Jane got a gun (2015 USA)

Jane lever ett stillsamt liv som bonde eller något i den stilen i New Mexico. En dag kommer hennes man hem svårt skadad och muttrar något om  att Bishop närmar sig. Med sin man sängliggandes försöker nu Jane att övertala sin f.d fästman Dan att hjälpa henne innan Bishop och hans gäng hittar familjen. Dan är till en början inte värst intresserad av att hjälpa kvinnan som dumpade honom men faller till slut till föga.

Det som är mest intressant med denna något stillsamma västern är inte historien i nutid utan vad som lett fram till situationen. Bit för bit under filmens gång läggs pusslet i tillbakablickar om varför Bishop är ute efter Jane och hennes man samt varför hon dumpade den till synes rekorderlige Dan. Det är denna historia som driver filmen framåt men visst är det lite spännande att se hur två personer ska kunna hålla stånd mot ett helt band av desperados som närmar sig.

Natalie Portman, Joel Edgerton och Ewan McGregor spelar huvudrollerna och de är oftast stabila skådisar så även denna gång även om de kanske inte direkt gör några hejdundrande insatser. Filmen har väl en och annan logisk lucka men den var av modell mindre så de kunde jag blunda för. På det hela en ganska stabil västernrulle med en pulshöjande shootout som final. Som bonus lärde jag mig också hur himla mycket stålar man kunde få om man levererade efterlysta personer till sheriffen. Värd en titt om man gillar genren.

Regi: Gavin O’Connor

Betyg: 6/10

Death hunt (USA 1981)

Det här var nästan en repris av filmen Chatos land som jag kollade in förra månaden. Den stora skillnaden är väl att man bytt spelplats från sydvästra USA:s karga öken till Yukons snötäckta berg. Bronson spelar här pälsjägaren Albert Johnson. En ensling som vill vara ifred och sköta sitt. Han ingriper dock när hundägaren Hazel misshandlar sitt djur, efter lite gruff köper Albert hunden. Här hade historien kunnat sluta om inte vore som så att Hazel inte riktigt kan släppa tjafset. Konflikten stegras snabbt och innan man vet ordet av spårar det ur och det kastas dynamit, skjuts med avsågade hagelbössor, flygplansjakt och hela Yukon verkar vara på jakt efter den den stackars  Albert.

Stabil rulle som successivt ökar tempot under speltiden. Jag gillar miljöerna med snö, berg och tät granskog. Bronson gör det han ska så även övriga skådisar där vi hittar folk som Lee Marvin och Carl Weathers samt Angie Dickinson i en ganska så överflödig roll. Jag undrar lite över om Bronson och skådisen Ed Lauter var kompisar IRL för detta var tredje gången på raken  han dyker upp i en Bronsonrulle. Det gör mig inget då Lauter är en bra skådis som alltid ger ett lite nervigt intryck.

På det hela var Death hunt en positiv överraskning. En fartfylld snöfilm att sedan filmen sägs vara en BOATS kan nog diskuteras för jag tror inte någon levande person har samma vigör som Bronson i vildmarken. Efter lite efterforskningar visade det sig att verklighetens ”Albert”  inte var en speciellt sympatisk person och hade man gått på hans liv och leverne hade vi fått en BOATS av helt annan karaktär.

Regi: Peter Hunt

betyg: 6/10

Rust Creek (2018 USA)

Sawyer skippar Thanksgiving då hon har chans på ett jobb i självaste Washington D.C. Hon packar bilen snabbt och drar iväg. I West Virginias (?) skogar ger hennes GPS upp och Sawyer kör vilse. När hon försöker hitta rätta vägen stannar en bil med ett par lokalinvånare som till en början verkar vara hjälpsamma. Saker och ting spårar ur och Sawyer är nu i skog och mark jagad av hillbillies i stället för att hänga i glassiga Washington på jobbintervju.

Klassisk story som jag sett flera variationer av under årens lopp utan att för den skull tröttna. Rust creek funkar fint  även om den aldrig blir sådär handsvettsspännande men intresset hålls uppe ända in i mål. Filmen har en tempoväxling och tar ett  oväntat spår ungefär mitt i berättelsen. Det blir aningens långsammare och fokus läggs på annat än flykt undan killar med gevär och skogshuggarskjortor.  Jag brukar bli lite irriterad när man ”krånglar” till en enkel och engagerande berättelse i onödan men här gavs man tillfälle att lära känna Sawyer lite mer. Hon växte som rollfigur och blev mer än bara en jagad tjugoåring.

