Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga ( 2020 USA)

Ända sedan han som liten pojke hörde Abbas Waterloo på ESC har Lars Erickssong till sin fars fasa haft som mål att representera Island i tävlingen. Åren går och Lars harvar på med sin musik under namnet Fire saga med sångerskan Sigrit Ericksdottir som kanske eller inte är hans syster. 2020 verkar Island för första gången ha en chans att vinna tävlingen då de har ett mycket starkt bidrag. Slumpen gör dock att det är Fire saga som skickas till finalen som går av stapeln i Edinburgh.

Att se film med och av Will Ferrell är lite som att åka berg och dal bana. Ibland är det mycket roligt och ibland undrar man hur karln tänker. Dagens film följer detta mönster väl. Skämskudden är nött efter titten men jag skrockade även till ett par gånger. Trots att Ferrell är mycket ojämn i sitt filmskapande nödgas jag erkänna att jag har ett gott öga till karln då han inte verkar bry sig utan bara kör på i sitt alldeles eget lilla race vilket gör att han besitter en viss charm.

Det som är bäst med filmen är musiknumren där Ferrell faktiskt inte behövt hitta på speciellt mycket för att få till uppträdanden som man skrattar åt,  här ligger dikt och verklighet mycket nära varandra. Dan Stevens spelar ryssen Alexander Lemtov , en underhållande rollfigur som nog var den jag hade störst behållning av i filmen. Rachel McAdams och Pierce Brosnan är med och de är alltid sevärda och nu har jag nog nämnt det som är bra med filmen. Resten kan nog kvitta och om man tänker på att den har en spellängd på lite över två timmar så hade det blivit en seg historia om det inte vore för alla musiknummer.

Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga är ingen Stepbrothers men inte heller Holmes & Watson. Milt underhållande blir mitt omdöme.  Frun gick dock mitt i filmen och la patiens istället.

Regi: David Dobkin

Betyg 4/10

Love wedding repeat (2020 Storbr Italien)

Jacks syster Hayley ska gifta sig och hans uppgift är att se till att bröllopet ska flyta på fint utan några missöden. Jack är exalterad då han fått reda på att en av de inbjudna gästerna är Dina, en tjej han nästan fick ihop det med för några år sedan men kom inte riktigt till skott då  han är en relativt försynt man. Hayleys ex Marc är däremot inte inbjuden till festen men han kommer ändå och har siktet inställt på att sabba tillställningen då han är övertygad om att den blivande bruden egentligen är kär i honom. Lägg sedan till Jacks mycket hetlevrade ex Amanda, en bordsplacering som blir fel och sömnpiller på avvägar så blir det mycket svårt för Jack att rädda bröllopet samt att få till det med Dina.

Det hör inte till vanligheterna att en romcom hittar vägen till den här bloggen av den enkla anledningen att jag oftast avskyr genren men dagens film lockade. Främsta anledningen till det var att man gjort lite av en Sliding doors, man ser vilka olika vägar ödet kan ta. I detta fall är det en bordsplacering som är motorn för ödet. Ungefär mitt i filmen backar man historien och utforskar ett alternativt händelseförlopp ett grepp jag brukar vara rätt så förtjust i.

Mitt omdöme om Love wedding repeat blir: Jovars. Den duger, är milt roande och inte så kväljande som filmer vanligtvis är i genren. Inte en film att springa benen av sig för men för stunden duger den. Det skulle vara kul att spana in den franska förlagan Plan de table från 2002 för att se hur fransmännen tacklar denna historia.

Regi: Dean Craig

Betyg: 5/10

Men in Black: International (2019 USA)

I unga år råkar Molly se MIB agenter i aktion och gör allt i sin makt för att bli antagen till den hemliga organisationen. Till slut lyckas hon och skickas till Londonkontoret där hon paras ihop med den något oansvarige agenten H. De två blir inblandade i en komplott som i vanlig ordning hotar hela planeten och kanske universum.

