Morgan (2016 USA)

morgan-2016Morgan påminner en hel del om filmen Ex machina som kom härom året. Konsulenten Lee kallas till ett hemligt laboratorium för att övervaka en utfrågning av en robot vid namn Morgan. Roboten har formen av en ung kvinna och man försöker utreda hur medveten den är om sin egen existens. Morgan har visat tendenser som gör att forskarna känner en viss oro över sitt projekt. Lee är den som kommer att avgöra om projektet ska läggas ned eller inte något som forskarna inte är så förtjusta i.

Morgan är inte en omistlig film men den är sevärd. Det är ett ganska så välskrivet manus, bra skådisar och ämnet, vad är en människa ?, är alltid intressant och tål att tas upp. Filmen har en alldeles lagom speltid och tappar aldrig farten. En annan fördel var att berättelsen tar en par tre vändningar som inte känns ansträngda utan glider in naturligt i filmen.

Om man nu bara vill se en film om robotar med identitetskris bör man välja Bladerunner eller Ex machina men som sagt Morgan duger.

Regi: Luke Scott

Betyg: 6/10

 

Annonser

To be a Miss (2016 USA)

Dags att ta och gnissla tänder igen. Den här gången bär det av till Venezuela och en dokumentär om landets formidabla förmåga att producera skönhetsdrottningar. Ekonomiska kriser, knark, olja, Hugo Chavez, militärdiktatur och upplopp you name it, Venezuela har rubbet. Det enda som verkar vara stabilt i landet är dess vurm för skönhetstävlingar. Jag hade tidigare läst något om detta och när dokumentären To be a Miss dök upp på Netflix vart jag aningens intresserad.

I dokumentären kommer båda sidor till tals om landets mani på skönhetstävlingar. De som anser att dessa tävlingar för landet samman och förknippar de med Venezuela utveckling till ett modernt land (tävlingarna startade efter andra världskriget) samt att det ger reklam för Venezuela i omvärlden. Motståndarna till tävlingarna menar att det är ett ok för landets kvinnor att bära då de hela tiden jämförs och tvingas till ett i många fall ouppnåeligt skönhetsideal. En fråga jag ställer mig här är om inte detta rör de flesta människor i vårt kapitalistiska samhälle där marknaden för att tjäna pengar försöker påverka våra skönhetsideal?

Då ca 70% av de tävlande genomgår en eller flera plastikoperationer kan man diskutera hur äkta denna så kallande skönhet är. I dokumentären vallas kvinnorna likt hundar på utställning. De får råd/order om att gå ned i vikt, operera sina ansikten och förstora brösten De lyckliga som tar sig vidare i urvalsprocessen fraktas till ett hus som ägs av ett rynkigt gubbslem som ska bedöma vilka som går vidare till Miss Venezuela tävlingen som han äger. Vinnaren av denna tävling får sedan representera landet i de internationella skönhetstävlingarna.

Man kanske skulle kunna invända att dessa tjejer har en egen vilja och inte behöver ställa upp på eländet, samtidigt matas de från födseln att de ska ta chansen att bli en Miss så det ligger s.a.s i generna att ha denna ”dröm”.

To be a Miss är inte någon banbrytande dokumentär men den är klart sevärd och lyckas med att få mig irriterad över att folk inte kan vara nöjda över hur de ser ut för i ärlighetens namn är inte dessa skönhetsdrottningar speciellt snygga – de ser ut som massproducerade tandblekta barbies som kommer från samma fabrik, vilket de iofs också gör. Att filmmakarna verkar ha gått över ån för att hämta vatten är en invändning man kan ha. I stället för att dra till Venezuela hade det räckt med att besöka L.A men man kanske ville passa på att få lite betald semester? Inte vet jag.

