In the Land of Saints and Sinners (2023 Irland)

In the Land of Saints and Sinners utspelar sig i den lilla byn  Glencolmcille på Irlands västkust under tidigt 70-tal. I byn lever  bokhandlaren Finbar Murphy som är tjenis med alla i området från den lokala polisen till pubens halvalkis. Finbar är en vänlig och timid man som naturligtvis spelas av Liam Neeson. Då Neeson är med begriper man redan innan förtexterna rullat att han har fler strängar på sin lyra än att förmedla böcker. I det här fallet är Finbar en kontraktsmördare med ett samvete. Han funderar på att dra sig tillbaka men när tre medlemmar från IRA slår sig ned i byn blir det att skjuta upp pensioneringen..

Efter fadäsen med Retribution kände jag att jag behövde se en bättre film med Neeson och just In the Land of Saints and Sinners hade jag hört gott om. Nu är det inte en fantastisk rulle men den är åtminstone klart godkänd. Neeson lufsar på och är så där översympatisk som han bara kan vara. IRA typerna leds av en närapå skogstokig kvinna mycket bra spelad av Kerry Condon så det råder ingen tvekan om vem man ska heja på. I birollerna dyker Colm Meaney och Ciarán Hinds  upp men roligast var det att se Jack Gleeson med porrfilmsmustasch i rollen som Neesons något obalanserade kollega.

Härliga miljöer från ett vindpinat Irland där det ständigt verkare vara mulet, schysta skådisar, alldeles lagom spellängd samt en en ok story gör att Neeson för ögonblicket återupprättat sin heder.

Regi: Robert Lorenz

Betyg: 6/10

Forever (2023 Sverige)

Av och till visas det bio på skolan jag jobbar. Jag har fått den ångestfyllda ärorika uppgiften att välja film till dessa visningar. Då jag sällan kollar in s.k ungdomsfilm känns det oftast som jag famlar i blindo. Det blir inte lättare då dagens ungdomar har ett koncentrationsspann i klass med en hamster. Men jag gör så gott jag kan och försöker hålla mig någotsånär ajour om ungdomsfilm. Den svenska Forever fångade mitt intresse när den kom i vintras så det fick bli mitt val, synd bara att jag inte uppmärksammat att den redan haft premiär på Netflix och att en hel del elever redan hade sett den. Att killarna ylade över att det var en ”tjejfilm” sket jag däremot högaktningsfullt i och sa åt dem att vidga sina vyer.

I Forver får vi stifta bekantskap med Mila och Kia som är BFF. Det har olika bakgrund och familjeförhållanden men det som förenar dem är fotbollen. När laget får en ny tränare, Lollo, som varit proffs blir de mycket förväntansfulla. Den glädjen försvinner snabbt då detta är en tränare som är stenhård och frågar ni mig är hon inte lämplig som ungdomstränare då hennes metoder iofs kanske är bra för att få ihop ett duktigt lag men inte lämpar sig för högstadieungar. Laget blir dock allt duktigare och speciellt Mila tar till sig den nya träningen medan Kias glädje för fotbollen minskar. Till slut hamnar Mila i ett läge där hon måste välja mellan vänskapen och fotbollen.

Jomenvisst den här filmen funkade bra och även om det kändes som att jag delade salong med en grupp ystra schimpanser blev ändå slutomdömet bland ungdomarna ”helt ok” och detsamma gäller för mig. Man dras snabbt in i handlingen och det är lätt att gilla tjejerna även om Mila har en del drag som inte är helt sympatiska kan man trots allt begripa hennes handlande. Regin är stabil och skådisarna likaså speciellt om man tar med i beräkningen att Flutra Cela och Judith Sigfridsson som spelar huvudrollerna gör sin debutfilm. Dialogen flyter på och känns avsevärt naturligare än vad brukligt är i svensk film. På det hela en klart sevärd rulle där man möjligen kunde ha skippat den sista scenen då det blev lite väl ”over the top” för mig.

