Happy death day 2U (2019 USA)

Happy death 2U tar vid där förra filmen slutade men vi får nu till en början följa Ryan som hade en biroll i förra filmen. Han klantar till det rejält för sig och det visar sig att det är han som ligger bakom tidsloopen som drabbade Tree i förra filmen. Be mig inte förklara hur men Tree hamnar nu i en tidsloop i ett alternativt universum som nästan är identiskt med det hon lämnade. Tillsammans med Ryan måste hon nu försöka ta sig tillbaka till sitt eget universum. Det hela blir inte lättare av att hon även i detta universum jagas av en mördare. Vem sa att livet skulle vara lätt?

Det är inte ofta man blir överraskad av en uppföljare i skräckgenren men här har man valt att gå en helt annan väg nämligen från popcornskräckis till en i sina stunder hejsansvejsan film, iofs med lite blod men avsevärt mer roligt än skrämmande. Om jag skulle drista mig till att likna filmen med någon annan rulle skulle det nog bli Back to the future 2. Det är full fart och man verkar ha haft roligt på inspelningen vilket har smittat av sig på själva filmen. En del skämt faller platt men det är hela tiden så over the top att jag köper handlingen och alla plot-holes rakt av utan större eftertanke. En rejält underhållande film där skådisen Jessica Rothe är suverän i rollen som den ständigt (av förklarliga skäl) irriterade Tree.

Man bör dock ha sett första filmen innan man ger sig på denna annars kan nog ett och annat vara ganska så obegripligt.

Regi:  Christopher Landon

Betyg: 7/10

Annonser

Tag (2018 USA)

Att komedigenren kan vara svår är kanske inte så konstigt då smaken om vad som är roligt skiljer sig mycket åt. Själv är jag svårflörtad, skrattar sällan och vanligtvis nöjer jag mig med att filmen åtminstone är roande. Även om jag är svårcharmad brukar jag åtminstone förstå vad folk tycker är roligt även om jag själv inte gör det. Galenskaparna, romantiska komedier, Stefan & Krister listan kan göras lång på saker jag inte alls tycker är roliga men jag förstår varför folk tycker det är underhållande. Filmen Tag är ett unikum i detta sammanhang då jag inte alls begriper vad som är roligt med filmen.

Tag är baserad på en verklig historia om vuxna män som leker tag (kull på svenska eller kacken som leken hette i min avlägsna barndom). Möjligtvis är tanken på att vuxna män leker kull rolig men att sitta och titta på vuxna män som leker denna lek i nittio minuter är inte roligt alls. Jag vet inte, jag kanske missade en poäng någonstans, jag kanske bär på ett barndomstrauma rörande kull eller så är det så enkelt att en massa folk tappade konceptet och gjorde en komedi som inte alls är en komedi fast alla trodde att de gjorde en komedi. Vad vet jag? Det enda jag vet är att filmen inte var rolig och att skådisen Leslie Bibb ser ut som ett grinande kranium när hon ler – alltid något.

Regi: Jeff Tomsic

Betyg: 1/10

 

What we did on our holiday (2014 Storbr)

I familjen McLeod råder det kaos. Paret Abi och Doug ligger i en bitter skilsmässa men då farfadern i familjen fyller 75 och ska ha ett stort kalas i Skottland med över 200 gäster vill man inte lägga sordin på stämningen och kommer överens om att hålla skilsmässan hemlig. Abi och Doug instruerar sina ungar noga om vad de får säga och inte till släkt och bekanta för att inte avslöja hur det egentligen ligger till med familjelyckan. Det går väl si så där med den saken.

Då  What we did on our holiday är en brittisk film har den med en viss svärta som skulle saknas i en liknande film om den kom från USA. Den där familjära kletigheten finns i och för sig men det körs inte ned i halsen på mig som tittare vilket gör att filmen trots sina klyschor är ganska så bra. Visst slutet är smetigt men det har ändå en viss värme som känns äkta. Att farfar McLeod är en schablonbild av en kuf med hjärtat på rätta stället och känns som en en farfar man skulle få leta med ljus och lykta efter i det verkliga livet står jag också ut med. Då filmen utspelar sig i Skottland måste man också spela ett par låtar av The Waterboys, som ni ser, klyschorna haglar men filmen har det där lilla extra som gör att jag köper dem/står ut med dem.

