Cover girl (1944 USA)

I mångt och mycket har detta varit en bedrövlig filmvecka och efter att genomlidit sjungande lik, nödrim från prinsessor, hysteriska skådisar och trista familjer känns det tryggt och bekvämt att mot slutet av veckan (som brukligt) vaggas in av Gene Kellys sammetsmjuka röst och få njuta av hans spektakulära dansmoves.

Rita Hayworth spelar här Rusty Parker. Hon jobbar på en mindre teater tillsammans med sin pojkvän Danny (Kelly). Lite på skoj deltar hon i en uttagning som modell till magasinet Vanitys bröllopsnummer. Till sin förvåning vinner Rusty uttagningen men Danny bekymrar sig för hur det ska gå nu när hans fiancee blivit kändis. Det blir inte bättre av att en teaterproducent  lockar Rusty med både champagne, limousin och egen show.

Inte så mycket att tala om när det rör handling eller utförande. Cover girl är en klassisk ”fnurra på tråden” musikal som går från A till B. Hayworth och Kelly sköter sig bra, låtarna är ok och Kelly dansar naturligtvis som en gud. Två nummer stack ut lite extra. Dels dansar Kelly, Hayworth och Phil Silvers på en gata i ett kvickt och musikaluppsluppet nummer som gör mig lite gladare till livs. Kelly har även ett solonummer där han dansar mot sin spegelbild där dansen uttrycker viljornas kamp. Inte lika glättigt och glatt men här kommer Kellys mer konstnärliga sida fram och som vanligt är det en njutning att se. Tacksamt nog slipper man den obligatoriska (känns det som) drömsekvensen något som för mig alltid sänker tempot i Kellys filmer.

Cover girl var ett förnöjsamt avslut på veckan och jag vet att Sofias val är likaså. Tackar även Sofia för ett som alltid gott samarbete under veckan. Nu tar jag och dansar vidare för mig själv ut i vårsolen!

Regi:Charles Vidor

Betyg: 6/10

Summer stock (1950 USA)

Som sig bör avslutas musikalveckan med en Gene Kelly rulle.Denna gång är han i sällskap med självaste Judy (Over the Rainbow) Garland.

Garland spelar Jane som mer eller mindre driver en bondgård på egen hand. Det är en rejäl tjej som sliter hårt för att få gården att gå ihop. När hon en dag återvänder från staden med en ny och belånad traktor finner hon gården full av folk. Hennes yngre syster har utan Janes vetskap bjudit in ett ambulerande teatersällskap till gården för att de ska uppföra en pjäs i ladan. Jane är inte överförtjust men låter kulturarbetarna stanna kvar mot löfte om hjälp på gården. Det hon inte räknat med är att hon så smått börjar bli intresserad av både teater och Joe, teatersällskapets ledare, något hennes finance inte uppskattar.

Jodå Summer stock var inte alls fel som avslutning på denna något ojämna musikalvecka. Handlingen ligger väl inte i nobelprisklass men jämfört med en del manus jag genomlidit tidigare denna vecka når Summer stock nästan Shakespeareianska höjder. Det är klämkäcka rollfigurer, färgglatt så det förslår och en hel del sång och dansnummer som känns rejäla. Mest känd från filmen torde Garlands Get Happy vara – jag tänker alltid på Twin peaks när jag hör den melodin.

Kelly har ett alldeles suveränt solodansnummer i en lada, till sin hjälp har han en knarrande planka och en tidning. Det låter inte speciellt upphetsande men det var makalöst bra. Utöver detta innehåller Summer stock en hel del danser och sånger som duger mer än väl. Filmen enda aber skulle väl vara just Garland. Jag har alltid haft lite småsvårt för henne då hon allt som oftast har något jagat i blicken och verkar ofta vara väldigt nervig. Det blir en stor kontrast mot den avslappnade och softa Kelly.

Sofias val för dagen är en finfin film.

