Bohemian Rhapsody (2018 Storbr)

Ännu en BOATS, denna gång om Queens sångare Freddie Mercury. Vi får följa gruppen och då främst deras sångare från att de bildas till deras succéframträdande på Live aid galan 1985. Nu är jag inte ett jättefan av gruppen, jag gillar deras musik och har haft ganska bra koll på vad de sysslat med sedan jag blev medveten om Queen i.o.m plattan News of the world. Att det blivit film om dem förstår jag då Queen haft en turbulent historia med bråk mellan medlemmar, spelningar i Sun city (klädsamt ignorerat i filmen), skandalrubriker och som final ett tragiskt dödsfall. Det märkliga är nog att det inte blivit en film tidigare.

Bohemian rhapsody är helt ok jag kan nog sträcka mig till att säga ganska så bra. Filmen betar pliktskyldigt av en och annan händelse, har med lite allvar, lite hjärta och smärta. Som så oftast när jag kollar in en BOATS sitter jag och tittar oberört men intresserat på filmen. Det är väl först i filmens final man får lite wow-känsla när konserten på Wembley visas. Det är en fantastisk final på filmen och visste jag inte bättre skulle jag kunna tro att det var den riktiga gruppen som framträdde.

Mitt problem med filmen är samma som med alla filmer i genren. Jag VET att man måste tänja en del på sanningen då verkligheten sällan överträffar dikten. Jag VET att man måste ändra i skeenden både kronologiskt och vad som egentligen hände därför att göra det hela mer begripligt för en bred publik. Jag VET också att man måste kratta manegen dramaturgiskt för att berättelsen ska bli mer gripande. I Bohemian rhapsody är det så välkrattat att det inte ligger ett sandkorn fel lagom till finalen. För att få största känslomässiga utdelning har man stuvat om historien rejält och det jag blir mest nyfiken på är hur de forma Queen-medlemmarna som vart inblandade i filmen kände när de bokstavligen såg hur verkligheten bit för bit monterades ned för att kunna ge plats åt en mycket tillrättalagd historia.

Regi Bryan Singer

betyg: 6/10

Annonser

Glass (2019 USA)

Stackars M. Night Shyamalan, han fick en stor hit med Det 6:e sinnet och sedan har det sakta men säkert gått utför. Varje ny film var lite sämre än den föregående och han nådde botten med The Happening och stannade där. Senaste decenniet har han inte haft det så lätt när det rör filmens värld. Hånad, utskrattad och uträknad (det många verkar missa är att folk trots allt gått och sett hans filmer då alla filmer förutom Lady in the Water gjort en ganska så bra vinst) trodde man att hans dagar var räknade men så kom The Visit som mottogs ganska väl och Split blev än mer uppskattad speciellt då slutscenen länkade samman denna rulle med Unbreakable som kom för 19 år sedan. Frågan var nu om Shyamalan skulle infria förhoppningarna med filmen Glass som är en direkt fortsättning på Split.

För att till fullo uppskatta Glass bör man ha sett Unbreakable och Split. Klart att man kan se filmen utan att ha kollat in de tidigare filmerna men det blir en fylligare historia om man har dessa i ryggen. Efter händelserna i Split härjar The Beast på Philadelphias gator. David Dunn är honom på spåren när de båda infångas av polisen och hamnar på ett hem för mentalsjuka under ledning av en psykiatriker som specialiserat sig på folk som tror att de är superhjältar. På institutionen finns också en neddrogad Elijah Price (Mr. Glass) frågan är bara hur neddrogad han är och vad har egentligen psykiatrikern för agenda? Många frågor men alla svar ges innan filmens slut.

Klart jag hade stora förväntningar på denna rulle då jag gillar både Unbreakable och Split. Jag var också förberedd på att filmen inte skulle bli en CGI-fest a la´ MCU då  Shyamalan är en stillsam historieberättare. Hans filmer är ganska långsamma och han brukar inte använda sig av storslagna scener. Nu är det som så att jag är förtjust hans regi och det har nog varit den främsta anledningen till att jag troget sett nästan alla hans filmer på bio. Glass var inte en besvikelse och jag gillade de vägar historien tog men jag hade kanske väntat mig lite mer än vad jag fick. Det är inget wow-ögonblick i filmen och inte heller någon speciellt minnesvärd scen. Filmen lunkar på i två timmar och jag vare sig nöjd eller missnöjd. Jag kan känna att regissören skulle kunnat utnyttjat sin story bättre och att han är lite väl förtjust i att låta James McAvoy spela upp alla sina olika personligheter framför kameran. McAvoy torde ha haft sitt livs stund men som tittare kan jag tycka det blir lite tjatigt i längden, jag har redan sett detta i Split. Filmen duger vare sig mer eller mindre.

