Swinger (2016 Danmark)

Ångest kan gestalta sig i många olika former. I dagsläget skulle nog en harkling vid kyldisken på Coop injaga skräck hos många. Då jag själv är lagd åt det fatalistiska hållet (brukar tyst för mig själv mumla Insha’Allah när någon säger vi ses i morgon) oroar jag mig inte speciellt mycket över dessa ting då hela världen för ögonblicket är ett enda stort Insha’Allah. För mig kommer ångesten i andra former t.ex som en liten dansk ”komedi” med namnet Swinger..

Adam arbetar som försäljare av fjärrvärme och (enligt hans fru) går genom livet med  en uppsyn som att han vill hoppa ut genom ett fönster (jag håller helt med frun i hennes iakttagelse). Hur som haver verkar de två inte ha ett speciellt lyckligt äktenskap, Adam är missnöjd med livet och frun med sin man. Det kanske är förklaringen till att de två är swingers för att få lite krydda i livet – vad vet jag?

Filmen startar med att de åker till ett swingerspensionat där man under en helg tillsammans med likasinnade umgås, äter, dricker och sysslar med avklädda aktiviteter på kvällen. Alla inblandade känner varandra sedan tidigare men denna helgen introduceras ett nytt par som är avsevärt yngre än de övriga deltagarna. Adam blir förälskad i den ca tjugo år yngre Patricia vilket utmynnar i en kamp om hennes gunst med sällskapets alfahanne Jørgen. Tilläggas bör att denna kamp sker i öppen dager inför deras respektive fruar. Jösses! vad är det för fel på folk? Jag skulle kunna tänka mig en avsevärt trevligare helg t.ex simma med vithajar.

OM någon hade gått förbi mig när jag tittade på denna film hade man troligen trott att jag såg på en riktigt ryslig skräckis då jag mer eller mindre kikade mellan fingrarna under hela filmen. Jag klarar knappt av att se filmer av detta slag när människor förnedrar sig själva och pinsamheterna radar upp sig. Nu är det inte mycket naket i filmen, lite guppande rumpor, lite bröst och det är ungefär allt. Det jobbiga består istället i hur de inblandade behandlar varandra, gubbarna verkar vara ena jobbiga jävlar och deras fruar är inte mycket bättre med ständigt giftiga kommentarer och pikar. Spriten och kåtheten gör sitt och det blir som sagt åtminstone för mig en riktigt jobbig film att se.

Paradoxalt nog är filmen samtidigt dråplig och i sina stunder finstämd och jag känner med de inblandade mer eller mindre då de i grund och botten troligen är helt ok människor även om jag inte skulle vilja hänga med någon i sällskapet. Det är situationen och bitterheten som gör att de framstår i sämre dager. Slutet är vemodigt och öppet för tolkning men jag gillade rullen. En sista fundering: Finns det något filmland som slår danskarna på fingrarna när det gäller att frammana ångest på film?

Tackar Snacka om film för tipset

Regi: Mikkel Munch-Fals

Betyg: 8/10

Rustom (2016 Indien)

rustom-posterIndiskt kriminalare/rättegångsdrama kan det vara något? Mjae blir det spontana svaret men jag hade en ganska så underhållande stund i över! två timmar.

Filmen är tydligen inspirerad av verkliga händelser som rör sjöofficeren Rustom Pavri. Att han är en rättrådig typ och en förebild för alla indier begriper vi snabbt då han paraderar på däck i kritvit uniform och är ett unikum i moral och heder – kort och en ganska trist person i mina ögon. Inte så konstigt att hans fru inleder en kärleksaffär med affärsmannen  Vikram (en småskum typ som gör affärer med vita!). Rustom kommer på de två och skjuter älskaren till döds. Det blir rättegång och vi kan väl säga som så att indierna verkar ha lite annan syn på vad som är gångbart när ens partner är otrogen än vi svenskar.

