Raw (2016 Frankrike)

Justine följer familjetraditionen och börjar på samma veterinärskola där hennes föräldrar tidigare gått och där även storasystern Maxine går. Familjen är vegetarianer ut i fingerspetsarna och Justine har aldrig smakat kött. Som ny på skolan utsätts hon och hennes kurskamrater för nollning och under dessa ritualer kommer det sig att hon råkar smaka kött. Där och då väcks ett begär hos Justine efter mer kött och den tidigare så timida vegetarianen börjar tappa allt mer kontroll då hennes begär efter kött växer sig allt starkare.

Denna franska film följer den galliska skräcktraditionen av slafs och äckel och bjuder b.la på följande godbitar: Rå kycklingfilé´, hjärnslafsande, kannibalfight, hundobduktioner och uppkräkning av hår. Det är en riktigt äcklig historia men samtidigt lite ömsint då man verkligen känner med Justine som verkar vara en schysst tjej som bara vill passa in. Vidare är dynamiken mellan Justine och hennes syster Maxine intressant då de verkar hysa en slags hatkärlek till varandra så filmen har mer att erbjuda än äckliga scener som fick mig att vända bort blicken vid ett par tillfällen.

Raw blir aldrig spännande men däremot håller den mitt intresse uppe då jag undrar över hur det ska gå för Justine och hennes syster som f.ö visar sig ha samma tendenser och introducerar sin lillasyster i en ganska så riskfull metod att få tag i färskt kött. Att kalla Raw för en renodlad skräckis känns fel. Jag skulle nog vilja kalla filmen för ett drama med en hel del äckliga sekvenser. Filmen är iofs obehaglig då den spelar på våra känslor för att tappa kontrollen så efter lite velande mellan genrebeteckningar kommer jag nog fram till att Raw är ett skräckdrama.

Franska skräckisar har det varit lite si och så med de senaste åren om man bortser från duon/paret (?) Julien Maury, Alexandre Bustillo suveräna filmer men Raw är ett steg i rätt riktning och jag hoppas nu att fransmännen ånyo börjar producera rejäla skräckisar igen då dessa filmer har en förmåga att krypa under skinnet på mig.

Regi: Julia Ducournau

Betyg: 7/10

A Hologram for the King (2016 Storbr)

Dagens film hade mer eller mindre helt passerat mig förbi. Jag hade inte en aning om handlingen, det enda jag visste var att Tom Hanks var med. Om det inte hade varit för att Fiffi lagt upp filmen som bubblare på sin årsbästa lista hade det nog förblivit så och jag hade missat en förbaskat trevlig liten rulle.

Hanks spelar här försäljaren Alan, en som för ögonblicket inte har det så lätt här i livet. Frun har lämnat honom, han har inte stålar att bekosta sin dotters collegeutbildning, på företaget hintas det om att han kan komma att kickas om han inte lyckas med en kommande affär och som grädde på moset han har en besvärande knöl i nacken – kan det vara cancer? I detta något loja mentala tillstånd hamnar Alan i Saudiarabien för att försöka sälja hologramteknik till landets kung. Kulturkrocken blir total och Alan känner sig än mer vilsen i livet.

A Hologram for the King påminner en aning om Lost i translation i både handling och stämning. Den stora skillnaden är väl att Hanks film är lite livligare (bör här påpeka att jag gillar Lost i translation). Det är inte någon rafflande historia och filmen bjuder inte på några gapskratt, möjligtvis ett småleende här och där. Däremot hade jag en mysig stund tillsammans med en något vilsen Hank i den den arabiska öknen och det är inte fy skam.

Filmens två stora styrkor är dels Tom Hanks som är bra på att spela ”vanlig”. Alan är nog som folk är mest, han är en trevlig prick som haft lite otur i livet på senare tid. Filmens andra styrka är att  regissören Tom Tykwer inte faller i fällan och skildrar saudiaraberna som konstiga. Istället ges en bild av två kulturer som är olika på både gott och ont och de kommer inte alltid överens. A Hologram for the king är iofs en flyktig film men den förtjänar avsevärt mer uppmärksamhet än den fått.