Regi: Edward Ellis m.fl

Betyg: 6/10

Klanen (2015 Argentina)

Klanen utspelar sig i Argentina under första hälften av 80-talet (?) och handlar om den obehagliga familjen Puccio. Familjen styrs med järnhand av pappan som arbetar inom säkerhetspolisen ett job som är lite osäkert då Argentina vid denna tid i.om Falklandskriget gick från militärdiktatur till demokrati. För att dryga ut inkomsterna sysslar familjen med kidnappningar. Äldste sonen som är en framgångsrik rugbyspelare kommer i kontakt med potentiella offer som om de är täta nog kidnappas och krävs på en lösensumma. Offren hålls fängslade i familjens hus där livet fortgår som vanligt med middagar och läxläsning. När äldste sonen blir tillsammans med en tjej börjar det bli problem då han funderar på att flytta hemifrån och pappan riskerar att mista sin kontroll över familjen.

Det som gör Klanen mer obehaglig än vad den redan är, är att den baseras på en s.k sann historia. Än värre är att denna familj inte var ensamma om sitt extraknäck. Det verkar ha varit ett helt nätverk av kidnappare som hjälps åt och allt verkar mer eller mindre ha skett utan att myndigheterna verkar ha brytt sig nämnvärt.

Det är en intressant film men då jag inte är expert på Argentinska förhållanden är det en hel del frågor som hopar sig under titten. Det blir lite oklart om hur upplägget fungerar mellan stat och brottslingar. Jag inser att pressen ökar på kidnapparna i.om omställningen från diktatur till demokrati men inte hur. Denna bit av historien hade man kunnat göra lite mer klarare åtminstone i åtanke för en internationell publik. Jag hade också önskat en backstory om hur pappan kunde få med hela sin familj i denna affärsverksamhet. Som filmen är uppbyggd kastas man nu s.a.s direkt in i handlingen och det förklaras inte så värst mycket om bakgrunden vilket är synd då det är en fascinerande historia.

Regi: Pablo Trapero

Betyg: 6/10

Flirting with disaster (1996 USA)

1045_flirtingwithdisaster_catalog_poster_v2_approvedMel känner sig vilsen i livet då han inte vet vilka hans biologiska föräldrar är. Frågor som varför de lämnade bort honom och vilka de är/var plågar honom. När han i forskningssyfte får ett erbjudande att ta reda på vilka hans riktiga föräldrar är accepterar han. Med på resan är Tina som ska dokumentera det hela i forskningssyfte samt hans sambo Nancy. Nu är inte Tina speciellt kompetent och jakten på Mels föräldrar kommer att ta sällskapet över hela USA och kanske det varit bäst om Mel helt enkelt struntat i att få svar på de frågor som plågat honom.

Klarar man av att Ben Stiller är en ganska så usel skådis är Flirting with disaster en relativt förnöjsam film. När det rör filmens rollfigurer påminner filmen om regissören David O. Russells senare rulle Silver Linings Playbook . I dagens film och den senare verkar nämligen inte enda person vara vid sina sinnens fulla bruk. Folk har nerverna på utsidan och ingen verkar vara helt med i matchen. Det ger upphov till en hel del roliga och pinsamma scener men i längden blir det lite småjobbigt. Turligt nog så slutar filmen innan jag börjar irritera mig allt för mycket på hur korkade dessa människor är. En annan effekt av att alla är så konstiga blir att filmen verkar utspela sig i en förvrängd alternativ verklighet. En ganska så intressant känsla.

Inga större fel castingen då man tryckt in mer eller mindre kända skådisar i små och stora roller: Patricia Arquette, Alan Alda,  Richard Jenkins, Lily Tomlin m.fl, en rollista som heter duga.

Regi: David O. Russell

Betyg: 5/10

A dark song (2016 Irland)

Sophia bär på en stor sorg då hon förlorat sitt barn. Vad man förstår har hon i stort sett gett upp att leva ett vanligt liv och hennes enda mål är hämnd på den som dödat hennes barn. För att få sin hämnd betalar hon en magiker, Joseph, och de två isolerar sig i ett hus för att genomföra en besvärjelse som kommer ge Sophia sin hämnd.

