La la land (2016 USA)

1För ungefär ett och halvt år sedan utnämnde jag Mad Max: Fury road till decenniets bästa film. Risken är nu stor att jag får ta tillbaka det påståendet efter att ha sett La la land. Filmen handlar om kärlekshistorien mellan den arbetslöse barpianisten Sebastian och servitrisen Mia som vill bli skådis. De träffas och blir förälskade men när de har möjligheten att nå sina drömmars mål måste de ta ställning till om de är beredda att betala priset.

La la land är inte en film för alla då den är en musikal, en genre en hel del verkar ha lite svårt för Gillar man inte att folk börjar spontansjunga och dansa kan jag begripa att filmen inte faller alla på läppen. Jag däremot som älskar musikaler och har en soft spot för romantiska filmer faller som fura för denna ljuvliga skapelse.

Jag skulle kunna proppa inlägget fullt av adjektiv över hur bra denna film är men nöjer mig istället med att konstatera att detta är en oklanderligt gjord film. Iofs har jag lite svårt för Emma Stone som spelar Mia då hon ser ut som en chihuahua men efter en kvart har jag vant mig och hon är trots allt en bra skådis. Gosling spelar, ja, Gosling och det kommer han alltid undan med. Sångerna är förbaskat bra. Jag hade inte ”fuskat” och lyssnat på musiken innan tittningen men låt efter låt satt som smäck under visningen. Färger, dialog och koreografi ja allt är välgjort men det är klart, till legendarerna Gene Kelly och Fred Astaries danser når man inte riktigt. Min enda invändning var att jag gärna skulle vilja haft en sång eller två till under filmens andra halva men man kan inte få allt här livet. å andra sidan är filmens final alldeles underbar och det blev väldigt dammigt inne på biografen – tur att det var lite folk på visningen.

Kort och gott: La la land är film när den är som bäst.

Regi: Damien Chazelle

10/10

On the town (1949 USA)

onthetownDe tre sjömännen Gabey (Gene Kelly), Chip (Frank Sinatra) och Ozzie (Jules Munshin) har en 24 timmars permission i NYC. De vill få ut så mycket som möjligt av sitt besök och ska ragga på brudar, besöka sevärdheter och dra på nattklubb. I storstaden är tempot högt och inom loppet av ett par timmar har de tre sjömännen kärat ned sig i varsin kvinna. Chip i en taxichaufför, Ozzie blir uppraggad av en antropolog som fastnar för hans primitiva utseende och Gabey råkar stöta ihop med en tjej på tunnelbanan som han sedan tappar bort. Desperata i jakten på kärleken beger de tre vännerna ut i New York för att spåra upp Gabeys kärlek.

När man har Sinatra och Kelly i en och samma film kan det inte gå fel. Lägg sedan till Ann Miller som bjuder på en steppfrossa i högklackat . Imponerade! Filmen som sådan är kanske inte speciellt minnesvärd, det är dans och sång som iofs sköts proffsigt av herrarna Sinatra och Kelly men inte så mycket mer. Sinatra är kanske inte så dansant av sig men hans röst är som sammet. Kelly är däremot begåvad i båda konstformerna. Tyvärr envisas man med att stoppa in en av dessa drömsekvenser som allt för ofta är förekommande i äldre musikaler. Även om de ofta är snyggt iscensatta nummer tillför de sällan handlingen något och jag upplever dessa episoder som ren och skär utfyllnad utan någon större mening.

On the town är som så många andra äldre musikaler en lättsam historia som slinker ned lätt utan några större besvär. Även om det inte är något mästerverk blir jag på gott humör under och efter att ha sett filmen och det är inte fy skam.

Vilken film Sofia har valt som final på denna musikalvecka? Klicka här och få svar.

Regi: Stanley Donen, Gene Kelly

Betyg: 6/10

Ja så var denna vecka över för det här året, sorgligt men sant. Det har varit en vecka som blandat både surt och sött men de positiva filmupplevelserna uppväger turligt nog. Guldkavajen och cylinderhatt läggs nu i malpåse tills nästa år. Avslutningsvis vill jag som alltid tacka för alla kommentarer och naturligtvis ett extra tack till min musikalpartner Sofia.