Regi: Tom Tykwer

Betyg: 7/10

Sadako vs Kayako (2016 Japan)

mv5bytdiyjflnditmmixzi00oty3lwfjzmitowewztu4mdfmmtg4xkeyxkfqcgdeqxvymjm5odmxodc-_v1_sy1000_cr007071000_al_Mer behöver inte betyda bättre. Någon filmbolagsdirektör i Japan ansåg tydligen att det vore en utmärkt ide att sammanföra spökena Sadako (The Ring) med Kayako (The Grudge). Kanske tänkte man att det skulle bli dubbelt så hemskt? Kanske är uttrycket ju fler kockar desto sämre soppa obekant i Japan?

Det börjar helt ok med en tjej som ska överför sina föräldrars bröllopsvideo till en cd-skiva. Hon hyr en gammal VHS som innehåller ett gammalt videoband och resten kan ni själva räkna ut.

Inledningen var som sagt ganska så fyndig i hur man förde in ett V/H/S band i dagens digitala värld och skulle nog ha kunnat funkat bra som film om man inte bara från höger kastade in spökhuset med Kayako. Hur detta kom in i handlingen begrep jag inte riktigt. En lång stund känns det som två filmer i en och till slut kom den där otrevliga känslan av att de hittade på storyn allt efter som de filmade och då blir det sällan bra. Filmen känns bara ansträngd och är till på köpet en ganska så trist historia. Välj något annat istället.

Regi: Kôji Shiraishi

Betyg: 2/10

Rogue one (2016 USA)

rogueone_onesheeta_1000_309ed8f6Om man ska titta på Star wars filmerna i kronologisk ordning är denna film nummer fyra i ordningen. Sedan Disney köpte rättigheterna till Star wars universumet har man hitintills sett till att prångla ut en film om året och det verkar inte finnas något slut. En av cheferna på Disney hävdade att ingen nu levande person kommer få se slutet på Star wars sagan, tanken svindlar!. Snacka om att suga på en filmisk karamell.

Rogue one utspelar sig i glappet mellan de två första trilogierna och här handlar det om att rebellerna ska finna ritningarna till dödsstjärnan. Man har nämligen fått information om att detta megavapen innehåller ett dolt konstruktionsfel men för att hitta bakvägen in till förstörelsen av vapnet måste man som sagt knycka ritningarna som naturligtvis är väl bevakade.

Jag kanske inte är rätt person att bedöma denna film då jag inte är överdrivet förtjust i Star wars. Filmerna är i sina bästa stunder helt ok men inte så mycket mer. Rouge one startar som ett avsnitt av tv-programmet Packat och klart på speed. Berättelsen flänger och far kring hela galaxen och personer och planeter passerar i snabb revy. Det är inte svårförståeligt men intrycket blir hafsigt och splittrat.

Ingen av filmens rollfigurer är speciellt intressanta och det är ganska talade att historiens mest intressanta person är en robot – det säger ganska mycket om hur mycket jag bryr mig om hur det går för de inblandade. Å andra sidan vet jag ungefär hur det kommer att sluta då den första dödsstjärnan sprängdes i bitar redan 1977. Rouge one är en milt underhållande film men på det stora hela är det ett jaha.

Enda gången jag blev känslomässigt berörd var när de hiskliga cgi versionerna av Carrie Fisher och Peter Cushing dök upp. Då sträckte jag lite på mig i soffan, gnuggade ögonen och undrade om filmens producenter sett filmen innan premiären för det var bland det jävligaste jag sett i filmväg – åtminstone i en film med en prislapp på 200 miljoner dollar.

Regi: Gareth Edwards

Betyg: 5/10

 

Kollektivet (2016 Danmark)

kollektivet-posterNär Eriks far går bort ärver han dennes stora hus och sätter ut det till försäljning. Hans fru Anna är av en annan åsikt och vill att man ska starta ett kollektiv. Efter tjat och påståenden om att han är tråkig viker sig Erik och man börjar plocka in folk för att skapa sitt kollektiv. Erik känner sig undanskuffad och lite vilsen i den nya ”familjen” och när en av hans elever gör närmanden tar han tacksamt emot inviterna och resten går käpprätt åt helvete.

