The Rise of the footsoldier (Storbr 2007)

När skolan slutade fick jag en fin present av en av mina elever. Hon hade inhandlat tre filmer som hon själv gillade och trodde jag skulle uppskatta. Snällt och spännande. Dagens film är en av de tre.

The Rise of the footsoldier handlar om den för mig okände brittiske gangstern Carlton Leach. Han startade som fotbollshuligan på 80-talet och gick vidare från detta gebit till att bli en av Essex ledande kriminella. Filmen följer hans liv från A till Ö och påminner till viss del om Scorseses Good fellas. Båda filmerna följer en gangsters karriär och båda filmerna drivs handlingen framåt med hjälp av huvudpersonens berättarröst. De är även en ”rise and fall” historia då brott inte lönar sig (ekonomisk brottslighet undantagen från det påståendet).

Ett problem med filmer med berättarröster är att jag ibland tror att snacket är en sorts introduktion innan filmen kommer igång på riktigt. En bit in i The Rise of the footsoldier inser jag att Carlton inte kommer att tystna. Samma sak skedde i ovan nämnda Good fellas och även i Casino. Det är lite irriterande innan jag inser detta och kan jag slappna av. Berättarröster kan vara ett aber som kan ligga som en blöt filt över historien men i ovan nämnda filmer gör den inte detta. Den håller tittaren i handen och ledsagar mig i den kriminella världen. Värre är det med berättarröster som försöker vara djupsinniga och dravlar på om hur man känner sig. De kan lätt bli lite högtravande och stoppar upp handlingen.

Filmen i sig självt är kanske inte så märkvärdig då jag har sett liknande och bättre ett flertal gånger men jag är alltid sugen på en gangsterrulle och ”rise and fall” historier har något visst över sig som jag gillar. Jag var oförberedd på att filmen skulle vara såpass våldsam men å andra sidan har vi med britter att göra,  ett folk där smockan ständigt ligger i luften.

Det är inte de största skådisarna i huvudrollerna men Ricci Harnett, Craig Fairbrass och Terry Stone är stabila skådisar och gör vad de ska. Egentligen skulle jag nog hellre velat ha haft filmen som tv-serie då den ibland hastar på historien lite väl snabbt och jag känner att jag missar ett och annat. Å andra sidan har det kommit tre eller fyra uppföljare som kanske fyller ut en del luckor.

Hur som helst klart godkänd. Tack Jonna!

Regi: Julian Gilbey

Betyg: 6/10

The Wretched (2019 USA)

Efter en incident som resulterade i en bruten arm tillbringar Ben sommaren hos sin pappa. Föräldrarna är nyskilda och Ben är inte speciellt pigg på att tillbringa lovet på främmande ort utan kompisar tillsammans med sin far och hans nya flickvän. Han har ett sommarjobb på sin fars marina men tillräckligt med tid över för att lägga märke till att något står på tok med familjen i grannhuset. Frun beter sig märkligt och hennes man hävdar att de inte har några barn trots att Ben har haft sonen som elev på marinans seglarskola.

Detta var en helt ok skräckis gjord av de för mig okända bröderna Pierce som både skrivit, producerat och regisserat filmen. Även filmens skådisarna var alla nya ansikten men de sköter jobbet fint. Om man bortser från att filmen har lite svårt för att bestämma sig vilken årstid det är (hemma hos Ben är träden kala men på marinan råder det full sommar) så är det en välgjord film som puttrar på i alldeles lagoma 90 minuter. En stor fördel med filmen var att man inte kör med s.k jumpscares utan man förlitar sig på att filmens historia ska vara ryslig vilket den också är. En och annan scen är både obehaglig och spännande. Lägg också till bra specialeffekter och en antagonist som för mig kändes nyskapande så får filmen klart godkänt. En ganska perfekt sommarrysare med en och annan logisk lucka och blandade årstider vad mer kan man begära?

Regi: Brett Pierce, Drew T. Pierce

betyg: 6/10

Mr.Jones (2019 Polen)

Gareth Jones? Inte en susning men karln har förärats en alldeles egen BOATS så nu känner jag till honom lite bättre. Jones verkade som reporter under 30-talet och intervjuade b.la Adolf Hitler. Han oroar sig för världsläget och undrar hur det står till med Sovjet. Något verkar inte stämma med de officiella siffror som landet offentliggör. Ekonomin verkar gå alltför bra och Jones beslutar sig att fara till Moskva i förhoppning om att få intervjua Stalin. Väl framme inser Jones att Sovjet inte är det paradis som utmålats och efter tips från journalistkollegor smiter han iväg till Ukraina. Där fåt han med egna ögon se resultatet av Sovjets katastrofala politik. Problemet är nu att komma ut ur Sovjet och få folk att tro på alla hemskheter som pågår i landet.

