EMO the musical (2016 Australien)

Efter att ha demonstrativt hängt sig sex gånger på skolgården blir Ethan reglerad och hamnar på en ny skola med namnet Happy Seymore high (Happy är ett tillägg till skolans ursprungliga namn då den sponsras av ett företag som säljer antidepressiva läkemedel). Ethan går med i skolans alternativa rockgrupp Worst day ever och får nu äntligen likasinnade kompisar att hänga med. Dvs killar och tjejer med kajal under ögonen som lyssnar på The Cure, My chemical romance och stoltserar med sina självskador. Det som ställer till det är att han också blir kär i den kristna tjejen Trinity något som vare sig Ethans bandmedlemmar eller Trinitys bibelgrupp uppskattar. Ethan blir tveksam över vilket ben han ska stå på: Dop eller nihilism.

Först och främst vill jag tacka Fiffi som rekommenderade filmen för detta var en alldeles ljuvlig liten skapelse till musikal. Bra musik med roliga texter, en lättsam ironisk handling som sparkar (dock inte hårt) åt alla håll och kanter samt två alldeles bedårande skådisar, Benson Jack Anthony(Ethan) och Jordan Hare(Trinity), i huvudrollerna.

Det finns faktiskt inte så mycket att säga om filmen. Det är en film som är charmig, roar, underhåller och jag fick en rejäl energikick av att se den. EMO the musical gav mig samma positiva känsla som jag fick av den ljuvliga Sing street härom året och då borde man begripa att denna film är sevärd.

Hoppas Sofia har haft lika trevligt med sitt filmval för dagen.

 

Regi: Neil Triffett

Betyg:8/10

Annonser

The Monster (2016 USA)

mv5boti2mjy3mdkzov5bml5banbnxkftztgwodq4ntq0mdi-_v1_sy1000_cr007041000_al_När en frånskild mamma ska lämna sin dotter till pappan är oturen framme och man krockar med ett djur ute i obygden. Bilen vägrar att starta, det regnar och är mörkt så man har inte så mycket att välja på än att sitta och vänta in bärgningsbilen som förhoppningsvis ska komma. Det som är lite märkligt är att det påkörda djuret plötsligt är försvunnet och man blir ganska snabbt varse att det finns ett och annat i skogen som inte hör till den kända faunan.

Den här filmen påminner lite om den australiensiska filmen Badabook. Det är en film som berättar lite mer än bara en skräckhistoria om ett monster. Dottern och mamman har ett komplicerat förhållande och man kan diskutera vad som egentligen händer i filmen. Om man vill kan man tolka filmen på ett djupare plan.  Om man nu inte är på humör att göra detta så funkar The Monster  alldeles utmärkt som en vanlig skräckis om två personer instängda i bil med ett monster utanför.

En del kan möjligtvis finna att The Monster är lite långsam, det tar sin tid innan det blir fart och fläkt och kroppsdelar far till höger och vänster i skog och mark. Å andra sidan har filmen en krypande känsla av att det är något som inte stämmer och de två skådisarna Zoe Kazan och Ella Ballentine har ett bra samspel i rollerna som mor och dotter. En klart sevärd skräckis som förtjänar lite mer uppmärksamhet.

Regi: Bryan Bertino

Betyg: 6/10

 

Better Watch out (2016 Australien)

Ashley ska vakta Luke då dennes föräldrar ska ut på middag. Luke  är kanske lite väl gammal för att ha barnvakt men han misstycker inte då han är lite småkär i Ashley. Lugnet bryts snart av att det verkar som att någon vill ta sig in i huset och Ashley som förlorat möjligheten att ta kontakt med omvärlden (nödvändigt att göra detta på ett eller annat vis i dessa tider fulla med teknikaliteter) måste nu försvara hem och Luke mot inkräktaren/na.  Så mycket mer tänker jag inte berätta om filmen då den innehåller en tvist som ger sig tillkänna ganska så tidigt i historien.

Tvisten kan göra att man antingen tycker Better Watch out är rena soppan eller som jag, ett nytt fungerande grepp på en ganska så uttjatad story. Detta var en film där jag verkligen hejar på hjältinnan, inte beroende på att Olivia De Jonge är en fantastisk skådis eller att Ashley är en otroligt välskriven karaktär utan mer beroende på att filmens antagonist är riktigt vidrig.

