Get out (2017 USA)

Uj uj uj vad denna rulle har hyllats. Nu är den inte riktigt så bra som kritikerna vill göra gällande men sevärd är den dock. Get out handlar om paret Chris och Rose. De har varit tillsammans i fem månader och ska nu för första gången besöka Rose föräldrar. Då Chris är afro-amerikan och Rose är vit undrar han om hon berättat detta för sina föräldrar. Det har hon inte men försäkrar Chris om att det är lugnt då hennes föräldrar båda är ena riktigt hyvens liberaler som minsann röstade på Obama. Ankomsten till föräldrahemmet går bra men det blir en aningens ansträngd då speciellt Rose pappa (spelad av godingen Bradley Whitford) går till överdrift i sina försök att visa att han inte hyser några rasistiska tankar. Filmen är full av pinsamma situationer så jag sitter av och till och vrider mig av ångest ungefär som när jag tittar på något av Ricky Gervais. Chris känner sig dock obekväm i situationen och framemot kvällen börjar han bli ganska så säker på att det är något lurt med hela situationen.

För att vara en debutfilm av Jordan Peele är detta riktigt bra. Get out lyckas bra med att samtidigt vara både rolig, spännande och ge den där mysiga känslan av obehag.  Det många kritiker, åtminstone i Sverige helt verkat missat är att Peele skildrar rasism åt båda hållen. Även Chris har förutfattade meningar om de vita och egentligen blir det en ganska så sorglig iakttagelse över att vi inte kommit längre 2017. Just Peeles kommentar om rasism som döljs av välmenande kommentarer är filmens stora styrka och tanken är nog att man ska diskutera filmens handling och budskap efteråt. Där har jag inte så mycket att hämta då det inte finns något att diskutera utan mer att konstatera: Att tro att någon människa är annorlunda och mer eller mindre värld pga av sin hudfärg är kort och gott korkat och därmed i mina ögon odiskutabelt.

Det var först på väg ut från biografen jag insåg att filmen brister rejält i den tredje och sista akten när man begriper vad det hela rör sig om. Jag begriper mig inte på ”skurkarnas” plan. Enda logiska förklaringen är att de är helt dumma i huvudet och vill s.a.s misslyckas. Mer skriver jag inte här pga s.k spoilers. Eventuella frågor och åsikter får tas i kommentatorsfältet. Det är synd för filmen hade kunnat vara bättre om Peele satsat lite mer på att få ihop sin historia. Jag ska dock inte sticka under stol med att även om det var lite obegripligt så var det ändå rejält spännande. Filmens två första tredjedelar är dock en uppvisning av svarthumor med ett anslag av krypande skräck.

Regi: Jordan Peele

Betyg: 6/10 (en stark sådan)

An American in Paris (1951 USA)

Finalen på denna musikalvecka blir en film med Gene Kelly. En vecka i musikalernas tecken känns inte riktigt komplett för mig om jag inte har med en film med antingen Kelly eller Fred Astarie. Personligen är jag mer förtjust i Kelly än Astaire, den senare är möjligtvis den bättre dansaren än de två men Kelly har mer karisma.

Dagens rulle utspelar sig bland härliga kulisser som ska föreställa Paris. Här lever den fattige amatörkonstnären Jerry. Han hankar sig nätt och jämt fram på sitt måleri tills han en dag får en rik sponsor i form av den rika kvinnan Milo. Hon är nog mer intresserad i Jerry än av hans alster, Han faller i sin tur som en fura för expediten Lise. Detta utvecklas till en kärlekskvadrat då expediten i sin tur har en fästmän, Henri,  som oturligt nog är god vän med Jerry. Då ingen av de inblandade är ärlig med sina intentioner blir naturligtvis en jättefnurra på tråden.

Det är just det sistnämnda jag har lite svårt för i filmen. Vare sig Jerry eller  Lise är speciellt ärliga, Jerry tar villigt emot Milos stålar men döljer att han är kär i en annan, Lise berättar inte för vare sig Jerry eller Henri om sina kärlekskval. Fast å andra sidan om de hade varit ärliga från start hade det inte blivit någon film.

Som ni märker är det inte storyn som är filmens styrka utan de härliga kulisserna, regnbågsklara färgerna och Kellys dans och sånger som gör denna film sevärd. Synd bara att filmens bästa låt I got rythm måste förstöras av en massa ungar i bild. Det som gör att filmen blir liiiite seg är finalen som består av än en av dessa drömsekvenser som Hollywood verkade vara förtjusta i när det rör musikaler. En kvart med bara dans är i längsta laget även om det är snyggt gjort. Då klarade La la land av sin drömsekvens avsevärt bättre.

