The Greatest showman (2017 USA)

Barnum kommer från fattiga förhållanden men lyckas förverkliga sina drömmar då han öppnar en spektakulär show i New York i slutet av 1800 talet. Han bjuder sin publik på vilda djur, dvärgar, skäggiga damer och annat smått och gott. Tråkigt nog så ses inte hans show med blida ögon av vare sig societeten som anser den inte vara fin nog eller delar av befolkningen som blir obekväma av showsällskapet då de ser annorlunda ut. I ett obetänkt beslut för att bli respektabel kontrakterar Barnum sångerskan Jenny Lind för en turné, ett beslut som kan kosta honom både sin show och familj.

Jag gillar musikaler, när folk tar ton i tid och otid i en film är halva slaget vunnet. Däremot är det inte alltid man lyckas med att i samma film ha med både snygga dansnummer och bra låtar. Denna kombination kan många gånger vara svår att uppnå ofta får jag den ena (Cabaret – låtarna) eller det andra (West side story – dansnumren) men av och till blixtrar det till t.ex Singing in the rain eller La La Land. Nu kan jag även sälla The Greatest Showman till denna skara. När jag såg filmen hade jag tänkt att kolla in någon halvtimme då timmen var sen för att klämma resten av filmen vid senare tillfälle men jag blev sittandes kvar speltiden ut alldeles förtrollad.

Jag har ingenting att invända, inte en låt eller dansnummer var överflödigt, skådisar och miljöer var top-notch och man lyckas även med slänga in ett och annat fint budskap om b.la allas lika värde som vi alla vet är den rätta vägen att gå men ack så svår att följa. I.o.f.s var budskapet övertydligt men det gled liksom in i handlingen ganska så smidigt så jag slapp sitta och känna att det kördes ned i halsen på mig – något som sker allt för ofta. Jag är snål och sätter en 9/10 men det betyget lär höjas vid en omtittning för denna film har jag inte sett för sista gången.

Regi: Michael Gracey

Betyg: 9/10

Annonser

It’s Always Fair Weather (1955 USA)

Vid krigsslutet lovar de tre vännerna Ted, Doug och Jackie att de ska ses på samma bar om tio år. Åren går och de skaffar sig alla egna liv men när så tio år gått ses de mot alla odds igen. Tråkigt nog har deras liv förändrats så pass mycket att de inte riktigt drar jämt. Mötet blir ganska misslyckat och de skiljs åt som ovänner. Ödet har dock annat i beredskap och via ganska så invecklade turer som b.la innehåller en tv-show, lite kärlek en radda med sång och dansnummer samt en boxningsmatch återförenas de tre igen.

Denna veckas sista film innehåller som brukligt en film med min musikalfavorit Gene Kelly. It´s always fair weather anses vara den sista stora MGM musikalen som innehöll både sång och dans. Det är även här Kelly genomför ett av sina sista stora dansnummer. Scenen där han steppar loss på ett par rullskridskor är helt makalös. Filmen togs emot med lite blandade känslor, kanske därför att den (för att vara en MGM -musikal) var relativt mörk med temat förlorad vänskap. Filmen slutar också lite vemodigt men för den del inte olyckligt. Nån måtta får det lov att vara!

Jag gillade filmen, bra dansnummer, helt ok sånger, en story som berörde mig samt en del scener som var lite utanför ramen vad man är van vid b.la ett sångnummer med en gubbkör som är ganska så sliten. Kelly är som alltid bra och resten av ensemblen sköter sig snyggt. Jag fick i varje fall vad jag ville ha när jag slog mig ned för att se en MGM-musikal. Jag har i runda tal ca 120 stycken kvar att se från detta bolag så någon större brist på underhållning lär jag inte drabbas av.

Regi: Gene Kelly & Dan Daile

Betyg:7/10

Sofa avslutar musikalveckan med den här filmen.

Så vart det slut för denna gång men vi ses väl om ett år? Eller hur Sofia?

