Monster Party (2018 USA)

Trion Casper, Iris och Dodge drygar ut sin inkomst med villainbrott. De har olika skäl till att behöva extra pengar men i Caspers fall är det extra akut då hans pappa är skyldig fel person pengar. Han lyckas övertala sina medbrottslingar till en kupp i ett hus där ägarna verkar vara rejält täta. Den fina i kråksången är att Iris ska arbeta där som servitris i en bjudning som familjen har och kan lätt få med sina kumpaner som extra personal. Då familjen Dawson som håller i bjudningen är lite speciell blir inte aftonen riktigt som de tre tjuvarna tänkt sig.

Enligt uppgift spelades denna film in på sjutton dagar och med tanke på det är det en bedrift att filmen är så pass bra som den är. Klart att man kunde fila lite extra på manuset men å andra sidan dras Monster party med en obekväm känsla hela tiden som delvis beror på att manuset inte är alldeles tillrättalagt. Märkliga saker sker men filmen håller sig inom sina premisser och går i mål som en klart godkänd rulle. Filmen dras även med en svart humor som i stort sett inte slår över, ibland blir det lite väl mycket men aldrig så mycket att det stör.

Musiken och de skådisarna stärker rullen. Filmen ståtar inte med de största namnen i branschen men folk som Erin Moriarty, Lance Reddick och Robin Tunney gör sitt jobb med hedern i behåll. Musiken är smått påträngande och ödesmättad vilket förstärker känslan av att något är fel. Sevärd rulle om man inte är alltför känslig för slafs och mängder av blod. Trots en del brister är Monster party avsevärt bättre en en hel del rullar med högre produktionskostnader. Något som möjligen kan förklaras med att om man satsar mer pengar vågar man inte ta ut svängarna lika mycket. I vart fall är filmen väl värd en liten titt.

Regi:Chris von Hoffmann

Betyg: 6/10

Brightburn (2019 USA)

Brightburn är förvillande lik myten om Stålmannen – åtminstone till en början. Paret Tori och Kyle Beyer är barnlösa men en kväll störtar ett rymdskepp på deras marker. Skeppet innehåller en unge som paret ”adopterar” och allt är frid och fröjd i si så där en tio år. Pojken som bär namnet Brandon visar sig vara en svärmorsdröm men efter att ha plågats av mardrömmar en natt där han hör röster ändras hans beteende samtidigt som han börjar uppvisa övermänskliga krafter. En kombination som inte bådar gott för omgivningen.

Jag hade tänkt se denna film på bio men den försvann snabbt från repertoaren så jag missade den men det rådde Sofpodden bot på. Efter att ha sett Brightburn kan jag inte för mitt liv begripa den makalöst dåliga kritiken filmen fått.  Brightburn är förvisso inget mästerverk men rullen duger mer än väl för en titt. Vad den dåliga kritiken beror på vet jag faktiskt inte, möjligen så klarar inte kritikerna av onda barn på film eller så springer de i flock och vågar inte sticka ut med ett betyg som skiljer sig från mängden. När någon väl sablat ned filmen så följer resten efter likt en flock gnuer.

Klart att rullen har sina brister. Jag blir t.ex rejält irriterad på Tori som försvarar sig äckliga mördarunge alldeles för länge men på det stora hela är Brightburn spännande, håller ett bra tempo och rullar in i mål som en klart godkänd film. Filmen vinner på att den är mörk och oförsonlig i sitt berättande. Jag uppskattade verkligen att man inte smetade ut storyn det är en mörk berättelse från början till slut. Under titten började jag ana vilken väg historien skulle ta men hur det skulle sluta var jag osäker ända in i finalen. Filmen var även oväntat slafsig, ett par gånger vred jag mig i tv-soffan av obehag. Brightburn är ingen fredagsmysfilm men väl värd en titt och bry er för guds skull inte om vad kritikerna säger det finns avsevärt tristare och sämre filmer att se t.ex Tree of life.