Bloggen återgår nu till sina vanliga lunk men redan nästa helg smäller det till med: The Filmitch Mellanöstern Challenge som bloggaren Jojjenito döpt spektaklet till. Ack och ve vart är världen på väg?

London road (2015 Storbr)

91uPcI5tqIL._SL1500_London road syftar här på en gata i Ipswich där prostituerade kvinnor gjorde sina affärer till befolkningens förtret. Under 2006 härjade en seriemördare i området och han dödade fem kvinnor innan polisen spårade upp och grep förövaren. Tilläggas bör att gatan inte låg i något slumområde. Den bestod av radhus med små tillhörande trädgårdar. Det var mao inte en gata som man förknippar med prostituerade och seriemördare. I samband med händelserna intervjuade en reporter de boende på gatan. Det är dessa intervjuer som ligger till grund för musikalens texter.

Berättelsen kan sägas genomgå tre faser. Först speglas invånarnas oro över att det går en mördare fri. Vem ska han mörda härnäst? Även om mördaren inriktat sig på prostituerade är de boende oroliga över vem som blir nästa offer. Sångerna övergår från fruktan till hat när den skyldige grips. Samtidigt beskyller man de prostituerade och menar att de dragit ned området i smutsen och får skylla sig själva. I filmens sista fas handlar det om att gå vidare och man försöker arrangera ett trädgårdsfest för att skapa en gemenskap i området.

Om London road hade varit en vanlig spelfilm hade den nog funkat och kanske tom varit en bra film för den innehåller en hel del intressanta teman. Om London road hade varit en ”vanlig” musikal hade den möjligtvis fungerat men nu är så inte fallet. Av oklara skäl har man valt att pratsjunga sig genom större delen av filmen. En total avsaknad av melodier gör att jag ställer mig den enkla frågan: Varför väljer man detta tillvägagångssätt att berätta en historia? Jag kan begripa att filmen genom att nyttja denna berättarteknik bättre kan illustrera de känslor som präglar grannskapet men det blir trist i längden och jag kommer aldrig in i filmen som var en ren pina att ta sig igenom. Tom Hardy dyker upp i en pytteliten roll som taxichaufför men inte ens det kan lyfta denna ”kasta pengarna i sjön” produktion.

Nu börjar jag bli lite orolig och fruktar att årets musikalvecka helt håller på att kapsejsa frågan är om morgondagens film kan sätta skutan på rätt köl. Den handlar trots allt om sjömän.

Sofia har förhoppningsvis sett en trevligare film.

Regi: Rufus Norris

Betyg: 2/10

The Best little whorehouse in Texas (1982 USA)

20004I över 100 år har bordellen The Chicken ranch fått sköta sina affärer i fred men förändringarnas vindar börjar blåsa. Konsumentreportern Melvin P. Thorpe startar ett korståg mot denna omoraliska inrättning och piskar upp en mediestorm i delstaten för att stänga etablissemanget. Den lokala sheriffen Ed Earl som är tillsammans med bordellmamman Miss Mona tas på sängen och gör allt i sin makt för att hindra att The Chicken ranch stängs.

Dagens film är en s.k BOATS men om det sedan var så mycket sång och dans när det begav sig förtäljer inte historien. För att uppskatta dagens film måste man tycka att följande påståenden är helt ok (vilket tydligen amerikanerna tyckte då filmen spelade in 70 miljoner dollar och är 80 talets mest framgångsrika musikal i USA).

Att en bordell är en samhällsnyttig institution då män kan åka dit istället för besvära sina fruar med sex.

Att vara prostituerad och sära på benen glatt till allt från tonårspojkar till feta män med överkammad flint är ett roligt jobb.

Att prostitution håller våldtäktssiffrorna nere (påstås i filmen)

Att det är jätteroligt att folk hela tiden talar i liknelser typ:  Oh, Fred, you mean to tell me you don’t think the cows don’t appreciate the time off when a bull goes over to another pasture? eller Be like putting two bowling balls in a marble bag!

Att Dolly Parton är en bra skådis.

Jag gör inget av ovanstående men det blir inget bottenbetyg då Dom DeLuise som spelar Melvin P. Thorpe är otroligt underhållande och filmen innehåller några bra låtar, märk väl att Dolly Parton inte står för någon av de insatserna. I filmens final sjunger hon I will always love you med ett vibrato som får mig att rysa av obehag.