När eller om man väljer att spana in denna film bör man ha klart för sig att den kommer servera en kulturchock som står härliga till. För det första bör man skruva ned färgen på tv-apparaten så inte ögonen tåras av regnbågspaletten som slår emot en. För det andra får man vara beredd på att rullen verkar vända sig till folk som inte klarar av en mer avancerad handling än ett genomsnittligt avsnitt av Teletubbies – övertydlighet verkar vara ledordet i denna film. Och slutligen får vi lära oss att folk med vitt skinn inte är att lita på.

Kanske inte den bästa film i  Netflix repertoar men väldigt underhållande på sitt eget lilla ofrivilliga vis.

Regi: Dharmendra Suresh Desai

Betyg: 5/10

 

 

Hush (2016 USA )

Klart man gillar skräck i alla dess former men en del subgenrer är lite ruggigare än andra t.ex s.k ”home invasion” filmer. Jag vet inte varför men just dessa rullar är lite extra rysliga (kanske för att jag känner att hemmet borde vara en plats fri från monster och mördare?) och jag får ofta lite ont i magen när jag ser filmer i stil med Inside m.fl.

I Hush är det den stackars döva kvinnan Maddie som råkar ut för en tok som har som fritidssysselsättning att mörda folk i deras hem. Han har redan samma kväll mördat Maddies grannar och i farten bestämmer han sig för att även lägga henne till listan av offer. Då Maddie som sagt är döv tror mördaren att det är en lätt match men det är en underskattning.

Hush är en mycket spännande film som har ett alldeles perfekt tempo och speltid. Mike Flanagan står för regin vilket brukar bli lyckat. Maddie spelas av Flanagans fru Kate Siegel en stabil skådis. Hush är inte en film som vunnit några priser på de stora galorna men den lyckas mer än väl med vad den ska göra – nämligen att ge en ryslig stund.

Regi:Mike Flanagan

Betyg: 8/10

 

Boys in the Trees (2016 Australien)

Jag är svag för s.k coming of age historier och blev därmed lite nyfiken på den australienska Boys in the trees. Corey har precis slutat skolan och framtiden ligger framför honom. Han är emellertid kluven i sina känslor över denna, dels vill han lämna samhället och söka till en skola i New York å andra sidan drar hans kompisar som menar att de inte kan ha det bättre då de är ”kungar” i det lilla samhället. Skolavslutningsnatten som råkar vara halloween (har de skolavslutning i oktober down under?) tillbringar Corey med sina kompisar. Under natten träffar han på Jonah som är en kamrat från barndomen men de två har glidit isär främst då på Coryes initiativ. En släng av dåligt samvete gentemot Jonah gör att Corey hänger denne på en promenad genom natten.

Det fanns en hel del jag gillade med den här filmen. Miljöerna är riktigt bra och trots palmträd lyckas regissören frammana halloween som en magisk natt. Berättelsen om Jonahs och Coreys relation och hur livet kan ändras är också mycket bra. Trist nog brister det i filmens dialog som stundtals blir alldeles för högtravande och stel. Det sistnämnda gör att jag trots en hel del fina scener och en känsla av en magisk natt aldrig riktigt kommer in i filmen.

Trots denna invändning fann jag filmen vara klart sevärd och jag anar att jag kommer vilja se om den då filmen ändå har något som gjorde att den stack ut. Chansen är stor att mitt kanske något snåla betyg då höjs.

Regi:Nicholas Verso

Betyg: 5/10

Snowden (2016 USA)

Om man har en någorlunda omvärldeskoll torde man veta vem John Snowden är. Han jobbade för det amerikanska försvaret och avslöjade för världen vad den amerikanska underrättelsetjänsten sysslade med nämligen att spionera på sina egna medborgare samt sina allierade. När Snowden släppte sin nyhet blev han en jagad man och bor numera i Ryssland (!) – ett land som inte direkt är känt för att se mellan fingrarna när det rör frispråkiga individer.

Klart att Oliver Stone skulle lägga vantarna på en historia av detta slag. Regissören är förtjust i filmer där han kan ge USA ett tjyvnyp eller två. Jag blev förvånad när jag kollade in filmen då Stone är relativt sansad. Det är inga snabba klipp som i Nixon eller JFK och de övertydliga pekpinnarna lyser (nästan) med sin frånvaro. Stone har valt att berätta historien ur Snowdens perspektiv vilket ter sig ganska så givet. Jag anar att den amerikanska underrättelsetjänsten har en lite annan inställning till det Snowden har gjort och skulle han bli infångad av denna lär han aldrig mer se dagens ljus.

