Anchors Aweigh (1945 USA)

Vad är det med Gene Kelly och sjömän? Än en gång spelar han sjöman nu med namnet Joseph. Han och hans kompis Clarence (Frank Sinatra) har fått en fyradagars permission. Turligt nog för Joseph är det i Los Angeles där han han sin flickvän Lola och han kan knappt  bärga sig innan han får träffa henne. Problemet är att Clarence inte har något fruntimmer och övertalar Joseph att hjälpa honom att fixa en dejt. De två stöter på den aspirerande sångerskan Susan (Kathryn Grayson) som de lurar i att de har kontakter i showbusiness och att de kan fixa en audition åt henne. Någon Lola blir det inte för Joseph som istället börjar kära ned sig i Susan Hur ska det gå för Clarence i sin jakt på kvinnor? Hur blir det med den icke existerande auditionen? Kommer Joseph och Susan få varandra? Många frågor som får sitt svar efter två timmar och tjugo minuter!

Jag vart inte direkt överväldigad av Anchors aweigh. Filmen klockar in på ca 140 minuter och det var alldeles för långt i mitt tycke. Det är en färgglad film men storyn är för tunn och tänjs ut trots en hel del sköna dans och sångnummer av Kelly. Sinatra får ta de lite mer såsiga sångerna och Kathryn Grayson röst hade jag kunnat klara mig utan då hon har ett jobbigt vibrato som skär genom märg och ben. En sångstil som verkade vara populär under 30 och 40-talen. Filmen har även två drömsekvenser något som Kelly verkade vara förtjust i. De tillför inte filmen något mer än att man får njuta av hans sköna dansmoves – alltid något.

Omdömet blir en mellanmusikal men Sinatra och Kelly är iofs alltid hör och tittvänliga så helt bortkastat var det inte.

Regi: George Sidney, Joseph Barbera

Betyg: 5/10

Sofias film är en ganska så underhållande rulle som ni kan läsa om här.

Nu vart det slut på det roliga för denna gång. Tackar Sofia för ännu ett trevligt och roligt samarbete rörande musikalernas underbara värld. På återseende.

Bride and Prejudice (2004 Indien/Storbr)

Nej jag har inte stavat fel filmen heter faktiskt  Bride and Prejudice men det är en indisk musikalversion av Jane Austins klassiker Pride and Prejudice. I familjen Bakshi har den koleriska mamman Manorama stora problem då hennes fyra döttrar är giftasvuxna men har inte fått en enda karl på kroken. När familjen är inbjuden på bröllop ser Manorama sin chans då britten Balraj och amerikanen William Darcy är där som gäster. Mamman försöker agera matchmaker och det går lite halvdant då hennes dotter Lalita och Darcy  ständigt tjafsar. Dottern tål inte Darcy som i ärlighetens namn är ganska dryg och verkar mest lägga sin tid på att tala om hur illa det är i Indien. Kanske passar den amerikaniserade Mr. Kohli bättre eller varför inte den charmanta Wickham? Det blir många fnurror på kärlekstrådarna innan allt är löst. Hela kärlekssoppan är dessutom i sedvanlig ordning paketerad i en symfoni av färg och toner samt ett par stänk av indisk nationalism.

Bride and Prejudice är en oförarglig film, munter, färgglad och full med relativt medryckande musik. Tycka vad man vill men indierna kan det här med massdanscener och knåpa ihop låtar som åtminstone är bra för stunden. Skådisarna är helt ok bäst är nog Aishwarya Rai Bachchan som spelar Lalita, lite värre är ställt är det med Martin Henderson som spelar Darcy. Man har hittat en riktig träbock till skådis i den rollen, okarismatisk som få. Blinkar man till glömmer man bort att han är med i scenen. Jag skulle tro att Bride and Prejudice torde vara en av de bättre filmerna att kolla in om man är lite nyfiken på indisk film. De drar inte på lika stora växlar som de filmer jag tidigare sett vilket kan ha sin förklaring i att det är en samproduktion mellan Indien och Storbritannien. Jag har faktiskt för mig att den gick helt ok på både vhs och bio när det begav sig.