Regi:  David Yarovesky

Betyg: 6/10

Tackar Sofpodden för mitt exemplar

The Kid Who Would Be King (2019 Storbr)

Jag har alltid varit svag för Arthursagan men jag brukar oftast bli besviken på filmer som baseras på denna med undantaget för John Boormans Excalibur. När Steffo talade sig varm för filmen The Kid Who Would Be King på Snacka om film spetsade jag öronen lite extra. Att regissören hette Joe Cornish gjorde det hela än intressantare då hans förra film Attack the block var både bra och originell.

The Kid Who Would Be King rör ett gäng yngre tonåringar som ofrivilligt sugs in i mytologin kring Kung Arthur och hans riddare. Jag drog öronen åt mig då barn på film ofta är ett aber men denna gång funkade det fint. Alex bor ensam med sin mamma, han är lite av en outsider och har (verkar det som) i stort sett bara en kompis. En sen kväll förirrar han sig in på en byggplats där han hittar ett svärd som sitter i ett cementblock. Alex drar svärdet ur stenen och sätter därmed igång en kedja av händelser som involverar brinnande skelettriddare, hemska CGI-kreationer och Kung Arthurs ärkefiende Morgan Le Fey spelad av svenskan Rebecca Ferguson.

Det här var en tvåtimmarsfilm där jag satt och smålog mer eller mindre under hela speltiden. Ja filmen är stundtals lite larvig men manuset håller och Cornish har lyckats pricka in Arthursagan ganska så väl i modern tid och berättelsen spårar aldrig ur. Det är inte så mycket mer att orda om filmen mer än att jag hade en trevlig stund under titten  – vare sig mer eller mindre. Charmigt och underhållande.

Tack för tipset Steffo!

Regi: Joe Cornish

Betyg: 6/10

Scotty and the Secret History of Hollywood (2017 USA)

Härom året kom den ganska så snaskiga boken Full service ut författad av Scotty Bowers. Jag orkade inte läsa boken men dokumentären slank ändå ned ganska så lätt. Scotty började arbeta på en bensinmack i LA efter andra världskriget. Han kom här i kontakt med en hel del folk inom filmbranschen och började förmedla sexuella tjänster. Kort och gott han sadlade om från bensinmacksföreståndare till hallick. De flesta tjänster han förmedlade var av homosexuell art. Då detta var ert stort No No i Hollywood var diskretion A och O. I dokumentären får vi följa Scotty i hans dagliga liv och höra berättelser från hans glansdagar som hallick åt filmfolk.

Om man ska tro dokumentären formligen kryllade Hollywood av homosexuella och alla gjorde det bästa för att dölja det. Just denna del av berättelsen är väl den mest tragiska då man inser vilket helvete det måste ha varit för många att leva där under denna tid. Ständigt påpassade och hela tiden under pressen att dölja vem man är.

Det jag har lite svårt att köpa är väl hyllningarna till Scotty. Alla menar att han är en förträfflig kille som hjälpte människor och alltid ställde upp på både det ena och det andra. Jag vet inte men det känns lite iscensatt. Scotty delar gladligen med sig av ekivoka historier om både kända och okända personer i nöjesvärlden medans hans fru sitter och lyssnar. Jag vet inte men jag tycker att han bryter förtroendet för många av sina s.k klienter som numera är döda. Är allt Scotty berättar sant? Det vet jag inte då  det ingen som kan säga emot honom då de som sagt är döda. Han tar sig rätten att vräka ur de mest intima hemligheter med ett skrockande om människor som på den tiden troligen led svåra kval för att de ansågs vara perversa enligt dåtidens moral.

Det blir mer intressant och mindre sliskigt när Scotty vid ett par tillfällen lämnar de sexuella eskapaderna och berättar om andra delar av sitt liv. Hur traumatiserande kriget var eller om hans dotter som avled pga en illa skött abort. Det är kanske där svaret på vem Scotty egentligen är skymtar; en man som satsar fullt ut på skratt, party och sex för att tränga undan mörkret i sitt liv?

Trots min moraliska invändning mot att Scotty bryter ett förtroende är det som berättas i dokumentären både tragisk och intressant och man inser att det inte var bättre förr. Boken skippar jag dock, det räcker med filmen.