Jag brukar vara lite tveksam till BOATS men detta var en ganska så bra och engagerande historia. Efter en snabb faktakoll på Wikipedia inser jag tacksamt att man inte heller har tagit ut svängarna alltför mycket.Filmen är av och till lite småspännande och man lyckas väl med att måla upp paranoian som rådde i landet under Stalins styre. Scenerna i Ukraina är i brist på bättre ord magstarka och nästan svåra att ta in då det är en levande mardröm. Att filmen rullar på i två och en halv timme är kanske lite väl långt men den blev i alla fall aldrig tråkig.

Mr.Jones är en Polsk film gjord med hjälp av Engelska stålar och har en hel del bra skådisar James Norton, Vanessa Kirby och Peter Sarsgaard bara den sistnämnde gör filmen sevärd i rollen som den osympatiske Walter Duranty.

Regi: Agnieszka Holland

Betyg: 6/10

Bad education (2019 USA)

Roslyn high school firar triumfer när det rör kvalitén på utbildningen. Betygen är höga och avgångseleverna kommer in på ansedda college. Då det är en bra skola stiger priserna på husen i grannskapet och alla, lärare, administration, kommunledning, föräldrar och boende är nöjda. Det anses att det är skolinspektören Frank Tassones förtjänst att det gått så bra. På några år har han lyft skolan och dess anseende. Frank är en karismatisk man som kan namnen på alla elever, leder bokcirklar och är allmänt omtyckt. Trist nog så är allt bara en välpolerad yta och en nyfiken student på skolans tidning kommer att avslöja en riktigt saftig skandal.

Bad education baserar sig på verkliga händelser som utspelade sig på Long Island i början av 90-talet och vad jag förstår så följer filmen verkligheten relativt väl. Filmen som sådan är väl kanske inte något speciellt, det är en rak historia som berättas utan några stora utsvävningar eller effekter men den rullar på i 1:45 utan att bli tråkig och visst myser man lite när en snaskig skandal uppdagas.

Hugh Jackman och Allison Janney i rollerna som Frank och hans medarbetare Pam Gluckin är filmens största behållning. Det är två stabila skådisar som gör det de ska vare sig mer eller mindre.

Möjligtvis så tittar jag på filmen likt fan läser bibeln men vissa saker känns igen i dagens skola där eleverna förvandlats till kunder i en skola där kunskap inte längre är speciellt viktig. Där det viktigaste är att skolan har ett gott rykte och att betygen är höga och problem sopas under mattan. Det är i en sådan miljö som fusk och korruption lätt kan förekomma även om det nog kan vara svårt att förskingra pengar i den omfattning som Frank gör – åtminstone i den kommunala skolan – tror jag.

Regi: Cory Finley

Betyg: 6/10

It Was Fifty Years Ago Today! The Beatles: Sgt. Pepper & Beyond (2017 Storbr)

Nu är det inte femtio utan femtiotre år sedan Sgt Pepper släpptes men dagen till ära (1: a juni) tog jag mig en koll på Alan G. Parkers dokumentär om tillkomsten av skivan.

Filmen startar 1965 när The Beatles turnerar intensivt något som tar ut sin rätt. I inspelningsstudion vill de utveckla sin musik vilket leder till att de nya låtarna inte kan spelas live – åtminstone inte med dåtidens teknik. Berättelsen går sedan över till själva skapandet av skivan Sgt Pepper som på sin tid var både banbrytande och unik.

En stor del av filmen består av intervjuer med gamla studiorävar från den tid det begav sig och de har en hel del intressanta anekdoter att berätta. Man har också stoppat in en hel del dåtida intervjuer med The Beatles samt journalfilmer. Jag förundras över att gruppen orkade med att vara så trevliga i mötet med pressen då de ständigt verkar ha fått frågor utan vare sig sans eller vett. Journalister verkar vara ganska så korkade eller så är det miljön som gör att de ständigt ställer dessa nonsensfrågor. Roligast är när McCartney i en intervju lyckas vända ett erkännande om att han brukat LSD till medias fel. Reportern hänger inte alls med i McCartneys resonemang som tydligen är för avancerat för intervjuaren.

