Rocketman (2019 Storbr)

Det är märkligt men i ibland får jag en känsla av att jag måste se en film jag tidigare varit ganska så ointresserad av. Norska Huvudjägarna och En iskall jävel var sådana filmer, Rocketman är den senaste i raden av, man skulle kunna kalla det för magkänslefilmer. Det som gör det än märkligare i detta fall är att jag inte är speciellt pepp på s.k BOATS och har inget som helst förhållande till Elton John och hans musik. Jag har snarare tyckt att han verkat lite småtöntig och hans låtar har gått från kräkframkallande (Candle in the wind) till åtminstone ok (Benny & the Jets) trots detta kände jag ett oförklarligt behov av att se denna rulle.

Efter titten vet jag nu att jag bör lita på min magkänsla för detta var en av årets bättre filmer jag sett på bio. Filmen startar med att Elton vandrar in på ett AA-möte iklädd en av sina scendräkter och börjar berätta sitt livs historia. Resten av rullen är en A till Ö historia men till skillnad mot många andra BOATS filmer är den fullproppad med surrealistiska scener och musikalnummer, ja filmen ÄR en musikal inte tal om annat. Taron Egerton som spelar Elton är mycket bra i huvudrollen och det är ett ganska så starkt gäng skådisar som backar upp Egerton, t.om Bryce Dallas Howard är bra i rollen som Eltons obehagliga mor. Det är inte så mycket att orda om Rocketman är en bra film vare sig man gillar Elton John eller inte men man bör som jag gilla musikalgenren annars kanske det kan bli en svår sittning.

Biografvaktmästaren frågade efteråt vad jag tyckte om filmen och han skrockade till lite när jag sa att gillade rullen lite extra då den var en musikal. Enligt han var en hel del biobesökare missnöjda just med detta grepp, de hade troligen väntat sig en Bohemian Rhapsody.

För att understryka hur bra filmen faktiskt är: Action-Lunkan som mot alla odds hängde med på filmen var ganska så nöjd. Å andra sidan anser han att kulturkvoten nu är fylld med råge så nästa tio filmer måste innehålla bilar, explosioner & bikinibrudar.

Regi :  Dexter Fletcher

Betyg: 8/10

Annonser

Les Girls (1957 USA)

Les Girls, eller Fina flickor i baletten som den heter på svenska, skulle bli Gene Kellys sista musikalfilm för MGM. Musikalernas storhetstid var över och man ville satsa på andra genrer. Kelly skulle dansa vidare i några få filmer till b.la den ljuvliga Fickorna från Rochefort och den hemska Xanadu. Handlingen är en Rashômon liknande historia som rör en danstrupp i Paris. De tre kvinnorna Sybil, Angele, och Joanne bor i en lägenhet i staden som, hör och häpna, inte har utsikt mot Eiffeltornet. På kvällarna har de en dansakt som leds av Barry, spelad av Gene Kelly. Danstruppen splittras under dramatiska former och dessa händelser leder till en rättegång och vi tittare får ta del av olika versioner om vad som hände.

Jag gillar berättargreppet med att få ta del av olika versioner av vad som hänt även om filmen inte på långa vägar är lika bra som Kurosawas rulle Rashômon, Framförandet av berättelsen är väl sisådär kanske främst beroende på att jag inte blir speciellt exalterad av de kvinnliga huvudrollsinnehavarna.. I denna film är de ganska så bleka och lite jobbiga speciellt Kay Kendall och Taina Elg ligger på överspelandes gräns. Tur då att Gene Kelly finns där och kan tillsammans med härliga kulisser och färger rädda upp filmen något.

Trist nog så underutnyttjas Kelly, det blir några pliktskyldiga sångnummer och endast ett dansnummer där Kelly får visa vad han går för. Kanske var det så att filmbolaget inte trodde på filmen och försökte dämpa musikaliska inslagen? Slutomdömet blir att filmen inte känns speciellt minnesvärd i Kellys filmografi men sevärd är skådisen (nästan) alltid.