Pink Floyd: The Wall (1982 Storbr)

En popstjärna får ett nervsammanbrott på ett hotellrum när hans fru är otrogen. Uppenbarligen har hans kontakt med människor gjort att han valt att isolera sig från mänskligheten. Pink som popstjärnan heter har förlorat sin far i andra världskriget, lärarna på skolan var sadistiska, hans mor var överbeskyddande och spiken i kistan är nu fruns (i mina ögon mycket förståeliga otrohet då Pink verkligen inte verkar vara en kul snubbe att umgås med) otrohet. Pink bryter samman och får en hallucinatorisk dröm om att han är en fascistisk ledare, drömmen är så hemsk att hans inre medvetande dömer honom till att riva den mur han byggt upp mot mänskligheten. Det är filmens handling…typ…..kanske….möjligtvis?

The Walls regissör Alan Parker kallat filmen för världens dyraste studentfilm och Gerald Scarfe som gjorde de animerade sekvenserna i filmen förstår inte hur någon kan tycka om eländet. Dessa uttalanden kan möjligtvis ha sin förklaring i att detta är en film där uttrycket för många kockar… passar in då Pink Floyds frontman Roger Waters hade mååånga synpunkter över hur filmen skulle göras och vad jag förstått drog han och Alan Parker inte jämt.

Så illa är det inte riktigt och jag tycker nog att Pink Floyd: The Wall är en film som duger gott och väl även om den är lite väl pretentiös. Jag är iofs partisk i frågan då jag är mycket förtjust i albumet. Övriga tittare som kanske inte har Pink Floyd som sitt favoritband får en nittiominuters rockvideo med en hel del läckra bilder men kanske inte så mycket mer. Handlingen blir lite löjlig och jag kan nog tycka att huvudpersonen verkar vara en gnällig fan men på det hela är filmen sevärd åtminstone om man gillar skivan.

Sofias val för dagen

Regi: Alan Parker

Betyg: 6/10

 

The Apple (1980 USA)

Den här filmen fick dess regissör att göra en Bergman (försöka ta livet av sig pga usla recensioner). Publiken var i uppror under premiärvisningen och den har vunnit ett och annat pris som sämsta film. Själv har jag jagat The Apple likt den heliga Graal sedan jag hörde talas om rullen för ett par år sedan och kunde redan efter fem minuters tittande konstatera att filmen med råge infriade mina förväntningar. Detta trots att man skippade den tänkta öppningsscen med gud och djävulen i duett bland vilda djur och skådisar utklädda till dinosaurier. En tiger rymde, elefantens betar trasslade in sig i scenografin och dinosaurieskådisarna svimmade av värmeslag. Synd för vilket öppningsnummer det hade blivit

Filmen The Apple var en av de första filmerna som producerades av det numera mytomspunna och nedlagda(?) bolaget Cannon. Varför man satsade på en musikal vet jag inte men kanske tänkte man rida på vågen från Saturday night fever och Grease ?Storyn är förlagd i framtiden närmare bestämt 1994 där den onde skivbolagsbossen Boogalow, spelad av f.d Bondskurken Vladek Sheybal (han har två sångnummer som inte lär glömmas i första taget) styr världen med hjälp av tuff diskomusik. När det präktiga paret Bibi och Alphie fångar publikens intresse med finstämd sång om kärlek försöker Boogalow locka dem till sitt artiststall. Bibbi faller för frestelsen och Alphie ska nu försöka rädda henne och han får oväntad hjälp av Gud som leder ett hippiekollektiv.

Ungefär så där kan man summera handlingen och man anar redan nu vart det gick fel. Om filmen gjorts med glimten i ögat som t.ex Reefer madness – The Movie musical hade resultatet kunnat bli annat men filmens regissör och tillika manusförfattare tar sin historia på djupaste allvar vilket gör att det bara blir skrattretande dåligt. Filmen är relativt påkostad, man har satsat på koreografi, kläder och sångerna är ganska catchy men det blir bara fel. Jag skrattar högt under ett flertal av dansnumren då allt som tänkas kan går överstyr. När Alphie förförs av Boogalows medhjälperska dansar folk i bakgrunden i en koreografi som ska föreställa olika samlagsställningar och när det görs utan glimten i ögat blir resultatet därefter (fast jag undrar om denna dans hade kunnat tas på allvar i något sammanhang?). The Apple är kort och gott ett enda gigantiskt feltänk, en film gjord av en man som helt missat poängen och troligen inte hade någon i produktionen som drog i handbromsen.