I den fjärde filmen i serien om MIB har man skippat Tommy Lee Jones och Will Smith till förmån för Chris Hemsworth och Tessa Thompson. Inget fel på de tidigare skådisarna men filmen känns lite fräschare med nya ansikten och det är inget fel på samspelet mellan Thompson och Hemsworth. Filmen som sådan duger för en titt med halvslöa ögon men jag tycker nog att den här filmserien kändes överspelad och klar redan med film två i serien. Första rullen präglades av en sense of wonder vilket helt saknas i uppföljarna. Man harvar på med lustiga rymdvarelser och actionscener och verkar tycka att det räcker och det gör det för stunden men det blir inte speciellt minnesvärt. Bruksfilm för att fylla ut tiden på ett lättsamt vis och inget mer.

Regi:  F. Gary Gray

Betyg: 5/10

Swinger (2016 Danmark)

Ångest kan gestalta sig i många olika former. I dagsläget skulle nog en harkling vid kyldisken på Coop injaga skräck hos många. Då jag själv är lagd åt det fatalistiska hållet (brukar tyst för mig själv mumla Insha’Allah när någon säger vi ses i morgon) oroar jag mig inte speciellt mycket över dessa ting då hela världen för ögonblicket är ett enda stort Insha’Allah. För mig kommer ångesten i andra former t.ex som en liten dansk ”komedi” med namnet Swinger..

Adam arbetar som försäljare av fjärrvärme och (enligt hans fru) går genom livet med  en uppsyn som att han vill hoppa ut genom ett fönster (jag håller helt med frun i hennes iakttagelse). Hur som haver verkar de två inte ha ett speciellt lyckligt äktenskap, Adam är missnöjd med livet och frun med sin man. Det kanske är förklaringen till att de två är swingers för att få lite krydda i livet – vad vet jag?

Filmen startar med att de åker till ett swingerspensionat där man under en helg tillsammans med likasinnade umgås, äter, dricker och sysslar med avklädda aktiviteter på kvällen. Alla inblandade känner varandra sedan tidigare men denna helgen introduceras ett nytt par som är avsevärt yngre än de övriga deltagarna. Adam blir förälskad i den ca tjugo år yngre Patricia vilket utmynnar i en kamp om hennes gunst med sällskapets alfahanne Jørgen. Tilläggas bör att denna kamp sker i öppen dager inför deras respektive fruar. Jösses! vad är det för fel på folk? Jag skulle kunna tänka mig en avsevärt trevligare helg t.ex simma med vithajar.

OM någon hade gått förbi mig när jag tittade på denna film hade man troligen trott att jag såg på en riktigt ryslig skräckis då jag mer eller mindre kikade mellan fingrarna under hela filmen. Jag klarar knappt av att se filmer av detta slag när människor förnedrar sig själva och pinsamheterna radar upp sig. Nu är det inte mycket naket i filmen, lite guppande rumpor, lite bröst och det är ungefär allt. Det jobbiga består istället i hur de inblandade behandlar varandra, gubbarna verkar vara ena jobbiga jävlar och deras fruar är inte mycket bättre med ständigt giftiga kommentarer och pikar. Spriten och kåtheten gör sitt och det blir som sagt åtminstone för mig en riktigt jobbig film att se.

Paradoxalt nog är filmen samtidigt dråplig och i sina stunder finstämd och jag känner med de inblandade mer eller mindre då de i grund och botten troligen är helt ok människor även om jag inte skulle vilja hänga med någon i sällskapet. Det är situationen och bitterheten som gör att de framstår i sämre dager. Slutet är vemodigt och öppet för tolkning men jag gillade rullen. En sista fundering: Finns det något filmland som slår danskarna på fingrarna när det gäller att frammana ångest på film?

Tackar Snacka om film för tipset

Regi: Mikkel Munch-Fals

Betyg: 8/10

The Hunt (2019 USA)

The Hunt såg jag precis innan Filmstaden stängde ned på obestämd tid. Nu finns filmen att se på stream för 189:- spänn. Hur filmbolaget kom fram till den summan vet jag inte men de försöker väl casha in allt de kan.