Regi: Anders Hazelius

Betyg: 6/10

Belfast (2021 Storbr)

Får de chansen verkar regissörer förr eller senare vilja berätta om sin barndom. John Boorman gjorde det i Hope & Glory och Spielberg  kom med The Fabelmans häromåret.  Kenneth Branagh ville väl inte vara sämre och bjöd tittarna på Belfast.

Filmen startar 1969 året då The Troubles (konflikten mellan katoliker och protestanter) körde igång rejält på Nordirland. En familj med protestantisk bakgrund bor på en gata där båda trosinriktningarna samsas.  Protestanter i området vill rensa ut katolikerna. Pappan i familjen vill inte bli inblandad men hotas av av sina gelikar med det gamla trista argumentet ”är du inte med oss är du mot oss” Frågan är om det inte är bättre att flytta till England där pappan har jobb och livet är lite mer konfliktfritt.

Belfast är en snygg film. Det är ett knivskarpt foto som förstärks av att filmen mestadels är i svartvitt.  Jag gillade miljöerna som även om de var slitna bar på en viss gemytlighet. Skådisarna var bra och handlingen med vardagen som krockar med konflikten var engagerande. Jag har sett liknande filmer till förbannelse och något nytt kanske inte Belfast kommer med. Vi har den starka självständiga mamman, den något frånvarande pappan och naturligtvis de excentriska släktingarna som här spelas av Judi Dench och Ciarán Hinds. Som sagt inget nytt men jag gillar genren när det inte blir för sentimentalt något som britterna är bra på att undvika till skillnad mot deras grannar på andra sidan Atlanten.

Men Kenneth varför var du tvungen att casta en irriterande unge i huvudrollen som dig själv? Jude Hill heter fanskapet och tro på fan om han inte spelade en irriterande unge i  Branaghs senaste film om Poirot. Unge Herr Hill och jag klickar inte alls vilket gör att Belfast inte når ända fram till mig vilket är synd då filmen som sådan är bra. Folk som däremot inte är lika barnskådespelarkänsliga som jag torde dock uppskatta filmen lite mer. Klart godkänt blir betyget i vart fall.

Regi: Kenneth Branagh

Betyg: 6/10

Griselda

Netflix kör vidare med sina filmatiseringar av kända knarkbaroner. Den här gången handlar det om vad man skulle kunna kalla en knarkbaronessa nämligen colombianskan Griselda Blancho. Damen ifråga härjade i Miami på 80-talet och lyckades med att skaffa sig en stark position i en annars mansdominerad sektor. Serien som ”bara” är sex delar lång, jag säger bara då jag anser att Netflix suger lite väl länge på sina seriekarmeller, handlar om just Griseldas tid i Miami.

Serien startar med att hon får fly från Colombia efter att ha mördat sin man (som extra info misstänks hon ha mördat alla sina tre män). Griselda hamnar i Miami med sina tre barn och försöker börja leva ett hederligt liv men då hon fått med sig ett kilo kokain i flykten lockar detta henne till skumraskaffärer.

Som oftast när det rör sig om brottslingars liv och leverne är detta en rise and fall historia och just det här med fall delen av berättelserna skulle kunna vara en lärdom för alla wannabe-gangsters som har dessa stollar som förbilder men så verkar inte vara fallet. Serien är helt ok men man ändrat  en smula på Griseldas karaktär samt utelämnat stora delar av hennes förflutna för att få mer dramaturgi i serien. Till en början framstår hon lite som ett offer som tar sin chans för att hjälpa sin familj och vänner. Det jag vet är att hon redan i Columbia sysslade med både det ena och det andra och hade ett rejält våldskapital redan innan hon kom till Miami så detta halvdana försök att väcka en smula sympati för huvudpersonen funkar inte hos mig.  Griselda går också från sansad knarkdrottning till galen knarkdrottning alldeles för snabbt men det är väl de enda anmärkningar jag har mot serien som är helt ok om man nu gillar genren. Ett stort plus är att man snackar spanska när det så krävs vilket gör att det känns mer autentiskt.