I fallet McCartney får han en viss upprättelse i dokumentären då flertalet medarbetare påpekar att det var han som var den drivande i The Beatles och som kom med de mest innovativa idéerna. Lennon som iom mordet blivit helgonförklarad var en ganska så lat figur som inte gjorde många knåp och man kan ana att om det inte vore för McCartney skulle The Beatles sista album troligen hetat Revolver – å andra sidan skulle man då sluppit Ob la di ob la da och Get back (låtar som verkligen får mig att se rött).

Det är en märklig dokumentär vi får se då man tydligen inte fått/haft råd till rättigheterna till The Beatles musik. Man talar om låtarna men inte en ton spelas. Vidare är det inga intervjuer med de överlevande i gruppen så dokumentären ger ett något märkligt intryck. Varför det blev såhär vet jag inte riktigt men det blir som sagt lite märkligt.

Sammanfattningsvis är det en intressant film men jag anar att man kanske måste vara lite av en Beatlesnörd för att helt uppskatta den då det är en film som tar för givet att tittarna sitter på en hel del förhandsinformation.

Regi: Alan G. Parker

Betyg: 6/10

Spenser confidential (2020 USA)

Efter att ha pucklat på sitt befäl hamnar polisen Spenser i fängelse. När han släpps ut ur fängelse är planen att ta ett lastbilskörkort och flytta till Arizona. Nu blir det inte riktigt så. Befälet Spenser gav stryk mördas och en poliskollega beskylls för mordet. Spenser kan inte låta bli att lägga näsan i blöt och inser snabbt att brottet har kopplingar till hans forna kollegor inom Bostonpolisen.

Steffo på Snacka om film lyckades med att sälja in filmen hos mig och den är precis det han lovade nämligen en lättsam bagatell och inte så mycket mer. En perfekt film att se när man stryker skjortor eller vill koppla av framför tv-apparaten. Filmens starkaste kort är skådisarna som har ett skönt samspel och det är alltid trevligt att se den gamle skådisräven Alan Arkin i rutan.

Klart att filmen har ett par plumpar i protokollet men de förstör inte filmen som kanske känns mer som ett påkostat tv-avsnitt än en långfilm men vad gör det? Jag tackar i alla fall inte nej till en uppföljare.

Regi: Peter Berg

Betyg: 6/10

Bride and Prejudice (2004 Indien/Storbr)

Nej jag har inte stavat fel filmen heter faktiskt  Bride and Prejudice men det är en indisk musikalversion av Jane Austins klassiker Pride and Prejudice. I familjen Bakshi har den koleriska mamman Manorama stora problem då hennes fyra döttrar är giftasvuxna men har inte fått en enda karl på kroken. När familjen är inbjuden på bröllop ser Manorama sin chans då britten Balraj och amerikanen William Darcy är där som gäster. Mamman försöker agera matchmaker och det går lite halvdant då hennes dotter Lalita och Darcy  ständigt tjafsar. Dottern tål inte Darcy som i ärlighetens namn är ganska dryg och verkar mest lägga sin tid på att tala om hur illa det är i Indien. Kanske passar den amerikaniserade Mr. Kohli bättre eller varför inte den charmanta Wickham? Det blir många fnurror på kärlekstrådarna innan allt är löst. Hela kärlekssoppan är dessutom i sedvanlig ordning paketerad i en symfoni av färg och toner samt ett par stänk av indisk nationalism.

Bride and Prejudice är en oförarglig film, munter, färgglad och full med relativt medryckande musik. Tycka vad man vill men indierna kan det här med massdanscener och knåpa ihop låtar som åtminstone är bra för stunden. Skådisarna är helt ok bäst är nog Aishwarya Rai Bachchan som spelar Lalita, lite värre är ställt är det med Martin Henderson som spelar Darcy. Man har hittat en riktig träbock till skådis i den rollen, okarismatisk som få. Blinkar man till glömmer man bort att han är med i scenen. Jag skulle tro att Bride and Prejudice torde vara en av de bättre filmerna att kolla in om man är lite nyfiken på indisk film. De drar inte på lika stora växlar som de filmer jag tidigare sett vilket kan ha sin förklaring i att det är en samproduktion mellan Indien och Storbritannien. Jag har faktiskt för mig att den gick helt ok på både vhs och bio när det begav sig.