När jag nu har sett ett antal Indiska filmer slås jag av en sak. Trots att de flesta rullarna rör romantik har de en otroligt pryd framtoning. På sin höjd blir det lite handhållning eller max en lätt puss på pannan. Förklaringen till detta är alldeles för lång att gå in på här men det är en intressant kulturell observation. Kanske var detta skälet till att Freida  Pinto aldrig blev Bondbrud då det troligen hade varit en alldeles för vågad roll?

Regi: Gurinder Chadha

Betyg: 6/10

Sofias val kan ni läsa om här

Mary Poppins Returns (2018 USA)

Ack ack ack familjen Banks har problem eller rättare Michael som nu vuxit upp. Han är relativt nybliven änkling, far till tre barn och sitter rejält i klistret. Han har belånat barndomshemmet och nu vill banken ha alla stålar på ett bräde annars blir Michael och hans barn tvungna att flytta. Det finns en liten räddning nämligen ett papper på att familjen Banks äger en andel i banken. Problemet är att dokumentet är spårlöst försvunnet. Turligt nog så återvänder Mary Poppins för att på sitt eget speciella vis ställa saker och ting till rätta.

Disney har länge varit sugna på att göra en uppföljare till sin film Mary Poppins som kom 1964 men Mary Poppins skapare P.L Travers verkar ha varit en dam som satte sig på tvären till detta så man fick vackert vänta till tanten låg i graven då hennes släktingar var mer medgörliga eller möjligtvis mer sugna på amerikanska dollars – take your pick.

Ett litet problem med filmen är möjligtvis att vem är den för? Det är över femtio år sedan förra rullen och vad jag vet så råder det inte direkt en Mary Poppins feber i världen. Dagens ungar har troligen ingen aning om vem hon är och vem förutom gamla stofiler som jag vill gå på bio och se en tvåtimmars film förlagd under depressionen fullproppad med sånger med en barnflicka i huvudrollen? En hel del skulle det visa sig då rullen spelade in ca 350 miljoner världen runt. Ingen formidabel succé men avsevärt mer än vad jag väntat mig. Det finns hopp för kulturen.

Hur är då filmen? Oväntat bra. Filmens starkaste kort är naturligtvis Emily Blunt som är kanon i rollen som Mary Poppins. Hennes porträtt är en något kärvare Poppins än Julie Andrwes version men Blunt har glimten i ögat och en ganska bra pipa, det kan man komma långt med. Sångerna är ok men de kräver nog en lyssning eller två till innan de sätter sig. Övriga skådisar är bra även om Ben Whishaw (lös?)mustasch ser ganska malplacerad ut. Den som kan den gamla filmen kommer finna att Mary Poppins returns är fullproppad med referenser och blinkningar till sin föregångare man har t.om dammat av 93-årige Dick van Dike för ett dansnummer snacka om risktillägg för filmbolaget.

Jag var mer än nöjd efter titten. Filmen slår inte originalet men jag har inget emot om Blunt axlar rollen än en gång i rollen som Poppins. Det finns trots allt sex böcker till att filmatisera.

Regi: Rob Marshall

Betyg: 7/10

Hoppas att Sofia är lika nöjd med sitt val för dagen.

Calamity Jane (1953 USA)

När chefen för Warner Bros inte kunde knipa åt sig rättigheterna till Annie get your gun bestämde han sig för att göra en musikal om en annan av vilda västerns (Ö)kända kvinnor nämligen Calamity Jane  . Då hon var kreativ i sin biografi är det svårt att skilja på sanning eller fria fabuleringar när det rör hennes liv.. Det enda jag kan konstatera är nog att hon inte hade det så jävla roligt men det hindrande inte Warner från att producera en hejdundrandes klämkäck musikal med Doris Day(!) i rollen som den i verkligheten gravt alkoholiserade och tidvis prostituerade Calamity Jane. Allt är möjligt i musikalernas underbara värld.

Calamity lever i den lilla staden Deadwood i Wyoming. Det blir problem när saloonägaren  tror att han har bokat en tjej vid namn Francis att uppträda på baren som f.ö bara serverar sarsaparilla. Det blir upprorsstämning bland manfolket i staden när de inser att även en man kan heta Francis. Calamity lovar att ordna det hela och åker till Chicago för att boka en kvinnlig artist. Även denna gång går det inte enligt planerna men i slutändan ordnar sig allt till det bästa efter lite kärleksfnurr som löser sig till det bästa då Calamity till slut lär sig att klä sig och uppträda som en kvinna – som sagt filmen är snart 70 år gammal så en del saker får man helt enkelt ta och svälja.

