Fender bender (2016 USA)

Det bästa med den här filmen är musiken, tunga syntar som påminner lite om musiken i It follows. Så mycket mer åt det positiva hållet finns det nog inte att säga om Fender bender.

Filmen går i korthet ut på att en seriemördare ser till att krocka med kvinnor och får därmed deras adress när man byter försäkringsuppgifter. Varför han måste genomföra denna procedur istället för att bara välja ett offer förtäljer inte historien kanske är det själva krocken han går igång på?

Hans tilltänkta offer är den (ska det visa sig) korkade tjejen Hilary. Hon verkar ha begåvats med en hamsterhjärna och torde vara en walk in the park för vår något omständlige seriemördare. Hur det går får ni se själva om ni vill kasta bort en timme och tjugo minuter av era liv. Jag vill dock påpeka att det finns mycket annat här i världen att lägga sin tid på. Musiken var åtminstone bra därav det ”höga” betyget.

Regi: Mark Pavia

Betyg 2/10

Annonser

The Belko experiment (2016 USA)

Det är en helt vanlig dag i det stora kontorskomplexet Belko industries. Folk tjafsar, lägger upp planer inför helgen och hänger vid kaffeautomaten. Plötsligt så stängs hela kontorsbyggnaden ned. Ståldörrar slår ned framför ingången och fönstren, kontorsbyggnaden är nu helt isolerad från omvärlden. Högtalarsystemet (som ingen visste fanns) kopplas på och en röst meddelar att personalen måste döda fyra av sina arbetskamrater annars kommer åtta att dö.

Det här var en film som man tackar för när den serveras. Jag vet inte vad jag ska kalla genren för men jag gillar filmer med folk som hamnar i en svår situation och måste på ett eller annat sätt ta sig ur den. CircleThe Human race eller The Divide för att nämna några liknande filmer.

The Belko experiment håller hela vägen in i mål. En del blir hjältar andra skurkar och det är alltid intressant att se (på film vill jag understryka)  hur folk låter djuret inom sig komma fram när man skrapar bort civilisationens fernissa. Filmen visar också att ett vanligt kontor kan innehålla de mest dödliga vapen som garanterar ett slafsig slut på jordelivet. Det är en del halvkända ansikten och överlag sköter sig skådisarna bra. Tempot är högt och filmen saktar inte ned och man lyckas t.om med att få till ett vettigt slut, något som ibland kan vara svårt i genren.  Kort och gott en ganska så blodig thriller som var oväntat bra.

Regi: Greg McLean

Betyg: 7/10

Florence Foster Jenkins (2016 Storbr)

Det är något med Meryl Streep som ger mig en lätt irritation. Senaste decenniet har jag fått intrycket att om hon inte spelar sig själv så klär hon ut sig och imiterar någon historisk person, allt från Satan själv (Thatcher) till Emmeline  Pankhurst. I Florence Foster Jenkins spelar hon naturligtvis Florence Foster Jenkins och hon gör säkert en oklanderlig imitation av denna människa men jag ser bara en utklädd Streep.

Jenkins var väl mest känd för att hon sjöng hellre än bra. Då damen var ganska så tät så höll hennes noga utvalda publik god min och i slutändan ledde detta till vilket ledde till att hon fick ta ton på självaste Carnegie Hall . Jenkins sjunger verkligen illa, det rör sig inte om melodifestival illa utan mer av typen ”strypa katter på scen” sång. Den som tvivlar kan lyssna här om man som så vill.

Fixar man Streeps imitation är det en intressant film som i sina stunder är rörande. Bakom sina överdrivna gester är Jenkins en ganska så ömkansvärd människa som lever i en drömvärld. Hennes liv har trots rikedom inte varit någon dans på rosor och Jenkins ger ett sympatiskt om än excentriskt intryck. De som drar nytta av hennes pengar och jobbar på att upprätthålla hennes illusion av att hon sjunger bra gör trots allt en god gärning då jag anar att det enda som som inte får Florence att kasta in handduken är just illusionen hon lever i. Det blir en hel del dråpliga scener når verkligheten krockar med Foster och hennes medhjälpares ansträngningar att upprätthålla illusionen av hennes skönsång.

