Come Play (2020 USA)

Oliver är en ung kille som lider av autism. Han är oförmögen att tala men kommunicerar via en teacchliknande app på sin telefon. En kväll dyker det upp en bok på skärmen som handlar om det missförstådda monstret Larry som bara vill ha en vän. Oliver blir nyfiken och börjar läsa boken vilket han inte borde ha gjort.

Jag trodde att Come play var en s.k popcorn skräckis men det är en rysare som hamnar mer i facket ”den hotade familjen” och den funkar fint inom denna skräcksubgenre. Regissören har valt att skildra en familj som redan har problem innan Larry gör entree. När filmen startar har föräldrarna precis valt att separera, en av anledningarna är att Olivers funktionshinder frestar på förhållandet. Detta gör att hotet mot familjen kommer både från in och utsidan vilket gör hela situationen desto mer besvärlig. Filmen lyckas även med att vara intressant utöver skräckmomenten och funkar bra som ett drama mellan rysligheterna. Jag bryr mig om denna familjs väl och ve då de är lite mer än bara statister i en dussinskräckis.

Skräckmomenten är bra och Come play förlitar sig mer på att historien ska vara ruggig än att man knökat in en himla massa jump-scares. Regissören har också den goda smaken att inte visa Larry alltför mycket oftast anar vi bara honom i bakgrunden gömd i mörkret. Slutligen är skådisarna klart godkända – även Azhy Robertson som spelar Oliver – det tackar jag för.

Come play är en stabil skräckis som nog de flesta som gillar genren skulle uppskatta. Det är ingen wow-film men den gör det den ska. Tackar Steffo på Snacka om film podden för tipset.

Regi: Jacob Chase

Betyg: 6/10

Hjärter dam ( 2019 Danmark )

Jag hade hört en hel del om dagens film och den verkade vara rejält ångestfylld. Jag menar en film som handlar om en karriärkvinna som inleder ett förhållande med sin styvson bakom ryggen på sin man måste väl nå toppen på ångestskalan? Döm om min förvåning när resultatet inte blev så mycket mer än ett: ”Jaha det var ju inte så muntert.”

Peter och Anne är ett par mitt uppe i karriären.  Livet verkar gå sin gilla gång men så flyttar Peters son från ett tidigare äktenskap hem då hans mamma inte klarar av honom. Gustav ,som sonen heter, är en strulpelle och hemmet blir konfliktfyllt till en början. Anne är väl den som bäst kommer överens med Gustav då Peter ofta arbetar. Det ena leder märkligt nog till det andra och de två inleder ett förhållande.

Det rullar på som förväntat men det är i tredje akten filmen går från åmgestdrama till något obehagligare då Anne visar vad hon egentligen går för. Trine Dyrholm som spelar Anne är mycket bra och ger en bild av en desperat men samtligt helt oförsonlig kvinna och om hon inte är psykopat undrar jag hur hon kan leva med sig själv. Magnus Krepper i rollen som Gustavs pappa är också bra men har kanske inte så mycket att arbeta med, han ser mest förvirrad och frånvarande ut under filmens gång.

Problemet med Hjärter dam eller Dronningen som den heter på danska är nog att jag upplever den som en kall film. Trots en hel del känslor och ångestfyllda scener så greppar ingen av rollfigurerna tag i mig. Den där lilla extra svärtan som känns i magtrakten infinner sig aldrig riktigt vilket förvånar mig lite.

Nu är Hjärter dam inte någon dålig film den är klart sevärt men den nådde inte riktigt fram till mig.

Regi:May el-Toukhy

Betyg: 6/10

Backcountry (2014 Kanada)

Än en gång får jag stifta bekantskap med folk på film som inte har sunda vätskor. Denna gång heter de Jenn och Alex. Av för mig obegripliga skäl anser de två att det bästa de kan göra med sin ledighet är att campa i naturen. Jenn är den vettigare av de två då det är Alex som övertalat henne till turen. Han har nämligen vuxit upp i området och vill visa henne den storslagna naturen. Att Alex är ett pucko inser vi tittare redan efter fem minuter då han anser sig inte behöva en karta då han känner till området. Det går som det går och slutar i gråt, panik och elände. Än en gång får jag vatten på min kvarn då mantrat ”naturen är bäst på tv-rutan” visar sig stämma.

