Under ditt parasoll (1968 Sverige)

Filmen utspelar sig krig sekelskiftet där en promenadorkester får noter och en elgitarr som tack för att de räddat en man undan en ilsken hund. Ett par skurkar, Hårding och Speting, vill komma över  noterna och kidnappar därför den unga stiftsjungfrun Louise Äppelpaj. Då en spirande romans mellan Louise och orkesterledaren Sven-Ingvar börjat skönjas ser denne sig tvingad att gå med på kidnapparnas krav, nämligen att resa till USA och staden Desperado city där flickan ska bytas mot noterna.

Av skäl förlorade i historiens dimmor beslutade dansbandet Sven-Ingvars sig för att göra en långfilm. Med mycket pengar och lite kompetens lyckades man med att driva sig själva till ruinens brant. Budgeten spräcktes och publiken svek, det sistnämnda är förståeligt då detta är en film som även om den har en hel del förtjänster är ganska så tråkig. Möjligen var det största misstaget var att anlita den svenske demonregissören Ragnar Frisk men å andra sida var han kanske den ende som ville ta i manuset med tång.

Det finns en del filmer som sakta men säkert är migränframkallande under titten. Under ditt parasoll hamnar nästan i den fållan. Sven Ingvars hade många förtjänster men skådespeleri var inte en av bandets starkare grenar. De ger ett yrvaket intryck och känslan av att bandet inte alls är med i matchen är högst närvarande. Filmen är fullproppad med skämt som får mig att stöna högt t.ex ”Titta det är en fluga i taket! Jaså jag trodde det var en slips.” Dessa scener varvas med obegripliga och surrealistiska sekvenser och alla inblandade gör sitt bästa för att göra sitt sämsta. Så helt katastrofal är inte filmen.

Samtidigt går det inte att sticka under stol med att kostymerna är utsökta, det är härliga färger och miljöer (undantag för den västernstad som byggdes upp i Jugoslavien) samt att även om jag inte är något större fan av dansbandsmusik måste man ändå ge genren ett erkännande att den i brist på annat är oförarglig, smått trevlig och i sina stunder något roande.

Det som slår mig efter titten är att Ragnar Frisk i mångt och mycket påminner om David Lynch. Nu saknar iofs Frisk Lynchs känsla för estetik men de båda regissörerna verkar vara ohälsosamt förtjusta i halvdana skådisar, märkliga repliker, surrealistiska situationer och migränframkallande scener. Kanske Lynch har en samling Friskrullar i hemmet?

Regi: Ragnar Frisk

Betyg: 4/10

An American in Paris (1951 USA)

Finalen på denna musikalvecka blir en film med Gene Kelly. En vecka i musikalernas tecken känns inte riktigt komplett för mig om jag inte har med en film med antingen Kelly eller Fred Astarie. Personligen är jag mer förtjust i Kelly än Astaire, den senare är möjligtvis den bättre dansaren än de två men Kelly har mer karisma.

Dagens rulle utspelar sig bland härliga kulisser som ska föreställa Paris. Här lever den fattige amatörkonstnären Jerry. Han hankar sig nätt och jämt fram på sitt måleri tills han en dag får en rik sponsor i form av den rika kvinnan Milo. Hon är nog mer intresserad i Jerry än av hans alster, Han faller i sin tur som en fura för expediten Lise. Detta utvecklas till en kärlekskvadrat då expediten i sin tur har en fästmän, Henri,  som oturligt nog är god vän med Jerry. Då ingen av de inblandade är ärlig med sina intentioner blir naturligtvis en jättefnurra på tråden.

Det är just det sistnämnda jag har lite svårt för i filmen. Vare sig Jerry eller  Lise är speciellt ärliga, Jerry tar villigt emot Milos stålar men döljer att han är kär i en annan, Lise berättar inte för vare sig Jerry eller Henri om sina kärlekskval. Fast å andra sidan om de hade varit ärliga från start hade det inte blivit någon film.