Däremot är filmen bland det mer underhållande jag sett på år och dar och det är en film vars minne jag varsamt kommer att vårda tillsammans med ”mästerverk” som Troll 2, Slugs, The Room och andra alster som är större än livet självt. Något betyg blir det inte för hur kan man sätta betyg på något som detta:

Regi: Menahem Golan

Sofias val för dagen kan ni läsa om här

EMO the musical (2016 Australien)

Efter att ha demonstrativt hängt sig sex gånger på skolgården blir Ethan reglerad och hamnar på en ny skola med namnet Happy Seymore high (Happy är ett tillägg till skolans ursprungliga namn då den sponsras av ett företag som säljer antidepressiva läkemedel). Ethan går med i skolans alternativa rockgrupp Worst day ever och får nu äntligen likasinnade kompisar att hänga med. Dvs killar och tjejer med kajal under ögonen som lyssnar på The Cure, My chemical romance och stoltserar med sina självskador. Det som ställer till det är att han också blir kär i den kristna tjejen Trinity något som vare sig Ethans bandmedlemmar eller Trinitys bibelgrupp uppskattar. Ethan blir tveksam över vilket ben han ska stå på: Dop eller nihilism.

Först och främst vill jag tacka Fiffi som rekommenderade filmen för detta var en alldeles ljuvlig liten skapelse till musikal. Bra musik med roliga texter, en lättsam ironisk handling som sparkar (dock inte hårt) åt alla håll och kanter samt två alldeles bedårande skådisar, Benson Jack Anthony(Ethan) och Jordan Hare(Trinity), i huvudrollerna.

Det finns faktiskt inte så mycket att säga om filmen. Det är en film som är charmig, roar, underhåller och jag fick en rejäl energikick av att se den. EMO the musical gav mig samma positiva känsla som jag fick av den ljuvliga Sing street härom året och då borde man begripa att denna film är sevärd.

Hoppas Sofia har haft lika trevligt med sitt filmval för dagen.

 

Regi: Neil Triffett

Betyg:8/10

The 5000 fingers of Dr.T (1953 USA)

Jag känner att det är hög tid att vi tar ett snack om Dr.Seuss. Karln var tydligen en älskad(?) barnboksförfattare på andra sidan Atlanten. Det har gjorts en hel del filmer på hans böcker b.la Grinchen, Katten i hatten och dagens rulle. Jag begriper inte vad det är med denne karl som gör honom älskad. Hans berättelser fyller mig med både obehag och irritation. Grinchen har jag aldrig sett klart de jag mår lite dåligt av de där figurerna med uppnäsor, ja allt med Dr.Seuss känns bara djupt olustigt. Jag kan nog ta och konstatera att jag litar inte ett ögonblick på denne man, han verkar vara en ruggig typ som gömmer sig bakom en fasad av mysighet.  Hur kan det då komma sig att jag väljer en film av denne barndomsmarodör? Lillebror Marcus hade filmen som önskemål och dumsnäll som jag är beviljade jag hans önskan.

Naturligtvis var filmen så hemsk och obehaglig som jag befarade. En äcklig liten unge drömmer sig bort från sina trista pianoövningar och hamnar i ett Dali-liknande palats där hans pianolärare Dr Terwilliker härskar. Dr.Terwilliker har hypnotiserat pojkens mamma och ämnar gifta sig med henne. Den äckliga lilla ungen ska nu försöka befria mamman och alla barn den onde pianoläraren har fängslat då de ska inviga hans jättepiano nästa morgon. Förhoppningsvis kan kanske palatset rörmokare hjälpa honom.

