Cover girl (1944 USA)

I mångt och mycket har detta varit en bedrövlig filmvecka och efter att genomlidit sjungande lik, nödrim från prinsessor, hysteriska skådisar och trista familjer känns det tryggt och bekvämt att mot slutet av veckan (som brukligt) vaggas in av Gene Kellys sammetsmjuka röst och få njuta av hans spektakulära dansmoves.

Rita Hayworth spelar här Rusty Parker. Hon jobbar på en mindre teater tillsammans med sin pojkvän Danny (Kelly). Lite på skoj deltar hon i en uttagning som modell till magasinet Vanitys bröllopsnummer. Till sin förvåning vinner Rusty uttagningen men Danny bekymrar sig för hur det ska gå nu när hans fiancee blivit kändis. Det blir inte bättre av att en teaterproducent  lockar Rusty med både champagne, limousin och egen show.

Inte så mycket att tala om när det rör handling eller utförande. Cover girl är en klassisk ”fnurra på tråden” musikal som går från A till B. Hayworth och Kelly sköter sig bra, låtarna är ok och Kelly dansar naturligtvis som en gud. Två nummer stack ut lite extra. Dels dansar Kelly, Hayworth och Phil Silvers på en gata i ett kvickt och musikaluppsluppet nummer som gör mig lite gladare till livs. Kelly har även ett solonummer där han dansar mot sin spegelbild där dansen uttrycker viljornas kamp. Inte lika glättigt och glatt men här kommer Kellys mer konstnärliga sida fram och som vanligt är det en njutning att se. Tacksamt nog slipper man den obligatoriska (känns det som) drömsekvensen något som för mig alltid sänker tempot i Kellys filmer.

Cover girl var ett förnöjsamt avslut på veckan och jag vet att Sofias val är likaså. Tackar även Sofia för ett som alltid gott samarbete under veckan. Nu tar jag och dansar vidare för mig själv ut i vårsolen!

Regi:Charles Vidor

Betyg: 6/10

Sextette (1977 USA)

Dagens rulle är baserad på ett manus av Mae West. Filmen har tre parallella handlingar som till slut löper samman. Den firade Hollywoodstjärnan Marlo Manners har gift sig för sjätte gången med adelsmannen Sir Michael Barrington. De checkar in på ett hotell för att fullborda äktenskapet men kommer aldrig till skott då man hela tiden störs av diverse människor. Samtidigt pågår en fredskonferens i hotellet och man jagar även ett kassettband med Marlos memoarer som kommit på avvägar. Dessa tre historier korsas och allt reder sig till slut.

Sextette eller Det våras för mormor som den hette på svenska är en katastrof som rullar på i 85 minuter. Redan i starten drar jag efter andan då West (1893) gifter sig med Dalton (1946). Visst är ibland åldersskillnaden mellan skådisar i filmens värld lite väl tilltagen men detta gränsar banne mig till nekrofili. Det blir inte bättre av att West mer eller mindre verkar vara utsliten till både kropp och själ. Damen stapplar fram och ger ett allmänt förvirrat intryck. Det sistnämnda kan iofs bero på att hon var halvdöv och hade en hörsnäcka som förmedlade hennes repliker. Överlag har aldrig West varit en speciellt bra skådis utan har byggt hela sin karriär på att var fräck i munnen. Det skulle kanske funkat om hon haft bra repliker men de är så usla att Göteborgsskämt känns både djupa och fyndiga vid en jämförelse.

Musikalnumren är nog mest där för att förlänga speltiden. Vi berikas bla av West som pratsjunger sig genom sina låtarna, Dom DeLuise river av Honey pie och Alice Cooper klinkar på piano. Rollistan är lika bisarr som filmen då Dalton och West flankeras bla av Keith Moon, Tony Curtis och Ringo Starr m.fl.

Något bottenbetyg blir det inte då Sextette är både underhållande och till viss mån tragisk med tanke på West och tråkigt blir det aldrig bara väldigt väldigt märkligt. En eloge ska dock ges till Timothy Dalton som lyckas med att skådespela och hålla masken filmen igenom.

