Cover girl (1944 USA)

I mångt och mycket har detta varit en bedrövlig filmvecka och efter att genomlidit sjungande lik, nödrim från prinsessor, hysteriska skådisar och trista familjer känns det tryggt och bekvämt att mot slutet av veckan (som brukligt) vaggas in av Gene Kellys sammetsmjuka röst och få njuta av hans spektakulära dansmoves.

Rita Hayworth spelar här Rusty Parker. Hon jobbar på en mindre teater tillsammans med sin pojkvän Danny (Kelly). Lite på skoj deltar hon i en uttagning som modell till magasinet Vanitys bröllopsnummer. Till sin förvåning vinner Rusty uttagningen men Danny bekymrar sig för hur det ska gå nu när hans fiancee blivit kändis. Det blir inte bättre av att en teaterproducent  lockar Rusty med både champagne, limousin och egen show.

Inte så mycket att tala om när det rör handling eller utförande. Cover girl är en klassisk ”fnurra på tråden” musikal som går från A till B. Hayworth och Kelly sköter sig bra, låtarna är ok och Kelly dansar naturligtvis som en gud. Två nummer stack ut lite extra. Dels dansar Kelly, Hayworth och Phil Silvers på en gata i ett kvickt och musikaluppsluppet nummer som gör mig lite gladare till livs. Kelly har även ett solonummer där han dansar mot sin spegelbild där dansen uttrycker viljornas kamp. Inte lika glättigt och glatt men här kommer Kellys mer konstnärliga sida fram och som vanligt är det en njutning att se. Tacksamt nog slipper man den obligatoriska (känns det som) drömsekvensen något som för mig alltid sänker tempot i Kellys filmer.

Cover girl var ett förnöjsamt avslut på veckan och jag vet att Sofias val är likaså. Tackar även Sofia för ett som alltid gott samarbete under veckan. Nu tar jag och dansar vidare för mig själv ut i vårsolen!

Regi:Charles Vidor

Betyg: 6/10

Under the tree (2017 Island)

När Atlis fru kommer på honom med att kolla på en film där han har sex med en gammal flickvän åker han ut med buller och bång. Han flyttar in hos sina föräldrar i förhoppning att situationen ska lösa sig. I föräldrahemmet råder det inte heller harmoni då Atlis mamma är psykiskt instabil efter att hans bror försvunnit (troligen självmord). När inte mamman går runt och sörjer sitt saknade barn retar hon sig på grannen som gift om sig med en yngre fru. När denne ber Atlis föräldrar att beskära ett träd som skuggar altanen startar en konflikt som eskalerar bortom all kontroll.

Detta är ett isländsk drama/svart komedi som inte alls var så pjåkigt. Vansinnet i grannfejden som slutar i elände för alla inblandade är underhållande och kanske inte helt osannolik när man ibland får läsa om hur grannar beter sig mot varandra. Det är ingen fartfylld film men handlingen rör sig framåt hela tiden om än i sävlig takt och isländska är ganska så underhållande att lyssna på. Speciellt raseriutbrott och svordomsharanger får en lite extra schvung när de framförs på isländska.

Man kan lugnt  leva vidare utan att ha sett Under the tree men jag blev åtminstone milt underhållen i 90 minuter. Filmens finns ett tag till på SVT play för den hågade.

Regi: Hafsteinn Gunnar Sigurðsson

Betyg: 6/10

Texas Chainsaw massacre (2022 USA)

Ett gäng hipsters har köpt en spökstad i Texas och tanken är att man ska auktionera ut husen till hugade spekulanter som vill fly storstadens jäkt och stress. På plats inser de att staden inte är helt tom och efter en avhysning med fatala följder startar en händelsekedja som mynnar ut i Leatherface återkomst.

För att filmen ska funka får man lov att bortse från vissa kronologiska problem. Leatherface torde vara kring 75 år i dagsläget och vid ovanligt god vigör efter ett par decenniers motorsågsmassakrerade, något som borde slita på både kropp och själ. Klarar man detta så lyckas filmen lite halvdant att knyta ihop storyn med sina föregångare. Miljöerna, en svettig dammig håla, är utmärkta. Skådisarna sköter sig och jag tycker alltid det blir lite extra roligt när det går åt helvete för aningslösa idealister som är lite självgoda. Andra exempel på det det sistnämnda är Green Inferno och boken Devolution.