Irländarna kan det här med skräck. De filmer jag sett från landet har varit bra på att frammana en ruggig stämning och så även A dark song. Filmen är iofs inte speciellt fasansfull utan ger mer av en ryslig känsla. Det är också en långsam film då det tar lång tid innan något händer men om jag jämför med It comes at night som hade samma tempo är denna film avsevärt intressantare då jag inte vet hur historien kommer utveckla sig. A Dark song har en oberäknelighet som It comes at night saknade vilket gjorde att dagens rulle var mer ryslig om man nu nödvändigtvis ska jämföra de två.

En stor del av speltiden går ut på att Joseph och Sophia bråkar främst beroende på att han beter sig som ett svin och hon tvekar om besvärjelsen kommer lyckas. Som tittare är man också hela tiden osäker på om Joseph är en bluff eller the real deal och ända till slutet är jag osäker på vad som kommer att ske. Upplösningen är dock lite väl over the top t.om för mig men på det hela är filmen helt ok. Det är inte en skräckis för alla då den säkert kan upplevas som seg men jag fann den både välgjord, intressant och lite småryslig.

Regi: Liam Gavin

Betyg: 6/10

BOATS X 2: Pawn sacrifice & Everest

S.k Boatsfilmer är populära i Hollywood och annorstädes också för den delen.  Det känns som att var och varannan film idag baseras på någon mer eller mindre känd person. Ofta är dessa filmer ganska lättsmälta och oftast är de som jag brukar säga ”helt ok”. Det är sällan de är dåliga men å andra sidan ganska är det långt mellan topparna. Nedan betar jag av ett par BOATS som är just ”helt ok”.

pawn_sacrifice_ver2Pawn Sacrifice (2014 USA). Här har filmmakarna tagit sig an schackgeniet Bobby Fischer. Sovjet dominerade schacksporten under det kalla kriget vilket var en nagel i ögat för USA. Fischer var en man med allehanda diagnoser men han var också en schackspelare av guds nåde. 1972 möttes han och den ryske schackmästaren Boris Spasskij i Reykjavik i ett antal matcher om VM-titeln. Hur det gick behöver är en fråga man inte behöver ställa då filmen som sagt är producerad i USA. Problemen med den här filmen är två: Dels är schack inte en filmisk sport, det är väldigt svårt att göra partierna spännande. Det andra är att Fischer var en jobbig jävel iofs beroende på sin sjukdom men likväl otroligt osympatisk. Detta gör att all min sympati ligger hos den stackars Spasskij  som måste utstå alla stolligheter från Fishers sida. Det kanske inte riktigt var filmmakarnas mening när de totade ihop filmen.

Pawn sacrifice är trots dessa invändningar en film om en intressant man och en intressant tid och är sevärd om man gillar genren.

Regi:  Edward Zwick

Betyg: 6/10

everest-posterEverest (2015 Storbr) 1996 omkom 8 människor under ett snöoväder på världens högsta berg. Ett antal faktorer spelade in – det var s.k turister som ledsagades upp till toppen, det var alldeles för mycket folk på berget och man hade lite…..otur.  Snö, is, bergsklättring och Jake Gyllenhaal i en av rollerna vad mer kan man önska? Everest är spännande i sina stunder då jag inte har en susning om vilka som kommer att dö. Det är fina bilder och en natur som gör mig glad att jag sitter hemma i soffan och kollar in filmen.

Det jag däremot inte får är sympati för deltagarna och filmen hade lika gärna kunnat heta Idioter på resa. I mina ögon så är det en grupp idioter som gör ett avancerat och mycket dyrt självmordsförsök. Jag kan låta kallhamrad men jag har väldigt svårt att tycka synd om folk som dyker ned till havets botten, klättrar i berg, kör bil i flera hundra km i timmen och sedan går och dör. Hoppsan vad oväntat!  Förr eller senare går det åt helvete och det är ingen som tvingar dessa människor att utsätta sig för stolligheterna. Jag kan helt enkelt inte tycka synd om dem eller ens tycka att de är hjältemodiga när de kämpar för sina liv. De är bara korkade.