Manuset är väl inte ett under av originalitet men filmen vinner på miljöerna som är en kal och kylig novemberskog samt bra skådisar som för mig var helt okända. En nätt liten thriller som säkert kan passa de flesta.

Regi: Jen McGowan

Betyg: 6/10

 Tales Of Terror: Haunted Apartment (Japan 2005)

Det första Aimi och hennes pappa lägger märke till när de flyttar in i ett hyreshus är ett rep som ligger på marken framför ingången men det blir märkligare. Grannarna är överdrivet vänliga vid inflyttningen och hjälper mer än gärna till med att bära in de inflyttades saker i lägenheten. En annan familj flyttar från hyreshuset i rasande fart och till Aimi säger de att ”det är inte deras fel”. Det tar ett par dagar innan Aimi och hennes pappa begriper att det inte är ett normalt hyreshus de flyttat in i. 

Det blev en japansk skräckis denna dag (det var ett tag sedan jag såg en sådan) och visst är det med en blek tjej med långt mörkt hår och visst är spöket ruggigt – som alltid i japanska skräckisar. Filmen är helt ok, en alldeles lagom mysryslig film som innehåller ett gäng ruggiga scener, ett mysterium och ett par riktigt spännande moment.

Däremot är inte filmen såpass ryslig att den toppar Ringu eller Ju-on men i ärlighetens namn är väl det svårt. Haunted Apartment funkar dock fint och är håller sig inom storyns ramar. Handlingen segar aldrig till sig utan berättelsen håller jämn fart från start till mål.

Möjligen kan man ha lite invändningar mot filmens tvist. En del kan nog tycka att den kastas in mot slutet bara för att det ska vara en sådan i många skräckfilmer. Men den har planteras redan från start i filmen så tvisten kommer inte som en blixt från klar himmel. En stabil japanare skulle jag nog vilja kalla dagens rulle.

Regi: Akio Yoshida

betyg: 6/10

I dag tar Sofia sig an en remake som i slutändan blev si så där om ni undrar vad jag tycker.

Gaia (2021 Sydafrika)

Skogvaktaren Gabi skadar sig rejält när hon traskar rakt in i en fälla ute i djungeln. Turligt nog hittar hon en stuga mitt ute i skogen där en man och hans son bor. De två har dragit sig undan civilisationen och är s.a.s ett med naturen. Gabi tas om hand och hennes räddare verkar trots sitt annorlunda livsval vara någorlunda vettiga om än lite märkliga. Gabi vill så klart tillbaka till civilisationen men känner att hon på något vis vill få med sig åtminstone pojken då hon känner att han borde få ut mer av livet än att häcka i skogen med en miljötaliban. Ju längre hon stannar i stugan desto märkligare blir pappans beteende b.la hävdar han att han mött Gud i skogen och det är något som stryker runt bland träden.

Gaia är en långsam rysare från Sydafrika men det är inte en tråkig film. Hotet i  djungeln är hela tiden påtagligt och man slappnar inte av under titten. Är det inte lurigheter i skog och mark så är det den alltmer obalanserade fadern som stör lugnet. Storyn håller bra och var lite annorlunda mot vad man brukar se i skräckisar. Invändningen är väl att jag hängde inte riktigt med hur huvudpersonen resonerade – jag hade försökt ta mig tillbaka till civilisationen på stört och inte dröjt mig kvar i stugan längre än nödvändigt med eller utan tonårspojk.

Då det är en rulle från Sydafrika var det lite kul att rollfigurerna växlade mellan afrikaans och engelska. Det gjorde att filmen kändes mer genuin och inte bara en rulle där man satsar på en snabb export till framförallt USA. Det är inte många effekter i filmen men som görs är klart godkända och fans av s.k body-horror torde inte bli missnöjda.

På det hela är Gaia en helt ok skräckis om den haft lite högre tempo hade den nog kunnat utvecklats till en riktigt bra rulle. Som det nu är segar filmen till sig lite sista tredjedelen vilket var lite synd.För det är en film med viss potential. Om man är sugen på en titt finns filmen hos Cineasterna.

Regi: Jaco Bouwer

betyg: 6/10

Sofia har tagit sig an en filmatisering av en helt ok King novell. Däremot är jag tveksam till om storyn håller som långfilm.