Sofia skriver däremot om en av mina favoritmusikaler. Hoppas bara hon gillar den.

Regi: Colin Higgins

Betyg: 3/10

Hedwig and the angry inch (2001 USA)

HedwigandtheAngryInchMoviePosterHedwig är en transsexuell (tror det är rätta termen) rockmusiker från Östberlin som turnerar med sitt band i USA. Bandet är inte speciellt framgångsrikt och Hedwig är en mycket bitter människa något hon iofs har all anledning till att vara. En före detta pojkvän stal hennes sånger och gör nu en succétune med stöldgodset. Hedwig och hennes band förföljer exet och gör gig på samma orter men då på avsevärd mindre glamorösa arenor.  Parallellt med denna handling får vi oss även Hedwigs levnadshistoria till livs, en inte så munter berättelse.

Jag vet att två av mina bloggkollegor är mycket förtjusta i denna film. Jag vet också att historien om Hedwig har en trogen publik men jag sätter mig i ekan likt kärringen och ror uppströms så svetten lackar för det här var inte speciellt bra. Mitt ögonblickliga intryck av filmen är nog en förströdd axelryckning. Trots att John Cameron Mitchell som spelar Hedwig (han har också skrivit och regisserat filmen) gör en mycket bra rollprestation bryr jag mig inte speciellt mycket över Hedwigs öden och äventyr. Jag finner inte sympati för rollfiguren vilken jag egentligen borde då hennes öde som sagt är gripande. Filmen vill sticka ut och vara lite annorlunda och extraordinär och är kanske det den vill allt för mycket så resultatet blir istället konstlat.

Kvar är då musiken som turligt nog är bra. Filmens höjdpunkt är sången Wig In A Box. Där och då sträckte jag på mig i tv-soffan och kände att pulsen ökade en aning men en sång gör ingen film och i fortsättningen kommer jag nog att lyssna på soundtracket istället för att titta på Hedwigs levnadshistoria.

Idag reser Sofia till den amerikanska södern.

Regi: John Cameron Mitchell

Betyg: 4/10

Bye bye Birdie (1963 USA)

Bye_Bye_BirdieNu gäller det att hänga med: Flickfavoriten Conrad Birdie ska göra sin militärtjänstgöring till alla amerikanska flickors förtvivlan. Innan han far ska han göra ett sista uppträdande i Ed Sullivans show. Flickvännen till den misslyckade låtskrivaren Albert kläcker iden att Birdie ska sjunga en ny sång under showen och avsluta melodin med att kyssa en utvald tonårstjej. Lyckas detta kan paret äntligen gifta sig då melodin troligen kommer bli en storsäljare och Albert kan flytta hemifrån, bort från sin överbeskyddande mor. Kim McAfee väljs till att bli Birdies kyssobjekt något som inte alls uppskattas av vare hennes pojkvän eller far som måste dras med den odräglige Birdie i sitt hem i väntan på tv-showen. Hur ska det gå? Kommer alla kärleksfnurror redas ut? Kommer herr McAfee överleva detta mediala spektakel? Problemen är många och då har jag inte ens behandlat ryska baletter, män i fez eller drogade sköldpaddor något måste man spara till presumtiva tittare.

Vad ska ska man börja med i film som denna? Kanske med öppningsscenen där Ann-Margret sjunger titelmelodin i en märklig men samtidigt mycket enkel iscensättning. Låten Bye bye Birdie sätter sig som smäck och vare sig man vill eller inte så etsar sig melodin fast i hjärnan. Jag har ofrivilligt gått och sjungit på den i veckor efter titten. Filmens övriga sånger är inte lika minnesvärda men det är glada och uppiggande melodier som framförs underhållande.

