Beyond the Infinite Two Minutes (2020 Japan)

Plötsligt bara sådär så börjar restaurangägaren Katos dataskärm visa bilder från framtiden. Inte långt in i framtiden, bara två minuter. Bilderna som skärmen visar kommer från tv-apparaten han har i sin restaurang. Till en början blir en himla massa spring mellan lägenheten och restaurangen tills en av Katos vänner kommer på den briljanta iden att ställa de två apparaterna mittemot varandra. När detta görs får de en möjlighet att se lite längre in i framtiden frågan är nu bara vad de ska göra med denna vetskap.

Det här var en överraskande trevlig och underhållande liten film. Historien utspelar sig i realtid och det är en kort långfilm på bara dryga timmen där större delen av berättelsen utspelar sig i Katos lägenhet eller café. Det låter kanske inte så värst upphetsande men filmmakarna har tänkt till och utnyttjar speltiden väl och det händer hela tiden något nytt som för handlingen framåt. Till skillnad mot många filmer har man anpassat speltiden till handlingen och drar inte ut på något i onödan.  Beyond the Infinite Two Minutes är iofs en bagatell men lite smårolig, intressant och underhållande – det räcker gott och väl för att jag ska känna mig nöjd.

Regi: Junta Yamaguchi

Betyg: 7/10

Ricky Stanicky (2024 USA)

När ett Halloweenspratt går fel skyller de tre vännerna Dean, Wes och JT på den påhittade personen Ricky Stanicky. Lögnen lyckas och de inser att de kan glida genom livets förtretligheter med att skylla på den icke existerande Ricky. Han kommer väl till pass när kompisarna i vuxen ålder vill slippa sina fruar och festa runt. När JT missar sitt barns födelse och skyller på Ricky riskerar lögnen att uppdagas. Fruarna vill nu träffa Ricky och i vild desperation hyr vännerna ”skådisen” Rod för att gestalta den imaginära kompisen. Insatserna höjs när Rod trivs så bra med att vara Ricky att han behåller denna persona och kompisarna får avsevärt mer av Stanicky än vad de betalat för.

Till en början vart jag aningens irriterad på kompisgänget som hade en ganska så sunkig attityd. Jag ställde mig frågan varför de överhuvudtaget ville ha partners då de anstränger sig en hel del för att slippa dessa. Ett tag så funderade jag faktiskt på att stänga av  men när Rod (John Cena) gjorde entré som Ricky Stanicky lyfte filmen.

Klarar man av den något sunkiga premissen med de tre kompisarnas beteende i sina förhållanden är Ricky Stanicky åtminstone ok som komedi. Då det är den ena av bröderna Farrelly som står för regin dyker det naturligtvis upp folk med roliga frisyrer samt människor med div funktionshinder i mindre roller m.a.o. business as usual. Det känns dock lite som att tiden sprungit ifrån Farrelly då det är stor skillnad på dagens rulle och tex Den där Mary eller Kingpim.

Regi: Peter Ferrelly

Betyg: 5/10

 

Rökning orsakar hosta (2022 Frankrike)

Detta var en mycket, mycket konstig film som jag anar att jag inte riktigt förstod. Grundstoryn går i vart fall ut på att Tobakskommandot som försvarar mänskligheten mot ondsinta hot typ gigantiska sköldpaddor och kackerlackor beordras av sin chef som är en råtta att ta en paus då de behöver samla krafterna och svetsas samman som grupp inför nästa hot. Gruppen reser till en underjordisk bas där de snackar och berättar skrämmande historier för varandra.

Detta är handlingen i stort och jag fattar ingenting. Allt från dräkterna (inspelningen torde ha varit en svettig affär) till design och apparater går i 60-tals stil. Effekterna är medvetet usla. Chefen spelas av en handdocka och ni som sett Kapten Kirks fight mot Gorn vet vad som väntar när det rör gruppens fiender. Som om inte detta räckte bjuds det på en talande  barracuda (som infångats i en insjö) samt ett mindre snabbköp som döljer sig i basens kylskåp. En stor del av filmen ägnas åt en historia om en man som fastnat i en träflis. Den historien berättas f.ö av barracudan medan den steks. Kort och gott jag begriper nada.