Regi: Charles Walters

Betyg: 7/10

Nåväl då var det slut för denna gång imorgon blir det att dra på sig vardagskläderna igen. Tackar Sofia lite extra för ännu en genomförd musikalvecka.

Anchors Aweigh (1945 USA)

Vad är det med Gene Kelly och sjömän? Än en gång spelar han sjöman nu med namnet Joseph. Han och hans kompis Clarence (Frank Sinatra) har fått en fyradagars permission. Turligt nog för Joseph är det i Los Angeles där han han sin flickvän Lola och han kan knappt  bärga sig innan han får träffa henne. Problemet är att Clarence inte har något fruntimmer och övertalar Joseph att hjälpa honom att fixa en dejt. De två stöter på den aspirerande sångerskan Susan (Kathryn Grayson) som de lurar i att de har kontakter i showbusiness och att de kan fixa en audition åt henne. Någon Lola blir det inte för Joseph som istället börjar kära ned sig i Susan Hur ska det gå för Clarence i sin jakt på kvinnor? Hur blir det med den icke existerande auditionen? Kommer Joseph och Susan få varandra? Många frågor som får sitt svar efter två timmar och tjugo minuter!

Jag vart inte direkt överväldigad av Anchors aweigh. Filmen klockar in på ca 140 minuter och det var alldeles för långt i mitt tycke. Det är en färgglad film men storyn är för tunn och tänjs ut trots en hel del sköna dans och sångnummer av Kelly. Sinatra får ta de lite mer såsiga sångerna och Kathryn Grayson röst hade jag kunnat klara mig utan då hon har ett jobbigt vibrato som skär genom märg och ben. En sångstil som verkade vara populär under 30 och 40-talen. Filmen har även två drömsekvenser något som Kelly verkade vara förtjust i. De tillför inte filmen något mer än att man får njuta av hans sköna dansmoves – alltid något.

Omdömet blir en mellanmusikal men Sinatra och Kelly är iofs alltid hör och tittvänliga så helt bortkastat var det inte.

Regi: George Sidney, Joseph Barbera

Betyg: 5/10

Sofias film är en ganska så underhållande rulle som ni kan läsa om här.

Nu vart det slut på det roliga för denna gång. Tackar Sofia för ännu ett trevligt och roligt samarbete rörande musikalernas underbara värld. På återseende.

Les Girls (1957 USA)

Les Girls, eller Fina flickor i baletten som den heter på svenska, skulle bli Gene Kellys sista musikalfilm för MGM. Musikalernas storhetstid var över och man ville satsa på andra genrer. Kelly skulle dansa vidare i några få filmer till b.la den ljuvliga Fickorna från Rochefort och den hemska Xanadu. Handlingen är en Rashômon liknande historia som rör en danstrupp i Paris. De tre kvinnorna Sybil, Angele, och Joanne bor i en lägenhet i staden som, hör och häpna, inte har utsikt mot Eiffeltornet. På kvällarna har de en dansakt som leds av Barry, spelad av Gene Kelly. Danstruppen splittras under dramatiska former och dessa händelser leder till en rättegång och vi tittare får ta del av olika versioner om vad som hände.

Jag gillar berättargreppet med att få ta del av olika versioner av vad som hänt även om filmen inte på långa vägar är lika bra som Kurosawas rulle Rashômon, Framförandet av berättelsen är väl sisådär kanske främst beroende på att jag inte blir speciellt exalterad av de kvinnliga huvudrollsinnehavarna.. I denna film är de ganska så bleka och lite jobbiga speciellt Kay Kendall och Taina Elg ligger på överspelandes gräns. Tur då att Gene Kelly finns där och kan tillsammans med härliga kulisser och färger rädda upp filmen något.

Trist nog så underutnyttjas Kelly, det blir några pliktskyldiga sångnummer och endast ett dansnummer där Kelly får visa vad han går för. Kanske var det så att filmbolaget inte trodde på filmen och försökte dämpa musikaliska inslagen? Slutomdömet blir att filmen inte känns speciellt minnesvärd i Kellys filmografi men sevärd är skådisen (nästan) alltid.