Bra produktion, bra skådisar, ja t.om Hugh Grant (lovade inte han att gå i pension för några år sedan?) är bra i rollen som Fosters pojkvän St Clair, och en story som åtminstone berörde mig en aning. Sammantaget gör detta att filmen trots Streeps ansträngda imitation blir godkänd.

Regi: Stephen Frears

Betyg: 5/10

Brimstone (2016 Nederländerna)

Man skulle nästan kunna tro att von Trier ligger bakom filmen Brimstone men den är något så ovanligt som en Nederländsk västern. Vi får följa den stumma Liz liv från barndomen och framåt. Filmen startar med att det kommer en ny präst till staden där Liz bor med sin familj. Att prästen inte har goda avsikter står snart klart. Varför han när ett hat till Liz vet vi inte till en början men att filmen kommer bli en enda lång golgatavandring för Liz står snart klart.

Brimstone är verkligen inte någon fredagsmysfilm. Spädbarnsskallar krossas, folk stryps med sina egna tarmar och annat smått och gott. Det finns få ljuspunkter i detta drama om kvinnors utsatthet för Liz är inte enda kvinnan som råkar illa ut i den här filmen och varje försök till att hävda sig mot männen slås obönhörligen ned med våld och förtyck.

Till en början är berättelsen lite förvirrande då det är lite oklart om vad som egentligen händer och varför. Filmen är uppdelad i fyra segment som hoppar i tiden så lagom till filmens final står allt klart. Det är obehagligt, sorgligt, eländigt och blodigt mao en tvättäkta feelbadfilm som jag gillade mycket. Ensemblen är mycket bra med b.la Guy Pearce i rollen som den djävulske prästen och Dakota Fanning som Liz även Kit Harington gör ett inhopp som revolverman och Vera Vitali dyker upp i en liten roll som prostituerad. Det som griper tag är dock storyn och dess oförsonlighet. Då det inte är en Hollywoodproduktion står det också snart klart att man inte har en susning om hur det ska gå. Inte en mysig filmupplevelse men bra.

Regi: Martin Koolhoven

Betyg: 7/10

EMO the musical (2016 Australien)

Efter att ha demonstrativt hängt sig sex gånger på skolgården blir Ethan reglerad och hamnar på en ny skola med namnet Happy Seymore high (Happy är ett tillägg till skolans ursprungliga namn då den sponsras av ett företag som säljer antidepressiva läkemedel). Ethan går med i skolans alternativa rockgrupp Worst day ever och får nu äntligen likasinnade kompisar att hänga med. Dvs killar och tjejer med kajal under ögonen som lyssnar på The Cure, My chemical romance och stoltserar med sina självskador. Det som ställer till det är att han också blir kär i den kristna tjejen Trinity något som vare sig Ethans bandmedlemmar eller Trinitys bibelgrupp uppskattar. Ethan blir tveksam över vilket ben han ska stå på: Dop eller nihilism.

Först och främst vill jag tacka Fiffi som rekommenderade filmen för detta var en alldeles ljuvlig liten skapelse till musikal. Bra musik med roliga texter, en lättsam ironisk handling som sparkar (dock inte hårt) åt alla håll och kanter samt två alldeles bedårande skådisar, Benson Jack Anthony(Ethan) och Jordan Hare(Trinity), i huvudrollerna.

Det finns faktiskt inte så mycket att säga om filmen. Det är en film som är charmig, roar, underhåller och jag fick en rejäl energikick av att se den. EMO the musical gav mig samma positiva känsla som jag fick av den ljuvliga Sing street härom året och då borde man begripa att denna film är sevärd.

Hoppas Sofia har haft lika trevligt med sitt filmval för dagen.

