Summer stock (1950 USA)

Som sig bör avslutas musikalveckan med en Gene Kelly rulle.Denna gång är han i sällskap med självaste Judy (Over the Rainbow) Garland.

Garland spelar Jane som mer eller mindre driver en bondgård på egen hand. Det är en rejäl tjej som sliter hårt för att få gården att gå ihop. När hon en dag återvänder från staden med en ny och belånad traktor finner hon gården full av folk. Hennes yngre syster har utan Janes vetskap bjudit in ett ambulerande teatersällskap till gården för att de ska uppföra en pjäs i ladan. Jane är inte överförtjust men låter kulturarbetarna stanna kvar mot löfte om hjälp på gården. Det hon inte räknat med är att hon så smått börjar bli intresserad av både teater och Joe, teatersällskapets ledare, något hennes finance inte uppskattar.

Jodå Summer stock var inte alls fel som avslutning på denna något ojämna musikalvecka. Handlingen ligger väl inte i nobelprisklass men jämfört med en del manus jag genomlidit tidigare denna vecka når Summer stock nästan Shakespeareianska höjder. Det är klämkäcka rollfigurer, färgglatt så det förslår och en hel del sång och dansnummer som känns rejäla. Mest känd från filmen torde Garlands Get Happy vara – jag tänker alltid på Twin peaks när jag hör den melodin.

Kelly har ett alldeles suveränt solodansnummer i en lada, till sin hjälp har han en knarrande planka och en tidning. Det låter inte speciellt upphetsande men det var makalöst bra. Utöver detta innehåller Summer stock en hel del danser och sånger som duger mer än väl. Filmen enda aber skulle väl vara just Garland. Jag har alltid haft lite småsvårt för henne då hon allt som oftast har något jagat i blicken och verkar ofta vara väldigt nervig. Det blir en stor kontrast mot den avslappnade och softa Kelly.

Sofias val för dagen är en finfin film.

Regi: Charles Walters

Betyg: 7/10

Nåväl då var det slut för denna gång imorgon blir det att dra på sig vardagskläderna igen. Tackar Sofia lite extra för ännu en genomförd musikalvecka.

Mamma Mia! Here we go again (2018 Storbr)

Då första filmen blev en succé är det väl klart som korvspad att en uppföljare skulle göras, frågan var väl bara vilken tunn ursäkt till handling man skulle ta till för att få folk på vita duken att dansa till Abbas låtar?

Donna har dött och dottern Sophie har renoverat hotellet och bjudit in en massa gäster till öppningen. Allt är inte frid och fröjd då hennes man blivit erbjuden ett jobb i NYC som han är intresserad av och två av Sophies ”pappor” kan inte deltaga på invigningen. Ett kommande oväder verkar också kasta grus i maskineriet. Tyvärr har de redan i mitt tycke asjobbiga skrik-kärringarna Rosie och Tanya anlänt till hotellet innan stormen. Turligt nog är de aningens mindre gapiga än i förra filmen.

Trots att man proppat filmen full med låtar räcker denna tunna soppa till handling inte till att fylla ut filmen så vi får även i tillbakablickar följa en ung Donna spelad av Lily James som likt Gideon i torsdagens rulle sätter på allt som har en tillstymmelse till puls under sin resa i Europa. Jag är halvt om halvt nere för räkning men dråpslaget levereras i form av den levande vaxdockan Cher som dyker upp i finalen som gumman i lådan och Mamma Mia! Here we go again går från en medioker film till ren och skär freakshow.

Filmen dras med samma problem som den i tidigare veckan En del av mitt hjärta. Man har rätt och slätt haft en gäng låtar man vill göra musikalscener till mao handlingen är bara en transportsträcka mellan låtarna. Vidare dras filmen med känslan av att det skulle kunna vara en TV4 produktion. Allt är tillrättalagt och inget ska få störa känslan av mys och pys vilket retar mig till förbannelse då det blir totalt intetsägande.

Finns det något som räddar filmen från ett bottenbetyg? Jodå. Låten Dancing queen körs på repris och då det är en av världens bästa låter som får ett i filmen ganska så maffigt dansnummer ökar min puls en smula. Vidare är Lily James helt ok i rollen som den unga Donna. Hon gör helt enkelt så gott hon kan med skiten till manus hon fått i knäet.  Det var också kul att få se Andy Garcia men den stackaren parades ihop med Cher i slutet. Vilket öde!