Regi: George Cukor

Betyg: 5/10

Vad Sofia valt som final på denna vecka finns att läsa här.

Då var detta års upplaga av musikalveckan över. Jag tackar bloggkollegan Sofia för ett som alltid gott samarbete och vi ses väl nästa år?

Romance & Cigarettes (USA 2005)

Byggnadsarbetaren Nick Murder har ställt till det för sig. Hans fru Kitty har hittat Nicks poem om sin älskarinnas snippa som han dumt nog lät ligga och skräpa i hemmet. Hela Nicks familj vänder sig mot honom och det blir ett kallt krig i hemmet mellan Nick och Kitty. Han söker förlåtelse men hon ignorerar honom totalt. De enda som verkar vilja tala med Nick utan att ge honom en utskällning är den lokale polisen samt hans arbetskollega Angelo. Kitty tar å andra sidan hjälp av sin excentriske kusin Bo för att spåra upp makens älskarinna det Kitty inte vet är att Nick bär på en annan hemlighet som kommer förändra deras liv än mer radikalt.

Rollistan till denna film är imponerande: James Gandolfini, Susan Sarandon, Kate Winslet, Steve Buscemi och Christopher Walken och då har jag bara nämnt några av de som är med i filmen. Regissören John Turturro har troligen frågat runt bland sina skådespelarkompisar och fått med en hel del på tåget.

Tråkigt nog motsvarar inte filmen ensemblen. Sång och dansnumren är mycket bra. Då filmen utspelar sig i New Jersey är det lite ruffiga miljöer och det blir en vardagsmusikal där bekanta miljöer plötsligt förvandlas till en sång och danstillställning. Detta ger filmen en surrealistisk känsla som jag gillar. Sångerna är bekanta melodier och inte några som skrivits speciellt till denna musikal. Filmens höjdpunkt är Christopher Walkens  framförande av Delilah – att den skådisen inte är med i fler musikaler är för mig en gåta då han kan både dansa och sjunga – det sistnämnda åtminstone hjälpligt.

Det stora problemet med Romance & Cigarettes är att den aldrig lyckas gripa tag i mig. Trots att den är en ganska så enkel historia känns den rörig och är alldeles för spretig i sitt berättande. Jag kommer aldrig personerna in på livet och mitt intryck av filmen är att den är fladdrig. Min misstanke är att man nog hade för roligt under inspelningen. Många scener är roliga men jag får intrycket av att det är plötsliga idéer och ogenomtänkta infall som får dominera filmen istället för ett genomarbetat manus eller så är det överarbetat och Turturro har haft svårt att stryka en del scener. Fladdrig var ordet för dagen. Synd för mina förväntningar var höga.

Regi: John Turturro

Betyg: 4/10

Hoppas Sofias val för dagen är roligare.

 

Basmati blues (USA 2017)

I all hast får genforskaren Linda åka till Indien då företagets representant i landet gjort bort sig å det grövsta. Lindas uppdrag är att sälja in företagets nya ris till landets jordbrukare. Riset är rena miraklet då det är motståndskraftigt mot sjukdomar samt innehåller mer näring än vanligt ris. Det blir en kulturchock för den unga genetikern till en början men hon lyckas trots allt charma bönderna så hennes uppdrag verkar gå i hamn. Det som sätter lite käppar i hjulet för Linda är att hon börjar få känslor för en lokal risfarmare som motsätter sig det nya riset. Rajit som han heter anar att det är något lurt med risaffären och visst har han rätt. Bolagets chef har inte berättat hela dealen för Linda.

Basmati blues är ett amerikanskt försök att göra en Bollywood film och på gott och ont lyckas man bra. Ont då man fått med den Indiska nationalism som mer eller mindre präglat de filmer från landet jag hitintills sett. Det blir tröttsamt att ständigt se indierna slå sig för bröstet så fort de får chansen (bildligt talat). Man har även lyckats med att få alla medverkande att agera som naiva barn även detta något som präglar filmer från landet.