Regi: George Cukor

Betyg: 5/10

Vad Sofia valt som final på denna vecka finns att läsa här.

Då var detta års upplaga av musikalveckan över. Jag tackar bloggkollegan Sofia för ett som alltid gott samarbete och vi ses väl nästa år?

It’s Always Fair Weather (1955 USA)

Vid krigsslutet lovar de tre vännerna Ted, Doug och Jackie att de ska ses på samma bar om tio år. Åren går och de skaffar sig alla egna liv men när så tio år gått ses de mot alla odds igen. Tråkigt nog har deras liv förändrats så pass mycket att de inte riktigt drar jämt. Mötet blir ganska misslyckat och de skiljs åt som ovänner. Ödet har dock annat i beredskap och via ganska så invecklade turer som b.la innehåller en tv-show, lite kärlek en radda med sång och dansnummer samt en boxningsmatch återförenas de tre igen.

Denna veckas sista film innehåller som brukligt en film med min musikalfavorit Gene Kelly. It´s always fair weather anses vara den sista stora MGM musikalen som innehöll både sång och dans. Det är även här Kelly genomför ett av sina sista stora dansnummer. Scenen där han steppar loss på ett par rullskridskor är helt makalös. Filmen togs emot med lite blandade känslor, kanske därför att den (för att vara en MGM -musikal) var relativt mörk med temat förlorad vänskap. Filmen slutar också lite vemodigt men för den del inte olyckligt. Nån måtta får det lov att vara!

Jag gillade filmen, bra dansnummer, helt ok sånger, en story som berörde mig samt en del scener som var lite utanför ramen vad man är van vid b.la ett sångnummer med en gubbkör som är ganska så sliten. Kelly är som alltid bra och resten av ensemblen sköter sig snyggt. Jag fick i varje fall vad jag ville ha när jag slog mig ned för att se en MGM-musikal. Jag har i runda tal ca 120 stycken kvar att se från detta bolag så någon större brist på underhållning lär jag inte drabbas av.

Regi: Gene Kelly & Dan Daile

Betyg:7/10

Sofa avslutar musikalveckan med den här filmen.

Så vart det slut för denna gång men vi ses väl om ett år? Eller hur Sofia?

An American in Paris (1951 USA)

Finalen på denna musikalvecka blir en film med Gene Kelly. En vecka i musikalernas tecken känns inte riktigt komplett för mig om jag inte har med en film med antingen Kelly eller Fred Astarie. Personligen är jag mer förtjust i Kelly än Astaire, den senare är möjligtvis den bättre dansaren än de två men Kelly har mer karisma.

Dagens rulle utspelar sig bland härliga kulisser som ska föreställa Paris. Här lever den fattige amatörkonstnären Jerry. Han hankar sig nätt och jämt fram på sitt måleri tills han en dag får en rik sponsor i form av den rika kvinnan Milo. Hon är nog mer intresserad i Jerry än av hans alster, Han faller i sin tur som en fura för expediten Lise. Detta utvecklas till en kärlekskvadrat då expediten i sin tur har en fästmän, Henri,  som oturligt nog är god vän med Jerry. Då ingen av de inblandade är ärlig med sina intentioner blir naturligtvis en jättefnurra på tråden.

Det är just det sistnämnda jag har lite svårt för i filmen. Vare sig Jerry eller  Lise är speciellt ärliga, Jerry tar villigt emot Milos stålar men döljer att han är kär i en annan, Lise berättar inte för vare sig Jerry eller Henri om sina kärlekskval. Fast å andra sidan om de hade varit ärliga från start hade det inte blivit någon film.