Jag var faktiskt nära att stänga av efter en kvart men jag insåg snabbt att filmen var för annorlunda och märklig för mig att släppa. Jag har sett bättre filmer och även sämre för den delen men Rökning orsakar hosta lär jag inte glömma i första taget. Inte en film för alla men den är åtminstone en upplevelse,

Regi: Quentin Dupieux

Betyg: 4/10

Argylle (2024 Storbr)

Skulle kunna sammanfatta dagens rulle med en mening: Katten var kul. Fast jag kan väl slösa bort ett par meningar för om jag kan övertyga någon från att hålla sig från skiten är åtminstone något vunnet.

Vi kan börja med regissören Matthew Vaughn som fram tom Kingsman: The Secret Service gjorde bra och stabila filmer. Efter denna rulle har den ena efter andra filmen som lämnat hans händer varit alltmer usla. Varför det blivit så vet jag inte. Möjligen kan hans tidiga filmer spelat in så mycket stålar att han fått fria händer eller så har regissören råkat ut för någon form av huvudskada som gjort att han helt tappat känslan för god smak.

Argylle har en så korkad handling att jag faktiskt inte orkar dra den men tänk typ humoristisk Bourne så hamnar man någorlunda rätt. Om man som av en händelse inte råkar dela samma infantila humor som Vaughn väntar en svår stund i biomörkret. Ibland snackas det om dumaction men Argylle passerar detta begrepp med ljusår. Visst har filmen sin beskärda del av fart och fläkt men actionscenerna går oftast från en kul ide’ till ”nu räcker det”  väldigt snabbt. Larvigt är nog det ord jag söker.

Varför man valde att stoppa in Bryce Dallas Howard i huvudrollen är för mig en gåta. Visade hon inte sin totala inkompetens som skådis i de tre Jurassic filmerna? När hon är i bild känner jag bara en djup irritation och hon är i bild alldeles för ofta. Det är en hel del kända namn i den övriga rollistan men vad hjälper det de alla sitter i samma skit nämligen en riktigt usel film.

Regi: Matthew Vaughn

Betyg: 2/10 (stryk katten och det hade blivit en solklar etta)

Hail the Judge (1994 Hongkong)

I en landsortsstad i slutet av 1800 talet huserar den något misslyckade och smått korrupta domaren  Pao Lung Sing . Han har tagit jobbet då han hoppas bli rik på mutor men det går inte vidare värst bra beroende på brist på kompetens samt att den lokala advokaten Fong Tong Kan har en förmåga att ta över rättegångarna Pao håller i. När ett massmord sker och den enda överlevande Siu Ling står anklagad för brottet försöker  Pao skärpa till sig. Kanske mest beroende på att han är smått kär i den nyblivna änkan. Den som är den uppenbart skyldige till brottet skyddas av mäktiga släktingar och försvaras av Fong. En svår uppgift för Pao men en tur till en bordell ger honom nyvunnet mod.

Japp den sista meningen stämmer. Hail the Judge kan bäst liknas vid Åsa Nisse på speed kryddat med en massiv kulturkrock. Jag och kineserna delar inte riktigt samma humor. Filmen rullar på i en rasande fart där konstigheter staplas på varandra och jag anar att jag inte begriper underliggande teman om det nu överhuvudtaget finns sådana. Skämt varvas med ett par scener med grov misshandel av den oskyldiga änka som kanske, eller inte, ska uppfattas vara roliga. Vidare så verkar våldtäkt verkar vara något man tar med en klackspark och män som klär ut sig till kvinnor är tydligen otroligt roligt. Titten var minst sagt både förvirrande och fascinerande.

Stephen Chow medverkar i filmen och de två filmer jag sett av honom tidigare har jag gillat men där står han för regin vilket han inte gör här. Helt oskyldig är han dock inte då han är en av filmens manusförfattare. Hail the Judge saluförs som en komedi men den var inte det minsta rolig bara konstig.