Trots denna invändning fyller Everest sin funktion och jag glömmer faktiskt bort vid några tillfällen att jag kollar in en film om folk som saknar både vett och sans.

Regi: Baltasar Kormákur

Betyg: 6/10

Annabelle: Creation (2017 USA)

Filmens namn gör mig lite less. Ju mer man vet om spökena och det okända desto mindre ruggigt blir det. Nu har den här äckliga dockan varit huvudperson i två filmer och jag är mer än nöjd och vill verkligen inte att det kommer en trea. Filmen som sådan är en helt klart godkänd popcornskräckis men det brukar de filmer producenten James Wan ligger bakom vara. Bit för bit har han byggt upp ett litet skräckfilmsuniversum där filmerna hänger samman på ena eller andra sättet. Dagens rulle slutar där första filmen börjar och man har även stoppat in en liten blänkare för den kommande The Nun.

Det finns inte så mycket att berätta om handlingen, titeln liksom säger allt. Filmen utspelar sig under 50-talet i ett stort ensligt beläget  hus där en dockmakare och hans invalidiserade fru bor. Efter att ha förlorat sin dotter beslutar man sig för att öppna upp hemmet för föräldralösa flickor. Tjejerna får röra sig fritt i hela huset förutom ett rum som är förbjudet, en regel som bryts nästan omgående  med tråkiga följder.

Logiken är det lite si och så med men det stör inte mig nämnvärt. Skådisarna är helt ok. Tacksamt nog är det relativt återhållsamt med överdriven CGI mao man låter det inte balla ur. I och för sig är det är en hel del jumpscares men oftast sker de när det verkligen är något ruggigt som sker. Kort och gott jag har en mysig (min fru anser att jag är galen som använder detta ord tillsammans med en skräckfilm) stund. Allra bäst är dock biopubliken.

Jag inser snabbt att jag är äldst i salongen som är fylld till två tredjedelar. Reklamen hör man knappt då det tjattras och kacklas, mobiler blinkar och man kan nästan ta på publikens förväntan i salongen. När filmen börjar blir det nästan dödstyst (bortsett från popcorn, prassel och slörp). När det sedan blir ruggigt så skriker nej, vrålar tjejerna rätt ut, killarna hojar goda råd typ ”det där är inte en bra ide” paret bredvid mig rullar ihop sig tillsammans i biomörkret mer eller mindre livrädda och jag är hur nöjd som helst för det är precis så här det ska vara när man ser på skräck med andra. Ibland är film bäst på bio.

Regi: David F. Sandberg

Betyg:

Film 6/10

Publik 10/10

Creepshow (1982 USA)

creepshowPersonligen är jag ganska så förtjust i antologier både i böcker och på film. Filmen Creepshow kom på 80-talet och är baserad på de gamla skräckserierna från förlaget EC som utkom under några år på 50-talet innan censuren slog till. Dessa berättelser präglas ofta av att de levererar någon sorts moralkaka, vanligtvis olika varianter på temat ”synden straffar sig själv”. Det torde också vara onödigt att tillägga att att de är ganska så groteska i sina upplägg. Stephen King och  George A. Romero har här tillsammans försökt att återskapa denna stämning från tidningarna och det lyckas de med ganska så väl.