Som ni märker är det inte storyn som är filmens styrka utan de härliga kulisserna, regnbågsklara färgerna och Kellys dans och sånger som gör denna film sevärd. Synd bara att filmens bästa låt I got rythm måste förstöras av en massa ungar i bild. Det som gör att filmen blir liiiite seg är finalen som består av än en av dessa drömsekvenser som Hollywood verkade vara förtjusta i när det rör musikaler. En kvart med bara dans är i längsta laget även om det är snyggt gjort. Då klarade La la land av sin drömsekvens avsevärt bättre.

Sofias val för denna sista dag kan ni läsa om här.

Regi: Vincente Minnelli

Betyg: 6/10

Då var veckan över för denna gång men vi ses väl nästa år? Passar på att tacka min partner in crime för ett förnöjsamt samarbete.

Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat (1999 Storbr)

Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat (puh!) handlar om den bibliske bekantingen Josef för de som inte känner till hans historia (skäms på er då ni sov under religionslektionerna) kommer här en kort recap. Jakob har tolv söner men favoriserar sonen Josef. När denne får en färgglad dräkt av sin far är måttet rågat för brorsorna som slänger ned Josef i en brunn för att sedan sälja honom som slav. Josef hamnar i Egypten och resten av storyn får ni läsa om i bibeln.

Denna musikal är skriven av radarparet Tim Rice (text) och Anthony Lloyd Webber (musik) och den följer den bibliska historien ganska så väl.

Det som till en början främst fångade mitt intresse var rollistan med b.la Joan Collins, Richard Attenborough och Benjamin Ingrosso Donny Osmond i huvudrollen som Josef. Nu vart det inte så illa som det låter utan alla inblandade sköter sina kort väl. Benjamin Donny visar upp ett ansikte som skulle kunna pryda omslaget på Vakttornet med ögon som brinner av religiös glädje (tänk Carola any day) och naturligtvis har han tänder så kritvita att det ser ut som han har ett piano i käften (minus svarta tangenter). Mot alla odds störde jag mig inte alls på denne religiöse posterboy men det fanns annat i filmen som var mindre angenämt.

Filmen har nämligen en berättare som fungerar som brygga mellan de olika scenerna. Hon spelas av Maria Friedman och denna filmversion skulle lika gärna kunnat heta Friedmans käft. Redan när hon tar ton i öppningsscenen blir jag irriterad. Det kan bero på att hon art-ti-ku-ler-ar allt hon sjunger och hela hennes käft får arbeta övertid. Till slut sitter jag bara och glor på denna hemska mun i 90 minuter. Det andra problemet har med barn att göra och ni vet nog alla vid det här laget vad jag tycker om barn på film så vi lämnar denna fråga för denna gång. Jag lär återkomma i ämnet. Det var också lite suspekt att när man sjöng en sång om slaveri så zoomade man av en händelse(?) in två färgade flickor men det kanske bara var slumpens outgrundliga vägar precis som att filmens Calypso låt framfördes av en svart sångare som var bra på att rulla med ögonen och se lite lagom crazy ut.

Om jag bortser från att jag alltid haft viss förståelse för Josefs bröders handlande och ansett att Jakob var en tämligen usel förälder som egentligen skulle vara den som hamnade i brunnen är Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat  (puh!) en klart godkänd musikal. Låtarna flyter på bra, det är en hel del småroliga rim, scenografin och kostymerna är top-notch och filmen blir aldrig tråkig. Slutomdömet blir att jag gärna skulle vilja se denna musikal live om den av en händelse skulle dyka upp. Vem som skulle spela Josef? Det svaret är givet.

Sofia presenterar också en musikal denna dag.

Regi: David Mallet

Betyg: 6/10

Sing street (2016 Irland)

Conor har det inte så lätt. Hans föräldrar bråkar dagarna i ända och till på köpet tvingas han att byta skola. Där stöter han på Ann som påstår att hon är modell. För att imponera på henne frågar Conor om hon inte vill ställa upp som skådis i en rockvideo som hans band ska spela in. Ann tackar ja och det enda Conor nu behöver göra är att starta ett band och skriva några låtar. Ett annat problem är att Conor inte verkar ha någon som helst susning om rockmusik. Turligt nog är hans haschrökande storebror Brendan bättre bevandrad inom området och snart är bandet Sing street igång.