Skådisarna gör det de ska men jag kan ha en ytte-pytte invändning att man castat Sofia Vergara i huvudrollen. Inget fulsmink i världen kan få mig att tro att hon ens påminner om verklighetens Griselda.

Om nu någon skulle undra så har vi verklighetens Griselda till vänster

Betyg: 6/10

Echo (2023 – 2024 USA)

Echo eller Maya Lopez som hon egentligen heter dök upp som en av Kingpins hantlangare i tv-serien om Hawkeye. Efter finalen på den serien är nu Echo på flykt undan Kingpins organisation då ett pris är satt på hennes huvud. Det smartaste draget är då kanske inte att åka till sin barndomsstad och mer eller mindre traska runt i öppen dager men det är just vad hon gör och snart har Maya ett helt gäng torpeder efter sig.

När Echo först dök upp i serietidningen Daredevil var hon en intressant superhjälte/skurk, dövstum samt en kraft som gör att hon kan kopiera andra personers rörelsemönster. Mao är hon en hejare på att slåss, spela instrument och annat som kräver motoriska förmågor. När vi träffade henne i tv-serien var hon ”bara” en bra fighter och frågar ni mig kunde det stannat där. Trist nog begåvas Echo under denna series gång med mystiska krafter. Onödigt mumbo-jumbo enligt mig och sista avsnittet var för mig något av en besvikelse.

Fram tills dess var det en underhållande serie med bra skådisar och coola fighter. Just fighterna påminde en hel del om Netflix Marvel seriers lite råare slagsmål där känslan av att man slåss på riktigt infinner sig till skillnad mot MCU och DC:s konstlade CGI fighter. Echo är också fördömligt kort endast fem avsnitt vilket gör att man inte drar ut på saker och ting i onödan något som Netflix gjorde med råge om vi nu ska fortsätta med en jämförelse. Intressantast är dock tv-serien när vi får ta del av Echos barndom och hur Kingpin snärjer henne.

Echo är en rak story och jag har inget mot att se mer av karaktären men då med en försiktig önskan om mer käftsmällar och mindre mystik.

Betyg: 6/10

Sleepy Hollow (1999 USA)

En gång i tiden var en ny film av Tim Burton en riktig högtidsstund numera rycker jag bara lite avmätt på axlarna och har i ärlighetens namn inte speciellt stor koll på vad han gjort efter Kalle och Chokladfabriken.

Sleepy Hollow bygger på den amerikanske författaren Washington Irvings berättelse som kom ut 1820 och den har filmatiseras ett par gånger tidigare men troligen inte så blodigt som i Burtons film.

Året är 1799 och polisen Ichabod Crane har gjort sig mer eller mindre omöjlig i NYC då han enligt sin chef pladdrar på om oväsentligheter som att söka bevis med hjälp av vetenskapen. För att bli av med honom skickas Crane norrut till den lilla byn Sleepy Hollow  som drabbats av ett antal hiskliga mord. Vittnesmål hävdar att det är en huvudlös ryttare som utför dåden något som Crane lite väl snabbt avfärdar då han är en modern man som inte lyssnar på vidskepligheter.

Det var ett tag sedan jag såg en film av Burton och jag hade så smått glömt bort att han har en ganska så tilltalande estetik i sina filmer. Det är snyggt samtidigt som många av hans filmer präglas av en dysterhet. Manuset är starkt och det är en mordgåta som är både klurig och intressant konstruerad. Jag hade även glömt bort att Sleepy Hollow är en ganska så slafsig och stundtals ruggig film med både häxkonster och rullande huvuden.