Det här var en härlig film i grälla färger fullproppad med allehanda ting som skulle få en biopublik av idag gå bananas, ja hela rullen är en enda triggerwarning med rasappropriering och unkna könsrollsideal. Det stör mig inte ett dyft, filmen är som sagt från en annan tid och så jag väljer att högaktningsfullt skita i dessa ting. Det som däremot är desto intressantare är att filmen tydligen har en ganska så stor skara följare inom HTBQ-rörelsen då den anses vara en av de första större filmerna som åtminstone hintar om lesbisk kärlek. När jag såg filmen regerade jag faktiskt lite på att Calamity och hennes nya väninna från Chicago verkar ha en djupare vänskap än vad som är vanligt på film från denna tid. Men vad vet jag, kanske är det att övertolka saker och ting?

Filmen är klart godkänd med en radda trevliga sång och dansnummer även om jag alla dagar i veckan gärna skulle slippa Howard Keels sång där han som vanligt tar i ända från magen. Doris Day kan det här med att dansa och sjunga däremot passar hon riktigt illa i rollen som Calamity Jane Hon påminner mer om John Elfström i Åsa Nisse filmerna i både tal och rörelsemönster än Västerns vilda dotter som var filmens svenska namn. Den första filmen om Åsa Nisse kom 1949 kan möjligtvis Doris Day ha sett den filmen och tagit inspirat…….nä tanken svindlar.

Regi: David Butler

Betyg: 6/10

Sofias djupdykning i musikalernas underbara värld kan ni läsa om här

 

Hair (1979 USA)

När detta årliga tema realiserades anade jag att dagen skulle komma när jag blev tvungen att bita i det sura äpplet. Jag talar naturligtvis om musikalfilmernas Die hard, Hair, med andra ord en film som ”alla” gillar men inte jag.

Filmen bygger på en scenuppsättning som sattes upp 1967 men vad jag förstår har man ändrat en hel del på storyn tom så mycket att de som skapade musikalen anser att den inte filmats än. Hair utspelar sig i slutet av 60-talet under brinnande Vietnamkrig. Claude (John Savage) ska rycka in och tillbringar några dagar i N.Y.C. Där stiftar han bekantskap med ett gäng hippies som leds av den karismatiske Berger (Treat Williams i hisklig frisyr som påminner om en björnskinnsmössa som tappat kontrollen). Claude slår sig i slang med gänget och blir till på köpet störtförälskad i överklasstjejen Sheila (Beverly D’Angelo). Berger och hans gäng jobbar på att de två ska bli ett par och under tiden sjunger man, knarkar, tigger och dansar.

Tre saker kan jag ge filmen: Den har tre bra låtar, koreografin är väl genomförd (speciellt om jämför med måndagens film) samt att man har bra skådisar sedan är det stopp. Det är en ganska seg historia och resten av sångerna är relativt tjatiga. Värre är att jag kan inte finna någon som helst sympati för rollfigurerna. Berger och hans gäng är som bekant hippies och varför just denna subkultur blivit så omkramad begriper jag inte. Ok ”peace love and understanding” är ju ett fint budskap men varför tolkas det som att man ska driva runt och knarka dagarna i ända? Enligt Berger och hans anhang är det helt ok att parasitera på samhället. Redan i filmens början tigger de pengar av hederligt folk och när det svider till springer Berger hem till mamma och ber om pengar. Deras livssyn verkar vara att bara glida runt och kräva att andra ska stå för deras uppehälle. Att det i verkligheten inte var så mycket peace love and understanding är en annan historia. Nej det är ingen ordning och reda på dessa individer som borde klippa sig och skaffa jobb.

Vart regissören Formans sympatier ligger råder det ingen tvekan om vilket gör att filmen blir svårsmält för mig då jag inte tål filmens ”hjältar” (samma problem har jag med Die hard där jag hejar på Hans Gruber då John McClaine är en jobbig jävel).  Filmen slutar iofs med att slynglarna och i synnerhet  Berger får sig en dyrköpt läxa och inser att livet inte är en dans på rosor så en viss sensmoral finns det trots allt.