Regi:M. Night Shyamalan

Betyg: 6/10

Sofia var inte riktigt lika nöjd.

A Simple favor (2018 USA)

Änkan och den något övernitiska hemmafrun Stephanie får en ny kompis i Emily. De två är väldigt olika och borde kanske egentligen inte komma speciellt bra överens. Emily jobbar på ett modemagasin, har hela garderoben full i snygga kläder, dricker och svär som en borstbindare. Stephanie har en vlogg där hon ger tips på hur man bäst sköter vardagssysslorna och har en bruk i hemmet man lägger en slant i när man svär. En förklaring till deras vänskap kan vara den gamla klyschan att ”opposites attract”. När så Emily ber Stephanie om en enkel tjänst en dag sätter detta igång en händelsekedja ingen kunde ana eller åtminstone inte Stephanie kunnat föreställa sig.

Den här filmen hamnar thrillerkomedi facket en blandning som kan vara svår att balansera men jag tycker nog att regissören Paul Feig lyckas ganska så väl med uppgiften. Mysteriet är intressant och även om man använder sig av en rejält sliten tvist t.om så sliten att jag inte trodde någon använde sig av den nu för tiden blev jag en kort stund dragen vid näsan. A simple favor är mer rolig än spännande men för mig funkade mixen. En stor anledning är att jag inte än tröttnat på Anna Kendrick, som vanligt spelar hon här en lite lätt förvirrad och småknäpp rollfigur som ställer till det mer eller mindre för sig själv och sin omgivning. Filmen stora överraskning var Blake Lively som brukar vara en trist skådis men här riktigt glänser hon i rollen som Emily. Det kanske inte är fel på skådisen utan hennes tidigare val av filmer?

Möjligtvis kan man invända att plotten läcker som ett såll och tål verkligen inte att granskas närmare i sömmarna men å andra sidan kanske man inte ska ta denna rulle på för stort allvar.  Tills på köpet får man hel hel del ursnygga kläder och ett soundtrack bestående av härliga 60-tals låtar från Frankrike.

Ett tack till Sofia för tips om filmmusiken och indirekt filmen.

Regi: Paul Feig

Betyg: 6/10

Creed II (2018 USA)

Att filmens handling från början till slut står glasklar för mig redan innan jag slinker ned i biofåtöljen är inget att hymla över. Det är film nummer åtta om den numera pensionerade boxaren Rocky och frågan är bara vilket manus Sly ska återanvända. Det visade sig bli Rocky III med några få stänk av superkalkonen Rocky IV. Rockys adept Creed är världsmästare och som gubben i lådan dyker Ivan Drago upp. Han har tränat sin son Victor och bidat sin tid och nu utmanas Creed. Manuset till Rocky III läggs över filmen likt en karbonkopia och vi vet alla ungefär hur det ska gå.

Nu kan det låta som att detta är en dålig film och det är det absolut inte. Jag har sagt det tidigare och kommer säga det igen, en bra story tål att upprepas. Sly har finslipat sin karaktärs floskler och sluddrande tal under fyra decennier och gör det numera med glans. Nu för tiden finner jag rollfiguren ganska så trevlig och lite småmysig. Boxningsmatcherna är underhållande och tugget däremellan funkar ganska så fint även om filmen känns en kvart för lång. De som verkligen sticker ut är Dolph Lundgren och Florian Munteanu (på vilken genfabrik hittade de det monstret till människa?) som spelar far och son Drago. De har inte många repliker i filmen men jävlar vad duktiga de är på att förmedla sina känslor utan att en ord sägs. Jag har alltid sett Lundgren lite som ett skämt i skådespelarsammanhang men i denna film är han mästerlig.

När jag summerar mitt biobesök blir det klart godkänt. Förutsägbart och floskelfyllt men likväl ganska så underhållande. Mitt enda stora problem är att jag hejar på familjen Drago och det är ju kört redan från start.

Regi: Steven Caple Jr.