Klart som korvspad att filmen fyllde mig med obehag. Tvillingar på rullskridskor med sammanväxt skägg, hemska mössor, och över hela anrättningen en fernissa som ger mig en känsla av att detta skapats av en man som inte alls tycker om barn utan bara är konstig. Värst är att filmen är både seg och tråkig och inte det minsta underhållande. Trist musik och kassa skådisar även om Hans Conried som spelar Dr.T var ganska så underhållande i sitt överspel. För övrigt så floppade filmen men det lär väl inte förvåna någon.

Ber en stilla bön att Sofia haft en angenämare upplevelse

Regi: Roy Rowland

Betyg: 2/10 och det är Hans Conrieds förtjänst och inget annat.

Viva Las Vegas (1964 USA)

Efter att ha sett Blue Hawaii svor jag att aldrig se en Elvisfilm igen. I nio år höll jag det löftet. Kanske har jag blivit mindre grinig (folk i min närhet menar dock motsatsen) eller så har jag helt enkelt tappat allt vad god smak heter (folk i min närhet nickar menande till detta påstående). Hur som helst: Elvis spelar här racerföraren Lucky Jackson. Han har ambitionen att delta i Las Vegas grand prix men pengar saknas till en ny motor. Turligt nog (han heter som sagt Lucky) vinner han stålar på tärning men lått fånget lätt förgånget. Under ett dansnummer där han försöker impa på tjejen Rusty (spelad av Ann-Margret och ja, även i denna film går hon runt och ser småpilsk ut hela tiden) förlorar han sina pengar och är tillbaka på ruta ett. Filmens två stora frågor är nu: Hur ska Lucky skaka fram stålar till en ny motor och kommer Rusty och Lucky bli ett par?

Någon stor skådis var aldrig Elvis men han har har en viss pojkaktig charm och låtarna i filmen är helt ok med titelnumret som höjdpunkt. Ann-Margret spelar däremot i en annan liga, åtminstone jämfört med Elvis men det är iofs öppet mål att göra den jämförelsen. Hennes sångnummer är mer underhållande men kanske mer beroende på att hon klarar av att sjunga och skådespela samtidigt, Elvis är avsevärt träigare i sina framföranden om de inte framförs på scen, en miljö han är van vid.

På det hela är Viva Las Vegas en oförarglig film. Det är färgglatt, folk är prydliga och trevliga och 80 minuter rullar på utan några större skavanker. Inte stor filmkonst men ganska så småputtrigt och harmlöst, bortsett från filmens final under billoppet där förarna kör av vägen till både höger och vänster med åtminstone vad som verkar vara fatalt resultat. De scenerna kändes lite oväntade.

Sofia har kanske valt något mer utmanande dagen till ära.

Regi: George Sidney

Betyg: 5/10

The Beauty and the Beast (2017 USA)

Musikalveckan startar som brukligt med en gemensam film. Jag har redan skrivit om The Beauty and the beast men då i dess animerade form. Disney har börjat med att återvinna sina äldre filmer dvs de gör om tecknade filmer till spelfilmer. Djungelboken kom häromåret, Aladdin och Mulan är på G vad jag förstått. 

En självisk prins har av en fe förtrollats till ett odjur och förbannelsen kommer bara att brytas om ömsesidig kärlek uppstår mellan odjuret och en annan person. Den unga flickan Belle blir fånge hos odjuret/prinsen men efter en tid börjar något som kan kallas kärlek att spira men det är något som Gaston, Belles efterhängsne friare, inte tänker acceptera.

Ja det var inte så mycket nytt, storyn är som sagt detsamma och låtarna likaså med några tillägg. De nya låtarna göre vare sig till eller ifrån för mig men å andra sidan är jag så inkörd i den tecknade versionen att jag har nog svårt att ta denna version till mig. För mig blir det nog mest att sitta och jämföra vad som ändrats mot den tecknade versionen. Den främsta ändringen är nog att man är lite mer detaljerad i storyn, spelfilmen är en halvtimme längre. Jag är nog mer förlåtande med logiska kullerbyttor när det rör tecknad film (kanske ligger det i genrens natur) jämfört med spelfilm och här får jag svar på frågor jag aktivt ignorerat i ett par decennier som t.ex hur länge Belles pappa irrade runt i skogen.