Så nu var det gjort och jag kan lägga detta hippiespektakel till handlingarna för gott.

Sofia har säkert en roligare film att berätta om

Regi: Milos Forman

Betyg: 3/10

Alluda Majaka! (1995 Indien)

En del filmer gör en mållös och Alluda Majaka hamnar med lätthet inom den kategorin. Storyn i sig självt är inte så märklig men utförandet trotsar allt förstånd. Sitaramudu är son till byns ålderman och är lite av byns beskyddare. När det uppstår problem så fixar han dem ofta på ett handgripligt vis. När åldermannen beslutar sig för att skänka bort tempelmarken till fattiga bönder hamnar man i konflikt med Kota som vill ha marken för att bygga en fabrik. Kota smider en plan tillsammans med Vasundhara och hennes döttrar. Vasundhara har inga planer på en fabrik men tål inte Sitaramudu då denne ”tillrättavisat” hennes döttrar. Sitaramudu får mycket att stå i b.la anklagas han syster för prostitution och han själv blir oskyldigt ditsatt för mordet på en polis. Sitaramudu svarar med att förklä sig till den rike Mr.Toyota vilket innebär att han sätter på sig en peruk som ser ut som hans vanliga hår, byter kläder och bär solglasögon.

Alluda majaka! är som ni kanske märker svår att beskriva. Den är en film som glatt och obekymrat hoppar mellan olika genrer: Action som bla inkluderar en traktorjakt, märkliga slagsmål och en bil och hästjakt som jag inte ens tänker försöka att beskriva, fars, komedi, romantik, självmord samt en hel del kvinnoförnedrande scener och kommentarer som tydligen ska vara roliga och naturligtvis dans och sång. Ett sångnummer verkar utspela sig på en piratkopieversion av Disneyland med förvridna figurer och dansare i fula Kalle Anka masker. En riktigt obehaglig scen trots glad sång och uppsluppen dans.

Chansen att Alluda Majaka! inte är en film för alla är stor. Det är ingen bra film med den är jäkligt underhållande och två och en halvtimme flög förbi i bara farten och var en rejäl vitamininjektion i jämförelse med gårdagens dravel. Letar man efter kvalitet får man titta någon annanstans men vill man slå ihjäl två och en halv timme med indier som dansar och slåss har man hamnat helt rätt.

Sofias val torde vara aningens mer sansat

Regi:  E.V.V. Satyanarayana

Betyg: 5/10

Camelot (1967 USA)

Musikalveckan startar som vanligt med en gemensam film. Denna gång föll vårt val på Camelot från 1967. En film som f.ö min bror varnat mig för. Att jag inte hörsammade hans varning får stå för mig och jag kan inte skylla på någon annan.

Filmen startar med att Kung Arthur förbereder sig för att anfalla Sir Lancelots borg. Va! tänker vän av ordning är inte Lancelot och Arthur BFF !?! Kan man sin Arthursaga anar man nog anledningen till detta, andra tittare får sväva i ovisshet en sisådär två och en halv timme då större delen av filmen är en tillbakablick. För mig var det en väntan som kan likställas med att sitta fast i en oändlig bilkö.

Jag älskar Arthursagan och är alltid på när det serveras en ny version av berättelsen även om resultaten ofta inte är tillfredsställande t.ex Guy Ritchies kalkon som kluckade förbi härom året på biograferna. Tyvärr hamnar Camelot i samma skara. Det är som sagt en lång film och det märks, för attans vad trist rullen var. Kanske möjligtvis skulle ett antal sångnummer kunna underlätta titten? Icke. Det är Richard Harris (Dumbledore version 1.0 ) som spelar Arthur och sång är inte hans starka sida. Han pratsjunger sig igenom en radda intetsägande låtar och den övriga ensemblen gör mer eller mindre likaså. Jag kan begripa att man vill ha kända skådisar för att sälja in en film men om det ska vara en musikal kan man väl åtminstone välja några som kan sjunga och till på köpet man väl åtminstone slänga in några klatschiga melodier.