Filmen skulle egentligen haft premiär förra året men stoppades därför att den sågs för kontroversiell i samband med en skolskjutning. Jag vet inte riktigt hur man resonerade där och då, det enda filmen har gemensamt med skolskjutningar är väl att folk skjuter med ….. vapen. Jag tänker inte försöka förstå moralens väktare utan konstaterar torrt att begripa hur en del folk resonerar kan vara en utmaning.

Hur som helst så handlar The Hunt om 12 personer som kidnappats och finner sig vara byte åt ett gäng rika knösar som jagar dem i skog och mark. Jag trodde att det skulle vara en thriller men fick en komedi som har sina poänger. Ganska snabbt fick jag kalibrera om hjärnan i biomörkret när jag insåg att det var en så kallad svart komedi och det funkade ganska fint men det kan vara svårt att ställa om förväntningarna med så kort varsel.

The Hunt är inte speciellt spännande men däremot rejält blodig på sina ställen. Skådisarna är ok men de är inte mycket mer än karikatyrer även om några stundtals är ganska roliga. Filmen har en del fyndiga kommentarer och situationer samt en bra fight i finalen men sedan är det inte så mycket mer. Omdömet blir som jag brukar skriva när jag hamnar på ett mellanbetyg: Den duger åtminstone för stunden.

Regi: Craig Zobel

Betyg: 6/10

Snatch (2000 Storbr)

Efter att ha blivit lite halvt om halvt besviken på Guy Ritchies senaste rulle The Gentlemen blev jag sugen på att se en bra film av regissören och valet föll på Snatch som det var ett tag sedan jag såg.

Det börjar relativt oskyldigt med att den inte alltför glamorösa boxningspromotorn Turkish ber sin kompis Tommy att köpa en husvagn av några resande. Denna till synes oskyldiga handling utlyser en kedja av händelser som mynnar ut i att både Turkish och Tommy riskerar att bli grisföda. Det blir inte heller enklare för alla inblandade då en diamant på 84 karat är på drift i Londons undre värd då den eventuellt fatala husvagnsaffären och diamanten på villovägar kommer att korsa varandra.

Snatch är Guy Ritchie i högform. Det är en historia som spretar åt alla möjliga håll. Det vimlar av knepiga och korkade rollfigurer som nästan skulle kunna föräras en egen film. Diamanthandlaren som låtsas att han är jude, gangstern Brick top med tandimplantat och Bengt Bedrup glasögon, tre makalöst korkade hälare, Brad Pitt som resande samt Benicio del Toro som den spelberoende gangstern Frankie Four Fingers för att bara nämna några i det sköna galleriet av skurkar. Mitt i denna smet står Jason Statham och Stephen Graham i rollerna som Turkish och Tommy.

Filmen är brutal och fruktansvärt rolig. Jag ömmar för huvudpersonerna som egentligen bara ville köpa en husvagn men hamnar i klistret via slumpens vägar. Snatch är en underhållande skröna som är väl berättad av Ritchie. Vill man vara elak kan man säga att han är en Tarantino wannabe och till viss mån kan jag hålla med om det. Å andra sidan är Snatch både rappare och roligare än det mesta Tarantino gjort. En film väl värd en titt eller som i mitt fall en omtitt.

Regi: Guy Ritchie

Betyg: 8/10

The Gentlemen (2019 USA)

Guy Ritchie är en märklig regissör. Om han gör filmer om misslyckade gangstrar på samhällets botten är han suverän går han utanför den boxen blir oftast resultatet knappt ok. I The Gentlemen återvänder regissören till sina gangstertyper för första gången sedan den något bortglömda RocknRolla. 

Denna gång rör det sig om knarkhandlaren och marijuanaodlaren Mickey Pearson som beslutar sig för att sälja sin affärsrörelse. Då köparna inte hör till det vardagliga ICA/COOP klientelet så blir det naturligtvis problem då det är många som vill lägga vantarna på Mickeys affärsrörelse utan att behöva betala.

