Hereditary (2018 USA)

Än en gång hojtas det att detta är årets skräckis (senast var det A Quiet place) och än en gång kan jag konstatera att jag inte har alls samma smak för vad jag kallar skräck eller att jag möjligtvis är helt avtrubbad. Nu är det inte som så att Hereditary är en dålig film nej det är ett mörkt och djupt obehagligt familjedrama som efter en timme övergår till att vara en skräckis. Att filmen är obehaglig skriver jag under på alla dagar i veckan men för att jag ska bli skrämd krävs det också spänning. Kombinationen av dessa två element gör för mig en fungerande skräckis t.ex Texas chainsaw massacre eller varför inte It follows för att ta två exempel. Skräckfilmer som brukar hyllas är de som satsar på bra produktion och stämning och de kan vara bra men jag ser på dessa filmer som mörka draman med ibland övernaturliga inslag.

Hereditary som i korthet handlar om en familj som krackelerar pga av psykisk sjukdom och övernaturliga element är en bra film där Tony Collette glänser i rollen som den obalanserade mamman Annie. Redan från start sätter sig en obehagskänsla som är ständigt närvarande filmen igenom och jag tror att jag gillat filmen bättre om man skippat det övernaturliga och bara kört på en film om en familj i förfall. När spökerierna kör igång tar detta fokus från familjen som jag lider med på duken och det tunnar s.a.s ut historien. Det är en klart sevärd film men den som väntar sig jump-scares, jakter och nagelbitarscener för vända blicken åt annat håll åtminstone om man är lika avtrubbad som jag.

Regi: Ari Aster

Betyg: 6/10

Annonser

Ant-man and the Wasp (2018 USA)

Efter debaclet i Civil war har Scott Lang hamnat i husarrest och Hank Pym och dottern Hope har gått under jorden. Scott kommer snart att bli villkorligt frigiven och kan knappt bärga sig då han är mycket uttråkad. Hans önskningar om lite fart och fläkt kommer dock infrias med råge. Han får ett telepatiskt meddelande från microuniversum och det verkar som att Hank Pyms fru Janet fortfarande lever och tillsammans med Hope och Hank planerar de tre räddningsaction. När Pym och hans dotter kommer fram från sitt gömställe dyker skurken Ghost upp och vill lägga vantarna på deras utrustning. Ghost är inte den ende som vill sätta klorna i Pyms forskning. Ett gäng gangstrar vill också åt laboratoriet för att sälja rubbet på den svarta marknaden. Mitt i smeten har vi Scott Lang som om han bryter sin husarrest riskerar ett långt fängelsestraff.

Filmen är både lättsedd och säkerligen lättglömd men det en trevlig, rolig och fartfylld film som fyller sin funktion väl, nämligen att ge en stunds förströelse och roa, vare sig mer eller mindre. Skådisarna funkar bra ned till minsta biroll och Ant-man & The Wasp präglas av en uppsluppen stämning. Skurkarna är ganska så harmlösa, gangstergänget som leds av skådisen Walton Goggins är mer roande än skrämmande. Även Ghost har fått en lite snällare agenda och utseende än ursprungsfiguren i serien. På det hela är det en trevlig och roande film även om den lyckas med att få fysikern i mig att stöna för är det inte som så att även om man förminskar ett föremål behåller det sin massa? Hur i hela friden kan pensionären Pym lyfta ett helt kontorshus?

Regi:  Peyton Reed

Betyg: 6/10

IT (2017 USA)

Filmatiseringar av Kings verk brukar inte bli så lyckade men det finns en del undantag b.la The Shining, The Mist, The Green mile och några till. It är en av författarens bästa romaner och det gjordes en tv-serie 1990 som bortsett från Tim Curry i rollen som Pennywise är riktigt usel. En anledning till detta kan vara att den gjordes för tv och på den tiden betydde det oftast att det blev urvattnat beroende på all censur. Den nya versionen är avsevärt bättre där det finns en hel del att gilla.

It utspelar sig i den lilla staden Derry under slutet av 80-talet. En grupp ungdomar upptäcker att staden hemsöks av ett monster i skepnad av en clown som kallar sig för Pennywise. Clownen ligger bakom många dödsfall, speciellt då barn,  och dess närvaro infekterar hela staden som inte är en så värst trevlig plats. De sju ungdomarna inser att de måste försöka besegra monstret innan det blir deras tur.