Resultatet blir en trist film med tradiga sånger och när man begår dödssynden att kalla varandra vid smeknamn (Lancelot blir Lance och Guenevere lystrar till namnet Ginny (tror jag) ) går jag i taket. Nej jag får trösta mig med John Boormans svulstiga Excalibur so far den bästa filmatiseringen av Arthursagan.

Sofia kanske tycker annorlunda.

Regi: Joshua Logan

Betyg: 2/10 (det var snygg dekor och garderob iaf)

Rocketman (2019 Storbr)

Det är märkligt men i ibland får jag en känsla av att jag måste se en film jag tidigare varit ganska så ointresserad av. Norska Huvudjägarna och En iskall jävel var sådana filmer, Rocketman är den senaste i raden av, man skulle kunna kalla det för magkänslefilmer. Det som gör det än märkligare i detta fall är att jag inte är speciellt pepp på s.k BOATS och har inget som helst förhållande till Elton John och hans musik. Jag har snarare tyckt att han verkat lite småtöntig och hans låtar har gått från kräkframkallande (Candle in the wind) till åtminstone ok (Benny & the Jets) trots detta kände jag ett oförklarligt behov av att se denna rulle.

Efter titten vet jag nu att jag bör lita på min magkänsla för detta var en av årets bättre filmer jag sett på bio. Filmen startar med att Elton vandrar in på ett AA-möte iklädd en av sina scendräkter och börjar berätta sitt livs historia. Resten av rullen är en A till Ö historia men till skillnad mot många andra BOATS filmer är den fullproppad med surrealistiska scener och musikalnummer, ja filmen ÄR en musikal inte tal om annat. Taron Egerton som spelar Elton är mycket bra i huvudrollen och det är ett ganska så starkt gäng skådisar som backar upp Egerton, t.om Bryce Dallas Howard är bra i rollen som Eltons obehagliga mor. Det är inte så mycket att orda om Rocketman är en bra film vare sig man gillar Elton John eller inte men man bör som jag gilla musikalgenren annars kanske det kan bli en svår sittning.

Biografvaktmästaren frågade efteråt vad jag tyckte om filmen och han skrockade till lite när jag sa att gillade rullen lite extra då den var en musikal. Enligt han var en hel del biobesökare missnöjda just med detta grepp, de hade troligen väntat sig en Bohemian Rhapsody.

För att understryka hur bra filmen faktiskt är: Action-Lunkan som mot alla odds hängde med på filmen var ganska så nöjd. Å andra sidan anser han att kulturkvoten nu är fylld med råge så nästa tio filmer måste innehålla bilar, explosioner & bikinibrudar.

Regi :  Dexter Fletcher

Betyg: 8/10

Les Girls (1957 USA)

Les Girls, eller Fina flickor i baletten som den heter på svenska, skulle bli Gene Kellys sista musikalfilm för MGM. Musikalernas storhetstid var över och man ville satsa på andra genrer. Kelly skulle dansa vidare i några få filmer till b.la den ljuvliga Fickorna från Rochefort och den hemska Xanadu. Handlingen är en Rashômon liknande historia som rör en danstrupp i Paris. De tre kvinnorna Sybil, Angele, och Joanne bor i en lägenhet i staden som, hör och häpna, inte har utsikt mot Eiffeltornet. På kvällarna har de en dansakt som leds av Barry, spelad av Gene Kelly. Danstruppen splittras under dramatiska former och dessa händelser leder till en rättegång och vi tittare får ta del av olika versioner om vad som hände.

Jag gillar berättargreppet med att få ta del av olika versioner av vad som hänt även om filmen inte på långa vägar är lika bra som Kurosawas rulle Rashômon, Framförandet av berättelsen är väl sisådär kanske främst beroende på att jag inte blir speciellt exalterad av de kvinnliga huvudrollsinnehavarna.. I denna film är de ganska så bleka och lite jobbiga speciellt Kay Kendall och Taina Elg ligger på överspelandes gräns. Tur då att Gene Kelly finns där och kan tillsammans med härliga kulisser och färger rädda upp filmen något.