Skådisarna är mycket bra allt från Dick Van Dyke som spelar den misslyckade tonsättaren Albert till Jesse Pearson som gestaltar den något korkade Birdie. Bäst i filmen är Ann-Margret som filmen igenom går och ser lite småpilsk ut (ursäkta uttrycket men det är den bästa beskrivningen jag kan ge) av en outgrundlig anledning. Hela filmen anspelar på sex från sången The Telephone Song där alla sjunger att Kims pojkvän ”got her pinned down” till Alberts överbeskyddande mamma som hela tiden förmanar sin son att bära rubbers (gummistövlar/kondom) som fort han lämnar hemmet. Jag kan inte låta bli att skrocka förtjust då dessa saker troligen gick moralens väktare förbi när det begav sig.

Bie bye Byrdie är en uppsluppen film som värmer lite extra i vårsolen och jag kan garantera att jag inte sett den för sista gången.

Hoppas nu att Sofia fått en lika förnöjsam upplevelse.

Regi: George Sidney

Betyg: 8/10

 

 

Jesus Christ superstar (1973

MPW-35909Ok påsken är slut och jag har skrivit lite om denna film i ett tidigare inlägg men när det är musikalvecka kan man kosta på sig att vara lite uppsluppen och rucka på en och annan regel. Filmen är baserad på Andrew Lloyd Webber (musik) och Tim Rice (text) succémusikal som spelats världen över. I Sverige har Jesus bla spelats av Bruno Wintzell ni vet programledaren för TV3:s inte lika framgångsrika program Tutti frutti där även vår f.d finansministers (han med tofsen) flickvän deltog. Jesus Christ superstar handlar turligt nog inte om damer med olika fruktnamn utan om Jesus sista vecka från palmsöndagen till korsfästelsen.

Filmen har spelats in på plats i Israel och man använder sig av gamla ruiner som kulisser. Berättelsen är full av anakronistisk rekvisita, stridsvagnar, flygplan, kulsprutor och moderna kläder blandas med mer tidstypiskt mode. Skådespelarensemblen är ett kapitel för sig då man verkat samlat ihop ett dansant hippiekollektiv som även kan sjunga och jag ska erkänna att det tar ett tag innan jag kan slappna av och njuta av filmen för det är vad den är – njutbar.

Jesus Christ superstar främsta styrka ligger i den helt suveräna musiken som bara sveper över mig. Sångerna har även ovanligt genomarbetade texter som vill förmedla något mer än nödrim till lyssnarna. Det är texter som ställer djupa frågor om idoldyrkan, val man gör i livet, pliktkänsla och naturligtvis religion. Vidare så gillar jag  filmens avskalade produktion då den genom detta sätter individerna i centrum. Den anakronistiska rekvisitan gör att dåtid och nutid flyter samman vilket skänker berättelsen en viss aktualitet.

Det bär mig emot men jag får lov att erkänna att skådisarna funkar mycket bra och de kan verkligen både sjunga och dansa. Finalen i filmen är fantastisk och ger mig ståpäls. Enda invändningen skulle vara att det är en löst sammanfogad historia som mer eller mindre kräver att man åtminstone känner till de händelser som utspelades den där påskveckan för ca 2000 år sedan för att man ska få ett sammanhang i storyn. Detta gör att dagens skolungdomar troligen skulle sitta som frågetecken om de av en händelse skulle råka se filmen.

Klicka vidare och se vilken film Sofia valt dagen till ära.

Regi: Norman Jewison

Betyg: 8/10

 

Spring parade (1940 USA)

o_9VOOU7ajajGJOHJJag och Sofia rivstartar årets musikalvecka som traditionen bjuder med en gemensam film. Historien utspelar sig i Wien under den tid som man ”dansande nätterna igenom och vaknade var morgon med en sång på läpparna”. Jag misstänker att filmmakarna medvetet valde denna beskrivning av staden för att ge en taskspark mot nazisterna. Jag anar att det inte var så mycket sång eller dans i Wien under 40-talet.

När den unga bondflickan Ilonka besöker en marknad blir hon spådd att hon ska gifta sig  med en artist i staden Wien. Hon tycker det verkar helt befängt då hon inte har några ambitioner att färdas till staden men efter att hon utmattad efter en danstävling somnat i ett hölass hamnar hon mot alla odds i Wien.  Ilonka tar ett tillfälligt jobb på ett bageri där hon kärar ned sig i en soldat som komponerar valser i hemlighet. Det blir naturligtvis kärleksförvecklingar, sånger och en massa annat. Det enda filmen inte har vad jag kan se är en vårparad men Sofia kanske kan upplysa mig närmare om den saken.