Sofias val för denna sista dag kan ni läsa om här.

Regi: Vincente Minnelli

Betyg: 6/10

Då var veckan över för denna gång men vi ses väl nästa år? Passar på att tacka min partner in crime för ett förnöjsamt samarbete.

Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat (1999 Storbr)

Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat (puh!) handlar om den bibliske bekantingen Josef för de som inte känner till hans historia (skäms på er då ni sov under religionslektionerna) kommer här en kort recap. Jakob har tolv söner men favoriserar sonen Josef. När denne får en färgglad dräkt av sin far är måttet rågat för brorsorna som slänger ned Josef i en brunn för att sedan sälja honom som slav. Josef hamnar i Egypten och resten av storyn får ni läsa om i bibeln.

Denna musikal är skriven av radarparet Tim Rice (text) och Anthony Lloyd Webber (musik) och den följer den bibliska historien ganska så väl.

Det som till en början främst fångade mitt intresse var rollistan med b.la Joan Collins, Richard Attenborough och Benjamin Ingrosso Donny Osmond i huvudrollen som Josef. Nu vart det inte så illa som det låter utan alla inblandade sköter sina kort väl. Benjamin Donny visar upp ett ansikte som skulle kunna pryda omslaget på Vakttornet med ögon som brinner av religiös glädje (tänk Carola any day) och naturligtvis har han tänder så kritvita att det ser ut som han har ett piano i käften (minus svarta tangenter). Mot alla odds störde jag mig inte alls på denne religiöse posterboy men det fanns annat i filmen som var mindre angenämt.

Filmen har nämligen en berättare som fungerar som brygga mellan de olika scenerna. Hon spelas av Maria Friedman och denna filmversion skulle lika gärna kunnat heta Friedmans käft. Redan när hon tar ton i öppningsscenen blir jag irriterad. Det kan bero på att hon art-ti-ku-ler-ar allt hon sjunger och hela hennes käft får arbeta övertid. Till slut sitter jag bara och glor på denna hemska mun i 90 minuter. Det andra problemet har med barn att göra och ni vet nog alla vid det här laget vad jag tycker om barn på film så vi lämnar denna fråga för denna gång. Jag lär återkomma i ämnet. Det var också lite suspekt att när man sjöng en sång om slaveri så zoomade man av en händelse(?) in två färgade flickor men det kanske bara var slumpens outgrundliga vägar precis som att filmens Calypso låt framfördes av en svart sångare som var bra på att rulla med ögonen och se lite lagom crazy ut.

Om jag bortser från att jag alltid haft viss förståelse för Josefs bröders handlande och ansett att Jakob var en tämligen usel förälder som egentligen skulle vara den som hamnade i brunnen är Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat  (puh!) en klart godkänd musikal. Låtarna flyter på bra, det är en hel del småroliga rim, scenografin och kostymerna är top-notch och filmen blir aldrig tråkig. Slutomdömet blir att jag gärna skulle vilja se denna musikal live om den av en händelse skulle dyka upp. Vem som skulle spela Josef? Det svaret är givet.

Sofia presenterar också en musikal denna dag.

Regi: David Mallet

Betyg: 6/10

West side story (1961 USA)

I vanlig ordning startar jag och Sofia musikalveckan med en gemensam film. Denna gång föll valet på en riktig klassiker nämligen West side story, en film bloggaren Steffo hyllade till den milda grad under ett Snacka om film avsnitt att Fiffi undrade om han blivit sponsrad av filmbolaget.

Trots att jag sett en hel del musikaler har denna rulle gått mig helt förbi, varför vet jag inte. Det kan bero på att jag inte funnit att ännnu en Romeo & Julia story varit speciellt upphetsande. Istället för Verona och de två familjerna Montague och Capulet utspelar sig berättelsen på Manhattans west side där två rivaliserande gäng krigar mot varandra, The Jets och The Sharks. Nu är filmen gjord på 60-talet så de mest dramatiska vapen man använder sig av är stiletter och knytnävar – den som suktar efter shootouts lär bli besviken. I denna osäkra miljö spirar kärleken mellan Maria som är syster till ledaren för the Sharks och Tony, en tidigare ledare av The jets. Den brännande frågan är nu kommer deras kärlek att besegra hatet mellan de två gängen?