Betyg: 6/10

Hotell Artemis (2018 Storbr)

I en mycket nära framtid, faktiskt så nära att den skulle kunna utspelas idag spelar Jodie Foster föreståndare för ett speciellt sjukhus som ligger mitt i L.A. Sjukhuset tar nämligen bara emot folk från den undre världen som av naturliga själ inte kan uppsöka den vanliga sjukvården när man blivit knivskuren, skottskadad osv. Filmen Hotel Artemis utspelar sig under en natt då man har extra mycket att göra på vårdinrättningen. I L.A pågår det ett upplopp, Artemis är fullbelagt och så får man in ett samtal om att L.A:s gangsterkung Wolf King är på ingående då han utsatts för ett mordförsök.

Jag skulle vilja påstå att detta är en ganska så perfekt fredagsfilm. Handlingen är relativt enkel så man hänger med mellan chipstuggorna. Skådisarna är klart godkända, Jodie Foster, Dave Bautista, Jeff Goldblum och Sofia Boutella fast jag under om den senare inte börjar tröttna på att ständigt bli castad som lönnmördare. Handlingen flyter på fint och det blir t.om lite småspännande mellan varven. Det är ingen film med stor budget men för den skull behöver det inte betyda att den är dålig. Det är en alldeles lagom film. Min enda undran är vad som gjorde att Jodie Foster hoppade på projektet då hon numera är ganska så sparsmakad med sina filmframträdanden.

Regi:Drew Pearce

Betyg: 6/10

 

Solo: A Star wars story (2018 USA)

Efter Rouge one sa någon chef på Disney lite kaxigt att ingen nu levande kommer få se den sista Star wars filmen och med tanke på framgången med de två första filmerna under Disneys flagg var han kanske inte helt ute och cyklade men så kom The Last Jedi och Solo och nu är det lite annat ljud i skällan. Personligen tyckte jag The Last Jedi var en av de mer uthärdliga filmerna i serien och dagens rulle var inte alls illa men å andra sidan är jag inget inbitet fan av serien.

Filmen Solo: A Star wars story ska ge oss bakgrunden till rollfiguren Han solo, något jag undrar över om någon ens bett om. Solo ska utföra ett s.k omöjligt uppdrag och leverera 100 kg av något blått glimrande jox som jag redan glömt bort namnet på men det är tydligen väldigt värdefullt till en skurk som hotar att döda Solo och hans kompisar. Storyn är en naturligtvis en ursäkt för att få berätta om Solos bakgrund vare sig mer eller mindre.

Filmen funkade ovanligt bra för mig, jag gillar heistgenren och berättelsen höll ett bra tempo. Ett annat stort plus var att det inte var så mycket muppetshow över filmen. Åtminstone verkade man inte slita som djur för att klämma in knepiga rymdvarelser som låter konstigt i var och varannan scen.  Filmens enda problem är väl att man valt att berätta Solos bakgrund. Hur mycket han än gärna vill så lyckas inte Alden Ehrenreich fylla Harrison Fords skor. Det enda han lyckas med är att stoltsera med en dasslockslugg som stundtals ligger lika fast som Roger Moores frilla i filmerna om 007. Jag var avsevärt mer intresserad av rollfigurerna  Beckett (Woody Harrelson), Qi’ra (Emilia Clarke) och Dryden Vos (Paul Bettany) än Han Solo. Nu är jag som sagt inget större fan av Star wars och det kan nog vara en förklaring till att filmen funkade bra jag såg på filmen som en sf-heistfilm och som sådan funkar den riktigt bra.

Regi: Ron Howard

Betyg 6/10

The Clovehitch killer (2018 USA)

Den har gått tio år sedan en seriemördare härjade i samhället Clovehitch, ett antal kvinnor mördades under en tid och sedan upphörde morden lika plötsligt som de började. När Tyler Burnside är ute på en dejt hittar han av en slump ett papper i sin pappas bil som gör att han börjar undra över hur väl han känner sin far. Trots att pappan som är scoutledare, familjefar och en väl ansedd medlem av den kristna församlingen verkar vara en hyvens karl väcks en gnagande oro hos Tyler över vem fadern egentligen är.

Handlingen i The Clovehitch killer har vi sett förut men en god historia kan man gärna kolla in fler gånger i olika varianter. Det som gjorde att filmen stack ut lite var dels att den i mina ögon underskattade skådisen Dylan McDermott spelar pappan i familjen. Han pendlar fint mellan att vara en god kristen familjefar till att vara rent obehaglig. Vidare är miljön intressant och irriterande irriterande. Tylers familj är nämligen rejält kristna och det är väl ok men då familjen ligger i nivå med den vedervärdiga 7th heaven familjen dvs att man moraliserar över allt här i livet ter sig deras liv i mina ögon som en enda lång plåga. Just detta gör att Tylers hem och vardagsliv är nästan lika ruggigt som seriemördarstoryn.

