Licorice Pizza (2021 USA)

Jag visste inte ens att Paul Thomas Anderson hade en ny film på G men när jag såg den fula men på något bakvänt vis lockande filmaffischen kände jag att detta var en film jag ville se trots att jag inte hade en susning om vad den handlade om. Att det var en risk då regissören minst sagt är ojämn var jag väl medveten om.

Licorice Pizza utspelar sig i 70-talets LA och vi för följa de något omaka vännerna Alana och Gary under några (tror jag) år. Deras vänskap börjar med en date som leder till vänskap även om det finns en viss kemi mellan de två. Handlingen går mest ut på att de två hänger i LA, Gary har hela tiden en massa idéer om hur han ska tjäna stålar och Alana hänger på i brist på annat då hon försöker hitta sig själv. Det börjar dock skava mellan de två efter ett ta då Gary vill något mer än bara vara vänner.  Det låter kanske inte värst upphetsande men Anderson har fått till en skön film som påminner mig lite i stil och känsla om Tarantinos Once upon a time i Hollywood  minus Manson och hans anhang. Det är en slice of life film som handlar om att hitta sig själv.

Miljöerna, musik och skådisarna klaffar perfekt. Bäst ar Alana Haim och Cooper Hoffman i huvudrollerna. Det är deras första filmroller och det känns som de inte sysslat med annat. Jag ser gärna att de fortsätter göra film. I den sistnämndes fall ligger det väl lite i blodet då han är son till den alldeles för tidigt bortgångne Philip Seymour Hoffman. I Haims är det lite mer osäkert då hon har ett band tillsammans med sina syskon men man kan alltid hoppas. Även Sean Penn, Bradley Cooper och Tom Waits dyker upp i filmen i små men mycket underhållande biroller. Trots en speltid på lite över två timmar segade aldrig filmen till sig och jag hade nog hängt med Alana och Gary en stund till. Kort och gott en liten vitamininjektion till film.

Regi: Paul Thomas Anderson

Betyg: 8/10

Sextette (1977 USA)

Dagens rulle är baserad på ett manus av Mae West. Filmen har tre parallella handlingar som till slut löper samman. Den firade Hollywoodstjärnan Marlo Manners har gift sig för sjätte gången med adelsmannen Sir Michael Barrington. De checkar in på ett hotell för att fullborda äktenskapet men kommer aldrig till skott då man hela tiden störs av diverse människor. Samtidigt pågår en fredskonferens i hotellet och man jagar även ett kassettband med Marlos memoarer som kommit på avvägar. Dessa tre historier korsas och allt reder sig till slut.

Sextette eller Det våras för mormor som den hette på svenska är en katastrof som rullar på i 85 minuter. Redan i starten drar jag efter andan då West (1893) gifter sig med Dalton (1946). Visst är ibland åldersskillnaden mellan skådisar i filmens värld lite väl tilltagen men detta gränsar banne mig till nekrofili. Det blir inte bättre av att West mer eller mindre verkar vara utsliten till både kropp och själ. Damen stapplar fram och ger ett allmänt förvirrat intryck. Det sistnämnda kan iofs bero på att hon var halvdöv och hade en hörsnäcka som förmedlade hennes repliker. Överlag har aldrig West varit en speciellt bra skådis utan har byggt hela sin karriär på att var fräck i munnen. Det skulle kanske funkat om hon haft bra repliker men de är så usla att Göteborgsskämt känns både djupa och fyndiga vid en jämförelse.

Musikalnumren är nog mest där för att förlänga speltiden. Vi berikas bla av West som pratsjunger sig genom sina låtarna, Dom DeLuise river av Honey pie och Alice Cooper klinkar på piano. Rollistan är lika bisarr som filmen då Dalton och West flankeras bla av Keith Moon, Tony Curtis och Ringo Starr m.fl.

Något bottenbetyg blir det inte då Sextette är både underhållande och till viss mån tragisk med tanke på West och tråkigt blir det aldrig bara väldigt väldigt märkligt. En eloge ska dock ges till Timothy Dalton som lyckas med att skådespela och hålla masken filmen igenom.