Bitvis är Ritchie tillbaka i gammal god form. Det kryllar av kända skådisar, det är snabba klipp, han leker med hur historien berättas och det är rappa kommentarer men trots allt detta är det något som fattas och jag är inte helt nöjd när jag vandrar hem efter biobesöket. En stunds filosoferande gav mig svaret på vad som var fel med filmen.

I tidigare rullar inom genren har Ritchie haft ett lite annat perspektiv. Han protagonister har tidigare varit underdogs, lite halvkorkade och deras motståndare har varit mer eller mindre formidabla åtminstone i jämförelse med våra ”hjältar”. I The Gentlemen råder det ingen tvekan vem som kommer ta hem spelet i slutändan. Mickey, hans fru Rosalind och närmaste man Ray är lite väl coola för att jag ska gilla dem. De är lite smått irriterande och verkar mest gå och tänka på vilken cool replik de ska leverera. Jag bryr mig i ärlighetens namn inte speciellt mycket hur det kommer gå för filmens huvudpersoner till skillnad mot i t.ex Snatch där jag verkligen satt och hejade på de något korkade Turkish och Tommy som tog sig vatten över huvudet. Kort och gott så är det ganska ointressanta tröttsamma typer som skildras i The Gentlemen. Den enda person som fångar mitt intresse i filmen är Colin Farrells rollfigur Coach.  Slutligen är filmen i sina stunder lite väl Tarantinopladdrig och även om Hugh Grant är bra som sliskig reporter tröttnar jag snart på hans alltför långa utläggningar.

The Gentlemen är trots min kritik ett steg i rätt riktning för regissören – bort från Hollywoodtrams men lite skitigare och mer korkade människor nästa gång tack.

Regi: Guy Ritchie

Betyg: 5/10

Jojo Rabbit (2019 New Zealand)

Regissören Taika Waititi och jag har tidigare inte riktigt kommit överens. Filmerna Eagle vs Shark och What We Do in the Shadows fann jag bara tramsiga och jag erkänner villigt att jag aldrig orkade se klart någon av rullarna. Thor Ragnarok var däremot desto bättre vilket gav mig vissa förhoppningar inför biobesöket.

Filmen Jojo Rabbit handlar om tioåringen Jojo som växer upp tillsammans med sin mamma i Tyskland under andra världskriget. Kanske beroende på en frånvarande far och kanske därför att Jojo är ganska så osäker i sin natur har han likt en del barn skapat sig en låtsaskompis, nämligen Adolf Hitler som stöder Jojo i vått och torrt. En dag upptäcker Jojo att mamman inte spelar med helt öppna kort, dels är hon med i motståndsrörelsen och dels gömmer hon en judinna i hemmet. Jojos världsbild som hävgiven nazist, får sig en rejäl törn och till på köpet får han problem med sin låtsaskompis Hitler när han försöker reda ut situationen.

I och med Hitlers medverkan som låtsaskompis skulle man kunna tro att filmen skulle vara en annorlunda och knepig film men är inte fallet – åtminstone enligt mig.  Det är en fin liten berättelse gjord med hjärtat på rätt plats. Filmen är trots ämnet nazister och judeförföljelser ganska så trevlig och smårolig åtminstone till en början för berättelsen blir allt mörkare närmare slutet.  Regissören förlorar dock aldrig helt det humoristiska sinnelaget vilket kanske kan störa en och annan då det är ett allvarligt ämne som behandlas.

Det finns en hel del scener och rollfigurer som är aningens skruvade men på det stora hela är det en sansad film som handlar om en hemsk verklighet sedd genom ett barns ögon samt ett fint litet budskap som bonus om allas lika värde. Det har gjorts bättre förr (Blecktrumman) men också avsevärt sämre – jag ryser vid tanken om Steven Spielberg hade lagt vantarna på manuset och regisserat. Taika Waititis film klarar sig bra i konkurrensen och här funkar hans humor mestadels bra och tack vare bra skådisar speciellt trion Sam Rockwell, Roman Griffin Davis (Jojo) och Thomasin McKenzie (judinnan Elsa) blev det en förnöjsam upplevelse. Trots att slutscenen var lite av en klyscha både visuellt och musikaliskt hade jag svårt att motstå den och det blev märkligt nog liiiite dammigt i biografen.