Om Snowden gjorde rätt eller inte är nog upp till var och en att tycka, personligen anser jag det men å andra sidan är det naivt att tro att demokratiska länder inte går över gränsen i jakten på verkliga och påhittade fiender.

Filmen är både välspelad och välgjord men lämnade inget större avtryck hos mig vilket vanligtvis är fallet när det rör sig om s.k BOATS filmer.

Regi: Oliver Stone

Betyg: 5/10

Nocturnal animals (2016 USA)

Susan lever det goda livet. Hon är rik, ser bra ut, har en snygg man och ett fantastiskt hus med utsikt över Los Angels. Trots detta verkar hon inte vara så värst lycklig. Hennes äktenskap verkar gå på sparlåga och hon misstänker att hennes man är otrogen. Helt oväntat hör då hennes ex-make Edward av sig genom att skicka manuskriptet till sin senaste bok. Susan har inte hört av Edward på 19 år och blir nyfiken på vad det kan röra sig om för berättelse, speciellt då den blivande boken är dedikerad till henne. Det är en mycket obehaglig berättelse som får Susan att tänka tillbaka på sitt äktenskap med Edward.

Redan i förtexterna anar jag att det kan bli en något annorlunda film. ”Hoppla! vad har vi här” var min första tanke och jag har nog inte blivit så konfunderad över en öppningsscen sedan jag såg Blind alley med en discodansande Ana de Armas. Här är det inte direkt diskodans det rör sig om men dans är det alla fall. Öppningsscenen till trots, Nocturnal animals är en ganska enkel berättelse även om den utspelar sig på tre olika plan i både tid och rum; det förflutna, nutid och berättelsen i boken. Det kan vara att jag helt missat något underliggande budskap men jag uppfattade filmen som en berättelse utan några större underliggande meningar. Jag hade fått för mig att det skulle vara en ”besvärlig” film som skulle ge upphov till många olika tolkningar men de lös för mig helt med sin frånvaro.

Det betyder inte att det är en dålig film. Jag fann de tre parallella berättelserna intressanta på olika vis. det förflutna är en tragisk kärlekshistoria, nutiden om en människa som lever ett sterilt liv, snyggt visualiserat av kala och känslokalla omgivningar och en hårt sminkad Amy Adams samt Edwards bok som är en ryslig thriller om om hämnd och misslyckande. Det verkar inte vara så mycket mer men läsare som sett filmen får gärna upplysa mig om jag missat något för jag har en irriterande känsla över att jag gjort det, eller så är det jag som övertolkar filmen. Hur som helst så är det en bra och för mig engagerade film där trion Amy Adams, Jake Gyllenhaal och Michael Shannon är otroligt bra i sina roller.

Regi: Tom Ford

Betyg: 7/10

Lady Macbeth (2016 Storbr)

När godsägaren Alexander köper en bit mark kommer den unga Katherine med på köpet.  Livet på godset är inte så värst muntert; Alexander är totalt ointresserad av sin unga fru både i och utanför sängkammaren, svärfadern Boris menar att hon inte gör sina äktenskapliga plikter, Katherine är förbjuden att gå ut och tillbringar dagarna med att sitta i en soffa och stirra in i väggen. När både svärfar och Alexander tvingas lämna godset i brådskande ärenden infrias uttrycket ”när katten är borta dansar råttorna på bordet” med råge. Katherine inleder ett förhållande med gårdens nya dräng och när hon nu fått smak på livet och friheten tänker hon inte backa en millimeter oavsett vad som krävs.