Att kalla West side story för en musikal kan vara lite missvisande då den i sina stunder är mer av en balett. I många av filmens scener framförs storyn med hjälp av dans istället för med sång. Öppningsscenen är riktigt häftig där dansen förmedlar rivaliteten mellan de två gängen. Det är just dansen, de starka låtarna (jag kände igen var och varannan låt) samt de härliga färgerna som är filmens styrkor. Just färgerna får mig att undra lite över varför man idag gör så grådaskiga filmer? En härligt röd klänning eller knallgul skjorta borde höja humöret hos den bittraste av biobesökare.

Tråkigt nog är filmens skådisar ganska så bleka. Visst är Nathalie Woods docksöt som Maria men hon är i mina ögon okarismatisk och hennes kärleksintresse Tony (Richard Breymer) är en blek om än dansant figur. Breymer är avsevärt intressantare i rollen som Benjamin Horne i Twin peaks. Handlingen, trots knivslagsmål och ond bråd död, är inte värst upphetsande. Det beror nog på att jag sett och läst alltför många variationer på denna historia och har nog börjat tröttna lite. Trots dessa invändningar är filmen klart sevärd med sina härliga färger, snygga danser och starka sånger.

Sofias tankar om filmen hittar ni här.

Regi: Jerome Robbins, Robert Wise

Betyg: 6/10

Life (2017 USA)

Efter magplasket Child 44 som kom härom året verkar regissören Daniel Espinosa ha spelat på lite mer säkra kort den här gången med en film som är både kortare, rappare och ganska så förutsägbar.

Life utspelar sig på rymdstationen ISS. Filmen startar med en lång härlig scen utan några klipp där besättningen introduceras. Astronauterna har i uppdrag att fånga in en kapsel som kommer med jordprover från Mars vilket man också lyckas med. Till besättningens och hela världens glädje hittar man en levande cell i proverna men säg den glädje som varar då den lille krabaten utvecklar sig till en inte så speciellt trevlig organism. Nu får man lägga alla krafter på att hindra Calvin (som utomjordingen döptes till då den fortfarande verkade vara en trevlig liten krabat) nå vår planet.

En del kritiker har gnällt om att filmen är förutsägbar och att det är en rip-off på Alien. Jag kan nog instämma med att filmen är förutsägbar men vad spelar det för roll om hantverket är gott och storyn intressant? Att det skulle vara en rip-off på Alien kan diskuteras för om så är fallet skulle varenda film som utspelar sig på ett rymdskepp med en ogästvänlig utomjording vara det.

Life rullar på i och har en alldeles lagom speltid även om en och annan scen kanske kunde kortats av men jag blev åtminstone inte rastlös i min biofåtölj. Scenlösningar och kameraarbetet är mycket snyggt gjort och regissören lyckas med konststycket att få en ganska så rälig dödsscen att se riktigt vacker ut. Om jag ska tänka på några andra filmer som Life påminner om i genren ligger nog Gravity och Sunshine (där f.ö Sanada också är med som astronaut) närmare än Alien då dessa filmer rör sig om problem som staplas på varandra och Life är nästan lika snygg som de två tidigare nämnda filmerna.

Det som gör att jag inte sätter ett högre betyg är just att filmen är ganska så förutsägbar. Det blir aldrig riktigt spännande vilket i och för sig kan bero på att jag är lite avtrubbad nu för tiden men Life är ett förbaskat gott hantverk som är klart sevärt och då på bio då filmen vinner på att visas på stor duk.

Regi: Daniel Espinosa

Betyg: 6/10

Lock up (1998 USA)

lock-up.26798I Lock up spelar Sly den schysste internen Frank Leone. Frank är naturligtvis inte någon förhärdad brottsling, han sitter inne för att han gjort sin medborgerliga plikt och beskyddat en vän mot maffian och därmed tagit lagen i egna händer. Trots detta tar Frank sitt straff med gott humör och är tjenis och bundis med alla på fängelset från vakter till interner, man munhuggs så där skojfriskt som bara män kan när de samlas i grupp. Men säg den lycka som varar. Den sadistiske och troligen galne fängelsedirektören Drumgoole (med ett sådant efternamn torde man bli galen) lyckas få Frank flyttad till sitt fängelse. Anledningen till detta är att Drumgoole har en oplockad går med Frank då denne tidigare rymt från hans fängelse (en försvarbar rymmning får vi snabbt reda på). Drumgooles plan är att hetsa Frank till att begå något brott så hans straff förlängs. Det är en svårt uppgift då Frank som sagt är en schysst kille och så trevlig att han snart är vän med alla på fängelset förutom de elaka vita vakterna (alla färgade vakter är hårda men rättvisa) och rastgårdens kung som vill se Frank död.