Regi: Taika Waititi

Betyg: 7/10

Booksmart (2019 USA)

Det kommer ut en himla massa filmer varje år och trots att jag ser mig själv som en person som är relativt intresserad av film och har åtminstone en aning om vad som är på gång är det många filmer jag missar. Booksmart var en film som jag noterat men mer eller mindre sållat bort i mediebruset. Tur då att jag lyssnar på en filmpodd som av och till ger tips på filmer som väcker mitt intresse.

Studenten närmar sig för Amy och Molly, de två är BFF och har skött sin skolgång oklanderligt i vetskap om att de kommer bli antagna på aktningsvärda colleges. De har försakat fester och andra nöjen under sin skoltid och har bara satsat på studierna. Till deras fasa inser de den sista skoldagen att man faktiskt kunnat göra båda sakerna då flera av deras skolkamrater har antagits till samma skolor. I desperation ska nu båda tjejerna försöka ta igen fyra års partyn och festande på en natt. Problemet är att de inte vet vart den stora avslutningsfesten är och det blir en lång natt innan når målet.

Booksmart är regisserad av skådisen Olivia Wilde och hon har fått ihop en film som är roande men samtidigt berörde mig på ett djupare plan. Filmen har en hel del tokroliga scener och absurditeter men speciellt Kaitlyn Dever som spelar den lesbiska tjejen Amy ger filmen en känslosammare touch vilket berörde mig mer än vad jag var beredd på. Hon lyckas förmedla känslan av att det är en natt som aldrig kommer åter samtidigt som hon har en oro över vad framtiden har i beredskap. Beanie Feldstein som spelar hennes kompis Molly är tyvärr inte lika bra kanske därför att skådisen är överviktig och i filmens värld är man gapig och klumpig så fort man bär på ett par extra kilon. Det är synd att Wilde valt att schablonisera då det sänker filmen ett snäpp.

Överlag är filmen en bagatell men precis som i The Myth of the american sleepover känns filmen i mina ögon större än vad den kanske är då regissören lyckas med att fånga ungdomarna som individer istället för statister i en ”supa och visa pattarna” film. Jag ser gärna fler filmer regisserade av Wilde då detta var en mycket bra start på en förhoppningsvis ny karriär.

Regi: Olivia Wilde

Betyg: 8/10

Knives out (2019 USA)

Det är alltid trevligt med  pusseldeckare eller who dunnit som genren heter på engelska. Regissören Rian Johnsons film Knives out hör till denna genre men han har s.a.s vridit kniven ett kvarts varv vilket gör att filmen blir både roligare och intressantare än vad jag förväntar mig av filmer eller för den del böcker inom denna nisch.

Filmen startar i gamla invanda spår. Deckarförfattaren Harlan Thrombey hittas död morgonen efter sin 85 årsfest. Det ser ut som ett självmord men den inhyrde privatdeckaren Benoit Blanc anar ugglor i mossen då i stort sett hela hans familj haft både tillfälle och motiv. En halvtimme in i filmen avslöjas vad som hänt och vem den skyldige är för oss tittare. Då detta brukar vara drivkraften i en pusseldeckare (vem som begått brottet och hur det gått till) skulle man tro att filmen skulle självdö efter detta avslöjande men icke. Istället blir rullen än mer intressant och som tittare engagerar jag mig i en av filmens huvudpersoner, något som sällan sker i pusseldeckare.