Skådisarna är helt ok även om jag blev lite orolig då Ed Oxenbould dök upp i rollistan. Jag har inte glömt hans asobbigga rollfigur i The Visit som kom för ett par år sedan. Virginia Madsen och Patrick Warburton spelar Lukes föräldrar men de är tråkigt nog med (i mitt tycke) alldeles för kort. Better Watch out är god och lite (men bara lite) småslafslig underhållning för stunden väl värd en titt.

Regi: Chris Peckover

Betyg: 7/10

Morgan (2016 USA)

morgan-2016Morgan påminner en hel del om filmen Ex machina som kom härom året. Konsulenten Lee kallas till ett hemligt laboratorium för att övervaka en utfrågning av en robot vid namn Morgan. Roboten har formen av en ung kvinna och man försöker utreda hur medveten den är om sin egen existens. Morgan har visat tendenser som gör att forskarna känner en viss oro över sitt projekt. Lee är den som kommer att avgöra om projektet ska läggas ned eller inte något som forskarna inte är så förtjusta i.

Morgan är inte en omistlig film men den är sevärd. Det är ett ganska så välskrivet manus, bra skådisar och ämnet, vad är en människa ?, är alltid intressant och tål att tas upp. Filmen har en alldeles lagom speltid och tappar aldrig farten. En annan fördel var att berättelsen tar en par tre vändningar som inte känns ansträngda utan glider in naturligt i filmen.

Om man nu bara vill se en film om robotar med identitetskris bör man välja Bladerunner eller Ex machina men som sagt Morgan duger.

Regi: Luke Scott

Betyg: 6/10

 

To be a Miss (2016 USA)

Dags att ta och gnissla tänder igen. Den här gången bär det av till Venezuela och en dokumentär om landets formidabla förmåga att producera skönhetsdrottningar. Ekonomiska kriser, knark, olja, Hugo Chavez, militärdiktatur och upplopp you name it, Venezuela har rubbet. Det enda som verkar vara stabilt i landet är dess vurm för skönhetstävlingar. Jag hade tidigare läst något om detta och när dokumentären To be a Miss dök upp på Netflix vart jag aningens intresserad.

I dokumentären kommer båda sidor till tals om landets mani på skönhetstävlingar. De som anser att dessa tävlingar för landet samman och förknippar de med Venezuela utveckling till ett modernt land (tävlingarna startade efter andra världskriget) samt att det ger reklam för Venezuela i omvärlden. Motståndarna till tävlingarna menar att det är ett ok för landets kvinnor att bära då de hela tiden jämförs och tvingas till ett i många fall ouppnåeligt skönhetsideal. En fråga jag ställer mig här är om inte detta rör de flesta människor i vårt kapitalistiska samhälle där marknaden för att tjäna pengar försöker påverka våra skönhetsideal?

Då ca 70% av de tävlande genomgår en eller flera plastikoperationer kan man diskutera hur äkta denna så kallande skönhet är. I dokumentären vallas kvinnorna likt hundar på utställning. De får råd/order om att gå ned i vikt, operera sina ansikten och förstora brösten De lyckliga som tar sig vidare i urvalsprocessen fraktas till ett hus som ägs av ett rynkigt gubbslem som ska bedöma vilka som går vidare till Miss Venezuela tävlingen som han äger. Vinnaren av denna tävling får sedan representera landet i de internationella skönhetstävlingarna.

Man kanske skulle kunna invända att dessa tjejer har en egen vilja och inte behöver ställa upp på eländet, samtidigt matas de från födseln att de ska ta chansen att bli en Miss så det ligger s.a.s i generna att ha denna ”dröm”.

To be a Miss är inte någon banbrytande dokumentär men den är klart sevärd och lyckas med att få mig irriterad över att folk inte kan vara nöjda över hur de ser ut för i ärlighetens namn är inte dessa skönhetsdrottningar speciellt snygga – de ser ut som massproducerade tandblekta barbies som kommer från samma fabrik, vilket de iofs också gör. Att filmmakarna verkar ha gått över ån för att hämta vatten är en invändning man kan ha. I stället för att dra till Venezuela hade det räckt med att besöka L.A men man kanske ville passa på att få lite betald semester? Inte vet jag.