Filmens svaga kort är huvudrollsinnehavarna Johnny Depp och Christina Ricci. Depp  mumlar sig som vanligt igenom filmen ackompanjerad med nervösa ryckningar. Det var väl kul första gången men jag är lite smått less på skådisens maner. Ricci gör en  ganska så blek prestation och är mest intetsägande och ointressant i sin roll. När dessa två paras ihop blir det lite småtrist i rutan. Tur då att Burton kastat in folk som Miranda Richardson, Michael Gambon, Christopher Walken, och Jeffrey Jones i biroller som får sätta lite färg på föreställningen.

Vid en omtitt blir mitt omdöme klart godkänt trots ett par trista typer i huvudrollerna.

Regi: Tim Burton

Betyg: 6/10

Sin Nombre (Mexiko 2009)

Lagom till jul brukar det vara populärt med filmvisning för eleverna. Undertecknad sysslar inte med sådant utan kör på ända in i kaklet gringubbe som jag är. Min kollega som är lärare i spanska hade Pans labyrint i åtanke men då den bara fanns som dvd vilket i digitaliseringens tidevarv inte funkar på skolan blev det istället filmen Sin Nombre som jag helt missat. När jag fick höra handlingen blev jag sugen  på filmen då den verkade bestå av elände och misär något som är som kattmynta för mig.

Filmen handlar om Sayra en ung tjej från Honduras som tillsammans med ett par släktingar ska försöka ta sig till USA. Resan går ombord på ett tågtak genom Mellanamerika. Vi får också följa Willy som kommer i onåd hos sin boss i det lokala MS-13 gänget. Konflikten eskalerar vilket slutar med att Willy får ett pris satt på sitt huvud. Sayra och Willy möts och slår följe vilket gör henne till en måltavla för hans forna kompanjoner.

Jodå inte helt fel alls. Handlingen var väl inte extraordinär men de för mig helt okända skådisarna Paulina Gaitán  och Edgar Flores i rollerna som Sayra och Willy lyfter filmen. De är svåra att inte tycka om och jag hoppas verkligen att de ska klara sig både undan gänget och den amerikanska gränspolisen. Miljöerna med det i huvudsak Mexikanska landskapet som rullar förbi under filmens gång kändes lite exotiska och var ett lyft. Det var inte bara slum och misär.

På det hela blir Sin Nombre en helt ok film, kanske börjar jag bli lite immun mot allt elände jag får mig till livs under mina filmtittar men filmen är definitivt sevärd.

Regi:  Cary Joji Fukunaga

Betyg: 6/10

Pain Hustlers (2023 USA)

Det verkar gå tjugo filmer på dussinet om slemma kapitalister som är villiga att gå över lik för att tjäna lite stålar. Iofs är genren underhållande speciellt om man som jag är förtjust i s.k rise and fall historier. Här handlar det om opioidkrisen i USA. Under decennier har man skrivit ut läkemedel som är starkt vanebildande och då det finns stålar att tjäna verkar vare sig läkare eller läkemedelsföretag ha några som helst skrupler över att man förvandlar vårdtagare till knarkare.

Pain hustlers är inte en renodlad BOATS, istället har man hämtat inspiration av verkliga händelser och halvt om halvt kokat ihop en egen historia.

Liza Drake gör sitt bästa för att försörja sin dotter. Hon tar de jobb hon hittar bla som strippa och det är där hon kommer i kontakt med Pete Brenner som jobbar inom läkemedelsbranschen. Liza lyckas få anställning som försäljare av bolagets läkemedel som är smärtlindrande och påstås inte vara beroendeframkallande. Problemet är att få läkare att föreskriva medicinen till patienter. Då avsevärt större bolag slåss om samma marknad blir det svårt att ta sig in på marknaden.  Som vanligt när man har med marknadsekonomi att göra töjer man på reglerna för att få en fördel och Liza visar sig vara ett geni på just detta tillsammans med Pete och bolagets chef Dr. Neel. Det går som smort och miljonerna rullar in men så var det däringa med att medicinen inte var beroendeframkallande……

Regissören David Yates har gett sin historia en lätt humoristisk touch något jag brukar gilla när det rör filmer i den här genren. Då kan man åtminstone skrocka åt eländet. Trion Blunt (Liza), Evans (Pete) och Gracia (Dr. Neel) är på något bakvänt vis ett skönt gäng att hänga med i två timmar men precis som i fallet med den charmige Jordan Belfort i The Wolf of Wall street glömmer man ibland bort allt lidande personerna skapar.