Regi:  Matt Tyrnauer

Betyg: 6/10

August: Osage county (2013 USA)

Filmer med Meryl Streep och Julia Roberts brukar inte ligga högt i kurs hos mig men jag såg en kort sekvens av filmen på SVT för en tid sedan och när rullen fanns hos Cineasterna tog jag chansen.

Violet Westons (Streep) man har försvunnit och hon samlar sina döttrar och deras familjer kring sig i familjehemmet. Det är augusti månad med en tryckande hetta, familjerna är inknökade under samma tak och snart tar konflikterna fart. Violet är en manipulerande ragata av rang som hela tiden ackompanjerad av sin syster Mattie petar i alla själsliga sår, ger gliringar och gör allt i sin makt att hålla konflikterna igång. Att sedan en hel av familjemedlemmarna bär på hemligheter gör inte saken bättre.

Det känns skönt att ha fel ibland. Streep och Roberts är helt enkelt suveräna i detta  drama som handlar om en hel hög ganska så osympatiska personer som bildligt talat sliter varandra i stycken. Det är kanske som så att jag gillar Streep så länge hon inte ska klä ut sig i en BOATS film och Julia Roberts är bra skådis så länge hon inte sysslar med komedier med romantiska inslag? Filmens centrala scen är en middag där dessa två kvinnor går i klinch med varandra och jäklar vilken obehaglig och bra scen. August: Osage county kryllar av bra skådisar men de står sig slätt mot Roberts & Streep men i rättvisans namn har de då också fått filmens bästa roller.

I övrigt är det en bra film men det känns lite uttröttande att spendera tid med folk som bara är elaka mot varandra eller som Matties man säger ”I don’t understand this meanness. I look at you and your sister and the way you talk to people and I don’t understand it. I can’t understand why folks can’t be respectful to one another. I don’t think there’s any excuse for it. ”. I längden blir det själsligt uttröttande att ta del av all denna elakhet det är faktiskt ganska lätt att bara vara snäll eller så är jag kanske naiv i den ambitionen. Klart sevärd film men jag lär inte se om den.

Regi: John Wells

Betyg: 6/1

The Foreigner (2017 Storbr)

Den timide restaurangägaren Quan skjutsar sin dotter för att hämta upp en klänning. Butiken sprängs i ett terrorattentat där en okänd grupp vid namn Nya IRA tar på sig skulden. Quan är naturligtvis förkrossad men gör allt i sin makt för att spåra upp mördarna. Politikern Liam Hennessey verkar veta mer om attentatet och attentatsmännen än han vill erkänna och Quan sätter hårt mot hårt för att få fram sanningen.

The Foreigner duger gott för en stunds underhållning. Det var kul att se Jackie Chan i rollen som Quan. Till skillnad mot de roller jag tidigare sett honom i är detta inte någon komisk roll utan Chan spelar här en man som bär på sorg och hat och gör en ganska nedtonad roll.  Klart att han får fightas men The Foreigner är inte någon kung-fu film utan en politisk thriller. Av och till är handlingen lite snårig och det kryllar av komplotter, förräderi och dubbelspel. Pierce Brosnan som spelar politikern Hennessey är stabil i sin roll, Mitt aber med hans tolkning är hans irländska dialekt som inte passar honom trots att han är Irländare! Det beror nog på att jag vant mig vid att han oftast talar brittisk engelska i sina roller så det kändes lite avigt. Konstigt.

Som jag brukar säga: Inget mästerverk men värd en titt i alla fall.

Regi: Martin Campbell

Betyg: 6/10

Hans Arnold – Penselns Häxmästare (2019 Sverige)

Hans Arnold var en tecknare/konstnär från Schweiz. Efter kriget flyttade han till Sverige gifte sig fick barn och stannade kvar samt målade en himla massa bilder. Konstnären har haft ett ganska så odramatiskt liv så dokumentären om honom är inte speciellt dramatisk eller spännande däremot ganska så mysig.