Jag garanterar att Sofia åtminstone kvalitetsmässigt gjort ett bättre val för dagen.

Regi: Ken Hughes

Betyg: 2/10

Moulin Rouge! (2001 Australien)

Jag har inte sett om Moulin Rouge! sedan jag såg den på bio 2001. DÅ var det en härligt uppsluppen film fylld med sprakande färger i ett fartfyllt tempo. Den kändes unik och nyskapande. Vad tycker nu en 20 år äldre Filmitch om filmen?

Storyn går i korthet ut på att författaren Christian i sekelskiftets Paris återberättar sin kärlekshistoria med kurtisanen och dansösen Satine som jobbar på Moulin rouge. När Christian ska sätta upp en pjäs på stället träffar han Satine och blir blixtförälskad. Han har dock konkurrens av The Duke of Monroth som har gott om stålar och pressar etablissemangets ägare samt Satine för att få henne i säng. Resten av filmen går mer eller mindre ut på att Christian och Satine försöker hålla sin kärlekshistoria hemlig för The Duke som blir allt enträgnare i sina närmanden.

Redan efter en kvart börjar jag undra över vad jag var för sorts person som gillade detta sammelsurium av jag vet inte vad. Folk spelar över å det grövsta, McGregor som spelar Christian ger mest ett intryck av att vara en yster hundvalp. Nicole Kidman är så sval i sitt skådespeleri att jag undrar om valium ingick i hennes diet och resten av ensemblen skriker och rullar med ögonen om vartannat. Klippningen är stundtals hysterisk och ger mig huvudvärk. Jag minns att jag gillade att man vävde in en hel del kända låtar i filmen men nu känns det bara ansträngt. Kort och gott är Moulin Rouge! är en väldigt skrikig och ansträngande film på alla plan. Det som förundrar mig mest är att min smak ändrats såpass mycket.

Det finns dock ett och annat som fortfarande har mitt gillande. Scenografin är överdådig och en fest för ögat. Filmen är härligt färgglad på ett vis som tyvärr hör till ovanligheterna idag. Jag måste också ge regissören Luhrmann credd för att han trott på sin ide och baxat igenom den från ax till limpa. Även om jag numera inte är värst förtjust i resultatet måste jag dock ge en eloge till någon som kör sin vision ända in i kaklet.

Sofia har kollat in en av mina favoritfilmer på senare år hoppas hon är lika förtjust i den som jag.

Regi: Baz Luhrmann

Betyg: 3/10

There’s No Business Like Show Business (1954 USA)

Av någon outgrundlig anledning fick dagens rulle det långsökta namnet Sex järn i elden på svenska. Under titten sitter jag och funderar vem på filmbolagets svenska avdelning såg filmen och fann att detta var ett passande namn. Ok det är sex huvudrollsinnehavare men järn och eld? Nåväl.

There’s No Business Like Show Business handlar i varje fall om familjen Donahue som jobbar inom showbusiness. Berättelsen startar 1919 och hoppar genom olika scenframträdanden framåt tjugo år i tiden. Familjen har växt och 1939 består Donahues av föräldrarna och deras tre barn. Dock börjar det knaka i familjens fogar. Äldsta sonen vill bli präst, den yngste kärar ned sig i en garderobsflicka som har drömmar om tiljan och dottern hittar en fästman. Frågan är om familjen kan hitta tillbaka till varandra?

Trots Donald O’Connor och Marilyn Monroe (hon spelar garderobsflickan) var inte detta någon att hurra för. Det tar en halvtimme innan filmen kommer igång då vi tittare serveras shownummer efter shownummer som ska visa att tiden går. Dessa nummer går ut på att man dansar och sjunger på en scen och tillför inte handlingen ett dyft. Filmen fortsätter sedan i samma stil och det blir bara trist och enahanda trots härliga färger, helt ok låtar samt snygga kläder.

Bob Fosses Cabaret var uppbyggd på liknande vis men där kommenterade scenframträdandena handlingen på ett ganska klurigt vis, om man gjort något liknade i There’s No Business Like Show Business hade det nog funkat bättre. Nu blir det bara en himla massa sånger och lite prat emellan.