Trist nog så underutnyttjas Kelly, det blir några pliktskyldiga sångnummer och endast ett dansnummer där Kelly får visa vad han går för. Kanske var det så att filmbolaget inte trodde på filmen och försökte dämpa musikaliska inslagen? Slutomdömet blir att filmen inte känns speciellt minnesvärd i Kellys filmografi men sevärd är skådisen (nästan) alltid.

Regi: George Cukor

Betyg: 5/10

Vad Sofia valt som final på denna vecka finns att läsa här.

Då var detta års upplaga av musikalveckan över. Jag tackar bloggkollegan Sofia för ett som alltid gott samarbete och vi ses väl nästa år?

Romance & Cigarettes (USA 2005)

Byggnadsarbetaren Nick Murder har ställt till det för sig. Hans fru Kitty har hittat Nicks poem om sin älskarinnas snippa som han dumt nog lät ligga och skräpa i hemmet. Hela Nicks familj vänder sig mot honom och det blir ett kallt krig i hemmet mellan Nick och Kitty. Han söker förlåtelse men hon ignorerar honom totalt. De enda som verkar vilja tala med Nick utan att ge honom en utskällning är den lokale polisen samt hans arbetskollega Angelo. Kitty tar å andra sidan hjälp av sin excentriske kusin Bo för att spåra upp makens älskarinna det Kitty inte vet är att Nick bär på en annan hemlighet som kommer förändra deras liv än mer radikalt.

Rollistan till denna film är imponerande: James Gandolfini, Susan Sarandon, Kate Winslet, Steve Buscemi och Christopher Walken och då har jag bara nämnt några av de som är med i filmen. Regissören John Turturro har troligen frågat runt bland sina skådespelarkompisar och fått med en hel del på tåget.

Tråkigt nog motsvarar inte filmen ensemblen. Sång och dansnumren är mycket bra. Då filmen utspelar sig i New Jersey är det lite ruffiga miljöer och det blir en vardagsmusikal där bekanta miljöer plötsligt förvandlas till en sång och danstillställning. Detta ger filmen en surrealistisk känsla som jag gillar. Sångerna är bekanta melodier och inte några som skrivits speciellt till denna musikal. Filmens höjdpunkt är Christopher Walkens  framförande av Delilah – att den skådisen inte är med i fler musikaler är för mig en gåta då han kan både dansa och sjunga – det sistnämnda åtminstone hjälpligt.

Det stora problemet med Romance & Cigarettes är att den aldrig lyckas gripa tag i mig. Trots att den är en ganska så enkel historia känns den rörig och är alldeles för spretig i sitt berättande. Jag kommer aldrig personerna in på livet och mitt intryck av filmen är att den är fladdrig. Min misstanke är att man nog hade för roligt under inspelningen. Många scener är roliga men jag får intrycket av att det är plötsliga idéer och ogenomtänkta infall som får dominera filmen istället för ett genomarbetat manus eller så är det överarbetat och Turturro har haft svårt att stryka en del scener. Fladdrig var ordet för dagen. Synd för mina förväntningar var höga.

Regi: John Turturro

Betyg: 4/10

Hoppas Sofias val för dagen är roligare.

 

Basmati blues (USA 2017)

I all hast får genforskaren Linda åka till Indien då företagets representant i landet gjort bort sig å det grövsta. Lindas uppdrag är att sälja in företagets nya ris till landets jordbrukare. Riset är rena miraklet då det är motståndskraftigt mot sjukdomar samt innehåller mer näring än vanligt ris. Det blir en kulturchock för den unga genetikern till en början men hon lyckas trots allt charma bönderna så hennes uppdrag verkar gå i hamn. Det som sätter lite käppar i hjulet för Linda är att hon börjar få känslor för en lokal risfarmare som motsätter sig det nya riset. Rajit som han heter anar att det är något lurt med risaffären och visst har han rätt. Bolagets chef har inte berättat hela dealen för Linda.

Basmati blues är ett amerikanskt försök att göra en Bollywood film och på gott och ont lyckas man bra. Ont då man fått med den Indiska nationalism som mer eller mindre präglat de filmer från landet jag hitintills sett. Det blir tröttsamt att ständigt se indierna slå sig för bröstet så fort de får chansen (bildligt talat). Man har även lyckats med att få alla medverkande att agera som naiva barn även detta något som präglar filmer från landet.