Även om filmen är klichéfylld till bredden med hotfulla poliser, slitna lokalinnevånare och annat som hör genren till funkade filmen för mig. Man har fått till en hel del spännande scener som blandas med klägg och äckel och för en gångs skull lever filmen upp till sitt namn. Överlag satsar man på el blandning av jump-scares och lite mer krypande spänning mao filmmakarna har ansträngt sig en smula vilket jag tackar för. För att sammanfatta det hela vart jag positivt överraskad av denna uppföljare.

Regi: David Blue Garcia

Betyg: 6/10

All of us are dead (2022 Sydkorea)

När en student städar NO-laboratoriet blir hon biten av en aggressiv mus. Musen bär på ett virus som tar död på tjejen. Innan dess har hon hunnit bita ett par personer som i sin tur blir smittade och mycket snart står staden Hyosan bokstavligen inför ett galopperande zombieproblem för i All of us are dead rör det sig om snabba zombies. Under seriens tolv avsnitt får vi följa ett tjogtal studenter och en och annan lärare som försöker ta sig i säkerhet. Epicentrum för utbrottet är skolan så det är en svår uppgift för den krympande skaran.

De koreanska zombierna skiljer sig en bit från de man sett från främst USA. De har ett ryckigt och snabbt rörelsemönster som gör att de i mina ögon blir avsevärt ruggigare. Hur man lyckats tekniskt med alla onaturliga positioner de smittades kroppar gör vet jag inte men om det inte är jädrigt skicklig CGI gör skådisarna ett suveränt fysiskt arbete.

En annan sak som jag gillade i serien var hur zombiesmittan här framställs som just ett virus. Viruset söker aktivt nya värdar genom att bita friska människor vilket gör zombierna än mer omänskliga, de döda kropparna är bara ett medel för viruset att sprida sig. Iden har tidigare förts fram i filmer och böcker men i All of us are dead framställs den tydligare.

Naturligtvis är inte serien felfri. Melodramat som Sydkoreanerna verkar vara så förtjusta i finns ständigt närvarande i sina stunder så mycket att jag undrar om det inte är menat som ironi. Däremot lyser dratta på ändan humorn nästan helt med sin frånvaro, alltid något. Tyvärr är serien likt många Netflix produktioner alldeles för lång. Kring avsnitt sju/åtta började jag tröttna och kände att serien började bli repetitiv och gå på tomgång. Hade man filat ned storyn till en sju/åtta avsnitt hade den troligen varit helt fantastisk. Trots att de tre första avsnitten var utsökta, speciellt zombieutbrottet och kaoset när folk inte fattar vad som händer är otroligt bra skildrat blir det inte mer än klart godkänt. Gillar man zombies, koreansk film/tv är dock serien väl värd en titt.

Betyg: 6/10

Peppermint (2018 USA)

Familjen North lever ett tillsynes lyckligt liv men en dag mördas mannen och dottern framför ögonen på Riley North. Mördarna har kontakter i samhället och ser till att fallet inte ens går till rättegång. Efter detta går Riley går helt upp i rök och efter några år har de ansvariga mer eller mindre glömt händelsen.Fem år senare gör dock Riley comeback och börjar nu mörda alla inblandade i fallet från korrupta domare till gängmedlemmar.

Vad jag minns fick filmen halvljummen kritik när den kom. Jag vet inte vad kritikerna förväntat sig då  Peppermint är vare sig bättre eller sämre än andra filmer inom genren. Det är kort och gott en  helt ok hämndrulle. Mordet på dottern och mannen fann jag till min förvåning vara mer gripande än vad jag vanligtvis brukar känna. En förklaring kan vara att filmmakarna på bara några få minuter lyckats etablera familjen North som trevligt folk som inte är förtjänta av något ont. Bra jobbat.

Jennifer Garner som spelar huvudrollen är en stabil skådis om än ingen större favorit. Hon lyckas i vart fall övertyga mig i rollen som hämnerska att det sedan går väldigt lätt för henne av avpollettera ett och annat rötägg kan jag leva med. Speciellt spännande blir det aldrig men jag är svag för genren och som underhållning för stunden dög filmen mer än väl.