Creepshow innehåller fem historier som håller relativt jämn kvalitet men med ett undantag. När jag såg filmen när den kom minns jag att jag tyckte den var både spännande och ruggig men åren går och nu är den nog mer roande än ryslig. Det är döingar x 2 (något som verkligen präglade EC serierna där var och varannan berättelse handlade om hämndlystna lik) monster, farliga meteoriter och kackerlackor. Den fjärde berättelsen om ett monster från Antarktis lider kanske av att den är lite för lång men samtidigt är det den historien som väcker min fantasi mest, historien om kackerlackorna är klart den äckligaste medan berättelse nummer två bevisar att Stephen King ska avhålla sig helt från skådespeleri. Just denna historia om en man som hittar en meteorit går knappt att titta på då King är obeskrivligt usel som skådis.

Då är det desto trevligare att finna namn som Ed Harris, Leslie Nielsen, Ted Danson, Hal Holbrook och Viveca Lindfors i rollistan, den förstnämnde hinner t.om att ta ett par sköna danssteg innan han krossas av en gravsten. På det hela en ganska så trevlig och lekfull 80-talare.

Även Sofia har skrivit ett par ord om filmen.

Regi:  George A. Romero

Betyg:6/10

 

The Mummy (2017 USA)

Marvel Universe, DC Universe och nu Dark Universe, det blir många universum att hålla reda på. Dark Universe ligger filmbolaget Universal bakom och tanken är att man ska samla alla sina klassiska filmmonster (Dracula, Frankenstein etc) under ett och samma tak och man startar med att blåsa liv i mumien.

Soldaten Nick snubblar över en egyptisk grav i dagens Irak (!?!). I graven hittar man en sarkofag som innehåller en mumie närmare bestämt Ahmanet som mördade sin far som var farao samt dennes fru och barn för att ta makten. Planerna grusades och som straff begravdes hon levande. När graven öppnas vaknar hon till liv och i bara farten drabbas Nick av en förbannelse som gör honom till Ahmanet utvalda, något som han inte är så sugen på. Turligt nog står Nick inte ensam då den hemliga organisationen Prodigium som bekämpar allsköns monster och leds av en inte helt obekant Dr. Henry Jekyll träder in på scenen.

The Mummy har mötts av förödande kritik så jag var beredd på det värsta. När filmen var slut satt jag som ett frågetecken undrade över vad det var folk ondgjorde sig om. Filmen är en klart godkänd popcornrulle och gör inte anspråk på annat och då den inte dras med konservativa kärnfamiljsbudskap eller påklistrade känslosamma scener höjer den sig till och med ett snäpp över mängden. Det enda som jag stör mig på under titten är detta evinnerliga användande av recaps – söte käre gud nog för att jag börjar bli till åren men tror regissören verkligen att jag inte kommer ihåg vad som hände en halvtimme tidigare på duken?

Det är en fartfylld historia som fyller tiden väl. The Mummy blir aldrig tråkig men å andra sidan aldrig riktigt spännande. Även de där torra skämten som egentligen inte är så roliga men som jag ofta uppskattar på film finns där. Vi får se Tompa springa (alltid ett nöje) och Sofia Boutella som spelar Ahmanet funkar bra i sin roll. Hon är faktiskt lite creepy och har ett spindelliknade rörelsemönster – bra casting där. Så summa summarum vad folk ondgör sig över vet jag inte riktigt för detta är en helt ok film som fuller sin funktion väl – nämligen att underhålla för stunden.

Mina två medtittare Stefan och Action Lunkan var också nöjda. 3/5 samt 7/10 blev deras betyg.

Regi:  Alex Kurtzman

Betyg: 6/10

The Fast and the furious 8 (2017 USA)

Det var med tunga steg jag släpade mig till kvällens föreställning på biografen . Vis om eländet jag fick mig till livs häromåret hade jag förberett mig mentalt på en soppa bestående av underpresterande skådisar, skakande rumpor och en dialog skriven av en apa. Filmens inledning besannade mina farhågor med lättklädda kubanskor och Vin Diesel som muttrar fram visdomsord mellan bensinångorna. Men se, klarar man bara av filmens första kvart vänder det snabbt och blir bättre

Handlingen är inte så mycket att orda om. Vin Diesel verkar ha svikit familjen (den tjatas det om fortfarande till förbannelse) för alliera sig med ett par cyberskurkar representerade av norrmannen Kristofer Hivju och Charlize Theron där den senare ger sken av att hon verkar vilja vara någon annanstans. Hans forna vapendragare allierar sig än en gång med Kurt Russell och hans nya hjälpreda Little Nobody spelad av Clint Eastwoods son Scott för att stoppa skurkarna och fånga in Vin Diesel.