The Legend of Hell House (1973 Storbr)

I dag blir det en härlig 70-talare. The Legend of Hell house är baserad på Richard Mathesons roman Hell house och det är faktiskt författaren själv som skrivit manus. Fyra personer ska mot en frikostig betalning tillbringa några dagar i ett hemsökt hus för att se om man kan få svar på om det finns ett liv efter detta. Belasco house eller Hell house som det kallas i folkmun har stått tillbommat sedan ett antal mord skedde och husets ägare Emeric Belasco spårlöst försvann. Man har i och för sig undersökt det tomma huset tjugo år tidigare men den undersökningen slutade i blod och elände.

Teamet består av en fysiker och dennes fru, ett medium samt den ende överlevande från det förra besöket i Hell house. De har alla olika approach på hemsökelsen och snart börjar konflikten mellan de fyra eskalera samtidigt som spökerierna gör detsamma.

The Legend of Hell House funkar bra som en haunted house historia. Scenografin är utsökt, regissören John Hough jobbar hårt med kameravinklar. Det blir en hel del grod och fågelperspektiv och andra klurigheter med kameran vilket tillsammans med den fysiska inramningen gör att filmen blir alldeles lagom ryslig. Skådisarna funkar och tempot är väl avvägt. Egentligen har jag inga problem med filmen men det som hela tiden gnager i bakhuvudet när jag ser filmen är att boken måste vara så himla mycket bättre.

En anledning är att jag anar att historien skulle växa rejält är om man fick läsa rollfigurernas tankar. Den stegrande konflikten sällskapet emellan samt de olika åsikterna om fenomenen man stöter på i Hell house torde vara avsevärt intressantare i bokform. I filmen löser man detta med hjälp av en hel del dialog men det känns ändå lite rumphugget.

Nåväl som sagt klart godkänd film om ett spökhus

Regi:John Hough

Betyg: 6/10

Hos Sofia dyker det upp en Bridgeblanding av skräckisar från King.

Those Who Wish Me Dead (2021 Kanada)

På min lokala biograf hängde affischen till dagens rulle uppe som reklam för kommande filmer. Skogsbränder och lönnmördare fixar huvudpersonen Hannah men Covid rådde hon inte på. Filmen finns nu ute på nätet för den som vill se och det är klart man vill. Vildmarksaction går ofta hem hos mig och så även denna gång.

Hannah jobbar som rökdykare i Montana men mår för tillfället inte så bra då hon misslyckats med att rädda några campare under en skogsbrand. Likt Stallone i Cliffhanger får hon ett tillfälle att nå försoning när hon stöter på en ung kille i skogen. Han är på flykt undan två lönnmördare som i sin tur startat en rejäl skogsbrand för att avleda uppmärksamheten från sina aktiviteter. Hannah har nu en skogsbrand, unge och lönnmördare på halsen.

Filmen är regisserad av Taylor Sheridan som tidigare gjort b.la filmen Wind River och jämfört med den får nog dagens film ses som en lättviktare. Filmen underhåller för stunden men kanske inte så mycket mer. Helt ok action och framför allt bra skådisar. Jag får gona mig med den ständigt stabile Jon Bernthal samt Aidan Gillen och Nicholas Hoult i rollerna som lönnmördarna. Just de två sistnämnda var en positiv överraskning då de var oväntat kallhamrade och skyr verkligen inga medel för att lyckas med sitt uppdrag.

Filmen svaga kort är väl huvudrollsinnehavaren Angelina Jolie. Hon är en helt ok skådis men hon övertygar mig inte i rollen som Hannah. Jolie är alldeles för elegant  för att kunna lura i mig att hon har det jobbet hon har och till på köpet är hon tunn som en utsvulten kalv. Det finns inte en chans i min mentala karta att hon skulle kunna ge ett gäng lönnmördare en bra fight mitt i en skogsbrand. Hon blir ingen rökdykare bara för att man rufsar till håret och smetar lite sot i ansiktet på henne. Jolie känns helt enkelt avig i rollen.

Trots denna invändning funkar filmen över förväntan och är en finfin fredagsfilm om man vilka öka pulsen en smula.