När jag nu har sett ett antal Indiska filmer slås jag av en sak. Trots att de flesta rullarna rör romantik har de en otroligt pryd framtoning. På sin höjd blir det lite handhållning eller max en lätt puss på pannan. Förklaringen till detta är alldeles för lång att gå in på här men det är en intressant kulturell observation. Kanske var detta skälet till att Freida  Pinto aldrig blev Bondbrud då det troligen hade varit en alldeles för vågad roll?

Regi: Gurinder Chadha

Betyg: 6/10

Sofias val kan ni läsa om här

The Hunt (2019 USA)

The Hunt såg jag precis innan Filmstaden stängde ned på obestämd tid. Nu finns filmen att se på stream för 189:- spänn. Hur filmbolaget kom fram till den summan vet jag inte men de försöker väl casha in allt de kan.

Filmen skulle egentligen haft premiär förra året men stoppades därför att den sågs för kontroversiell i samband med en skolskjutning. Jag vet inte riktigt hur man resonerade där och då, det enda filmen har gemensamt med skolskjutningar är väl att folk skjuter med ….. vapen. Jag tänker inte försöka förstå moralens väktare utan konstaterar torrt att begripa hur en del folk resonerar kan vara en utmaning.

Hur som helst så handlar The Hunt om 12 personer som kidnappats och finner sig vara byte åt ett gäng rika knösar som jagar dem i skog och mark. Jag trodde att det skulle vara en thriller men fick en komedi som har sina poänger. Ganska snabbt fick jag kalibrera om hjärnan i biomörkret när jag insåg att det var en så kallad svart komedi och det funkade ganska fint men det kan vara svårt att ställa om förväntningarna med så kort varsel.

The Hunt är inte speciellt spännande men däremot rejält blodig på sina ställen. Skådisarna är ok men de är inte mycket mer än karikatyrer även om några stundtals är ganska roliga. Filmen har en del fyndiga kommentarer och situationer samt en bra fight i finalen men sedan är det inte så mycket mer. Omdömet blir som jag brukar skriva när jag hamnar på ett mellanbetyg: Den duger åtminstone för stunden.

Regi: Craig Zobel

Betyg: 6/10

Come to daddy (2019 Irland)

Norval (Elijah Wood i porrfilmsmustasch) har inte träffat sin far på trettio år så när han får ett brev med en inbjudan packar Norval sin väska och åker för att se sin far. Väl framme verkar pappan bli förvånad att sonen kommer på besök och han är inte speciellt trevlig. Det är som att det är något som inte stämmer och vad är det för märkliga ljud Norval hör om natten och vem talar pappan med då de två till synes är ensamma i huset? Allt får sin förklaring men svaret är allt annat än trevligt.

Det här var en knepig liten film där ingen av rollfigurerna verkar vara vid sina sinnens fulla bruk.. Den börjar som en slowstarter men i mitten byter rullen tempo och blir en fartfylld och blodig historia. Även om man kör ett gammalt trick så blev jag lite tagen på sängen när filmen gör en vändning mitt i rullen. De mest kända namnen i rullen är Elijah Wood och Stephen McHattie resten var för mig okända skådisar men de skötte sig fint.

Come to daddy  landar någonstans mellan thriller och komedi. Den lockar inte till några gapskratt och är stundtals spännande men alla knepiga människor förtar min känsla att historien riktigt på allvar. Å andra sidan stör det inte nämnvärt då det är en underhållande rulle som duger mer än väl för stunden.

Finns alldeles gratis på Cineasterna

Regi:  Ant Timpson

Betyg: 6/10

1917 (2019 USA)

Ibland kan Filmstaden överraska rejält, man köper biljett för en föreställning men det visar sig att man får två för priset av en. I detta fall kan nog extraföreställningen bäst beskrivas som en performance inom den socialrealistiska genren.

Jag och mina två vänner Kent och Göran hade precis satt oss tillrätta när dörrarna till salongen slogs upp med buller och bång. In stapplar två gentlemän från samhällets slagsida. Just denna afton hade de bestämt sig för att ett biobesök skulle hamna på agendan. Herrarna satte sig på främsta raden och man hörde direkt det klassiska pyssh-ljudet som uppkommer när man öppnar en öl. Cirka 30 minuter in i filmen bestämmer sig en av herrarna för att förflytta sig, han tyckte nog att duken var för nära. Med stånk och stön som överträffade soldaternas umbärande på den vika duken tar han sig sakta upp i biosalongen med hjälp av sin rullator. Jag är mycket bekymrad över att han ska falla ned för trappen och hjälp ville han inte ha. Han stannar till vid vår rad och ett kort ögonblick stelnar jag till av fasa då min översociale vän Kent mycket väl kan få för sig att vinka till sig mannen i fråga. Turligt nog sker ej detta utan han tar sig med stora våndor upp till rad åtta eller nio.