Regi: Wong Jing

Betyg: 1/10

Bad hair (2020 USA)

I slutet av 80-talet blåser förändringarnas vindar på musikkanalen Culture som nischat sig mot den afroamerikanska publiken. Den något undanskuffande assistenten Anna finner att hennes jobb hänger löst när kanalen får en ny chef. Om hon inte ändrar stil kan det bli svårt att avancera inom företaget. Med ny stil menas hippare kläder och framförallt  rakpermanentat hår. Anna går till en salong för att sätta in löshår ett beslut som med ens påverkar hennes karriärmöjligheter. Det finns bara ett litet problem Annas löshår bär på en förbannelse och har ett egen vilja som inte är värst hälsosam för folk i hennes närhet.

När Agnes uppträdde i På spåret iklädd med afroperuk blev det ett jävla liv.  De som lite slarvigt ibland kallas för Wokemaffian fann ingen gräns för hur upprörda de var då de menade att det var kulturell approiering på bästa sändningstid. Som ett brev på posten svarade de som växt upp i livets hårda skola med att publicera bilder på färgade med rakt hår och menade att man inte har någon ensamrätt på hår. Suck! Personligen tyckte jag att det var en storm i ett vattenglas för lite hår men tänkte att jag skulle kolla upp vad det egentligen rörde sig om och visst fanns det ett och annat att hämta om man valde att lyfta blicken från sociala medier. Då det är en filmrecension lägger jag inte ut texten (sök själva om ni undrar) men kan konstatera att de som gått i livets hårda skola var som vanligt ute och seglade i blindo,

Det är just detta med hur rasism och fördomar faktiskt kan ha en så stor betydelse över något så vardagligt som hår som är Bad hairs styrka. Som skräckfilm är den alldeles för lökig för min smak även om effekterna var snygga och bakgrundshistorien till de förbannande håret kittlade min fantasi. Filmen är som bäst när det inte är skräckmoment inblandade så mina känslor angående filmen är blandade. Ett plus var att få återse både Blair Underwood och Vanessa Williams, det var ett tag sedan men de är oftast stabila. Trots en och annan invändning anser jag att Bad hair är klart sevärd då man faktiskt lär sig ett och annat och får tänka till ett extra varv om att något som är en bagatell för vissa kan vara väldigt viktigt för andra.

Tackar Sofia för tipset läs vad hon tyckte här om filmen.

Regi: Justin Simien

Betyg: 6/10

Bullet train (2022 USA)

När Henke skrev om filmen förra månaden blev jag sugen på en omtitt. Bullet train är en sådan där film som går in genom ögat och ut genom örat. Den är grymt underhållande under titten men efter en tid glöms den bort. Det visade sig stämma då det kändes som att jag såg filmen för första gången och kanske tack vare omtitten kändes den än mer underhållande.

Brad Pitt spelar här den före detta lönnmördaren Ladybug som tagit en paus men ett uppdrag som enligt uppdragsgivaren ska vara ett enkelt grab and go gör att han ställer upp. Han ska bara knycka en väska på ett tåg så det borde vara en enkel sak. Det Ladybug inte vet är att tåget kryllar av lönnmördare som alla har en egen agenda samt att den legendariske Yakuzaledaren  The White Wolf har ett finger med i spelet.

Full fart och på tåg vilket alltid är en underhållande spelplats för både action och thriller filmer. Filmen är mycket underhållande och speltiden på två timmar kändes som en. Historien dippar aldrig då det hela tiden är något nytt som händer. Berättelsen tar hela tiden nya vägar och regissören utnyttjar miljön bra.

Skådisarna funkar bra i sina roller som då det hör till genren actionkomedi är aningens over the top. Roligast i mitt tycke var Aaron Taylor-Johnson i rollen som den hetlevrade Tangerine. Han försöker hela tiden behålla sitt lugn men det funkar väl sisådär. Även Michael Shannon dyker upp på ett hörn och får spela ut hela registret och rulla med ögonen. Bullet train är kanske inget mästerverk men det är en film som var rejält underhållande och jag har nog inte sett rullen för sista gången. Det är en film vars  omtittningspotential är mycket hög..