Det blir dock inte bottenbetyg då filmen dels har som jag nämnde härliga färger (varför görs inte detta längre?) och ett musikalnummer där Donald O’Connor dansar bland fontäner och levande statyer – där piggnade jag till en smula men det var bara för ett kort ögonblick i en annars sövande film.

Sofias val är troligen mer underhållande.

Regi: Walter Lang

Betyg: 3/10

Diana (2021 USA)

Pandemin satte stopp för musikalen Diana men producenterna fick vad de tyckte en lysande ide. De spelade in showen och sålde den till Netflix, tanken var nog att detta skulle ge musikalen extra skjuts när restriktionerna släppte. När man summerar 2020 talet kommer nog detta räknas till ett av de mest korkade affärsbeslut under decenniet. Om du bara har skit att sälja visa då inte upp i förväg. Trots att en hel del sett musikalen på stream och än fler hört talas om den lyckades man ha ett trettiotal halvfulla visningar (en bedrift i sig självt) innan Diana hamnade på musikalernas sophögen. Jag kunde naturligtvis inte hålla fingrarna borta från detta magplask och även om jag är förhärdad när det rör usla filmer var det en pärs att ta sig igenom eländet.

Musikalen handlar kort och gott om Dianas liv från det att hon förlovar sig med Charles fram till hennes död så två timmar ska täcka en hel del händelser. Storyn jobbar i motvind från start för jag var evinnerligt trött på Diana INNAN hon dog. Redan in i första numret märker jag att det känns lite knepigt. Valet av story känns galet det skär sig på något vis att se Charles och Diana gå runt och sjunga på en scen. Även om jag inte på något vis är en vän av kungahusen känns det lite…… ska vi säga respektlöst?

Värre blir det då texterna visar sig vara bland det värsta jag upplevt. Nödrim, hö-höiga sexanspelningar allt förstärkt av en koreografi som verkligen inte vinner några priser. Detta är nog det närmaste man kan komma om Max Bialystock funnits i verkligheten. Textrader som t.ex ”better than a Guinness better than a wank” får mig att pausa och spela tillbaka  filmen för att se om jag hört rätt. När andra akten startar med att James Hewitt i bar överkropp rider på en mekanisk tjur funderar jag allvarligt på att skippa eländet men jag härdar ut.

Egentligen har jag inget emot dåliga filmer de får bara inte bli tråkiga eller irriterande denna musikal lyckas med båda sakerna. I slutändan har jag samma undran som jag hade om filmen Cats varför drog ingen i nödbromsen?

Sofias film är bättre trots att huvudrollsinnehavaren där har samma maner som Åsa Nisse.

Regi: Christopher Ashley

Betyg: 1/10

The Sound of music (1965 USA)

Från Colombia till Österrike och staden Salzburg under 30-talets sista gyllne år (japp så står det i filmens inledning).  Det är ganska märkligt att det tog tio år innan musikalernas musikal dök upp i musikalveckan. I mitt fall tror jag att den är så given att jag aldrig riktigt tänkt på den när jag knåpat ihop mina listor inför dessa veckor. Hur som helst nu får äntligen(?) familjen von Trapp och den sjungande nunnan göra entree hos Filmitch.

Nunnorna i stadens kloster har problem. Den blivande nunnan Maria har en tendens att springa runt i skog och mark för att sjunga och är allmänt slarvig. De löser detta med att skicka henne som guvernant till familjen von Trapp under sommaren. Familjen består av sju barn som hålls i ett järngrepp av deras änkling till far. Till en början blir det lite motigt för Maria men hon löser det galant med en himla massa sånger och snart så mjuknar även pappa von Trapps hjärta när ungarna glatt ställer upp i vad jag anser vara förnedrande sångnummer, har man sett Ko-ko låten glömmer man det aldrig. Allt skulle kunna vara frid och fröjd men Österrike gränsar som bekant till Tyskland och anschluss närmar sig och pappa von Trapp är ingen vän av nazisterna.