Det är en film som är nästan rörande i naivitet, Sly har i denna film en karisma som överträffar Jesus. Karaktärens snällhet och förmåga att strössla visdomsord omkring sig i en frekvens som tangerar Dalai lamas är imponerande och följaktligen älskas han av de flesta i fängelset.  Vidare vekar det inte finnas så mycket droger i omlopp och man verkar inte heller behöva vara rädda att tappa tvålen i duschen på de fängelser Frank vistas på.

Nu är Lock up en film som inte har några större ambitioner mer än att vara en fängelsefilm som är ganska snäll. Donald Sutherland tog rollen som Drumgoole för att ge lite extra reklam för sitt Sydafrikanska drama Ett torr vit årstid, Jag har sett den filmen men minns inte ett dyft. Lock out däremot satt som smäck redan efter första titten Visst den är i sina stunder både klyschig, pekoral och pinsam men samtidigt rejält underhållande,

Filmens final dyker det upp en intressant statist. Frank får en cigarr och droppar ett par one-liners. Statisten på Frank vänstra sida går all in för sin roll. Hans minspel är obetalbart då han med detta försöker vissa vilken fantastisk reko och rolig kille Frank är. Statisten tog nog här sin chans i hopp om att bli upptäckt. Något som inte verkade ha lyckats då åtmistone jag inte känner igen honom vare sig då eller nu.

Regi: John Flynn

Betyg: 6/10

The Great wall (2016 Kina)

greatwall_13En grupp legosoldater har slunkit in i Kina för att komma över krut. Expeditionen misslyckas och man tas till fånga och hamnar på den kinesiska muren. Murens syfte är inte som vi lärt oss i historieböckerna ett skydd mot mongolerna. Det är ett försvarsverk mot mot en hord av monster som attackerar Kina vart 60:e år. Oturligt nog för legoknektarna anländer de precis lagom för monstrens attack.

Det här är en film där man gör bäst i att låta hjärnan gå på halvfart. Det är full fart från start till mål och det är ett relativt förnöjsamt äventyr, vare sig mer eller mindre. Allt vad logik heter bör nog lämnas hemma innan man slinker in i biomörkret annars är nog risken stor att filmen inte funkar alls..

Jag hade inte tråkigt, men fråga mig om filmen om ett par veckor och jag har troligtvis glömt bort stora sjok av handlingen. Spännande blir det aldrig men The Great wall kan åtminstone stoltsera med en hel del snygga färger och rustningar samt en handfull maffiga scener. Vad gäller CGI:n är den väl si så där men jag har sett värre.

Hur Matt Damon hamnat i detta projektet vet jag inte. Han vill kanske göra sin nuna känd för kineserna så hans framtida filmer går bra i landet för jag anar att det nog inte var filmens manus som lockade. I övriga roller hittar man b.la Pedro Pascal som bara behövt byta ut sin rustning från Game of thrones till en kinesisk variant. Även Willhelm Dafoe dyker upp i en liten roll som behovs för att man ska kunna förklara varför kineserna snackar engelska. Övriga skådisar var för mig okända kinesiska aktörer förutom Andy Lau. Slutomdömet blir en helt ok film vare sig mer eller mindre. Lika lättsedd som lättglömd.

Regi: Yimou Zhang

Betyg: 6/10

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn (2016 Storbr)

