In a Valley of Violence (2016 USA)

Ti West är en intressant regissör som hitintills bara gjort en handfull filmer. Ofta finner man honom inom skräckgenren men dagens rulle är för ovanlighetens skull en västern. In a Valley of Violence har ett klassiskt upplägg inom genren: En främling riden in i en håla. Han är på genomresa och vill göra några få ärenden för att sedan resa vidare men naturligtvis lämnas han inte ifred av de lokala förmågorna. I det här fallet är det den korrumperade sheriffens son som muckar gräl. Händelserna eskalerar och staden har nu fått en hämnare på halsen.

När jag ser filmen blir jag lite tveksam om West ironiserar över genren. Dialogen är lite småknepig och folk säger saker och ting de vanligtvis inte brukar säga i filmer av detta slag. En del av rollfigurerna är lite over the top och jag undrar om de parodierar de karaktärer som vanligtvis återfinns i västernfilmer. Nu är detta relativt subtilt skildrat vilket gör att jag hela filmen igenom är osäker om West menar allvar eller skojar till det vilket gör att filmen känns lite skev men på ett bra vis.

Vare sig det är en lätt parodi eller inte så är In a Valley of Violence en bra film. Handlingen engagerar mig men jag är som bekant svag för upplägget. Det är även en hel del bra skådisar, Ethan Hawke spelar huvudrollen som hämnaren Paul (hans namn är ett exempel på filmens knepighet – vem fan heter Paul i en västern?), Travolta briljerar som stadens Sheriff  och Vera Farmiga spelar över, dock inte störande, som Pauls eventuella kärleksintresse. Vi får inte heller glömma bort Pauls charmiga hund Abby som stundtals knycker showen.

Bra skådisar, shootouts i en dammig håla jag begär inte så mycket mer när det rör genren utan tackar och tar emot. Till min förtjusning såg jag att West är aktuell med en ny film, tydligen en slasher vid namn X alltid något att se fram emot.

Regi: Ti West

Betyg: 8/10

Rust Creek (2018 USA)

Sawyer skippar Thanksgiving då hon har chans på ett jobb i självaste Washington D.C. Hon packar bilen snabbt och drar iväg. I West Virginias (?) skogar ger hennes GPS upp och Sawyer kör vilse. När hon försöker hitta rätta vägen stannar en bil med ett par lokalinvånare som till en början verkar vara hjälpsamma. Saker och ting spårar ur och Sawyer är nu i skog och mark jagad av hillbillies i stället för att hänga i glassiga Washington på jobbintervju.

Klassisk story som jag sett flera variationer av under årens lopp utan att för den skull tröttna. Rust creek funkar fint  även om den aldrig blir sådär handsvettsspännande men intresset hålls uppe ända in i mål. Filmen har en tempoväxling och tar ett  oväntat spår ungefär mitt i berättelsen. Det blir aningens långsammare och fokus läggs på annat än flykt undan killar med gevär och skogshuggarskjortor.  Jag brukar bli lite irriterad när man ”krånglar” till en enkel och engagerande berättelse i onödan men här gavs man tillfälle att lära känna Sawyer lite mer. Hon växte som rollfigur och blev mer än bara en jagad tjugoåring.

Manuset är väl inte ett under av originalitet men filmen vinner på miljöerna som är en kal och kylig novemberskog samt bra skådisar som för mig var helt okända. En nätt liten thriller som säkert kan passa de flesta.

Regi: Jen McGowan

Betyg: 6/10

Hounds of love (2016 Australien)

Paul Bernardo och Karla Homolka, Ian Brady och Myra Hindley samt Fred och Rosemary West är alla par som mördat tillsammans. Mindre kända är David och Catherine Birnie som kidnappade och mördade fem tjejer i Perth på 90-talet. Det tilltänkta sjätte offret lyckades fly och de två förövarna kommer troligen aldrig mer att se dagens ljus hoppas jag.

Filmen Hounds of love hävdar att den inte är en s.k BOATS men det vete fan då det är alldeles för många likheter mellan verkligheten och filmen. Visst man har ändrat på en hel del men i grunden är det samma historia. Varför man hävdar detta vet jag inte men kanske är Australiensarna till skillnad mot Engelsmän och Amerikaner känsligare när det rör att sätta gruvliga sanna händelser på film. I fallet Snowtown blev också folk upprörda så det kanske ligger lite i mina antaganden.