Det låter kanske lite smålökigt men The Sound of music har en handling som funkar och filmen blir tom en smula dramatisk mot slutet. Christopher Plummer och Julie Andrews är bra i sina roller, speciellt den sistnämnda funkar finfint som den godhjärtade8/10 Maria. Filmen har härliga miljöer med ett överdådig herrgård, berg och grönskande dalar samt en hel del sånger som sätter sig som smäck. Dagarna efter titten kommer jag på mig själv med att gå och nynna på halva repertoaren, allt från My favorite things till Do-Re.Mi. Kvar har vi då de ungarna de är kanske inte bra men trots allt uthärdliga även om jag har mina dubier över yngste sonen Kurt som ser ut som en seriemördare i vardande.

Hade The Sound of musik varit en smula kortare hade möjligen betyget blivit ett snäpp högre, för tre timmar är i saftigaste laget, jag hade en tendens att nicka till under titten.

Sofias val för dagen har jag inte sett men kolla in vad hon skriver om här.

Regi: Robert Wise

Betyg: 8/10

Encanto (2021 USA)

Vi startar denna 10:e musikalvecka som brukligt med en gemensam film. Denna gång föll valet på Disney´s senaste ”klassiker” Encanto.

Handlingen utspelar sig i Colombia där vi får bekanta oss med den märkliga familjen Madrigal. De bor i ett förtrollat/levande hus i en by som är dold för omvärlden. Vid sin femårsdag får alla i familjen en gåva av huset, gåvan är i form av en superkraft t.ex superhörsel, se in i framtiden, tala med djur osv. Den enda som inte fått någon kraft är filmens huvudperson Mirabel. Varför är oklart och Mirabel känner sig lite utanför familjegemenskapen. När det stundar bröllop samtidigt som den yngste i familjen ska få sina krafter får Mirabel olycksbådande syner som visar att problem är i antågande. Kan det ha med familjens försvunne bror Bruno att göra?

Efter det obligatoriska reklamfilmen på Kalle Ankas julafton vart jag lite halvsugen på filmen. Den verkade inte direkt dåligt och trots en ganska så catchy låt lyckades inte filmen fånga mitt intresse. När den dök upp på Disney+ tänkte trots allt ge den chans – det står ju att det är en klassiker (jösses!). Det tog inte många minuter innan jag vart fast. Härliga miljöer, ganska så sköna karaktärer och ett levande hus som gav mig lite sense of wonder. Att filmen i vanlig Disney anda handlar om att finna sig själv må vara hänt, det kommer liksom med Disneypaketet vare man vill eller inte.

Encanto kommer troligen inte att hamna i topp tio bland Disneys filmer för mig men den är klart duglig och underhållande med ett gäng stabila sånger.

Vad Sofia tycker om rullen kan ni läsa här.

Regi: Jared Bush, Byron Howard och Charise Castro Smith

Betyg: 7/10

Eurydike

Jag har bara varit på opera en gång tidigare i mitt liv. Det var helt ok men jag hängde nog inte riktigt med i svängarna. Det jag minns bäst var en fet gubbe som stod på scenen i skrek med spelad passion Butterfly! Butterfly! sedan gick ridån ned och jag fick fråga min fru om det var slut. Som sagt det var helt ok och en viss nyfikenhet hade väckts. När jag i lokaltidningen såg nedanstående bild blev jag oförklarligt helt förtrollad och insåg jag att det var dags att dra på sig polotröjan, plocka fram scarfen och än en gång bli en kulturman.

Eurydike har nyligen haft urpremiär på Wermlandsoperan. Det är den gamla storyn om Orfeus och Eurydike (kan ni inte den så sov ni i skolan – skäms) men nu berättad från hennes perspektiv. Orfeus är här en firad sångare och en ganska så självupptagen typ och Eurydike får mest sitta och vänta på honom när han drar land och rike runt för att spela. När hon så dör är frågan är om hon kommer hänga med Orfeus till de levandes rike när han kommer för att rädda henne.