Skådisarna gör ett bra jobb med sina roller och lyfter filmen ett extra snäpp speciellt Rosamund Pike är härlig i rollen som stundtals furiös f.d fru. Än bättre är parets tre barn som är ena märkliga skapelser. Det finns alltid undantag som bekräftar regeln i det här fallet ungar på film. De är både roliga och spelar riktigt bra! Deras ständiga frågor till sin farbror vars frustration växer vid varje följdfråga hör till en av filmens höjdpunkter.

Klart att What we did on our holiday är en bagatell och ingen omistlig film men jag tyckte att den var sevärd i all sin enkelhet och hade en riktigt trevlig stund.

Regi: Andy Hamilton, Guy Jenkin

Betyg: 7/10

 

Juliet naked (2018 USA)

Frun gillar s.k trevliga filmer (vilket iofs jag också gör men vi har av och till lite olika syn på vad en trevlig film är) och då jag hört gott om denna rulle föreslog jag den när den dök upp hos Cineasterna härom veckan. Annie lever i ett litet samhälle tillsammans med sin sambo Duncan som är helt besatt av musikern Tucker Crowe som försvann mitt under en spelning för flera år sedan. Duncan driver ett diskussionsforum tillsammans med andra män där de diskuterar och dissekerar Crowes liv in i minsta detalj . Annie däremot känner att hennes liv hamnat i en återvändsgränd men vet inte riktigt vad hon ska göra. Så en dag får hon ett mail av någon som säger sig vara just Tucker Crowe.

Jag vart allt lite tveksam då filmen till en början hade alla kännetecken av att vara en s.k rom/com något som aldrig kan vara bra i min bok. Filmen utvecklade sig till att bli mer av ett drama med komiska och romantiska inslag. Tacksamt nog så lyste det där smetet och kletet samt kärnfamiljspropagandan med sin frånvaro och filmkvällen blev riktigt trevlig.

Det är en underhållande historia som puttrar på i stabila 90 minuter med bra skådisar. Det som verkligen lyfter Juliet naked är Ethan Hawke i rollen som Tucker Crowe. Denna skådis har för mig gått från klarhet till klarhet. Jag var aldrig speciellt förtjust i honom när han var yngre, han gav intrycket av att vara lite av en posör som bara försökte vara cool och intellektuell. För var gång jag sett karln på duken och rutan har han bara blivit bättre och bättre som skådis och börjar så smått bli till en favorit. Naturligtvis är både Rose Byrne och Chris O’Dowd som spelar Annie och Duncan också bra men för mig var en stor del av filmens behållning just Ethan Hawke. Vill man har en trevlig stund utan några större krusiduller torde Juliet naked passa bra alla dagar i veckan.

Regi: Jesse Peretz

Betyg: 7/10

Anna and the apocalypse (2017 Storbr)

Det lackar mot jul men Anna har ingen julefrid i själen. Hennes far har fått reda på att hon tänker ta ett sabbatsår från studierna för att resa, något han ogillar, hennes bäste vän John vill gärna att vänskapen utvecklas till något annat och skolans mobbare Chris kastar lystna blickar efter henne. Det kanske kan vara skönt då att staden/landet/världen? kastas in i en zombieapokalyps så man slipper alla vardagliga problem. Utbrottet sker snabbt och Anna och några vänner har förskansat sig i stadens bowlinghall när de hör att skolan är stället man ska samlas på. Vännerna ger sig ut på en vandring mot skolan där de får kämpa mot zombifierade julhandlare, snögubbar och jultomtar mixat med lite sång och dans.

Steffo tipsade mig om denna film som påstår sig vara en mix av La la land och Shaun of the dead. Det är att ta i tycker för så bra är inte filmen. Jag har inga problem med genremixen då det är tänkt att vara en komedi. Det hade varit svårare med denna blandning om filmen varit menad som en riktig skräckis. Skådisarna var okända för mig men det sköter både sång,dans och agerande bra. Låtarna håller genomgående hög klass och ett par stycken var faktiskt så bra att de satte sig på direkten.

Mitt problem med filmen var att den är ganska så rolig till en början men ju närmare finalen man kommer desto mörkare blir berättelsen. Det gav liksom lite smolk i min glädjebägare. Trots en och annan käck sång kunde inte min stämning höjas efter att ett par sympatiska rollfigurer strukit med. Jag vill nästan gå så långt att påstå att det kändes opassande att man börjar sjunga och dansa i samband med att nära och kära strukit med. Nu vet jag att detta sker av och till i musikalernas underbara värld med de filmerna har en annan känsla från start. Det kan falla sig som så att jag är överkänslig i detta fall och en och annan kan säkert rycka på axlarna åt min invändning. Filmen är i vart fall sevärd.