Filmen var en mestadels positiv överraskning, att man skippar stora delar av Kings bok i adaptionen störde mig inte värst mycket. Regissören Andrés Muschietti har jobbat med att göra en fungerande film istället för att göra en helt trogen version av boken vilket han lyckats bra med. Miljöerna är bra och filmen känns som en 80-talare utan att den för den skull dränks av tidsmarkörer. Bäst är dock barnskådisarna som alla sju är en imponerande samling som funkar ypperligt. Vidare gillade jag att Muschietti använder sig av någotsånär subtila grepp för att visa hur Pennywise med sin närvaro påverkar stadens och dess invånare.

Tyvärr är inte regissören lika subtil när det gäller just Pennywise. Av och till funkar Bill Skarsgård bra i rollen men överspelet tar överhanden allt för många gånger och resultatet blir för mycket clown och för lite skräck. Finalen var kort och gott bara larvig och speciellt skrämmande var inte Skarsgård det var t.om skämskudde varning vid en del tillfällen. Man om man bortser från filmens sista 20 minuter är den klart godkänd och visst kommer jag se fortsättningen som kommer nästa år.

Regi: Andrés Muschietti

Betyg:6/10

House of flying daggers (2004 Kina)

En grupp rebeller som går under namnet ”De flygande dolkarna”  (något de verkligen gör skäl för) härjar i landet. Då de likt Robin Hood tar från de fattiga och ger till de rika ökar stödet för rebellerna bland folket. På ena eller andra sättet måste man finna rebellerna innan de vuxit sig för starka. Turligt nog så infångar man den blinda flickan Xiao som visar sig vara dotter till rebelledaren. Den lokale polischefen Leo kläcker en smart plan. Hans närmaste man Jin befriar Xiao och man hoppas att hon under flykten ska leda Jin till rebellernas näste. En enkel plan på pappret men saker och ting är inte riktigt vad de verkar vara och inte heller går allt som planerat.

Det här var inte en symfoni i toner men väl i färg för himmelska höjder så snygg filmen är. Inredningar, kläder, sädesfält och bambuskogar formligen sprutar av regnbågens alla färger. The House of flying daggers är på köpet också snyggt filmad och fullproppad med coola fighter. Nu har iofs kinesisk film under årens lopp skämt bort en med snygga filmer men det var ett tag sedan jag såg en rulle från Kina och hade lite glömt bort hur välgjorda och snygga filmer från det landet oftast är. De tre huvudrollsinnehavarna är också bra även om de av och till, och speciellt mot slutet, blir lite väl teatraliska för min smak.

Och det är detta som är lite av filmens problem, nämligen att den segar till sig sista halvtimmen. Allt blir lite långdraget, b.la bjuds på en utdragen död som gränsar till parodi samt en himla massa ridning i slowmotion men slutfighten i ett plötsligt snöfall är alla fall snygg. Klart sevärd rulle och som sagt en fest för ögat.

Regi: Yimou Zhang

Betyg: 6/10

Pink Floyd: The Wall (1982 Storbr)

En popstjärna får ett nervsammanbrott på ett hotellrum när hans fru är otrogen. Uppenbarligen har hans kontakt med människor gjort att han valt att isolera sig från mänskligheten. Pink som popstjärnan heter har förlorat sin far i andra världskriget, lärarna på skolan var sadistiska, hans mor var överbeskyddande och spiken i kistan är nu fruns (i mina ögon mycket förståeliga otrohet då Pink verkligen inte verkar vara en kul snubbe att umgås med) otrohet. Pink bryter samman och får en hallucinatorisk dröm om att han är en fascistisk ledare, drömmen är så hemsk att hans inre medvetande dömer honom till att riva den mur han byggt upp mot mänskligheten. Det är filmens handling…typ…..kanske….möjligtvis?

The Walls regissör Alan Parker kallat filmen för världens dyraste studentfilm och Gerald Scarfe som gjorde de animerade sekvenserna i filmen förstår inte hur någon kan tycka om eländet. Dessa uttalanden kan möjligtvis ha sin förklaring i att detta är en film där uttrycket för många kockar… passar in då Pink Floyds frontman Roger Waters hade mååånga synpunkter över hur filmen skulle göras och vad jag förstått drog han och Alan Parker inte jämt.