Nu kan jag inte basera ett helt lands filmproduktion på de handfull filmer jag hitintills sett men de har mer eller mindre haft dessa element – nationalism och naivitet. Nu är filmen som sagt amerikansk men om jag inte visste bättre skulle jag tro att den var indisk så väl har man lyckats väl med transfereringen. Varför man tagit detta beslut vet jag inte, kanske ville man komma in på den indiska marknaden eller något i den stilen.

På IMBD har rullen betyget 3.6 och det är i mina ögon alldeles för lågt för en film där Donald Sutherland tar några staplande danssteg och sjunger samt att Brie Larson i rollen som Linda är ganska så charmig. Storyn duger och det är tillräckligt med sång, dans och härliga miljöer för att tillfredsställa mina ögon och öron.  Att folk beter sig som barn får man ta och egentligen ska jag inte klaga för tydligen görs filmer i Indien på detta vis, antingen köper man det eller inte. Ibland gör jag detta ibland inte. Denna gång gick det ganska så bra.

Regi:  Dan Baron

Betyg: 5/10

Vad Sofia valt för film denna dag läser ni om här.

Summer holiday (1963 Storbr)

Lillebror slinker in än en gång denna vecka. Han kommer allt som oftast med förslag på filmer han är nyfiken på om de är så dåliga som han anar. Han vet att han med lätthet kan pitcha in en skitfilm hos mig då jag har svårt att motstå dess locktoner. Jag har misstankar om att detta är en raffinerad hämnd över alla sjömansbröst han fick av mig i sin ungdom. Denna gång lyckades han lura i mig att Cliff Richards film Summer holiday var lite av en föregångare till Beatles kalkonrulle Magical mystery tour. Klart jag kände ett stort behov av att se filmen och klart att filmen inte har ett skit med Magical mystery tour att göra.

Likt The Wizard of Oz börjar filmen i svartvitt. Det är ett grått och regnigt England som presenteras men när mekanikern Don dyker upp med en dubbeldäckare blir filmen så där härligt färgglad som bara filmer från 50 och 60 talet kan bli. Don har gjort en deal med bussbolaget: Rustar man upp bussen och kör den till södra Frankrike kan bussbolaget av någon outgrundlig anledning tänka sig att Don får bli chef för en hel flotta av kontinentala dubbeldäckare. Grabbarna rustar upp bussen till tonerna av en glad melodi och sätter av söderut. På vägen mot Paris plockar man upp några tjejer samt en fripassagerare och byter destination till Aten då tjejerna har ett gig där. Vad de inte vet är att fripassageraren är en amerikansk tjej på rymmen från sin överbeskyddande mamma som letar efter sin dotter.

Om jag bara ser till det visuella så är jag förtjust i dessa härliga färgglada filmer från förr. Miljöerna med ett färgglatt Europa är mysiga och jag får en längtan efter att åka buss.  Musiken är trallvänlig och jag har gått och nynnat på titellåten hela veckan. Filmen som sådan är iofs lite småcharmig men ack så tråkig. De åker som sagt buss och hamnar under resans gång på små äventyr som är lagom oengagerande. Om man inte är ett jättefan av Cliff Richards finns det nog roligare filmer att se.

Regi:  Peter Yates

Betyg: 4/10

Sofias val finns här

Klart att jag som extra bonus bjuder på titellåten.

 

Den lilla sjöjungfrun (1989 USA)

Den här filmen gjorde att jag plötsligt började argumentera på samma vis som Donald Trump. Usch! När lillebror frågade vilka filmer jag skulle ha med i musikalveckan blev han en besserwisser när Den lilla sjöjungfrun kom på tal. Enligt honom (och han HAR säkert rätt) är dagens rulle inte en musikal. En musikal ska enligt studiosystemets bestämmelser från 30-talet innehålla minst sex ordentliga sånger. Det hettade till och jag sa likt den orangefärgade mannen i västerled: ”Jag bryr mig inte om vad du säger för mig känns det som en musikal därför är det en musikal”. Där dog diskussionen när Marcus insåg att han hade med en Värmlands Trump att göra. Så dagens rulle får ni ta med en nypa salt då det troligen är en katt som smugit sig in bland hermelinerna.