Till att börja med startar jag med att konstatera att jag alla dagar i veckan hade checkat in på rum 237 på hotell Overlook än att bo i ett kollektiv som torde vara en av de vidrigaste boendeformer som någonsin existerat. Alltid folk omkring en och alla beslut ska röstas igenom efter diskussioner. Fy faen vilken tillvaro! Filmen Kollektivet blir för mig som att se en obehaglig skräckis.

I grund och botten är detta en dansk feelbad historia om ett äktenskap som går i kras inför öppen publik. Som sådan funkar filmen ganska väl även om jag inte riktigt kan förstå fruns handlingar efter att makens affär uppdagats men visst, desperata situationer föder desperata handlingar.

Det som inte funkar så bra är väl just själva kollektivet. De övriga rollfigurerna är inte så mycket mer än statister i  skilsmässodramat mellan Erik och Anna. Det kollektivets medlemmar gör är väl att ge en ganska så tragisk situation ett bisarrt skimmer då parets äktenskapskris stundtals förvandlas till en allmän diskussionsfråga kring matsalsbordet. En märklig situation men å andra sidan utspelas filmen på 70-talet som stundtals var ett mycket märkligt årtionde.

Kollektivet är en helt ok film men inte så mycket mer. Jag blir inte riktigt engagerad och har lite svårt för att känna för filmens huvudpersoner trots att det är bra skådisar och en historia som borde engagera. Den känns lite vag i sin berättelse och mynnar för mig ut i en axelryckning som dock sprider kalla kårar då jag tänker på boendeformen.

Regi: Thomas Vinterberg

Betyg: 5/10

Sing street (2016 Irland)

Conor har det inte så lätt. Hans föräldrar bråkar dagarna i ända och till på köpet tvingas han att byta skola. Där stöter han på Ann som påstår att hon är modell. För att imponera på henne frågar Conor om hon inte vill ställa upp som skådis i en rockvideo som hans band ska spela in. Ann tackar ja och det enda Conor nu behöver göra är att starta ett band och skriva några låtar. Ett annat problem är att Conor inte verkar ha någon som helst susning om rockmusik. Turligt nog är hans haschrökande storebror Brendan bättre bevandrad inom området och snart är bandet Sing street igång.

När man snubblar över filmer som Sing street kan man inte bli annat än lycklig. Denna film var en rejäl vitamininjektion för både kropp och själ. Trots att filmen utspelar sig i ett sunkigt Dublin på 80-talet med människor som tappat hoppet, splittrade hem och sadistiska lärare så fullkomligen sprudlar den av livsglädje.

Om man bortser från att Conor och hans kompisar verkar kunna spela i det närmaste gudabenådad musik på direkten finner jag inga plumpar i filmens protokoll. Skådisarna är otroligt bra och bortsett från Maria Doyle Kennedy och Aidan Gillen helt okända, åtminstone för mig. Rollfigurerna väcker ett intresse hos mig som gör att jag vill veta mer om deras liv och hur deras liv kommer att utvecklas. När eftertexterna rullar vill jag helt enkelt ha mer av Conor och hans vänner. En extra bonus är att musiken är fantastisk.

En rolig detalj är att när Conor ber sin storebror om inspiration när han ska skriva låtar suger Conor åt sig broderns musiklektioner som en tvättsvamp och de nya låtarna präglas av det han nyss hört. Bandet vandrar därmed i musikstil mellan The Jam, Hall & Oates och The Cure och var låt är som att den framförs av ett helt nytt band.

Det enda kruxet med filmen är att det är tveksamt om filmen kan kallas för en renodlad musikal, den är nog mer av en musikfilm då de låtar som framförs görs via repetioner, videoinspelningar och konser men kan jag ha med Rhinestone (inga likheter som har med kvalitet att göra utan att de båda är musikfilmer) i musikalveckan kan jag ha med Sing street. Därmed basta! Och kära läsare gör er själva en tjänst: TA OCH SE FILMEN!

Regi: John Carney

Betyg: 9/10

Sofias film för fredagen.