Regi: John McPhail

Betyg: 6/10

Sofias film för dagen

 

The Party (2017 Storbr)

Klart det ska firas när Janet har fått en viktig post i  partiet. Hon bjuder in sina närmaste bekanta till en liten fest. Ett par minuter in i filmen inser jag som tittare att det kommer bli allt annat än ett lyckat party. Giftiga kommentarer, en pistol på drift, otrohet och uppbrott är vad som hamnar på dagordningen istället för en trevlig stund i vänners lag. Folk är mer eller mindre halvhysteriska och den ende som verkar bevara lugnet är tysken Gottfried. som mest glider runt och tar emot sin frus giftiga kommentarer med jämnmod. I slutändan anar jag att det varit bättre om Janet firat sin utnämning med en kopp te.

The Party är en film i det lilla formatet. Filmen utspelar sig i Janets hus och man rör sig gnabbades mellan rummen. Pinsamheter läggs på hög vilket när det sker på film ger mig en lätt ångest samtidigt som jag har väldigt roligt åt rollfigurernas tillkortakommanden.  Det finns inga roligare gräl än de mellan akademiker eller kulturpersonligheter då bråken många gånger handlar om petitesser som blåses upp till ofantliga proportioner vilket gör att alla inblandade får ett löjets skimmer över sig. Nu är det iofs allvarliga ting man bråkar om på Janets party än t.ex rikligt användande av läppglans men det blir underhållande att se hur alla gör sitt bästa för att hålla masken, något man inte lyckas speciellt bra med.

Skådisarna är top notch från Kristin Scott Thomas som spelar värdinnan till Bruno Ganz som spelar den hunsade Gottfried. The Party är en kort film (71 minuter) i svartvitt  regisserad med säker hand av  Sally Potter och en av de bästa filmerna 2017 – tycker jag.

Regi: Sally Potter

Betyg: 8/10

Velvet buzzsaw (2019 USA)

Efter att ha sett skräckkomedin Velvet buzzsaw är det bara att inse att Jake Gyllhaal är den okrönte mästaren i att krama armbågar. I denna film spelar Gyllenhaal konstkritikern Morf Vandewalt. Dagarna består i vad kulturfolk vanligtvis verkar sysslar med, kindpussar, floskler, sprida tomma komplimanger samtidigt som man pratar skit om de som inte närvarande. En ärelysten assistent, Josephina,  kommer över ett stort antal målningar från en avliden konstnär. Tillsammans med sin chef Rhodora Haze prånglar de ut målningarna till en beundrande allmänhet samtidigt som Morf skriver på konstnärens biografi. Ju mer Morf undersöker dennes historia desto obehagligare verkar konstnären vara. När folk som haft med målningarna att göra börjar stryka med på de mest gruvliga vis börjar den armbågskramande konstkritikern undra om det inte vilar en förbannelse över konstverken.

Det här var en mycket roande film som tilltalade mig hel hel del. Det är Dan Gilroy som skrivit och regisserat filmen, han har även gjort den mycket sevärda Night crawler som kom 2014. Om man ska jämföra de två är Velvet buzzsaw en lättsammare film men den svarta humorn och ironin från Night crawler återfinns även här. Skådisarna är bra och Gyllenhaal är mycket bra i rollen som konstkritikern Morf som är en mycket ambivalent människa. Samtidigt som han slaktar konstnärer med sin kritik och uttalar sig om konst utan att darra på manschetten är han likväl ängslig och osäker på sig själv som människa  något som Gyllenhaal gestaltar bra med en underhållande kroppsspråk. Rene Russo och Toni Colette är även de roande som samvetslösa gallerister, ja hela ensemblen är en underhållande skara som infriar alla fördomar om kulturfolk man (jag) har. Skräckmomenten är kanske inte speciellt rysliga då filmen är avsevärt roligare än spännande men det är en underhållande touch i filmen med levande konstverk.

Klart sevärd blir mitt korta omdöme

Regi: Dan Gilroy

Betyg: 7/10

Bröllopet (1973 Sverige)

Ja herre jestanes vilken dålig film detta var. Om jag skulle göra en tio i topp på de sämsta filmerna jag sett har Bröllopet en given plats. Jag hade en hel del förväntningar på rullen då den är regisserad av Jan Halldoff som året innan gjorde den fantastiska Firmafesten. Rollistan var lovade med  b.la Eva Bysing, Bernt-Åke Varg, Margaretha Krook och Lars Amble (och då har jag bara skrapat på ytan av alla som är med i filmen). Denna katastrof till film får Drra på en kul grej på väg till Götet att vara en sansad film vid en jämförelse.