Filmen funkar fram till finalen då Liza plötsligt får samvetskval och just den delen av berättelsen känns lite inknökad för att man ska få lite sympati för åtminstone någon i filmen. Bortser jag från detta var det en underhållande rulle för stunden som har tre suveräna skådisar i huvudrollerna.

Regi: David Yates

Betyg: 6/10

Bull (2021 Storbr)

Efter att ha varit borta i tio år återvänder Bull till sin hemstad i jakt på sin son. Kan tyckas vara en enkel sak men hans svärfar Norm är områdets gangsterchef  och att säga att han och Bull skildes som goda vänner skulle vara en rejäl överdrift. Bull backar inte för något och det utvecklas till att bli en ganska så blodig historia när han gör sitt yttersta för att hitta sin son.

Till en början verkar Bull vara en ordinär hämndfilm om än lite krångligt berättad. Återblickar lägger pusslet om vad som hände för tio år sedan och sensmoralen torde vara att man ska inte gifta sig med bossens dotter. En del saker i filmens berättelse hänger inte riktigt ihop men en tvist i slutet ger en förklaring som om man köper den är plausibel. Personligen blev jag lite tveksam men liknande har gjorts i andra filmer. Däremot kan man inte anklaga regissören Paul Andrew Williams. för att fuska då han gett en och annan ledtråd tidigare i filmen även om de inte direkt är övertydliga.

Om jag bortser från det i mitt tycke något tveksamma slutet är Bull en klart godkänd film som har en hel del bra skådisar och naturligtvis innehåller den där misären som jag har en soft spot för. Det är ett halvsunkigt England man får sig till livs och inte en trevlig människa syns till under hela speltiden. Extra kul var det att se David Hayman i rollen som Norm. Det var ett bra tag sedan jag såg honom och han passar som hand i handske i sin roll som gangsterboss. Helt ok hämndrulle även om jag anar att slutet kan irritera en och annan.

Regi: Paul Andrew Williams.

Betyg: 6/10

Bad hair (2020 USA)

I slutet av 80-talet blåser förändringarnas vindar på musikkanalen Culture som nischat sig mot den afroamerikanska publiken. Den något undanskuffande assistenten Anna finner att hennes jobb hänger löst när kanalen får en ny chef. Om hon inte ändrar stil kan det bli svårt att avancera inom företaget. Med ny stil menas hippare kläder och framförallt  rakpermanentat hår. Anna går till en salong för att sätta in löshår ett beslut som med ens påverkar hennes karriärmöjligheter. Det finns bara ett litet problem Annas löshår bär på en förbannelse och har ett egen vilja som inte är värst hälsosam för folk i hennes närhet.

När Agnes uppträdde i På spåret iklädd med afroperuk blev det ett jävla liv.  De som lite slarvigt ibland kallas för Wokemaffian fann ingen gräns för hur upprörda de var då de menade att det var kulturell approiering på bästa sändningstid. Som ett brev på posten svarade de som växt upp i livets hårda skola med att publicera bilder på färgade med rakt hår och menade att man inte har någon ensamrätt på hår. Suck! Personligen tyckte jag att det var en storm i ett vattenglas för lite hår men tänkte att jag skulle kolla upp vad det egentligen rörde sig om och visst fanns det ett och annat att hämta om man valde att lyfta blicken från sociala medier. Då det är en filmrecension lägger jag inte ut texten (sök själva om ni undrar) men kan konstatera att de som gått i livets hårda skola var som vanligt ute och seglade i blindo,

Det är just detta med hur rasism och fördomar faktiskt kan ha en så stor betydelse över något så vardagligt som hår som är Bad hairs styrka. Som skräckfilm är den alldeles för lökig för min smak även om effekterna var snygga och bakgrundshistorien till de förbannande håret kittlade min fantasi. Filmen är som bäst när det inte är skräckmoment inblandade så mina känslor angående filmen är blandade. Ett plus var att få återse både Blair Underwood och Vanessa Williams, det var ett tag sedan men de är oftast stabila. Trots en och annan invändning anser jag att Bad hair är klart sevärd då man faktiskt lär sig ett och annat och får tänka till ett extra varv om att något som är en bagatell för vissa kan vara väldigt viktigt för andra.