Filmteamet följer Arnold i vardagen, han visar hur han gör sina bilder tar emot besök av andra konstnärer och berättar om sitt liv. Man intervjuar även barn, vänner och bekanta. Arnold verkar vara en go gubbe, en försynt man som inte gjort speciellt mycket väsen om sig. Det har stormat till  några få gånger under konstnärskapet mest då beroende på att Arnold var förtjust i att teckna nakna fruntimmer som han gärna stoppade in här och där i sina teckningar men det får nog betecknas mer som en storm i ett vattenglas.

Det jag slås av är hur otroligt produktiv konstnären varit. Han dyker upp överallt, skivomslag, tidningar, böcker Arnold har formligen pumpat ut illustrationer under sin levnadstid.

Frågan är om det är en dokumentär som bara är för fans av Arnold och de närmast sörjande. Jag tycker inte det, även människor som kanske inte haft så värst dramatiska liv eller inte förtagit sig något världsomvälvande kan väl få möjligheten att komma till tals. Hans Arnold – Penselns Häxmästare en en oförarglig dokumentär men inte ointressant också får man umgås med en go gubbe i nittio minuter på köpet.

Regi:  Micke Engström

Betyg: 6/10

Welcome to Leith (2015 USA)

I den amerikanska delstaten North Dakota ligger det lilla samhället Leith. Samhället har 24 stycken invånare och alla känner varandra. När en man vid namn Craig Cobb flyttade in blev han till en början välkomnad även om man tyckte att han verkade vara lite mysko. Cobb köpte upp ett par tomter och alldeles för sent gick det upp för invånarna vad han var för filur. Cobb är nämligen ett ledande namn inom vit-makt rörelsen och tänker skapa ett samhälle för sina gelikar i Leith. Ganska snart kom det folk ur rörelsen på besök och en familj med vit-makt sympatier flyttade in. Cobb strävade efter att locka anhängare till samhället så de blev i majoritet och därmed genom politiska beslut skulle skapa sitt drömsamhälle.

Detta var en intressant dokumentär på flera plan. Det första man slås av är att i en demokrati är detta fullt möjligt och det är en obehaglig tanke att såpass mörka krafter ganska så lätt kan få fäste. Vi behöver inte gå speciellt långt för att inse detta då vi har ett parti i riksdagen med en femtedel av folkets röster. Ett parti som anser att kulturen ligger i blodet. 30-talet någon?

Samhället Leith och dess invånare var en ny erfarenhet. Det är inte var dag North Dakota är i ropet. Platt, grått och deprimerande. För att trivas där måste man nog gilla naturen och ensamheten. Jag kan med emfas påstå att det inte kommer vara ett framtida semestermål men som sagt intressant att få en liten inblick i.

Det som väckte mest tankar hos mig är hur Cobb och hans anhang blir bemötta. Det är trakasserier, sönderskurna bildäck, protester och okvädingsord från både invånare och protestgrupper som åker till Leith. Frågan är vem som startade konflikten och frågan blir då hur är det tänkt att en demokrati ska fungera? Vart går gränsen för vad ett samhället anser vara acceptabla medborgare? Hur hade t.ex ett lesbiskt par emottagits i Leith? Dessa frågor väcktes av mig som tittare och tråkigt nog slog inte dokumentären in på detta spår. Det är alltid intressant när det blir en grå sanning istället för den svart/vita skildring som Welcome to Leith presenterade.

Regi: Michael Beach Nichols, Christopher K. Walker

Betyg: 6/10

Crawl (2019 USA)

Elitsimmaren Haley är orolig för sin far, en orkan är på ingång och pappan som varit deprimerad sedan en skilsmässa svarar inte i telefon. Dottern trotsar myndigheternas varningar och kör genom det begynnande ovädret för att finna sin far. Efter ett visst letande i blåsten och regnet finner Haley till slut pappan men blir till på köpet instängd tillsammans med sin far i husets krypgrund tillsammans med en blodtörstig alligator. Vattnet stiger och valet hamnar på att drunkna i källaren eller tampas med alligatorn – tur att Haley är duktig på att simma.