Hur som helst. I Hounds of love kidnappas den unga tjejen Vicki när hon är på väg till en fest. Till en början tror hon att det rör sig om en vanlig kidnappning men snart begriper hon att hennes kidnappare Evelyn och John har helt andra saker i åtanke. Vicki gör nu allt hon kan för att fly innan hon blir ännu ett offer.

Jag har sagt det förr och säger det igen: När det rör ruggiga filmer så är Australiensarna och Fransmännen svårslagna. De båda länderna bär på ett oförsonligt drag i filmsammanhang och backar inte för något. Barn, hundar, gravida kvinnor är vanligtvis fredade i filmer men i dessa länder skiter man fullkomligt i dessa oskrivna regler. Ett lyckligt slut är man inte heller garanterad. När det rör Hounds of love har jag länge haft filmen på min ”att se lista” men dragit mig för detta då jag vet att risken för ont i magen är överhängande.

Filmen är inte speciellt blodig eller våldsam i bild men regissören Ben Young låter oss tittare ana vad som händer utanför bild och jag undrar om inte det är värre då min fantasi får fullt spelrum. Det är verkligen ingen behaglig film men bra är den i vart fall. Det ges inga tillfällen att slappna av då det är en tight story där hoppet om Vicki ska klara sig både släcks och tänds ett flertal gånger. Trion Emma Booth (Evelyn), Ashleigh Cummings (Vicki) och Stephen Curry (John) är fantastiska i sina rollprestationer. Om jag ska ha någon invändning skulle det möjligen vara upplösningen som är lite svag fast då man spelar Atmosphere av Joy Division filmens sista minuter friar jag hellre än fäller. Jag är svag för sådana där billiga trick.

Regi: Ben Young

Betyg: 8/10

Blood father (2016 Frankrike)

Lydia har hamnat i fel sällskap och när hon skjuter sin pojkvän under ett inbrott/rån är hon riktigt illa ute. Ryktet på gatan är att hon snott ett parti knark från en kartell så det är en hel del otrevliga personer som vill få tag på Lydia. Utan stålar och på flykt är enda utvägen att ringa pappan som hon inte träffat på flera år. Fadern är en gammal fängelsekund som numera bor i en husvagn tar emot dottern men vad hon gjort känner han till en början inte till och snart är de två jagade.

Främsta anledningarna till att jag klämde denna rulle var att dels spelar Erin Moriarty rollen som Lydia. Jag ville se hur hon funkade i en annan roll än Starlight i tv-serien The Boys. Pappan spelas av Mel Gibson som på senare gjort en hel del bra rollprestationer och vuxit som skådis på senare år.

Det hade nog kunnat bli en rafflande film men trist nog tar den aldrig fart trots att man jagas av både lokala förmågor, en mexikansk kartell och en lönnmördare. Kemin mellan Gibson och Erin Moriarty funkar inte riktigt, ingen av de två är dåliga men det skaver lite när de delar scen.

Blood father är ingen dålig film bara lite så halvintressant. Kan nog lätt slinka ned en regnig dag men det finns bättre filmer att välja om man vill ha något liknande.

Regi: Jean-François Richet

betyg: 4/10

Kvinnan på tåget (2016 USA)

Rachel åker dagligen till sitt jobb i NYC med tåg. Resan är välbekant och hon observerar folk och deras vanor längs vägen. Speciellt ett hus och ett par har fångat hennes intresse då de verkar vara både lyckliga och framgångsrika och Rachel som inte har det så muntert fantiserar om det okända parets vardag. Men en dag får hon se något som ställer hennes fantasier på ända och saker och ting tar en otrevlig vändning.

Vad jag förstått så var boken som baserades på filmen lite av en snackis. Jag har inte läst boken men om filmen följer den troget har jag lite svårt att begripa varför då det i ärlighetens namn är lite av en dussindeckare. Filmen använder sig av numera ganska så i mina ögon trötta element som t.ex ”vakna upp blodig och inte komma ihåg vad som hänt” eller ”den aggressive äkta mannen” samt ett par saker till. Vanligtvis är jag trög i huvudet när det handlar om att hitta den skyldige men här tog det inte lång tid att räkna ut hur allt mer eller mindre hängde samman.