Ariel är dotter till sjökungen Triton och enligt honom är hon ohälsosamt intresserad av människornas värld. Triton anser att dessa varelser är barbariska fiskätare och bör undvikas i möjligaste mån. Ariel lyssnar naturligtvis inte på sin far och under en upptäcktsfärd till ytan räddar hon en prins och blir till på köpet blixtförälskad i honom. Pappa Triton ställer sig helt oförstående och i desperation vänder sig Ariel till sjöhäxan Ursula som erbjuder ett av filmhistoriens sämsta deal. Ariel får ben men förlorar sin fantastiska sångröst. För att förvandlingen ska hålla i sig måste Ariel få prinsen att ge henne kärlekens kyss innan den tredje dagen tar slut annars blir hon Ursulas slav. Korkat nog går Ariel med på detta och att Ursula ska spela rent spel finns inte på kartan.

Den lilla sjöjungfrun tog mig med storm när den kom. Disney hade inte gjort en vettig film på många år och deras animationer var ganska slappa, med några få undantag hade de inte gjort en bra film sedan Robin Hood i början av 70-talet. I Den lilla sjöjungfrun lyckas man mixa en bra story med snygg animation och en antal (men kanske inte så många som sex) mycket bra sånger. Det är nog bara Skönheten och odjuret som har en bättre sångrepertoar bland Disneys filmer. Jag var helt såld.

Nu vid en omtitt har filmen stått emot tidens tand ganska så väl. Animeringen har väl tappat en del av sin lyster men den är fortfarande långt från bottennoteringar som t.ex Aristocats. Finalen är lite slappt skriven men Disney är ofta förtjusta i att låta sina skurkar gå klantiga öden till mötes. Den största gåtan för mig är dock vad Ariel ser hos den ganska så träiga prinsen något bättre kunde hon väl hittat? Trots dessa skavanker står sig filmen väl och hör till en av mina favoriter bland bolagets s.k klassiker – vem som nu bestämmer att de är det. Kanske Trump?

Regi: Ron Clements, John Musker

Betyg: 8/10

Sofia har troligen en riktig musikal att berätta om idag

Anna and the apocalypse (2017 Storbr)

Det lackar mot jul men Anna har ingen julefrid i själen. Hennes far har fått reda på att hon tänker ta ett sabbatsår från studierna för att resa, något han ogillar, hennes bäste vän John vill gärna att vänskapen utvecklas till något annat och skolans mobbare Chris kastar lystna blickar efter henne. Det kanske kan vara skönt då att staden/landet/världen? kastas in i en zombieapokalyps så man slipper alla vardagliga problem. Utbrottet sker snabbt och Anna och några vänner har förskansat sig i stadens bowlinghall när de hör att skolan är stället man ska samlas på. Vännerna ger sig ut på en vandring mot skolan där de får kämpa mot zombifierade julhandlare, snögubbar och jultomtar mixat med lite sång och dans.

Steffo tipsade mig om denna film som påstår sig vara en mix av La la land och Shaun of the dead. Det är att ta i tycker för så bra är inte filmen. Jag har inga problem med genremixen då det är tänkt att vara en komedi. Det hade varit svårare med denna blandning om filmen varit menad som en riktig skräckis. Skådisarna var okända för mig men det sköter både sång,dans och agerande bra. Låtarna håller genomgående hög klass och ett par stycken var faktiskt så bra att de satte sig på direkten.

Mitt problem med filmen var att den är ganska så rolig till en början men ju närmare finalen man kommer desto mörkare blir berättelsen. Det gav liksom lite smolk i min glädjebägare. Trots en och annan käck sång kunde inte min stämning höjas efter att ett par sympatiska rollfigurer strukit med. Jag vill nästan gå så långt att påstå att det kändes opassande att man börjar sjunga och dansa i samband med att nära och kära strukit med. Nu vet jag att detta sker av och till i musikalernas underbara värld med de filmerna har en annan känsla från start. Det kan falla sig som så att jag är överkänslig i detta fall och en och annan kan säkert rycka på axlarna åt min invändning. Filmen är i vart fall sevärd.

Regi: John McPhail

Betyg: 6/10

Sofias film för dagen