Det är en relativt obehaglig film även om den inte kommer med något nytt. Alex leder vägen och jag som tittare kan inte göra annat än att se på när den leder åt ett håll nämligen åt helvete. Det är väl först under filmens andra halva som det blir spännande men fram tills dess har filmen som sagt dragits med en obehaglig känsla som aldrig riktigt vill släppa. Rullen innehåller även ett par scener som gjorde att jag vred mig i soffan av obehag samtidigt som jag hojtade ”detta behöver ni inte visa”. Backcountry blir väl kanske inte en film som hamnar bland de oförglömligas skara men den är vad man säger: ”Helt ok.”

Efter filmen var jag dock nödgad att fråga min chef som är jägare om man kan springa ifrån en björn. Han bara skrattade och förklarade att när björnen väl börjar kuta är loppet kört. Tur för Jenn att den obligatoriska björnen som allt som oftast är med barrskogs-skräckisar inte visste om det.

Regi: Adam MacDonald

Betyg: 6/10

Run Hide Fight (2020 USA)

Zoe har det svårt i livet. Hennes mamma har nyligen dött i cancer och hon kämpar med sorgen och ilskan över att mamman gått bort. Zoe får dock en chans att rensa systemet när grupp elever tas som gisslan i skolmatsalen av ett gäng stollar med nihilistisk agenda. Gisslantagarna missar Zoe som istället för att fly nu gör allt vad hon kan för att befria eleverna och eliminera gisslantagarna.

Japp det här är Die hard i high school miljö. Jag som inte är överdrivet förtjust i den rullen var mycket tacksam över att jag denna gång slapp inkompetenta poliser, pubertala skämt och Bruce Willis korkade monologer. För en stunds underhållning fyller Run hide fight mer än väl sin funktion. Av och till är den faktiskt lite spännande. Isabel May som spelar Zoe klarar jobbet fint. Hon backas även upp av Treat Williams och Tomas Jane i ett par mindre roller som kompetent sheriff respektive Zoes pappa. Inte helt fel om ni frågar mig. Däremot har filmen stött på viss patrull i USA.

Överlag har man varit kritisk till att man använt sig av skolskjutning som grund för filmen. Jag kan iofs begripa kritiken att man kanske inte ska göra underhållning av ett ämne av detta slag men å andra sidan görs det underhållningsfilmer om krig och annat våld varför ska då skolskjutningar som tråkigt nog är vardag i USA vara ett fredat område? Det är inte som så att man skämtar bort ämnet i filmen.

Produktionsbolaget bakom filmen är däremot lite intressantare än ovanstående gnälldebatt. Det är The Daily wire som är en konservativ website som nu valt att göra film  i konservativ anda för att ge en balans mot de liberala värderingar som de anser dominerar nöjesindustrin. Jag vet inte om dessa värderingar märks så värst i filmen. Om jag hade vetat detta innan jag såg filmen hade jag kanske varit mer uppmärksam men det känns inte som att jag får något konservativt budskap nedkört i halsen. Det skulle väl vara att skurkarna har en touch av alternativ ungdom över sig men här kan jag iofs övertolka. Det är med en skräckblandad förtjusning jag ser fram mot kommande filmer från bolaget.

Hur som helst helt ok actionthriller vare sig mer eller mindre.

Regi: Kyle Rankin

Betyg: 6/10

Richard Jewell (2019 USA)

Under OS i Atlanta 1996 upptäckte säkerhetsvakten Richard Jewell en bomb i en park. Tack vare att Jewell var såpass uppmärksam lyckades man förhindra en tragedi. Richard Jewell fick ett par dagar i rampljuset som hjälte men när FBI började misstänka att han låg bakom dådet och läckte denna information till media blev Jewell istället en jagad man. FBI hade som sagt bara misstankar och inga bevis men i media och allmänhetens ögon var han skyldig.

Jag minns händelsen men hade mer eller mindre glömt bort den tills Eastwoods film kom häromåret. Det jag felaktigt mindes var att det var en säkerhetsvakt som lagt ut en bomb för att spela hjälte. Precis som i fallet i filmen Assasins glömde jag bort storyn i mediebruset och hade inte koll på vad som egentligen hände. En del kan man lägga skulden på media och polisen som är dåliga på att tala om när någon blivit friad men jädrigt bra på att hänga ut misstänkta. Den misstänkte får ofta stå ensam kvar med många gånger ett förstört liv.