 

Regi: Neil Triffett

Betyg:8/10

The Monster (2016 USA)

mv5boti2mjy3mdkzov5bml5banbnxkftztgwodq4ntq0mdi-_v1_sy1000_cr007041000_al_När en frånskild mamma ska lämna sin dotter till pappan är oturen framme och man krockar med ett djur ute i obygden. Bilen vägrar att starta, det regnar och är mörkt så man har inte så mycket att välja på än att sitta och vänta in bärgningsbilen som förhoppningsvis ska komma. Det som är lite märkligt är att det påkörda djuret plötsligt är försvunnet och man blir ganska snabbt varse att det finns ett och annat i skogen som inte hör till den kända faunan.

Den här filmen påminner lite om den australiensiska filmen Badabook. Det är en film som berättar lite mer än bara en skräckhistoria om ett monster. Dottern och mamman har ett komplicerat förhållande och man kan diskutera vad som egentligen händer i filmen. Om man vill kan man tolka filmen på ett djupare plan.  Om man nu inte är på humör att göra detta så funkar The Monster  alldeles utmärkt som en vanlig skräckis om två personer instängda i bil med ett monster utanför.

En del kan möjligtvis finna att The Monster är lite långsam, det tar sin tid innan det blir fart och fläkt och kroppsdelar far till höger och vänster i skog och mark. Å andra sidan har filmen en krypande känsla av att det är något som inte stämmer och de två skådisarna Zoe Kazan och Ella Ballentine har ett bra samspel i rollerna som mor och dotter. En klart sevärd skräckis som förtjänar lite mer uppmärksamhet.

Regi: Bryan Bertino

Betyg: 6/10

 

Better Watch out (2016 Australien)

Ashley ska vakta Luke då dennes föräldrar ska ut på middag. Luke  är kanske lite väl gammal för att ha barnvakt men han misstycker inte då han är lite småkär i Ashley. Lugnet bryts snart av att det verkar som att någon vill ta sig in i huset och Ashley som förlorat möjligheten att ta kontakt med omvärlden (nödvändigt att göra detta på ett eller annat vis i dessa tider fulla med teknikaliteter) måste nu försvara hem och Luke mot inkräktaren/na.  Så mycket mer tänker jag inte berätta om filmen då den innehåller en tvist som ger sig tillkänna ganska så tidigt i historien.

Tvisten kan göra att man antingen tycker Better Watch out är rena soppan eller som jag, ett nytt fungerande grepp på en ganska så uttjatad story. Detta var en film där jag verkligen hejar på hjältinnan, inte beroende på att Olivia De Jonge är en fantastisk skådis eller att Ashley är en otroligt välskriven karaktär utan mer beroende på att filmens antagonist är riktigt vidrig.

Skådisarna är helt ok även om jag blev lite orolig då Ed Oxenbould dök upp i rollistan. Jag har inte glömt hans asobbigga rollfigur i The Visit som kom för ett par år sedan. Virginia Madsen och Patrick Warburton spelar Lukes föräldrar men de är tråkigt nog med (i mitt tycke) alldeles för kort. Better Watch out är god och lite (men bara lite) småslafslig underhållning för stunden väl värd en titt.

Regi: Chris Peckover

Betyg: 7/10

Morgan (2016 USA)

morgan-2016Morgan påminner en hel del om filmen Ex machina som kom härom året. Konsulenten Lee kallas till ett hemligt laboratorium för att övervaka en utfrågning av en robot vid namn Morgan. Roboten har formen av en ung kvinna och man försöker utreda hur medveten den är om sin egen existens. Morgan har visat tendenser som gör att forskarna känner en viss oro över sitt projekt. Lee är den som kommer att avgöra om projektet ska läggas ned eller inte något som forskarna inte är så förtjusta i.

Morgan är inte en omistlig film men den är sevärd. Det är ett ganska så välskrivet manus, bra skådisar och ämnet, vad är en människa ?, är alltid intressant och tål att tas upp. Filmen har en alldeles lagom speltid och tappar aldrig farten. En annan fördel var att berättelsen tar en par tre vändningar som inte känns ansträngda utan glider in naturligt i filmen.

Om man nu bara vill se en film om robotar med identitetskris bör man välja Bladerunner eller Ex machina men som sagt Morgan duger.