Nu kan jag inte basera ett helt lands filmproduktion på de handfull filmer jag hitintills sett men de har mer eller mindre haft dessa element – nationalism och naivitet. Nu är filmen som sagt amerikansk men om jag inte visste bättre skulle jag tro att den var indisk så väl har man lyckats väl med transfereringen. Varför man tagit detta beslut vet jag inte, kanske ville man komma in på den indiska marknaden eller något i den stilen.

På IMBD har rullen betyget 3.6 och det är i mina ögon alldeles för lågt för en film där Donald Sutherland tar några staplande danssteg och sjunger samt att Brie Larson i rollen som Linda är ganska så charmig. Storyn duger och det är tillräckligt med sång, dans och härliga miljöer för att tillfredsställa mina ögon och öron.  Att folk beter sig som barn får man ta och egentligen ska jag inte klaga för tydligen görs filmer i Indien på detta vis, antingen köper man det eller inte. Ibland gör jag detta ibland inte. Denna gång gick det ganska så bra.

Regi:  Dan Baron

Betyg: 5/10

Vad Sofia valt för film denna dag läser ni om här.

Summer holiday (1963 Storbr)

Lillebror slinker in än en gång denna vecka. Han kommer allt som oftast med förslag på filmer han är nyfiken på om de är så dåliga som han anar. Han vet att han med lätthet kan pitcha in en skitfilm hos mig då jag har svårt att motstå dess locktoner. Jag har misstankar om att detta är en raffinerad hämnd över alla sjömansbröst han fick av mig i sin ungdom. Denna gång lyckades han lura i mig att Cliff Richards film Summer holiday var lite av en föregångare till Beatles kalkonrulle Magical mystery tour. Klart jag kände ett stort behov av att se filmen och klart att filmen inte har ett skit med Magical mystery tour att göra.

Likt The Wizard of Oz börjar filmen i svartvitt. Det är ett grått och regnigt England som presenteras men när mekanikern Don dyker upp med en dubbeldäckare blir filmen så där härligt färgglad som bara filmer från 50 och 60 talet kan bli. Don har gjort en deal med bussbolaget: Rustar man upp bussen och kör den till södra Frankrike kan bussbolaget av någon outgrundlig anledning tänka sig att Don får bli chef för en hel flotta av kontinentala dubbeldäckare. Grabbarna rustar upp bussen till tonerna av en glad melodi och sätter av söderut. På vägen mot Paris plockar man upp några tjejer samt en fripassagerare och byter destination till Aten då tjejerna har ett gig där. Vad de inte vet är att fripassageraren är en amerikansk tjej på rymmen från sin överbeskyddande mamma som letar efter sin dotter.

Om jag bara ser till det visuella så är jag förtjust i dessa härliga färgglada filmer från förr. Miljöerna med ett färgglatt Europa är mysiga och jag får en längtan efter att åka buss.  Musiken är trallvänlig och jag har gått och nynnat på titellåten hela veckan. Filmen som sådan är iofs lite småcharmig men ack så tråkig. De åker som sagt buss och hamnar under resans gång på små äventyr som är lagom oengagerande. Om man inte är ett jättefan av Cliff Richards finns det nog roligare filmer att se.

Regi:  Peter Yates

Betyg: 4/10

Sofias val finns här

Klart att jag som extra bonus bjuder på titellåten.

 

Den lilla sjöjungfrun (1989 USA)

Den här filmen gjorde att jag plötsligt började argumentera på samma vis som Donald Trump. Usch! När lillebror frågade vilka filmer jag skulle ha med i musikalveckan blev han en besserwisser när Den lilla sjöjungfrun kom på tal. Enligt honom (och han HAR säkert rätt) är dagens rulle inte en musikal. En musikal ska enligt studiosystemets bestämmelser från 30-talet innehålla minst sex ordentliga sånger. Det hettade till och jag sa likt den orangefärgade mannen i västerled: ”Jag bryr mig inte om vad du säger för mig känns det som en musikal därför är det en musikal”. Där dog diskussionen när Marcus insåg att han hade med en Värmlands Trump att göra. Så dagens rulle får ni ta med en nypa salt då det troligen är en katt som smugit sig in bland hermelinerna.