Filmen tar sig en och annan frihet. B.la har Eastwood snaskat till historien och menar att reportern Kathy Scruggs särade på benen för att få insiderinformation. Jag vet inte vad regissören tycker om media men kanske kan man tolka det som att hans syn på media och reportrar är att de horar runt för nyheter. Eastwood väljer också att avsluta filmen med en high note vilket inte fallet var. Jewell fick fram till sin död kämpa för sin oskuld även efter att den skyldige åkt fast.

Bortser man från detta är Richard Jewell en vad jag kallar stabil film något som kännetecknar regissören Eastwood. Det är en historia som berättas rakt av, bra skådespelarinsatser och inga konstnärliga krusiduller. Eastwood gör film som han alltid gjort och för mig funkar det. Jag blir sällan exalterad men sällan missnöjd. Mao en Eastwoodare slinker alltid ned ganska så lätt men gör inga större vågor på vattnet.

Regi: Clint Eastwood

Betyg: 6/10

Assassins (2020 USA)

2017 mördades Kim Jong-nam på  Kuala Lumpur International Airport. Mordet hade kanske inte rönt någon större uppmärksamhet om han inte vore halvbror till Nordkoreas diktator Kim Jong-un. När man luskade i mordet visade det sig att det utförts av två unga tjejer ,en Indonesiska Siti samt en Vietnamesiska Đoàn. De två trodde att de var med i en tv-show som gick ut på att man gjorde s.k pranks. Åklagaren hävdade att de var två betalda lönnmördare. Dokumentären Assasins försöker nysta upp denna härva.

Jag kände väl till mordet på Jong-nam men när rapporteringen avtog tänkte jag inte så mycket mer på fallet och hade ingen susning om vad som hände med de misstänkta. Regissören Ryan White har gjort ett grundligt arbete när han undersöker fallet. Vi får tjejernas bakgrundshistoria och en möjlig förklaring på hur det hela gick till. Möjlig då Nordkorea tiger som muren och Malaysias myndigheter släppte de Nordkoreaner man misstänkte ligga bakom planeringen av mordet undan att undersöka deras eventuella medverkan..

Om man nu ska tro på dokumentären och den är ganska övertygande, så var Siti och Đoàn ovetandes om vad de egentligen gjorde och var försumbara resurser för Nordkoreanerna. Det är två naiva tjejer från landsbygden som försöker tjäna pengar och hamnar i en oturlig situation. Visst har de dödat en man men å andra sidan var det inte med berått mod. Det är i alla fall så dokumentären försöker framställa det hela. Troligt eller inte? Det är upp till tittaren att avgöra.

Intressantast är rättegången och att man får en insyn i Malaysias rättsväsende. Efter att ha sett Assasins känns det skönt att bo i Sverige och ha ett rättssystem som iofs har en del fel och brister men å andra sidan slipper man förhoppningsvis att hamna i den knepiga karusell som Đoàn och Siti hamnade i. Intressant film värd en titt om man är på humör för en dokumentär.

Rewgi: Ryan White

Betyg: 6/10

The Pool (2018 Thailand)

Day sitter i skiten rejält. Han har hamnat i en tömd sex meters djup pool tillsammans med sin skadade flickvän Koi. Hur de hamnade där behöver vi inte gå in på – se filmen. Poolen ligger isolerad så något större hopp om räddning från utomstående finns inte. Att Day har diabetes och sprutorna ligger sex meter upp vid bassängkanten gör inte saken bättre. Den sista spiken i kistan i denna orkan av elände är att paret får samsa utrymme tillsammans med en förrymd krokodil som drattat ned i poolen.

Den Thailändska The Pool har en ide: Krokodil + pool och kör fullt ut på detta koncept. Filmen fungerar mycket bra och stundtals är det en rejäl nagelbitare. Det är inte så mycket att orda om filmen den gör det den ska nämligen att skänka en stunds spänning och få mig att inse att inte ens klorerat vatten är säkert.

Krokodilen är dataanimerad vad jag förstått men den funkar bra även om dess storlek varierar lite under filmens gång. The Pool kanske skulle kunnat vara en sisådär tio minuter kortare och då tänker jag lite på  att de där smetiga scenerna som man är så omåttligt förtjust i när det rör många asiatiska filmer gott kunnat strykas. Trots detta så funkar filmen bra. Man skulle kunna tro att en film som utspelar sig i tömd pool skulle bli enahanda men manuset är påhittigt och de finns hela tiden nya utmaningar för den stackars Day och hans flickvän

Kastar dock in en brasklapp: Hundälskare kan kanske bli lite upprörda.