Som ni märker är det inte storyn som är filmens styrka utan de härliga kulisserna, regnbågsklara färgerna och Kellys dans och sånger som gör denna film sevärd. Synd bara att filmens bästa låt I got rythm måste förstöras av en massa ungar i bild. Det som gör att filmen blir liiiite seg är finalen som består av än en av dessa drömsekvenser som Hollywood verkade vara förtjusta i när det rör musikaler. En kvart med bara dans är i längsta laget även om det är snyggt gjort. Då klarade La la land av sin drömsekvens avsevärt bättre.

Sofias val för denna sista dag kan ni läsa om här.

Regi: Vincente Minnelli

Betyg: 6/10

Då var veckan över för denna gång men vi ses väl nästa år? Passar på att tacka min partner in crime för ett förnöjsamt samarbete.

On the town (1949 USA)

De tre sjömännen Gabey (Gene Kelly), Chip (Frank Sinatra) och Ozzie (Jules Munshin) har en 24 timmars permission i NYC. De vill få ut så mycket som möjligt av sitt besök och ska ragga på brudar, besöka sevärdheter och dra på nattklubb. I storstaden är tempot högt och inom loppet av ett par timmar har de tre sjömännen kärat ned sig i varsin kvinna. Chip i en taxichaufför, Ozzie blir uppraggad av en antropolog som fastnar för hans primitiva utseende och Gabey råkar stöta ihop med en tjej på tunnelbanan som han sedan tappar bort. Desperata i jakten på kärleken beger de tre vännerna ut i New York för att spåra upp Gabeys kärlek.

När man har Sinatra och Kelly i en och samma film kan det inte gå fel. Lägg sedan till Ann Miller som bjuder på en steppfrossa i högklackat . Imponerade! Filmen som sådan är kanske inte speciellt minnesvärd, det är dans och sång som iofs sköts proffsigt av herrarna Sinatra och Kelly men inte så mycket mer. Sinatra är kanske inte så dansant av sig men hans röst är som sammet. Kelly är däremot begåvad i båda konstformerna. Tyvärr envisas man med att stoppa in en av dessa drömsekvenser som allt för ofta är förekommande i äldre musikaler. Även om de ofta är snyggt iscensatta nummer tillför de sällan handlingen något och jag upplever dessa episoder som ren och skär utfyllnad utan någon större mening.

On the town är som så många andra äldre musikaler en lättsam historia som slinker ned lätt utan några större besvär. Även om det inte är något mästerverk blir jag på gott humör under och efter att ha sett filmen och det är inte fy skam.

Vilken film Sofia har valt som final på denna musikalvecka? Klicka här och få svar.

Regi: Stanley Donen, Gene Kelly

Betyg: 6/10

Ja så var denna vecka över för det här året, sorgligt men sant. Det har varit en vecka som blandat både surt och sött men de positiva filmupplevelserna uppväger turligt nog. Guldkavajen och cylinderhatt läggs nu i malpåse tills nästa år. Avslutningsvis vill jag som alltid tacka för alla kommentarer och naturligtvis ett extra tack till min musikalpartner Sofia.

Bloggen återgår nu till sina vanliga lunk men redan nästa helg smäller det till med: The Filmitch Mellanöstern Challenge som bloggaren Jojjenito döpt spektaklet till. Ack och ve vart är världen på väg?

Brigadoon (1954 USA)

Jag kan ana att en och annan musikalälskare har haft en viss oro i kroppen ju längre veckan gått. Säkerligen undrade man vart Fred Astarie och Gene Kelly tagit vägen, för hur kan man ha en musikalvecka utan att åtminstone ha en film med någon av dessa giganter inom genren? Lurig som jag är ville jag naturligtvis hålla mina läsare på halster och presenterar här Brigadoon med Gene Kelly i huvudrollen som sista film denna musikalvecka 2015.

Två amerikaner åker till Skottland för att jaga och går vilse i högländerna. Då filmen utspelar sig innan GPS och smartphones underlättade för oss människor att sakta men säkert sluta använda oss av våra hjärnor får paret använda sig av något så antikt som en papperskarta. Trots detta är de hopplöst vilse i det dimmfyllda kulisslandskapet men när denna till slut lättar finner de en liten by som ligger vid en sjö (eller ska sjön benämnas Loch då vi befinner oss i Skottland?). Byn har namnet Brigadoon och finns inte utsatt på de två jägarnas karta. Invånarna tar emot dem med öppna armar, sång och dans men det är något som inte stämmer då livet i den lilla byn verkar ha stannat kvar i 1700 talet.