Regi: David Leitch

Betyg: 7/10

 

Otroligt men sant (2022 Frankrike)

Denna märkliga film behandlar ämnet fåfänga (tror jag) på ett lite ovanligt vis.

Alan och Marie Duval funderar på att köpa ett hus. Under en visning visar mäklaren en märklig egenskap huset de tittar på besitter. I källaren finns en lucka som döljer en stege. Klättrar man nedför denna kommer man ut i husets övervåning och 12 timmar har gått man har även blivit tre dagar yngre. Frun blir helt besatt av luckan och klättrar maniskt dagarna i ända. Hon vill tillbaka till 20-års åldern och drömmer om att bli fotomodell. Do the math hur många gånger hon måste klättra för att bli 30 år yngre. Alan är däremot inte lika exalterad av att bli yngre utan tycker det är mest jobbigt att han och fruns liv inte längre är i synk då hon hela tiden hoppar 12 timmar framåt i tiden. Han har istället större problem på jobbet då hans chef opererat bort sin penis för att ersätta denna med en elektrisk penis som kan styras med mobilen. Apparaten krånglar och Alan blir ofrivilligt involverad i chefens problem.

Konstigt är bara förordet men detta var en mycket underhållande film där jag bara släppte taget och följde med på färden som var alltför kort. Filmen klockar in på 1:17 men hade med lätthet kunnat vara en halvtimme längre. Regissören har i stället valt att  att lägga in små korta vinjetter de sista tio minuterna som för handlingen framåt Märkligt.

Jag hade i vart fall roligt åt denna bisarra historia som var extremt underhållande och håll i hatten jag skrattade till högt två gånger. Något som också är otroligt men sant är att detta är den första film jag sett av Quentin Dupieux han är inte okänd för mig men en titt har liksom aldrig blivit av. Något som jag raskt ska ändra på.

Regi: Quentin Dupieux

Betyg: 8/10

Världens bästa chef (2021 Spanien)

Julio Blanco vill gärna se sig själv som en far för sina anställda och han passar på att påpeka detta så ofta han bara kan. Denna image får sig en och annan törn då Blanco sätter på en av firmans unga medarbetare och gör allt i sin makt för att tysta den kickade revisorn som protesterar dagligen utanför fabriken. Det sistnämnda är problematiskt då fabriken är en av finalisterna i en tävling om den bästa arbetsplatsen, ett pris Blanco gärna vill lägga vantarna på och då kan man inte ha en demonstrant som slagit läger utanför fabriken.

Om man ska tro baksidestexten är detta en satir över kapitalismen men ska jag vara ärlig fanns det lite för mycket försonande drag hos Blanco för att den kritiken skulle gå hem hos mig. Visst är han en sliskig jävel men en hel del gånger gör han mer än vad som krävs för att hjälpa sina arbetare. Å andra sidan är det inte hans goda vilja som driver hans handlingar utan förtagets väl. Inga förvånande nyheter då jag antar att alla privata företag drivs på samma vis, människor är utbytbara och kan kasseras med ett penndrag utan några större problem om lönsamheten kräver detta så filmen är inte direkt någon ögonöppnare. En satir brukar väl kännetecknas av att man överdriver en smula och jag har stött på avsevärt värre chefer IRL än Blanco.

Däremot är filmen ganska så underhållande. Javier Bardem som spelar Blanco är underbar i rollen som den sliskige och självgode chefen. Jag är hela tiden nyfiken på hur det ska gå och filmen tar en och annan vändning jag inte såg komma. Milt roande rulle som duger mer än väl om man vill slå ihjäl ett par timmar.

Regi: Fernando León de Aranoa

Betyg: 6/10

Här kommer Bärsärkarna (1965 Sverige)

Kan man få huvudvärk av en film? Absolut det är jag ett levande bevis på då jag på min brors (den jäveln) försåtliga förslag såg Här kommer bärsärkarna med b.la Åke Söderblom och Carl Gustav Lindstedt i regi av Arne (Hon dansade en sommar) Mattson.