Wiener dog (2016 USA)

wiener-dog-posterTodd Solondz senaste film består av fyra historier vars gemensamma nämnare är ett antal miserabla människor som alla är ägare av en tax en s.k wiener dog. Om det är samma hund är lite oklart men det spelar inte så stor roll för berättelserna. Vi får möta en familj där sonen varit cancersjuk och pappan inhandlar en hund till pojken. Mamman är inte överdrivet förtjust i hunden och pappan blir inte så glad när det händer en ”olycka”. I historia nummer två dyker Dawn Wiener från Solondz tidigare film Welcome to the dollhouse upp. Hon tar tillfället i akt och gör ett försök att lämna sitt ganska så gråa och trista liv. Vidare får vi träffa en bitter filmlärare som hoppas att få ett manus godkänt och den sista historien handlar om en bitter kvinna i slutet av sitt liv.

Det låter inte så värst upplyftande men filmen präglas av en nattsvart humor som roar mig. Allt från mammans bisarra hundberättelse i den första filmen till filmens final på en konstutställning är troligen inte rumsren humor men likväl rolig.

Problemet med Wiener dog är att jag inte vet vad regissören vill säga med sin film. Berättelserna har liksom ingen slutkläm utan presenterar bara en rad ynkliga existenser. Filmsegmenten startar i moll för att sedan bli allt mörkare. Kanske budskapet kort och gott är att livet inte är en dans på rosor utan är helt enkelt ganska så eländigt och det är bara att gilla läget. Jag vet inte heller om Solondz haft en tanke med att skildra människor i olika stadier av livet, från barn till pensionär. Möjligtvis för att visa att det spelar ingen roll, gammal som ung, livsångesten finns alltid med oss.

Om jag ska vara riktigt ärlig så ger faktiskt regissören ett par korta glimtar av hopp men de är så korta att man lätt kan missa dessa i malströmmen av allt elände. Jag fann dock filmen vara underhållande och trots allt riktigt rolig på sina ställen. Roligast är det dock att läsa kommentarerna på IMBD från alla dessa aningslösa biobesökare och hundälskare som gått på filmen i hopp om att få se en mysig liten film om en hund. Ett skäl nog så starkt att man bör läsa filmbloggar så man åtminstone får ett hum om vad det är som erbjuds.

Passar på att tacka Henke för tipset.

Regi: Todd Solondz

Betyg: 7/10

Incarnate (USA 2016)

Det verkar som att var och varannan skräckis som kommer nu för tiden handlar om folk som blir besatta av demoner. Inget fel i det men man kunde önska att skräckfilmsförfattarna kunde komma på någonting annat. Klart att det finns bra filmer i genren, t.ex The Taking of Deborah Logan och The possesion of Michael King men oftast är samma gamla visa om och om igen. Filmen Incarnate går i samma gamla upptrampade spår men lite nytt har man att komma med, men bara lite.

Ember jobbar med att driva ut onda andar. Han drivs inte av någon religiös tro utan av hämnd då en en demon ordnade så att hela Embers familj dog och han hamnade i rullstol.  Ember har sökt efter den skyldiga demonen och får sin chans till hämnd när den dyker upp i en besatt en pojke.

Det som skiljer denna film från andra filmer i genren är dels synen på vad demonerna är (kommer jag inte berätta här då jag inte vill spoila allt för mycket) för något och dels sättet Ember arbetar på. Han sysslar inte med kors, bibelläsning och vigvatten utan går in i den besattes sinne för att där förinta demonen. Ungefär som Jennifer Lopez jobbade i filmen The Cell. Detta samt att det är Aaron Eckhart som spelar Ember gör att filmen har lite nytt att komma med till skillnad mot de flesta djävulsutdrivarfilmer, men att se den på bio? Det är ett misstag jag får stå för. Incarnate duger på sin höjd en kulen söndag eller slö fredagskväll.

Regi: Brad Peyton

Betyg: 4/10

Film vs. bok: The girl with all the gifts (2016 Storbr)

the-girl-with-all-the-gifts-movie-posterDetta var filmen som fick mig att totalt tappa hoppet när det rör SF:s förhatliga filmmonopol. Filmen kom aldrig till den s.k landsorten utan visades bara på några dukar i de större städerna. Jag rasade men nu är den i alla fall sedd på annat vis och med gott samvete ska tilläggas. Direkt efter jag sett filmen greppade jag M.R. Careys bok som filmen är baserad på.