Vad jag förstått gick även denna film bra så vi får väl se vad som dyker upp härnäst. Undrar om producenterna då ska iscensätta King Kong song?

Jag är faktiskt tveksam till att Sofia valt en bättre film idag.

Regi: Ol Parker

Betyg: 2/10

Cats (2019 Storbr)

Då har denna blogg kommit fram till vad som kallats för 10-talets sämsta film. När jag i biomörkret så den första trailern trodde jag inte riktigt mina ögon. Folk som sett filmen vittnar om traumatiska upplevelser och man har tävlat om att såga filmen. Klart att rullen måste ses!

Efter titten kunde jag konstatera att så illa var inte filmen men rullen dras med en del problem. Dels överskuggar det som går under beteckningen The Uncanny valley hela filmen. Vanligtvis brukar jag gradvis vänja mig vid detta fenomen under en filmtitt där det förekommer. En kvart in i Polarexpressen har jag vant mig vid att alla ser ut som banjospelare och i Beowulf accepterade jag efter ett tag att alla i det forntida Britannien tydligen var släkt med Sherk men i Cats går-det-inte-att-vänja-sig skådisarna är alldeles för creepy. Priset tas av Judy Dench  där jag nästan skrek högt ut när tanten uppenbarade sig på rutan. Det var bland det mest bisarra jag sett på film.

Ett annat problem är att filmen inte har någon som helst handling. Det är kort och gott folk i hemska kattdräkter som sjunger sång efter sång efter sång och filmen verkar aldrig vilja ta slut. Om det inte varit för den fantasifulla scenografin hade jag troligen somnat efter en kvart.

Nu är inte allt åt fanders med Cats. Filmen har som sagt en härlig scenografi där allt ses från katternas perspektiv med jättestolar, barnvagnar osv. Dock har man haft lite problem med skalan då vissa saker är avsevärt större än i verkligheten men det hamnar väl i facket konstnärlig frihet. En del av sångerna var riktigt bra, faktiskt så bra att jag såg om vissa partier av filmen både två och tre gånger efter filmens slut. Dansnumren och koreografin är bra och i motsats till de flesta kritikerna gillade jag Francesca Hayward  som spelar huvudrollen. Då hade jag desto svårare för Jennifer Hudson som tar i för kung och fosterland när hon sjunger ”hitten” Memories.Tagga ned människa” var min första tanke när hon vrålade sig genom sången.

När jag summerar det hela visade sig Cats inte vara helt omöjlig och det är definitivt INTE 10-talets sämsta film. Bra är den däremot inte. Filmen väcker däremot en hel del frågor.  Kollar inte producenter och regissörer på sina filmer under arbetets gång för de kan väl inte tycka att resultatet varit till belåtenhet? Jag menar när första CGI-kattutstyrsen dök upp för beskådan måste väl någon sagt ifrån? Vad Idris Elba och co tyckte om filmen skulle också varit spännande att höra. Och att hävda ”The most joyful event of the holiday season” är att tänja lite väl mycket på sanningen. Trodde man på det själv?

Undrar om Sofias filmval är lika hiskligt?

Regi: Tom Hooper

Betyg: 3/10

All that Jazz (1979 USA)

”Ladies and gentlemen, let me lay on you a so-so entertainer, not much of a humanitarian, and this cat was never *nobody’s* friend. In his final appearance on the great stage of life – uh, you can applaud if you want to – Mr. Joe Gideon!”

Det var ett tiotal år sedan jag såg Bob Fosses självbiografiska musikal och var lite sugen på en omtitt. Den stora frågan var om den fortfarande håller?

All that Jazz eller Showtime som den hette i Sverige handlar om regissören Joe Gideon. Det är en man med många järn i elden. Han ska precis sätta upp en ny musical och är i full fart med förarbetet samtidigt som han håller på och klipper en film. På det privata planet är det lika trassligt han då sätter på allt som rör sig samtidigt som han har en flickvän och försöker hålla en god kontakt med sin sin dotter och exfru. Nu är inte Gideon någon renlevnadsmänniska, var morgon startar han igång kroppen med uppåttjack för att sedan ta dagens första cigg i duschen. Det är inte så konstigt att Gideon ständigt dras med en rökhosta och plågas av att det sticker i vänsterarmen.

