Barb and Star Go to Vista Del Mar (2021 USA)

När väninnorna Barb and Star förlorar sina jobb och i samma veva blir uteslutna från den lokala diskussionsklubben känner de båda att det är dags för en förändring. De väljer då att åka på en veckas semester till Florida och orten Vista del mar. Vad de inte vet är att just denna plats är målet för en skurk i äkta 007-stil. Hennes plan är att attackera staden med förgiftade myggor.

När eftertexterna rullar undrar jag lite stillsamt hur man fick stålar till detta sanslösa projekt. All heder till den som vågade öppna plånboken för det här är film som sticker ut. Jag anar att detta är en rulle man antingen älskar eller hatar. Jag hör till den förstnämnda kategorin. Redan under förtexterna där en fet tidningspojke sjunger en sång vet jag att detta är en film jag kommer att gilla.

Manuset har inga hämningar och pendlar mellan riktigt fyndiga skämt och tillfällen man får leta efter skämskudden. Vi får ett par musikalnummer, talande krabbor, sånger om boobs, en sjöjungfru och lite annat smått och gott. En del effekter (och de är en hel del) är klart dugliga andra verkar ha snickrats ihop i någon hemmastudio, som sagt rullen pendlar hela tiden mellan högt och lågt.

Roligast är Barb and Star som snattrar konstant filmen igenom och jag menar verkligen HELA filmen. Tycker man detta är jobbigt kanske man ska skippa rullen men jag var i alla fall grymt underhållen av deras svada.

Barb and Star Go to Vista Del Mar påminner en hel del om  Austin Powers, gillar man dessa rullar torde man uppskatta dagens film. Jag gjorde det och i mina ögon är det en liten sommarpralin till film som gjorde mig glad. Ett extra tack till Fiffi och Steffo på filmpodden Snacka om film för detta är en film jag helt hade missat om de inte snickesnackat om den.

Regi: Josh Greenbaum

Betyg: 7/10

Veni vidi vici (2017 Sverige)

Karsten har det inte lätt. Filmen han jobbat på i ett decennium floppar, frun som stått tillbaka när Karsten jobbat med sin film vill nu starta eget och han är nu tvungen att ta ett ”riktigt” jobb. Då marknaden för misslyckade regissörer inte är stor blir det till att jobba på sin svärfar Åkes slakteri. Att han och svärfadern inte tål varandra gör inte saken bättre. När så barndomskompisen Vincent som kommit tillbaka från USA erbjuder Karsten jobb som regissör är valet inte svårt. Det är nu Karstens verkliga problem börjar. Filmerna är Vincent producerar är porrfilmer och han sysslar med skumma affärer vid sidan om och en rejäl cirkus med Karsten i centrum sätter igång.

Mycket märklig serie. Handlingen är helt sanslös med märkliga rollfigurer och ett händelseförlopp som jag undrar över hur Rafael Edholm som både skrivit, regisserat och medverkar i filmen kokat i hopp. Det är en hel del spännande skådisar i lite ovanliga roller. Michael Segerström (en personlig favorit) spelar Karstens svärfar och Zinat Pirzadeh av alla människor hans fru Crulla (det namnet får sin förklaring i serien). Vidare har vi Sven Melander som lätt förståndshandikappad slaktare och Simon Norrthon spelar Erik, en dryg granne och Karstens nemesis.

Det skulle kunna ha blivit trams av alltihopa (och del tycker nog det) men på något bakvänt sätt funkar det. Karsten är en inbilsk kulturfjant men trots detta håller man på honom,Vincent som spelar hans kompis är sliskig men har ändå ett gott hjärta. Mot alla odds håller jag faktiskt på dessa två klantar i kampen mot svärfar Åke och den belgisk-judiska maffian (se serien själva för jag orkar inte dra det händelseförloppet hur de blir inblandade i det hela).

Om man oroar sig för mycket sex och naket då en stor del av handlingen rör porrfilmsproducerande kan det vara bra att veta att valfritt GoT avsnitt innehåller mer sex och naket än denna serie.

Veni vidi vici är avslutad men man planterade ut några trådar för en eventuell fortsättning – något som inte skett än och det är nog inte troligt att så kommer ske. En lite speciell och annorlunda serie men tar man den för vad den är så var den (åtminstone för mig) mycket roande.