Väl på plats med duken på avstånd börjar han uppskatta och engagera sig i filmen och börjar då skrika råd och tips på engelska till rollfigurerna – hans kompis på första raden är märkligt tyst – efter en stund tystnar även vår engagerande vän. När ljuset slås på i lokalen efter filmens slut får detta sin förklaring då de två sussar sött på sina platser omgivna av spritflaskor och ölburkar. Personalen såg måttligt roade ut när de insåg att deras arbetspass troligen blev förlängt med en halvtimme då jag misstänker att det tar längre tid att väcka och få ut slutkörda performanceartister än att sopa golv.

Filmen ja, den höll jag på att glömma i upphetsningen. En helt ok krigsfilm med en hel del maffiga scener, bra skådisar och flyt men den var helt chanslös mot extraföreställningen som bjöds.

Regi:  Film Sam Mendes, Performance troligen improvisation

Betyg: Film 6/10, Performance 8/10

 

Döden på Nilen (1978 Storbr)

I den här filmatiseringen av Agatha Christies roman befinner sig Hercule Poirot på en kryssning längs Nilen. Både han och vi tittare märker snabbt av att det kokar av konflikter och intriger bland båtens passagerare. När manus har hunnit med att introducera dramats personer sker så ett mord och det faller på Poirots lott att lösa det.

Filmerna baserade på Christies böcker kan inte beskyllas att vara några mästerverk. De går efter samma mall gång efter gång: Introduktion av de iblandade – mord – förhör och till sist upplösning. Trots detta är de förbaskat mysiga och man får nästan alltid en trevlig stund i tv-soffan. Det blir inte mindre mysigt när det är Peter Ustinov som spelar mästerdeckaren Poirot. Han tar i från tårna och spelar över å det grövsta men för mig funkar det ypperligt. Lägg sedan till härliga miljöer och en hel del kända skådisar så får man trots förutsägbarhet och stelt manus en riktigt trevlig stund.

Regi:John Guillermin

Betyg: 6/10

Kursk (2018 Belgien)

Under en övning i Barents hav 2000 sjönk den ryska ubåten K-141. Mirakulöst överlevde en del av besättningen men de var fångade i djupet. Den ryska marinen var under denna tid på dekis och utrustningen höll inte måttet för att rädda mannarna ur djupet. Frågan var om man skulle ta emot den hjälp som erbjöds av NATO för att rädda manskapet.

Då filmen är en s.k BOATS satt jag med facit på hand och visste hur det hela skulle gå. Trots detta är Kursk en film som är både spännande och gripande samt en anings irriterande. Skildringen av männen i djupet som kämpar med både sviktande hopp och minskande syre är gastkramande. På land sympatiserar man med besättningens familjer som anar att något har hänt men möts till en början av tystnad från de styrande. Jag känner också med NATO befälhavaren Russell som erbjuder sig att hjälpa till med  räddningsarbetet men inte får något vettigt svar av ryssarna. Många känslor och mycket frustration s.a.s. När man ser filmen är det lätt att bli irriterad över hur stöniga och rigida ryssarna är när det står människoliv på spel och vore detta en ren spelfilm som är både gripande och spännande samt fullproppad med bra skådisar kunde det ha stannat vid detta men det är en s.k BOATS och då upptäcker man snabbt att filmen är ganska så onyanserad samt har skarvat en hel del med sanningen.

SPOILERVARNING

För det första så dog besättningen på ubåten redan efter åtta timmar så att rädda dem från djupet var redan från start ett M:I. För det andra så är/var den ryska ledningens ovilja till att ta emot hjälp inte så konstig. I realpolitikens värld slår militära hemligheter människoliv alla dagar i veckan vare sig man är amerikan, britt eller ryss. Att släppa in NATO-personal på en rysk ubåt är/var i det närmaste otänkbart. Men om man hade tagit hänsyn till dessa saker hade det å andra sidan inte blivit någon film så om man struntar i att det är en BOATS (något jag har svårt för) så funkar filmen bra som ett spännande och deprimerande drama.