poster-large När Jacobs farfar dör under mystiska omständigheter börjar han undersöka de sagor farfadern berättade för honom när han var yngre. De handlade om ett märkligt barnhem som låg på en liten ö utanför Wales kust.Farfadern påstod att han bodde på hemmet en tid och han menade att barnen på ön hade märkliga förmågor. Ju mer Jacob läser av sin farfars anteckningar desto mer övertygad blir han att sagorna är sanna. Han lyckas övertala sin far att ta honom på en tur till ön. Jacob hittar barnhemmet men det ligger i ruiner sedan det träffades av en bomb under andra världskriget.  Men en dag under sina vandringar på ön träffar Jacob på ett par barn som verkar vara …. lite märkliga.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn kan nog bäst beskrivas som X-men möter Harry Potter. Mina förväntningar var väl sisådär dels för att detta är ännu en av alla dessa fantasyfilmer som inte kan nöja sig med en berättelse utan måste dra ut på historien i flera delar. Den andra anledningen var att det var regissören Tim Burton bakom kameran och han har inte gjort en bra film på en sisådär tio år. Turligt nog var detta en ganska så rapp film som höll mitt intresse uppe under hela speltiden. Berättelsen rör sig hela tiden framåt och stannar aldrig upp. Jag slapp också moralkakor och livslektioner som vanligtvis hör genren till. Vidare var det snygga miljöer och en alldeles lagom klurig handling innehållandes b.la tidresor och loopar samt monster som livnär sig på barns ögon. Skådisarna sköter sig bra och de besynnerliga barnen är bra på att vara just besynnerliga. Jag vill nog påstå att filmen var så pass bra att jag kan tänka mig åtminstone ge böckerna en chans trots att de består av flera delar.

Regi: Tim Burton

Betyg: 6/10

Emelie (2015 USA)

mv5bmmezmwjhmjatnjvkms00ngywlthmnjktmzzizdqwndu2odg3xkeyxkfqcgdeqxvynjq2mjq5nzm-_v1_sy1000_sx708_al_När Dan och Joyace ska fira sin bröllopsdag med en middag på tu man hand slår olyckan till, barnvakten måste ställa in. Turligt nog så kan hon rekommendera en kompis. Anna som den nya barnvakten heter verkar vara en stabil och trevlig tjej så föräldrarna åker iväg på sin date. De tre barnen blir snabbt förtjusta i Anna då hon till skillnad mot den ordinarie barnvakten låter ungarna göra vad de vill. De målar på väggarna och proppar i sig godis. Det är bara äldsta barnet, Jacob som efter en stund börjar känna att det kanske inte står helt rätt till med den nya barnvakten.

Ibland kan det vara svårt att genrebestämma en film. Emelie ligger i gränslandet mellan skräck och thriller. Om man nu inte kan leva sig in i att man råkat lämna över sina telningar till en galen barnvakt så är nog chansen större att man finner dagens rulle mer spännande än skräckinjagande. Jag hade en ganska så trevlig stund tillsammans med Anna som troligen gett de tre ungarna men för livet innan eftertexterna börjar rulla. Trots att det är en amerikansk film följer inte filmmakarna de regler som brukar gälla för vad man kan göra med ungar och djur på film. När jag insåg detta blev filmen med ens mer intressant då jag förstod att här kan det hända ett och annat man inte är van vid.

Sarah Bolger som spelar Anna är mycket bra. Hon pendlar finfint mellan att vara skogstokig, lömsk, integrerande och en till synes lite försynt tjej när så behövs. Ungarna sköter sig bra eller ja, de var åtminstone inte irriterande. Emelie håller intresset uppe speltiden ut och den hade nog fått ett högre betyg om man inte hade slarvat med manus då det finns en hel del logiska luckor men å andra sidan kan man kräva logik när man har med galet folk att göra?

Regi: Michael Thelin

Betyg: 6/10

Fiffis val för dagen.

The Sentinel (1977 USA)

ladda-nedFotomodellen Alison känner att hon behöver lite utrymme i sitt liv speciellt efter hennes fars död och hyr en lägenhet i ett gammalt hus. Hennes fästman Michael blir inte så nöjd då han hoppats på giftermål och delat boende. Efter ett par dagar bekantar sig Alison med husets övriga hyresgäster som är en brokig skara, de flesta är trevliga men lite märkliga. Den är bara den blinda prästen på vindsvåningen som lyser med sin frånvaro. Det tar dock bara några nätter innan Alison inser att det där med att flytta in hos sin pojkvän kanske inte hade varit så dumt trots allt då de övriga hyresgästerna visar sitt rätta jag.

The Sentnel är en ganska så ryslig 70 talare där stämningen påminner om filmer som t.es Exorcisten. Det är lite ruffigt, mörkt och det mesta präglas av en ganska så otrevlig stämning. Filmens plot är någorlunda originell och jag vart i alla fall lite överraskad över en del av vändningarna i filmen. Då det är en så pass gammal film finns inte dagens ovana att förklara minsta detalj utan jag får åtminstone tänka lite själv, The Sentnel är lite långsam i sitt tempo och skulle möjligtvis ha mått gott av ett klipp eller två men filmens få skräckscener är utsökta och förvånansvärt räliga och finalen riktigt bra.