Tackar Sofia för tipset läs vad hon tyckte här om filmen.

Regi: Justin Simien

Betyg: 6/10

Natten till den 12:e (2022 Frankrike)

En ung kvinna mördas en natt då hon är på väg hem från en tjejkväll. Detta blir den nya kommissarien Yohan Vivès första fall som chef. Det finns inga vittnen men däremot gott om misstänkta. Clara som offret heter visar sig ha haft en hel del pojkvänner där ingen direkt är någon svärmorsdröm. Fallet går i stå och Yohan fruktar att mordet på Clara kommer förbli olöst och bli ett av de fall som aldrig kommer ge honom någon ro.

Det här filmen vann hela sex stycken César (Frankrikes motsvarighet till Oscar). Jag kan begripa det då det är en välgjord film men så bra var den inte – tycker jag. Filmen utspelar sig kring Grenoble så det är stundtals en majestätisk natur som bjuds, skådisarna är bra speciellt Bastien Bouillon i rollen som den något stillsamme Yohan. Storyn borde engagerat mig mer men efter ett tag kommer filmen in i en vardagslunk som iofs illustrerar det ibland tröstlösa polisarbetet där man ibland harvar runt med bevis och förhör utan att komma någon vart Jag blev helt enkelt inte engagerad men märk väl inte uttråkad. En stabil rulle vare sig mer eller mindre.

Höjer dock en varningens finger för upplösningen som möjligen kan reta gallfeber på en och annan tittare. Den uppmärksamme tittaren blir däremot inte förvånad då regissören hintat om upplösningen redan i filmens början.

Regi: Dominik Moll

Betyg: 6/10

Speak No Evil (2022 Danmark)

Paret Bjørn och Louise är lite tveksamma om de ska tacka ja till en inbjudan från ett nederländskt par de blivit bekanta med under en semester i Italien. De resonerar lite fram och tillbaka och kommer fram till: ”Vad är det värsta som kan hända ?” En hel del ska det visa sig.

Speak no evil är skriven och regisserad av dansken Christian Tafdrup som även gjort En frygtelig kvinde en film som gav mig ont i magen under titten. Efter att ha sett dagens rulle börjar jag undra hur det står till med det danska sinnet. De har en oslagbar förmåga att kunna koka ihop ångestfyllda berättelser som slår de flesta på fingrarna. Jag kan konstatera att man plockar inte upp en dansk rulle lättvindigt.

Redan från start känner jag en oro i kroppen då jag inser att detta inte kommer bli en trevlig tittning. Filmen kryper under skinnet på mig att jag är inte alls bekväm under speltiden. Obehaget förstärks med att Tafdrup gärna drar ut på scener lite för länge och filmen har en otrevlig musik som inte ger mig någon ro. Till en början är det mest sociala pinsamheter som uppstår mellan gästerna och deras värdar men bit för bit stegras det obekväma och i slutändan övergår filmen till ren och skär skräck.

Egentligen borde detta vara en höjdare till film men slutet gör att den fallerar. Det beror inte på vad som händer – det kan jag köpa utan mer på hur det händer. Jag köper helt enkelt inte huvudpersonernas agerande i den situation de hamnar i. Jag tror dock inte det beror på att manuset är slarvigt skrivet utan att Tafdrup föll för frestelsen att stoppa in lite symbolism sin film vilket inte funkade alls för mig. Trots detta anser jag att filmen är klart sevärd om man nu är lite sugen på att få må en smula dåligt.