Regi: Luke Scott

Betyg: 6/10

 

To be a Miss (2016 USA)

Dags att ta och gnissla tänder igen. Den här gången bär det av till Venezuela och en dokumentär om landets formidabla förmåga att producera skönhetsdrottningar. Ekonomiska kriser, knark, olja, Hugo Chavez, militärdiktatur och upplopp you name it, Venezuela har rubbet. Det enda som verkar vara stabilt i landet är dess vurm för skönhetstävlingar. Jag hade tidigare läst något om detta och när dokumentären To be a Miss dök upp på Netflix vart jag aningens intresserad.

I dokumentären kommer båda sidor till tals om landets mani på skönhetstävlingar. De som anser att dessa tävlingar för landet samman och förknippar de med Venezuela utveckling till ett modernt land (tävlingarna startade efter andra världskriget) samt att det ger reklam för Venezuela i omvärlden. Motståndarna till tävlingarna menar att det är ett ok för landets kvinnor att bära då de hela tiden jämförs och tvingas till ett i många fall ouppnåeligt skönhetsideal. En fråga jag ställer mig här är om inte detta rör de flesta människor i vårt kapitalistiska samhälle där marknaden för att tjäna pengar försöker påverka våra skönhetsideal?

Då ca 70% av de tävlande genomgår en eller flera plastikoperationer kan man diskutera hur äkta denna så kallande skönhet är. I dokumentären vallas kvinnorna likt hundar på utställning. De får råd/order om att gå ned i vikt, operera sina ansikten och förstora brösten De lyckliga som tar sig vidare i urvalsprocessen fraktas till ett hus som ägs av ett rynkigt gubbslem som ska bedöma vilka som går vidare till Miss Venezuela tävlingen som han äger. Vinnaren av denna tävling får sedan representera landet i de internationella skönhetstävlingarna.

Man kanske skulle kunna invända att dessa tjejer har en egen vilja och inte behöver ställa upp på eländet, samtidigt matas de från födseln att de ska ta chansen att bli en Miss så det ligger s.a.s i generna att ha denna ”dröm”.

To be a Miss är inte någon banbrytande dokumentär men den är klart sevärd och lyckas med att få mig irriterad över att folk inte kan vara nöjda över hur de ser ut för i ärlighetens namn är inte dessa skönhetsdrottningar speciellt snygga – de ser ut som massproducerade tandblekta barbies som kommer från samma fabrik, vilket de iofs också gör. Att filmmakarna verkar ha gått över ån för att hämta vatten är en invändning man kan ha. I stället för att dra till Venezuela hade det räckt med att besöka L.A men man kanske ville passa på att få lite betald semester? Inte vet jag.

Regi: Edward Ellis m.fl

Betyg: 6/10

A dark song (2016 Irland)

Sophia bär på en stor sorg då hon förlorat sitt barn. Vad man förstår har hon i stort sett gett upp att leva ett vanligt liv och hennes enda mål är hämnd på den som dödat hennes barn. För att få sin hämnd betalar hon en magiker, Joseph, och de två isolerar sig i ett hus för att genomföra en besvärjelse som kommer ge Sophia sin hämnd.

Irländarna kan det här med skräck. De filmer jag sett från landet har varit bra på att frammana en ruggig stämning och så även A dark song. Filmen är iofs inte speciellt fasansfull utan ger mer av en ryslig känsla. Det är också en långsam film då det tar lång tid innan något händer men om jag jämför med It comes at night som hade samma tempo är denna film avsevärt intressantare då jag inte vet hur historien kommer utveckla sig. A Dark song har en oberäknelighet som It comes at night saknade vilket gjorde att dagens rulle var mer ryslig om man nu nödvändigtvis ska jämföra de två.

