Tackar Snacka om film för tipset

Regi: Mikkel Munch-Fals

Betyg: 8/10

The Hunt (2019 USA)

The Hunt såg jag precis innan Filmstaden stängde ned på obestämd tid. Nu finns filmen att se på stream för 189:- spänn. Hur filmbolaget kom fram till den summan vet jag inte men de försöker väl casha in allt de kan.

Filmen skulle egentligen haft premiär förra året men stoppades därför att den sågs för kontroversiell i samband med en skolskjutning. Jag vet inte riktigt hur man resonerade där och då, det enda filmen har gemensamt med skolskjutningar är väl att folk skjuter med ….. vapen. Jag tänker inte försöka förstå moralens väktare utan konstaterar torrt att begripa hur en del folk resonerar kan vara en utmaning.

Hur som helst så handlar The Hunt om 12 personer som kidnappats och finner sig vara byte åt ett gäng rika knösar som jagar dem i skog och mark. Jag trodde att det skulle vara en thriller men fick en komedi som har sina poänger. Ganska snabbt fick jag kalibrera om hjärnan i biomörkret när jag insåg att det var en så kallad svart komedi och det funkade ganska fint men det kan vara svårt att ställa om förväntningarna med så kort varsel.

The Hunt är inte speciellt spännande men däremot rejält blodig på sina ställen. Skådisarna är ok men de är inte mycket mer än karikatyrer även om några stundtals är ganska roliga. Filmen har en del fyndiga kommentarer och situationer samt en bra fight i finalen men sedan är det inte så mycket mer. Omdömet blir som jag brukar skriva när jag hamnar på ett mellanbetyg: Den duger åtminstone för stunden.

Regi: Craig Zobel

Betyg: 6/10