Aja är tillbaka i ganska så god form efter de halvdana utflykter i fantasyvärlden med filmerna Horns och The 9th Life of Louis Drax. Det är detta Aja är bäst på: Enkel skräck utan några större krusiduller. Crawl är ingen Haute tension men det är ett steg i rätt riktning jämfört med regissörens senaste filmer. Klart att filmen kryllar av klyschor, hund i fara, ansträngt förhållande mellan far och dotter, Haley får visa vad hon går för, en och annan jump-scare men det stör mig inte nämnvärt då Aja levererar det jag vill ha nämligen lite lättsam sommarskräck med maffiga alligatorer. Trots klyschorna innehåller filmen en och annan scen som visar på lite extra påhittighet från regissörens sida. Inget mästerverk men filmen fuller sin funktion och är alldeles lagomt ryslig.

Regi: Alexandre Aja

Betyg: 6/10

….och så kom Polly (2004 USA)

När Fiffi och Steffo talade om den här filmen ville jag minnas att jag faktiskt tyckte den var rätt ok trots att den hör till den hiskliga genren rom-com. Kunde denna rulle vara ett exceptionellt undantag? Jag blev helt enkelt tvungen att kolla in den igen.

Reuben arbetar som riskanalytiker på ett försäkringsföretag. Det är en man som tagit med sig jobbet hem då det mesta han företar sig i livet analyseras och riskbedöms, trots detta beteende har han hittat en tjej och de två ska gifta sig. Allt ser ut att gå vägen fram tills första dagen på bröllopsresan då frun hamnar i säng med en dykinstruktör. Reuben är förkrossad men påhejad av sin knepige vän Sandy ger han sig ut i minglet för att hitta kärleken på nytt och hittar den i tjejen Polly som är hans raka motsats. Kommer de att trots detta finna varandra och leva lyckliga? Skiter björnen i skogen? Har påven en konstig hatt?

…. och så kom Polly var faktiskt helt ok. Filmen är ganska så underhållande och innehåller en hel del knepiga karaktärer som är mer excentriska än vad jag är van att se i filmer av detta slag. Philip Seymour Hoffman och Alec Baldwin är mycket roliga i rollerna som Reubens vän och chef. Mindre bra är Ben Stiller i huvudrollen. Han är bra på att se lustig och stressad ut men längre än så sträcker sig inte hans kompetens. Det är ett mysterium är att det tog mig tjugo år att inse att han verkligen suger på sitt jobb. Däremot var Jennifer Aniston desto bättre som skådis än jag ville minnas att hon var.

Trots ett pinsamt tal i filmens final (vad är det med dessa förbannade tal och genren!) och trots Stillers tillkortakommanden som skådis var …och så kom Polly helt ok. Anledningen till detta kan nog vara att filmen är avsevärt mer com än rom så jag slapp de värsta moralkakorna då filmen inte tar sig självt på för stort allvar.

Regi: John Hamburg

Betyg: 6/10

Spiderman: Far from home (2019 USA)

Spoilers förekommer – bara så ni vet.

Peter Parker hoppas på att få ta lite ledigt efter händelserna i Endgame. Han har varit borta i fem år, hans mor och Happy Hogan verkar ha en fling och Tony Stark är död. När hans klass ska åka på studieresa i Europa hoppas han få ta en paus från nätsvingandet och lägga sin uppmärksamhet  på M.J som han är kär i. Nu blir det inte riktigt som han tänkt sig: Nick Fury tränger sig på och mer eller mindre tvingar honom att slå sig ihop med en ny superhjälte vid namn Mysterio för att bekämpa en invasion från en annan dimension. Det blir svårt för Parker att rädda världen samtidigt som han försöker få ihop det med Mary Jane och är Mysterio en hjälte att lita på?