Det är absolut ingen katastroffilm den känns bara som en dussinproduktion. Det som förgyller är väl de kvinnliga skådisarna med favoriten Emily Blunt i huvudrollen. Luke Evans som spelar den ”aggressive äkta mannen” har jag också ett gott öga till.

Filmen duger möjligen en fredagskväll men inte så mycket mer.

Tydligen har filmen trots allt något jag inte begriper för i dagarna kommer det en remake på Netflix. Då remaken är från Indien anar jag att den kommer vara avsevärt prydligare.

Regi: Tate Taylor

Betyg: 4/10

 

Vaiana (2016 USA)

Vi tar och reder ut namnproblemet med en gång. Den här filmen heter Moana i USA men i övriga världen har den namnet Vaiana. Efter lite googlande fick jag svaret: I Italien finns det tydligen en filmstjärna med namnet Moana som gjort sig berömd i den mer lättklädda filmgenren. Det var något som världens ängsligaste bolag inte kunde förlika sig med därav fick filmen heta något annat. Sant eller inte? Åtminstone en plausibel förklaring.

Oavsett namn är detta en av de bättre filmer Disney släppt på senare år. Handlingen är inte speciellt märkvärdig. Vaiana är dotter till kungen på en söderhavsö. Det är ett paradis men kungen har bestämt att ingen ska segla utanför revet då man av oklara anledningar ska undvika öppna havet. Vaiana har en upprorisk ådra och dras hela tiden mot havet. När det verkar som att naturen blivit sjuk, b.la ruttnar maten oförklarligt, bestämmer hon sig för att resa utanför revet och lösa gåtan.

Det första som slår mig är att filmen är otroligt snygg. Jag älskar miljöerna men å andra sidan hur kan man motstå en söderhavsö? Berättelsen är fantasifull och jag får på köpet en, om än Disneyfierad, inblick i polynesisk mytologi. Storyn rör sig framåt hela tiden och tappar aldrig farten. Huvudpersonen Vaiana är som brukligt stöpt efter Disneymallen och därmed lite trist och förutsägbar men tacknämligt är guden och trickstern Maui med i handlingen som hennes motvillige sidekick. Han spelas av Dwayne Johnsson och som alla vet vid det här laget är en film med Dwayne Johnsson oftast en liten högtidsstund. Slutligen gillade jag musiken där alla låtarna hade något att ge och de var ganska så trallvänliga. Bästa sången är naturligtvis You’re Welcome där Johnsson står för sången.

Här fanns det inte mycket att klaga på och vid det här laget har jag sett filmen tre gånger och fler lär det bli.

Regi:  Ron Clements, John Musker

Betyg: 9/10

Swinger (2016 Danmark)

Ångest kan gestalta sig i många olika former. I dagsläget skulle nog en harkling vid kyldisken på Coop injaga skräck hos många. Då jag själv är lagd åt det fatalistiska hållet (brukar tyst för mig själv mumla Insha’Allah när någon säger vi ses i morgon) oroar jag mig inte speciellt mycket över dessa ting då hela världen för ögonblicket är ett enda stort Insha’Allah. För mig kommer ångesten i andra former t.ex som en liten dansk ”komedi” med namnet Swinger..

Adam arbetar som försäljare av fjärrvärme och (enligt hans fru) går genom livet med  en uppsyn som att han vill hoppa ut genom ett fönster (jag håller helt med frun i hennes iakttagelse). Hur som haver verkar de två inte ha ett speciellt lyckligt äktenskap, Adam är missnöjd med livet och frun med sin man. Det kanske är förklaringen till att de två är swingers för att få lite krydda i livet – vad vet jag?

Filmen startar med att de åker till ett swingerspensionat där man under en helg tillsammans med likasinnade umgås, äter, dricker och sysslar med avklädda aktiviteter på kvällen. Alla inblandade känner varandra sedan tidigare men denna helgen introduceras ett nytt par som är avsevärt yngre än de övriga deltagarna. Adam blir förälskad i den ca tjugo år yngre Patricia vilket utmynnar i en kamp om hennes gunst med sällskapets alfahanne Jørgen. Tilläggas bör att denna kamp sker i öppen dager inför deras respektive fruar. Jösses! vad är det för fel på folk? Jag skulle kunna tänka mig en avsevärt trevligare helg t.ex simma med vithajar.