Regi:  Thomas Vinterberg

Betyg: 6/10

The Color out of space (2019 USA)

Jag var beredd med både en och två skämskuddar när jag gick in på biografen för att se Richard Stanleys filmatisering av H.P Lovecrafts novell The Color out of space . Anledningen till detta har flera orsaker, dels hade jag hört att filmen skulle vara lite ….annorlunda, dels fanns den excentriske filmskaparen Richard Stanley bakom kameran och den något obalanserade skådisen Nicholas Cage stod framför kameran. Resultatet skulle kunna bli allt mellan himmel och jord. Lovecraft kan även vara lite svår att filmatisera då han många gånger i sina berättelser låter skräcken vara onämnbar och protagonisten oftast blir galen något som lockar en och annan filmare och skådis att ta i från tårna. Döm om min förvåning när resultatet blev en helt ok b-skräckis.

Familjen Gardner har flyttat ut på landet för att komma undan storstadens jäkt. Barnen trivs väl sisådär ute på vischan men föräldrarna lever livet.  En natt störtar en meteorit på gården. Rymdstenen har med sig något från en annan värld och snart börjar familjemedlemmarna och omgivningen påverkas av stenen.

Novellen hör till mina favoriter i Lovecrafts produktion och Stanley förvaltar berättelsen väl. Det är lite svårt för mig att bedöma om filmen är skräckinjagande och spännande då jag sitter med facit på hand men filmen bär åtminstone på en känsla av obehag och man inser snabbt att familjen Gardners tomtebolycka är ganska så körd. Jag gillade filmens effekter och de tillägg Stanley gjort till novellen funkar relativt bra.

Cage är Cage och han har lite svårt att bestämma sig för hur han ska spela den plågade Nathan Gardner. Ena stunden är han på gränsen till skogstokig för att i nästa scen vara helt normal. Han rollfigur pendlar minst sagt rejält i humöret. Filmen tappar också lite på att vara förlagd i modern tid. Jag tycker berättelsen funkar bättre bland bönder i 20-talets New England. Nu sitter jag och blir mest irriterad på korkade välutbildade människor som är lite väl sega i handling när de väl fattar vad de har att göra med – i novellen smyger sig skräcken på, här brakar det loss på stört.

På det hela är det en helt ok film som duger för stunden men Die Farbe var en bättre adaption av novellen. Jag kan tom sträcka mig så långt att säga att jag ser fram emot fler Lovecraftadaptioner av Stanley, man har åtminstone planerat två filmer till.

Jojjenito var inte lika positiv till dagens film

Regi: Richard Stanley

Betyg: 6/10

The Mule (2018 USA)

Blomsterhandlaren Earl Stone är en man som skänkt all sin uppmärksamhet åt sina blommor och har mer eller mindre struntat i sin familj. På ålderns höst går hans företag i konkurs och han har ingen att vända sig till då hans familj vänt honom ryggen. Av en slump får han ett erbjudande om ett jobb nämligen att frakta paket och väskor tvärs över landet. Jobbet är bra betalt och  Earl kommer på grön kvist. Naturligtvis är det knark Earl fraktar och han gör det bra för vem misstänker en pensionär att vara knarkkurir?

Eastwood är oftast en stabil regissör och skådis. Hans filmer berättas i ett sävligt tempo har vanligtvis relationer mellan människor i handlingens centrum.  The Mule skrider fram i sitt berättande och handlar mer om en man som försöker reparera sin trasiga relation med sin familj än knark och skottlossningar. Jag gillade rullen men frun lessnade snabbt och tyckte man bara fick se Clint Eastwood sjungandes bakom ratten till en pickup.

Min fru har inte helt fel för det är mycket bilåkning och en del skönsång (?) med Clintan men jag fann filmen vara mer än bara detta nämligen en fin liten berättelse trots allt knark. Om jag ska gnälla över något i The Mule är det väl att Eastwood kanske blivit lite väl gammal för roller av detta slag.  Eastwood är såpass gammal att jag är mer bekymrad över att han ska dö av ålderskrämpor bakom ratten än att han ska falla offer för knarkkartellens kulor. Kan det vara som så att Eastwood har lite åldersnoja och vill ge sken av att vara yngre än han är? The Mule är inte en av regissörens bästa filmer men den duger mer än väl om man är sugen på lite långsam underhållning samt en hel del bra skådisar i massa biroller.

Regi: Clint Eastwood

Betyg: 6/10