Betyg: 7/10

Greed (2019 Storbr)

Den svinrike Sir Richard McCreadie ska ställa till med födelsedagsfest. Han har hyrt en grekisk ö för ändamålet och då festens tema är antiken håller man på att bygga en amfiteater och har tom med hyrt in ett lejon (makalöst uselt dataanimerat) som ska kämpa på arenan. Alla gäster ska glida runt i togas och hylla McCreadie är det tänkt. Nu blir inte det riktigt som planerat. McCreadie har hamnat i medialt blåsväder då han har tjänat sina stålar på sweatshops i södra Asien och dels sysslar med tveksamma penningtransaktioner vilket gör att en hel del kända gäster har plötsligt fått ”förhinder”. Lejonet verkar vara mer uppstoppat än levande, arean ser inte ut att bli klar till festen och en grupp flyktingar har slagit läger på ön vilket förfular inramningen till partyt. Det är helt enkelt upp till McCreadie att ordna allt till det bästa.

Michael Winterbottom brukar lyckas bra med sina filmer speciellt när han jobbar tillsammans med Steve Coogan. Naturligtvis är det Coogan som spelar den slemme kapitalisten McCreadie, en roll han är klippt och skuren för. Under filmens gång får vi följa förberedelserna inför festen och blir introducerade till McCreadie vänner och familj. Med jämna mellanrum ges tillbakablickar hur han skapade sin förmögenhet.

Det känns lite som att Greed är gjord med vänsterhanden. Handlingen puttrar på men speciellt minnesvärd är den inte. Coogan går på autopilot, förolämpar folk och är allmänt sliskig. Det blir en film där det mesta jag förväntat mig infrias och några större överraskningar bjuds man inte på. Men en oinspirerad film av Winterbottom är trots allt inte helt oäven speciellt om man jämför med annat som prånglas ut i facket komedi och även om Coogan går på autopilot är han förbaskat underhållande.

Resultatet blir lite av en besvikelse men helt missnöjd är jag inte.

Regi: Michael Winterbottom

betyg: 5/10

I dream of Jeanie s.01 (1965 – 1970 USA)

Tv-serien I Dream of Jeanie utspelar sig under den tid då ”En kvinna var en kvinna och en man en man” som Tore Skogman sjöng en gång i tiden. Ska man klara av denna serie bör man följaktligen bita ihop och strunta i allt som i dagsläget heter PK.

Premissen är i vart fall att astronauten Nelson  hittar en flaska innehållandes en djinn. Denna djinn går under namnet Jeanie och uppenbarar sig som en söt tjej som naturligtvis blir blixtförälskad i Nelson. Han är en rekorderlig typ och motstår hennes inviter då han har en fiancee (som iofs snabbt skrevs ut ur serien då producenterna insåg att det lätt kunde bli lite väl snaskigt för de känsliga amerikanerna). Nelson antar att han hans karriär som astronaut kommer att sluta om det uppdagas att han har en Jeanie i sin ägo och gör nu allt han kan för att dölja hennes existens för omvärlden. Varför hans karriär skulle vara över är lite oklart men skit samma, antingen köper man det eller inte.

Serien har en tre/fyra olika handlingar som man kör i olika variationer. Nelson försöker dölja Jeanies existens vilket kan vara svårt då hon trollar i tid och otid. Jeannie blir svartsjuk på Nelson (alla kvinnor faller naturligtvis som fura inför hans uppenbarelse) och ställer till det. Jeannie vill hjälpa Nelson men utfallet blir en björntjänst eller att något eller någon ur hennes förflutna (hon är flera 1000 år gammal) dyker upp.

Det kanske inte låter mycket för världen och serien är av och till lite mossig men jag älskar denna serie efter en säsong. Anledningen är kvartetten Larry Hagman (Nelson), Barbara Eden (Jeanie), Bill Daily och Hayden Rorke. De har alla komisk timing speciellt Rorke som spelar psykolog i flygvapnet och börjar tvivla på sitt förnuft då han misstänker att det är något lurt med Nelson. Barbara Eden är otroligt charmig i rollen som den naiva men inte korkade Jeanie och Larry Hagman är härligt stiff som hennes kärleksintresse.