Visst höll All that jazz för en återtitt. Jag älskar denna lite smått maniska och stundtals surrealistiska film om en mans spikraka marsch mot graven. Hade det varit en rak story utan några konstigheter hade filmen troligen inte gjort ett lika stort intryck på mig. Under filmens gång samtalar nämligen Gideon med döden i spelad av Jessica Lange. De diskuterar hans liv och misslyckanden och de både vet vad som snart kommer ske.

Filmen ger också en ganska så mörk bild av Fosse/Gideon som iofs är charmig men i grund och botten är han en människa som inte har tid eller förmåga att uppskatta livet. Han är huvudpersonen i livets teater allt annat är hinder eller små förtretligheter i jakten på att skapa perfektion.

Gideon spelas f.ö av Roy Scheider kanske inte en skådis man väntar sig finna i en musikal men han fixar rubbet med beröm godkänt. Musikalnumren är bra och ett par av låtarna sätter sig men det är filmens sista tio minuter som gör att All that Jazz hör bland mina favoriter i genren. Finalen är ett makalöst musikalnummer,kanske tom det bästa som någonsin har gjorts, där Gideon rannsakar sitt liv och relationer.

Nu gör inte en scen en hel film tur då att All that Jazz är både välregisserad, välspelad och har en handling som berör mig även om huvudpersonen är en skitstövel. En lite ruffig musikal så långt ifrån glitter och glamor man kan komma.

Vid denna omtitt upptäckte jag att Sandal Bergman hade en liten roll. Kul spaning.

Sofias filmval för dagen är jag lite småsugen på att se.

Regi: Bob Fosse

Betyg: 9/10

 

Bikini Beach (1964 USA)

Filmen startar med en närbild på en vickande röv i bikini och sedan går det snabbt utför. Miljonären Harvey Huntington Honeywagon III vill bevisa att ungdomarna som hänger på beachen är mer korkade än en primat har därför tränat en apa som kan köra bil och surfa bättre än dessa. Av för mig oklara anledningar kommer han om detta bevisas kunna bygga ett ålderdomshem vid beachen. Ungdomsgänget som hänger på beachen har fler bekymmer än en apa som kan surfa. Ett MC-gäng som som bla har en varulv i sitt crew  och antyds vara nazister stöttar Honeywagon III i dennes kamp att få bort ungdomarna. Även den engelske popartisten Potato Bug som bäst kan beskrivas som Austin Powers irriterande lillebror har slagit sig ned på beachen och kastar lystna blickar på Dee Dee som är ihop med filmens hjälte Frankie. Potato Bug kan möjligtvis ha en chans att komma innanför Dee Dees bikini då hon börjat lessna på att Frankie inte vill gifta sig.  Utöver detta innehåller filmen b.la  en talande falk, popbandet The Pyramids vars gimmick är renrakade huvuden och som final Stevie Wonder och Boris Karloff – fast den senare sjunger inte.

Jag brukar gilla knepiga filmer men detta var i knepigaste laget t.om för mig. Om jag ska hitta någon liknande svensk rulle skulle nog valet falla på den absurda Drra på – kul grej på väg till Götet. Båda filmerna verkar ha gjorts med vänsterhanden, man verkar inte bry sig om eller hur allt hänger samman samt alla idéer och uppslag har uppenbarligen välkomnats utan någon närmare eftertanke.

Musiken är ok, det är lite skönsång och lite poprock och This Time It’s Love med  Funicello (Dee Dee) gillade jag. Det är härliga färger och det är alltid kul att ta del av den ängsliga amerikanska dubbelmoralen angående sex. Killar och tjejer sover åtskilda på beachen och man gör allt för att visa hur hyvens och moraliska ungdomarna är. Samtidigt tar man alla chanser man bara kan för att anspela på sex. Märkligt folk de där amerikanerna,

Lite efterforskning (jag var tvungen att kolla upp vad det var för vansinnesfilm jag sett) visade att Bikini beach var film nummer tre i en serie av sju filmer (!) från bolaget AIP. Uppenbarligen var dessa rullar populära och känner jag mig själv lär jag nog se fler filmer i serien. Det är trots allt något som lockar.

Sofia har troligen sett något mer sansat idag.

Regi:William Asher

Betyg: 4/10

En del av mitt hjärta (2019 Sverige)

Har man gjort två musikaler på Abbas låtar och en på Håkan Hellströms varför inte Tomas Ledin? Personligen har jag lite halvsvårt när man gör musikaler som bygger på en artists produktion. Det är lätt hänt att man bygger hela storyn kring låtarna och handlingen blir en ursäkt att för att presentera sångerna och slutresultatet blir alltför konstlat för min smak. En del av mitt hjärta faller rejält den i fällan och det blir inte bättre av att TV4 står som medproducent då vi alla vet vad vad det innebär.