När man snubblar över filmer som Sing street kan man inte bli annat än lycklig. Denna film var en rejäl vitamininjektion för både kropp och själ. Trots att filmen utspelar sig i ett sunkigt Dublin på 80-talet med människor som tappat hoppet, splittrade hem och sadistiska lärare så fullkomligen sprudlar den av livsglädje.

Om man bortser från att Conor och hans kompisar verkar kunna spela i det närmaste gudabenådad musik på direkten finner jag inga plumpar i filmens protokoll. Skådisarna är otroligt bra och bortsett från Maria Doyle Kennedy och Aidan Gillen helt okända, åtminstone för mig. Rollfigurerna väcker ett intresse hos mig som gör att jag vill veta mer om deras liv och hur deras liv kommer att utvecklas. När eftertexterna rullar vill jag helt enkelt ha mer av Conor och hans vänner. En extra bonus är att musiken är fantastisk.

En rolig detalj är att när Conor ber sin storebror om inspiration när han ska skriva låtar suger Conor åt sig broderns musiklektioner som en tvättsvamp och de nya låtarna präglas av det han nyss hört. Bandet vandrar därmed i musikstil mellan The Jam, Hall & Oates och The Cure och var låt är som att den framförs av ett helt nytt band.

Det enda kruxet med filmen är att det är tveksamt om filmen kan kallas för en renodlad musikal, den är nog mer av en musikfilm då de låtar som framförs görs via repetioner, videoinspelningar och konser men kan jag ha med Rhinestone (inga likheter som har med kvalitet att göra utan att de båda är musikfilmer) i musikalveckan kan jag ha med Sing street. Därmed basta! Och kära läsare gör er själva en tjänst: TA OCH SE FILMEN!

Regi: John Carney

Betyg: 9/10

Sofias film för fredagen.

Pang i bygget (1965 Sverige)

pang_i_bygget_65Pang i bygget var det tredje och sista försöket att lansera en filmserie med Thore Skogman i huvudrollen. Tydligen hade man förhoppningar att Thore skulle bli en ny Åsa Nisse men trots att (eller kanske tack vare) regissörslegendaren Ragnar Frisk stod bakom kameran så blev det inte mer än en trio filmer.

Handelsmannen Skog har det bekymmersamt då de tre bröderna Grym gör allt för att konkurrera ut honom och därmed få monopol på stadens handel. Skogs räddning kommer i form av den unga tjejen Dockan (Lill Babs i mycket märklig peruk (?) ) som med sin outtröttliga energi lyckas få handlare Skog på fötter igen. Bröderna Grym byter nu måltavla och försöker ta över stadens folkpark som är Skogs ögonsten.

På DVD omslaget kan man läsa att detta var en publiksuccé och en av 60-talets största skrattfester som b.la möttes av applåder i Jönköping. Av dessa tre tre påståenden kan jag dra lika många slutsatser: Filmutbudet måste ha varit extremt magert 1965. 60-talet måste ha varit ett ovanligt tråkigt årtionde och slutligen måste livet i Jönköping på den här tiden ha varit oerhört torftigt. Inga större fel på filmen men speciellt rolig var den inte mest bara lite märklig och taffligt gjord. Då det är Frisk bakom kameran kommer den där känslan av att man filmar så länge pengarna räcker för att sedan se vad resultatet blir smygande. Desto roligare är filmens digra rollista: Thore Skogman, Lill-Babs, Åke Fridell, Gösta Krantz och Julia Cæsar för att nämna några.

Det blir aldrig tråkigt och filmen puttrar på maklig takt med en del käcka sångnummer som kastas in här och där. Den sångerna Jag längtar tillbaka till fornstora da’r  (Skog sjunger om att han längtar tillbaka till den tid då kvinnan stod i köket) samt klassikern Pop opp i topp sticker ut lite extra. Den sistnämnda låten präglas roande nog av en hellre än bra koreografi. Slutligen berikas vi med med popbandet The Strolling stones och ett mindre tumult på dansbanan, så mycket mer har inte ”en av 60-talets största skrattfester” att erbjuda. Gåtan över Lill-babs rollfigurs namn kvarstår dock länge efter att musiken tystnat. Vem i hela fridens namn vill lystra till smeknamnet Dockan? Jag testade på min fru men det föll inte i god jord.