En stor del av speltiden går ut på att Joseph och Sophia bråkar främst beroende på att han beter sig som ett svin och hon tvekar om besvärjelsen kommer lyckas. Som tittare är man också hela tiden osäker på om Joseph är en bluff eller the real deal och ända till slutet är jag osäker på vad som kommer att ske. Upplösningen är dock lite väl over the top t.om för mig men på det hela är filmen helt ok. Det är inte en skräckis för alla då den säkert kan upplevas som seg men jag fann den både välgjord, intressant och lite småryslig.

Regi: Liam Gavin

Betyg: 6/10

Me before you (2016 Storbr)

mebeforeyoumovieUnder titten av denna film pågår det en inre kamp mellan min hjärna och hjärta. Detta är en film som till en början har många minusposter på sitt konto. Dels har vi en historia om en ”vanlig” tjej som som ska ta hand om en förlamad rik kille. Vi har sett variationer av den här storyn förut både med och utan rullstol. Naturligtvis är båda huvudrollsinnehavarna fotomodellsnygga och naturligtvis lyckas hon liva upp den dystra stämningen på herrgården. Kommer det uppstå kärlek mellan de två? Kommer han att öppna upp hennes sinne för nya saker som t.ex klassisk musik och filmer med undertexter? Skiter björnen i skogen? Får jag kväljningar?

Än värre är att Lou (Emilia Clarke) som tar hand om Will (Sam Claflin) är en sådan där vedervärdig ”efter regn kommer sol människa”. Hon trallar sig genom livet och går runt med ett ständigt leende som gör att jag ställer mig frågan om människan är psykiskt frisk. OM jag varit den förlamade Will hade jag gjort allt i min makt för att undkomma denna påfrestande person.

Filmen har som sagt inte mycket på sitt pluskontot. Men så fanns det en del detaljer som ändrade min åsikt. Sam Claflin och Emilia Clarke är två skådisar som har en oemotståndlig karisma. Clarke har alldeles underbara kläder i filmen och jag sitter i spänd förväntan på vad hon ska bära för plagg i nästa scen. Det torde också vara välbekant vid det här laget att jag är en sucker för romantiska filmer. Så till slut vinner hjärtat över hjärnan och jag får motvilligt kapitulera över något så trivialt som kläder, romantik och karisma. Att det sedan blev vääääldigt dammigt på flygplanet (där jag såg filmen) och jag fick låtsasgnugga mina ögon i filmens sista scen gör att det trots mina många invändningar blir mer än godkänt till Me before you.

Regi: Thea Sharrock

Betyg: 7/10

The autopsy of Jane doe (2016 Storbr)

mv5bzjk3mti3otitn2i3nc00n2iwlwjhytqtzti1zjjhotu1yzg2xkeyxkfqcgdeqxvymjg1mtu1nji-_v1_sy1000_cr007461000_al_The Autopsy of Jane Doe visade sig vara en av de bättre skräckisarna från förra året. Ett lik av en okänd kvinna fraktas från en brottsplats till en begravningsbyrå som drivs av en far och hans son. Liket är lite av ett mysterium, vem kvinnan är och hur hon avlidit är till en början oklart. Ju längre obduktionen fortskrider desto mer tätnar mysteriet och när de två begravningsentreprenörerna till slut inser vad de har att göra med kan det redan vara försent.

Redan från start har filmen en tryckande stämning som hela tiden ökar. Jag vet att något otrevligt kommer att hända och känslan av att ”när som helst smäller det” är hela tiden närvarande.  Då filmen handlar om en obduktion så är det i och för sig lite småslafsigt men å andra sidan så har man valt att inte gotta sig i detaljer. Det är en obduktion som visas och det görs ganska så kliniskt, skräcken ligger i vad man upptäcker under obduktionen.

Brian Cox och Emile Hirsch som spelar far och son är mycket samspelta och till en början är deras agerande så trovärdigt man slipper den där vanliga skräckfilmskänslan. Nämligen att man har med idioter att göra. The Autopsy of Jane Doe funkar bäst under filmens första halvan då det är en obehaglig och olycksbådande atmosfär. När tempot vrids upp under berättelsens sista akt är det iofs inte dåligt men filmen tappar en del av den där härligt ruggiga känslan den hade i början och en och annan handling av de inblandade är inte så genomtänkt. Hur som helst är detta som sagt en av de bättre skräckisarna 2016.