Från vänster: Daily, Eden. Hagman och Rorke

Man skulle tro att det blir enahanda men hitintills håller serien bra kvalitet och lyckas över förväntan med att variera sina teman. Specialeffekterna är förvånansvärt bra och imponerar med tanke på att serien hade en låg budget och är nästan 60 år gammal. Det jag fastar mest för är naturligtvis de härliga färgerna och designen på kläder och möbler allt var inte bättre förr men 60-talet var snyggare och färggladare – åtminstone på film och i tv.

Det finns ett och annat att anmärka på när man ser serien t.ex att Jeanie mer eller mindre är att likna vid Nelsons betjänt och kallar honom för Master- kanske det var mans dröm att ha en kvinna som fixade allt och inte bråkade nämnvärt?  Själv bryr jag mig inte utan noterar att det var en annan tid samt att I Dream of Jeanie trots detta är en charmig och förbaskat trevlig serie.

Betyg: 8/10

Midnight run (1988 USA)

Jag minns fortfarande första gången jag såg Midnight run. Det var på en numera nedlagd biograf som låg i en gång mellan Sveagatan och Hötorget om jag minns rätt. Jag vill även minnas att det var en väldigt brant salong vilket gjorde att man inte hade något huvud som störde sikten framför en. Hur som helst, det jag minns mest från visningen var att jag och mitt sällskap fann filmen vara otroligt rolig samt att det var förvånande att Robert De Niro kunde spela komedi (filmen är såpass gammal att  gjordes på den tiden då De Niro fortfarande skådespelade i sina filmer). I mina ögon hade han fram tills denna rulle varit en skådis som bara gjorde seriösa roller.

Jack Walsh, en f.d polis som efter korruptionsanklagelser sadlat om till att bli prisjägare. får ett riktigt fett kontrakt på en maffiarevsor, Jonathan,  som gått under jorden efter att ha förskingrat pengar för sin chef. Ror Jack hem kontraktet kan han dra sig tillbaka och det verkar vara en ganska enkel historia. Jonathan är som sagt revisor och Jack har hela fem dagar på sig att frakta honom från NYC till LA. Det blir dock problematiskt då revisorn jagas av maffian, FBI och andra prisjägare än värre för Jack är att Jonathan mint sagt är påfrestande.

Regissören Martin Brest har fått till en skönt gäng skådisar i både stora och små roller, maffiabossen spelas av den koleriske Dennis Farina som dras med ett par inkompetenta och lite konstiga underhuggare som jagar Jack. Yaphet Koto kokar av vrede filmen igenom i sin roll som FBI agenten Alonzo och slutligen har vi De Niro och Charles Grodin i huvudrollerna som tjafsar sig igenom filmen. Replikskiftet mellan de två är härligt.

Midnight run är som till synes en film med en himla massa arga och frustrerande människor. Valet att göra det till en film där alla bara skriker i munnen på varandra hade varit lätt. Visst skriks det och gapas men en stor del av de inblandades  vrede visas istället som återhållen frustration och av och till mycket trötta ansikten vilket jag fann vara avsevärt roligare än alternativet med att alla vrålar sig genom filmen.

Filmen håller än idag och är faktiskt fortfarande trots ett tiotal (?) tittningar fortfarande underhållande och rolig men kanske inte lika mycket som den där kvällen på en biograf för en sisådär trettio år sedan.

Regi: Martin Brest

Betyg: 8/10

Unpregnant (2020 USA)

Berättelsen startar på en skoltoalett där Veronicas graviditetstest visar positivt. Att behålla barnet är inte att tänka på. Då hon bor i Missouri där man måste ha föräldrarnas tillstånd för en abort om man är under 18 inser hon att den vägen är stängd då ett stort porträtt av påven pryder hemmets vardagsrumsvägg. Närmast delstaten för en fri abort är New Mexico en nätt tur på över 100 mil. I desperation vänder sig Veronica till sin före detta BFF Bailey som oväntat ställer upp att köra henne till Arizona.

Detta var en rejäl taskspark mot pro-life rörelsen, en organisation som f.ö får mig att se rött. En abort är aldrig trevligt men jag har inte ett jävla dugg med att göra vad en kvinna väljer att göra med sin graviditet. Det är hennes val och ingen annans. Det är ett tillräckligt jobbig situation där man inte behöver mötas av massa folk som lägger sig i. Slut på diskussionen.