Regi: Ping Lumpraploeng

Betyg: 6/10

 

Tiny Tim – King for a Day (2020 Sverige m.fl )

Om jag hör namnet Tiny Tim tänker jag på en av karaktärerna i Dickens En spökhistoria vid jul. Hade jag däremot varit amerikan och tio år äldre hade jag nog istället tänkt på en långhårig man med jättenäsa som spelade ukulele och sjöng i falsett.

Den här dokumentären handlar om Herbert Khaury som tog sig artistnamnet Tiny Tim och slog världen med häpnad i slutet av 60-talet. Det är en rak dokumentär som berättar om artistens liv från barndomen till hans förtidiga död i mitten av 90-talet. Det är en hel radda av kufar som passerar i revy och de flesta har gott att säga om artisten som verkar ha varit en mycket komplicerad person. Det finns en del mörka stråk som antyds i filmen men man dyker inte ned i ämnet. T.ex verkar det som  artisten varit väldigt förtjust i alltför unga tjejer och i hans två första giftermål var åldersskillnaden ett par decennier mellan brud och brudgum. Det sista äktenskapet verkar mer besanna uttrycket att kaka söker maka.

Man skulle kunna tro att artisten är en motsvarighet till vår Snoddas eller Eilert Pilarm men det stämmer inte. Trots sin bisarra uppenbarelse och märkliga sång hade Tiny Tim talang och hade en bra sångröst när han inte förställde den. Det som blir pinsamt i berättelsen om hans liv är den desperation artisten hade för att bita sig fast i rampljuset. Ju äldre han blir desto mer bisarr blir han och mot slutet av sitt liv påminner han inte så lite om The Penguin i Batman Returns.

Det var ett gripande och lite märkligt levnadsöde jag fick mig till livs om en artist jag inte hade en susning om fanns (fast jag tror lillebror nämnt honom någon gång). Klart sevärd dokumentär.

Regi: Johan von Sydow

Betyg: 6/10

Översättarna (2019 Frankrike)

När tredje och avslutande delen av en bokserie ska släppas tar förlaget till extraordinära åtgärder för att förhindra att boken kopieras. Man låser in  översättarna under strikt bevakning i en bunker. Tanken är att boken ska översättas till olika språk för att sedan få samma releasedatum över världen. Det tar bara några dagar innan delar av boken släpps på nätet och man förstår att någon av översättarna spelar fulspel. Bokförlaget och dess chef Eric Angstrom tar i med hårdhandskarna för att finna den skyldige.

Först av allt vill jag tacka Movies.noir för tipset då detta var en underhållande film som slank ned lätt. Filmen har inga direkta svackor och manuset är precis lagom klurigt. Berättelsen tar en och annan vändning men samtidigt går man aldrig över gränsen så att det blir överdrivet krångligt. Mysteriet är precis så pass klurigt att jag hinner räkna ut hur saker och ting hänger samman precis innan de avslöjas i filmen. Det var ganska så skönt att inte behöva sitta och lägga massa tid på att fatta hur allt hänger samman.

Det är en hel del halvkända ansikten om man sett lite europeisk film under senare är. Det mest kända namnet för den stora biopubliken torde vara Olga Kurylenko men även Lambert Wilson och Riccardo Scamarcio var kändes igen. Översättarna är vad jag skulle vilja kalla för en alldeles lagom film, lagom spännande, klurig och intressant värd en titt.

Regi: Régis Roinsard

Betyg: 6/10

Quick (2019 Sverige)

Tomas Quick, Sätermannen, Sture Bergwall, kärt barn har många namn. Det var dock under det första namnet han blev rikskändis. Quick erkände en hel hög av mord under sin tid på Säters sjukhus och då polisen och terapeuterna verkade vara lika tokiga som Quick köpte de hans erkännanden rakt av. Detta ledde till att han dömdes för åtta mord. Det gick några år men så började reportern Hannes Råstam nysta i fallet och upptäckte att det var en hel del som inte stämde. Råstams idoga arbete resulterade i en av Sveriges största rättsskandaler där alla domar revs upp och Quick sattes på fri fot. Filmen Quick handlar om Råstams arbete.

Det finns en hel del i detta fall som är så bisarrt att jag för mitt liv inte kan begripa att det kunde ske. Galna terapeuter, poliser som är bortom allt vad kompetens heter och som grädde på moset troligen Sveriges sämsta försvarsadvokat Claes Borgström. Om det funnits det minsta sans eller vett hade denna historia kvävts i sin lida. En rolig fotnot är att Sveriges enda levande orakel, Leif G.W Persson snabbt var ute och hävdade att hela Quickhistorien var nys och hade tankar på att skriva en bok om eländet men Råstam hann som sagt före.