Avslutningsvis bör jag erkänna att jag trots allt blev lite sugen på att se de övriga två filmerna i Frisks Skomantrilogi.

Regi: Ragnar Frisk

Betyg: 5/10

Sofias val för dagen? Varsågoda.

 

Copacabana (1947 USA)

Carmens agent och tillika fiancé Lionel lyckas  sälja in henne som sångerska på nattklubben Copacabana. Problemet är att klubbens ägare vill att Lionel ska skaka fram en till sångerska annars blir det inget kontrakt. Då Carmen och Lionel är panka och smått desperata kläcker han den för ögonblicket lysande iden att låta flickvännen spela två olika sångerskor. Med hjälp av en blond peruk och slöja blir nu Carmen fransyskan Fifi. Om inte detta var stressigt nog för den stackars Carmen som får flänga mellan sina uppträdanden så blir det än värre när nattklubbsägaren Steve verkar fatta tycke för Fifi. Problemen blir högst påtagliga när Hollywood vill skriva kontrakt med Fifi. Lionel och Carmen måste nu på något vis göra sig av med den icke existerande fransyskan.

Lionel spelas av Grucho Marx som även här är i iklädd samma påmålade mustasch som i filmerna med Bröderna Marx. Groucho spelar samma roll som i Marxfilmerna. Blixtsnabba repliker, förolämpningar, notorisk kvinnojägare mixat med absurda upptåg. Jag uppskattar hans humor och det är filmens stora behållning men samtidigt kan jag tycka lite synd om skådisen som verkar ha fastnat i att spela exakt samma roll i film efter film.

Carmen Miranda i rollen Carmen är ett kapitel för sig. Troligtvis är hennes karaktär skriven att vara en eldig latinska vilket hon också spelar men det blir mest en schablonfigur. Hon grimaserar och rullar med ögonen och filmens stora gåta är hur Lionel charma henne. Mirandas huvudbonader är en parad av märkliga kreationer och jag kan inte slita blicken från dessa monstruösa skapelser. Hur någon frivilligt gått klädd i dessa ting är en annan gåta.

Tråkigt nog hade Copacabana varit en bättre film om den inte varit en musikal. Det är en förnöjsam komedi som av och till är riktigt rolig men filmens sånger är inte speciellt medryckande (trots en del försök med latinska takter) och drar ned filmens tempo rejält. De flesta numren framförs på Copacabanas scen och är lättförglömliga. Värst är sångaren Andy Russells smöriga sånger som får en att börja titta på klockan. Copacabana blir därför något så märkligt som en musikal som skulle vinna på att inte vara det är, en musikal.

Regi: Alfred E. Green

Betyg: 4/10

Sofias val för dagen kan ni läsa om här

The Lure (2015 Polen)

1450347092966-jpegTvå sjöjungfrur Silver och Golden är på väg till Amerika men beslutar sig för att göra ett uppehåll i Warszawa. De flyttar in hos en familj som jobbar på en nattklubb och börjar arbeta där som sångerskor. De två sjöjungfrurna kommer i konflikt med varandra då Golden inte kan avhålla sig från av glufsa i sig folk och Silver blir förälskad i en av familjens söner. Det blir skarpt läge då Silver blir så förälskad att hon är villig att genomgå en plastikoperation för att bli av med sin fiskstjärt för att kunna gifta sig. Hon kommer i samband med denna även förlora sin röst.  Golden gör nu allt i sin makt för att stoppa systerns tokerier.

Jag vet inte varför men plötsligt hamnar jag framför filmer av detta slag. En polsk musikal (enligt IMBD landets första) om sjöjungfrur – tror inte jag hade kunnat tänka ut storyn själv. Filmen är originell, intressant och har något trolskt över sig  men det är som sagt en musikal och i detta fall har man varit för frikostig med det musikaliska, Det sjungs så mycket att delar av handlingen blir lite vag. Fast å andra sidan är detta nog en film där det nog är bäst att bara acceptera sakernas tillstånd. Då filmen som sagt är fullproppad med musik är det synd att den inte är speciellt bra. Det kan i och för sig ha sin förklaring av att jag inte är så van vid polska som språk och låtarna kan då tappa en del av sin charm.