Filmen i sig är kanske inget speciellt men gillar man Dylan McDermott är den värd en chans.

Regi: Duncan Skiles

Betyg:6/10

Overlord (2018 USA)

Att stoppa in filmen Overlord i en genre kan vara lite knepigt då det är en krigs-thriller-skräckfilm med en knivsudd komedi som möjligtvis kan vara ofrivillig. Att titta på filmen Overlord var desto lättare då det är en underhållande bagatell där en timme och en trekvart försvann ganska så snabbt i biomörkret.

Det är natten innan D-dagen 1944. Enligt filmen så står hela denna gigantiska operation och väger på grund av ett specifikt kyrktorn i en lite fransk by. Kyrktornet innehåller nämligen en störningssändare som tydligen gör att man riskerar vara helt utan flygstöd under D-dagen. En pluton (?) skickas ut för att förstöra sändaren men det man inte vet är att leran i den franska byn hyser märkliga krafter. Nazisterna har upptäckt detta och utför hiskliga experiment på byns befolkning i syfte att ändra krigets utgång.

Logiska luckor behöver man inte leta efter i Overlord, hela filmen är en enda stor lucka och antingen köper man stolligheterna som radar upp sig under filmens gång och har en underhållande stund eller så är det bättre att hålla sig hemma. Jag köpte konceptet då jag redan innan hade anat vad det rörde sig om och det underlättar att filmen åtminstone höll sig inom de ramar den ställde upp.

Skådisarna var närapå helt ökända för mig det var nog bara Pilou Asbæk, Bokeem Woodbine och Wyatt Russell som var bekanta för mig. Den sistnämnde var kul att se i en roll där han spelar en man som för en gångs skull har alla hästar hemma i Table 19 och Shimmer lake var han kanske inte den smartaste i ensemblen. Filmen hade vunnit på att vara lite kortare då det segar till sig lite i mitten av rullen och både jag och min medtittare Stefan hade velat haft lite mer pang-pang och monster mot slutet men man kan inte få allt här i världen. Om man tar det för vad det är så är Overlord en helt ok film.

Regi: Julius Avery

Betyg: 6/10

Truth or dare (2018 USA)

Skräckfilmsveckan avslutas med en s.k popcornskräckis. Olivia begår två stora misstag redan i filmens början: Dels åker hon till Mexico på semester något som alltid slutar i elände om man är amerikansk turist än värre är att hon och hennes kompisar hänger med en ny bekantskap som verkar trevlig till en gammal kyrka. Det blir lite party bland ruinerna och den nya bekantskapen övertalar Olivia och hennes vänner att leka truth or dare (sanning eller kånka som leken heter på svenska eller sanning eller padda för oss som ser på Ex on the beach). I.om detta drabbas deltagarna av en förbannelse där man måste deltaga i leken annars dör man. Nu rör det sig inte om oskyldiga sanningar eller handlingar man måste berätta eller genomföra utan avsevärt värre saker. Olivia vars bekantskapskrets minskar markant måste hitta ett sätt att bryta förbannelsen och här dyker en annan kliché skräckfilmens värld upp som inte heller är fy skam nämligen ”den gamla och något förvirrade kvinnan som bär på en hemlighet”.

Truth or dare är lite klurigare än vad jag var van vid när det rör genren. Man lyckas med att få ihop en ganska så intressant historia och lyckas vrida till manus så pass mycket att valet av sanning kan vara lika illa som att välja konsekvens. Upplösningen var även mycket tillfredsställande då den var både smart och åtminstone för mig oväntad med en smart tvist. Det är en lättsam film med helt ok skådisar men för en stunds halvryslig underhållning duger den mer än väl.

Regi: Jeff Wadlow

Betyg: 6/10

Fiffis och Sofias val för denna sista dag på skräckfilmsveckan.

Nu var denna tema vecka över för detta år och tackar naturligtvis Fiffi &Sofia för ett gott samarbete. Vi ses väl nästa år?