Spring parade är en bagatell men en trevlig sådan. Musiken är helt ok trots att männen tar i ända från magen när de sjunger och kvinnornas toner kan spräcka glas. Filmens ”hit”  Waltzing in the Clouds är en trevlig liten trudelutt som man kan gå och nynna på efteråt. Det är synd att filmen inte är i färg då den troligen skulle varit en fest för ögat med alla balklänningar och militäruniformer som passerar i revy. Två saker lyfter filmen lite extra, dels har den en uppsluppen humor som jag uppskattar. Det är lite skruvade skämt som ploppar upp när man minst anar det. Deanna Durbin som spelar Ilonka var en ny och trevlig bekantskap. Det är inte en storslagen eller ens minnesvärd roll hon gör men Durbin besitter en viss karisma som gör att man lägger märke till skådisen. En trevlig start på veckan tyckte jag. Vad Sofia tycker kan ni läsa här.

Regi: Henry Koster

Betyg: 6/10

Have a very Murray christmas (2015 USA)

IMAGEN-1Dagens julfilm är egentligen inte någon film utan en tv-specialare på knappt en timme. Bill Murray spelar sig själv i denna historia där han ska hålla en julkonsert med inbjudna gäster på ett hotell i NYC. Problemet är att det råder snökaos och det verkar som att Murray blir fast på hotellet med en konsert utan publik. Tillsammans med några av hotellets gäster och personal sjunger man julsånger.

Sofia Coppola står bakom kameran, Bill Murray, Chris Rock (outhärdlig för en gångs skull), Miley Cyrus, George Clooney m.fl står framför kameran. Resultatet torde bli en ganska mysig och smårolig historia nu blev det platt fall. Jag får intrycket av att man gått från ide till färdig film över en helg. Ordet meningslös och amatörmässig är nog den bästa beskrivningen. Folk droppar några repliker sjunger att antal sånger som håller ok klass och så mycket mer är det inte. Man kan lika gärna syssla med något annat och sätta på en valfri julskiva i bakgrunden än att se detta dravel.

Nu kanske man inte hade några större ambitioner och visst om det vart lokal-tv med Bengt Alsterlind i täten som satt ihop programmet hade man kanske inte väntat sig så mycket mer men Coppola? Murray? Clooney? Intressantast är nog affischen där man av outgrundlig anledning retuscherat Murrays ansikte så mycket att han mest liknar en av de gamla Sovjetledarna.

Regi: Sofia Coppola

Betyg: 2/10

God help the girl (2014 Storbr)

hdizle-God-Help-the-GirlStuart Murdoch heter frontmannen i bandet Belle & Sebastian. Som så många andra musiker dessa dagar har han ett sidoprojekt, God help the girl, lite märkligt kan tyckas då musiken låter likadant som Belle & Sebastian. Musikalen som Murdoch skrivit både musik och handling till samt även regisserat bygger till största delen på låtar från sidoprojektsbandet.

Filmen startar med Eve som inte mår speciellt bra. Vad som är fel på henne är lite otydligt men en släng av anorexia i kombination med någon form av psykiskt sammanbrott verkar vara fallet. Eve avviker från sjukhuset och blir kompis med wannabe artisterna James och Cassie. Då Eve har en förmåga att snickra ihop bra låtar bildar de tre ett band. Det blir en sista intensiv sommar för de tre vännerna innan verkligheten knackar på dörren och de blir tvungna att ta tag i den hemska uppgiften att växa upp.

Om man ska gilla den här filmen är det ett par tre saker man måste acceptera. Dels att filmen stundtals blir lite larvig men hallå ! det är en musikal då får man köpa att folk brister ut i sång i både tid och otid. Man kan även börja undra över hur Eve hela tiden kan se ut som en fotomodell med perfekt sminkning trots att det hävdas att hon inte mår bra och inte tycker om sig själv t.om i halvsunkiga fotbollskläder ser Eve bra ut. Kort och gott: Hennes psykiska ohälsa är inte riktigt övertygande. Det är också till en stor fördel om man gillar Belle & Sebastian och inte tycker att det är ett pretentiöst hipsterband. Köper man dessa saker samt att jag som man alltid förundras över att tjejer väljer fel killar (men den diskussionen tar vi en annan dag) så är God help the girl en mycket charmig liten bagatell fullproppad med trevliga musikalnummer. Tv-tittare kanske tycker sig känna igen tjejen med pälsmössa på bilden. Skådisen heter Hannah Murray och spelar Gilly i Game of thrones. En liten låt från filmen bjuder jag på och det är Emily Browning som sjunger. Något hon gör bra bra om ni frågar mig.