Filmen startar i vart fall en Luciaafton för sisådär 20 år sedan då en spirande romans mellan Isabella och Simon avbryts av att man råkar sätta eld på skolan. Filmen hoppar fram ett par decennier och Isabella bor nu i Stockholm. Här blir filmen lite oklar i logiken. Det är vinter när Isabella köper en present till sin far som hon ska besöka på hans 60-års dag. Sedan är det plötsligt sommar när Isabella besöker sin far på födelsedagen. Det verkar också som att hon inte varit  i sin hemort på 20 år. Varför? Märkligt men kanske inte så viktigt i det stora hela. Väl framme får hon reda på att hennes gamla ragg från den där luciaaftonen ska gifta sig och inser då att hon att hon fortfarande har känslor för Simon. Det blir förvecklingar och massa ansträngda manuskrumbukter för att folk ska få tillfälle att sjunga en låt av Ledin.

Personligen har jag en ganska så ljum inställning till Ledin och hans ”låtskatt” men jag lider inte av musiken. Värre är det då med ”skådespeleri” och manus. Dialogen är i brist på bättre ord kass och skådisarna hasplar ur sig en krystad dialog som inte funkar alls för mig. Egentligen är det inga dåliga skådisar som är med i filmen men de känns onaturliga och inte riktigt bekväma i sina roller.

Filmen funkar bäst när det är sång och dans, resten är egentligen transportsträckor mellan sångnumren. I en riktigt bra musikal är det en symbios mellan sång och handling men här känns handlingen mest som en ursäkt för att få ge hintar om vilken låt av Ledin som ska komma härnäst. Också hade vi det här med TV4.

Nu vet jag inte hur mycket inblandade de har varit i produktion men när man har med denna kanal att göra blir resultatet alltid urvattnat då de anstränger sig att göra produktioner som HELA familjen ska kunna titta på. Slutprodukten blir tandlös med en rejäl dos påklistrad mysighet jag bara inte står ut med.

Nåväl helt omöjlig är inte filmen sång och dansnumren är överlag bra och man ska väl premiera att någon åtminstone gör ett försök till att göra en svensk musikal så jag friar rejält denna gång.

Troligen har Sofia lyckats bättre idag.

Regi: Edward af Sillén

Betyg: 3/10

The Prom (2020 USA)

Musikalen om Eleanor Roosevelt har precis haft premiär på Broadway och mötts av förödande kritik. Den främsta anledningen är att showens stjärnor Dee Dee Allen och Barry Glickman inte är speciellt trevliga och folk ogillar dem i allmänhet. De kläcker en plan för att komma i bättre dager nämligen att engagera sig i någonting som genererar god publicitet. Valet faller på den lilla staden Edgewater, Indiana där föräldraföreningen portat en lesbisk tjej att gå på avslutningsbalen. Musikalstjärnorna drar till den lilla staden för att ordna så tjejerna ska få gå på sin dans men frågan är om de kommer stjälpa istället för att hjälpa.

Som brukligt startar jag och Sofia musikalveckan med en gemensam rulle och denna gång föll valet på Netflix-musikalen The Prom med skådisar som Meryl Streep, Nicole Kidman och James Corden. Till skillnad mot förra årets val tycker jag att musikalveckan inte kunnat få en bättre start för det här var riktigt bra!

Musikalnumren levererar med både bra texter, melodier och dansnummer. The Prom lyckades även på något vis slå an en nerv hos mig kanske därför att Ariana DeBose och Jo Ellen Pellman som spelar det lesbiska paret var gulliga i sina roller samt att jag för mitt liv inte begriper varför man ska hitta på sådana dumheter som att förbjuda folk till en dans bara för att de gillar varandra. Jag kände med dem helt enkelt. Det blev t.om lite dammigt i rummet vid några tillfällen. Jag fruktar att jag blivit allt blödigare med åren.

Enda gången där filmen tappade mig lite var mot slutet då allt ordnar sig lite väl snabbt (ni trodde väl inte annat?) och det blir minst sagt overkill på alla känslor. Å andra sidan är väl inte just subtilitet en av genrens starka sidor. Hade man bara avslutat med folk som dansar i slowmotion (i love it) hade nog filmen flyttats upp ett snäpp till på betygsskalan.