Eva och Kent ska gifta sig men Eva får tvivel på bröllopsdagen men en valium från mamma gör henne medgörlig. Den enda handling i filmen jag kan skönja är att brudparet försöker ligga med varandra under bröllopsfesten men lyckas inte då brudgummens kusin/farbror sätter på alla kvinnor han kommer åt i en rasande fart och därmed på något mystiskt vis lyckas ockupera alla sovrum. Resten av speltiden fylls ut av konstiga människor och skämt som inte alls är roliga bara märkliga. Ett litet axplock: Margareta Krook och Inga Gill tävlar i olika friidrotter, en av gästerna blir besatt av en moraklocka och plockar isär den, en man dyker efter sprit som tappats i sjön m.m och så här fortsätter det i 80 mycket plågsamma minuter.

Inte ens sköna 70-tals frisyrer och utsvängda jeans kan rädda denna dynga. Ibland kan sådana här filmer bli roliga då de är så dåliga att de blir bra eller att de har en viss charm då det är ett ärligt men misslyckat försök att göra en film men Bröllopet har inget av dessa drag – det är bara en skitfilm trots Halldoff och gräddan av svenska skådisar.

Jag är dock inte den som är den. På C-more finns även Halldoffs Rötmånad med Carl-Gustaf Lindstedt och Christina Lindberg det kan nog vara något – hoppas jag.

Regi: Jan Halldoff

Betyg: 1/10

Vice (2018 USA)

Ondska kan komma i olika skepnader. Det kan vara en koppärrig paranoid gubbe med valrossmustasch eller en empatilös kärring med handväska och ful frisyr eller som i fallet i dagens rulle en till synes oansenlig  och överviktig man med hjärtproblem som lystrar till smeknamnet Dick (tänk om filmen ändå hade fått detta namn istället för Vice).

Filmen handlar om Dick Cheneys liv. Dick vem? kanske en del säger. Han var b.la vicepresident under George W Bush presidentskap men har verkat i maktens bakgrund sedan Nixons tid. Filmen är en studie i hur han hela tiden manipulerar sin omgivning och tar tillfällena i akt för att stärka sin makt i kulisserna. Under Bushs regim är det mer Cheney än presidenten som bestämmer.

Adam McKay har regisserat filmen och stilen påminner i mångt och mycket om hans tidigare film The Big short. Det är en film som tar upp allvarliga ämnen på en komiskt sätt med snabba klipp och och tidshopp. Filmens första halva kan vara något förvirrande innan man fått pejl på vem som är vem. Det är en klar fördel om man har någorlunda susning om amerikansk politik och speciellt då republikanska politiker.

Hur mycket som är sant eller inte får stå för regissören som säkerligen överdriver en hel del men vissa fakta är oomkullrunkeliga  vilket gör att skrattet fastnar i halsen. Här har vi en grupp politiker som använder sin makt till att kratta manegen för sig själv och sina kompisar i näringslivet (något som även i Sverige blivit allt vanligare t.ex Filippa Reinfeldt och Kjell Olof Feldt för att nämna några som använt politiken för att sko sig själva) kostar de personliga målen människoliv bryr man sig inte. Står sanningen i vägen för de politiska och de personliga målen ser man till att ändra den så man får med sig opinionen. Mitt i denna malström av korruption står Cheney påhejad av sin fru och kompisar. Förklaringen till att de kan hållas ger filmens berättarröst tidigt i historien: Vem orkar bryr sig om budgetar och politik efter jobbet? Då vill man ha roligt och slappna av.

Det är en väl producerad film med helt suveräna skådespelarinsatser från Bale som spelar Cheney, Adams hans fru och Carell Rumsfeld. Problemet är väl att det är en polariserande tolkning och presentation av historien vilket säkert kan skrämma bort en och annan tittare men jag fann filmen underhållande och rolig sedan får man ta ett och annat med en nypa salt.

Regi: Adam McKay

Betyg: 8/10

Holmes & Watson (2018 USA)

Jag vet inte om skådisar läser de manus de får tillskickade eller inte men det är en gåta hur man fick; Will Ferrell ,John C. Reilly, Rebecca Hall, Ralph Fiennes, Rob Brydon , Kelly Macdonald, Steve Coogan och Hugh Laurie att ställa upp i denna sörja. Marcus sa med en tung suck efter föreställningen: Det känns som att rollfigurerna i Stepbrothers fått möjligheten att göra en film” Jag kan inte göra annat än att instämma.