Roligast med filmen är alla skådisar som är med. Håll i er: Martin Balsam, Ava Gardner , Burgess Meredith, Eli Wallach, Christopher Walken, Beverly D’Angelo och Tom Berenger samt några till. The Sentinel är inte en höjdarfilm men den har en skön ryskänsla, ett par riktigt bra skräckscenener och det kommer man en bit på.

Regi: Michael Winner

Betyg: 6/10

Fiffi val för dagen kan ni läsa om här.

The Mechanic (2011 USA)

the_mechanic-343996468-largeDet var ett tag sedan Statham dök upp denna blogg och det är länge sedan han kom med något nytt. Vad jag förstår har en miniserie på gång, spelar in hajfilmen Meg och är tyvärr med i eländet The fast & The Furious 8. I väntan på dessa filmer får jag nöja mig med en liten återtitt i väntan på uppföljaren som kommer i snart fast jag misstänker att Mechanic: Resurrection lär gå direkt till dvd.

I The Mechanic spelar Statham lönnmördaren Arthur Bishop. Han är en av de bästa i sin bransch och har som specialitet att mörka sin mord så att de ser ut som olyckor. P.g.a skuldkänslor tar han sig an sonen till ett av sina offer i syfte att lära upp denne att bli en fullfjädrad lönnmördare. Att det kommer skita sig kan man lätt räkna ut och på köpet får även Bishop sina forna uppdragsgivare efter sig.

The Mechnic är en nyinspelning av en 70 talare med ingen mindre än Charles  Bronson i huvudrollen. Jag har sett den filmen men det var mycket länge sedan så några jämförelser kan jag inte göra men jag anar att Bronsons rulle troligen är bättre (det är trots allt en film från 70 talet)  trots Stathams frånvaro.

Detta är en helt ok B-actionrulle vare sig mer eller mindre och med en annan huvudrollsinnehavare är chansen ganska stor att jag skippat filmen då det går tjugo på dussinet . Filmen duger för stunden och som en bonus finns det en hel del bra skådisar som backar upp Statham eller vad sågs om Ben Foster i en en ful keps och Donald Sutherland?

Regi: Simon West

Betyg: 6/10

The Shallows (2016 USA)

large_6vuxwcfbejpfujmxrpgk0anmvfqHöstens andra hajfilm har jag väntat på ett bra tag. Tråkigt nog var mina förväntningar för höga och efter att ha sett den rysliga In the deep var det svårt att inte jämföra de två filmerna och där drog tyvärr The Shallows det kortaste strået.

Nancy har förlorat sin mamma i cancer och tar en timeout från sin läkarutbildning för att resa runt i världen. Hon söker upp en strand som ligger lite avsides från de stora turiststråken, då hennes mor tydligen surfat här tidigare. Nancy surfar för fulla muggar och har en skön stund i havet (hur man nu kan ha det) tills en mycket irriterad haj attackerar henne. Hon lyckas rädda sig upp på en rev men hajen stryker runt och verkar inte vilja ge sig innan den glufsat i sig den ovälkomna besökaren. Som om detta inte vore illa nog är tidvattnet på ingång om några timmar och revet kommer då vara ett minne blott.

Klart att en hajfilm som inte har ett epitet framför namnet shark typ sand, snow eller ghost kan vara dålig. Filmen är spännande inte tal om annat. Det smygsimmas, kameran kluckar effektivt i vattennivån och jag sitter på helspänn vid ett flertal tillfällen. Blake Lively är i mina ögon ganska så ointressant och blek som skådis och gör vare sig till eller från i rollen som Nancy men hon förstör åtminstone inte filmupplevelsen.

Mitt problem med filmen är de sista tio minuterna med en lösning på hajproblemet som bäst hör hemma i en av Roger Moores Bondfilmer.  Lägg sedan till en riktigt sentimental och kväljande slutscen som fick mig att sucka tungt över att en hajfilm som för en gångs skull var gjord med viss ambition föll på målsnöret. Är dock lite snäll i betyget då filmen trots allt fick mig att flämta till några gånger.