 

The Night eats the world (2018 Frankrike)

Sam och hans flickvän har gjort slut, han återvänder till lägenheten för att hämta sina sista pinaler bara för att finna att hon har ett stort party. Det blir lite tjafs och Sam drar sig undan i en lugn hörna och slocknar. Nästa morgon finner han lägenheten tom men möbler ligger huller om buller och det är blodstänk på väggarna.Sam blir snart varse att på något vis har större delen av Paris befolkning förvandlats zombies. Sam är fast i hyreshuset då det är fullt av zombies (den kvicka sorten) ute på gatorna och han får göra sitt bästa för att överleva på det som finns i hyreshuset. Hans största kamp blir dock inte mot de levande döda utan mot tristessen och en psyke som sakta men säkert mals ned av det monotona livet i hyreshuset.

En del kommentarer om filmen är att den är outhärdligt tråkig och det kan jag till viss mån förstå om man väntar sig något i stil med Zack Snyders Dawn of the dead. Det händer inte så värst mycket. Sam provianterar, spelar trummor, går runt i lägenheten och gör så gott han kan för att bryta tristessen och överleva. Av och till blixtrar filmen till när Sam gör små misstag som att t.ex gå ut på gatan för att locka till sig en katt men det är först mot slutet rullen tar lite fart. Jag fann däremot filmen vara intressant och för mig blev den aldrig tråkig. Trots vardags lunken var det intressant att få ta del av Sams tillvaro och jag började fundera själv lite smått på hur man skulle hantera en liknande situation.

Regi: Dominique Rocher

Betyg: 6/10

Sofia och Fiffi har säkerligen valt filmer med lite mer fart och fläkt .

Boar (2017 Australien)

Det var ett tag sedan sist men äntligen kan en tvättäkta grisskräckis få samsas med spöken och annat oknytt här på bloggen under skräckfilmsveckan. Det finns inte så mycket att säga om Boar mer än att den levererar, eller med andra ord uppfyller förväntningarna.

En familj far ut i obygden (iofs inte så svårt då den utspelar sig i Australien) för att hälsa på en släkting. Lokalbefolkningen i den lilla staden anar att det är något som lurar i buskarna då en och annan person har försvunnit på sista tiden men det är inte mycket mer än en aning. Vi tittare vet däremot att det är ett vildsvin stor som en folkvagnsbuss som härjar runt på landsbygden och sliter allt som kommer i dess väg i bitar. När familjen bestämmer sig för en liten utflykt korsas deras väg med grisen vilket leder till skrik, blod, slafs och spring.

Boar är inte en film där man behöver lägga pannan i djupa veck för att hänga med i svängarna man vet ungefär vad som ska hända och det händer mycket riktigt. Filmen är från Australien (som även bjöd på grisskräckisen Razorback på 80-talet) och är därmed lite brutalare än vad man är van vid. Då filmen är från ”down under” är den där osäkerheten om vem som ska klara sig närvarande vilket skänker lite spänning till en så annars förutsägbar film.. Skådisarna är av varierande kvalitet men grisen har man lyckats bra med. Man lyckas också med att få en gammal luttrad skräckfilmsräv som mig att hoppa till ibland så filmen har sina spänningsmoment. Gillar man combon grisar, skräck och vildmark (på film bör tilläggas) är Boar klart värd en titt.

Detta är f.ö regissören Chris Sun fjärde film och jag blev smått intresserad av hans tidigare alster så de lär dyka upp här på bloggen förr eller senare.

Regi: Chris Sun

betyg: 6/10

Sofia och Fiffi bjuder på annat än grisar (tror jag)

The Mule (2014 Australien)

Ray har ställt till det för sig. Under en resa till Thailand har han motvilligt gått med på att smuggla ett kilo heroin. Metoden han använder sig av är att svälja heroinet i kondomförpackningar. Ray som inte är speciellt smart åker dit i tullen och blir isolerad i ett hotellrum tillsammans med polisen som väntar på att han ska skita ut knarket. Det polisen inte räknat med är att Ray är lika stönig som han är korkad och det kommer bli en lång väntan. På utsidan blir knarkbossen allt mer nervös över att Ray ska skvallra och börja smida planer på hur han ska ska klara sig undan fängelse.

Det låter som en komedi, Mule är dråplig i sina stunder men filmen är mer allvarlig än rolig (och ganska så äcklig vid ett par tillfällen – Ray gör som sagt allt i sin makt för att polisen inte ska få tag på hans knark). Filmen lyckas med att hålla balans mellan komedi och allvar och slår inte för mycket åt endera håll. Skådisarna är bra där Hugo Weaving som polis och John Noble i rollen som den allt mer stressade gangsterbossen sticker ut lite extra. Klart godkänd film från Australien som är värd en titt men man ska kanske inte äta mat samtidigt som man ser filmen.