Ovanstående stilgrepp räcker mer än väl för att höja Knives out ett snäpp men Johnson nöjer sig inte med detta. Han har lyckats få en hel del bra skådisar i små och stora roller b.la M. Emmet Walsh där jag utbrast halvhögt ”är han inte död” (tillägger här att jag och min kompis Stefan var helt ensamma på visningen)? I en deckare av t.ex Christie eller Carr är de inblandade inte så mycket mer än statister var uppgift är att svara på dektektivens frågor så denne kan lösa fallet. I Knives out sticker de flesta rollfigurer ut på ett eller annat sätt och filmen blir som sagt avsevärt mer underhållande.

I huvudrollerna har vi Daniel Craig som Blanc och Ana de Armas som Harlans sjuksköterska Marta. Craig är mycket rolig i sin roll och påminner om Hercule Poirot med både knepig dialekt och ett ego som fyller upp rummet han vistas i. Jag skulle mer än gärna se fler filmer med Blanc som löser mordgåtor. Armas är Armas och det räcker mer än väl för mig kul dock att hon fick mer att jobba med än i spektaklet The Informant.

Nu är det inte bara Craig som är rolig, filmen är full av knepiga karaktärer och innehåller en hel del sköna och roliga repliker b.la ”And what did the Nazi Boy masturbating in the bathroom overhear? Jag vill nog hävda att Knives out är en av årets mest underhållande filmer – tack för det. Både Craig och Armas återkommer i nästa års stora filmbegivelse Bondfilmen No time to die. Härligt. Ja Armas har faktiskt hela sex filmer i pipelinen för 2020 – det verkar bli ett bra filmår.

Regi: Rian Johnson

Betyg: 8/10

The Way of the dragon (1972 Hong Kong)

När restaurangägaren Chen Ching-hua får problem med en gangsterliga som vill ta över hennes etablissemang i Rom ber hon sin farbror i Hong Kong om hjälp. Farbrodern kan inte komma själv men skickar sin son Tang Lung för att hjälpa henne. Då Tang Lung kan det här med karate ordnas situationen till en början upp. Lung tränar upp kökspersonalen och visar gangsterbossen vart skåpet ska stå. Men det är bara lugnet före stormen då gangsterbossen skickar efter en amerikansk kampsportsmästare för att göra processen kort med den besvärlige Lung.

Jag har aldrig tidigare sett en rulle med Bruce Lee och tyckte det var på tiden. Lee har själv skrivit historien och regisserat. Jag inser snabbt att Lee nog var bättre på kampsport än manusskrivande och regi då slutresultatet blev en halvdan och småtråkig buskis men med bra fightingscener.

Jag trodde att Lee brukade spela en tuffing men här verkar han stundtals var smått förståndshandikappad och var överlag en ganska så irriterande figur. Fighterna är bra och finalen mellan Lee och Chuck Norris på Colosseum är tom lite pulshöjande däremot är utfyllnaderna mellan fighterna både trista och larviga. Nu gillar jag iofs Stephen Chows filmer som går lite i samma stil men skillnaden mellan hans filmer och The Way of the dragon är väl att Chow vet vad han gör medan Lee bara är bra på en sak nämligen kampsport och inget mer.

Regi: Bruce Lee

Betyg: 3/10

Zombieland: Double tap (2019 USA)

När den första filmen kom för ganska så precis tio år sedan gav den ett fräscht intryck. Det var en komedi om en gäng individer som slog sig samman efter en zombieapokalyps. Tio år senare känns konceptet inte lika fräscht längre. Efter en halvtimme har jag tröttnat på alla rollfigurerna, de tillför inget nytt, Woody Harrelson skriker och gapar, Emma Stone är butter och Jesse Eisenberg är …. Jesse Eisenberg. Filmens handling är i det närmaste obefintlig och är inte så mycket att orda om.

Filmen som sådan är egentligen inte dålig, den är ungefär som den första filmen men tvåan visar ganska så tydligt att det räckte med en film, att köra ungefär samma story en gång till är mer än vad både handling, rollfigurer och jag mäktar med. Det tar inte lång stund innan jag inser att jag kommer att ha en tråkig stund i biomörkret trots en massa zombies och ”skämt”. Det enda som lyste upp duken var nytillskottet Madison som spelas av Zoey Deutch. Madison är en makalöst korkad person som gav lite nytt blod i filmen och var nog den enda som förgyllde historien en smula tillsammans med eftertexterna som fick mig att småle lite.