Usch detta var en obehaglig film, det är grått, kallt, dystert med en massa folk som inte är så värst muntra. Det är också en intressant och fascinerande film. Rollfiguren Katherine fångade mitt intresse på stört. Man får inte veta värst mycket om henne som person till en början och jag blev nyfiken på vem hon var och hur hon skulle tackla sitt eländiga liv. Under filmens gång går Katherine från att vara en hunsad fru till en ren naturkraft. Men hennes agerande ger inte den där tillfredsställelsen som man kan få på film när folk ger igen mot sina antagonister. Katherine tar varje tillfälle i akt för att tillförskansa sig det hon vill ha utan att visa några som helst känslor av ånger eller samvetskval utan gör vad som krävs för att tillfredsställa sina behov. Florence Pugh som spelar Katherine ska jag hålla hålla utkik efter i fortsättningen – riktigt bra skådis.

Lady Macbeth är bara 80 minuter men det var åttio minuter som kändes i kroppen och jag har inte kunnat släppa denna film efter titten kanske därför att den hos mig väcker frågor om moral och etik. Jag kan sympatisera med Katherine men samtidigt går hon för långt å andra sidan kan hon som kvinna i mitten av 1800-talet inte backa när hon väl slagit in på den väg hon valt. Jag är helt enkelt ambivalent till vad jag tycker om dramats huvudperson och filmen gnager i mitt sinne. Det känslan brukar betyda att jag sett en bra film eller som min kollega Stefan brukar säga: ”Konst ska kännas”

Regi: William Oldroyd

Betyg: 9/10

Resident evil: Final chapter (2016 USA)

Då jag skulle stryka några skjortor beslöt jag mig för att sätta på någon film som inte krävde speciellt mycket uppmärksamhet. Valet föll då på dagens rulle som är den sjätte i ordningen i en serie som fram tills nu inte verkat haft någon ände. Jag tror att jag har sett tre till fyra rullar i denna filmserie och minns egentligen bara ettan som bra, resten av filmerna är för att tala ren svenska ren skit.

Visst var det samma stuk som i tidigare filmer. Skådisar som poserar sig genom filmen, ett manus som präglas av en känsla av att man hittar på allt eftersom man filmar, mer slowmotion än i en film av Zack Snyder men någonstans bland alla mina skjortor och fastnade jag i filmen. Det kan bero på att för första gången sedan den första filmen hade storyn ett uns av riktning. Alice får här i uppdrag att åka till Racoon city där allt började då det där finns ett botemedel mot T-viruset men hon har bara 48 timmar på sig annars dör mänskligheten ut.

Sans och vett samt fina skådespelarprestationer är något man måste bortse ifrån om man överhuvudtaget ska ta sig igenom denna film men om man likt jag lyckas med detta så blir det en ganska så underhållande film för stunden med en himla massa CGI-effekter och en som vanligt usel Milla Jovovich i huvudrollen.

Regi:  Paul W.S. Anderson

Betyg: 4/10

Fantastiska vidunder och var man hittar dem (2016 Storbr)

För 200 miljoner dollar kan man få ganska mycket även ren skit som t.ex filmen Fantastiska vidunder och var man finner dem. Det var ett bra tag sedan jag såg en så usel film med en så stor budget. Om man tycker att specialeffekter och CGI är det bästa med en film och inte ställer några som helst krav på skådespelarprestationer, manus och regi då kan möjligtvis filmen vara värd att kasta bort över två timmar på. Jag har lite högre krav än så och fann detta vara en riktigt usel film.

Handlingen, om jag begripit den rätt, är att trollkarlen Newt ska återföra ett av alla djur han har i sin ägo till sitt naturliga habitat som ligger i USA. På plats i New York klantar han till det och några djur råkar rymma men han får hjälp av häxan Porpentina för att samla in dem. Samtidigt härjar någon ond trollkarl vid namn Grindelwald i New York. Han vill få tag i en unge som tydligen har stor betydelse och på något vis blir Newt inblandad även i denna historia.

Fantastiska vidunder och var man finner dem påminner en hel del om del två och tre av Pirates of the Caribbean. Jag får nämligen känslan av att man hittar på historien allt eftersom man filmar den. Storymässigt är filmen en enda soppa och har inget som helst flow i berättandet. I brist på en vettig handling dränks rubbet med specialeffekter i hopp om att folk ska förundras av dessa och inte tänka på sörjan man får genomlida i över två timmar. Det kan möjligtvis vara som så att man måste vara ett stort fan av Harry Potter och ha läst en massa av det extramaterial som Rowling delat med sig av på nätet för att helt begripa vad det rör sig om. Alternativet är att det är ett otroligt illa skrivet manus som filmens regissör inte har lyckats med att göra begripligt.