Jag garanterar att Sofia åtminstone kvalitetsmässigt gjort ett bättre val för dagen.

Regi: Ken Hughes

Betyg: 2/10

Under the tree (2017 Island)

När Atlis fru kommer på honom med att kolla på en film där han har sex med en gammal flickvän åker han ut med buller och bång. Han flyttar in hos sina föräldrar i förhoppning att situationen ska lösa sig. I föräldrahemmet råder det inte heller harmoni då Atlis mamma är psykiskt instabil efter att hans bror försvunnit (troligen självmord). När inte mamman går runt och sörjer sitt saknade barn retar hon sig på grannen som gift om sig med en yngre fru. När denne ber Atlis föräldrar att beskära ett träd som skuggar altanen startar en konflikt som eskalerar bortom all kontroll.

Detta är ett isländsk drama/svart komedi som inte alls var så pjåkigt. Vansinnet i grannfejden som slutar i elände för alla inblandade är underhållande och kanske inte helt osannolik när man ibland får läsa om hur grannar beter sig mot varandra. Det är ingen fartfylld film men handlingen rör sig framåt hela tiden om än i sävlig takt och isländska är ganska så underhållande att lyssna på. Speciellt raseriutbrott och svordomsharanger får en lite extra schvung när de framförs på isländska.

Man kan lugnt  leva vidare utan att ha sett Under the tree men jag blev åtminstone milt underhållen i 90 minuter. Filmens finns ett tag till på SVT play för den hågade.

Regi: Hafsteinn Gunnar Sigurðsson

Betyg: 6/10

Miss and Mrs. Sweden (1969 Sverige)

Bakom manuset till dagens rulle står självaste akademiledamoten Lars Forssell men filmen blir inte bättre för det. Inte heller hjälper det att var och varannan roll består av gräddan av dåtidens skådiselit. Jarl Kulle, Meg Westergren och Per Oscarsson står chanslösa mot denna futuristiska soppa.

Nu står det iofs bara på baksidestexten och nämns inte i filmen men Miss and Mrs. Sweden ska tydligen utspela sig i en nära framtid där redaktören för tidningen Veckohatten anordnar en skönhetstävling för att motverka den sjunkande upplagan. Handlingen går sedan ut på att man gallrar bland de hågade tjejerna och redaktören besöker de utvalda och hamnar i dråpliga situationer. Tanken är väl att det ska vara roligt men jag skrockar inte värst mycket när Jarl Kulle trillar ut ur ett fönster i Klarakvarteren eller glor på p-film tillsammans med en tävlingsdeltagares pappa. Man har även en sidohistoria där ett gäng förvirrade kommunister ska sabotera tävlingen

Filmaffischen utlovar ” a sparkling comedy with hoardes of Swedish beauties”  Det är väl en halvsanning, visst finns det med sköna damer som rantar runt i bikini men komedin lyser med sin frånvaro. Skämten är repetitiva till förbannelse och skådisarna är bara påfrestande i sitt överspel och i finalen trillar alla i vattnet.

Det enda jag kan ge Miss and Mrs. Sweden är väl att det är snygg design, härliga frisyrer och stundtals snygga kläder och då tänker jag inte på de tidigare nämnda horder av tjejer som springer runt i bikinis. Om man finner filmer som t.ex Göta kanal underhållande kanske man uppskatta dagens rulle. Jag gjorde det i vart fall inte.

Regi: Göran Gentele

Betyg: 2/10

 

Don’t Look Up (2021 USA)

Ett par astronomer upptäcker en komet som är på kollisionskurs mot jorden. När de går ut med en varning till myndigheter och allmänheten inser de att folk inte bryr sig speciellt mycket. Presidenten bekymrar sig mer om en tillsättning till högsta domstolen, allmänheten är överlag mer intresserade av en popstjärnas förhållande med en rappare och resten tror inte på nyheten. Att kometen är en metafor för klimatkrisen torde stå ganska klart för oss tittare.