Regi: Pierre Morel

Betyg: 6/10

Jane got a gun (2015 USA)

Jane lever ett stillsamt liv som bonde eller något i den stilen i New Mexico. En dag kommer hennes man hem svårt skadad och muttrar något om  att Bishop närmar sig. Med sin man sängliggandes försöker nu Jane att övertala sin f.d fästman Dan att hjälpa henne innan Bishop och hans gäng hittar familjen. Dan är till en början inte värst intresserad av att hjälpa kvinnan som dumpade honom men faller till slut till föga.

Det som är mest intressant med denna något stillsamma västern är inte historien i nutid utan vad som lett fram till situationen. Bit för bit under filmens gång läggs pusslet i tillbakablickar om varför Bishop är ute efter Jane och hennes man samt varför hon dumpade den till synes rekorderlige Dan. Det är denna historia som driver filmen framåt men visst är det lite spännande att se hur två personer ska kunna hålla stånd mot ett helt band av desperados som närmar sig.

Natalie Portman, Joel Edgerton och Ewan McGregor spelar huvudrollerna och de är oftast stabila skådisar så även denna gång även om de kanske inte direkt gör några hejdundrande insatser. Filmen har väl en och annan logisk lucka men den var av modell mindre så de kunde jag blunda för. På det hela en ganska stabil västernrulle med en pulshöjande shootout som final. Som bonus lärde jag mig också hur himla mycket stålar man kunde få om man levererade efterlysta personer till sheriffen. Värd en titt om man gillar genren.

Regi: Gavin O’Connor

Betyg: 6/10

Death hunt (USA 1981)

Det här var nästan en repris av filmen Chatos land som jag kollade in förra månaden. Den stora skillnaden är väl att man bytt spelplats från sydvästra USA:s karga öken till Yukons snötäckta berg. Bronson spelar här pälsjägaren Albert Johnson. En ensling som vill vara ifred och sköta sitt. Han ingriper dock när hundägaren Hazel misshandlar sitt djur, efter lite gruff köper Albert hunden. Här hade historien kunnat sluta om inte vore som så att Hazel inte riktigt kan släppa tjafset. Konflikten stegras snabbt och innan man vet ordet av spårar det ur och det kastas dynamit, skjuts med avsågade hagelbössor, flygplansjakt och hela Yukon verkar vara på jakt efter den den stackars  Albert.

Stabil rulle som successivt ökar tempot under speltiden. Jag gillar miljöerna med snö, berg och tät granskog. Bronson gör det han ska så även övriga skådisar där vi hittar folk som Lee Marvin och Carl Weathers samt Angie Dickinson i en ganska så överflödig roll. Jag undrar lite över om Bronson och skådisen Ed Lauter var kompisar IRL för detta var tredje gången på raken  han dyker upp i en Bronsonrulle. Det gör mig inget då Lauter är en bra skådis som alltid ger ett lite nervigt intryck.

På det hela var Death hunt en positiv överraskning. En fartfylld snöfilm att sedan filmen sägs vara en BOATS kan nog diskuteras för jag tror inte någon levande person har samma vigör som Bronson i vildmarken. Efter lite efterforskningar visade det sig att verklighetens ”Albert”  inte var en speciellt sympatisk person och hade man gått på hans liv och leverne hade vi fått en BOATS av helt annan karaktär.

Regi: Peter Hunt

betyg: 6/10

Rust Creek (2018 USA)

Sawyer skippar Thanksgiving då hon har chans på ett jobb i självaste Washington D.C. Hon packar bilen snabbt och drar iväg. I West Virginias (?) skogar ger hennes GPS upp och Sawyer kör vilse. När hon försöker hitta rätta vägen stannar en bil med ett par lokalinvånare som till en början verkar vara hjälpsamma. Saker och ting spårar ur och Sawyer är nu i skog och mark jagad av hillbillies i stället för att hänga i glassiga Washington på jobbintervju.