Redan i första scenen börjar det krypa i kroppen på mig när Ferrell (Holmes) och Reilly (Watson) talar med tillgjord engelsk dialekt – något de fortsätter med filmen ut. Skämt annonseras övertydligt innan de sker och man upprepar och drar ut på scener och skämt som inte ens var roliga första gången och både manus och skådisar tramsar runt i 90 minuter. Fanns det ingen på plats som drog i nödbromsen och ställde frågan vad man sysslade med?

Filmen är inte helt körd. En del saker funkar. Dels är slapsticken rolig, jag är svag för skämt av den karaktären och finner det följaktligen roligt när Holmes och Watson ska försöka knöka in en avsvimmad Drottning Victoria i en koffert som ska skickas till Afrika. De tillfällen filmen blir konstig och touchar det bisarra uppskattar jag också men som sagt det är korta tillfällen i en film som känns slappt skriven och producerad men som sagt hur i helvete fick man så många bra skådisar att ställa upp?

Regi: Etan Cohen

Betyg: 2/10

A Simple favor (2018 USA)

Änkan och den något övernitiska hemmafrun Stephanie får en ny kompis i Emily. De två är väldigt olika och borde kanske egentligen inte komma speciellt bra överens. Emily jobbar på ett modemagasin, har hela garderoben full i snygga kläder, dricker och svär som en borstbindare. Stephanie har en vlogg där hon ger tips på hur man bäst sköter vardagssysslorna och har en bruk i hemmet man lägger en slant i när man svär. En förklaring till deras vänskap kan vara den gamla klyschan att ”opposites attract”. När så Emily ber Stephanie om en enkel tjänst en dag sätter detta igång en händelsekedja ingen kunde ana eller åtminstone inte Stephanie kunnat föreställa sig.

Den här filmen hamnar thrillerkomedi facket en blandning som kan vara svår att balansera men jag tycker nog att regissören Paul Feig lyckas ganska så väl med uppgiften. Mysteriet är intressant och även om man använder sig av en rejält sliten tvist t.om så sliten att jag inte trodde någon använde sig av den nu för tiden blev jag en kort stund dragen vid näsan. A simple favor är mer rolig än spännande men för mig funkade mixen. En stor anledning är att jag inte än tröttnat på Anna Kendrick, som vanligt spelar hon här en lite lätt förvirrad och småknäpp rollfigur som ställer till det mer eller mindre för sig själv och sin omgivning. Filmen stora överraskning var Blake Lively som brukar vara en trist skådis men här riktigt glänser hon i rollen som Emily. Det kanske inte är fel på skådisen utan hennes tidigare val av filmer?

Möjligtvis kan man invända att plotten läcker som ett såll och tål verkligen inte att granskas närmare i sömmarna men å andra sidan kanske man inte ska ta denna rulle på för stort allvar.  Tills på köpet får man hel hel del ursnygga kläder och ett soundtrack bestående av härliga 60-tals låtar från Frankrike.

Ett tack till Sofia för tips om filmmusiken och indirekt filmen.

Regi: Paul Feig

Betyg: 6/10

Prästen i paradiset (2015 Sverige)

Prästen Carro åker till Thailand för att hjälpa kyrkans man på plats, Krister, med att inviga en ny kyrka. Det är bråttom då statsministern tänker närvara på invigningen. På plats inser Carro att hennes uppdrag är kört,  Krister har supit och spelat bort budgeten och verkar inte bry sig nämnvärt om denna fadäs. Carro vill inget annat än att lyckas med sitt uppdrag då kyrkorådet mer eller mindre lovat henne det eftertraktade pastoratet Ingarö om hon ror invigningen i hamn.

Prästen i paradiset är troligen en helt ok film för de flesta. Den är lite smårolig, Kjell Berqkvist är med och spelar…..Kjell Bergqvist, det är välkända semestermiljöer för många svenskar och lite lagom exotiskt och Kjell ”Jägarna” Sundvall regisserar. Handlingen är iofs ganska så simpel men den har potential och man skulle nog kunna göra underhållande soppa på denna spik. Tråkigt nog så har denna rulle en air av TV4 över sig och de står mycket riktigt som medproducenter i eftertexterna. Det är en film där man gjort det mesta i sin makt för att det ska bli en film som lockar hela familjen att titta. Inget fel i det men det här fallet blir det väldigt urvattnat vilket är tråkigt då det troligen kunnat bli en film med avsevärt mer bett i. Det mest obekväma som sker i filmen är en episod med en guldfisk och jag är säker på att produktionsledningen hade ett extrainsatt möte om den sekvensens varande i filmen eller inte.