Det var en för mig befriande film att se då denna fråga ofta är känslig i amerikanska filmer där man brukar lösa oönskade graviditeter med ”olyckor” typ ett fall i trappen. Samtidigt som filmen tar sig an ett allvarligt ämne har berättelsen på både gott och ont vävts in i en roadmovie komedi. En del kan störa sig på de komiska inslagen och anser att filmens budskap fjantas bort men för mig passade det fint.

Huvudpersonerna Veronica och Bailey spelas av de för mig ökända skådisar men rollfigurerna var lätta att gilla. Min enda invändning är väl att man som vanlig gjort den rundare tjejen till den gapigaste och mest utåtagerande. Det börjar bli lite uttjatat vid det här laget att så fort man är överviktig på film blir man högljudd och klumpig.

Då jag är svag för ungdomsfilmer som är lite seriösare samt gillar roadmovies så blir betyget därefter trots att filmen kanske inte är ett mästerverk. Jag hade i alla fall en trevliga 90 minuter tillsamman med Veronica och Bailey till skillnad mot pastor Dave Pivonka som uppmanar folk att be och bojkotta HBO.

Regi: Rachel Lee Goldenberg

Betyg: 7/10

Last Christmas (2019 Storbr)

Ok det blir en till julfilm på bloggen detta år. Vad jag förstått halvfloppade Last Christmas när den gick upp på bio förra året vilket är lite konstigt kan jag tycka då det är samma sockersörja som presteras i film efter film när det rör denna genre; julfilm/lättsamt drama/romcom. Nu är Last christmas tack å lov någon romcom men det är ett fjäderlätt drama som passerar i revy inför mina ögon. Om det inte vore för den karismatiska Emilia Clarke i huvudrollen hade jag nog stängt av efter en kvart.

Kate är på dekis. Hon driver runt bland olika kompisar i London, dricker för mycket, har engångsligg, undviker sin familj och har ett själsdödande jobb som butiksbiträde i en affär som säljer juldekorationer. Hela hennes situation beror på att hon för en tid sedan genomförde ett hjärtbyte och efter operationen blev deprimerad. Nåväl allt ändras då hon en dag stöter ihop med den lite mystiske Tom. Kan deras möte och växande vänskap göra att Kate uppskattar livet igen, slutar dricka, trivs på sitt jobb och sjunger julsånger tillsammans med sin familj kring köksbordet? Spänningen är olidlig – not! Efter ca 30 minuter har jag hela handlingen klar för mig och se på fan varenda sak infrias. Filmen avslutas med julsång kring köksbord OCH allsång med hemlösa (låten Last Christmas vad annat?). Detta är ingen spoiler då rubbet kunnat räknats ut av en debil tvättbjörn i koma.

Egentligen har jag ingenting emot förutsägbara filmer men när man tar sig an allvarligare ämnen som destruktivt beteende och depression och det ramas in med klämkäcka leenden och George Michaels stundtals bra stundtals olidliga melodier får jag en smak av galla i käften. Allvarliga ämnen kan naturligtvis behandlas på ett lättsamt vis men då krävs det att det görs med både hjärta och hjärna något denna film saknar.

Filmen har några få roliga scener, en bra skådespelarensemble (bortsett från Henry Golding, jag har sett mer karismatiska fiskar i kyldisken hos ICA-handlaren än den skådisen), Emilia Clarke i huvudrollen och ett juldekorerat London är alltid en bonus trots avsaknad av snö. I övrigt hade inte denna sockersörja något att erbjuda.

Regi:Paul Feig

Betyg: 3/10

Kärlek & Anarki (2020 Sverige)

Sofie och hennes man Johan bor i centrala Stockholm, har två barn och är framgångsrika. Han jobbar inom reklambranschen och hon som konsult. På ytan verkar allt perfekt men klart är att det finns sprickor i den till synes perfekta fasaden. Johan bryr sig väldigt mycket om att allt ska vara perfekt vilket gör att han stör sig på Sofies pappa som dras med någon form av psykisk sjukdom. Sofie å andra sidan verkar inte må så bra något som manifesterar sig i att hon (vad det verkar) tvångsonanerar på ibland inte så genomtänkta ställen t.ex på kontoret på bokförlaget hon jobbar på för ögonblicket. Just det sistnämnda ställer till det för henne då hon upptäcks av den unga datateknikern Max. Detta leder i sin tur till en lek mellan de två som spårar ur.