Adam McKay senaste filmer har handlat om verkliga händelser, Vice om Dick Cheney och The Big short finanskrisen 2008.  Dagens rulle skiljer sig mot dessa filmer då det är en ren hitta på historia. Frågar ni mig så funkar McKay när hans filmer baseras på verkliga händelser då Don´t look up av och till blir lite väl tramsig. Å andra sidan så fångar regissören tidsandan ganska bra med sin film för om något så är väl vår värld mest inriktad på trams i dessa dagar.

McKay slår både åt vänster och höger i sin satir över mänskligheten. Skrämmande nog är inte filmen värst överdriven när det rör denna. Man skulle kunna debattera i det oändliga över våra tillkortakommanden när det rör faktaresistans, hur man gladligen låter andra tänka åt en samt ointresset att sätta sig in i viktiga frågor eller att vi gärna gör det omvända lägger ned orimligt mycket tid på frågor som i det stora hela inte är speciellt viktiga. På det stora hela träffar McKay rätt i sina iakttagelser men det är en film som predikar för de redan frälsta.

Om man läser kommentarsfälten verkar påfallande många inte insett att de satt på en satir utan trott de skulle serveras en film i stil med Armageddon mao de har inte orkat läst ”baksidetexten” eller så har man låtit Netflix algoritmer göra valet åt en. Ganska så talande angående filmens budskap.

Don’t Look Up är på inga vis en dålig film det som ligger rullen i fatet är väl att den av och till slår över och blir lite väl tramsig samt att en kvart-tjugo minuter hade inte skadat om det hamnat på golvet i klipprummet. Roande för stunden men lite så mycket mer.

Regi: Adam McKay

Betyg: 5/10

Werewolves Within (2021 USA)

Finn Wheeler får inte den bästa starten på det nya jobbet som skogsvaktare i den lilla staden Beaverfield. Det verkar som att en mördare är i farten i det lilla samhället där alla känner alla. Misstankarna faller på enstöringen Emerson men å andra sidan finns det gott om misstänkta då staden splittrats i frågan om en pipeline som ska dras genom området. Miljöaktivister står mot de som ser en möjlighet att tjäna pengar på bygget men frågan är om någon är villig att gå så långt som till mord eller rör det sig om något helt annat? Finn slår sig ihop med den lokala brevbäraren för försöka lösa fallet innan Beaverfields invånarantal blir noll.

Werewolves Within hamnar i en genre som jag inte riktigt vet vad jag ska kalla. Filmerna har det gemensamt att de utspelar sig i en småstad som består av mer eller mindre excentriska människor och handlingen brukar vara lika knasig som rollfigurerna. Ofta är filmerna lite smålöjliga men de räddas av en viss inneboende charm samt att filmerna sprider en mysig känsla. Werewolves Within prickar in allt ovanstående. Trots mord och en hel del våld sprider dagens rulle en viss trevnad. En bagatell som av och till blir lite tramsig men det kändes aldrig som att jag kastade bort tiden.

Regi: Josh Ruben

Betyg: 5/10

Bad boys for life (2020 USA)

Filmen startar med huvudpersonerna Mike och Marcus som tjafsar under en vansinneskörning genom Miamis gator. Tanken är väl att vi tittare ska tro att det pågår något brott som de två poliserna har bråttom till. Själv tänker jag att de har bråttom till ett bröllop eller någon förlossning för det är vanligtvis på den manusmässiga nivå klurigheterna ligger i filmer av detta slag och visst har jag rätt. De två poliserna var tvungna att köra som blådårar och bryta mot varenda trafiklag som finns för att hinna till Marcus barnbarns födelse.