Passar på att tacka Movies noir för filmtipset.

Regi: Tony Mahony, Angus Sampson 

Betyg: 6/10

Raggare! (1959 Sverige)

Filmen Raggare! utspelar sig under en sommarkväll på 50-talet. I handlingens centrum har vi triangeldramat mellan Roffe, Lasse och den ombytliga Bibban. När Roffe får reda på att Bibban är på dejt med en äldre herre kidnappar han Bibban och dumpar henne ute på landsbygden, Lasse plockar upp Bibban och ett visst intresse mellan de två spirar (lite nakenbad och en märklig knälek (omskrivning för oralsex?) som nog är filmens märkligaste scen). Roffe låter inte dessa tilltag gå obemärkta förbi. Vi får även följa den unga (15 år) Annemaries inte så trevliga öden i sommarnatten och lite annat smått och gott som date-rape, hustrumisshandel, otrohet, biljakter och annat som tydligen hörde till livet på 50-talet.

Naturligtvis har filmen gjorts för att chockera och casha in på dåtidens oro för raggarna men den består inte bara av billiga chockmoment som staplas på varandra. Jag får intrycket av att regissören Olle Hellbom, japp det är Astrid Lindgren Hellbom som står för regin, bryr sig om sina rollfigurer. Raggarna skildras inte bara som farliga ungdomar utan man får vissa förklaringar till deras beteende t.ex har Roffe så dåliga hemförhållandet att han hellre sover i bilen än hemma och Bibban har blivit slagen (misshandlad skulle vi nog kalla det för idag) av sina föräldrar och gör vad hon kan för att bryta med dem.

Hantverket är i sina stunder mycket bra och i del scener är riktigt snygga och skådisarna övertygar som ungdomar om de överåriga. Möjligen kan Stockholmsslangen kännas lite löjlig om den är autentisk eller inte har jag inte en susning om. En rolig bonus är att det är en himla massa kända namn i filmen, Bibban spelas av Christina Scholin och Lasse av hennes blivande man Hans Wahlgren, Tommy Johnson och Håkan Serner dyker upp i mindre roller och Annemarie spelas av Anita Wall även Alan Edwall är med på ett hörn som filmens berättarröst. Jag vet inte om denna rulle är eller har fått kalkonstämpel men jag kan iaf konstatera är dålig är den i vart fall inte. Det bör dock påpekas att det inte är någon ”Sista natten med gänget” som det påstås på planschen. Det ska nog ses som ett desperat försök att sälja in filmen några decennier senare.

Regi: Olle Hellbom

Betyg: 6/10

Hereditary (2018 USA)

Än en gång hojtas det att detta är årets skräckis (senast var det A Quiet place) och än en gång kan jag konstatera att jag inte har alls samma smak för vad jag kallar skräck eller att jag möjligtvis är helt avtrubbad. Nu är det inte som så att Hereditary är en dålig film nej det är ett mörkt och djupt obehagligt familjedrama som efter en timme övergår till att vara en skräckis. Att filmen är obehaglig skriver jag under på alla dagar i veckan men för att jag ska bli skrämd krävs det också spänning. Kombinationen av dessa två element gör för mig en fungerande skräckis t.ex Texas chainsaw massacre eller varför inte It follows för att ta två exempel. Skräckfilmer som brukar hyllas är de som satsar på bra produktion och stämning och de kan vara bra men jag ser på dessa filmer som mörka draman med ibland övernaturliga inslag.

Hereditary som i korthet handlar om en familj som krackelerar pga av psykisk sjukdom och övernaturliga element är en bra film där Tony Collette glänser i rollen som den obalanserade mamman Annie. Redan från start sätter sig en obehagskänsla som är ständigt närvarande filmen igenom och jag tror att jag gillat filmen bättre om man skippat det övernaturliga och bara kört på en film om en familj i förfall. När spökerierna kör igång tar detta fokus från familjen som jag lider med på duken och det tunnar s.a.s ut historien. Det är en klart sevärd film men den som väntar sig jump-scares, jakter och nagelbitarscener för vända blicken åt annat håll åtminstone om man är lika avtrubbad som jag.

Regi: Ari Aster

Betyg: 6/10