Så illa är det inte riktigt och jag tycker nog att Pink Floyd: The Wall är en film som duger gott och väl även om den är lite väl pretentiös. Jag är iofs partisk i frågan då jag är mycket förtjust i albumet. Övriga tittare som kanske inte har Pink Floyd som sitt favoritband får en nittiominuters rockvideo med en hel del läckra bilder men kanske inte så mycket mer. Handlingen blir lite löjlig och jag kan nog tycka att huvudpersonen verkar vara en gnällig fan men på det hela är filmen sevärd åtminstone om man gillar skivan.

Sofias val för dagen

Regi: Alan Parker

Betyg: 6/10

 

The Beauty and the Beast (2017 USA)

Musikalveckan startar som brukligt med en gemensam film. Jag har redan skrivit om The Beauty and the beast men då i dess animerade form. Disney har börjat med att återvinna sina äldre filmer dvs de gör om tecknade filmer till spelfilmer. Djungelboken kom häromåret, Aladdin och Mulan är på G vad jag förstått. 

En självisk prins har av en fe förtrollats till ett odjur och förbannelsen kommer bara att brytas om ömsesidig kärlek uppstår mellan odjuret och en annan person. Den unga flickan Belle blir fånge hos odjuret/prinsen men efter en tid börjar något som kan kallas kärlek att spira men det är något som Gaston, Belles efterhängsne friare, inte tänker acceptera.

Ja det var inte så mycket nytt, storyn är som sagt detsamma och låtarna likaså med några tillägg. De nya låtarna göre vare sig till eller ifrån för mig men å andra sidan är jag så inkörd i den tecknade versionen att jag har nog svårt att ta denna version till mig. För mig blir det nog mest att sitta och jämföra vad som ändrats mot den tecknade versionen. Den främsta ändringen är nog att man är lite mer detaljerad i storyn, spelfilmen är en halvtimme längre. Jag är nog mer förlåtande med logiska kullerbyttor när det rör tecknad film (kanske ligger det i genrens natur) jämfört med spelfilm och här får jag svar på frågor jag aktivt ignorerat i ett par decennier som t.ex hur länge Belles pappa irrade runt i skogen.

Filmens karaktärer får också lite mer djup än sina animerade motsvarigheter på både gott och ont. 2017 års version känns och så lite dystrare och mer allvarsam men det kan bero på att sagoskimmret bleknar något i,om spelfilmsformatet.

Nej det var svårt för mig att skapa en självständig bild av filmen då jag hela tiden sneglar på förlagan vilket gör att jag får problem att bilda en rättvis åsikt om filmen. Troligen hade jag varit mer förtjust i The Beauty and the beast om jag inte sett den tecknade filmen från 1991. Det är bra skådisar, bra musik och storyn gillar jag fortfarande men problemet är bara att 1991 års version var så mycket bättre. Jag tar dock hänsyn till mina tillkortakommanden och ger filmen godkänt.

Vad Sofia tycker om filmen kan ni läsa här.

Regi: Bill Condon

Betyg: 6/10

The Monster (2016 USA)

mv5boti2mjy3mdkzov5bml5banbnxkftztgwodq4ntq0mdi-_v1_sy1000_cr007041000_al_När en frånskild mamma ska lämna sin dotter till pappan är oturen framme och man krockar med ett djur ute i obygden. Bilen vägrar att starta, det regnar och är mörkt så man har inte så mycket att välja på än att sitta och vänta in bärgningsbilen som förhoppningsvis ska komma. Det som är lite märkligt är att det påkörda djuret plötsligt är försvunnet och man blir ganska snabbt varse att det finns ett och annat i skogen som inte hör till den kända faunan.

Den här filmen påminner lite om den australiensiska filmen Badabook. Det är en film som berättar lite mer än bara en skräckhistoria om ett monster. Dottern och mamman har ett komplicerat förhållande och man kan diskutera vad som egentligen händer i filmen. Om man vill kan man tolka filmen på ett djupare plan.  Om man nu inte är på humör att göra detta så funkar The Monster  alldeles utmärkt som en vanlig skräckis om två personer instängda i bil med ett monster utanför.

En del kan möjligtvis finna att The Monster är lite långsam, det tar sin tid innan det blir fart och fläkt och kroppsdelar far till höger och vänster i skog och mark. Å andra sidan har filmen en krypande känsla av att det är något som inte stämmer och de två skådisarna Zoe Kazan och Ella Ballentine har ett bra samspel i rollerna som mor och dotter. En klart sevärd skräckis som förtjänar lite mer uppmärksamhet.