Det finns en hel del saker man skulle kunna ta upp i den här filmen. Gene Kelly har byxor där linningen går upp en bra bit över naveln. Det är ett kulisslandskap som är en orgie i Skotska klyschor med dalar, pittoreska broar, kreatur och annat smått och gott som hör den landsändan av Storbritannien till. Invånarna i byn talar med en skrattretande skotsk brytning och deras kläder och danser är ett kapitel för sig. Hela filmen består av så mycket skotsk nationalromantik att det kokar över. Vidare är berättelsen en riktigt sentimental soppa. Trots alla dessa invändningar blir jag på något bakvänt vis helt förförd av filmen, kanske just därför att allt är så överdrivet.

Trots att byxorna ser för jävliga ut på Kelly har han ändock en sådan charm och karisma att jag inte kan motstå karln när han sätter kepsen på sniskan och brister ut sång. Kelly sprider helt enkelt trevnad omkring sig bara genom att vara med i scen.  Kulisserna och filmens alla härliga färger gör att jag drömmer mig bort och känner att det nog skulle vara ganska trevligt att bo i den lilla byn Brigadoon. Filmens sentimentalitet köper jag fullt ut då jag är svag för Shangri La historier och tro på fan om jag inte upptäcker att det blir lite smådammigt i rummet under filmens final. Det är inte bra det här med musikaler – jag blir alldeles för känslosam.

Även Sofia har en film som jag minns att jag gillade skarpt när den kom. Läs här vilken film det rör sig om.

Regi: Vincente Minnelli

Betyg: 8/10

Det här var sista filmen för den här gången. Det har varit en vecka som bjudit på både sött och surt men på det stora hela har det varit trevliga bekantskaper jag gjort i filmens värld. Tack för kommentarer och (as always) ett extra stort tack till min danspartner Sofia under denna sprudlande vecka. Imorgon blir det att rensa systemet med lite hederlig skräck.

Flickorna i Rochefort (1967 Frankrike)

I den franska staden Rochefort trånar folk efter kärleken i alla dess former. Simon Dame saknar sin förlorade ungdomskärlek som dumpade honom pga hans efternamn. Soldaten Max söker efter sin drömkvinna. Kompositören Andy Miller leter efter en kvinna som han stötte ihop med på gatan. Innehavaren av stadens café ångrar bittert att hon dumpade sin ungdomskärlek och hennes två döttrar Delphine och Solange har tröttnat på karlarna i staden och planerar att söka lyckan i Paris. Låter det rörigt? Lugn allt reder sig till det bästa.

Ibland kan man tycka att omslaget till en film far med en och annan lögn t.ex ”årets bästa film”, ”etta på biotoppen”  etc Flickorna i Rochefort ljuger dock inte. På omslaget står det kort och gott ”The are singing and dancing in the streets” och det är precis vad folk gör i den här filmen. Under två timmar får man som tittare sin beskärda del av av kärlek, sång och dans. Jag kan ana att många tycker detta är en film där man kanske går lite till överdrift. Alla filmens karaktärer är mer eller mindre bekymmersfria och tar livet med en klackspark trots alla kärleksproblem. Miljöer och kläder lyser i regnbågens alla färger och i bara farten kastar regissören in ett styckmord men folk är lika glada för det.