Detta var en rulle som slank ned lätt. Filmen är över två timmar men det märktes inte. Det är lite hejsan hoppsan över filmen, en hel del att skrocka över och inte alldeles för allvarligt. M.a.o en ganska så perfekt sommarfilm. Roligast i filmen var de två inkompetenta lärarna Mr. Harrington och Mr. Dell som är med på klassresan. De var en frisk fläkt i filmen. Jag skulle gärna ha sett mer av dessa två sköna typer speciellt Mr. Dell spelad av J.B. Smoove. Storyn är väl mest en ursäkt att fylla två timmar men den funkade bra, be mig inte bara att redogöra för handlingen om någon vecka som sagt en lättsedd och lättglömd film. Jag gillade nog denna film aningens mer är Spiderman: Homecoming vilket beror på att  att jag slipper Tony Starks putslustigheter av förklarliga skäl. Jake Gyllenhaal som spelar Mysterio är mycket bra och han lyckas med att lyfta figuren till att bli riktigt intressant till skillnad mot serietidningsförlagan. Det var en sak med filmen som väckte mina funderingar och en annan som gjorde mig mycket irriterad.

När det rör The Blip som man kallar återkomsten av alla människor som försvann iom Thanos Snap rör Marvel till det för sig. Vilka som försvunnit och hur detta löses verkar inte följa någon röd tråd. Om man funderar närmare på det blir det en enda soppa så jag gör bäst i att låter bli. Lika illa blir det när filmen ger svaret på var folk dök upp igen iom The Blip. De materialiseras på samma plats där de försvann något som betyder att en hel del folk måst ha strukit med. Försvann du när du t.ex var på ett flygplan är återkomsten förödande och hur kom Spiderman hem från Thanos hemplanet?  The Blip och dess konsekvenser bör man nog inte rota i vare sig på film eller genom egna funderingar.

Det som irriterar mig är denna förbaskade envishet i att man ska livet av sina skurkar. Obadiah Stane, Killmonger, Klaw och nu Mysterio alla hade varit värda en rematch tycker i alla fall jag.

Trots detta var det en förnöjsam upplevelse och häromdagen lanserade man MCU phase 4 med nya filmer, ett antal tv-serier och planer för Blade, FF och X-men så den som gillar genren kan lugnt luta sig tillbaka. Det kommer mera.

Regi:Jon Watts

Betyg: 6/10

Murder mystery (2019 USA)

Paret Nick och Audrey Spitz åker på en femton år försenad bröllopsresa till Europa. På planet över Atlanten stiftar frun bekantskap med den svinrike Charles Cavendish. Han bjuder in paret på en båttur till Monaco. Nick är inte så sugen till en början men med lite övertalningen går han med på  arrangemanget. Båten är fullproppad med rikt folk alla släktingar och vänner till Charles farbror Malcolm. Redan första kvällen blir det slut på den softa semestern då ett mord sker. Paret Spitz blir huvudmisstänkta och gör sitt bästa för att själva lösa mordgåtan.

Tramsfilm är nog ett ganska så passande epitet för denna rulle men jösses vad trevlig och mysig den var. Jag är inte speciellt förtjust i vare sig Adam Sandler eller Jennifer Anistons som spelar huvudrollerna men här var de ganska så roliga utan att göra för stora gester.  De liksom bara hänger med i handlingen, är lagom korkade och ganska så sympatiska. Det var svårt att inte tycka om paret Spitz. Lägg även till en hel del goa skådisar i birollerna, ett soligt Europa samt en touch av Agatha Christies deckare om paret Tommy och Tuppence så får man en film som vart överraskande trevlig och mysig. Hatten av för Steffo som tipsade om filmen i Snacka om film podden

Regi: Kyle Newacheck

Betyg: 6/10

The Mountain between us (2017 USA)

Doktorn Ben har bråttom till en operation och fotografen Alex är i sista stund till sitt bröllop. De båda är fast på en flygplats då trafiken är inställd pga en annalkande storm. Då det är två driftiga människor slår de sina påsar ihop och hyr ett flygplan som ska flyga dem till Denver. Piloten är ganska så sliten och hans hälsa har nog sett sina bättre dagar. Piloten dör under flygturen och planet kraschar i Klippiga bergen. Ben och Alex överlever tillsammans med pilotens hund och de tre börjar vandra för att hitta tillbaks till civilisationen.