Filmens karaktärer får också lite mer djup än sina animerade motsvarigheter på både gott och ont. 2017 års version känns och så lite dystrare och mer allvarsam men det kan bero på att sagoskimmret bleknar något i,om spelfilmsformatet.

Nej det var svårt för mig att skapa en självständig bild av filmen då jag hela tiden sneglar på förlagan vilket gör att jag får problem att bilda en rättvis åsikt om filmen. Troligen hade jag varit mer förtjust i The Beauty and the beast om jag inte sett den tecknade filmen från 1991. Det är bra skådisar, bra musik och storyn gillar jag fortfarande men problemet är bara att 1991 års version var så mycket bättre. Jag tar dock hänsyn till mina tillkortakommanden och ger filmen godkänt.

Vad Sofia tycker om filmen kan ni läsa här.

Regi: Bill Condon

Betyg: 6/10

Under ditt parasoll (1968 Sverige)

Filmen utspelar sig krig sekelskiftet där en promenadorkester får noter och en elgitarr som tack för att de räddat en man undan en ilsken hund. Ett par skurkar, Hårding och Speting, vill komma över  noterna och kidnappar därför den unga stiftsjungfrun Louise Äppelpaj. Då en spirande romans mellan Louise och orkesterledaren Sven-Ingvar börjat skönjas ser denne sig tvingad att gå med på kidnapparnas krav, nämligen att resa till USA och staden Desperado city där flickan ska bytas mot noterna.

Av skäl förlorade i historiens dimmor beslutade dansbandet Sven-Ingvars sig för att göra en långfilm. Med mycket pengar och lite kompetens lyckades man med att driva sig själva till ruinens brant. Budgeten spräcktes och publiken svek, det sistnämnda är förståeligt då detta är en film som även om den har en hel del förtjänster är ganska så tråkig. Möjligen var det största misstaget var att anlita den svenske demonregissören Ragnar Frisk men å andra sida var han kanske den ende som ville ta i manuset med tång.

Det finns en del filmer som sakta men säkert är migränframkallande under titten. Under ditt parasoll hamnar nästan i den fållan. Sven Ingvars hade många förtjänster men skådespeleri var inte en av bandets starkare grenar. De ger ett yrvaket intryck och känslan av att bandet inte alls är med i matchen är högst närvarande. Filmen är fullproppad med skämt som får mig att stöna högt t.ex ”Titta det är en fluga i taket! Jaså jag trodde det var en slips.” Dessa scener varvas med obegripliga och surrealistiska sekvenser och alla inblandade gör sitt bästa för att göra sitt sämsta. Så helt katastrofal är inte filmen.

Samtidigt går det inte att sticka under stol med att kostymerna är utsökta, det är härliga färger och miljöer (undantag för den västernstad som byggdes upp i Jugoslavien) samt att även om jag inte är något större fan av dansbandsmusik måste man ändå ge genren ett erkännande att den i brist på annat är oförarglig, smått trevlig och i sina stunder något roande.

Det som slår mig efter titten är att Ragnar Frisk i mångt och mycket påminner om David Lynch. Nu saknar iofs Frisk Lynchs känsla för estetik men de båda regissörerna verkar vara ohälsosamt förtjusta i halvdana skådisar, märkliga repliker, surrealistiska situationer och migränframkallande scener. Kanske Lynch har en samling Friskrullar i hemmet?

Regi: Ragnar Frisk

Betyg: 4/10

An American in Paris (1951 USA)

Finalen på denna musikalvecka blir en film med Gene Kelly. En vecka i musikalernas tecken känns inte riktigt komplett för mig om jag inte har med en film med antingen Kelly eller Fred Astarie. Personligen är jag mer förtjust i Kelly än Astaire, den senare är möjligtvis den bättre dansaren än de två men Kelly har mer karisma.