Så fort Johnson och Statham  (anledningen till att jag överhuvudtaget såg filmen) dök upp på bioduken sjönk min stresspuls och jag kunde slappna av för till skillnad mot den övriga skaran av skådisar så fixar dessa två herrar att lyfta en film av detta slag. Den 8:e filmen i denna serie utan ände (?) utvecklade sig till att bli en förnöjsam historia som jag åtminstone uppskattade för stunden trots en och annan rasmarkör och Rodriguez tappra försök att skådespela. När vi ändå är inne på skådisar är ett stort plus med filmen att ”skådespelerskan” Jordana Brewster av förklarliga skäl lyser med sin frånvaro. Jag stirrar nog hellre på en vit duk i två timmar än att se henne ”agera”.  Kort och gott en trevlig actionrulle mycket tack vare Statham och Johnsons medverkan.

Regi: F. Gary Gray

Betyg: 6/10

Get out (2017 USA)

Uj uj uj vad denna rulle har hyllats. Nu är den inte riktigt så bra som kritikerna vill göra gällande men sevärd är den dock. Get out handlar om paret Chris och Rose. De har varit tillsammans i fem månader och ska nu för första gången besöka Rose föräldrar. Då Chris är afro-amerikan och Rose är vit undrar han om hon berättat detta för sina föräldrar. Det har hon inte men försäkrar Chris om att det är lugnt då hennes föräldrar båda är ena riktigt hyvens liberaler som minsann röstade på Obama. Ankomsten till föräldrahemmet går bra men det blir en aningens ansträngd då speciellt Rose pappa (spelad av godingen Bradley Whitford) går till överdrift i sina försök att visa att han inte hyser några rasistiska tankar. Filmen är full av pinsamma situationer så jag sitter av och till och vrider mig av ångest ungefär som när jag tittar på något av Ricky Gervais. Chris känner sig dock obekväm i situationen och framemot kvällen börjar han bli ganska så säker på att det är något lurt med hela situationen.

För att vara en debutfilm av Jordan Peele är detta riktigt bra. Get out lyckas bra med att samtidigt vara både rolig, spännande och ge den där mysiga känslan av obehag.  Det många kritiker, åtminstone i Sverige helt verkat missat är att Peele skildrar rasism åt båda hållen. Även Chris har förutfattade meningar om de vita och egentligen blir det en ganska så sorglig iakttagelse över att vi inte kommit längre 2017. Just Peeles kommentar om rasism som döljs av välmenande kommentarer är filmens stora styrka och tanken är nog att man ska diskutera filmens handling och budskap efteråt. Där har jag inte så mycket att hämta då det inte finns något att diskutera utan mer att konstatera: Att tro att någon människa är annorlunda och mer eller mindre värld pga av sin hudfärg är kort och gott korkat och därmed i mina ögon odiskutabelt.

Det var först på väg ut från biografen jag insåg att filmen brister rejält i den tredje och sista akten när man begriper vad det hela rör sig om. Jag begriper mig inte på ”skurkarnas” plan. Enda logiska förklaringen är att de är helt dumma i huvudet och vill s.a.s misslyckas. Mer skriver jag inte här pga s.k spoilers. Eventuella frågor och åsikter får tas i kommentatorsfältet. Det är synd för filmen hade kunnat vara bättre om Peele satsat lite mer på att få ihop sin historia. Jag ska dock inte sticka under stol med att även om det var lite obegripligt så var det ändå rejält spännande. Filmens två första tredjedelar är dock en uppvisning av svarthumor med ett anslag av krypande skräck.