Kärlek och anarki har varit lite av en snackis och det tycker jag den förtjänar. Det är en engagerande historia som rullas upp. Det är både pinsamt, sorgligt och stundtals riktigt roligt. Då den utspelar sig på ett bokförlag ges det många tillfällen att driva med kulturvärlden och dess snobbism. Serien innehåller många roliga och intressanta bifigurer b.la kulturmannen Friedrich underbart porträtterad av Reine Brynolfsson. Just rollbesättningen och personregin är seriens starkaste kort. Ida Engvoll spelar Sofie med glans, Björn Mosten funkar bra i rollen som Max,  ja detta är en svensk serie där alla skådisar är bra och har begåvats med en dialog som är välskriven och innehåller en hel del sköna one-liners.

Svagast skulle väl vara seriens handling. De första två avsnitten väckte min nyfikenhet då jag undrade en hel del över hur historien skulle utvecklas. Mittenpartiet var lite av en besvikelse då folk gjorde vad man förväntade sig vilket var lite snöpligt. Däremot vänder det mot slutet och sista avsnitten är riktigt bra. Det snackas om en uppföljare men personligen känns en fortsättning överflödig. Däremot skulle jag inte ha något emot en spinoff-serie som utspelar sig på bokförlaget där Sofia jobbar som konsult.

Regi: Lisa Langseth

Betyg: 7/10

Silver streak (1976 USA)

Jag blev sugen på den här gamla godingen som gick under namnet Chicagoexpressen när det begav sig. Men innan jag snackar om filmen kan jag inte blunda för att denna rulle har genererat bland de fulaste filmaffischer jag någonsin sett för en film – åtminstone bland de filmer som inte hamnar i lågbudgetfacket. Tanken är att detta ska vara en thrillerkomedi men känslan är att affischskaparna inte riktigt vet vad de vill förmedla.

I bakgrunden springer folk i panik undan tåget men det bekymrar inte filmens huvudrollsinnehavare som ser att ha vunnit på Lotto

 

Ok de Polska filmaffischerna är alltid märkliga – jag undrar verkligen hur de kunde locka folk till biograferna med bilder som denna.

Jagas Wilder av tåget? Det verkar också vara en strid ström av människor som lämnar tåget under vapenhot.

Har man förväxlat Gene Wilder med Barry Manilow? Och jädrar vad glada de två verkar trots att folk faller i parti och minut från tåget. Den ena av de två verkar vara Lenin och skuggfiguren har fått ett Aaaa för att förstärka hemskheterna men Manilow/Wilder och Clayburgh är lika glada. Lottovinst igen?

Det finns fler affischer men dessa får räcka. Filmen som sådan funkade ganska så fint. Den var iofs inte lika bra som jag mindes men det är en roande Hitchcock pastisch och som innehåller en hel del tropes man känner igen från Hitchcocks filmer. Wilder spelar här en försynt man som valt att ta tåget från L.A till Chicago för att få lite lugn och ro. Innan han vet ordet av har han hamnat i säng med en snygg tjej, sett lik dumpas från tåget och är oskyldigt anklagad för mord.

Det som däremot inte är med i någon film av Hitchcock (vad jag vet) är en scen där Wilder gör ett blackface av guds nåde. Min PK-indoktrinerade hjärna drog efter andan men scenen funkade ganska bra och skämtet har fler bottnar än vad man först kan tro.

En annan noterbar sak är att Richard Kiel är med i filmen och gör i stort sett samma karaktär som Jaws i Bondrullarna inklusive metalltänder. Silver streak kom innan The Spy who loved me och min teori är att troligen såg Broccoli denna film och knep rollfiguren rakt av.

Silver streak var kanske inte lika rolig eller spännande som jag mindes att den var en gång i tiden men det är en småputtrig komedi med en hel del bra skådisar i huvudrollerna. Värd en titt om man vill ha lite 70-tals mys fast affischerna är ett kapitel för sig…….