Dagens rulle utspelar sig bland härliga kulisser som ska föreställa Paris. Här lever den fattige amatörkonstnären Jerry. Han hankar sig nätt och jämt fram på sitt måleri tills han en dag får en rik sponsor i form av den rika kvinnan Milo. Hon är nog mer intresserad i Jerry än av hans alster, Han faller i sin tur som en fura för expediten Lise. Detta utvecklas till en kärlekskvadrat då expediten i sin tur har en fästmän, Henri,  som oturligt nog är god vän med Jerry. Då ingen av de inblandade är ärlig med sina intentioner blir naturligtvis en jättefnurra på tråden.

Det är just det sistnämnda jag har lite svårt för i filmen. Vare sig Jerry eller  Lise är speciellt ärliga, Jerry tar villigt emot Milos stålar men döljer att han är kär i en annan, Lise berättar inte för vare sig Jerry eller Henri om sina kärlekskval. Fast å andra sidan om de hade varit ärliga från start hade det inte blivit någon film.

Som ni märker är det inte storyn som är filmens styrka utan de härliga kulisserna, regnbågsklara färgerna och Kellys dans och sånger som gör denna film sevärd. Synd bara att filmens bästa låt I got rythm måste förstöras av en massa ungar i bild. Det som gör att filmen blir liiiite seg är finalen som består av än en av dessa drömsekvenser som Hollywood verkade vara förtjusta i när det rör musikaler. En kvart med bara dans är i längsta laget även om det är snyggt gjort. Då klarade La la land av sin drömsekvens avsevärt bättre.

Sofias val för denna sista dag kan ni läsa om här.

Regi: Vincente Minnelli

Betyg: 6/10

Då var veckan över för denna gång men vi ses väl nästa år? Passar på att tacka min partner in crime för ett förnöjsamt samarbete.

Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat (1999 Storbr)

Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat (puh!) handlar om den bibliske bekantingen Josef för de som inte känner till hans historia (skäms på er då ni sov under religionslektionerna) kommer här en kort recap. Jakob har tolv söner men favoriserar sonen Josef. När denne får en färgglad dräkt av sin far är måttet rågat för brorsorna som slänger ned Josef i en brunn för att sedan sälja honom som slav. Josef hamnar i Egypten och resten av storyn får ni läsa om i bibeln.

Denna musikal är skriven av radarparet Tim Rice (text) och Anthony Lloyd Webber (musik) och den följer den bibliska historien ganska så väl.

Det som till en början främst fångade mitt intresse var rollistan med b.la Joan Collins, Richard Attenborough och Benjamin Ingrosso Donny Osmond i huvudrollen som Josef. Nu vart det inte så illa som det låter utan alla inblandade sköter sina kort väl. Benjamin Donny visar upp ett ansikte som skulle kunna pryda omslaget på Vakttornet med ögon som brinner av religiös glädje (tänk Carola any day) och naturligtvis har han tänder så kritvita att det ser ut som han har ett piano i käften (minus svarta tangenter). Mot alla odds störde jag mig inte alls på denne religiöse posterboy men det fanns annat i filmen som var mindre angenämt.

Filmen har nämligen en berättare som fungerar som brygga mellan de olika scenerna. Hon spelas av Maria Friedman och denna filmversion skulle lika gärna kunnat heta Friedmans käft. Redan när hon tar ton i öppningsscenen blir jag irriterad. Det kan bero på att hon art-ti-ku-ler-ar allt hon sjunger och hela hennes käft får arbeta övertid. Till slut sitter jag bara och glor på denna hemska mun i 90 minuter. Det andra problemet har med barn att göra och ni vet nog alla vid det här laget vad jag tycker om barn på film så vi lämnar denna fråga för denna gång. Jag lär återkomma i ämnet. Det var också lite suspekt att när man sjöng en sång om slaveri så zoomade man av en händelse(?) in två färgade flickor men det kanske bara var slumpens outgrundliga vägar precis som att filmens Calypso låt framfördes av en svart sångare som var bra på att rulla med ögonen och se lite lagom crazy ut.