Regi: Edward Ellis m.fl

Betyg: 6/10

A dark song (2016 Irland)

Sophia bär på en stor sorg då hon förlorat sitt barn. Vad man förstår har hon i stort sett gett upp att leva ett vanligt liv och hennes enda mål är hämnd på den som dödat hennes barn. För att få sin hämnd betalar hon en magiker, Joseph, och de två isolerar sig i ett hus för att genomföra en besvärjelse som kommer ge Sophia sin hämnd.

Irländarna kan det här med skräck. De filmer jag sett från landet har varit bra på att frammana en ruggig stämning och så även A dark song. Filmen är iofs inte speciellt fasansfull utan ger mer av en ryslig känsla. Det är också en långsam film då det tar lång tid innan något händer men om jag jämför med It comes at night som hade samma tempo är denna film avsevärt intressantare då jag inte vet hur historien kommer utveckla sig. A Dark song har en oberäknelighet som It comes at night saknade vilket gjorde att dagens rulle var mer ryslig om man nu nödvändigtvis ska jämföra de två.

En stor del av speltiden går ut på att Joseph och Sophia bråkar främst beroende på att han beter sig som ett svin och hon tvekar om besvärjelsen kommer lyckas. Som tittare är man också hela tiden osäker på om Joseph är en bluff eller the real deal och ända till slutet är jag osäker på vad som kommer att ske. Upplösningen är dock lite väl over the top t.om för mig men på det hela är filmen helt ok. Det är inte en skräckis för alla då den säkert kan upplevas som seg men jag fann den både välgjord, intressant och lite småryslig.

Regi: Liam Gavin

Betyg: 6/10

Me before you (2016 Storbr)

mebeforeyoumovieUnder titten av denna film pågår det en inre kamp mellan min hjärna och hjärta. Detta är en film som till en början har många minusposter på sitt konto. Dels har vi en historia om en ”vanlig” tjej som som ska ta hand om en förlamad rik kille. Vi har sett variationer av den här storyn förut både med och utan rullstol. Naturligtvis är båda huvudrollsinnehavarna fotomodellsnygga och naturligtvis lyckas hon liva upp den dystra stämningen på herrgården. Kommer det uppstå kärlek mellan de två? Kommer han att öppna upp hennes sinne för nya saker som t.ex klassisk musik och filmer med undertexter? Skiter björnen i skogen? Får jag kväljningar?

Än värre är att Lou (Emilia Clarke) som tar hand om Will (Sam Claflin) är en sådan där vedervärdig ”efter regn kommer sol människa”. Hon trallar sig genom livet och går runt med ett ständigt leende som gör att jag ställer mig frågan om människan är psykiskt frisk. OM jag varit den förlamade Will hade jag gjort allt i min makt för att undkomma denna påfrestande person.

Filmen har som sagt inte mycket på sitt pluskontot. Men så fanns det en del detaljer som ändrade min åsikt. Sam Claflin och Emilia Clarke är två skådisar som har en oemotståndlig karisma. Clarke har alldeles underbara kläder i filmen och jag sitter i spänd förväntan på vad hon ska bära för plagg i nästa scen. Det torde också vara välbekant vid det här laget att jag är en sucker för romantiska filmer. Så till slut vinner hjärtat över hjärnan och jag får motvilligt kapitulera över något så trivialt som kläder, romantik och karisma. Att det sedan blev vääääldigt dammigt på flygplanet (där jag såg filmen) och jag fick låtsasgnugga mina ögon i filmens sista scen gör att det trots mina många invändningar blir mer än godkänt till Me before you.

Regi: Thea Sharrock

Betyg: 7/10

The autopsy of Jane doe (2016 Storbr)

mv5bzjk3mti3otitn2i3nc00n2iwlwjhytqtzti1zjjhotu1yzg2xkeyxkfqcgdeqxvymjg1mtu1nji-_v1_sy1000_cr007461000_al_The Autopsy of Jane Doe visade sig vara en av de bättre skräckisarna från förra året. Ett lik av en okänd kvinna fraktas från en brottsplats till en begravningsbyrå som drivs av en far och hans son. Liket är lite av ett mysterium, vem kvinnan är och hur hon avlidit är till en början oklart. Ju längre obduktionen fortskrider desto mer tätnar mysteriet och när de två begravningsentreprenörerna till slut inser vad de har att göra med kan det redan vara försent.