Ariel är dotter till sjökungen Triton och enligt honom är hon ohälsosamt intresserad av människornas värld. Triton anser att dessa varelser är barbariska fiskätare och bör undvikas i möjligaste mån. Ariel lyssnar naturligtvis inte på sin far och under en upptäcktsfärd till ytan räddar hon en prins och blir till på köpet blixtförälskad i honom. Pappa Triton ställer sig helt oförstående och i desperation vänder sig Ariel till sjöhäxan Ursula som erbjuder ett av filmhistoriens sämsta deal. Ariel får ben men förlorar sin fantastiska sångröst. För att förvandlingen ska hålla i sig måste Ariel få prinsen att ge henne kärlekens kyss innan den tredje dagen tar slut annars blir hon Ursulas slav. Korkat nog går Ariel med på detta och att Ursula ska spela rent spel finns inte på kartan.

Den lilla sjöjungfrun tog mig med storm när den kom. Disney hade inte gjort en vettig film på många år och deras animationer var ganska slappa, med några få undantag hade de inte gjort en bra film sedan Robin Hood i början av 70-talet. I Den lilla sjöjungfrun lyckas man mixa en bra story med snygg animation och en antal (men kanske inte så många som sex) mycket bra sånger. Det är nog bara Skönheten och odjuret som har en bättre sångrepertoar bland Disneys filmer. Jag var helt såld.

Nu vid en omtitt har filmen stått emot tidens tand ganska så väl. Animeringen har väl tappat en del av sin lyster men den är fortfarande långt från bottennoteringar som t.ex Aristocats. Finalen är lite slappt skriven men Disney är ofta förtjusta i att låta sina skurkar gå klantiga öden till mötes. Den största gåtan för mig är dock vad Ariel ser hos den ganska så träiga prinsen något bättre kunde hon väl hittat? Trots dessa skavanker står sig filmen väl och hör till en av mina favoriter bland bolagets s.k klassiker – vem som nu bestämmer att de är det. Kanske Trump?

Regi: Ron Clements, John Musker

Betyg: 8/10

Sofia har troligen en riktig musikal att berätta om idag

Anna and the apocalypse (2017 Storbr)

Det lackar mot jul men Anna har ingen julefrid i själen. Hennes far har fått reda på att hon tänker ta ett sabbatsår från studierna för att resa, något han ogillar, hennes bäste vän John vill gärna att vänskapen utvecklas till något annat och skolans mobbare Chris kastar lystna blickar efter henne. Det kanske kan vara skönt då att staden/landet/världen? kastas in i en zombieapokalyps så man slipper alla vardagliga problem. Utbrottet sker snabbt och Anna och några vänner har förskansat sig i stadens bowlinghall när de hör att skolan är stället man ska samlas på. Vännerna ger sig ut på en vandring mot skolan där de får kämpa mot zombifierade julhandlare, snögubbar och jultomtar mixat med lite sång och dans.

Steffo tipsade mig om denna film som påstår sig vara en mix av La la land och Shaun of the dead. Det är att ta i tycker för så bra är inte filmen. Jag har inga problem med genremixen då det är tänkt att vara en komedi. Det hade varit svårare med denna blandning om filmen varit menad som en riktig skräckis. Skådisarna var okända för mig men det sköter både sång,dans och agerande bra. Låtarna håller genomgående hög klass och ett par stycken var faktiskt så bra att de satte sig på direkten.