Regi: Taylor Sheridan

Betyg: 6/10

How to marry a millionaire (1953 USA)

De tre väninnorna Loco, Schatze och Pola har tröttnat på fattiga karlar och vill säkra sin framtid. De bluffar till sig en lyxlägenhet mitt i NYC och försöker sedan på ett eller annat vis få en varsin miljonär på kroken.

Om ser på filmen genom 2021 glasögon är handlingen ganska så tragisk trots att det är en komedi. Filmen utspelar sig i en tid då de flesta kvinnor var ekonomiskt beroende av mannen vilket faktiskt gör huvudrollsinnehavarnas beteende begripligt. De är helt enkelt tre opportunister som gör sitt bästa för att skaffa sig en fördel i ett ganska så kvinnofientligt samhälle. Det kan vara bra att ha det i åtanke när man ser filmen. Turligt nog så har det förändrats till det bättre.

Trion Monroe, Grable och Bacall är mycket bra i sina huvudroller. Speciellt Monroe sticker ut lite extra då hennes rollfigur är nästan blind då hon inte ser utan glasögon något hon vägrar bära då hon tror att män inte gillar tjejer med glasögon. Följaktligen går hon in i dörrar, snubblar över stolar och tar tom fel flyg samt går med en härligt tom blick filmen igenom. Simpla skämt kanske men det funkar bra för mig.

Hur det ska sluta vet vi tittare redan innan filmen börjat. Lyckligt där kärleken vinner, Om man tänjer på det rejält skulle man kanske kunna läsa in ett antikapitalistiskt budskap filmen? Fast det är nog mest mitt eget önsketänkande.

Färger, kulisser, snötäckta berg i Maine, utsökta kostymer och klänningar gör sitt för att förhöja tittningen. Enda brasklappen skulle väl vara filmens inledning där en orkester spelar i fem jädrigt långa minuter innan förtexterna börjar. Det kan man snabbspola förbi utan att drabbas av dåligt samvete. How to marry a millionaire är förvisso en bagatell men den är välgjord, lite smårolig om man gillar snubbelhumor samt är begåvad med tre riktigt bra skådespelerskor i huvudrollerna. Klart värd en liten titt inte tal om annat.

Regi: Jean Negulesco

Betyg: 6/10

En Klassisk skräckfilm (2021 Italien)

Ett sällskap samkör genom Italien. Dumt nog låter man fel förare sätta sig bakom ratten och bilen tar då en tur ut i terrängen. När passagerarna vaknar är man välbehållna men märkligt nog är bilen på en helt annan plats. Olyckan skedde skogen men nu står bilen obrukbar på ett öppet fält omgivet av tät skog. Fältet är dock inte helt öde, ett ensamt hus står på fältet och man kan väl säga som så att fram tills nu har det varit en bekymmerslös resa i jämförelse med vad som väntar sällskapet.

En Klassisk skräckfilm påminner stundtals lite om Scream i det avseende att en av rollfigurerna är lite av en filmnörd som kommenterar skräckgenren b.la påstår han att Italienare inte kan göra bra skräckisar. Till en början är En Klassisk skräckfilm precis som man tänker sig att en klassisk skräckis ska vara men den sista halvtimmen tar filmen däremot lite andra oväntade vägar. Jag hade nog föredragit att filmen kört vidare i gamla inkörda hjulspår för fram till finalen är filmen ruggig. Å andra sidan ska jag inte gnälla för det är en ganska så klurig och bra ide´filmmakarna knåpat ihop.

Det är en hel del slafs och klafs men inte alls så mycket som jag väntat mig. Av och till är filmen riktigt spännande och skådisarna övertygar i sina roller.Det är en klart godkänd skräckis trots den något oväntade vändningen mot slutet. Sista scenen är riktigt bra och jag inser att Italienarna är minst lika korkade som oss svenskar när det rör mobiltelefoner.

Regi: Roberto De Feo, Paolo Strippoli

Betyg: 6/10

Le Convoyeur (2004 Frankrike)

När jag såg Wrath of man för ett par veckor sedan uppdagades det att filmen hade en fransk förlaga. Jag blev lätt intresserad av hur den möjligtvis kunnat vara men då det rörde sig om en mindre känd fransk film med snart 20 år på nacken trodde jag nog att jag aldrig skulle få se den. När jag slökollade på Netflix häromkvällen så dök den plötsligt upp i flödet. Klart värt en koll för se om grodätarna kunde spänna musklerna lika bra som Statham.