En del kritiker har menar att detta var en musikalisk geggamoja då man blandat från flera olika operor b.la kunde jag höra både Offenbach och Mozart, man sjunger på svenska, italienska, franska, nonsensspråk, tyska och lite latin SAMT att man blandat in musik från Velvet underground, Joy Division Einstürzende Neubauten m.fl. En hel del tyckte även att första akten som bara har en grå betongvägg var lite trist men att andra akten i underjorden bjöd på desto mer ögongodis. Jag förstår invändningarna men håller inte med.

Musiken var maffig och jag rös till av välbehag när Eurydike dör av en överdos samtidigt som hon sjunger Heroin av Velvet underground. Visst är det en salig blandning men för mig funkade det utmärkt. Att det är rörigt och att man inte alltid förstår dialogen/sången spelade inte så stor roll då scenografin, danserna och musiken förmedlade känslorna. Både jag och min fru hängde med hjälpligt. Intressantast blev nog eftersnacket mellan oss två efteråt då vi tolkade ett och annat som utspelade sig på scenen olika.

Både jag och min fru gillade första akten bäst. Det är inte mycket till scenografi  men ljusteknikerns fina jobb gör att skådisarna/sångarna ger ett surrealistiskt intryck och de har hela scenen att spela på där det inte ligger massa dekor i vägen. Det är avskalat och intensivt. Akten i underjorden är också bra och jag ska erkänna att i slutscenen blev det väldigt dammigt på Wermlandsoperan.

Jag funderar faktiskt på att se uppsättningen än en gång för så bra var det.

 

In the heights (2021 USA)

I stadsdelen Washington highs när många av invånarna drömmar om ett bättre liv. Usnavi sparar stålar för att kunna öppna en bar i Dominikanska republiken, nagelskulptrisen Vanessa vill jobba som designer och Kevin önskar att hans dotter ska få en högre utbildning. Nu är inte In the Highs något ordinärt storstadsdrama utan en film som är fullspäckad med dans och sångnummer m.a.o en musikal

Den här filmen torde släcka törsten för alla musikalälskare värden runt för det är en fest för örat och ögat. En hel del av sångerna är inga simpla nummer som framförs av någon ståendes vid en lyktstolpe utan här är hela grannskapet med på både sång och dans. Ett par tre nummer håller världsklass när man ser på koreografin och det bjuds bla på en härlig blinkning till legendaren Ester Williams i ett av numren. Jag gillade även sångtexterna som för historien framåt

Man skulle kunna förledas till att tro att In the Heights skulle var en tunn ursäkt till film för att man ska få se Latinos köra lite moves och sjunga en stump men den är faktiskt djupare än så. Filmen behandlar en hel del frågor som vi alla brottas med: Vart hör man hemma, drömmar och livsval och de förväntningar man kan ha på sig själv och andra. Ok det är iofs generella men viktiga frågor. Jag satt faktiskt i biomörkret och blev lite smått filosofisk ja kanske tom (och det händer inte så ofta) berörd.

Filmen dras dock med ett litet problem, den är alldeles för lång för min smak. Närapå två och en halvtimme blev lite för mycket av det goda och filmen skulle inte att lidit av att blivit lite trimmad. På det hela är dock detta en petitess och gillar man musikaler tycker jag nog att ska ta och släpa sig i väg till bion för det är med lätta steg man går därifrån.

Regi: Jon M. Chu

Betyg: 8/10

Summer stock (1950 USA)

Som sig bör avslutas musikalveckan med en Gene Kelly rulle.Denna gång är han i sällskap med självaste Judy (Over the Rainbow) Garland.

Garland spelar Jane som mer eller mindre driver en bondgård på egen hand. Det är en rejäl tjej som sliter hårt för att få gården att gå ihop. När hon en dag återvänder från staden med en ny och belånad traktor finner hon gården full av folk. Hennes yngre syster har utan Janes vetskap bjudit in ett ambulerande teatersällskap till gården för att de ska uppföra en pjäs i ladan. Jane är inte överförtjust men låter kulturarbetarna stanna kvar mot löfte om hjälp på gården. Det hon inte räknat med är att hon så smått börjar bli intresserad av både teater och Joe, teatersällskapets ledare, något hennes finance inte uppskattar.