Redan från start har filmen en tryckande stämning som hela tiden ökar. Jag vet att något otrevligt kommer att hända och känslan av att ”när som helst smäller det” är hela tiden närvarande.  Då filmen handlar om en obduktion så är det i och för sig lite småslafsigt men å andra sidan så har man valt att inte gotta sig i detaljer. Det är en obduktion som visas och det görs ganska så kliniskt, skräcken ligger i vad man upptäcker under obduktionen.

Brian Cox och Emile Hirsch som spelar far och son är mycket samspelta och till en början är deras agerande så trovärdigt man slipper den där vanliga skräckfilmskänslan. Nämligen att man har med idioter att göra. The Autopsy of Jane Doe funkar bäst under filmens första halvan då det är en obehaglig och olycksbådande atmosfär. När tempot vrids upp under berättelsens sista akt är det iofs inte dåligt men filmen tappar en del av den där härligt ruggiga känslan den hade i början och en och annan handling av de inblandade är inte så genomtänkt. Hur som helst är detta som sagt en av de bättre skräckisarna 2016.

Regi: André Øvredal

betyg: 7/10

 

The Void (2016 Kanada)

Den här filmen har det snackats om på olika skräckfilmsforum så jag blev lite nyfiken och fick en ganska så sanslös och äcklig film som gav mig rejäla 80-tals vibbar med en touch av John Carpenter. Inte illa!

En sen kväll stöter polismannen Daniel på en skadad man ute på landsvägen. Då han verkar vara ganska illa däran kör han honom till det närmaste sjukhuset trots att det är underbannat då man håller på att flytta efter en brand i källaren. Vid ankomsten är det skralt med hjälp, en doktor, en praktikant samt en sjuksköterska som till på köpet är Daniels ex. Det hade varit trevligt med en bättre bemanning med tanke på att sjukhuset hux flux är omringat av folk i vita kåpor och det är inte KKK som kallat till ett spontant möte.. De verkar ha följt efter den skadade mannen men varför är en fråga som tyvärr, om man har sjukhuspersonalen i åtanke, har besvarats innan natten är slut.

Här är det fullt ös. Slafs, monster, galna vetenskapsmän, en gnutta Cthulhu, tentakler, kultister och annat som hör genren till. Mot slutet är jag lite osäker på hur allt hänger samman och varför folk gör som de gör men det spelar ingen roll då filmen som sådan är grymt underhållande. Ett extra plus är att man verkar ha skippat eller åtminstone varit sparsam med CGI och jobbat med modeller som i de flesta fall är både äckliga och välgjorda. Bra tempo, någorlunda originell story, bra effekter, av och till riktigt spännande och klart godkända skådisar gör detta till en av de bättre skräckisar på senare tid även om det ballar ut lite mot slutet. Rekommenderas.

Regi: Jeremy GillespieSteven Kostanski

Betyg: 7/10

I Daniel Blake (2016 Storbr)

En dag drabbas byggjobbaren Daniel av en hjärtattack. Hans läkare säger att han inte får arbeta utan måste vila upp sig, försäkringskassan säger däremot att han gott kan jobba. Detta beslut gör att han får inga stålar om han inte trotsar läkarens ordination och med risk för sitt liv börjar arbeta. Daniel överklagar beslutet och hamnar i en Kafka liknade situation där vad han än gör så blir det fel. Hans enda ljuspunkt i livet är en ensamstående mamma som är i samma situation som han själv. Vänskapen sätts dock på prov när hon blir tvungen att ta till desperata metoder för att få pengar till mat, hyra och kläder.

En del filmer blir jag så jävla förbannad över när jag ser. Nu utspelar sig iofs filmen i Storbritannien som än så länge har ett sämre socialt skyddsnät än Sverige men man ser åt vilket tongångarna går i vårt land. Klyftor ökar och de styrande gör sitt bästa för att på ena eller andra viset dra upp gränser mellan de som har och de som inte har. Jag kokar inombords när jag ser filmen. Det ska erkännas att regissören  Ken Loach  har dragit på stora växlar när han låter all skit som tänkas kan drabba Daniel men likväl är det skit som drabbar folk dagligen både i vårt land och andra rika länder västvärlden.