Regi: Jordan Peele

Betyg: 6/10 (en stark sådan)

An American in Paris (1951 USA)

Finalen på denna musikalvecka blir en film med Gene Kelly. En vecka i musikalernas tecken känns inte riktigt komplett för mig om jag inte har med en film med antingen Kelly eller Fred Astarie. Personligen är jag mer förtjust i Kelly än Astaire, den senare är möjligtvis den bättre dansaren än de två men Kelly har mer karisma.

Dagens rulle utspelar sig bland härliga kulisser som ska föreställa Paris. Här lever den fattige amatörkonstnären Jerry. Han hankar sig nätt och jämt fram på sitt måleri tills han en dag får en rik sponsor i form av den rika kvinnan Milo. Hon är nog mer intresserad i Jerry än av hans alster, Han faller i sin tur som en fura för expediten Lise. Detta utvecklas till en kärlekskvadrat då expediten i sin tur har en fästmän, Henri,  som oturligt nog är god vän med Jerry. Då ingen av de inblandade är ärlig med sina intentioner blir naturligtvis en jättefnurra på tråden.

Det är just det sistnämnda jag har lite svårt för i filmen. Vare sig Jerry eller  Lise är speciellt ärliga, Jerry tar villigt emot Milos stålar men döljer att han är kär i en annan, Lise berättar inte för vare sig Jerry eller Henri om sina kärlekskval. Fast å andra sidan om de hade varit ärliga från start hade det inte blivit någon film.

Som ni märker är det inte storyn som är filmens styrka utan de härliga kulisserna, regnbågsklara färgerna och Kellys dans och sånger som gör denna film sevärd. Synd bara att filmens bästa låt I got rythm måste förstöras av en massa ungar i bild. Det som gör att filmen blir liiiite seg är finalen som består av än en av dessa drömsekvenser som Hollywood verkade vara förtjusta i när det rör musikaler. En kvart med bara dans är i längsta laget även om det är snyggt gjort. Då klarade La la land av sin drömsekvens avsevärt bättre.

Sofias val för denna sista dag kan ni läsa om här.

Regi: Vincente Minnelli

Betyg: 6/10

Då var veckan över för denna gång men vi ses väl nästa år? Passar på att tacka min partner in crime för ett förnöjsamt samarbete.

Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat (1999 Storbr)

Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat (puh!) handlar om den bibliske bekantingen Josef för de som inte känner till hans historia (skäms på er då ni sov under religionslektionerna) kommer här en kort recap. Jakob har tolv söner men favoriserar sonen Josef. När denne får en färgglad dräkt av sin far är måttet rågat för brorsorna som slänger ned Josef i en brunn för att sedan sälja honom som slav. Josef hamnar i Egypten och resten av storyn får ni läsa om i bibeln.

Denna musikal är skriven av radarparet Tim Rice (text) och Anthony Lloyd Webber (musik) och den följer den bibliska historien ganska så väl.

Det som till en början främst fångade mitt intresse var rollistan med b.la Joan Collins, Richard Attenborough och Benjamin Ingrosso Donny Osmond i huvudrollen som Josef. Nu vart det inte så illa som det låter utan alla inblandade sköter sina kort väl. Benjamin Donny visar upp ett ansikte som skulle kunna pryda omslaget på Vakttornet med ögon som brinner av religiös glädje (tänk Carola any day) och naturligtvis har han tänder så kritvita att det ser ut som han har ett piano i käften (minus svarta tangenter). Mot alla odds störde jag mig inte alls på denne religiöse posterboy men det fanns annat i filmen som var mindre angenämt.