Regi: Jaume Collet-Serra

betyg: 6/10

The Great Gatsby (2013 USA)

The-Great-Gatsby-posterEn halvtimme in i filmen så började mitt finger söka sig mot stoppknappen på dvd-spelaren. Mitt misstag var att jag inte hade psykiskt förberett mig för regissören Baz Luhrmanns lite speciella registil. Alla inblandade verkar gå på amfetamin, det är vilda klipp, färger ur hela paletten och filmen känns överlag ganska så skrikig mao buisness as usual när det gäller den gode Luhrmann. Jag har sett hans tidigare filmer och gillat dessa, förutom Australia där går min gräns, så jag bet ihop och fick trots allt en trevlig filmstund.

The Great Gatsby är baserad på den klassiska romanen med samma namn av författaren F. Scott Fitzgerald. Den har filmatiserats tidigare men jag har vare sig läst boken eller sett någon tidigare filmversion. Berättelsen utspelar sig på det glada 20 talet eller the roaring twenties som tidsperioden kallas i USA. Huvudpersonen Nick flyttar till NYC för att ta del av farten i detta uppsluppna decennium. Han hyr en litet hus på Long island i närheten av sin kusin som gift sig rikt med den f.d polospelaren Tom. Nicks hus ligger granne med den mystiske Jay Gatsbys ägor. Denne Gatsby är en doldis som ingen verkar ha träffat, däremot håller han överdådiga fester i sitt hus varje helg utan att själv närvara. Så en dag får Nick en inbjudan till en av Gatsbys fester, något som sätter i gång en kedja av händelser som slutar i elände för många av de inblandade.

Orkar man bara med tempot och Luhrmanns något naivistiska stil funkar filmen bra. Det är storslagna scener, snyggt foto, bra musik samt skådisar som agerar som att de var med i en fars i Falkenberg. En knepig kombination men det funkar åtminstone för mig kanske därför att Luhrmann verkar vägra att göra några kompromisser i sitt skapande. Det är så här han vill göra film och för det bör han respekteras. Vidare är jag svag för hans lite överdrivna tro på kärleken som en ostoppbar kraft som kan både förgöra och bygga upp, ett tema som återfinns i alla hans filmer. Om sedan Gatsby är en obehaglig stalker eller en romantiker är väl upp till var och en att tolka men kärleken har hur som helst huvudrollen i denna film. Till syvende och sist blev det en ganska angenäm filmupplevelse i sommarnatten, inte en av regissörens bästa filmer men den sticker ut lite jämfört med många andra filmer. Min bror som är mer kulturellt bevandrad än jag och har läst boken säger att filmen följer handlingen relativt väl. Han rekommenderade boken.

Regi: Baz Luhrmann

Betyg: 6/10

Colonia (Tyskland 2015)

coloniaposterPlatsen är Chile under 70 talets första år och till USA:s fasa har den socialistiske Allende valts till landets president. Folk firar och beter sig som vänsterfolk under 60 och 70 talen brukar göra på film: Går på poesiaftnar, har fula kläder, lyssnar på dålig musik och står och gapar och skriker i det offentliga rummet. Till denna våta vänsterdröm anländer flygvärdinnan Lena. Hon passar på att ta lite semester för att träffa sin pojkvän Daniel, en tysk som åkt till Chile för fira socialismens seger. Vi vet alla hur det slutade, med stöd av USA tog militären makten, folk fängslades och torterades. Daniel arresteras och hamnar i ett lite annorlunda fångläger. Lägret ligger ute på landsbygden och drivs av en sektledare som samarbetar med juntan. Ingen har någonsin kommit levande från detta ställe men det är något Lena tänker ändra på då hon frivilligt söker sig till sekten för att befria sin pojkvän.

Colonia skjuter sig direkt i foten redan under förtexterna då man hävdar att filmen är baserad/inspirerad av verkliga händelser. Detta gör att jag direkt börjar fundera på vad som är rimligt i filmens handling och jag börjar ifrågasätta en hel del av vad som sker och påstås i filmen. Det är synd att man gör detta då det lägger lite smolk i filmbägaren för Colonia är en ganska så spännande thriller som kunde stått på egna ben utan att man behövt spela ut BOATS-kortet.

Skådisarna är bra med Emma Watson som flygvärdinnan, Daniel Brühl spelar hennes pojkvän och Michael Nyqvist spelar än en gång svettig sektledare men här har han bytt ut sång mot smisk.

Vill man ha lite välgjord spänning rekommenderas filmen bara man ser till att glömma det där förhatliga ”inspirerad av verkliga händelser”.

Regi:  Florian Gallenberger

Betyg: 6/10