Där och då inser jag att nog numera blivit alldeles för gammal av filmer av denna sort nämligen actionfilmer där skådisar går på autopilot och manus/dialog ger känslan av att vara skrivet av en gubbe som fortfarande sitter med kepsen bak och fram som åker skateboard till jobbet för att känna sig cool. Troligen sällar han sig även till det sällskap av män som bär en fjantig hästsvans och kör helikoptern på fester. Det sammanfattar ganska bra känslan som jag får när jag ser denna rulle dvs något som känns gammalt, passe´ och lite småunket.

Jag hör nog numera till fel målgrupp när det rör den här filmen då vare sig skämt, skådisar eller actionscenerna var underhållande. Jag orkar faktiskt inte dissekera filmens alla fel och brister utan får helt enkelt acceptera att jag valde fel film. Det finns säkert en och annan som gillar filmen trots att de inte kör helikoptern eller bär hästsvans men det får stå för dom.

Regi: Adil El Arbi Bilall Fallah

Betyg: 2/10

Riket (1994 – Danmark)

Att beskriva handlingen är svårt men jag gör ett försök. På Rigshospitalet i Köpenhamn får vi stifta bekantskap med folket på neurokirurgen. Huvudpersonen kan sägas vara chefsläkaren Stig Helmer en rollfigur som nog den i särklass otrevligaste person som skådats på film och tv. Han förolämpar allt och alla som kommer i hans väg med en burdus finess. Varför denne svenske läkare är på Rigshospitalet är en gåta men några av medarbetarna som tröttnat på karln försöker luska i detta i hopp om att bli av med honom. Parallellt med denna historia finner vi hypokondrikern Fru Drusse som har klippkort till sjukhuset. Under sitt senaste besök får hon kontakt med ett spöke och undersöker detta mysterium på plats. Det får räcka där och då har jag bara skrapat på ytan på en serie som b.la innehåller djävulsdyrkare, den förvirrade avdelningschefen Moesgaard, demoner, diskare, voodoo, den mycket bisarra rollfiguren Lillebror och en hel del annat.

Jag älskar denna märkliga serie. Handlingen bara rullar på och vad som helst verkar kunna hända. Ernst Hugo Järegård är helt makalöst bra i rollen som Stig Helmer. Han ler, lismar, skäller och ömkar sig själv om vart annat. Varje scen han är med i är guld värd. Tragiskt nog gick han bort alldeles för tidigt så tredje och avslutande delen  gjordes aldrig men nästa år kommer äntligen fortsättningen. Jag är tveksam men väljer att lita på Trier även om det luktar Twin Peaks s.03 lång väg.

Nu är iofs Järegård seriens centrum men han backas av en hel del bra danska skådisar som gör intressanta rollfigurer. Handlingen kan nog liknas vid en såpopera med många parallella historier som ibland touchar varandra. Trier verkar också ha ett sinne för skräck då vissa av spökerierna är rejält ruggiga.

Säsong 02 är aningens svagare mycket beroende på att Trier snöar in på rollfiguren Lillebror. Det är en bebis på över två meter som bär Udo Kiers ansikte. Det är en historia som ganska snabbt går på tomgång men Trier verkar vara lite för förtjust i den plotten. Å andra sidan finns det mycket annat att gilla i serien så för mig är det bara en liten plump i protokollet.

Bör dock höja ett varningens finger. Serien går i gulbrunt och är märkligt klippt. Det kan störa en del men för mig passade det bra då utförandet förstärkte känslan av vansinne och obehag på Rigshospitalet.

Regi: Lars von Trier

Betyg: 9/10

Red Oaks ( 2014 – 2017 USA )

Red Oaks är namnet på den countryklubb där collegestudenten David Meyers får jobb som tennistränare sommaren 1985. På klubben jobbar även hans flickvän Karen och bästa kompisen Wheeler. Karen vet vad hon vill med livet nämligen bilda familj med David. Han är däremot inte alls lika säker på vad han vill göra, åtminstone inte börja jobba på sin fars revisionsbyrå. För att röra till det mer i parets relation börjar David bli intresserad av en tjej på countryklubben och Karen uppvaktas flitigt av ställets sliskige fotograf som menar att hon är klippt och skuren för modellyrket.