Kolla in här vad Sofia tyckte om The Prom

Regi: Ryan Murphy

Betyg: 8/10

Anchors Aweigh (1945 USA)

Vad är det med Gene Kelly och sjömän? Än en gång spelar han sjöman nu med namnet Joseph. Han och hans kompis Clarence (Frank Sinatra) har fått en fyradagars permission. Turligt nog för Joseph är det i Los Angeles där han han sin flickvän Lola och han kan knappt  bärga sig innan han får träffa henne. Problemet är att Clarence inte har något fruntimmer och övertalar Joseph att hjälpa honom att fixa en dejt. De två stöter på den aspirerande sångerskan Susan (Kathryn Grayson) som de lurar i att de har kontakter i showbusiness och att de kan fixa en audition åt henne. Någon Lola blir det inte för Joseph som istället börjar kära ned sig i Susan Hur ska det gå för Clarence i sin jakt på kvinnor? Hur blir det med den icke existerande auditionen? Kommer Joseph och Susan få varandra? Många frågor som får sitt svar efter två timmar och tjugo minuter!

Jag vart inte direkt överväldigad av Anchors aweigh. Filmen klockar in på ca 140 minuter och det var alldeles för långt i mitt tycke. Det är en färgglad film men storyn är för tunn och tänjs ut trots en hel del sköna dans och sångnummer av Kelly. Sinatra får ta de lite mer såsiga sångerna och Kathryn Grayson röst hade jag kunnat klara mig utan då hon har ett jobbigt vibrato som skär genom märg och ben. En sångstil som verkade vara populär under 30 och 40-talen. Filmen har även två drömsekvenser något som Kelly verkade vara förtjust i. De tillför inte filmen något mer än att man får njuta av hans sköna dansmoves – alltid något.

Omdömet blir en mellanmusikal men Sinatra och Kelly är iofs alltid hör och tittvänliga så helt bortkastat var det inte.

Regi: George Sidney, Joseph Barbera

Betyg: 5/10

Sofias film är en ganska så underhållande rulle som ni kan läsa om här.

Nu vart det slut på det roliga för denna gång. Tackar Sofia för ännu ett trevligt och roligt samarbete rörande musikalernas underbara värld. På återseende.

Bride and Prejudice (2004 Indien/Storbr)

Nej jag har inte stavat fel filmen heter faktiskt  Bride and Prejudice men det är en indisk musikalversion av Jane Austins klassiker Pride and Prejudice. I familjen Bakshi har den koleriska mamman Manorama stora problem då hennes fyra döttrar är giftasvuxna men har inte fått en enda karl på kroken. När familjen är inbjuden på bröllop ser Manorama sin chans då britten Balraj och amerikanen William Darcy är där som gäster. Mamman försöker agera matchmaker och det går lite halvdant då hennes dotter Lalita och Darcy  ständigt tjafsar. Dottern tål inte Darcy som i ärlighetens namn är ganska dryg och verkar mest lägga sin tid på att tala om hur illa det är i Indien. Kanske passar den amerikaniserade Mr. Kohli bättre eller varför inte den charmanta Wickham? Det blir många fnurror på kärlekstrådarna innan allt är löst. Hela kärlekssoppan är dessutom i sedvanlig ordning paketerad i en symfoni av färg och toner samt ett par stänk av indisk nationalism.

Bride and Prejudice är en oförarglig film, munter, färgglad och full med relativt medryckande musik. Tycka vad man vill men indierna kan det här med massdanscener och knåpa ihop låtar som åtminstone är bra för stunden. Skådisarna är helt ok bäst är nog Aishwarya Rai Bachchan som spelar Lalita, lite värre är ställt är det med Martin Henderson som spelar Darcy. Man har hittat en riktig träbock till skådis i den rollen, okarismatisk som få. Blinkar man till glömmer man bort att han är med i scenen. Jag skulle tro att Bride and Prejudice torde vara en av de bättre filmerna att kolla in om man är lite nyfiken på indisk film. De drar inte på lika stora växlar som de filmer jag tidigare sett vilket kan ha sin förklaring i att det är en samproduktion mellan Indien och Storbritannien. Jag har faktiskt för mig att den gick helt ok på både vhs och bio när det begav sig.