Snöfilm och människans kamp mot naturen räcker för att jag ska bli intresserad och när de fina skådisarna Idris Elba och Kate Winslet är med blir filmen ett givet val. Filmen har även med en hund som trots matbrist, pumaattacker och allmänna umbäranden alltid verkar ha humöret på topp så eventuella hundälskare får en liten extra bonus när de kollar in rullen.

The Mountain between us är inte någon stor film som sätter sig i sinnet. Storyn har man sett flera gånger tidigare t.ex The Edge med Sir Anthony fast i den rullen var de jagade av en ilsken björn, i denna filmen här är det vildmarkssvårigheter av det mer modesta slaget. Utan att spoila för mycket kan jag tycka att filmens vändning sista halvtimmen var lite onödig men jag anar att man ville ge publiken lite känslomässiga insatser utöver vildmarksbesvären – i min bok hade det inte behövts. Bortsett från det är filmen helt ok och en rulle med Elba och Winslet i bärande roller är alltid sevärd.

Regi: Hany Abu-Assad

Betyg: 6/10

Pet sematary (2019 USA)

Dagens film är en skräckis som är en remake av filmen med samma namn som kom 1989, den filmen var i sin tur baserad på en av Stephen Kings bättre böcker. Familjen Creed flyttar från storstaden till det lilla samhället Ludlow som ligger i delstaten Maine. Det skulle vara en idyllisk plats med grönska och lantligt lugn om det inte vore för långtradarna som dundrar fram i full fart på vägen utanför huset. Mamman i familjen tycker också att det är lite obehagligt med en djurkyrkogård som ligger i skogen alldeles bakom huset. Nästan allt är frid och fröjd men så en dag är olyckan framme och familjens katt Church stiftar en allt för nära bekantskap med en lastbil. Creeds granne Judd som bott i staden hela sitt liv berättar för Louis Creed om en plats som ligger långt in i skogen, en plats som kan ställa saker och ting till rätta.

Jag hade hört både bu och bä om denna film. De som inte gillat filmen har främst haft två skäl till detta, delas att de tycker att filmen är trist och dels att manusförfattarna har ändrat en hel del på slutet. Att filmen skulle vara tråkig hamnar väl i kategorin tycke och smak. Pet sematary har ett sävligt tempo och det är först sista 20 minuterna det tar fart. Boken är likadan, det händer inte så mycket men man anar hela tiden att det kommer gå käpprätt åt helvete för familjen Creed där det främst är pappan i familjen som lägger ut den snitslade banan mot avgrunden. Jag tycker att man lyckats ganska väl med att behålla denna stämning i filmen och även om det inte slaktas folk till höger och vänster gör just denna stämning att jag håller mitt intresse uppe. Men det är en smaksak vad man föredrar,

Vad gäller manusändringarna fann jag dessa någorlunda vettiga då jag personligen alltid haft lite svårt för finalen i 1989 års film. Jag nöjer mig med att konstatera att det som funkar i text inte alltid är så lyckat i bild.

Filmen som sådan är helt ok, mitt största problem är att jag vet hur det ska gå då jag s.a.s sitter mer eller mindre med facit på hand. Om jag inte gjort detta hade jag nog gillat filmen avsevärt bättre. Miljöer och stämning är bra skådisarna kompetenta där John Lithgow som spelar Creeds granne Judd är den som sticker ut mest. Det enda som blir lite oklart är Judds skäl till berätta om skogens hemlighet för Louis. Det skälet försvinner i filmen vilket ger mig en känsla av att Judd antingen är lite korkad eller möjligtvis har ett drag av elakhet i sig men det är en petitess i sammanhanget.

Nu är det bara att sätta sig och vänta på uppföljaren då filmen tjänat in en bra slant. Det man snackar om är en prequel och det lät avsevärt mer intressant än att få följa familjen Creeds vidare öden och äventyr.

På rak hand kan jag komma på att Sofia skrivit om filmen och att Fiffi och Steffo snackat om den.

Regi: Kevin Kölsch, Dennis Widmyer

Betyg: 6/10