Regi: André Øvredal

betyg: 7/10

 

The Void (2016 Kanada)

Den här filmen har det snackats om på olika skräckfilmsforum så jag blev lite nyfiken och fick en ganska så sanslös och äcklig film som gav mig rejäla 80-tals vibbar med en touch av John Carpenter. Inte illa!

En sen kväll stöter polismannen Daniel på en skadad man ute på landsvägen. Då han verkar vara ganska illa däran kör han honom till det närmaste sjukhuset trots att det är underbannat då man håller på att flytta efter en brand i källaren. Vid ankomsten är det skralt med hjälp, en doktor, en praktikant samt en sjuksköterska som till på köpet är Daniels ex. Det hade varit trevligt med en bättre bemanning med tanke på att sjukhuset hux flux är omringat av folk i vita kåpor och det är inte KKK som kallat till ett spontant möte.. De verkar ha följt efter den skadade mannen men varför är en fråga som tyvärr, om man har sjukhuspersonalen i åtanke, har besvarats innan natten är slut.

Här är det fullt ös. Slafs, monster, galna vetenskapsmän, en gnutta Cthulhu, tentakler, kultister och annat som hör genren till. Mot slutet är jag lite osäker på hur allt hänger samman och varför folk gör som de gör men det spelar ingen roll då filmen som sådan är grymt underhållande. Ett extra plus är att man verkar ha skippat eller åtminstone varit sparsam med CGI och jobbat med modeller som i de flesta fall är både äckliga och välgjorda. Bra tempo, någorlunda originell story, bra effekter, av och till riktigt spännande och klart godkända skådisar gör detta till en av de bättre skräckisar på senare tid även om det ballar ut lite mot slutet. Rekommenderas.

Regi: Jeremy GillespieSteven Kostanski

Betyg: 7/10

I Daniel Blake (2016 Storbr)

En dag drabbas byggjobbaren Daniel av en hjärtattack. Hans läkare säger att han inte får arbeta utan måste vila upp sig, försäkringskassan säger däremot att han gott kan jobba. Detta beslut gör att han får inga stålar om han inte trotsar läkarens ordination och med risk för sitt liv börjar arbeta. Daniel överklagar beslutet och hamnar i en Kafka liknade situation där vad han än gör så blir det fel. Hans enda ljuspunkt i livet är en ensamstående mamma som är i samma situation som han själv. Vänskapen sätts dock på prov när hon blir tvungen att ta till desperata metoder för att få pengar till mat, hyra och kläder.

En del filmer blir jag så jävla förbannad över när jag ser. Nu utspelar sig iofs filmen i Storbritannien som än så länge har ett sämre socialt skyddsnät än Sverige men man ser åt vilket tongångarna går i vårt land. Klyftor ökar och de styrande gör sitt bästa för att på ena eller andra viset dra upp gränser mellan de som har och de som inte har. Jag kokar inombords när jag ser filmen. Det ska erkännas att regissören  Ken Loach  har dragit på stora växlar när han låter all skit som tänkas kan drabba Daniel men likväl är det skit som drabbar folk dagligen både i vårt land och andra rika länder västvärlden.

Det är klart att filmen är ett inlägg i debatten över vilken ekonomisk politik som ska gälla. Tycker man att det är marknaden som ska gälla och att det inte finns plats i samhället för de som inte är attraktiva för denna då tycker man nog att I Daniel Blake är en ganska så trist historia om människor som även om oturen är framme borde ta mer ansvar för sina liv. Själv ser jag en film som visar på hur samhällskontraktet mer eller mindre har upphört att gälla och där folk mer eller mindre behandlas som boskap som vallas mellan låglönejobb.

När eftertexterna rullar är jag tagen, nästan utmattad och gör som svensken vanligtvis gör när något obehagligt uppdagas, knyter handen i byxfickan och tar en kopp kaffe.

Regi:  Ken Loach

Betyg: 8/10