Filmen har nämligen en berättare som fungerar som brygga mellan de olika scenerna. Hon spelas av Maria Friedman och denna filmversion skulle lika gärna kunnat heta Friedmans käft. Redan när hon tar ton i öppningsscenen blir jag irriterad. Det kan bero på att hon art-ti-ku-ler-ar allt hon sjunger och hela hennes käft får arbeta övertid. Till slut sitter jag bara och glor på denna hemska mun i 90 minuter. Det andra problemet har med barn att göra och ni vet nog alla vid det här laget vad jag tycker om barn på film så vi lämnar denna fråga för denna gång. Jag lär återkomma i ämnet. Det var också lite suspekt att när man sjöng en sång om slaveri så zoomade man av en händelse(?) in två färgade flickor men det kanske bara var slumpens outgrundliga vägar precis som att filmens Calypso låt framfördes av en svart sångare som var bra på att rulla med ögonen och se lite lagom crazy ut.

Om jag bortser från att jag alltid haft viss förståelse för Josefs bröders handlande och ansett att Jakob var en tämligen usel förälder som egentligen skulle vara den som hamnade i brunnen är Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat  (puh!) en klart godkänd musikal. Låtarna flyter på bra, det är en hel del småroliga rim, scenografin och kostymerna är top-notch och filmen blir aldrig tråkig. Slutomdömet blir att jag gärna skulle vilja se denna musikal live om den av en händelse skulle dyka upp. Vem som skulle spela Josef? Det svaret är givet.

Sofia presenterar också en musikal denna dag.

Regi: David Mallet

Betyg: 6/10

West side story (1961 USA)

I vanlig ordning startar jag och Sofia musikalveckan med en gemensam film. Denna gång föll valet på en riktig klassiker nämligen West side story, en film bloggaren Steffo hyllade till den milda grad under ett Snacka om film avsnitt att Fiffi undrade om han blivit sponsrad av filmbolaget.

Trots att jag sett en hel del musikaler har denna rulle gått mig helt förbi, varför vet jag inte. Det kan bero på att jag inte funnit att ännnu en Romeo & Julia story varit speciellt upphetsande. Istället för Verona och de två familjerna Montague och Capulet utspelar sig berättelsen på Manhattans west side där två rivaliserande gäng krigar mot varandra, The Jets och The Sharks. Nu är filmen gjord på 60-talet så de mest dramatiska vapen man använder sig av är stiletter och knytnävar – den som suktar efter shootouts lär bli besviken. I denna osäkra miljö spirar kärleken mellan Maria som är syster till ledaren för the Sharks och Tony, en tidigare ledare av The jets. Den brännande frågan är nu kommer deras kärlek att besegra hatet mellan de två gängen?

Att kalla West side story för en musikal kan vara lite missvisande då den i sina stunder är mer av en balett. I många av filmens scener framförs storyn med hjälp av dans istället för med sång. Öppningsscenen är riktigt häftig där dansen förmedlar rivaliteten mellan de två gängen. Det är just dansen, de starka låtarna (jag kände igen var och varannan låt) samt de härliga färgerna som är filmens styrkor. Just färgerna får mig att undra lite över varför man idag gör så grådaskiga filmer? En härligt röd klänning eller knallgul skjorta borde höja humöret hos den bittraste av biobesökare.

Tråkigt nog är filmens skådisar ganska så bleka. Visst är Nathalie Woods docksöt som Maria men hon är i mina ögon okarismatisk och hennes kärleksintresse Tony (Richard Breymer) är en blek om än dansant figur. Breymer är avsevärt intressantare i rollen som Benjamin Horne i Twin peaks. Handlingen, trots knivslagsmål och ond bråd död, är inte värst upphetsande. Det beror nog på att jag sett och läst alltför många variationer på denna historia och har nog börjat tröttna lite. Trots dessa invändningar är filmen klart sevärd med sina härliga färger, snygga danser och starka sånger.

Sofias tankar om filmen hittar ni här.

Regi: Jerome Robbins, Robert Wise

Betyg: 6/10