Regi: Bryan Bertino

Betyg: 6/10

 

Alena (2015 Sverige)

Alena är en serieroman som blev en lång kortfilm som i sin tur blev en kort långfilm. Det är också något så ovanligt som en svensk skräckfilm. Alena byter från en kommunalskola till en finare privat flickskola där alla går klädda i röda uniformer och sporten lacrosse är skolans paradgren. Alena försöker passa in men blir direkt måltavla för skolan mobbare Filippa. Trakasserierna ökar men Alena har en bästis, Josefin, som hjälper henne mot antagonisterna. När Alena får en ny kompis Fabienne blir Josefin avundsjuk och på köpet allt våldsammare.

Storyn har man sett tidigare och berättelsens tvist kan man räkna ut i stora drag redan en kvart in i filmen, det är bara detaljerna som behöver fyllas ut. Alenas styrka ligger i stället i trion  Amalia Holm (Alena), Molly Nutley (Filippa) och Felice Jankell (Fabienne) som är oväntat bra. Filmens stämning och miljöer är också ett plus. Regissören Daniel di Grado ger åtminstone mig en känsla av att Alena är mer att likna vid en mörk saga. De vuxna lyser i stort sett med sin frånvaro, skoluniformerna känns malplacerade (även om om något liknande säkerligen finns på någon moderatskola i landet) och trion Holm, Nutley, och Jankells rollfigurer än nästan att likna vid karikatyrer men på ett vis som inte alls känns apart. Tvärtemot de flesta dramatenskådisar  känns tjejerna helt naturliga i både dialog och agerande trots, eller kanske tack vare, att de i agerar i en något vriden verklighet.

Det som är synd är att storyn kunnat vara lite mer spännande men tack vare bra skådisar och en stämmning som jag gillade är detta en klart godkänd svensk skräckis och det är inte fy skam då de inte växer på träd.

Regi: Daniel di Grado

Betyg: 6/10

Fiffis filmtips

Sofias filmtips

Happy death day (2017 USA)

Tree vaknar upp i en främmande säng efter en blöt afton. Väl hemma börjar hon göra sig i ordning för nästa fest. På väg till partyt faller hon offer för en mördare för att i nästa ögonblick vakna upp i en främmande säng efter en blöt afton. När så Tree mördats för en andra gång inser hon att hon lever om dagen hon mördas på. För att bryta denna onda cirkel antar Tree att hon måste hitta den skyldige. Efter att ha mördats ett par gånger inser Tree att dagarna börjar ta slut då hon blir allt svagare efter var död. Att hitta mördaren kan dock vara svårt då det finns en hel del hugade kandidater då Tree inte är en speciellt sympatisk person.

Den uppmärksamma har naturligtvis insett att Happy death day är en något våldsammare version av mästerverket Groundhog day (Måndag hela veckan) något man faktiskt nämner i filmen (vilket känns lite onödigt kan tyckas). Nu är inte Happy death day ett mästerverk av samma kaliber men det är en ganska så underhållande film som klarar sig ganska bra på egen hand. Det är iofs en PG-13 skräckis (tror jag åtminstone) då den har en hel del moralkakor och är inte speciellt blodig. Å andra sidan är storyn underhållande och det är kul att sitta och försöka klura ut vem mördaren är.

Regissören Christopher Landon är även duktig på att hantera jump-scares något som jag vanligtvis irriterar mig på men här funkade de fint. Landon fixar även att hålla spänningen vid liv och en del av jakterna i filmen är lite småspännande. Jessica Rothe är bra i huvudrollen som den bitchiga Tree och det finns ett och annat småroligt skämt insprängt bland alla dödsfall i filmen. Ganska så god underhållning för stunden.

Regi:Christopher Landon

Betyg: 6/10

Fiffis filmtips

Sofias filmtips

Morgan (2016 USA)

morgan-2016Morgan påminner en hel del om filmen Ex machina som kom härom året. Konsulenten Lee kallas till ett hemligt laboratorium för att övervaka en utfrågning av en robot vid namn Morgan. Roboten har formen av en ung kvinna och man försöker utreda hur medveten den är om sin egen existens. Morgan har visat tendenser som gör att forskarna känner en viss oro över sitt projekt. Lee är den som kommer att avgöra om projektet ska läggas ned eller inte något som forskarna inte är så förtjusta i.