Om jag någon gång skulle få för mig att göra en lista på de sämsta filmerna jag sett skulle denna rulle definitivt hamna där. Jag vet med mig att jag har en ovana som drar mig till tittar av svenska filmer som ofta är hellre än bra och oftast har filmerna åtminstone någonting att ge. De kan vara ofrivilligt roliga eller ganska så knepiga så att jag börjar filosofera över hur man egentligen tänkte. Här kommer Bärsärkarna har inget av ovanstående. Det är en ansträngd historia där man tar i alldeles för mycket för att vara crazy och därmed faller allt platt.

Handlingen går ut på att vikingarna Glum och Garm tappat sitt byte och hamnar i Rom där tydligen antiken fortfarande pågår. Sedan händer det en hel del oväsentligheter för att fylla ut speltiden.  Det som gör mest intryck på mig är att Åke Söderbloms röst retar gallfeber på mig och dansken Dirch Passer försöker tala svenska. Filmen är helt enkelt mördande tråkig.

Produktionen är desto intressantare då man helt enkelt lånat/hyrt/använt rekvisita från en amerikansk vikingafilm som spelats in tidigare på plats och att Carl Gustav Lindstedt verkar ha avskytt regissören. Jag anar att en film om filminspelningen skulle vara avsevärt mer underhållande,

På baksidan av omslaget citeras Leif Furhammar: ”Det är tveksamt om vi sedan trettiotalet haft någon film som sökt sig så långt ned mot botten av ett ämne”. Jag kan bara torrt konstatera att det var en underdrift och att jag bör sluta lyssna på min bror.

Regi: Arne Mattson

Betyg: 1/10

Sällskapsresan (1980 Sverige)

Jag tror inte att Sällskapsresan behöver någon närmare presentation. Lasse Åbergs film från 1980 har likt Kalle Anka på julafton, Grevinnan och betjänten etc. blivit en del av den svenska folksjälen vare sig man gillar det eller inte. Däremot anar jag att ett skifte är på gång då jag märker att många av mina elever suckar tungt när de tvingas att kolla in mossiga program med sina föräldrar. I det nya medielandskapet kanske sådana här gemensamma saker är på väg bort. Men nu var det Sällskapsresan.

Den flygrädde och lite töntige Stig Helmer ska resa till Kanarieöarna. Filmen består mer eller mindre av sketcher som binds ihop av en lövtunn handling som rör lite romans och pengasmuggling. Åberg lägger krutet på hur medelsvensson är utomlands och visst stämmer en hel del av hans observationer med verkligheten. Hejdlöst supande, den märkliga vanan att applådera när planet landar till att samtidigt som man firar svensk jul utomlands utbrista att det är skönt att slippa Sverige.

Det är en lätt roande film som är oförarglig och mysig. Åbergs humör är i brist på bättre ord ganska så timid. Jag skrattar aldrig men sitter och ler under titten. Till skillnad mot majoriteten (?) av befolkningen finner jag inte alkoholisterna Berra och Robban speciellt roliga utan mer tragiska. Jag har ofta undrat över är varför svensken finner det vara så fruktansvärd roligt med fulla människor men inte påtända narkomaner det är ju olika sidor av samma mynt?

För mig är filmens höjdpunkter Oles dans på grisfesten (en syn för gudar), reseledarna som leds av Ted Åström samt att filmen bara är oförargligt och mysig. Däremot kände jag hur tiden obönhörligen skrider fram då en hel del av skådisarna inte längre är i livet. Det lägger en viss sordin på stämningen.

Regi: Lasse Åberg

Betyg: 7/10

Extract (2009 USA)

Joel har problem både på jobbet och hemma. Hans fru verkar ha tappat intresset för honom i sängkammaren och en bisarr arbetsplatsolycka hotar sätta företaget i konkurs. Dumt nog så lyssnar Joel på sin flummige vän Deans råd och hyr in en gigolo för att fresta frun. Tanken bakom denna korkade plan är att Joel då ska få ett frikort att sätta in en stöt på den nya snygga tjejen som flörtar med honom på jobbet. Att tala med sin fru verkar inte ha föresvävat honom eller att tjejen på jobbet har helt andra planer.