Jodå Summer stock var inte alls fel som avslutning på denna något ojämna musikalvecka. Handlingen ligger väl inte i nobelprisklass men jämfört med en del manus jag genomlidit tidigare denna vecka når Summer stock nästan Shakespeareianska höjder. Det är klämkäcka rollfigurer, färgglatt så det förslår och en hel del sång och dansnummer som känns rejäla. Mest känd från filmen torde Garlands Get Happy vara – jag tänker alltid på Twin peaks när jag hör den melodin.

Kelly har ett alldeles suveränt solodansnummer i en lada, till sin hjälp har han en knarrande planka och en tidning. Det låter inte speciellt upphetsande men det var makalöst bra. Utöver detta innehåller Summer stock en hel del danser och sånger som duger mer än väl. Filmen enda aber skulle väl vara just Garland. Jag har alltid haft lite småsvårt för henne då hon allt som oftast har något jagat i blicken och verkar ofta vara väldigt nervig. Det blir en stor kontrast mot den avslappnade och softa Kelly.

Sofias val för dagen är en finfin film.

Regi: Charles Walters

Betyg: 7/10

Nåväl då var det slut för denna gång imorgon blir det att dra på sig vardagskläderna igen. Tackar Sofia lite extra för ännu en genomförd musikalvecka.

Mamma Mia! Here we go again (2018 Storbr)

Då första filmen blev en succé är det väl klart som korvspad att en uppföljare skulle göras, frågan var väl bara vilken tunn ursäkt till handling man skulle ta till för att få folk på vita duken att dansa till Abbas låtar?

Donna har dött och dottern Sophie har renoverat hotellet och bjudit in en massa gäster till öppningen. Allt är inte frid och fröjd då hennes man blivit erbjuden ett jobb i NYC som han är intresserad av och två av Sophies ”pappor” kan inte deltaga på invigningen. Ett kommande oväder verkar också kasta grus i maskineriet. Tyvärr har de redan i mitt tycke asjobbiga skrik-kärringarna Rosie och Tanya anlänt till hotellet innan stormen. Turligt nog är de aningens mindre gapiga än i förra filmen.

Trots att man proppat filmen full med låtar räcker denna tunna soppa till handling inte till att fylla ut filmen så vi får även i tillbakablickar följa en ung Donna spelad av Lily James som likt Gideon i torsdagens rulle sätter på allt som har en tillstymmelse till puls under sin resa i Europa. Jag är halvt om halvt nere för räkning men dråpslaget levereras i form av den levande vaxdockan Cher som dyker upp i finalen som gumman i lådan och Mamma Mia! Here we go again går från en medioker film till ren och skär freakshow.

Filmen dras med samma problem som den i tidigare veckan En del av mitt hjärta. Man har rätt och slätt haft en gäng låtar man vill göra musikalscener till mao handlingen är bara en transportsträcka mellan låtarna. Vidare dras filmen med känslan av att det skulle kunna vara en TV4 produktion. Allt är tillrättalagt och inget ska få störa känslan av mys och pys vilket retar mig till förbannelse då det blir totalt intetsägande.

Finns det något som räddar filmen från ett bottenbetyg? Jodå. Låten Dancing queen körs på repris och då det är en av världens bästa låter som får ett i filmen ganska så maffigt dansnummer ökar min puls en smula. Vidare är Lily James helt ok i rollen som den unga Donna. Hon gör helt enkelt så gott hon kan med skiten till manus hon fått i knäet.  Det var också kul att få se Andy Garcia men den stackaren parades ihop med Cher i slutet. Vilket öde!

Vad jag förstått gick även denna film bra så vi får väl se vad som dyker upp härnäst. Undrar om producenterna då ska iscensätta King Kong song?

Jag är faktiskt tveksam till att Sofia valt en bättre film idag.