Om jag bortser från att jag alltid haft viss förståelse för Josefs bröders handlande och ansett att Jakob var en tämligen usel förälder som egentligen skulle vara den som hamnade i brunnen är Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat  (puh!) en klart godkänd musikal. Låtarna flyter på bra, det är en hel del småroliga rim, scenografin och kostymerna är top-notch och filmen blir aldrig tråkig. Slutomdömet blir att jag gärna skulle vilja se denna musikal live om den av en händelse skulle dyka upp. Vem som skulle spela Josef? Det svaret är givet.

Sofia presenterar också en musikal denna dag.

Regi: David Mallet

Betyg: 6/10

Sing street (2016 Irland)

Conor har det inte så lätt. Hans föräldrar bråkar dagarna i ända och till på köpet tvingas han att byta skola. Där stöter han på Ann som påstår att hon är modell. För att imponera på henne frågar Conor om hon inte vill ställa upp som skådis i en rockvideo som hans band ska spela in. Ann tackar ja och det enda Conor nu behöver göra är att starta ett band och skriva några låtar. Ett annat problem är att Conor inte verkar ha någon som helst susning om rockmusik. Turligt nog är hans haschrökande storebror Brendan bättre bevandrad inom området och snart är bandet Sing street igång.

När man snubblar över filmer som Sing street kan man inte bli annat än lycklig. Denna film var en rejäl vitamininjektion för både kropp och själ. Trots att filmen utspelar sig i ett sunkigt Dublin på 80-talet med människor som tappat hoppet, splittrade hem och sadistiska lärare så fullkomligen sprudlar den av livsglädje.

Om man bortser från att Conor och hans kompisar verkar kunna spela i det närmaste gudabenådad musik på direkten finner jag inga plumpar i filmens protokoll. Skådisarna är otroligt bra och bortsett från Maria Doyle Kennedy och Aidan Gillen helt okända, åtminstone för mig. Rollfigurerna väcker ett intresse hos mig som gör att jag vill veta mer om deras liv och hur deras liv kommer att utvecklas. När eftertexterna rullar vill jag helt enkelt ha mer av Conor och hans vänner. En extra bonus är att musiken är fantastisk.

En rolig detalj är att när Conor ber sin storebror om inspiration när han ska skriva låtar suger Conor åt sig broderns musiklektioner som en tvättsvamp och de nya låtarna präglas av det han nyss hört. Bandet vandrar därmed i musikstil mellan The Jam, Hall & Oates och The Cure och var låt är som att den framförs av ett helt nytt band.

Det enda kruxet med filmen är att det är tveksamt om filmen kan kallas för en renodlad musikal, den är nog mer av en musikfilm då de låtar som framförs görs via repetioner, videoinspelningar och konser men kan jag ha med Rhinestone (inga likheter som har med kvalitet att göra utan att de båda är musikfilmer) i musikalveckan kan jag ha med Sing street. Därmed basta! Och kära läsare gör er själva en tjänst: TA OCH SE FILMEN!

Regi: John Carney

Betyg: 9/10

Sofias film för fredagen.

Pang i bygget (1965 Sverige)

pang_i_bygget_65Pang i bygget var det tredje och sista försöket att lansera en filmserie med Thore Skogman i huvudrollen. Tydligen hade man förhoppningar att Thore skulle bli en ny Åsa Nisse men trots att (eller kanske tack vare) regissörslegendaren Ragnar Frisk stod bakom kameran så blev det inte mer än en trio filmer.

Handelsmannen Skog har det bekymmersamt då de tre bröderna Grym gör allt för att konkurrera ut honom och därmed få monopol på stadens handel. Skogs räddning kommer i form av den unga tjejen Dockan (Lill Babs i mycket märklig peruk (?) ) som med sin outtröttliga energi lyckas få handlare Skog på fötter igen. Bröderna Grym byter nu måltavla och försöker ta över stadens folkpark som är Skogs ögonsten.