Klassisk story som jag sett flera variationer av under årens lopp utan att för den skull tröttna. Rust creek funkar fint  även om den aldrig blir sådär handsvettsspännande men intresset hålls uppe ända in i mål. Filmen har en tempoväxling och tar ett  oväntat spår ungefär mitt i berättelsen. Det blir aningens långsammare och fokus läggs på annat än flykt undan killar med gevär och skogshuggarskjortor.  Jag brukar bli lite irriterad när man ”krånglar” till en enkel och engagerande berättelse i onödan men här gavs man tillfälle att lära känna Sawyer lite mer. Hon växte som rollfigur och blev mer än bara en jagad tjugoåring.

Manuset är väl inte ett under av originalitet men filmen vinner på miljöerna som är en kal och kylig novemberskog samt bra skådisar som för mig var helt okända. En nätt liten thriller som säkert kan passa de flesta.

Regi: Jen McGowan

Betyg: 6/10

Tales Of Terror: Haunted Apartment (Japan 2005)

Det första Aimi och hennes pappa lägger märke till när de flyttar in i ett hyreshus är ett rep som ligger på marken framför ingången men det blir märkligare. Grannarna är överdrivet vänliga vid inflyttningen och hjälper mer än gärna till med att bära in de inflyttades saker i lägenheten. En annan familj flyttar från hyreshuset i rasande fart och till Aimi säger de att ”det är inte deras fel”. Det tar ett par dagar innan Aimi och hennes pappa begriper att det inte är ett normalt hyreshus de flyttat in i. 

Det blev en japansk skräckis denna dag (det var ett tag sedan jag såg en sådan) och visst är det med en blek tjej med långt mörkt hår och visst är spöket ruggigt – som alltid i japanska skräckisar. Filmen är helt ok, en alldeles lagom mysryslig film som innehåller ett gäng ruggiga scener, ett mysterium och ett par riktigt spännande moment.

Däremot är inte filmen såpass ryslig att den toppar Ringu eller Ju-on men i ärlighetens namn är väl det svårt. Haunted Apartment funkar dock fint och är håller sig inom storyns ramar. Handlingen segar aldrig till sig utan berättelsen håller jämn fart från start till mål.

Möjligen kan man ha lite invändningar mot filmens tvist. En del kan nog tycka att den kastas in mot slutet bara för att det ska vara en sådan i många skräckfilmer. Men den har planteras redan från start i filmen så tvisten kommer inte som en blixt från klar himmel. En stabil japanare skulle jag nog vilja kalla dagens rulle.

Regi: Akio Yoshida

betyg: 6/10

I dag tar Sofia sig an en remake som i slutändan blev si så där om ni undrar vad jag tycker.

Gaia (2021 Sydafrika)

Skogvaktaren Gabi skadar sig rejält när hon traskar rakt in i en fälla ute i djungeln. Turligt nog hittar hon en stuga mitt ute i skogen där en man och hans son bor. De två har dragit sig undan civilisationen och är s.a.s ett med naturen. Gabi tas om hand och hennes räddare verkar trots sitt annorlunda livsval vara någorlunda vettiga om än lite märkliga. Gabi vill så klart tillbaka till civilisationen men känner att hon på något vis vill få med sig åtminstone pojken då hon känner att han borde få ut mer av livet än att häcka i skogen med en miljötaliban. Ju längre hon stannar i stugan desto märkligare blir pappans beteende b.la hävdar han att han mött Gud i skogen och det är något som stryker runt bland träden.

Gaia är en långsam rysare från Sydafrika men det är inte en tråkig film. Hotet i  djungeln är hela tiden påtagligt och man slappnar inte av under titten. Är det inte lurigheter i skog och mark så är det den alltmer obalanserade fadern som stör lugnet. Storyn håller bra och var lite annorlunda mot vad man brukar se i skräckisar. Invändningen är väl att jag hängde inte riktigt med hur huvudpersonen resonerade – jag hade försökt ta mig tillbaka till civilisationen på stört och inte dröjt mig kvar i stugan längre än nödvändigt med eller utan tonårspojk.

Då det är en rulle från Sydafrika var det lite kul att rollfigurerna växlade mellan afrikaans och engelska. Det gjorde att filmen kändes mer genuin och inte bara en rulle där man satsar på en snabb export till framförallt USA. Det är inte många effekter i filmen men som görs är klart godkända och fans av s.k body-horror torde inte bli missnöjda.