Världen som vi känner har gått under då mänskligheten drabbats av ett virus som förvandlat större delen av befolkningen till blodtörstiga zombies. På en militärbas bedriver man forskning på en grupp barn som kan vara nyckeln till ett vaccin mot smittan. När basen attackeras lyckas en handfull människor fly. I gruppen ingår ett av de speciella barnen, Melanie och det är nödvändigt att transportera henne till en annan av civilisationens få kvarvarande utposter för att kunna fortsätta forskningen.

Det hade varit trevligt att fått se filmen på bio för detta var en riktigt bra rulle. Det är en film som vågar utmana sina tittare åtminstone lite, vilket märks bland en del kommentarer på IMBD. Många verkar rasa över slutet som jag däremot gillade. Vidare har man en helt hög bra skådisar, tom ungen Melanie är bra. Filmens tempo är bra och jag upplevde inga döda punkter eller transportsträckor i storyn. Kort och The girl with all the gifts är en film som borde fått en chans att ses av fler.

Filmen följer boken ganska väl, de ändringar man gjort beror nog mer på budget än annat. Resultatet av att läsa boken blir att man får mer kött på benen. Frågor som: Vad är en människa fördjupas och vi får en större inblick i vad smittan egentligen är. Boken växlar berättarperspektiv mellan huvudpersonerna vilket ger en mer nyanserad bild av händelserna. Den unge soldaten Gallagher tecknar med sina tankar upp en ganska så deprimerande bild av livet efter katastrofen och bara en så simpel sak som popmusik har han helt missat då de bara spelade klassiska stycken på militärbasen. Vetenskapskvinnan Caldwell är helt besatt av lösa smittans gåta, lärarinnan Justineau är inställd på att skydda flickan Melanie från både yttre och inre hot och bokens huvudperson försöker förstå vad hon är. En detalj man ändrat från bok till film är att Melanie är vit i boken medans Justinaeu är färgad, i filmen är det tvärtom. Varför vet jag inte men skådisarna är som sagt mycket bra.

Jag brukar följa regeln ”se filmen först” läs boken sedan och är glad att jag gjorde detta. Risken att jag tyckt att filmen varit alltför lättviktig och ytlig hade nog varit stor när man jämför dessa två medier med varandra.

Regi: Colm McCarthy

Betyg: (film) 8/10

 

The Great wall (2016 Kina)

greatwall_13En grupp legosoldater har slunkit in i Kina för att komma över krut. Expeditionen misslyckas och man tas till fånga och hamnar på den kinesiska muren. Murens syfte är inte som vi lärt oss i historieböckerna ett skydd mot mongolerna. Det är ett försvarsverk mot mot en hord av monster som attackerar Kina vart 60:e år. Oturligt nog för legoknektarna anländer de precis lagom för monstrens attack.

Det här är en film där man gör bäst i att låta hjärnan gå på halvfart. Det är full fart från start till mål och det är ett relativt förnöjsamt äventyr, vare sig mer eller mindre. Allt vad logik heter bör nog lämnas hemma innan man slinker in i biomörkret annars är nog risken stor att filmen inte funkar alls..

Jag hade inte tråkigt, men fråga mig om filmen om ett par veckor och jag har troligtvis glömt bort stora sjok av handlingen. Spännande blir det aldrig men The Great wall kan åtminstone stoltsera med en hel del snygga färger och rustningar samt en handfull maffiga scener. Vad gäller CGI:n är den väl si så där men jag har sett värre.

Hur Matt Damon hamnat i detta projektet vet jag inte. Han vill kanske göra sin nuna känd för kineserna så hans framtida filmer går bra i landet för jag anar att det nog inte var filmens manus som lockade. I övriga roller hittar man b.la Pedro Pascal som bara behövt byta ut sin rustning från Game of thrones till en kinesisk variant. Även Willhelm Dafoe dyker upp i en liten roll som behovs för att man ska kunna förklara varför kineserna snackar engelska. Övriga skådisar var för mig okända kinesiska aktörer förutom Andy Lau. Slutomdömet blir en helt ok film vare sig mer eller mindre. Lika lättsedd som lättglömd.