När jag nu har sett ett antal Indiska filmer slås jag av en sak. Trots att de flesta rullarna rör romantik har de en otroligt pryd framtoning. På sin höjd blir det lite handhållning eller max en lätt puss på pannan. Förklaringen till detta är alldeles för lång att gå in på här men det är en intressant kulturell observation. Kanske var detta skälet till att Freida  Pinto aldrig blev Bondbrud då det troligen hade varit en alldeles för vågad roll?

Regi: Gurinder Chadha

Betyg: 6/10

Sofias val kan ni läsa om här

Mary Poppins Returns (2018 USA)

Ack ack ack familjen Banks har problem eller rättare Michael som nu vuxit upp. Han är relativt nybliven änkling, far till tre barn och sitter rejält i klistret. Han har belånat barndomshemmet och nu vill banken ha alla stålar på ett bräde annars blir Michael och hans barn tvungna att flytta. Det finns en liten räddning nämligen ett papper på att familjen Banks äger en andel i banken. Problemet är att dokumentet är spårlöst försvunnet. Turligt nog så återvänder Mary Poppins för att på sitt eget speciella vis ställa saker och ting till rätta.

Disney har länge varit sugna på att göra en uppföljare till sin film Mary Poppins som kom 1964 men Mary Poppins skapare P.L Travers verkar ha varit en dam som satte sig på tvären till detta så man fick vackert vänta till tanten låg i graven då hennes släktingar var mer medgörliga eller möjligtvis mer sugna på amerikanska dollars – take your pick.

Ett litet problem med filmen är möjligtvis att vem är den för? Det är över femtio år sedan förra rullen och vad jag vet så råder det inte direkt en Mary Poppins feber i världen. Dagens ungar har troligen ingen aning om vem hon är och vem förutom gamla stofiler som jag vill gå på bio och se en tvåtimmars film förlagd under depressionen fullproppad med sånger med en barnflicka i huvudrollen? En hel del skulle det visa sig då rullen spelade in ca 350 miljoner världen runt. Ingen formidabel succé men avsevärt mer än vad jag väntat mig. Det finns hopp för kulturen.

Hur är då filmen? Oväntat bra. Filmens starkaste kort är naturligtvis Emily Blunt som är kanon i rollen som Mary Poppins. Hennes porträtt är en något kärvare Poppins än Julie Andrwes version men Blunt har glimten i ögat och en ganska bra pipa, det kan man komma långt med. Sångerna är ok men de kräver nog en lyssning eller två till innan de sätter sig. Övriga skådisar är bra även om Ben Whishaw (lös?)mustasch ser ganska malplacerad ut. Den som kan den gamla filmen kommer finna att Mary Poppins returns är fullproppad med referenser och blinkningar till sin föregångare man har t.om dammat av 93-årige Dick van Dike för ett dansnummer snacka om risktillägg för filmbolaget.

Jag var mer än nöjd efter titten. Filmen slår inte originalet men jag har inget emot om Blunt axlar rollen än en gång i rollen som Poppins. Det finns trots allt sex böcker till att filmatisera.

Regi: Rob Marshall

Betyg: 7/10

Hoppas att Sofia är lika nöjd med sitt val för dagen.

Calamity Jane (1953 USA)

När chefen för Warner Bros inte kunde knipa åt sig rättigheterna till Annie get your gun bestämde han sig för att göra en musikal om en annan av vilda västerns (Ö)kända kvinnor nämligen Calamity Jane  . Då hon var kreativ i sin biografi är det svårt att skilja på sanning eller fria fabuleringar när det rör hennes liv.. Det enda jag kan konstatera är nog att hon inte hade det så jävla roligt men det hindrande inte Warner från att producera en hejdundrandes klämkäck musikal med Doris Day(!) i rollen som den i verkligheten gravt alkoholiserade och tidvis prostituerade Calamity Jane. Allt är möjligt i musikalernas underbara värld.

Calamity lever i den lilla staden Deadwood i Wyoming. Det blir problem när saloonägaren  tror att han har bokat en tjej vid namn Francis att uppträda på baren som f.ö bara serverar sarsaparilla. Det blir upprorsstämning bland manfolket i staden när de inser att även en man kan heta Francis. Calamity lovar att ordna det hela och åker till Chicago för att boka en kvinnlig artist. Även denna gång går det inte enligt planerna men i slutändan ordnar sig allt till det bästa efter lite kärleksfnurr som löser sig till det bästa då Calamity till slut lär sig att klä sig och uppträda som en kvinna – som sagt filmen är snart 70 år gammal så en del saker får man helt enkelt ta och svälja.