Mitt problem med filmen var att den är ganska så rolig till en början men ju närmare finalen man kommer desto mörkare blir berättelsen. Det gav liksom lite smolk i min glädjebägare. Trots en och annan käck sång kunde inte min stämning höjas efter att ett par sympatiska rollfigurer strukit med. Jag vill nästan gå så långt att påstå att det kändes opassande att man börjar sjunga och dansa i samband med att nära och kära strukit med. Nu vet jag att detta sker av och till i musikalernas underbara värld med de filmerna har en annan känsla från start. Det kan falla sig som så att jag är överkänslig i detta fall och en och annan kan säkert rycka på axlarna åt min invändning. Filmen är i vart fall sevärd.

Regi: John McPhail

Betyg: 6/10

Sofias film för dagen

 

The Wizard of Oz (1939 USA)

Musikalveckan startar med en gemensam film. Denna gång föll valet på klassikern (för det måste man väl kalla denna film) The Wizard of Oz. Det torde vara en film som de flesta åtminstone hört talas om. Den är baserad på L.Frank.Baums första bok (det skulle bli ett antal) om landet Oz.

Dorothy som bor i Kansas sveps med i en tornado som lyfter upp hela hennes hus där hon och hennes hund Toto tagit sin tillflykt. När huset landar har Dorothy hamnat i landet Oz. Huset har landat på en ond häxa vilket gör att Dorothy firas som en hjälte av landets invånare,Munchkins,  småväxta människor (det påstås att detta är Hollywoods största dvärgscen) som talar med heliumröster och om ni frågar mig ger ett avsevärt obehagligare intryck än filmens häxor och flygande apor. Den goda häxan Glinda dyker upp och informerar Dorothy att hon bör gå till staden Oz för att där träffa trollkarlen som kan hjälpa henne komma hem. På vägen mot Oz får Dorothy sällskap av tre udda figurer, ett lejon, en fågelskrämma och en plåtgubbe som alla behöver trollkarlens hjälp. Det onda häxan västan smider samtidigt onda ränker då hon vill lägga beslag på Dorothys rubinskor som hon tagit över från den döda häxan.

Jag var lite osäker på vad jag skulle tycka om filmen. Det var ett tag sedan jag såg den sist och när jag då såg den fann jag filmen vara märklig iofs på ett positivt vis men smaken kan ändras med åren. När eftertexterna rullade kom jag till insikt att jag gillar filmen än mer denna gång. Det är en film som i sina stunder är både märklig och teatralisk så det förslår. Bert Lahr (lejonet),Billie Burke (Glinda) och Margaret Hamilton (Wicked Witch of the west) spelar som de stod på en teaterscen. En del av sångerna är allt annat än bra men de är så konstiga att jag inte vill vara utan dem. Munchkinsången (speciellt lollipopguild sekvensen) är som hämtad ur en mardröm och lejonets vibratosång så skär i mina öron.

Samtidigt är filmen en fest för ögat. Till skillnad mot Kansas som gestaltas i brunt i filmens början flödar Oz av färger och detaljer. Scenografin är utsökt och man verkar inte ha sparat på något när det rör att frammana bilden av ett sagoland. Storyn är ganska så enkel men den innehåller en och annan vändning och klurighet som ger den lite extra krydda. The Wizard of Oz är en film som skaver lite i sina stunder men den har något extra som gör att filmmagi skapas.

Regi:  Victor Fleming, George Cukor

Betyg: 8/10

Vad Sofia tycker om filmen kan ni läsa här

The Greatest showman (2017 USA)

Barnum kommer från fattiga förhållanden men lyckas förverkliga sina drömmar då han öppnar en spektakulär show i New York i slutet av 1800 talet. Han bjuder sin publik på vilda djur, dvärgar, skäggiga damer och annat smått och gott. Tråkigt nog så ses inte hans show med blida ögon av vare sig societeten som anser den inte vara fin nog eller delar av befolkningen som blir obekväma av showsällskapet då de ser annorlunda ut. I ett obetänkt beslut för att bli respektabel kontrakterar Barnum sångerskan Jenny Lind för en turné, ett beslut som kan kosta honom både sin show och familj.