Regi: Yimou Zhang

Betyg: 6/10

A cure for wellness (2016 USA)

cureforwellnessposterChefen på ett stort bolag verkar opassligt nog blivit galen under en spavistelse i Schweiz. Då bolaget står i startgroparna för en fusion är hans medverkan nödvändig. I panik skickar man den unge medarbetaren Lockhart till hälsohemmet för att hämta hem chefen. Lockhart hinner knappt passera dörrarna till institutionen innan både han och vi tittare anar att detta inte är något vanligt hälsohem. Något lurt verkar vara i görningen på stället men det är lite svårt att sätta fingret på vad. Olycksaliga omständigheter gör att Lockhart blir ofrivillig ”gäst” på hemmet och ett på pappret ganska så enkelt uppdrag blir nu väldigt problematiskt. Den brinnande frågan är om det är stället som är märkligt eller om det är Lockhart som sakta men säkert håller på att bli galen.

A Cure for wellness är en skapelse av Gore Verbinski. han har tidigare visat att han behärskar genren med The Ring som var avsevärt bättre än originalet. Miljöerna, kameraarbetet och till viss del storyn bygger upp en skönt ryslig stämning. Detta är ingen film där man sitter och tuggar på naglarna av spänning utan man känner sig lite smått obehaglig till sinnes under titten vilket åtminstone i mitt fall är en skön känsla.

Tråkigt nog är filmen på tok för lång, närapå två och en halv timme! Hade jag fått råda hade saxen fått gått varm i klipprummet. Tack vare att Verbinski lyckas frammana den där obehagliga känslan kan man aldrig riktigt slappna av och följaktligen blir filmen aldrig tråkigt men däremot lite sövande. Detta gör att filmen tappar rejält men å andra sidan är det en riktigt snygg film så om man är på humör för att se en film med snygg scenografi och ett kameraarbete i högklass bör man passa på.

Regi: 5/10

Bleed for this (2016 USA)

bleed_for_thisSkådisen Miles Teller är kanske inte den förste man tänker på när det handlar om boxning. Men i dagens rulle och tillika BOATS spelar han hur som helst boxaren Vinny Pazienza. Pazienza hade precis vunnit titeln när han råkade ut för en bilolycka där hans nacke skadades. Han riskerade att bli förlamad om han inte stelopererade nacken, en procedur som skulle tvingat Pazienza att sluta boxas. Pazienza vägrade att operera sig och valde, trots risken att bli totalförlamad, att bära en skena som fixerade hans huvud  Mot alla odds läkte skadan och Pazienza klev upp i ringen igen.

Detta är en BOATS som beskrivs som en:  ”inspirational story of World Champion Boxer Vinny Pazienza”. En rättvisare beskrivning hade nog varit: ”En film om en man som är DUM I HUVUT” för att citera Johan Glans i Kvarteret Skatan. Jag menar, karln brinner så mycket för sin boxning att han riskerar att bli totalförlamad. En del kan tycka detta vara en film om mänskligt mod och kampvilja jag ser det som en film om en man som inte tar någon som helst hänsyn till sin omgivning. Om han nu hade misslyckats hade familj och vänner fått turats om att torka karln i röven samt fått betala hans sjukhusräkningar till döddagar. Nej jag blir bara irriterad på Vinny Pazienza vars historia försöker säljas in som något hjältemodigt när det istället handlar om ren och skär idioti. Man kan fråga sig om boxaren hade förärats en alldeles egen film om han snubblat i trappan med sin skena och blivit totalförlamad?

OM man nu kan bortse från detta korkade och själviska beteende är trots allt Bleed for this en ok boxningsfilm med en hel del bra skådisar som bonus. Teller har jag redan nämnt och han fixar rollen övertygande, Ciarán Hinds spelar hans pappa och en nära på oigenkännlig (om det inte vore för hans haka) Aaron Eckhart är Pazienzas tränare Kevin Rooney. Filmen rullar på, blir aldrig tråkig men aldrig spännande för inte skulle Hollywood göra en film om en man som försöker vara ”inspirational” och misslyckas totalt? 