Nä detta funkar inte för mig. Det är alldeles för plastigt och ansträngt inkluderade för att jag ska kunna uppskatta filmen men bottenbetyg blir det inte, jag fick fina miljöer och helt ok skådespelare. Jag kan dock inte skaka av mig känslan av att filmen är mer en ursäkt för att ett gäng folk ville ha en betald semester i Thailand än att man brann för projektet.

Regi: Kjell Sundvall

Betyg: 3/10

Friday the 13:th VI: Jason lives (1986 USA)

Tommy, Jasons baneman, sticker från mentalsjukhuset då han en gång för alla vill göra sig av med Jason. Hans plan är att gräva upp Jason och bränna liket. Oturligt nog slår blixten ned i Jasons kropp (som av någon märklig anledning är relativt intakt efter ett decennium under jord) och han vaknar till liv. Sin långa inaktivitet tar Jason igen med råge under sin raska marsch tillbaka mot Crystal lake, jag räknade till 17 dödsoffer men kan ha missat något. Tommy är det ingen som tror på, han blir inburad av polisen då de tar honom för en lallande tok. Turligt nog för Tommy så har sheriffens söta dotter inget som helst förnuft och befriar Tommy som hon egentligen inte vet någonting mer om än att han är på rymmen från ett mentalsjukhus.Tommy har en plan hur man ska göra sig av med Jason för gott då han köpt en hög ockulta böcker på en bensinmack (intressant sortiment).

I del sex i denna filmserie har man helt kastat alla försök till att vara skräckfilm överbord. Jag skulle nog vilja kalla filmen för en mycket blodig komedi. Jason blir också här ett övernaturligt väsen något man iofs har anat tidigare då han har haft en läkningsförmåga som skulle göra självaste Wolverine grön av avund. Då man inte riktigt orkat med någon större arbetsinsats i manusarbetet kastar man in folk från höger till vänster för att bli slaktade. Alkoholiserade kyrkvaktmästare, paintballentusiaster och förälskade par ja alla har detta ödesdigra dygn haft på känn att de måste dra till skogs.

Filmen är fylld av märkligheter, en sheriff som inte kan sköta sitt jobb, något som jag inte kan beskriva bättre än danssex och ett par närbilder på ett skrev (det sistnämnda anar jag är till tröst för de ystra tonårspojkar som inte får se några bara bröst i denna film). Filmen har även en hel del härliga repliker b.la nedanstående mellan två ungar som gömmer sig under en säng medan Jason decimerar lägerpersonalen.

Tyen: You know what I think? I think we’re dead meat.

[a little later on, after hearing Megan screaming]

Tyen: REAL dead meat.

Billy: So, what were you gonna be when you grew up?

Friday the 13:th VI: Jason lives är inte bra och den är inte heller spännande men den är förbaskat underhållande om man bara är på rätt humör.

Regi:Tom McLoughlin

Betyg: 4/10

The Mule (2014 Australien)

Ray har ställt till det för sig. Under en resa till Thailand har han motvilligt gått med på att smuggla ett kilo heroin. Metoden han använder sig av är att svälja heroinet i kondomförpackningar. Ray som inte är speciellt smart åker dit i tullen och blir isolerad i ett hotellrum tillsammans med polisen som väntar på att han ska skita ut knarket. Det polisen inte räknat med är att Ray är lika stönig som han är korkad och det kommer bli en lång väntan. På utsidan blir knarkbossen allt mer nervös över att Ray ska skvallra och börja smida planer på hur han ska ska klara sig undan fängelse.

Det låter som en komedi, Mule är dråplig i sina stunder men filmen är mer allvarlig än rolig (och ganska så äcklig vid ett par tillfällen – Ray gör som sagt allt i sin makt för att polisen inte ska få tag på hans knark). Filmen lyckas med att hålla balans mellan komedi och allvar och slår inte för mycket åt endera håll. Skådisarna är bra där Hugo Weaving som polis och John Noble i rollen som den allt mer stressade gangsterbossen sticker ut lite extra. Klart godkänd film från Australien som är värd en titt men man ska kanske inte äta mat samtidigt som man ser filmen.

Passar på att tacka Movies noir för filmtipset.

Regi: Tony Mahony, Angus Sampson 

Betyg: 6/10