Till filmens styrkor ligger en ganska så intressant och engagerande story. De två tjejerna som spelade Silver och Golden gör det bra och filmens final är hjärtskärande. Om det är en rekommendabel film eller inte är svårt att säga men den var åtminstone som sagt originell.

Regi: Agnieszka Smoczynska

Betyg: 5/10

Sofias val för dagen finner ni här

West side story (1961 USA)

I vanlig ordning startar jag och Sofia musikalveckan med en gemensam film. Denna gång föll valet på en riktig klassiker nämligen West side story, en film bloggaren Steffo hyllade till den milda grad under ett Snacka om film avsnitt att Fiffi undrade om han blivit sponsrad av filmbolaget.

Trots att jag sett en hel del musikaler har denna rulle gått mig helt förbi, varför vet jag inte. Det kan bero på att jag inte funnit att ännnu en Romeo & Julia story varit speciellt upphetsande. Istället för Verona och de två familjerna Montague och Capulet utspelar sig berättelsen på Manhattans west side där två rivaliserande gäng krigar mot varandra, The Jets och The Sharks. Nu är filmen gjord på 60-talet så de mest dramatiska vapen man använder sig av är stiletter och knytnävar – den som suktar efter shootouts lär bli besviken. I denna osäkra miljö spirar kärleken mellan Maria som är syster till ledaren för the Sharks och Tony, en tidigare ledare av The jets. Den brännande frågan är nu kommer deras kärlek att besegra hatet mellan de två gängen?

Att kalla West side story för en musikal kan vara lite missvisande då den i sina stunder är mer av en balett. I många av filmens scener framförs storyn med hjälp av dans istället för med sång. Öppningsscenen är riktigt häftig där dansen förmedlar rivaliteten mellan de två gängen. Det är just dansen, de starka låtarna (jag kände igen var och varannan låt) samt de härliga färgerna som är filmens styrkor. Just färgerna får mig att undra lite över varför man idag gör så grådaskiga filmer? En härligt röd klänning eller knallgul skjorta borde höja humöret hos den bittraste av biobesökare.

Tråkigt nog är filmens skådisar ganska så bleka. Visst är Nathalie Woods docksöt som Maria men hon är i mina ögon okarismatisk och hennes kärleksintresse Tony (Richard Breymer) är en blek om än dansant figur. Breymer är avsevärt intressantare i rollen som Benjamin Horne i Twin peaks. Handlingen, trots knivslagsmål och ond bråd död, är inte värst upphetsande. Det beror nog på att jag sett och läst alltför många variationer på denna historia och har nog börjat tröttna lite. Trots dessa invändningar är filmen klart sevärd med sina härliga färger, snygga danser och starka sånger.

Sofias tankar om filmen hittar ni här.

Regi: Jerome Robbins, Robert Wise

Betyg: 6/10

La la land (2016 USA)

1För ungefär ett och halvt år sedan utnämnde jag Mad Max: Fury road till decenniets bästa film. Risken är nu stor att jag får ta tillbaka det påståendet efter att ha sett La la land. Filmen handlar om kärlekshistorien mellan den arbetslöse barpianisten Sebastian och servitrisen Mia som vill bli skådis. De träffas och blir förälskade men när de har möjligheten att nå sina drömmars mål måste de ta ställning till om de är beredda att betala priset.

La la land är inte en film för alla då den är en musikal, en genre en hel del verkar ha lite svårt för Gillar man inte att folk börjar spontansjunga och dansa kan jag begripa att filmen inte faller alla på läppen. Jag däremot som älskar musikaler och har en soft spot för romantiska filmer faller som fura för denna ljuvliga skapelse.