Filmen som sådan är välproducerad och man har fått med huvudpunkterna i berättelsen. Skådisarna är bra och berättelsen flyter på fint. Det kan möjligen vara lite knepigt att att komma in i handlingen till en början om man inte har några förkunskaper då filmen börjar lite mitt i handlingen dvs efter att Quick blivit dömd och suttit inspärrad några år. Jag anar dock att filmmakarna bedömer att de flesta över 30 vet vem Quick var/är. Det enda som var lite larvigt var att man försöker skänka filmen lite ruggigare stämning. Det är ingenting annat än ett drama men filmmakarna gör sitt bästa för att låta filmen få en aura av någon avart av När lammen tystnar. Säkerligen ett försök att sälja in filmen till en bredare publik.

Regi:Mikael Håfström

Betyg: 6/10

The Witches (2020 USA)

Filmen startar dramatiskt med att vår huvudperson (vars namn vi aldrig får veta) förlorar sina föräldrar i en bilolycka. Turligt nog är hans mormor i livet och han flyttar in hos henne. En dag stöter han på en häxa och då häxor avskyr barn mest av allt tar mormodern sitt barnbarn och flyr till ett lyxhotell vid havet. På hotellet pågår det en konferens som visar sig vara en täckmantel för en himla massor häxor och man har verkligen hamnat ur askan i elden.

Jag har vare sig läst Roald Dahls bok eller sett filmen från 1990 så jag ser denna nyinspelning med helt fräscha ögon. Klarar man av lite halvdan CGI, Anne Hathaway som tar i från tårna i rollen som överhäxa och Chris Rocks enerverande berättarröst var filmen en ganska så trevlig begivenhet.

Det är full fart och även om inte filmen är jättebra så var den roande för stunden. Jag har en soft spot för s.k familjefilmer.  Anne Hathaways prestation är nog mest en smaksak men Octavia Spencer var mycket bra  i rollen som mormor och personlige favoriten  Stanley Tucci har en liten roll som hotelldirektör. Om man ska tro folk på IMBD är dock filmen bland det värsta som har gjorts och folk delar ut ettor och tvåor om vartannat vilket kan te sig lite märkligt.

Jag kan förstå att man ser den första filmen som den rätta versionen och jag anar att om jag nu skulle se filmen från 1990 skulle jag troligen finna att den inte var lika bra då jag har andra referensramar. Men att gå i taket som att det är världens undergång? Det är en film. Många rasar även över att filmen utspelar sig i USA och inte i England samt att huvudpersonen och hans mormor är färgade. Än fler rasade och menade att filmen gör narr av folk med funktionsnedsättningar då häxorna inte har tår och klor till fingrar. Tråkigt nog bad filmbolaget om ursäkt – jag hade önskat att de sagt ”talk to hand” till de lallande fånarna. Jag säger som jag brukar. Jösses!

Jag tycker iaf att det var en roande bagatell värd att offra lite tid på sedan får fansen av filmen från 1990 och andra känsliga tittare tycka vad de vill.

Regi: Robert Zemeckis

Betyg: 6/10

Den tiden på året (2018 Danmark)

Frun är smått manisk och har fyllt ett helt A4 ark med julfilmer hon vill se. Att jag skulle komma undan genren detta år verkar vara ganska så kört så jag får välja sittningarna med omsorg och då verkade  Den tiden på året smått intressant.

Systrarna Kathrine och Barbara brukar fira jul tillsammans med sina familjer. Det är stök och knök och man anar att det ligger en och annan konflikt som gror fast den kommer inte upp till ytan då det är jul och alla ska ha trevligt. Denna jul blir lite annorlunda då den tredje systern, Patricia, som mer eller mindre har brutit med den övriga familjen bjuder in sig själv. Patricias närvaro blir en katalysator som sätter igång otrevligheter. Det börjar så smått med verbala tjyvnyp och slutar med skrik och gråt och jag myser i tv-soffan i takt med ensemblens hulkningar.