På det hela är Gaia en helt ok skräckis om den haft lite högre tempo hade den nog kunnat utvecklats till en riktigt bra rulle. Som det nu är segar filmen till sig lite sista tredjedelen vilket var lite synd.För det är en film med viss potential. Om man är sugen på en titt finns filmen hos Cineasterna.

Regi: Jaco Bouwer

betyg: 6/10

Sofia har tagit sig an en filmatisering av en helt ok King novell. Däremot är jag tveksam till om storyn håller som långfilm.

The Legend of Hell House (1973 Storbr)

I dag blir det en härlig 70-talare. The Legend of Hell house är baserad på Richard Mathesons roman Hell house och det är faktiskt författaren själv som skrivit manus. Fyra personer ska mot en frikostig betalning tillbringa några dagar i ett hemsökt hus för att se om man kan få svar på om det finns ett liv efter detta. Belasco house eller Hell house som det kallas i folkmun har stått tillbommat sedan ett antal mord skedde och husets ägare Emeric Belasco spårlöst försvann. Man har i och för sig undersökt det tomma huset tjugo år tidigare men den undersökningen slutade i blod och elände.

Teamet består av en fysiker och dennes fru, ett medium samt den ende överlevande från det förra besöket i Hell house. De har alla olika approach på hemsökelsen och snart börjar konflikten mellan de fyra eskalera samtidigt som spökerierna gör detsamma.

The Legend of Hell House funkar bra som en haunted house historia. Scenografin är utsökt, regissören John Hough jobbar hårt med kameravinklar. Det blir en hel del grod och fågelperspektiv och andra klurigheter med kameran vilket tillsammans med den fysiska inramningen gör att filmen blir alldeles lagom ryslig. Skådisarna funkar och tempot är väl avvägt. Egentligen har jag inga problem med filmen men det som hela tiden gnager i bakhuvudet när jag ser filmen är att boken måste vara så himla mycket bättre.

En anledning är att jag anar att historien skulle växa rejält är om man fick läsa rollfigurernas tankar. Den stegrande konflikten sällskapet emellan samt de olika åsikterna om fenomenen man stöter på i Hell house torde vara avsevärt intressantare i bokform. I filmen löser man detta med hjälp av en hel del dialog men det känns ändå lite rumphugget.

Nåväl som sagt klart godkänd film om ett spökhus

Regi:John Hough

Betyg: 6/10

Hos Sofia dyker det upp en Bridgeblanding av skräckisar från King.

Those Who Wish Me Dead (2021 Kanada)

På min lokala biograf hängde affischen till dagens rulle uppe som reklam för kommande filmer. Skogsbränder och lönnmördare fixar huvudpersonen Hannah men Covid rådde hon inte på. Filmen finns nu ute på nätet för den som vill se och det är klart man vill. Vildmarksaction går ofta hem hos mig och så även denna gång.

Hannah jobbar som rökdykare i Montana men mår för tillfället inte så bra då hon misslyckats med att rädda några campare under en skogsbrand. Likt Stallone i Cliffhanger får hon ett tillfälle att nå försoning när hon stöter på en ung kille i skogen. Han är på flykt undan två lönnmördare som i sin tur startat en rejäl skogsbrand för att avleda uppmärksamheten från sina aktiviteter. Hannah har nu en skogsbrand, unge och lönnmördare på halsen.

Filmen är regisserad av Taylor Sheridan som tidigare gjort b.la filmen Wind River och jämfört med den får nog dagens film ses som en lättviktare. Filmen underhåller för stunden men kanske inte så mycket mer. Helt ok action och framför allt bra skådisar. Jag får gona mig med den ständigt stabile Jon Bernthal samt Aidan Gillen och Nicholas Hoult i rollerna som lönnmördarna. Just de två sistnämnda var en positiv överraskning då de var oväntat kallhamrade och skyr verkligen inga medel för att lyckas med sitt uppdrag.

Filmen svaga kort är väl huvudrollsinnehavaren Angelina Jolie. Hon är en helt ok skådis men hon övertygar mig inte i rollen som Hannah. Jolie är alldeles för elegant  för att kunna lura i mig att hon har det jobbet hon har och till på köpet är hon tunn som en utsvulten kalv. Det finns inte en chans i min mentala karta att hon skulle kunna ge ett gäng lönnmördare en bra fight mitt i en skogsbrand. Hon blir ingen rökdykare bara för att man rufsar till håret och smetar lite sot i ansiktet på henne. Jolie känns helt enkelt avig i rollen.