Jag skulle kunna proppa inlägget fullt av adjektiv över hur bra denna film är men nöjer mig istället med att konstatera att detta är en oklanderligt gjord film. Iofs har jag lite svårt för Emma Stone som spelar Mia då hon ser ut som en chihuahua men efter en kvart har jag vant mig och hon är trots allt en bra skådis. Gosling spelar, ja, Gosling och det kommer han alltid undan med. Sångerna är förbaskat bra. Jag hade inte ”fuskat” och lyssnat på musiken innan tittningen men låt efter låt satt som smäck under visningen. Färger, dialog och koreografi ja allt är välgjort men det är klart, till legendarerna Gene Kelly och Fred Astaries danser når man inte riktigt. Min enda invändning var att jag gärna skulle vilja haft en sång eller två till under filmens andra halva men man kan inte få allt här livet. å andra sidan är filmens final alldeles underbar och det blev väldigt dammigt inne på biografen – tur att det var lite folk på visningen.

Kort och gott: La la land är film när den är som bäst.

Regi: Damien Chazelle

10/10

On the town (1949 USA)

onthetownDe tre sjömännen Gabey (Gene Kelly), Chip (Frank Sinatra) och Ozzie (Jules Munshin) har en 24 timmars permission i NYC. De vill få ut så mycket som möjligt av sitt besök och ska ragga på brudar, besöka sevärdheter och dra på nattklubb. I storstaden är tempot högt och inom loppet av ett par timmar har de tre sjömännen kärat ned sig i varsin kvinna. Chip i en taxichaufför, Ozzie blir uppraggad av en antropolog som fastnar för hans primitiva utseende och Gabey råkar stöta ihop med en tjej på tunnelbanan som han sedan tappar bort. Desperata i jakten på kärleken beger de tre vännerna ut i New York för att spåra upp Gabeys kärlek.

När man har Sinatra och Kelly i en och samma film kan det inte gå fel. Lägg sedan till Ann Miller som bjuder på en steppfrossa i högklackat . Imponerade! Filmen som sådan är kanske inte speciellt minnesvärd, det är dans och sång som iofs sköts proffsigt av herrarna Sinatra och Kelly men inte så mycket mer. Sinatra är kanske inte så dansant av sig men hans röst är som sammet. Kelly är däremot begåvad i båda konstformerna. Tyvärr envisas man med att stoppa in en av dessa drömsekvenser som allt för ofta är förekommande i äldre musikaler. Även om de ofta är snyggt iscensatta nummer tillför de sällan handlingen något och jag upplever dessa episoder som ren och skär utfyllnad utan någon större mening.

On the town är som så många andra äldre musikaler en lättsam historia som slinker ned lätt utan några större besvär. Även om det inte är något mästerverk blir jag på gott humör under och efter att ha sett filmen och det är inte fy skam.

Vilken film Sofia har valt som final på denna musikalvecka? Klicka här och få svar.

Regi: Stanley Donen, Gene Kelly

Betyg: 6/10

Ja så var denna vecka över för det här året, sorgligt men sant. Det har varit en vecka som blandat både surt och sött men de positiva filmupplevelserna uppväger turligt nog. Guldkavajen och cylinderhatt läggs nu i malpåse tills nästa år. Avslutningsvis vill jag som alltid tacka för alla kommentarer och naturligtvis ett extra tack till min musikalpartner Sofia.

Bloggen återgår nu till sina vanliga lunk men redan nästa helg smäller det till med: The Filmitch Mellanöstern Challenge som bloggaren Jojjenito döpt spektaklet till. Ack och ve vart är världen på väg?

London road (2015 Storbr)

91uPcI5tqIL._SL1500_London road syftar här på en gata i Ipswich där prostituerade kvinnor gjorde sina affärer till befolkningens förtret. Under 2006 härjade en seriemördare i området och han dödade fem kvinnor innan polisen spårade upp och grep förövaren. Tilläggas bör att gatan inte låg i något slumområde. Den bestod av radhus med små tillhörande trädgårdar. Det var mao inte en gata som man förknippar med prostituerade och seriemördare. I samband med händelserna intervjuade en reporter de boende på gatan. Det är dessa intervjuer som ligger till grund för musikalens texter.