Detta kanske låter som en dussinserie och visst har vi alla sett otaliga coming of age filmer/serier om unga vuxna (oftast män märkligt nog, tjejer verkar ha stabila framtidsplaner om man nu ska tro filmernas värld) som inte vet vad de vill göra med sina liv. Mixa detta med sommarjobb som innebär tjejer i bikini, förvecklingar och fester så känns serien som en rejäl klyscha.

MEN. Jag är barnsligt förtjust i coming of age genren, gillar s.k sommarjobbs filmer och om man väljer att förlägga handlingen till det fluffiga 80-talet och samtidigt kryddar serien med en massa musik som inte är slentrianmässigt utvald får man faktiskt en serie som nära på får full pott av mig.

Nu är väl inte handlingen ett under av originalitet men alla små pusselbitar passar och helheten blir större än delarna. Med några få undantag larvar man aldrig till det utan man tar rollfigurerna på allvar. Det hade lätt kunnat bli en visa brösten och supa serie av det hela men det sker inte. Red Oaks är en dramakomedi där balansen mellan komedi och drama är perfekt avvägd.

Skådisarna var för mig okända förutom kvartetten Richard Kind, Paul Reiser, Gina Gershon och Jennifer Grey men alla inblandade sköter sig fint. Det jag också gillade var seriens rollfigurer var relativt sympatiska t.om den sliskige fotografen får så småningom visa ett större djup än vad man skulle kunna tro. Slutligen har man ett bra soundtrack som sätter 80-tals känslan perfekt.  Det är inte de största hittarna som spelas men låtarna är bekanta för oss uppväxta på 80-talet.

Red Oaks består av tre säsonger och mitt tips är att bara kolla in de första två. Den tredje säsongen tappar man greppet och serien känns inte längre lika bra. Både stämning och manus håller inte samma klass. Säsong två har också ett riktigt bra slut vilket trean inte hade. Gillar man genren är serien närapå ett måste.

Betyg: S.01 – S.02 9/10

S.03 6/10

Bröllopskaos (2014 Frankrike)

Det är inte så att Claude och Marie Verneuil är främlingsfientliga men de vill förtvivlat gärna få en ”normal” svärson. Hitintills har deras döttrar gift sig med en muslim, en jude och en kines. Kyrkbröllopen har lyst med sin frånvaro då ingen av döttrarna kastat lystna blickar på en normal katolsk pojke. När så den fjärde och yngsta dottern plötsligt annonserar sin förlovning och berättar att fästmannen är katolik blir föräldrarna stormförtjusta. Det de inte tänkt på är att det finns katoliker i de flesta länder.

En fransk rom-com borde göra att jag drar öronen åt mig men här slapp jag den knasige vännen som allt för ofta knökas in i filmer i denna genre. Även den obligatoriska moralkakan och det vidriga talet som brukar tryckas ned i halsen på den arme tittaren i filmens final lyste med sin frånvaro. Det tackar jag för och fann att jag hade väldigt trevligt tillsammans med familjen Verneuil.

Klart att filmen saluför en himla massa fördomar men den gör det på ett bra sätt då man samtidigt driver med dessa. Man skrattar åt Claude och Marie samtidigt som jag kan begripa att det inte är helt friktionsfritt i umgänget mellan svärsönerna, döttrarna och annat folk som sugs in i detta sällskap. I slutändan blir filmens budskap att man får tåla lite skit, köpa att folk är olika men för den skull behöver det inte betyda att man inte ska kunna umgås och ha trevligt.

Roligast i hela filmen är pappan som spelas av Christian Clavier. Han lyckas bra med i sin roll som en man som kastat in handduken. Jag fann att jag skrattade till ett antal gånger åt hans håglösa uppenbarelse när han insett han han inte längre kan kontrollera hur saker och ting kommer arta sig. Det blir än roligare när man inser att hans problem är ganska så futtiga, Döttrarna är lyckligt gifta med män som verkar vara schyssta typer. Övriga rollfigurer är bra men de ges inte like mycket utrymme men det är ett underhållande sällskap jag får skratta åt och mysa med i 90 minuter.