Det är klart att filmen är ett inlägg i debatten över vilken ekonomisk politik som ska gälla. Tycker man att det är marknaden som ska gälla och att det inte finns plats i samhället för de som inte är attraktiva för denna då tycker man nog att I Daniel Blake är en ganska så trist historia om människor som även om oturen är framme borde ta mer ansvar för sina liv. Själv ser jag en film som visar på hur samhällskontraktet mer eller mindre har upphört att gälla och där folk mer eller mindre behandlas som boskap som vallas mellan låglönejobb.

När eftertexterna rullar är jag tagen, nästan utmattad och gör som svensken vanligtvis gör när något obehagligt uppdagas, knyter handen i byxfickan och tar en kopp kaffe.

Regi:  Ken Loach

Betyg: 8/10

Sacrifice (2016 Irland)

Efter ett missfall flyttar Tora med sin man Duncan till dennes hemort som ligger på Shetlandsöarna. Tanken är att de ska adoptera ett barn och finna lugn och ro i sina liv. Tora får jobb på sjukhuset och allt är frid och fröjd tills den dag hon hittar ett lik begravt på tomten. Trots att liket visar tydliga spår av att ha mördats är polisen är märkligt ovillig att utforska fyndet då man menar att det rör sig om ett flera hundra år gammalt mosslik. Tora nöjer sig inte med detta och likt Kitty drar hon igång en egen utredning för att lösa gåtan.

Det börjar bra men sedan blir det allt dummare ju längre berättelsen fortgår. Ok jag begriper att det inte hade blivit någon film om Kitty Tora hade nöjt sig med polisen förklaring men hon är irriterande nyfiken ja nästan manisk i jakten på sanningen. Det blir också lite konstigt då gåtan med liket redan fått en vettig förklaring (mosslik) som Tora vägrar att acceptera. Hon är också en baddare på att snubbla över ledtrådar och hittar saker till både höger och vänster. Hela storyn känns helt enkelt för tillrättalagd. När sedan plotten uppdagas (för naturligtvis har Tora rätt i att det lurar ugglor i mossen) är det så dumt att jag nästan kastar in handduken. Skurkarna är också så otroligt korkade att de i stort sett bjuder på att åka dit. Filmens plus är väl miljöerna, stämningen och en del av skådisarna som är helt ok men inte så mycket mer är det inte.

Regi: Peter A. Dowling

betyg: 3/10

Mechanic: Resurrection (2016 Frankrike/USA)

the-mechanic-2-resurrection-5483Statham repriserar här sin roll som Arthur Bishop, lönnmördaren vars specialitet är att få sina mord att se ut som olyckor. Bishop har dragit sig tillbaka och softar runt i största allmänhet. Lugnet bryts då en gammal barndomskamrat till Bishop vill hyra hans tjänster. Måltavlorna är alla ganska så osympatiska figurer som är mycket välbevakade. När Bishop vägrar kidnappas en kvinna, Gina, som han precis lärt känna. Då han är en gentleman ställer Bishop naturligtvis upp för att rädda Gina som inte bara är snygg hon har även ett hjärta av guld vilket illustreras av att hon driver ett barnhem i Sydostasien.

Första filmen var inte helt oäven, jag gillar premissen med s.k omöjliga uppdrag och Statham har jag alltid ett gott öga till men sicken dynga detta var. Det börjar bra med en fight i äkta Stathamstil men sedan kapsejsar filmen ordentlig. Nu kanske man inte ska ta och kräva för mycket av en film av detta slag men någon form av lägsta nivå har jag även när det gäller Jason Statham. Skurkens plan har vare sig sans eller vett, Jessica Alba som spelar den präktiga kvinnan är närapå outhärdlig i sin roll. Tanken var nog att hon skulle vara ögongodis men hennes undermåliga agerade ger mig ögoninflammation. När en skrynklig Tommy Lee Jones iförd basker och getskägg dyker upp den sista halvtimmen kastar jag nästan in handduken. Inte ens de omöjliga uppdragen är spännande. Bishop traskar i stort sett obehindrat in i de olika skurknästena och gör sitt värv. Det räcker inte att säga att det är svårt man måste visa det också.

Filmens enda ljuspunkt är Jason Statham men denna soppa kan inte ens hans karisma skyla över. Hoppas han hamnar i bättre sällskap i den kommande Meg.