Det här var en härlig film i grälla färger fullproppad med allehanda ting som skulle få en biopublik av idag gå bananas, ja hela rullen är en enda triggerwarning med rasappropriering och unkna könsrollsideal. Det stör mig inte ett dyft, filmen är som sagt från en annan tid och så jag väljer att högaktningsfullt skita i dessa ting. Det som däremot är desto intressantare är att filmen tydligen har en ganska så stor skara följare inom HTBQ-rörelsen då den anses vara en av de första större filmerna som åtminstone hintar om lesbisk kärlek. När jag såg filmen regerade jag faktiskt lite på att Calamity och hennes nya väninna från Chicago verkar ha en djupare vänskap än vad som är vanligt på film från denna tid. Men vad vet jag, kanske är det att övertolka saker och ting?

Filmen är klart godkänd med en radda trevliga sång och dansnummer även om jag alla dagar i veckan gärna skulle slippa Howard Keels sång där han som vanligt tar i ända från magen. Doris Day kan det här med att dansa och sjunga däremot passar hon riktigt illa i rollen som Calamity Jane Hon påminner mer om John Elfström i Åsa Nisse filmerna i både tal och rörelsemönster än Västerns vilda dotter som var filmens svenska namn. Den första filmen om Åsa Nisse kom 1949 kan möjligtvis Doris Day ha sett den filmen och tagit inspirat…….nä tanken svindlar.

Regi: David Butler

Betyg: 6/10

Sofias djupdykning i musikalernas underbara värld kan ni läsa om här

 

Hair (1979 USA)

När detta årliga tema realiserades anade jag att dagen skulle komma när jag blev tvungen att bita i det sura äpplet. Jag talar naturligtvis om musikalfilmernas Die hard, Hair, med andra ord en film som ”alla” gillar men inte jag.

Filmen bygger på en scenuppsättning som sattes upp 1967 men vad jag förstår har man ändrat en hel del på storyn tom så mycket att de som skapade musikalen anser att den inte filmats än. Hair utspelar sig i slutet av 60-talet under brinnande Vietnamkrig. Claude (John Savage) ska rycka in och tillbringar några dagar i N.Y.C. Där stiftar han bekantskap med ett gäng hippies som leds av den karismatiske Berger (Treat Williams i hisklig frisyr som påminner om en björnskinnsmössa som tappat kontrollen). Claude slår sig i slang med gänget och blir till på köpet störtförälskad i överklasstjejen Sheila (Beverly D’Angelo). Berger och hans gäng jobbar på att de två ska bli ett par och under tiden sjunger man, knarkar, tigger och dansar.

Tre saker kan jag ge filmen: Den har tre bra låtar, koreografin är väl genomförd (speciellt om jämför med måndagens film) samt att man har bra skådisar sedan är det stopp. Det är en ganska seg historia och resten av sångerna är relativt tjatiga. Värre är att jag kan inte finna någon som helst sympati för rollfigurerna. Berger och hans gäng är som bekant hippies och varför just denna subkultur blivit så omkramad begriper jag inte. Ok ”peace love and understanding” är ju ett fint budskap men varför tolkas det som att man ska driva runt och knarka dagarna i ända? Enligt Berger och hans anhang är det helt ok att parasitera på samhället. Redan i filmens början tigger de pengar av hederligt folk och när det svider till springer Berger hem till mamma och ber om pengar. Deras livssyn verkar vara att bara glida runt och kräva att andra ska stå för deras uppehälle. Att det i verkligheten inte var så mycket peace love and understanding är en annan historia. Nej det är ingen ordning och reda på dessa individer som borde klippa sig och skaffa jobb.

Vart regissören Formans sympatier ligger råder det ingen tvekan om vilket gör att filmen blir svårsmält för mig då jag inte tål filmens ”hjältar” (samma problem har jag med Die hard där jag hejar på Hans Gruber då John McClaine är en jobbig jävel).  Filmen slutar iofs med att slynglarna och i synnerhet  Berger får sig en dyrköpt läxa och inser att livet inte är en dans på rosor så en viss sensmoral finns det trots allt.

Så nu var det gjort och jag kan lägga detta hippiespektakel till handlingarna för gott.