Berättelsen kan sägas genomgå tre faser. Först speglas invånarnas oro över att det går en mördare fri. Vem ska han mörda härnäst? Även om mördaren inriktat sig på prostituerade är de boende oroliga över vem som blir nästa offer. Sångerna övergår från fruktan till hat när den skyldige grips. Samtidigt beskyller man de prostituerade och menar att de dragit ned området i smutsen och får skylla sig själva. I filmens sista fas handlar det om att gå vidare och man försöker arrangera ett trädgårdsfest för att skapa en gemenskap i området.

Om London road hade varit en vanlig spelfilm hade den nog funkat och kanske tom varit en bra film för den innehåller en hel del intressanta teman. Om London road hade varit en ”vanlig” musikal hade den möjligtvis fungerat men nu är så inte fallet. Av oklara skäl har man valt att pratsjunga sig genom större delen av filmen. En total avsaknad av melodier gör att jag ställer mig den enkla frågan: Varför väljer man detta tillvägagångssätt att berätta en historia? Jag kan begripa att filmen genom att nyttja denna berättarteknik bättre kan illustrera de känslor som präglar grannskapet men det blir trist i längden och jag kommer aldrig in i filmen som var en ren pina att ta sig igenom. Tom Hardy dyker upp i en pytteliten roll som taxichaufför men inte ens det kan lyfta denna ”kasta pengarna i sjön” produktion.

Nu börjar jag bli lite orolig och fruktar att årets musikalvecka helt håller på att kapsejsa frågan är om morgondagens film kan sätta skutan på rätt köl. Den handlar trots allt om sjömän.

Sofia har förhoppningsvis sett en trevligare film.

Regi: Rufus Norris

Betyg: 2/10

The Best little whorehouse in Texas (1982 USA)

20004I över 100 år har bordellen The Chicken ranch fått sköta sina affärer i fred men förändringarnas vindar börjar blåsa. Konsumentreportern Melvin P. Thorpe startar ett korståg mot denna omoraliska inrättning och piskar upp en mediestorm i delstaten för att stänga etablissemanget. Den lokala sheriffen Ed Earl som är tillsammans med bordellmamman Miss Mona tas på sängen och gör allt i sin makt för att hindra att The Chicken ranch stängs.

Dagens film är en s.k BOATS men om det sedan var så mycket sång och dans när det begav sig förtäljer inte historien. För att uppskatta dagens film måste man tycka att följande påståenden är helt ok (vilket tydligen amerikanerna tyckte då filmen spelade in 70 miljoner dollar och är 80 talets mest framgångsrika musikal i USA).

Att en bordell är en samhällsnyttig institution då män kan åka dit istället för besvära sina fruar med sex.

Att vara prostituerad och sära på benen glatt till allt från tonårspojkar till feta män med överkammad flint är ett roligt jobb.

Att prostitution håller våldtäktssiffrorna nere (påstås i filmen)

Att det är jätteroligt att folk hela tiden talar i liknelser typ:  Oh, Fred, you mean to tell me you don’t think the cows don’t appreciate the time off when a bull goes over to another pasture? eller Be like putting two bowling balls in a marble bag!

Att Dolly Parton är en bra skådis.

Jag gör inget av ovanstående men det blir inget bottenbetyg då Dom DeLuise som spelar Melvin P. Thorpe är otroligt underhållande och filmen innehåller några bra låtar, märk väl att Dolly Parton inte står för någon av de insatserna. I filmens final sjunger hon I will always love you med ett vibrato som får mig att rysa av obehag.

Sofia skriver däremot om en av mina favoritmusikaler. Hoppas bara hon gillar den.

Regi: Colin Higgins

Betyg: 3/10

Hedwig and the angry inch (2001 USA)

HedwigandtheAngryInchMoviePosterHedwig är en transsexuell (tror det är rätta termen) rockmusiker från Östberlin som turnerar med sitt band i USA. Bandet är inte speciellt framgångsrikt och Hedwig är en mycket bitter människa något hon iofs har all anledning till att vara. En före detta pojkvän stal hennes sånger och gör nu en succétune med stöldgodset. Hedwig och hennes band förföljer exet och gör gig på samma orter men då på avsevärd mindre glamorösa arenor.  Parallellt med denna handling får vi oss även Hedwigs levnadshistoria till livs, en inte så munter berättelse.