Flickorna i Rochefort är en film som gör mig glad ja nästan euforisk. Folk är trevliga, (t.om styckmördaren är lite småputtrigt mysig) charmiga, chicka och snygga. Musiken av Michel Legrand är småjazzig, medryckande och håller genomgående hög klass. Catherine Deneuve och Françoise Dorléac som spelar systrarna Garnier (de var även systrar på riktigt) är otroligt charmiga man blir nästan lite småkär i dem.Det enda jag hade lite svårt för i filmen var att Gene Kelly som spelar kompositören Miller är dubbad så man får tyvärr inte njuta av Kellys fina röst. Som en liten bonus har regissören Demy även vävt in trådar från andra filmer han tidigare gjort, både staden Cherbourg och danserskan Lola nämns vid ett par tillfällen.

Då jag inte kan franska får jag förlita mig till den svenska textningen och den verkar vara lite märklig vid ett och annat tillfälle men det är smällar man får ta i en film som är en fest för både öga och öra. Tyvärr gjorde sig verkligheten påmind och detta är Françoise Dorléac näst sista film då hon omkom i en bilolycka blott 25 år gammal men i staden Rochefort är hon fortfarande evigt ung och bekymmersfri.

Regi: Jacques Demy

Betyg:9/10

Take me out to the ball game (1949 USA)

Likt förra året startar jag och Sofia med en film som vi båda har sett.  Dagens film har tre legendarer i sin rollista nämligen Gene Kelly, Frank Sinatra och Ester Williams. Sinatra och Kelly är de två baseballspelarna Dennis Ryan och Eddie O’Brien som under baseballseriens uppehåll extraknäcker som dans och showmän. När de i sista stund anländer till starten på årets träning i Florida uppdagas det att laget, The Wolves, har en ny ägare som (ve och fasa) visar sig vara en kvinna, K.C. Higgins (Ester Williams). Både Dennis och Eddie blir smått betuttade i sina nya ägarinna men andra problem hotar. En skummis har satsat på att The Wolves inte ska vinna serien, för att säkra sitt vad ser han till att locka Eddie bort från basebollen med ett lukrativt kontrakt på en show.

Take me out to the ball game är en bagatell men en mycket trevlig sådan. Härliga färger blandas med klämkäcka melodier och allt är förlagt till det tidiga 1900-talet med fräsiga kläder och gamla bilar. Jag skulle åtminstone vilja lägga beslag på ett par av Kellys och Sinatras kavajer.

Sång och dansnumren håller hög klass men jag hade gärna skippat Sinatras ballad till Ester Williams, det blir lite väl smörigt. Då är Betty Garrets sång ”It´s fate baby, it´s fate” desto mer underhållande när hon försöker snärja en motvillig Dennis. Filmens absoluta höjdpunkt är dock Gene Kellys dans och sånguppvisning ” The Hat my dear old father wore upon St. Patrick´s day”  (01:22). Sinatra i all ära men Kelly har mer karisma och dansar bättre. I sina bästa stunder är han närapå antigravitatorisk i sin dans.

Nu är kanske inte storyn den här filmens starkaste kort. Handlingen rullar på och ibland känns det som man hittar på lite vartefter men vad spelar det för roll när inramningen är såpass klatschig och mysframkallande. Jag pendlar lite mellan betygen men det är påsk och solen skiner så varför inte vara lite generös.

Se efter vad Sofia tycker.

Regi: Busby Berkeley

Betyg: 7/10

Filmspanarna: Film om film

En film om film kan ibland vara en ganska trist historia då genren många gånger kan kännas lite väl intern. Det är klart att det finns undantag t.ex Singing in the rain.

Historien utspelar sig under den tid då ljudfilmen gjorde sitt intåg. Många stumfilmsstjärnor fick se sina karriärer gå i kras då de begåvats med en röst som inte passade för mediet. Don Lockwood och Lina Lamont är ett par kända stumfilmsskådisar som ska spela in sin första ljudfilm. Resultatet verkar inte lovande då Lina har en röst som skär genom märg och ben och den nya tekniken krånglar. Värre är att skvallerpressen parat ihop Don och Lina något som den förstnämnda inte alls uppskattar. Don hittar lösningen då han av en slump springer på en skådespelerska, Kathy, som försöker få in en fot i branschen. Don föreslår att Kathy ska dubba Lina. Kärlek uppstår naturligtvis mellan de två, något som inte ses med blida ögon av Lina.