Sofias val är säkerligen avsevärt trevligare.

Regi: Christian Tafdrup

Betyg: 6/10

Konferensen (2023 Sverige)

Vi startar skräckfilmsveckan med en svensk slasher. Konferensen är baserad på Mats Strandbergs bok med samma namn som jag även skrivit om här. Vill minnas att när jag läste den tänkte jag att det var en historia som lämpade sig väl för en filmatisering en tanke som nu besannats.

Ett gäng kommunala tjänstemän åker på en konferens för att fira att man ska bygga ett stort köpcentra i kommunen. Det har inte varit ett helt okontroversiellt beslut. En hel del protester rörande om centrat kommer bära sig och miljön har varit på dagordningen. Nu är dock allt i hamn mycket tack vare Jonas och Ingela . Den förstnämnde en sliskig konsult suveränt spelad av Adam Lundgren den sistnämnde en halvpuckad tjänsteman som vill göra ett personligt avtryck i kommunen och är helt förblindad av Jonas alla påståenden.  Konferensen hålls i en sliten stugby mitt ute i skogen vilket ställer till det för deltagarna när någon handgripligen visar sitt missnöje med bygget och börjar mörda folk till höger och vänster.

Bokens styrka var tre saker. Den var spännande, Strandberg tecknade bra personporträtt som gjorde att man satt och hejade på en del av de inblandade dock aldrig Jonas. Slutligen var igenkänningsfaktorn stor för mig som jobbat inom kommunal verksamhet i decennier. Slitna stugbyar äckliga konsulter och tjänstemän som inte har en susning om verksamheten, ja rubbet har jag stött på under mina år. Filmen Konferensen klarar två av tre punkter. Den är stundtals spännande, speciellt om man inte läst boken och igenkänningsfaktorn var i sina stunder för mig nästan outhärdlig. Däremot blir personporträtten lidande vilket är förståeligt när det rör sig om att översätta en bok till film. Å andra sidan vilken slasher brukas hyllas för sin djupa karaktärer?

Konferensen är inte bra för att vara svensk utan det är en bra slasher som står sig väl i internationell konkurrens. Tempo, specialeffekter och skådisar håller alla måttet och trots en till det yttre töntig utklädnad är mördaren skrämmande. Klart sevärd och nu hoppas jag bara att någon tar och sätter tänderna i Strandbergs Färjan.

Som av en händelse skriver Sofia om samma film idag. Kolla in vad hon tycker om Konferensen.

Regi: Patrik Eklund

Betyg: 6/10

No exit (2022 USA)

Darby nås av nyheten att hennes mamma är döende och rymmer då från rehab för att få träffa sin mor en sista gång. Det är en bit att köra och Darby har oturen att hamna mitt i en snöstorm när hon korsar Klippiga bergen. Hon tvingas avbryta resan och tar skydd på ett turistcentrum för att vänta ut stormen där även en handfull människor sitter då de hamnat i samma situation. När Darby tar en rök på parkeringen upptäcker hon en unge i en av bilarna och begriper snabbt att det rör sig om en kidnappning. Mobilnätet ligger nere och Darby vet inte vem av de nya bekantskaperna som är kidnapparen.

Ganska enkel story som berättas utan några större krusiduller. Klar att filmen har en och annan tvist men de kändes inte ansträngda utan vävdes in bra i storyn. Tacksamt nog gör inte heller handlingen alltför stora logiska kullerbyttor och det hela håller hela vägen in i mål. Skådisarna man valt består av mer eller mindre kända birollsskådisar som funkar bra. Man faller inte heller i fällan att casta någon som brukar spela skurk vilket gjorde att jag hade inte en susning om vem som var kidnapparen fram tills avslöjadet.

No exit är en klart sevärd film som passar alla kvällar i veckan men höjer dock ett varningens finger för en slafsig scen som sticker ut en aning.

Regi: Damien Power

Betyg: 6/10