Le Convoyeur har exakt samma handling som Wrath of man. Alexandre tar anställning på ett värdetransportföretag som på senare tid drabbats av flera rån. Vem han är och varför han tar jobbet är till en början höljt i dunkel men något lurt är det då han spionerar på sina arbetskamrater och ställer en hel del frågor om rånen.

Det är ganska givet att den franska förlagan inte har speciellt stor chans när den jämförs med en film som har flerdubbelt så stor budget och Statham i huvudrullen men Le Convoyeur funkar fint ändå. Den är i sina stunder en spännande film med bra skådisar och en rafflande final. Skillnaderna mellan de två filmerna är väl att stämningen på arbetsplatsen inte är lika grabbig i den franska filmen och att huvudpersonen inte har samma bakgrund som Statham i Wrath of man. Det gör att jag blir lite mer osäker på hur det ska gå för Alexandre som inte är någon machoman utan en ganska så vanlig kille som haft maximal otur i livet.

Klart godkänd film som klarar sig bra vid en jämförelse mot den aktuella och avsevärt mer påkostade nyinspelningen.

Regi:Nicolas Boukhrief

Betyg: 6/10

Jungle Cruise (2021 USA)

Emily Blunt spelar  Lily Houghton som tillsammans med sin bror MacGregor beger sig till Amazonas för att hitta en blomma som sägs kunna bota alla sjukdomar. För att nå platsen hyr hon en båt där Frank Wolff (Dwayne Johnson) är kapten. En färd längs Amazonas där varje kvadratmeter är fylld med äckeldjur (inbillar jag mig) torde räcka för ett äventyr men insatserna höjs av Conquistadorer och då filmen utspelar sig 1916 även tyskar som alla jagar samma blomma.

Jungle Cruise var exakt det jag förväntat mig vare sig mer eller mindre. Småroliga skämt, en himla massa CGI och en handling som inte överraskande ett dyft. Det låter kanske inte så mycket men det var en trevlig film och trots en speltid på två timmar blev det aldrig tråkigt.

En stor anledning till gillandet är naturligtvis Blunt och Johnson som spelar huvudrollerna. Blunt är en förbaskat bra skådis, Johnson spelar inte riktigt i samma liga men den bristen tar han igen på sin charm som gör att de flesta filmer han är med i blir till en trevlig liten stund.

Jack Whitehall i rollen som Lilys bror funkade fint och för en gångs skull slapp man en vad jag kallar tröttsam Hollywoodbög dvs en rollfigur som springer runt och fjompar sig i falsettröst. MacGregor står bra på egna ben och funkar fint oavsett sexuell läggning. Han vill inte vara med på äventyret och är en snobb men vi slipper som sagt alla de där tröttsamma karaktärsdragen som även idag dyker upp på film för att befästa en persons sexuella preferenser. Bra jobbat Disney!

Skurkarna spelas b.la av Jesse Plemons och Paul Giamatti och det är par rejäla oprettskurkar. Båda spelar över å det grövsta och jag anar att en och annan tittare kan finna dem tröttsamma men jag vart underhållen. På minussidan är ovan nämnda förutsägbarhet, Jungle cruise är inte en film som är gjord för att skaka om tittaren det är ett väl beprövat koncept som funkar om man är på humör vilket jag var denna gång.

Regi: Jaume Collet-Serra

Betyg: 6/10

Hjältarna från Telemarken (1965 Storbr)

Under andra världskriget upptäcker norska motståndsmän att nazisterna framställer s.k tungvatten. Det skulle i förlängningen kunna leda fram till skapandet av kärnvapen. Tillsammans med den norske vetenskapsmannen Rolf börjar ledaren för motståndsrörelsen Knut planera för ett attentat mot fabriken.

Jag minns att jag såg denna film i min barndom på tv:n och det snackades om rullen på skolgården dagen efter för detta som man säger nuförtiden: ”Da Shit!” Det roliga är att jag minns filmen som svartvit och när jag 45 år senare sätter mig ned i soffan för att se om mitt barndoms äventyr visar det sig filmen var i färg ?!? Förklaringen är enkel, vi hade helt enkelt inte inhandlat färg-tv när det begav sig.