Regi: Stuart Murdoch

Betyg: 7/10

Brigadoon (1954 USA)

brigadoon-wallpaper_289751_37393Jag kan ana att en och annan musikalälskare har haft en viss oro i kroppen ju längre veckan gått. Säkerligen undrade man vart Fred Astarie och Gene Kelly tagit vägen, för hur kan man ha en musikalvecka utan att åtminstone ha en film med någon av dessa giganter inom genren? Lurig som jag är ville jag naturligtvis hålla mina läsare på halster och presenterar här Brigadoon med Gene Kelly i huvudrollen som sista film denna musikalvecka 2015.

Två amerikaner åker till Skottland för att jaga och går vilse i högländerna. Då filmen utspelar sig innan GPS och smartphones underlättade för oss människor att sakta men säkert sluta använda oss av våra hjärnor får paret använda sig av något så antikt som en papperskarta. Trots detta är de hopplöst vilse i det dimmfyllda kulisslandskapet men när denna till slut lättar finner de en liten by som ligger vid en sjö (eller ska sjön benämnas Loch då vi befinner oss i Skottland?). Byn har namnet Brigadoon och finns inte utsatt på de två jägarnas karta. Invånarna tar emot dem med öppna armar, sång och dans men det är något som inte stämmer då livet i den lilla byn verkar ha stannat kvar i 1700 talet.

Det finns en hel del saker man skulle kunna ta upp i den här filmen. Gene Kelly har byxor där linningen går upp en bra bit över naveln. Det är ett kulisslandskap som är en orgie i Skotska klyschor med dalar, pittoreska broar, kreatur och annat smått och gott som hör den landsändan av Storbritannien till. Invånarna i byn talar med en skrattretande skotsk brytning och deras kläder och danser är ett kapitel för sig. Hela filmen består av så mycket skotsk nationalromantik att det kokar över. Vidare är berättelsen en riktigt sentimental soppa. Trots alla dessa invändningar blir jag på något bakvänt vis helt förförd av filmen, kanske just därför att allt är så överdrivet.

Trots att byxorna ser för jävliga ut på Kelly har han ändock en sådan charm och karisma att jag inte kan motstå karln när han sätter kepsen på sniskan och brister ut sång. Kelly sprider helt enkelt trevnad omkring sig bara genom att vara med i scen.  Kulisserna och filmens alla härliga färger gör att jag drömmer mig bort och känner att det nog skulle vara ganska trevligt att bo i den lilla byn Brigadoon. Filmens sentimentalitet köper jag fullt ut då jag är svag för Shangri La historier och tro på fan om jag inte upptäcker att det blir lite smådammigt i rummet under filmens final. Det är inte bra det här med musikaler – jag blir alldeles för känslosam.

Även Sofia har en film som jag minns att jag gillade skarpt när den kom. Läs här vilken film det rör sig om.

Regi: Vincente Minnelli

Betyg: 8/10

Det här var sista filmen för den här gången. Det har varit en vecka som bjudit på både sött och surt men på det stora hela har det varit trevliga bekantskaper jag gjort i filmens värld. Tack för kommentarer och (as always) ett extra stort tack till min danspartner Sofia under denna sprudlande vecka. Imorgon blir det att rensa systemet med lite hederlig skräck.