OM någon hade gått förbi mig när jag tittade på denna film hade man troligen trott att jag såg på en riktigt ryslig skräckis då jag mer eller mindre kikade mellan fingrarna under hela filmen. Jag klarar knappt av att se filmer av detta slag när människor förnedrar sig själva och pinsamheterna radar upp sig. Nu är det inte mycket naket i filmen, lite guppande rumpor, lite bröst och det är ungefär allt. Det jobbiga består istället i hur de inblandade behandlar varandra, gubbarna verkar vara ena jobbiga jävlar och deras fruar är inte mycket bättre med ständigt giftiga kommentarer och pikar. Spriten och kåtheten gör sitt och det blir som sagt åtminstone för mig en riktigt jobbig film att se.

Paradoxalt nog är filmen samtidigt dråplig och i sina stunder finstämd och jag känner med de inblandade mer eller mindre då de i grund och botten troligen är helt ok människor även om jag inte skulle vilja hänga med någon i sällskapet. Det är situationen och bitterheten som gör att de framstår i sämre dager. Slutet är vemodigt och öppet för tolkning men jag gillade rullen. En sista fundering: Finns det något filmland som slår danskarna på fingrarna när det gäller att frammana ångest på film?

Tackar Snacka om film för tipset

Regi: Mikkel Munch-Fals

Betyg: 8/10

Rustom (2016 Indien)

Indiskt kriminalare/rättegångsdrama kan det vara något? Mjae blir det spontana svaret men jag hade en ganska så underhållande stund i över! två timmar.

Filmen är tydligen inspirerad av verkliga händelser som rör sjöofficeren Rustom Pavri. Att han är en rättrådig typ och en förebild för alla indier begriper vi snabbt då han paraderar på däck i kritvit uniform och är ett unikum i moral och heder – kort och en ganska trist person i mina ögon. Inte så konstigt att hans fru inleder en kärleksaffär med affärsmannen  Vikram (en småskum typ som gör affärer med vita!). Rustom kommer på de två och skjuter älskaren till döds. Det blir rättegång och vi kan väl säga som så att indierna verkar ha lite annan syn på vad som är gångbart när ens partner är otrogen än vi svenskar.

När eller om man väljer att spana in denna film bör man ha klart för sig att den kommer servera en kulturchock som står härliga till. För det första bör man skruva ned färgen på tv-apparaten så inte ögonen tåras av regnbågspaletten som slår emot en. För det andra får man vara beredd på att rullen verkar vända sig till folk som inte klarar av en mer avancerad handling än ett genomsnittligt avsnitt av Teletubbies – övertydlighet verkar vara ledordet i denna film. Och slutligen får vi lära oss att folk med vitt skinn inte är att lita på.

Kanske inte den bästa film i  Netflix repertoar men väldigt underhållande på sitt eget lilla ofrivilliga vis.

Regi: Dharmendra Suresh Desai

Betyg: 5/10

 

 

Hush (2016 USA )

Klart man gillar skräck i alla dess former men en del subgenrer är lite ruggigare än andra t.ex s.k ”home invasion” filmer. Jag vet inte varför men just dessa rullar är lite extra rysliga (kanske för att jag känner att hemmet borde vara en plats fri från monster och mördare?) och jag får ofta lite ont i magen när jag ser filmer i stil med Inside m.fl.

I Hush är det den stackars döva kvinnan Maddie som råkar ut för en tok som har som fritidssysselsättning att mörda folk i deras hem. Han har redan samma kväll mördat Maddies grannar och i farten bestämmer han sig för att även lägga henne till listan av offer. Då Maddie som sagt är döv tror mördaren att det är en lätt match men det är en underskattning.

Hush är en mycket spännande film som har ett alldeles perfekt tempo och speltid. Mike Flanagan står för regin vilket brukar bli lyckat. Maddie spelas av Flanagans fru Kate Siegel en stabil skådis. Hush är inte en film som vunnit några priser på de stora galorna men den lyckas mer än väl med vad den ska göra – nämligen att ge en ryslig stund.

Regi:Mike Flanagan

Betyg: 8/10

 

Boys in the Trees (2016 Australien)

Jag är svag för s.k coming of age historier och blev därmed lite nyfiken på den australienska Boys in the trees. Corey har precis slutat skolan och framtiden ligger framför honom. Han är emellertid kluven i sina känslor över denna, dels vill han lämna samhället och söka till en skola i New York å andra sidan drar hans kompisar som menar att de inte kan ha det bättre då de är ”kungar” i det lilla samhället. Skolavslutningsnatten som råkar vara halloween (har de skolavslutning i oktober down under?) tillbringar Corey med sina kompisar. Under natten träffar han på Jonah som är en kamrat från barndomen men de två har glidit isär främst då på Coryes initiativ. En släng av dåligt samvete gentemot Jonah gör att Corey hänger denne på en promenad genom natten.