Temat är gammalt och visst har man sett en och annan film om familjer där man ska träffas bara för att man är släkt även om man inte drar jämt. Det ska kompromissas till förbannelse och ingen har trevligt. Märklig sedvänja i mina ögon. Det är en välgjord film med bra skådisar och ett välkomponerat manus med bra och stundtals rapp dialog. Filmen når inte riktigt upp till den där ”ont i magen av ångest” känslan som får mig att må extra gott i dramer av detta slag. Det blir mer att jag sitter och tycker synd om de inblandade som genomlider en jul ingen egentligen vill fira. Den tiden på året puttrar på i jämn fart och duger gott om man vill mysa med en julfilm som inte är så värst trevlig,

Regi:Paprika Steen

Betyg: 6/10

21 Bridges (USA 2019)

Andre är en rättrådig snut som dock har ett rykte om sig att skjuta först och fråga sedan. När en hel hög med poliser dödas under ett inbrott får Andre leda utredningen i ett outtalat hopp från vissa poliser att mördarna inte ska överleva gripandet. Då man har starka indikationer på att brottslingarna uppehåller sig på Manhattan beordrar Andre att man ska spärra av hela ön (därav filmtiteln då det tydligen är 21 broar /utfartsvägar från Manhattan) men han har bara några timmar på sig för att hitta brottslingarna innan avspärrningarna upphör i och med morgontrafiken.

21 Bridges är en stabil kriminalare som innehåller det mesta i genren. En ensam polis som kämpar mot både yttre och inre fiender. Lite skottlossning och en hel del jakter på bakgårdar och gränder. Gillar man genren (som jag gör) så finner man nog filmen klart godkänd men speciellt minnesvärd är den inte.

Filmens svaga kort är den nyligen avlidne Chadwick Boseman som spelar huvudrollen. Skådisen var i mina ögon okarismatisk vilket han redan visade i MCU-filmen Black panther. Turligt nog så flankeras han av godkända skådisar i birollerna b.la J.K Simmons och Keith David. En film som duger mer än väl om man vill slå hål på ett par timmar.

Regi:  Brian Kirk

Betyg: 6/10

Silver streak (1976 USA)

Jag blev sugen på den här gamla godingen som gick under namnet Chicagoexpressen när det begav sig. Men innan jag snackar om filmen kan jag inte blunda för att denna rulle har genererat bland de fulaste filmaffischer jag någonsin sett för en film – åtminstone bland de filmer som inte hamnar i lågbudgetfacket. Tanken är att detta ska vara en thrillerkomedi men känslan är att affischskaparna inte riktigt vet vad de vill förmedla.

I bakgrunden springer folk i panik undan tåget men det bekymrar inte filmens huvudrollsinnehavare som ser att ha vunnit på Lotto

 

Ok de Polska filmaffischerna är alltid märkliga – jag undrar verkligen hur de kunde locka folk till biograferna med bilder som denna.

Jagas Wilder av tåget? Det verkar också vara en strid ström av människor som lämnar tåget under vapenhot.

Har man förväxlat Gene Wilder med Barry Manilow? Och jädrar vad glada de två verkar trots att folk faller i parti och minut från tåget. Den ena av de två verkar vara Lenin och skuggfiguren har fått ett Aaaa för att förstärka hemskheterna men Manilow/Wilder och Clayburgh är lika glada. Lottovinst igen?

Det finns fler affischer men dessa får räcka. Filmen som sådan funkade ganska så fint. Den var iofs inte lika bra som jag mindes men det är en roande Hitchcock pastisch och som innehåller en hel del tropes man känner igen från Hitchcocks filmer. Wilder spelar här en försynt man som valt att ta tåget från L.A till Chicago för att få lite lugn och ro. Innan han vet ordet av har han hamnat i säng med en snygg tjej, sett lik dumpas från tåget och är oskyldigt anklagad för mord.

Det som däremot inte är med i någon film av Hitchcock (vad jag vet) är en scen där Wilder gör ett blackface av guds nåde. Min PK-indoktrinerade hjärna drog efter andan men scenen funkade ganska bra och skämtet har fler bottnar än vad man först kan tro.

En annan noterbar sak är att Richard Kiel är med i filmen och gör i stort sett samma karaktär som Jaws i Bondrullarna inklusive metalltänder. Silver streak kom innan The Spy who loved me och min teori är att troligen såg Broccoli denna film och knep rollfiguren rakt av.

Silver streak var kanske inte lika rolig eller spännande som jag mindes att den var en gång i tiden men det är en småputtrig komedi med en hel del bra skådisar i huvudrollerna. Värd en titt om man vill ha lite 70-tals mys fast affischerna är ett kapitel för sig…….

Regi:Arthur Hiller

Betyg: 6/10