Skådespelarna är lika usla som filmen. Vanligtvis är Redmayne och Waterston ok så man får nu ta och skylla på regi och manus i detta fall. Eddie Redmayne spelar Newt och går filmen igenom med samma skitnödiga uppsyn och ler snett oavsett vad som händer. Hans motspelerska Katherine Waterston är så intetsägande att de lika gärna kunnat haft en gråsten i rollen, något som kanske hade varit att föredra då pengarna till hennes gage istället kunnat läggas på en vettig regissör och manusförfattare.

Regi: Davis Yates

Betyg: 1/10

Goat (2016 USA)

Brad börjar på college och vill vara med i samma studentförening som sin storebror Brett. Det blir problem då en elev skadas i en initiationsrit och Brad beskylls för att ha skvallrat om incidenten för skolans ledning.

Goat är en så kallad ”slice of life” film, man dimper ned i en persons liv och får följa han/hon under en tid. Dessa filmer kan vara bra men då gäller det att man bryr sig om huvudpersonerna, trots dramatiken i Brads liv bryr jag mig inte ett dyft och filmen känns bara ganska så meningslös.

Visst är det upprörande att ta del av dessa korkade initiationsriter där män tillåts bete sig som svin mot sina medmänniskor. Jag blir inte speciellt känslomässigt berörd och undrar hur det ska gå utan blir istället mest irriterad på dessa korkade män som skriker, super och beter sig. Jag blir minst lika irriterad på Brad och Brett som har som livsmål att umgås med dessa apskallar. Kort och gott en axelryckning till film som irriterade mig en aning.

Regi:  Andrew Neel

Betyg: 3/10

Fender bender (2016 USA)

Det bästa med den här filmen är musiken, tunga syntar som påminner lite om musiken i It follows. Så mycket mer åt det positiva hållet finns det nog inte att säga om Fender bender.

Filmen går i korthet ut på att en seriemördare ser till att krocka med kvinnor och får därmed deras adress när man byter försäkringsuppgifter. Varför han måste genomföra denna procedur istället för att bara välja ett offer förtäljer inte historien kanske är det själva krocken han går igång på?

Hans tilltänkta offer är den (ska det visa sig) korkade tjejen Hilary. Hon verkar ha begåvats med en hamsterhjärna och torde vara en walk in the park för vår något omständlige seriemördare. Hur det går får ni se själva om ni vill kasta bort en timme och tjugo minuter av era liv. Jag vill dock påpeka att det finns mycket annat här i världen att lägga sin tid på. Musiken var åtminstone bra därav det ”höga” betyget.

Regi: Mark Pavia

Betyg 2/10

The Belko experiment (2016 USA)

Det är en helt vanlig dag i det stora kontorskomplexet Belko industries. Folk tjafsar, lägger upp planer inför helgen och hänger vid kaffeautomaten. Plötsligt så stängs hela kontorsbyggnaden ned. Ståldörrar slår ned framför ingången och fönstren, kontorsbyggnaden är nu helt isolerad från omvärlden. Högtalarsystemet (som ingen visste fanns) kopplas på och en röst meddelar att personalen måste döda fyra av sina arbetskamrater annars kommer åtta att dö.

Det här var en film som man tackar för när den serveras. Jag vet inte vad jag ska kalla genren för men jag gillar filmer med folk som hamnar i en svår situation och måste på ett eller annat sätt ta sig ur den. CircleThe Human race eller The Divide för att nämna några liknande filmer.

The Belko experiment håller hela vägen in i mål. En del blir hjältar andra skurkar och det är alltid intressant att se (på film vill jag understryka)  hur folk låter djuret inom sig komma fram när man skrapar bort civilisationens fernissa. Filmen visar också att ett vanligt kontor kan innehålla de mest dödliga vapen som garanterar ett slafsig slut på jordelivet. Det är en del halvkända ansikten och överlag sköter sig skådisarna bra. Tempot är högt och filmen saktar inte ned och man lyckas t.om med att få till ett vettigt slut, något som ibland kan vara svårt i genren.  Kort och gott en ganska så blodig thriller som var oväntat bra.