Trots denna invändning funkar filmen över förväntan och är en finfin fredagsfilm om man vilka öka pulsen en smula.

Regi: Taylor Sheridan

Betyg: 6/10

How to marry a millionaire (1953 USA)

De tre väninnorna Loco, Schatze och Pola har tröttnat på fattiga karlar och vill säkra sin framtid. De bluffar till sig en lyxlägenhet mitt i NYC och försöker sedan på ett eller annat vis få en varsin miljonär på kroken.

Om ser på filmen genom 2021 glasögon är handlingen ganska så tragisk trots att det är en komedi. Filmen utspelar sig i en tid då de flesta kvinnor var ekonomiskt beroende av mannen vilket faktiskt gör huvudrollsinnehavarnas beteende begripligt. De är helt enkelt tre opportunister som gör sitt bästa för att skaffa sig en fördel i ett ganska så kvinnofientligt samhälle. Det kan vara bra att ha det i åtanke när man ser filmen. Turligt nog så har det förändrats till det bättre.

Trion Monroe, Grable och Bacall är mycket bra i sina huvudroller. Speciellt Monroe sticker ut lite extra då hennes rollfigur är nästan blind då hon inte ser utan glasögon något hon vägrar bära då hon tror att män inte gillar tjejer med glasögon. Följaktligen går hon in i dörrar, snubblar över stolar och tar tom fel flyg samt går med en härligt tom blick filmen igenom. Simpla skämt kanske men det funkar bra för mig.

Hur det ska sluta vet vi tittare redan innan filmen börjat. Lyckligt där kärleken vinner, Om man tänjer på det rejält skulle man kanske kunna läsa in ett antikapitalistiskt budskap filmen? Fast det är nog mest mitt eget önsketänkande.

Färger, kulisser, snötäckta berg i Maine, utsökta kostymer och klänningar gör sitt för att förhöja tittningen. Enda brasklappen skulle väl vara filmens inledning där en orkester spelar i fem jädrigt långa minuter innan förtexterna börjar. Det kan man snabbspola förbi utan att drabbas av dåligt samvete. How to marry a millionaire är förvisso en bagatell men den är välgjord, lite smårolig om man gillar snubbelhumor samt är begåvad med tre riktigt bra skådespelerskor i huvudrollerna. Klart värd en liten titt inte tal om annat.

Regi: Jean Negulesco

Betyg: 6/10

En Klassisk skräckfilm (2021 Italien)

Ett sällskap samkör genom Italien. Dumt nog låter man fel förare sätta sig bakom ratten och bilen tar då en tur ut i terrängen. När passagerarna vaknar är man välbehållna men märkligt nog är bilen på en helt annan plats. Olyckan skedde skogen men nu står bilen obrukbar på ett öppet fält omgivet av tät skog. Fältet är dock inte helt öde, ett ensamt hus står på fältet och man kan väl säga som så att fram tills nu har det varit en bekymmerslös resa i jämförelse med vad som väntar sällskapet.

En Klassisk skräckfilm påminner stundtals lite om Scream i det avseende att en av rollfigurerna är lite av en filmnörd som kommenterar skräckgenren b.la påstår han att Italienare inte kan göra bra skräckisar. Till en början är En Klassisk skräckfilm precis som man tänker sig att en klassisk skräckis ska vara men den sista halvtimmen tar filmen däremot lite andra oväntade vägar. Jag hade nog föredragit att filmen kört vidare i gamla inkörda hjulspår för fram till finalen är filmen ruggig. Å andra sidan ska jag inte gnälla för det är en ganska så klurig och bra ide´filmmakarna knåpat ihop.

Det är en hel del slafs och klafs men inte alls så mycket som jag väntat mig. Av och till är filmen riktigt spännande och skådisarna övertygar i sina roller.Det är en klart godkänd skräckis trots den något oväntade vändningen mot slutet. Sista scenen är riktigt bra och jag inser att Italienarna är minst lika korkade som oss svenskar när det rör mobiltelefoner.

Regi: Roberto De Feo, Paolo Strippoli

Betyg: 6/10