Regi: Dennis Gansel 

Betyg: 2/10

Raw (2016 Frankrike)

Justine följer familjetraditionen och börjar på samma veterinärskola där hennes föräldrar tidigare gått och där även storasystern Maxine går. Familjen är vegetarianer ut i fingerspetsarna och Justine har aldrig smakat kött. Som ny på skolan utsätts hon och hennes kurskamrater för nollning och under dessa ritualer kommer det sig att hon råkar smaka kött. Där och då väcks ett begär hos Justine efter mer kött och den tidigare så timida vegetarianen börjar tappa allt mer kontroll då hennes begär efter kött växer sig allt starkare.

Denna franska film följer den galliska skräcktraditionen av slafs och äckel och bjuder b.la på följande godbitar: Rå kycklingfilé´, hjärnslafsande, kannibalfight, hundobduktioner och uppkräkning av hår. Det är en riktigt äcklig historia men samtidigt lite ömsint då man verkligen känner med Justine som verkar vara en schysst tjej som bara vill passa in. Vidare är dynamiken mellan Justine och hennes syster Maxine intressant då de verkar hysa en slags hatkärlek till varandra så filmen har mer att erbjuda än äckliga scener som fick mig att vända bort blicken vid ett par tillfällen.

Raw blir aldrig spännande men däremot håller den mitt intresse uppe då jag undrar över hur det ska gå för Justine och hennes syster som f.ö visar sig ha samma tendenser och introducerar sin lillasyster i en ganska så riskfull metod att få tag i färskt kött. Att kalla Raw för en renodlad skräckis känns fel. Jag skulle nog vilja kalla filmen för ett drama med en hel del äckliga sekvenser. Filmen är iofs obehaglig då den spelar på våra känslor för att tappa kontrollen så efter lite velande mellan genrebeteckningar kommer jag nog fram till att Raw är ett skräckdrama.

Franska skräckisar har det varit lite si och så med de senaste åren om man bortser från duon/paret (?) Julien Maury, Alexandre Bustillo suveräna filmer men Raw är ett steg i rätt riktning och jag hoppas nu att fransmännen ånyo börjar producera rejäla skräckisar igen då dessa filmer har en förmåga att krypa under skinnet på mig.

Regi: Julia Ducournau

Betyg: 7/10

A Hologram for the King (2016 Storbr)

Dagens film hade mer eller mindre helt passerat mig förbi. Jag hade inte en aning om handlingen, det enda jag visste var att Tom Hanks var med. Om det inte hade varit för att Fiffi lagt upp filmen som bubblare på sin årsbästa lista hade det nog förblivit så och jag hade missat en förbaskat trevlig liten rulle.

Hanks spelar här försäljaren Alan, en som för ögonblicket inte har det så lätt här i livet. Frun har lämnat honom, han har inte stålar att bekosta sin dotters collegeutbildning, på företaget hintas det om att han kan komma att kickas om han inte lyckas med en kommande affär och som grädde på moset han har en besvärande knöl i nacken – kan det vara cancer? I detta något loja mentala tillstånd hamnar Alan i Saudiarabien för att försöka sälja hologramteknik till landets kung. Kulturkrocken blir total och Alan känner sig än mer vilsen i livet.

A Hologram for the King påminner en aning om Lost i translation i både handling och stämning. Den stora skillnaden är väl att Hanks film är lite livligare (bör här påpeka att jag gillar Lost i translation). Det är inte någon rafflande historia och filmen bjuder inte på några gapskratt, möjligtvis ett småleende här och där. Däremot hade jag en mysig stund tillsammans med en något vilsen Hank i den den arabiska öknen och det är inte fy skam.

Filmens två stora styrkor är dels Tom Hanks som är bra på att spela ”vanlig”. Alan är nog som folk är mest, han är en trevlig prick som haft lite otur i livet på senare tid. Filmens andra styrka är att  regissören Tom Tykwer inte faller i fällan och skildrar saudiaraberna som konstiga. Istället ges en bild av två kulturer som är olika på både gott och ont och de kommer inte alltid överens. A Hologram for the king är iofs en flyktig film men den förtjänar avsevärt mer uppmärksamhet än den fått.

Regi: Tom Tykwer

Betyg: 7/10