När man beskriver filmen låter den både lite unken och förlegad men den funkade mot alla odds. En anledning till detta kan bero på att de flesta rollfigurerna var så pass korkade att man kan inte riktigt ta handlingen på allvar utan skrockar förtjust åt alla dessa förvirrade personer.

Anledning till att jag kollade in filmen var inte handlingen utan rollistan med b.la Jason Bateman, J.K. Simmons, Clifton Collins Jr. David Koechner och Gene Simmons (!) i rollen som sliskig advokat.

Hur som haver Extract är lång ifrån ett mästerverk, skrattade gjorde jag inte men satt däremot med ett småleende på läpparna filmen igenom. Om ett par veckor har jag nog glömt filmen men det var en perfekt fredagsfilm som roade för stunden.

Regi: Mike Judge

Betyg: 6/10

Bodies bodies bodies (2022 USA)

Ett gäng rika och korkade 20-åringar har en fest över helgen. En orkan är på ingång och när stormen drar in föreslår någon att man ska köra leken bodies, bodies, bodies som sker i mörker och går ut på att en ska vara mördare och de andra offer. Leken tar snabbt en obehaglig vändning när man finner en av festdeltagarna med avskuren hals. Att ringa polisen blir det inte tal om då strömmen lägligt går och nätet slocknar. En promenad i orkanvindar är inte rekommendabelt och festen hålls som alltid i filmer av detta slag i en avlägset belägen herrgård så deltagare är vare sig de vill eller inte fast på godset tillsammans med en mördare.

Att man valt att kalla Bodies bodies bodies för skräck/thriller är falsk marknadsföring. Visst är den stundtals blodig men skräckkänslan lyser med sin frånvaro. Jag tycker nog att filmen passar bättre i facket ironisk komedi och som sådan är den ganska så underhållande.

Då man samlat sju stycken mer eller mindre egocentriska och halvkorkade rollfigurer under samma tak blir det per automatik lite smålustigt. De inblandade kör till en början med kindpussar och glada tillrop men när stressen och dödstalen ökar startar beskyllningarna och bråken. Filmen var inte speciellt spännande men tjafset  i den ständigt krympande skaran av rika Gen Z var desto roligare. Kollar man in filmen med förväntningarna att få se en skräckis lär man bli grymt besviken men som komedi är den helt ok.

Regi: Halina Reijn

Betyg: 5/10

The Unbearable Weight of Massive Talent (2022 USA)

Nicholas Cage spelar här Nicholas Cage. Skådisen har det svårt i livet. Han tvivlar på sin talang och relationen med dottern och ex-frun är inte den bästa. När Cage inte får den rollen han anar kan bli en nystart i karriären bestämmer han sig för att gå i pension. Bristen på stålar gör dock att han tar sig an ett sista skitjobb nämligen att glida runt som sig själv på en svinrik olivodlares födelsedagsfest. Det går över förväntan och Cage har det riktigt trevligt. Han bondar med olivodlaren och börjar få tillbaka sin livslust. Då dyker CIA upp och skådisen finner sig mot sin vilja vara inblandad i ett kidnappningsdrama kryddat med vapenhandel.

Iden är kul och det är alltid roligt med skådisar som har ett mått av självdistans. Cage är så pass bra på att spela sig själv att jag av och till glömmer bort att han skådespelar och filmen blir stundtals någon sorts metarulle.

Filmen som sådan är ganska underhållande det är en helt ok actionkomedi där samspelet mellan Cage och olivodlaren som spelas av Pedro Pascal funkar fint. Kanske borde jag gilla filmen mer men jag blir bara halvt om halvt intresserad. Det är kul underhållning för stunden men inte så mycket mer. Möjligen kommer jag gilla filmen mer vid en eventuell framtida omtitt,

Regi: Tom Gormican

Betyg: 6/10