Sofia har säkert en roligare film att berätta om

Regi: Milos Forman

Betyg: 3/10

Alluda Majaka! (1995 Indien)

En del filmer gör en mållös och Alluda Majaka hamnar med lätthet inom den kategorin. Storyn i sig självt är inte så märklig men utförandet trotsar allt förstånd. Sitaramudu är son till byns ålderman och är lite av byns beskyddare. När det uppstår problem så fixar han dem ofta på ett handgripligt vis. När åldermannen beslutar sig för att skänka bort tempelmarken till fattiga bönder hamnar man i konflikt med Kota som vill ha marken för att bygga en fabrik. Kota smider en plan tillsammans med Vasundhara och hennes döttrar. Vasundhara har inga planer på en fabrik men tål inte Sitaramudu då denne ”tillrättavisat” hennes döttrar. Sitaramudu får mycket att stå i b.la anklagas han syster för prostitution och han själv blir oskyldigt ditsatt för mordet på en polis. Sitaramudu svarar med att förklä sig till den rike Mr.Toyota vilket innebär att han sätter på sig en peruk som ser ut som hans vanliga hår, byter kläder och bär solglasögon.

Alluda majaka! är som ni kanske märker svår att beskriva. Den är en film som glatt och obekymrat hoppar mellan olika genrer: Action som bla inkluderar en traktorjakt, märkliga slagsmål och en bil och hästjakt som jag inte ens tänker försöka att beskriva, fars, komedi, romantik, självmord samt en hel del kvinnoförnedrande scener och kommentarer som tydligen ska vara roliga och naturligtvis dans och sång. Ett sångnummer verkar utspela sig på en piratkopieversion av Disneyland med förvridna figurer och dansare i fula Kalle Anka masker. En riktigt obehaglig scen trots glad sång och uppsluppen dans.

Chansen att Alluda Majaka! inte är en film för alla är stor. Det är ingen bra film med den är jäkligt underhållande och två och en halvtimme flög förbi i bara farten och var en rejäl vitamininjektion i jämförelse med gårdagens dravel. Letar man efter kvalitet får man titta någon annanstans men vill man slå ihjäl två och en halv timme med indier som dansar och slåss har man hamnat helt rätt.

Sofias val torde vara aningens mer sansat

Regi:  E.V.V. Satyanarayana

Betyg: 5/10

Camelot (1967 USA)

Musikalveckan startar som vanligt med en gemensam film. Denna gång föll vårt val på Camelot från 1967. En film som f.ö min bror varnat mig för. Att jag inte hörsammade hans varning får stå för mig och jag kan inte skylla på någon annan.

Filmen startar med att Kung Arthur förbereder sig för att anfalla Sir Lancelots borg. Va! tänker vän av ordning är inte Lancelot och Arthur BFF !?! Kan man sin Arthursaga anar man nog anledningen till detta, andra tittare får sväva i ovisshet en sisådär två och en halv timme då större delen av filmen är en tillbakablick. För mig var det en väntan som kan likställas med att sitta fast i en oändlig bilkö.

Jag älskar Arthursagan och är alltid på när det serveras en ny version av berättelsen även om resultaten ofta inte är tillfredsställande t.ex Guy Ritchies kalkon som kluckade förbi härom året på biograferna. Tyvärr hamnar Camelot i samma skara. Det är som sagt en lång film och det märks, för attans vad trist rullen var. Kanske möjligtvis skulle ett antal sångnummer kunna underlätta titten? Icke. Det är Richard Harris (Dumbledore version 1.0 ) som spelar Arthur och sång är inte hans starka sida. Han pratsjunger sig igenom en radda intetsägande låtar och den övriga ensemblen gör mer eller mindre likaså. Jag kan begripa att man vill ha kända skådisar för att sälja in en film men om det ska vara en musikal kan man väl åtminstone välja några som kan sjunga och till på köpet man väl åtminstone slänga in några klatschiga melodier.

Resultatet blir en trist film med tradiga sånger och när man begår dödssynden att kalla varandra vid smeknamn (Lancelot blir Lance och Guenevere lystrar till namnet Ginny (tror jag) ) går jag i taket. Nej jag får trösta mig med John Boormans svulstiga Excalibur so far den bästa filmatiseringen av Arthursagan.

Sofia kanske tycker annorlunda.

Regi: Joshua Logan

Betyg: 2/10 (det var snygg dekor och garderob iaf)