Regi:Arthur Hiller

Betyg: 6/10

Freaky (2020 USA)

Risken att detta blir årets sista film på bio är stor, kanske finns det en möjlighet att jag kollar in en film till på måndag om jag inte är för trött men det får framtiden utvisa. Filmen som lockade mig till en tom biografsalong var Christopher Landons senaste rulle Freaky. Att det var Landon som stod bakom kameran var nog främsta anledningen till titten då jag gillat hans tidigare filmer Happy death day och den än bättre uppföljaren.

I Freaky korsas den försynta och något mobbade tonåringen Millies vägar med seriemördaren The Butcher. Resultatet av deras möte blir inte ond bröd död utan ett kroppsbyte. Anledningen till detta är att The Butcher har en aztekisk offerkniv som utan hans vetskap har förmågan att växla kroppar. Nu är alltså Millie fast i en efterlyst mördares kropp och The Butcher kan leva ut sina mordiska lustar i high-school miljö. Värre är att Millie har bara 24 timmar på sig att bryta förbannelsen annars blir den permanent.

För att en film av detta slag ska funka måste skådisarna verkligen vara bra vilket inte är fallet i Freaky. Vince Vaughn spelar sin seriemördare bra och Kathryn Newton funkar finfint när hon är Millie. Filmens första halvtimme är riktigt bra och Landons balans mellan skräck och skratt sitter som smäck. Efter att de två bytt kroppar visar sig dock skådisarnas brister snabbt och vi blir sittandes med två aktörer som gör sitt bästa men inte övertygar ett dugg. Millie som seriemördare glor argsint under lugg och morrar, Vaughn gör mest en parodi på en tonårstjej. Det är inte skämskuddenivå men speciellt bra är det inte.

Turligt nog är filmen trots allt ganska så rolig och The Butcher är en uppfinningsrik mördare som använder sig b.la av sågmaskiner, vinflaskor och toalock i sina mord. Det var även extra roligt att få se Alan Ruck i en liten roll som sadistisk träslöjdslärare även om man där fick en påminnelse om att åren går. Freaky blir en lättsam bagatell som troligen hade varit bättre om man hittat skådisar som funkat i de omvända rollerna.

Regi:  Christopher Landon

Betyg: 5/10

Yummy (2019 Belgien)

Belgisk skräckkomedi? Nåväl belgarna har gjort relativt godkända rullar inom genren tidigare med rullar som Cub och LinkeroeverI Yummy åker Alison som av naturen utrustats med enorma bröst till en plastikkirurgi klinik tillsammans med sin mamma och pojkvän. Den sistnämnde som motvilligt stöd då Alison ska göra en bröstreduktion, den förstnämnda för att putsa bort lite rynkor. Kliniken ligger i någon öststat och har valts efter pris och man får vad man betalar för. Det är ett sunkigt ställe där man verkar jobba efter löpandebandprincipen. Att man på kliniken sysslar med andra saker i komplexets källare blir pojkvännen snart varse då han råkar öppna fel dörr och snart får alla fly för sina liv från massa halvsnabba zombies.

Min känsla är att filmen är gjord lite på en höft men att man trots allt satsat en del på projektet. För mig var skådisarna okända men om man kollar in deras trackrecord på Imbd drar jag slutsatsen att de är ganska så kända i hemlandet.

Man har valt att satsa på blod, gore och sanslösa scener istället för smart dialog men några gånger skrockade jag trots allt till. Speciellt spännande blev det aldrig men vill man se förfrusna penisar, fettsprängning och försök att klättra med hjälp av tarmar kanske filmen kan roa. Själv hamnar jag på ett mjae eller med lite god vilja underhållning för stunden.Jag anar att Yummy är en film där skådisarna har roligare än publiken.

Regi: Lars Damoiseaux

Betyg: 4/10

Borat Subsequent Moviefilm: Delivery of Prodigious Bribe to American Regime for Make Benefit Once Glorious Nation of Kazakhstan (2020 Storbr)

För enkelhetens skull tar jag och kallar uppföljaren till Borat (2006) för Borat II. Ja vad ska man säga? Sacha Baron Cohen kör på i samma hjulspår. En ganska larvig handling som jag inte tänker gå in på här används som ursäkt att filma en handfull scener där man utsätter både kända och okända personer för Borats upptåg. Tycker man som jag att detta är underhållande är filmen naturligtvis bra.  Jag bör dock påpeka att humor av detta slag ger mig både stress och ångest. Vid åtminstone två tillfällen får jag pausa filmen och ta en kort promenad i hemmet för att hyperventilera färdigt.