Det fanns en hel del jag gillade med den här filmen. Miljöerna är riktigt bra och trots palmträd lyckas regissören frammana halloween som en magisk natt. Berättelsen om Jonahs och Coreys relation och hur livet kan ändras är också mycket bra. Trist nog brister det i filmens dialog som stundtals blir alldeles för högtravande och stel. Det sistnämnda gör att jag trots en hel del fina scener och en känsla av en magisk natt aldrig riktigt kommer in i filmen.

Trots denna invändning fann jag filmen vara klart sevärd och jag anar att jag kommer vilja se om den då filmen ändå har något som gjorde att den stack ut. Chansen är stor att mitt kanske något snåla betyg då höjs.

Regi:Nicholas Verso

Betyg: 5/10

Snowden (2016 USA)

Om man har en någorlunda omvärldeskoll torde man veta vem John Snowden är. Han jobbade för det amerikanska försvaret och avslöjade för världen vad den amerikanska underrättelsetjänsten sysslade med nämligen att spionera på sina egna medborgare samt sina allierade. När Snowden släppte sin nyhet blev han en jagad man och bor numera i Ryssland (!) – ett land som inte direkt är känt för att se mellan fingrarna när det rör frispråkiga individer.

Klart att Oliver Stone skulle lägga vantarna på en historia av detta slag. Regissören är förtjust i filmer där han kan ge USA ett tjyvnyp eller två. Jag blev förvånad när jag kollade in filmen då Stone är relativt sansad. Det är inga snabba klipp som i Nixon eller JFK och de övertydliga pekpinnarna lyser (nästan) med sin frånvaro. Stone har valt att berätta historien ur Snowdens perspektiv vilket ter sig ganska så givet. Jag anar att den amerikanska underrättelsetjänsten har en lite annan inställning till det Snowden har gjort och skulle han bli infångad av denna lär han aldrig mer se dagens ljus.

Om Snowden gjorde rätt eller inte är nog upp till var och en att tycka, personligen anser jag det men å andra sidan är det naivt att tro att demokratiska länder inte går över gränsen i jakten på verkliga och påhittade fiender.

Filmen är både välspelad och välgjord men lämnade inget större avtryck hos mig vilket vanligtvis är fallet när det rör sig om s.k BOATS filmer.

Regi: Oliver Stone

Betyg: 5/10

Nocturnal animals (2016 USA)

Susan lever det goda livet. Hon är rik, ser bra ut, har en snygg man och ett fantastiskt hus med utsikt över Los Angels. Trots detta verkar hon inte vara så värst lycklig. Hennes äktenskap verkar gå på sparlåga och hon misstänker att hennes man är otrogen. Helt oväntat hör då hennes ex-make Edward av sig genom att skicka manuskriptet till sin senaste bok. Susan har inte hört av Edward på 19 år och blir nyfiken på vad det kan röra sig om för berättelse, speciellt då den blivande boken är dedikerad till henne. Det är en mycket obehaglig berättelse som får Susan att tänka tillbaka på sitt äktenskap med Edward.

Redan i förtexterna anar jag att det kan bli en något annorlunda film. ”Hoppla! vad har vi här” var min första tanke och jag har nog inte blivit så konfunderad över en öppningsscen sedan jag såg Blind alley med en discodansande Ana de Armas. Här är det inte direkt diskodans det rör sig om men dans är det alla fall. Öppningsscenen till trots, Nocturnal animals är en ganska enkel berättelse även om den utspelar sig på tre olika plan i både tid och rum; det förflutna, nutid och berättelsen i boken. Det kan vara att jag helt missat något underliggande budskap men jag uppfattade filmen som en berättelse utan några större underliggande meningar. Jag hade fått för mig att det skulle vara en ”besvärlig” film som skulle ge upphov till många olika tolkningar men de lös för mig helt med sin frånvaro.