Morgan är inte en omistlig film men den är sevärd. Det är ett ganska så välskrivet manus, bra skådisar och ämnet, vad är en människa ?, är alltid intressant och tål att tas upp. Filmen har en alldeles lagom speltid och tappar aldrig farten. En annan fördel var att berättelsen tar en par tre vändningar som inte känns ansträngda utan glider in naturligt i filmen.

Om man nu bara vill se en film om robotar med identitetskris bör man välja Bladerunner eller Ex machina men som sagt Morgan duger.

Regi: Luke Scott

Betyg: 6/10

 

To be a Miss (2016 USA)

Dags att ta och gnissla tänder igen. Den här gången bär det av till Venezuela och en dokumentär om landets formidabla förmåga att producera skönhetsdrottningar. Ekonomiska kriser, knark, olja, Hugo Chavez, militärdiktatur och upplopp you name it, Venezuela har rubbet. Det enda som verkar vara stabilt i landet är dess vurm för skönhetstävlingar. Jag hade tidigare läst något om detta och när dokumentären To be a Miss dök upp på Netflix vart jag aningens intresserad.

I dokumentären kommer båda sidor till tals om landets mani på skönhetstävlingar. De som anser att dessa tävlingar för landet samman och förknippar de med Venezuela utveckling till ett modernt land (tävlingarna startade efter andra världskriget) samt att det ger reklam för Venezuela i omvärlden. Motståndarna till tävlingarna menar att det är ett ok för landets kvinnor att bära då de hela tiden jämförs och tvingas till ett i många fall ouppnåeligt skönhetsideal. En fråga jag ställer mig här är om inte detta rör de flesta människor i vårt kapitalistiska samhälle där marknaden för att tjäna pengar försöker påverka våra skönhetsideal?

Då ca 70% av de tävlande genomgår en eller flera plastikoperationer kan man diskutera hur äkta denna så kallande skönhet är. I dokumentären vallas kvinnorna likt hundar på utställning. De får råd/order om att gå ned i vikt, operera sina ansikten och förstora brösten De lyckliga som tar sig vidare i urvalsprocessen fraktas till ett hus som ägs av ett rynkigt gubbslem som ska bedöma vilka som går vidare till Miss Venezuela tävlingen som han äger. Vinnaren av denna tävling får sedan representera landet i de internationella skönhetstävlingarna.

Man kanske skulle kunna invända att dessa tjejer har en egen vilja och inte behöver ställa upp på eländet, samtidigt matas de från födseln att de ska ta chansen att bli en Miss så det ligger s.a.s i generna att ha denna ”dröm”.

To be a Miss är inte någon banbrytande dokumentär men den är klart sevärd och lyckas med att få mig irriterad över att folk inte kan vara nöjda över hur de ser ut för i ärlighetens namn är inte dessa skönhetsdrottningar speciellt snygga – de ser ut som massproducerade tandblekta barbies som kommer från samma fabrik, vilket de iofs också gör. Att filmmakarna verkar ha gått över ån för att hämta vatten är en invändning man kan ha. I stället för att dra till Venezuela hade det räckt med att besöka L.A men man kanske ville passa på att få lite betald semester? Inte vet jag.

Regi: Edward Ellis m.fl

Betyg: 6/10

Klanen (2015 Argentina)

Klanen utspelar sig i Argentina under första hälften av 80-talet (?) och handlar om den obehagliga familjen Puccio. Familjen styrs med järnhand av pappan som arbetar inom säkerhetspolisen ett job som är lite osäkert då Argentina vid denna tid i.om Falklandskriget gick från militärdiktatur till demokrati. För att dryga ut inkomsterna sysslar familjen med kidnappningar. Äldste sonen som är en framgångsrik rugbyspelare kommer i kontakt med potentiella offer som om de är täta nog kidnappas och krävs på en lösensumma. Offren hålls fängslade i familjens hus där livet fortgår som vanligt med middagar och läxläsning. När äldste sonen blir tillsammans med en tjej börjar det bli problem då han funderar på att flytta hemifrån och pappan riskerar att mista sin kontroll över familjen.