Det är en upprepning av förra filmens koncept men det har gått nästan 15 år sedan sist och det USA som Borat besöker är ett land med hårdare klimat. Iofs så visade Cohen detta redan i HBO-serien Who is America? som i mitt tycke är bättre då man slipper dras med en påtvingad handling utan satsar helt på de ”dokumentära” scenerna.

Det som är filmens styrka är att Cohen inte verkar ha några spärrar, får han en ide vare sig det rör filmens handling eller s.k dolda kameran moment kör han på och resultatet blir oftast bra. Filmen är som de flesta komedier, ibland funkar det ibland inte, och vissa skämt körs verkligen ett par gånger för ofta. Det nya tillskottet i handlingen Tutar (Borats dotter) var ett lyft och jag kommer till döddagar komma ihåg balscenen som i efterhand visade sig vara halvfejkad.

Regi: Jason Woliner

Betyg: 6/10

A Rainy Day in New York ( 2019 USA)

Woody Allens senaste rulle fick inte biopremiär av skäl jag inte tänker diskutera här. Jag tar mig an filmen och lämnar MeToo diskussionen därhän för denna gång.

Collegestudenten Gatsby har planerat en romantisk helg i New York med sin flickvän Ashleigh i samband med att hon ska intervjua en regissör för skoltidningen. Intervjun ska bara ta en timme så paret har resten av helgen på sig att gå på pianobarer, åka häst och vagn och annat som man nu gör i The Big apple när man är förälskad. Det blir inte riktigt som någon av de två tänkt sig och helgen blir allt annat än romantisk.

Allen har ofta en hög lägsta nivå, åtminstone har det varit så bland de 15 – 20 tal filmer jag sett av regissören. A Rainy day in New York kanske inte hör till hans mest minnesvärda filmer men den har en sak som gör att den lyfter lite extra för mig nämligen Elle Fanning i rollen som Ashleigh.

Bland det roligaste jag vet på film är korkade människor och Ashleigh är kanske inte direkt  korkad men hon är så naiv att klockorna stannar. Jag brukar inte skratta men när Ashleigh öppnar käften skrattade jag till högt ett par tre gånger under filmens gång. Vad jag förstått är Elle Fanning en skådis som är lite i ropet något jag kan förstå efter att ha sett henne i dagens film och framför allt i HBO-serien The Great. Gatsby spelas av Timothée Chalamet en annan skådis som jag förstått också är i ropet. För mig är han nog mest en fladdrande lugg med kisande ögon och är i mina ögon utbytbar. Däremot  var Selena Gomez  i rollen som Gatsys kaxiga vän Chaz en positiv överraskning.

A Rainy day in  New York var en både mysig och rolig film iofs med fjäderlätt handling men måste allt vara så komplicerat ibland räcker det enkla en bra bit. Jag fick i alla fall mersmak på att se fler filmer av Woody Allen. Jag har en hel del att välja på.

Regi: Woody Allen

Betyg: 7/10

De otrogna (2020 Italien)

Den här Italienska filmen är en nyinspelning av en fransk film med samma namn. Filmen består av en handfull historier som rör mäns otrohet mot kvinnor och tanken är väl att den ska vara rolig. Två av historierna är faktiskt detta den ena om en man som bekänner sin otrohet för sin fru och han blir allt ynkligare och patetisk ju längre diskussionen pågår. Jag skrattade gott åt den ynklige mannen och berättelsen har en ganska så rapp dialog. Den andra historien är mer åt det pinsamma hållet och handlar om en man som desperat försöker vara otrogen på en konferens. Ju hårdare han försöker desto mer desperat framstår han och här kom skämskudden till användning.

De övriga historierna är inte lika roliga och tangerar ibland gränsen till att bli obehagliga. Jag vet inte hur man tänkt sig att en historia om en man som driver sin fru till att tvivla på sitt eget förstånd är. Däremot är det underbart att lyssna på folk som grälar på italienska det måste vara värdens bästa språk att argumentera på. Mitt tips är att se berättelse två och tre och sen skippa resten.

Regi: Stefano Mordini

Betyg: 3/10