Jag gillar musikaler, när folk tar ton i tid och otid i en film är halva slaget vunnet. Däremot är det inte alltid man lyckas med att i samma film ha med både snygga dansnummer och bra låtar. Denna kombination kan många gånger vara svår att uppnå ofta får jag den ena (Cabaret – låtarna) eller det andra (West side story – dansnumren) men av och till blixtrar det till t.ex Singing in the rain eller La La Land. Nu kan jag även sälla The Greatest Showman till denna skara. När jag såg filmen hade jag tänkt att kolla in någon halvtimme då timmen var sen för att klämma resten av filmen vid senare tillfälle men jag blev sittandes kvar speltiden ut alldeles förtrollad.

Jag har ingenting att invända, inte en låt eller dansnummer var överflödigt, skådisar och miljöer var top-notch och man lyckas även med slänga in ett och annat fint budskap om b.la allas lika värde som vi alla vet är den rätta vägen att gå men ack så svår att följa. I.o.f.s var budskapet övertydligt men det gled liksom in i handlingen ganska så smidigt så jag slapp sitta och känna att det kördes ned i halsen på mig – något som sker allt för ofta. Jag är snål och sätter en 9/10 men det betyget lär höjas vid en omtittning för denna film har jag inte sett för sista gången.

Regi: Michael Gracey

Betyg: 9/10

It’s Always Fair Weather (1955 USA)

Vid krigsslutet lovar de tre vännerna Ted, Doug och Jackie att de ska ses på samma bar om tio år. Åren går och de skaffar sig alla egna liv men när så tio år gått ses de mot alla odds igen. Tråkigt nog har deras liv förändrats så pass mycket att de inte riktigt drar jämt. Mötet blir ganska misslyckat och de skiljs åt som ovänner. Ödet har dock annat i beredskap och via ganska så invecklade turer som b.la innehåller en tv-show, lite kärlek en radda med sång och dansnummer samt en boxningsmatch återförenas de tre igen.

Denna veckas sista film innehåller som brukligt en film med min musikalfavorit Gene Kelly. It´s always fair weather anses vara den sista stora MGM musikalen som innehöll både sång och dans. Det är även här Kelly genomför ett av sina sista stora dansnummer. Scenen där han steppar loss på ett par rullskridskor är helt makalös. Filmen togs emot med lite blandade känslor, kanske därför att den (för att vara en MGM -musikal) var relativt mörk med temat förlorad vänskap. Filmen slutar också lite vemodigt men för den del inte olyckligt. Nån måtta får det lov att vara!

Jag gillade filmen, bra dansnummer, helt ok sånger, en story som berörde mig samt en del scener som var lite utanför ramen vad man är van vid b.la ett sångnummer med en gubbkör som är ganska så sliten. Kelly är som alltid bra och resten av ensemblen sköter sig snyggt. Jag fick i varje fall vad jag ville ha när jag slog mig ned för att se en MGM-musikal. Jag har i runda tal ca 120 stycken kvar att se från detta bolag så någon större brist på underhållning lär jag inte drabbas av.

Regi: Gene Kelly & Dan Daile

Betyg:7/10

Sofa avslutar musikalveckan med den här filmen.

Så vart det slut för denna gång men vi ses väl om ett år? Eller hur Sofia?

Pink Floyd: The Wall (1982 Storbr)

En popstjärna får ett nervsammanbrott på ett hotellrum när hans fru är otrogen. Uppenbarligen har hans kontakt med människor gjort att han valt att isolera sig från mänskligheten. Pink som popstjärnan heter har förlorat sin far i andra världskriget, lärarna på skolan var sadistiska, hans mor var överbeskyddande och spiken i kistan är nu fruns (i mina ögon mycket förståeliga otrohet då Pink verkligen inte verkar vara en kul snubbe att umgås med) otrohet. Pink bryter samman och får en hallucinatorisk dröm om att han är en fascistisk ledare, drömmen är så hemsk att hans inre medvetande dömer honom till att riva den mur han byggt upp mot mänskligheten. Det är filmens handling…typ…..kanske….möjligtvis?