Regi: Ol Parker

Betyg: 2/10

Cats (2019 Storbr)

Då har denna blogg kommit fram till vad som kallats för 10-talets sämsta film. När jag i biomörkret så den första trailern trodde jag inte riktigt mina ögon. Folk som sett filmen vittnar om traumatiska upplevelser och man har tävlat om att såga filmen. Klart att rullen måste ses!

Efter titten kunde jag konstatera att så illa var inte filmen men rullen dras med en del problem. Dels överskuggar det som går under beteckningen The Uncanny valley hela filmen. Vanligtvis brukar jag gradvis vänja mig vid detta fenomen under en filmtitt där det förekommer. En kvart in i Polarexpressen har jag vant mig vid att alla ser ut som banjospelare och i Beowulf accepterade jag efter ett tag att alla i det forntida Britannien tydligen var släkt med Sherk men i Cats går-det-inte-att-vänja-sig skådisarna är alldeles för creepy. Priset tas av Judy Dench  där jag nästan skrek högt ut när tanten uppenbarade sig på rutan. Det var bland det mest bisarra jag sett på film.

Ett annat problem är att filmen inte har någon som helst handling. Det är kort och gott folk i hemska kattdräkter som sjunger sång efter sång efter sång och filmen verkar aldrig vilja ta slut. Om det inte varit för den fantasifulla scenografin hade jag troligen somnat efter en kvart.

Nu är inte allt åt fanders med Cats. Filmen har som sagt en härlig scenografi där allt ses från katternas perspektiv med jättestolar, barnvagnar osv. Dock har man haft lite problem med skalan då vissa saker är avsevärt större än i verkligheten men det hamnar väl i facket konstnärlig frihet. En del av sångerna var riktigt bra, faktiskt så bra att jag såg om vissa partier av filmen både två och tre gånger efter filmens slut. Dansnumren och koreografin är bra och i motsats till de flesta kritikerna gillade jag Francesca Hayward  som spelar huvudrollen. Då hade jag desto svårare för Jennifer Hudson som tar i för kung och fosterland när hon sjunger ”hitten” Memories. ”Tagga ned människa” var min första tanke när hon vrålade sig genom sången.

När jag summerar det hela visade sig Cats inte vara helt omöjlig och det är definitivt INTE 10-talets sämsta film. Bra är den däremot inte. Filmen väcker däremot en hel del frågor.  Kollar inte producenter och regissörer på sina filmer under arbetets gång för de kan väl inte tycka att resultatet varit till belåtenhet? Jag menar när första CGI-kattutstyrsen dök upp för beskådan måste väl någon sagt ifrån? Vad Idris Elba och co tyckte om filmen skulle också varit spännande att höra. Och att hävda ”The most joyful event of the holiday season” är att tänja lite väl mycket på sanningen. Trodde man på det själv?

Undrar om Sofias filmval är lika hiskligt?

Regi: Tom Hooper

Betyg: 3/10

All that Jazz (1979 USA)

”Ladies and gentlemen, let me lay on you a so-so entertainer, not much of a humanitarian, and this cat was never *nobody’s* friend. In his final appearance on the great stage of life – uh, you can applaud if you want to – Mr. Joe Gideon!”

Det var ett tiotal år sedan jag såg Bob Fosses självbiografiska musikal och var lite sugen på en omtitt. Den stora frågan var om den fortfarande håller?

All that Jazz eller Showtime som den hette i Sverige handlar om regissören Joe Gideon. Det är en man med många järn i elden. Han ska precis sätta upp en ny musical och är i full fart med förarbetet samtidigt som han håller på och klipper en film. På det privata planet är det lika trassligt han då sätter på allt som rör sig samtidigt som han har en flickvän och försöker hålla en god kontakt med sin sin dotter och exfru. Nu är inte Gideon någon renlevnadsmänniska, var morgon startar han igång kroppen med uppåttjack för att sedan ta dagens första cigg i duschen. Det är inte så konstigt att Gideon ständigt dras med en rökhosta och plågas av att det sticker i vänsterarmen.