Idag 2021 är inte filmen lägre bland det hetaste man kan se men helt oäven är den inte. Kirk Douglas (Rolf) och Richard Harris (Knut) är två hårdföra män och filmen är emellanåt faktiskt lite småspännande. Jag kan tom ha lite överinseende att man sparat in på en del saker i budgeten som t.ex flygplan. Här har man valt det billigare alternativet och köpt in lite journalfilmer för att visa brittiska flygplan i action. Jag skrockade till lite men det störde inte nämnvärt. Miljöerna är fina och filmen tar en och annan oväntad vändning då sabotaget inte är en walk in the park.

Då det är en  BOATS kollade jag in lite fakta i efterhand och man håller sig relativt väl till de faktiska händelserna. Vad som är än bättre är att man inte gjort som i många av dagens BOATS smörat till det för att hamra in något form av budskap. Vi slipper mao se Kirk Douglas föra något tal om demokratins kamp inför en jublande folkmassa. Det tackar jag för då jag fortfarande med obehag minns Churchills tunnelbaneresa i The Darkest hour.

Hjältarna från Telemarken är en enkel historia berättad utan några större krusiduller och visst är den sevärd speciellt då den som grädde på moset är en vad jag kallar snöfilm.

Regi: Anthony Mann

Betyg: 6/10

Nobody (2021 USA)

Hutch är en fridens man. Han har familj, jobbar och bor i en villa. Dagarna löper på i enformig lunk och inget verkar bryta invanda mönster. En kväll utsätts familjen för ett inbrott, Hutch har chansen att oskadliggöra tjuvarna men backar i sista stund. Han känner att familjen förebrår honom och tycker att han är lite av en fegis. Nu är inte Hutch den tillsynes försynte familjefar man skulle kunna tro utan en man av helt annan kaliber. Inbrottet blir en katalysator som sätter igång en hel radda med händelser som utmynnar i en himla massa våld och naturligtvis……. den ryska maffian. Vad annars?

Bakom manuset till Nobody står Derek Kolstad som även skrivit John Wick och båda filmerna påminner en hel del om varandra. Största skillnaden är väl att Bob Odenkirk är en avsevärt mer uttrycksfull skådis än Kenau Reeves.. Jag kan tycka att Kolstad verkar vara aningens lat då han i stort sett levererar samma film men kanske hade han Nobody liggandes i skrivbordslådan och plockade fram manuset i väntan på nästa film om John Wick?

Nobody är inte en film att rusa till biografen för men är man sugen på lite våldsam underhållning duger den mer än väl. fast man bör då ha överseende med den något larviga finalen som var lite väl over the top för mig. Som bonus får man Christopher Lloyd i en liten roll och det är trevligt. Helt ok rulle vare sig mer eller mindre.

Regi: Ilya Naishuller

Betyg: 6/10

Come Play (2020 USA)

Oliver är en ung kille som lider av autism. Han är oförmögen att tala men kommunicerar via en teacchliknande app på sin telefon. En kväll dyker det upp en bok på skärmen som handlar om det missförstådda monstret Larry som bara vill ha en vän. Oliver blir nyfiken och börjar läsa boken vilket han inte borde ha gjort.

Jag trodde att Come play var en s.k popcorn skräckis men det är en rysare som hamnar mer i facket ”den hotade familjen” och den funkar fint inom denna skräcksubgenre. Regissören har valt att skildra en familj som redan har problem innan Larry gör entree. När filmen startar har föräldrarna precis valt att separera, en av anledningarna är att Olivers funktionshinder frestar på förhållandet. Detta gör att hotet mot familjen kommer både från in och utsidan vilket gör hela situationen desto mer besvärlig. Filmen lyckas även med att vara intressant utöver skräckmomenten och funkar bra som ett drama mellan rysligheterna. Jag bryr mig om denna familjs väl och ve då de är lite mer än bara statister i en dussinskräckis.

Skräckmomenten är bra och Come play förlitar sig mer på att historien ska vara ruggig än att man knökat in en himla massa jump-scares. Regissören har också den goda smaken att inte visa Larry alltför mycket oftast anar vi bara honom i bakgrunden gömd i mörkret. Slutligen är skådisarna klart godkända – även Azhy Robertson som spelar Oliver – det tackar jag för.

Come play är en stabil skräckis som nog de flesta som gillar genren skulle uppskatta. Det är ingen wow-film men den gör det den ska. Tackar Steffo på Snacka om film podden för tipset.

Regi: Jacob Chase

Betyg: 6/10