The Walls regissör Alan Parker kallat filmen för världens dyraste studentfilm och Gerald Scarfe som gjorde de animerade sekvenserna i filmen förstår inte hur någon kan tycka om eländet. Dessa uttalanden kan möjligtvis ha sin förklaring i att detta är en film där uttrycket för många kockar… passar in då Pink Floyds frontman Roger Waters hade mååånga synpunkter över hur filmen skulle göras och vad jag förstått drog han och Alan Parker inte jämt.

Så illa är det inte riktigt och jag tycker nog att Pink Floyd: The Wall är en film som duger gott och väl även om den är lite väl pretentiös. Jag är iofs partisk i frågan då jag är mycket förtjust i albumet. Övriga tittare som kanske inte har Pink Floyd som sitt favoritband får en nittiominuters rockvideo med en hel del läckra bilder men kanske inte så mycket mer. Handlingen blir lite löjlig och jag kan nog tycka att huvudpersonen verkar vara en gnällig fan men på det hela är filmen sevärd åtminstone om man gillar skivan.

Sofias val för dagen

Regi: Alan Parker

Betyg: 6/10

 

The Apple (1980 USA)

Den här filmen fick dess regissör att göra en Bergman (försöka ta livet av sig pga usla recensioner). Publiken var i uppror under premiärvisningen och den har vunnit ett och annat pris som sämsta film. Själv har jag jagat The Apple likt den heliga Graal sedan jag hörde talas om rullen för ett par år sedan och kunde redan efter fem minuters tittande konstatera att filmen med råge infriade mina förväntningar. Detta trots att man skippade den tänkta öppningsscen med gud och djävulen i duett bland vilda djur och skådisar utklädda till dinosaurier. En tiger rymde, elefantens betar trasslade in sig i scenografin och dinosaurieskådisarna svimmade av värmeslag. Synd för vilket öppningsnummer det hade blivit

Filmen The Apple var en av de första filmerna som producerades av det numera mytomspunna och nedlagda(?) bolaget Cannon. Varför man satsade på en musikal vet jag inte men kanske tänkte man rida på vågen från Saturday night fever och Grease ?Storyn är förlagd i framtiden närmare bestämt 1994 där den onde skivbolagsbossen Boogalow, spelad av f.d Bondskurken Vladek Sheybal (han har två sångnummer som inte lär glömmas i första taget) styr världen med hjälp av tuff diskomusik. När det präktiga paret Bibi och Alphie fångar publikens intresse med finstämd sång om kärlek försöker Boogalow locka dem till sitt artiststall. Bibbi faller för frestelsen och Alphie ska nu försöka rädda henne och han får oväntad hjälp av Gud som leder ett hippiekollektiv.

Ungefär så där kan man summera handlingen och man anar redan nu vart det gick fel. Om filmen gjorts med glimten i ögat som t.ex Reefer madness – The Movie musical hade resultatet kunnat bli annat men filmens regissör och tillika manusförfattare tar sin historia på djupaste allvar vilket gör att det bara blir skrattretande dåligt. Filmen är relativt påkostad, man har satsat på koreografi, kläder och sångerna är ganska catchy men det blir bara fel. Jag skrattar högt under ett flertal av dansnumren då allt som tänkas kan går överstyr. När Alphie förförs av Boogalows medhjälperska dansar folk i bakgrunden i en koreografi som ska föreställa olika samlagsställningar och när det görs utan glimten i ögat blir resultatet därefter (fast jag undrar om denna dans hade kunnat tas på allvar i något sammanhang?). The Apple är kort och gott ett enda gigantiskt feltänk, en film gjord av en man som helt missat poängen och troligen inte hade någon i produktionen som drog i handbromsen.