Flickan med åsneskinnet (1970 Frankrike)

peau-d-aneEn bit in i filmen är jag övertygad om att jag har tagit mig vatten över huvudet. Jag får mycket obehagliga vibbar till en början under titten av Flickan med åsneskinnet eller Peau d’âne som den heter på franska. Till att börja med verkar scenografin vara skapad av någon med grava mentala problem. Folk springer omkring i spelkortskläder, kungen sitter på en tron i form av en jättelik katt och alla tjänare i slottet är blåmålade i ansiktet. Storyn gör inte det hela lättare. Drottningen dör och änkekungen kastar lystna blickar på sin dotter. Prinsessan tycker inte att faderns känslor för henne är helt ok men med hjälp av sin gudmoder som passande nog också är fe lyckas flickan fly efter att hennes far skänkt henne tre klänningar (en vackertväder klänning samt en mån och en solklänning) och som grädde på moset förmått sin far att flå slottsåsnan som skiter guld och diamanter och då har det bara gått en halvtimme av filmen.

När jag började se filmen var jag till en början alltför påverkad av de Hollywoodifierade sagoversionerna och hade halvt om halvt glömt bort att många sagor dels inte är helt logiska ens inom sina egna ramar samt att de kan vara lite opolitiskt korrekta för att uttrycka det milt. Nu är faktiskt Flickan med åsneskinnet en ganska snäll och oförarglig saga trots sitt incestuösa tema. När första chocken lagt sig börjar jag uppskatta filmen som har en naivistisk charm som inte går att komma ifrån. Det märks att det är samma regissör som ligger bakom mästerverken Flickorna i Rochefort och Paraplyerna i Cherbourg. Likt dessa filmer har den undersköna Catherine Deneuve huvudrollen som prinsessan och Michel Legrand står för den småjazziga musiken som jag lärt mig att uppskatta.

Flickan med åsneskinnet är en lättsam bagatell men den är oerhört charmig och jag blev glad av att se denna lite märkliga film. Favoritlåten är Recette du cake d’amour (ung. Kärlekskaksreceptet), en melodi som till och med gör mig baksugen. Jag skickar med ett klipp på den låten och scenen som kan ses utan att det spoilar filmens handling, det rör sig som sagt om att baka en kaka.

Sofia skriver om fler djur men de hör till de levandes skara och skiter inte ädelstenar vad jag vet.

Regi: Jacques Demy

Betyg: 7/10

Oklahoma! (1955 USA)

oklahoma - cinema quad movie poster (todd ao) 1.jpgOm jag inte visste bättre skulle jag kunna tro att det är Shakespeare som ligger bakom denna historia. Läs och begrunda. I början av 1900 talet hotar känslorna att koka över i territoriet Oklahoma. I och för sig är det konflikter mellan cowboys och jordbrukare men de striderna ter sig tämligen obetydliga i jämförelse med vilka känslor kärleken kan framkalla. Cowboyen Curly uppvaktar bondflickan Laurey men hon är lite av en ”teaser” något som kommer få fatala följder. Gårdens något obalanserade alltiallo Jud är nämligen också förälskad i Laurey och lägger in en stöt när han tror att han har en chans att bräda Curley. Vidare har vi Will som varit i storstaden Kansas city där han köpt presenter till sin käraste Ado Allie. Under hans frånvaro har hon dock blivit smått förälskad i gårdfarihandlaren Ali Hakim. Han är inte värst intresserad av äktenskap men ser sig nödgad att gifta sig med Ado Allie då flickans far hotar med hagelbössan. Allt får sin upplösning under en dans där man ordnat med en picknickskorgsauktion för att få in pengar till det nya skolhuset.

När jag sovrade fram vilka filmer jag skulle välja till musikalveckan rådfrågade jag min bror. Jag kastade fram ett par filmtitlar jag inte tidigare sett. Ett par avrådde Marcus mig bestämt i från men Oklahoma ansåg han var okej och det är just vad filmen är – okej. Storyn rullar på men är inte speciellt medryckande. Filmen är lite smålustig av och till och formligen sjuder av härliga färger och snygga kulissmiljöer. Sångerna duger och ett par tre av dem höjer sig lite från musikmassan. Låtarna: Oh, what a beautiful morning, The Farmer and the Cowman samt titelspåret var nog de jag gillade bäst. Det är kanske lite väl mycket sång då skådisarna knappt hinner hämta andan innan det är dags att ta ton igen. Men om man ståtar med sloganen The Liviest musical of them all vill man kanske bevisa detta med mycket sång, dans och musik. Likt Singing in the rain har man även tryckt in en drömsekvens som är alltför lång och den tillför inte storyn så värst mycket. Det ska erkännas att där blev filmen ordentligt seg en stund.