Singing in the rain lever verkligen upp till epitetet klassiker. Filmen har en bra story, fina skådespelare främst då Gene Kelly, Debbie Reynolds, Donald O’Connor och Jean Hagen. Sist men inte minst innehåller den otroligt bra sånger och fina dansnummer t.ex titellåten, ”Make ‘em Laugh” och ”Moses Supposes”. Filmens färger är härliga och jag  blir bara överlyckligt glad av att se och höra filmen. Det enda lilla som sätter käppar i hjulen för ett högsta betyg är det alldeles för trista och långa dansnumret mot slutet av filmen. Det numret är på tok för långt och ska jag vara ärlig så brukar jag skippa det när jag ser om filmen. Om ni inte har sett Singing in the rain gör det nu.

Regi: Stanley Donen, Gene Kelly

Betyg: 9/10

Andra filmspanare som skriver om filmer som rör film.

Addepladde

Fiffi

Flmr

Fripp

Jojjenito

Rörliga bilder

The Velvet cafe´

Xanadu (1980 USA)

Det känns sorgesamt att avsluta temaveckan med en rejäl dikeskörning för det är vad Xanadu är. Sonny Malone (Michael Beck) arbetar som tecknare av skivomslag men känner att han vill göra mer av sitt liv. Han får sin chans när han av en slump träffar den klarinettspelande byggmästaren Danny McGuire (Gene Kelly) som vill öppna ett dansställe och ber Sonny hitta en lämplig lokal. Sonny stöter också på en mystisk kvinna, Kiera ( Olivia Newton-John ) som verkar ha övernaturliga krafter. Danshaket som får namnet Xanadu ( Coleridge roterar nog i sin grav ) öppnar och Olivia Newton John bränner av fyra (!) sånger på raken och sedan är filmen slut. Värt att notera är också att folk tillbringar ohälsosamt mycket tid i filmen på rullskridskor. Det kan ha sin förklaring i att man först hade tänkt sig en rullskridskomusikal men fick skippa planerna då ett par andra filmer med liknande tema hann före.

Jag kan snabbt konstatera att en tränad apa skulle ha presterat bättre i huvudrollen än den genomusle Beck som spelar Sonny. Kanske tog han sig vatten över huvudet här då han är klart godkänd som Swan i The Warriors. Olivia Newton-John är docksöt men är verkligen inte en skådis värd att uppmärksamma. Grease var troligen ett lyckokast och jag blir även lite ledsen att finna Gene Kelly i det här spektaklet. Xanadu var tänkt att bli Newton-Johns stora lansering i USA men då filmen floppade gick det väl sisådär med hennes karriär. Skådespelerskan har senare hävdat att manus skrevs under filmens gång, kanske i ett försök att rädda ansiktet – vad vet jag?

Är då filmen en total katastrof? Japp, men positiv som jag är kan jag lyfta fram ett par bra saker: Låten Xanadu är bra och Gene Kelly har en liten steppsession tillsammans med Newton-John som är helt ok. Att filmen numera är en orgie av 80-tals kitschs med usla effekter, taskigt manus, för trånga shorts och pastellkläder är också roande på sitt eget lilla vis, men bra ? Absolut inte.

Sofias filmval för dagen har jag inte sett men det är i det närmaste otänkbart att det kan vara sämre än denna soppa.

Regi: Robert Greenwald

Betyg: 1/10

Ja då var årets musikaltema slut sorgligt men sant (men jag kan tro att en och annan läsare pustar ut). Först ocf främst vill jag tacka Sofia över på Röliga bilder och tryckta ord för ett gott och underhållande samarbete. Även ett tack till er som orkat med att läsa och kommenterat – ni kanske fick ett tips eller två trots allt?

I morgon är bloggen sitt vanliga jag och under veckan bjuds det b.la på monstermammor och dinosaurier.