Däremot är filmen bland det mer underhållande jag sett på år och dar och det är en film vars minne jag varsamt kommer att vårda tillsammans med ”mästerverk” som Troll 2, Slugs, The Room och andra alster som är större än livet självt. Något betyg blir det inte för hur kan man sätta betyg på något som detta:

Regi: Menahem Golan

Sofias val för dagen kan ni läsa om här

EMO the musical (2016 Australien)

Efter att ha demonstrativt hängt sig sex gånger på skolgården blir Ethan reglerad och hamnar på en ny skola med namnet Happy Seymore high (Happy är ett tillägg till skolans ursprungliga namn då den sponsras av ett företag som säljer antidepressiva läkemedel). Ethan går med i skolans alternativa rockgrupp Worst day ever och får nu äntligen likasinnade kompisar att hänga med. Dvs killar och tjejer med kajal under ögonen som lyssnar på The Cure, My chemical romance och stoltserar med sina självskador. Det som ställer till det är att han också blir kär i den kristna tjejen Trinity något som vare sig Ethans bandmedlemmar eller Trinitys bibelgrupp uppskattar. Ethan blir tveksam över vilket ben han ska stå på: Dop eller nihilism.

Först och främst vill jag tacka Fiffi som rekommenderade filmen för detta var en alldeles ljuvlig liten skapelse till musikal. Bra musik med roliga texter, en lättsam ironisk handling som sparkar (dock inte hårt) åt alla håll och kanter samt två alldeles bedårande skådisar, Benson Jack Anthony(Ethan) och Jordan Hare(Trinity), i huvudrollerna.

Det finns faktiskt inte så mycket att säga om filmen. Det är en film som är charmig, roar, underhåller och jag fick en rejäl energikick av att se den. EMO the musical gav mig samma positiva känsla som jag fick av den ljuvliga Sing street härom året och då borde man begripa att denna film är sevärd.

Hoppas Sofia har haft lika trevligt med sitt filmval för dagen.

 

Regi: Neil Triffett

Betyg:8/10

The 5000 fingers of Dr.T (1953 USA)

Jag känner att det är hög tid att vi tar ett snack om Dr.Seuss. Karln var tydligen en älskad(?) barnboksförfattare på andra sidan Atlanten. Det har gjorts en hel del filmer på hans böcker b.la Grinchen, Katten i hatten och dagens rulle. Jag begriper inte vad det är med denne karl som gör honom älskad. Hans berättelser fyller mig med både obehag och irritation. Grinchen har jag aldrig sett klart de jag mår lite dåligt av de där figurerna med uppnäsor, ja allt med Dr.Seuss känns bara djupt olustigt. Jag kan nog ta och konstatera att jag litar inte ett ögonblick på denne man, han verkar vara en ruggig typ som gömmer sig bakom en fasad av mysighet.  Hur kan det då komma sig att jag väljer en film av denne barndomsmarodör? Lillebror Marcus hade filmen som önskemål och dumsnäll som jag är beviljade jag hans önskan.

Naturligtvis var filmen så hemsk och obehaglig som jag befarade. En äcklig liten unge drömmer sig bort från sina trista pianoövningar och hamnar i ett Dali-liknande palats där hans pianolärare Dr Terwilliker härskar. Dr.Terwilliker har hypnotiserat pojkens mamma och ämnar gifta sig med henne. Den äckliga lilla ungen ska nu försöka befria mamman och alla barn den onde pianoläraren har fängslat då de ska inviga hans jättepiano nästa morgon. Förhoppningsvis kan kanske palatset rörmokare hjälpa honom.

Klart som korvspad att filmen fyllde mig med obehag. Tvillingar på rullskridskor med sammanväxt skägg, hemska mössor, och över hela anrättningen en fernissa som ger mig en känsla av att detta skapats av en man som inte alls tycker om barn utan bara är konstig. Värst är att filmen är både seg och tråkig och inte det minsta underhållande. Trist musik och kassa skådisar även om Hans Conried som spelar Dr.T var ganska så underhållande i sitt överspel. För övrigt så floppade filmen men det lär väl inte förvåna någon.

Ber en stilla bön att Sofia haft en angenämare upplevelse

Regi: Roy Rowland

Betyg: 2/10 och det är Hans Conrieds förtjänst och inget annat.