Regi: Greg McLean

Betyg: 7/10

Florence Foster Jenkins (2016 Storbr)

Det är något med Meryl Streep som ger mig en lätt irritation. Senaste decenniet har jag fått intrycket att om hon inte spelar sig själv så klär hon ut sig och imiterar någon historisk person, allt från Satan själv (Thatcher) till Emmeline  Pankhurst. I Florence Foster Jenkins spelar hon naturligtvis Florence Foster Jenkins och hon gör säkert en oklanderlig imitation av denna människa men jag ser bara en utklädd Streep.

Jenkins var väl mest känd för att hon sjöng hellre än bra. Då damen var ganska så tät så höll hennes noga utvalda publik god min och i slutändan ledde detta till vilket ledde till att hon fick ta ton på självaste Carnegie Hall . Jenkins sjunger verkligen illa, det rör sig inte om melodifestival illa utan mer av typen ”strypa katter på scen” sång. Den som tvivlar kan lyssna här om man som så vill.

Fixar man Streeps imitation är det en intressant film som i sina stunder är rörande. Bakom sina överdrivna gester är Jenkins en ganska så ömkansvärd människa som lever i en drömvärld. Hennes liv har trots rikedom inte varit någon dans på rosor och Jenkins ger ett sympatiskt om än excentriskt intryck. De som drar nytta av hennes pengar och jobbar på att upprätthålla hennes illusion av att hon sjunger bra gör trots allt en god gärning då jag anar att det enda som som inte får Florence att kasta in handduken är just illusionen hon lever i. Det blir en hel del dråpliga scener når verkligheten krockar med Foster och hennes medhjälpares ansträngningar att upprätthålla illusionen av hennes skönsång.

Bra produktion, bra skådisar, ja t.om Hugh Grant (lovade inte han att gå i pension för några år sedan?) är bra i rollen som Fosters pojkvän St Clair, och en story som åtminstone berörde mig en aning. Sammantaget gör detta att filmen trots Streeps ansträngda imitation blir godkänd.

Regi: Stephen Frears

Betyg: 5/10

Brimstone (2016 Nederländerna)

Man skulle nästan kunna tro att von Trier ligger bakom filmen Brimstone men den är något så ovanligt som en Nederländsk västern. Vi får följa den stumma Liz liv från barndomen och framåt. Filmen startar med att det kommer en ny präst till staden där Liz bor med sin familj. Att prästen inte har goda avsikter står snart klart. Varför han när ett hat till Liz vet vi inte till en början men att filmen kommer bli en enda lång golgatavandring för Liz står snart klart.

Brimstone är verkligen inte någon fredagsmysfilm. Spädbarnsskallar krossas, folk stryps med sina egna tarmar och annat smått och gott. Det finns få ljuspunkter i detta drama om kvinnors utsatthet för Liz är inte enda kvinnan som råkar illa ut i den här filmen och varje försök till att hävda sig mot männen slås obönhörligen ned med våld och förtyck.

Till en början är berättelsen lite förvirrande då det är lite oklart om vad som egentligen händer och varför. Filmen är uppdelad i fyra segment som hoppar i tiden så lagom till filmens final står allt klart. Det är obehagligt, sorgligt, eländigt och blodigt mao en tvättäkta feelbadfilm som jag gillade mycket. Ensemblen är mycket bra med b.la Guy Pearce i rollen som den djävulske prästen och Dakota Fanning som Liz även Kit Harington gör ett inhopp som revolverman och Vera Vitali dyker upp i en liten roll som prostituerad. Det som griper tag är dock storyn och dess oförsonlighet. Då det inte är en Hollywoodproduktion står det också snart klart att man inte har en susning om hur det ska gå. Inte en mysig filmupplevelse men bra.

Regi: Martin Koolhoven

Betyg: 7/10