Det som gör Klanen mer obehaglig än vad den redan är, är att den baseras på en s.k sann historia. Än värre är att denna familj inte var ensamma om sitt extraknäck. Det verkar ha varit ett helt nätverk av kidnappare som hjälps åt och allt verkar mer eller mindre ha skett utan att myndigheterna verkar ha brytt sig nämnvärt.

Det är en intressant film men då jag inte är expert på Argentinska förhållanden är det en hel del frågor som hopar sig under titten. Det blir lite oklart om hur upplägget fungerar mellan stat och brottslingar. Jag inser att pressen ökar på kidnapparna i.om omställningen från diktatur till demokrati men inte hur. Denna bit av historien hade man kunnat göra lite mer klarare åtminstone i åtanke för en internationell publik. Jag hade också önskat en backstory om hur pappan kunde få med hela sin familj i denna affärsverksamhet. Som filmen är uppbyggd kastas man nu s.a.s direkt in i handlingen och det förklaras inte så värst mycket om bakgrunden vilket är synd då det är en fascinerande historia.

Regi: Pablo Trapero

Betyg: 6/10

Flirting with disaster (1996 USA)

1045_flirtingwithdisaster_catalog_poster_v2_approvedMel känner sig vilsen i livet då han inte vet vilka hans biologiska föräldrar är. Frågor som varför de lämnade bort honom och vilka de är/var plågar honom. När han i forskningssyfte får ett erbjudande att ta reda på vilka hans riktiga föräldrar är accepterar han. Med på resan är Tina som ska dokumentera det hela i forskningssyfte samt hans sambo Nancy. Nu är inte Tina speciellt kompetent och jakten på Mels föräldrar kommer att ta sällskapet över hela USA och kanske det varit bäst om Mel helt enkelt struntat i att få svar på de frågor som plågat honom.

Klarar man av att Ben Stiller är en ganska så usel skådis är Flirting with disaster en relativt förnöjsam film. När det rör filmens rollfigurer påminner filmen om regissören David O. Russells senare rulle Silver Linings Playbook . I dagens film och den senare verkar nämligen inte enda person vara vid sina sinnens fulla bruk. Folk har nerverna på utsidan och ingen verkar vara helt med i matchen. Det ger upphov till en hel del roliga och pinsamma scener men i längden blir det lite småjobbigt. Turligt nog så slutar filmen innan jag börjar irritera mig allt för mycket på hur korkade dessa människor är. En annan effekt av att alla är så konstiga blir att filmen verkar utspela sig i en förvrängd alternativ verklighet. En ganska så intressant känsla.

Inga större fel castingen då man tryckt in mer eller mindre kända skådisar i små och stora roller: Patricia Arquette, Alan Alda,  Richard Jenkins, Lily Tomlin m.fl, en rollista som heter duga.

Regi: David O. Russell

Betyg: 5/10

A dark song (2016 Irland)

Sophia bär på en stor sorg då hon förlorat sitt barn. Vad man förstår har hon i stort sett gett upp att leva ett vanligt liv och hennes enda mål är hämnd på den som dödat hennes barn. För att få sin hämnd betalar hon en magiker, Joseph, och de två isolerar sig i ett hus för att genomföra en besvärjelse som kommer ge Sophia sin hämnd.

Irländarna kan det här med skräck. De filmer jag sett från landet har varit bra på att frammana en ruggig stämning och så även A dark song. Filmen är iofs inte speciellt fasansfull utan ger mer av en ryslig känsla. Det är också en långsam film då det tar lång tid innan något händer men om jag jämför med It comes at night som hade samma tempo är denna film avsevärt intressantare då jag inte vet hur historien kommer utveckla sig. A Dark song har en oberäknelighet som It comes at night saknade vilket gjorde att dagens rulle var mer ryslig om man nu nödvändigtvis ska jämföra de två.

En stor del av speltiden går ut på att Joseph och Sophia bråkar främst beroende på att han beter sig som ett svin och hon tvekar om besvärjelsen kommer lyckas. Som tittare är man också hela tiden osäker på om Joseph är en bluff eller the real deal och ända till slutet är jag osäker på vad som kommer att ske. Upplösningen är dock lite väl over the top t.om för mig men på det hela är filmen helt ok. Det är inte en skräckis för alla då den säkert kan upplevas som seg men jag fann den både välgjord, intressant och lite småryslig.

Regi: Liam Gavin

Betyg: 6/10