Regi:Ruben Fleischer

Betyg: 3/10

Monster Party (2018 USA)

Trion Casper, Iris och Dodge drygar ut sin inkomst med villainbrott. De har olika skäl till att behöva extra pengar men i Caspers fall är det extra akut då hans pappa är skyldig fel person pengar. Han lyckas övertala sina medbrottslingar till en kupp i ett hus där ägarna verkar vara rejält täta. Den fina i kråksången är att Iris ska arbeta där som servitris i en bjudning som familjen har och kan lätt få med sina kumpaner som extra personal. Då familjen Dawson som håller i bjudningen är lite speciell blir inte aftonen riktigt som de tre tjuvarna tänkt sig.

Enligt uppgift spelades denna film in på sjutton dagar och med tanke på det är det en bedrift att filmen är så pass bra som den är. Klart att man kunde fila lite extra på manuset men å andra sidan dras Monster party med en obekväm känsla hela tiden som delvis beror på att manuset inte är alldeles tillrättalagt. Märkliga saker sker men filmen håller sig inom sina premisser och går i mål som en klart godkänd rulle. Filmen dras även med en svart humor som i stort sett inte slår över, ibland blir det lite väl mycket men aldrig så mycket att det stör.

Musiken och de skådisarna stärker rullen. Filmen ståtar inte med de största namnen i branschen men folk som Erin Moriarty, Lance Reddick och Robin Tunney gör sitt jobb med hedern i behåll. Musiken är smått påträngande och ödesmättad vilket förstärker känslan av att något är fel. Sevärd rulle om man inte är alltför känslig för slafs och mängder av blod. Trots en del brister är Monster party avsevärt bättre en en hel del rullar med högre produktionskostnader. Något som möjligen kan förklaras med att om man satsar mer pengar vågar man inte ta ut svängarna lika mycket. I vart fall är filmen väl värd en liten titt.

Regi:Chris von Hoffmann

Betyg: 6/10

Ready or not (2019 USA)

Ännu en film om en bröllopsdag som inte är helt lyckad men Ready or not är både muntrare och avsevärt blodigare än On Chesil beach. Grace har gift in sig i den svinrika och något excentriska familjen Le Domas. Hon har en och annan gymnastik aktivitet i tankarna när det rör den första natten tillsammans med sin make Alex. Det blir fysiska aktiviteter men av ett annat slag då alla ingifta i familjen måste spela ett spel samma dag de gifter sig. Slumpen avgör leken/spelet och Grace drar kortet kurragömma. Vanligtvis en ganska så oskyldig lek men i familjen le Domas regi har man en liten slutkläm på leken: Blir du hittad tas du av daga.

Om man är på humör för nittio minuters fart och fläkt rekommenderas Ready or not. Filmens första kvart ägnas åt att presentera de inblandade och sedan är det full fart hela vägen in i mål. Filmen innehåller en hel del grisigheter  tom så äckliga att jag vred på mig i biofåtöljen. Samtidigt är det en film som är uppsluppen i sitt anslag och lite smårolig. Historien tar också ett par vändningar som inte känns ansträngda, de glider in fint i storyn, fast filmen hade blivit än intressantare om man skippat den sista tvisten.

Det är inte de största namnen i Hollywood som deltar men det är bra skådisar som passar fint in i sina roller. Samara Weaving spelar Grace och redan i The Babysitter visade att hon är en bra skådis. Även Adam Brody, Henry Czerny och Andie MacDowell (vart har hon varit de senaste åren?) var kul att se på vita duken.

Ready or not kommer kanske inte att hamna på tio i topp när man summerar 2019 års filmer men den var förbaskat underhållande i alla fall.

Regi: Matt Bettinelli-Olpin, Tyler Gillett

Betyg: 7/10