Visst höll All that jazz för en återtitt. Jag älskar denna lite smått maniska och stundtals surrealistiska film om en mans spikraka marsch mot graven. Hade det varit en rak story utan några konstigheter hade filmen troligen inte gjort ett lika stort intryck på mig. Under filmens gång samtalar nämligen Gideon med döden i spelad av Jessica Lange. De diskuterar hans liv och misslyckanden och de både vet vad som snart kommer ske.

Filmen ger också en ganska så mörk bild av Fosse/Gideon som iofs är charmig men i grund och botten är han en människa som inte har tid eller förmåga att uppskatta livet. Han är huvudpersonen i livets teater allt annat är hinder eller små förtretligheter i jakten på att skapa perfektion.

Gideon spelas f.ö av Roy Scheider kanske inte en skådis man väntar sig finna i en musikal men han fixar rubbet med beröm godkänt. Musikalnumren är bra och ett par av låtarna sätter sig men det är filmens sista tio minuter som gör att All that Jazz hör bland mina favoriter i genren. Finalen är ett makalöst musikalnummer,kanske tom det bästa som någonsin har gjorts, där Gideon rannsakar sitt liv och relationer.

Nu gör inte en scen en hel film tur då att All that Jazz är både välregisserad, välspelad och har en handling som berör mig även om huvudpersonen är en skitstövel. En lite ruffig musikal så långt ifrån glitter och glamor man kan komma.

Vid denna omtitt upptäckte jag att Sandal Bergman hade en liten roll. Kul spaning.

Sofias filmval för dagen är jag lite småsugen på att se.

Regi: Bob Fosse

Betyg: 9/10

 

Bikini Beach (1964 USA)

Filmen startar med en närbild på en vickande röv i bikini och sedan går det snabbt utför. Miljonären Harvey Huntington Honeywagon III vill bevisa att ungdomarna som hänger på beachen är mer korkade än en primat har därför tränat en apa som kan köra bil och surfa bättre än dessa. Av för mig oklara anledningar kommer han om detta bevisas kunna bygga ett ålderdomshem vid beachen. Ungdomsgänget som hänger på beachen har fler bekymmer än en apa som kan surfa. Ett MC-gäng som som bla har en varulv i sitt crew  och antyds vara nazister stöttar Honeywagon III i dennes kamp att få bort ungdomarna. Även den engelske popartisten Potato Bug som bäst kan beskrivas som Austin Powers irriterande lillebror har slagit sig ned på beachen och kastar lystna blickar på Dee Dee som är ihop med filmens hjälte Frankie. Potato Bug kan möjligtvis ha en chans att komma innanför Dee Dees bikini då hon börjat lessna på att Frankie inte vill gifta sig.  Utöver detta innehåller filmen b.la  en talande falk, popbandet The Pyramids vars gimmick är renrakade huvuden och som final Stevie Wonder och Boris Karloff – fast den senare sjunger inte.

Jag brukar gilla knepiga filmer men detta var i knepigaste laget t.om för mig. Om jag ska hitta någon liknande svensk rulle skulle nog valet falla på den absurda Drra på – kul grej på väg till Götet. Båda filmerna verkar ha gjorts med vänsterhanden, man verkar inte bry sig om eller hur allt hänger samman samt alla idéer och uppslag har uppenbarligen välkomnats utan någon närmare eftertanke.

Musiken är ok, det är lite skönsång och lite poprock och This Time It’s Love med  Funicello (Dee Dee) gillade jag. Det är härliga färger och det är alltid kul att ta del av den ängsliga amerikanska dubbelmoralen angående sex. Killar och tjejer sover åtskilda på beachen och man gör allt för att visa hur hyvens och moraliska ungdomarna är. Samtidigt tar man alla chanser man bara kan för att anspela på sex. Märkligt folk de där amerikanerna,

Lite efterforskning (jag var tvungen att kolla upp vad det var för vansinnesfilm jag sett) visade att Bikini beach var film nummer tre i en serie av sju filmer (!) från bolaget AIP. Uppenbarligen var dessa rullar populära och känner jag mig själv lär jag nog se fler filmer i serien. Det är trots allt något som lockar.

Sofia har troligen sett något mer sansat idag.

Regi:William Asher

Betyg: 4/10