Regi:Philippe de Chauveron

Betyg: 8/10

How to marry a millionaire (1953 USA)

De tre väninnorna Loco, Schatze och Pola har tröttnat på fattiga karlar och vill säkra sin framtid. De bluffar till sig en lyxlägenhet mitt i NYC och försöker sedan på ett eller annat vis få en varsin miljonär på kroken.

Om ser på filmen genom 2021 glasögon är handlingen ganska så tragisk trots att det är en komedi. Filmen utspelar sig i en tid då de flesta kvinnor var ekonomiskt beroende av mannen vilket faktiskt gör huvudrollsinnehavarnas beteende begripligt. De är helt enkelt tre opportunister som gör sitt bästa för att skaffa sig en fördel i ett ganska så kvinnofientligt samhälle. Det kan vara bra att ha det i åtanke när man ser filmen. Turligt nog så har det förändrats till det bättre.

Trion Monroe, Grable och Bacall är mycket bra i sina huvudroller. Speciellt Monroe sticker ut lite extra då hennes rollfigur är nästan blind då hon inte ser utan glasögon något hon vägrar bära då hon tror att män inte gillar tjejer med glasögon. Följaktligen går hon in i dörrar, snubblar över stolar och tar tom fel flyg samt går med en härligt tom blick filmen igenom. Simpla skämt kanske men det funkar bra för mig.

Hur det ska sluta vet vi tittare redan innan filmen börjat. Lyckligt där kärleken vinner, Om man tänjer på det rejält skulle man kanske kunna läsa in ett antikapitalistiskt budskap filmen? Fast det är nog mest mitt eget önsketänkande.

Färger, kulisser, snötäckta berg i Maine, utsökta kostymer och klänningar gör sitt för att förhöja tittningen. Enda brasklappen skulle väl vara filmens inledning där en orkester spelar i fem jädrigt långa minuter innan förtexterna börjar. Det kan man snabbspola förbi utan att drabbas av dåligt samvete. How to marry a millionaire är förvisso en bagatell men den är välgjord, lite smårolig om man gillar snubbelhumor samt är begåvad med tre riktigt bra skådespelerskor i huvudrollerna. Klart värd en liten titt inte tal om annat.

Regi: Jean Negulesco

Betyg: 6/10

The Suicide Squad (2021 USA)

Jag har alltid gillat berättelser där några (oftast) män som passerat bäst före datum får en sista chans att glänsa i form av något s.k omöjligt uppdrag. Tråkigt nog skjuter man allt som oftast snett när den rör denna smala subgenre. Om det inte blir trams så visar det sig att personer med bäst före datum besitter oanade förmågor och klarar uppdraget med glans. Stallones Expendables filmer är ett bra exempel på ett misslyckande medan De vilda gässen hör till de bättre filmerna inom denna genre. DC:s Suicide squad som kom för några år sedan hade förutsättningarna men hur den filmen blev vet vi alla. Nu har man gjort ett nytt försök med regissören James Gunn som enligt egen utsago fått fria händer och se där! Det blev inte alls pjåkigt.

The Suicide squad eller Task force X som de egentligen heter består av fångar som tar sig an olika uppdrag i utbyte mot ett reducerat straff. Denna gång består uppdraget i att förstöra en forskningsanläggning på den karibiska ön Corto Maltese (öns namn är f.ö en rejäl blinkning till en legendarisk seriefigur) som döljer ett hot som kan förinta mänskligheten. Amanda Waller som basar över Task force X sätter ihop en grupp fångar som ska förstöra anläggningen och gruppen leds av den något stele Flag. Med på uppdraget har han b.la en vessla i människostorlek och en person med kodnamnet Javelin vars förmåga är att (trumvirvel) kasta spjut. Chanserna att lyckas är mao ganska så risiga.