På DVD omslaget kan man läsa att detta var en publiksuccé och en av 60-talets största skrattfester som b.la möttes av applåder i Jönköping. Av dessa tre tre påståenden kan jag dra lika många slutsatser: Filmutbudet måste ha varit extremt magert 1965. 60-talet måste ha varit ett ovanligt tråkigt årtionde och slutligen måste livet i Jönköping på den här tiden ha varit oerhört torftigt. Inga större fel på filmen men speciellt rolig var den inte mest bara lite märklig och taffligt gjord. Då det är Frisk bakom kameran kommer den där känslan av att man filmar så länge pengarna räcker för att sedan se vad resultatet blir smygande. Desto roligare är filmens digra rollista: Thore Skogman, Lill-Babs, Åke Fridell, Gösta Krantz och Julia Cæsar för att nämna några.

Det blir aldrig tråkigt och filmen puttrar på maklig takt med en del käcka sångnummer som kastas in här och där. Den sångerna Jag längtar tillbaka till fornstora da’r  (Skog sjunger om att han längtar tillbaka till den tid då kvinnan stod i köket) samt klassikern Pop opp i topp sticker ut lite extra. Den sistnämnda låten präglas roande nog av en hellre än bra koreografi. Slutligen berikas vi med med popbandet The Strolling stones och ett mindre tumult på dansbanan, så mycket mer har inte ”en av 60-talets största skrattfester” att erbjuda. Gåtan över Lill-babs rollfigurs namn kvarstår dock länge efter att musiken tystnat. Vem i hela fridens namn vill lystra till smeknamnet Dockan? Jag testade på min fru men det föll inte i god jord.

Avslutningsvis bör jag erkänna att jag trots allt blev lite sugen på att se de övriga två filmerna i Frisks Skomantrilogi.

Regi: Ragnar Frisk

Betyg: 5/10

Sofias val för dagen? Varsågoda.

 

Copacabana (1947 USA)

Carmens agent och tillika fiancé Lionel lyckas  sälja in henne som sångerska på nattklubben Copacabana. Problemet är att klubbens ägare vill att Lionel ska skaka fram en till sångerska annars blir det inget kontrakt. Då Carmen och Lionel är panka och smått desperata kläcker han den för ögonblicket lysande iden att låta flickvännen spela två olika sångerskor. Med hjälp av en blond peruk och slöja blir nu Carmen fransyskan Fifi. Om inte detta var stressigt nog för den stackars Carmen som får flänga mellan sina uppträdanden så blir det än värre när nattklubbsägaren Steve verkar fatta tycke för Fifi. Problemen blir högst påtagliga när Hollywood vill skriva kontrakt med Fifi. Lionel och Carmen måste nu på något vis göra sig av med den icke existerande fransyskan.

Lionel spelas av Grucho Marx som även här är i iklädd samma påmålade mustasch som i filmerna med Bröderna Marx. Groucho spelar samma roll som i Marxfilmerna. Blixtsnabba repliker, förolämpningar, notorisk kvinnojägare mixat med absurda upptåg. Jag uppskattar hans humor och det är filmens stora behållning men samtidigt kan jag tycka lite synd om skådisen som verkar ha fastnat i att spela exakt samma roll i film efter film.

Carmen Miranda i rollen Carmen är ett kapitel för sig. Troligtvis är hennes karaktär skriven att vara en eldig latinska vilket hon också spelar men det blir mest en schablonfigur. Hon grimaserar och rullar med ögonen och filmens stora gåta är hur Lionel charma henne. Mirandas huvudbonader är en parad av märkliga kreationer och jag kan inte slita blicken från dessa monstruösa skapelser. Hur någon frivilligt gått klädd i dessa ting är en annan gåta.

Tråkigt nog hade Copacabana varit en bättre film om den inte varit en musikal. Det är en förnöjsam komedi som av och till är riktigt rolig men filmens sånger är inte speciellt medryckande (trots en del försök med latinska takter) och drar ned filmens tempo rejält. De flesta numren framförs på Copacabanas scen och är lättförglömliga. Värst är sångaren Andy Russells smöriga sånger som får en att börja titta på klockan. Copacabana blir därför något så märkligt som en musikal som skulle vinna på att inte vara det är, en musikal.

Regi: Alfred E. Green

Betyg: 4/10

Sofias val för dagen kan ni läsa om här