Det betyder inte att det är en dålig film. Jag fann de tre parallella berättelserna intressanta på olika vis. det förflutna är en tragisk kärlekshistoria, nutiden om en människa som lever ett sterilt liv, snyggt visualiserat av kala och känslokalla omgivningar och en hårt sminkad Amy Adams samt Edwards bok som är en ryslig thriller om om hämnd och misslyckande. Det verkar inte vara så mycket mer men läsare som sett filmen får gärna upplysa mig om jag missat något för jag har en irriterande känsla över att jag gjort det, eller så är det jag som övertolkar filmen. Hur som helst så är det en bra och för mig engagerade film där trion Amy Adams, Jake Gyllenhaal och Michael Shannon är otroligt bra i sina roller.

Regi: Tom Ford

Betyg: 7/10

Lady Macbeth (2016 Storbr)

När godsägaren Alexander köper en bit mark kommer den unga Katherine med på köpet.  Livet på godset är inte så värst muntert; Alexander är totalt ointresserad av sin unga fru både i och utanför sängkammaren, svärfadern Boris menar att hon inte gör sina äktenskapliga plikter, Katherine är förbjuden att gå ut och tillbringar dagarna med att sitta i en soffa och stirra in i väggen. När både svärfar och Alexander tvingas lämna godset i brådskande ärenden infrias uttrycket ”när katten är borta dansar råttorna på bordet” med råge. Katherine inleder ett förhållande med gårdens nya dräng och när hon nu fått smak på livet och friheten tänker hon inte backa en millimeter oavsett vad som krävs.

Usch detta var en obehaglig film, det är grått, kallt, dystert med en massa folk som inte är så värst muntra. Det är också en intressant och fascinerande film. Rollfiguren Katherine fångade mitt intresse på stört. Man får inte veta värst mycket om henne som person till en början och jag blev nyfiken på vem hon var och hur hon skulle tackla sitt eländiga liv. Under filmens gång går Katherine från att vara en hunsad fru till en ren naturkraft. Men hennes agerande ger inte den där tillfredsställelsen som man kan få på film när folk ger igen mot sina antagonister. Katherine tar varje tillfälle i akt för att tillförskansa sig det hon vill ha utan att visa några som helst känslor av ånger eller samvetskval utan gör vad som krävs för att tillfredsställa sina behov. Florence Pugh som spelar Katherine ska jag hålla hålla utkik efter i fortsättningen – riktigt bra skådis.

Lady Macbeth är bara 80 minuter men det var åttio minuter som kändes i kroppen och jag har inte kunnat släppa denna film efter titten kanske därför att den hos mig väcker frågor om moral och etik. Jag kan sympatisera med Katherine men samtidigt går hon för långt å andra sidan kan hon som kvinna i mitten av 1800-talet inte backa när hon väl slagit in på den väg hon valt. Jag är helt enkelt ambivalent till vad jag tycker om dramats huvudperson och filmen gnager i mitt sinne. Det känslan brukar betyda att jag sett en bra film eller som min kollega Stefan brukar säga: ”Konst ska kännas”

Regi: William Oldroyd

Betyg: 9/10

Resident evil: Final chapter (2016 USA)

Då jag skulle stryka några skjortor beslöt jag mig för att sätta på någon film som inte krävde speciellt mycket uppmärksamhet. Valet föll då på dagens rulle som är den sjätte i ordningen i en serie som fram tills nu inte verkat haft någon ände. Jag tror att jag har sett tre till fyra rullar i denna filmserie och minns egentligen bara ettan som bra, resten av filmerna är för att tala ren svenska ren skit.

Visst var det samma stuk som i tidigare filmer. Skådisar som poserar sig genom filmen, ett manus som präglas av en känsla av att man hittar på allt eftersom man filmar, mer slowmotion än i en film av Zack Snyder men någonstans bland alla mina skjortor och fastnade jag i filmen. Det kan bero på att för första gången sedan den första filmen hade storyn ett uns av riktning. Alice får här i uppdrag att åka till Racoon city där allt började då det där finns ett botemedel mot T-viruset men hon har bara 48 timmar på sig annars dör mänskligheten ut.

Sans och vett samt fina skådespelarprestationer är något man måste bortse ifrån om man överhuvudtaget ska ta sig igenom denna film men om man likt jag lyckas med detta så blir det en ganska så underhållande film för stunden med en himla massa CGI-effekter och en som vanligt usel Milla Jovovich i huvudrollen.

Regi:  Paul W.S. Anderson

Betyg: 4/10