Jag vet att två av mina bloggkollegor är mycket förtjusta i denna film. Jag vet också att historien om Hedwig har en trogen publik men jag sätter mig i ekan likt kärringen och ror uppströms så svetten lackar för det här var inte speciellt bra. Mitt ögonblickliga intryck av filmen är nog en förströdd axelryckning. Trots att John Cameron Mitchell som spelar Hedwig (han har också skrivit och regisserat filmen) gör en mycket bra rollprestation bryr jag mig inte speciellt mycket över Hedwigs öden och äventyr. Jag finner inte sympati för rollfiguren vilken jag egentligen borde då hennes öde som sagt är gripande. Filmen vill sticka ut och vara lite annorlunda och extraordinär och är kanske det den vill allt för mycket så resultatet blir istället konstlat.

Kvar är då musiken som turligt nog är bra. Filmens höjdpunkt är sången Wig In A Box. Där och då sträckte jag på mig i tv-soffan och kände att pulsen ökade en aning men en sång gör ingen film och i fortsättningen kommer jag nog att lyssna på soundtracket istället för att titta på Hedwigs levnadshistoria.

Idag reser Sofia till den amerikanska södern.

Regi: John Cameron Mitchell

Betyg: 4/10

Bye bye Birdie (1963 USA)

Bye_Bye_BirdieNu gäller det att hänga med: Flickfavoriten Conrad Birdie ska göra sin militärtjänstgöring till alla amerikanska flickors förtvivlan. Innan han far ska han göra ett sista uppträdande i Ed Sullivans show. Flickvännen till den misslyckade låtskrivaren Albert kläcker iden att Birdie ska sjunga en ny sång under showen och avsluta melodin med att kyssa en utvald tonårstjej. Lyckas detta kan paret äntligen gifta sig då melodin troligen kommer bli en storsäljare och Albert kan flytta hemifrån, bort från sin överbeskyddande mor. Kim McAfee väljs till att bli Birdies kyssobjekt något som inte alls uppskattas av vare hennes pojkvän eller far som måste dras med den odräglige Birdie i sitt hem i väntan på tv-showen. Hur ska det gå? Kommer alla kärleksfnurror redas ut? Kommer herr McAfee överleva detta mediala spektakel? Problemen är många och då har jag inte ens behandlat ryska baletter, män i fez eller drogade sköldpaddor något måste man spara till presumtiva tittare.

Vad ska ska man börja med i film som denna? Kanske med öppningsscenen där Ann-Margret sjunger titelmelodin i en märklig men samtidigt mycket enkel iscensättning. Låten Bye bye Birdie sätter sig som smäck och vare sig man vill eller inte så etsar sig melodin fast i hjärnan. Jag har ofrivilligt gått och sjungit på den i veckor efter titten. Filmens övriga sånger är inte lika minnesvärda men det är glada och uppiggande melodier som framförs underhållande.

Skådisarna är mycket bra allt från Dick Van Dyke som spelar den misslyckade tonsättaren Albert till Jesse Pearson som gestaltar den något korkade Birdie. Bäst i filmen är Ann-Margret som filmen igenom går och ser lite småpilsk ut (ursäkta uttrycket men det är den bästa beskrivningen jag kan ge) av en outgrundlig anledning. Hela filmen anspelar på sex från sången The Telephone Song där alla sjunger att Kims pojkvän ”got her pinned down” till Alberts överbeskyddande mamma som hela tiden förmanar sin son att bära rubbers (gummistövlar/kondom) som fort han lämnar hemmet. Jag kan inte låta bli att skrocka förtjust då dessa saker troligen gick moralens väktare förbi när det begav sig.

Bie bye Byrdie är en uppsluppen film som värmer lite extra i vårsolen och jag kan garantera att jag inte sett den för sista gången.

Hoppas nu att Sofia fått en lika förnöjsam upplevelse.

Regi: George Sidney

Betyg: 8/10