Regissören Gunn lyckas fint med att balansera mellan komedi och allvar och trots en hel del visuella knepigheter blir filmen aldrig fjantig. En och annan tittare kan nog finna hotet vara lite väl visuellt överdrivet men det är en gammal god serietidningsskurk/varelse Gunn grävt fram och för mig funkar det.

Tempo, effekter och skådisar är bra och två timmar försvann i ett nafs. Det var en pigg film från DC som har ryckt upp sig på senare år mycket tack vare att Snyder inte längre har något inflytande på filmernas ton något jag är evinnerligt tacksam för.

Regi: James Gunn

Betyg: 7/10

Free guy (2021 USA)

I Guys liv är var dag är den andra lik och med det menas inte att de är förvillande lika utan allt sker som att det är ett skrivet manus som går i en loop. Staden som Guy lever i verkar vara en våldsam plats, bankrån, biljakter och superhjältefighter avlöser varandra i rask takt. Så en dag bryter han plötsligt mönstret och tilltalar en främmande kvinna han möter på gatan. Denna oskyldiga handling sätter igång ett händelseförlopp som  Guy inte ens kunde ana i sina vildaste fantasier.

Jag gillade filmens ide´ som är en blandning av The Matrix, The Truman show och lite annat. Världsbygget funkar bra, effekterna klart godkända och favoriten Ryan Reynolds spelar huvudrollen. Egentligen skulle filmen funka bra för mig men ack nej.

Jag och filmen kommer aldrig överens, trots en bra och intressant grundstory lyfter aldrig berättelsen. Jag tycker mest att den harvar på mot det förväntade slutet och värst av allt är att jag tycker att Free guy blir både tramsig och ganska snabbt tråkig.

Nu är väl detta tänkt att vara en familjefilm som ska passa alla och trots att jag har en soft spot för familjefilmer funkar det inte alls och jag var ganska så lättad när filmen var över. Hade jag sett den hemma i soffan hade jag nog stängt av efter en halvtimme.

Regi: Shawn Levy

Betyg: 3/10

Willy´s wonderland (2021 USA)

Nicolas Cage spelar här en tystlåten man (han yttrar inte ett ord under hela filmen) som får punka i närheten av en liten håla i delstaten Texas. Platsen liknar mest en ursäkt till bebyggelse då alla verkar bo husvagnar. I denna sorgliga syn till ”stad” ligger det ett nedlagt nöjespalats som heter Willys Wonderland. Då Cage inte kan betala bilreparationerna går han med på att städa upp stället under natten mot att bilen lagas. Ett tillsynes enkelt jobb om det inte vore som så att maskotarna på Willys Wonderland vaknar till liv och har då som sysselsättning att ta folk av daga.  En kort beskrivning av filmen skulle helt enkelt lyda.: En tystlåten Cage kämpar mot mjukisdjur på ett nedstängt nöjespalats. Och ja det är precis så dumt och konstigt som det låter.

Jag kände av oförklarliga skäl ett sug att kolla in rullen men anade att jag nog skulle stänga av efter en kvart men det var något med filmen som gjorde att jag tittade vidare. Filmen är såpass konstig och märklig att jag helt enkelt var tvungen att kolla vidare. Det är ganska taffliga slagsmål, en hel del skådisar som gör jobbet hellre än bra, knepiga repliker och som grädde på moset Cage som b.la dansar när han spelar flipper och kan lämna en gosedjursfight mitt i då han tydligen tar rast oavsett vad som händer. Trots detta har filmen något odefinierbart som gör att jag tittar vidare och i slutändan blir resultatet mot alla odds faktiskt helt ok.

En rolig i detalj i filmen är att en av maskotarna påminner en hel del om den ryska dockan Cheburashka i Sverige mer känd som Druttens kompis Gena. Likheterna var inte en slump då filmmakarna tydligen baserade denna docka på just Gena.

Drutten & Gena

Märklig film men JAG fann den vara värd en titt vilket resulterade i en film jag inte kommer att glömma i första laget.

Regi: Kevin Lewis

Betyg: 5/10