Skådisarnas insatser är också ok okej men Rod Steiger som Jud och Eddie Albert som Ali Hakim  får ett extra plus i kanten av mig. Just Jud var förvånansvärt creepy som rollfigur i en musikal av detta slag. Att sedan filmen avslutas med en travesti på rättvisa må vara hänt, numera är man ganska van vid att det stora landet i väst många gånger har en lite speciell syn på vad som är rätt och fel. Avslutningsvis vill jag påpeka att det här en nog en film som ”sätter sig” vid eventuella omtittar men personligen ger jag nog andra osedda filmer en chans först.

Sofias skönsångare för dagen kan ni läsa om här.

Regi: Fred Zinnemann

Betyg: 5/10

Annie (1982 USA)

tumblr_n3bnwjcDw41sch1s0o1_1280I efterdyningarna av förra årets musikalvecka föll det sig som så att jag och Sofia utmanade varandra. Jag propsade på att hon skulle spana in en musikal hon hade svårt att tänka sig se (vilken det var kan ni läsa här). Hon antog utmaningen och dagens film föll på min lott – med facit i hand skulle jag aldrig ha kastat den där handsken.

Annie utspelar sig under 30-talet i USA. Barnhemsflickan Annie väljs ut av miljardären  Oliver Warbucks sekreterare att tillbringa en vecka i dennes hem (varför var lite oklart för mig). Miljardären vill hellre ha en pojke men går motvilligt med på att hysa flickebarnet och hennes hund i en vecka. Naturligtvis charmar den rödhåriga ungen miljardären och hans hushåll så till vida att han vill adoptera henne. Annie tackar emellertid nej till detta lukrativa förslag utan vill hellre hitta sina biologiska föräldrar något som den rike kapitalisten villigt hjälper till med.

Att jag avskyr barn på film är ingen nyhet för läsare av denna blogg. De är allt som oftast vidriga små varelser som har en tendens att sabotera de flesta filmupplevelser. Det finns dock undantag bör påpekas. Beklagligt nog hör inte Aileen Quinn som spelar Annie till dessa undantag, något jag blir varse ca tre minuter in i denna 120 minuter långa golgatavandring.

Aileen Quinn påminner som brukligt när det handlar om barn på film om en tränad apa. Hon ler på kommando, ser bekymrad ut på kommando och lägger stor ansträngning på att komma i håg sina repliker (ungen håller dock lite bättre klass än Birk i Ronja Rövardotter).  Jag nämnde att Annie var uppväxt på ett barnhem? Japp det betyder än mer ungar den ena värre än den andra.

Det alla har gemensamt i denna film är att man skriker sig filmen igenom. Barnen skriker, de vuxna skriker ja nästan alla skriker. Jag vet inte varför men så fort det vankas barnfilm ska alla skrika av någon outgrundlig anledning. Jag tycker inte om folk som skriker vare sig på film eller i verkliga livet. Då rollfiguren Annie är med i ca 75% av filmens scener och alla vuxna måste förhålla sig till denna rödhåriga lilla apa blir naturligtvis resultatet katastrofalt men det finns trots allt några förmildrande omständigheter.

De vuxna skådisarna är helt ok när de inte skriker. Det var trevligt att få stöta på Ann Reinking igen och Albert Finney (den mänskliga gäddan) visade att hans sångröst utvecklats sedan Scrooge. Tim Curry och Bernadette Peters är sevärda även om deras rollfigurer var påfrestande. Filmen Annie är påkostad och det märks. Flera sångnummer har snygg koreografi och man spar inte på effekterna. Låtarna We Got Annie och Let’s Go to the Movies var trevliga inslag som förmildrade min plåga något. Paradnumret Tomorrow var dock en pärs att ta sig igenom.

Tycker man om barn på film och hör till den gruppen av människor som får tårar i ögonen när barnkörer uppträder och sitter längst fram när det vankas skolpjäs kan man nog uppskatta den här filmen själv gör jag mitt yttersta för att undvika arrangemang av dessa slag. Tack men nej tack.

Regi: John Huston

Betyg: 2/10