Regi: Ben Younger

Betyg: 5/10

La la land (2016 USA)

1För ungefär ett och halvt år sedan utnämnde jag Mad Max: Fury road till decenniets bästa film. Risken är nu stor att jag får ta tillbaka det påståendet efter att ha sett La la land. Filmen handlar om kärlekshistorien mellan den arbetslöse barpianisten Sebastian och servitrisen Mia som vill bli skådis. De träffas och blir förälskade men när de har möjligheten att nå sina drömmars mål måste de ta ställning till om de är beredda att betala priset.

La la land är inte en film för alla då den är en musikal, en genre en hel del verkar ha lite svårt för Gillar man inte att folk börjar spontansjunga och dansa kan jag begripa att filmen inte faller alla på läppen. Jag däremot som älskar musikaler och har en soft spot för romantiska filmer faller som fura för denna ljuvliga skapelse.

Jag skulle kunna proppa inlägget fullt av adjektiv över hur bra denna film är men nöjer mig istället med att konstatera att detta är en oklanderligt gjord film. Iofs har jag lite svårt för Emma Stone som spelar Mia då hon ser ut som en chihuahua men efter en kvart har jag vant mig och hon är trots allt en bra skådis. Gosling spelar, ja, Gosling och det kommer han alltid undan med. Sångerna är förbaskat bra. Jag hade inte ”fuskat” och lyssnat på musiken innan tittningen men låt efter låt satt som smäck under visningen. Färger, dialog och koreografi ja allt är välgjort men det är klart, till legendarerna Gene Kelly och Fred Astaries danser når man inte riktigt. Min enda invändning var att jag gärna skulle vilja haft en sång eller två till under filmens andra halva men man kan inte få allt här livet. å andra sidan är filmens final alldeles underbar och det blev väldigt dammigt inne på biografen – tur att det var lite folk på visningen.

Kort och gott: La la land är film när den är som bäst.

Regi: Damien Chazelle

10/10

Split (2016 USA)

split_ver3Ibland kan jag tycka att M. Night Shyamalan får lite väl oförtjänt med skit från både kritiker och publik. Ok, The Happening stängde jag av efter 45 minuter och jag har inte sett vare sig The Last airbender eller After earth den sistnämnda filmen berodde på att jag gör allt i min makt för att slippa se JadenSmith på vita duken då han ger mig kväljningar. Övriga filmer jag sett av regissören har pendlat från riktigt bra till helt ok ett inte så dåligt trackrecord. Likväl kraxas det när Shyamalan släpper en ny film. Kanske tystnar dessa olyckskorpar nu när både The Visit och hans senaste rulle Split är ganska så bra. De är inga mästerverk men funkar utmärkt för stunden.

I Split blir tre tjejer kidnappade av en man som visar sig ha 23 olika personligheter. Skälet till kidnappningen är till en början lite oklart men efter en stund begriper man att Dennis som kidnapparen b.la heter väntar på att hans 24:e personlighet ska manifesteras och tjejerna är ett offer till denne.

Det här är en skådespelarnas film inte tal om annat. James McAvoy som spelar Dennis är otroligt bra när han växlar mellan sin olika personligheter. Risken för överspel i en sådan här roll är stor men McAvoy är övertygande. Anya Taylor-Joy som spelar en av Dennis fångar verkar vara en lovade skådis då hon har levererar här och i sina tidigare filmer VVitch samt Morgan. Det var även lite kul att återse Betty Buckley – idrottsläraren i Carrie från 1976 – i rollen som Dennis psykolog som anar ugglor i mossen.

Filmen är två timmar lång men jag tappade aldrig intresset då storyn håller sig på en jämn nivå utan några dippar. Split tappar dock lite mot slutet då det åtminstone i mina ögon blir lite väl otroligt men å andra sidan toppar Shyamalan finalen med en alldeles underbar slutscen som gav mig en rejäl WOW känsla i biomörkret.

Regi: M. Night Shyamalan

Betyg: 7/10 (Marcus som var med vart lika nöjd)