The Unborn (2009 USA)

Det första som slår mig när det gäller filmen The Unborn är att trosorna tjejen bär på filmplanschen måste vara väldans obekväma, de ser ut att skära in både bak och fram om man nu ska drista sig att tänka i de banorna.

Det andra som slår mig är att Caseys (flickan med det åtsittande trosorna och filmens huvudperson) pappa måste ha dyra elräkningar då hon trots att filmen utspelar sig under vintern traskar runt i hemmet endast iklädd ett tight linne (på överkroppen annars har hon byxor eller för små trosor).

Det sista som jag verkligen funderar över är hur i hela friden Idris Elba och Gary Oldman hoppade på den här trista skapelsen till skräckfilm. Jag hoppas verkligen att de fick bra betalt för det måste ha varit ett själsdödande arbete.

Unborn handlar om en demon som vill besätta Casey . Filmen är full av dumheter och har inget som helst sans eller vett. En del bra jump-scares men om det beror på att de är skrämmande eller att ljudet höjs markant i filmen när de sker låter jag vara osagt. Odette Annable som spelar Casey har gått vidare i karriären och gjort en hel del film hoppas hon visat sig vara en bättre skådis i de filmerna för här var hon allt annat än bra.

Regi: David S. Goyer

Betyg: 2/10

Annonser

Crawl (2019 USA)

Elitsimmaren Haley är orolig för sin far, en orkan är på ingång och pappan som varit deprimerad sedan en skilsmässa svarar inte i telefon. Dottern trotsar myndigheternas varningar och kör genom det begynnande ovädret för att finna sin far. Efter ett visst letande i blåsten och regnet finner Haley till slut pappan men blir till på köpet instängd tillsammans med sin far i husets krypgrund tillsammans med en blodtörstig alligator. Vattnet stiger och valet hamnar på att drunkna i källaren eller tampas med alligatorn – tur att Haley är duktig på att simma.

Aja är tillbaka i ganska så god form efter de halvdana utflykter i fantasyvärlden med filmerna Horns och The 9th Life of Louis Drax. Det är detta Aja är bäst på: Enkel skräck utan några större krusiduller. Crawl är ingen Haute tension men det är ett steg i rätt riktning jämfört med regissörens senaste filmer. Klart att filmen kryllar av klyschor, hund i fara, ansträngt förhållande mellan far och dotter, Haley får visa vad hon går för, en och annan jump-scare men det stör mig inte nämnvärt då Aja levererar det jag vill ha nämligen lite lättsam sommarskräck med maffiga alligatorer. Trots klyschorna innehåller filmen en och annan scen som visar på lite extra påhittighet från regissörens sida. Inget mästerverk men filmen fuller sin funktion och är alldeles lagomt ryslig.

Regi: Alexandre Aja

Betyg: 6/10

Midsommar (2019 USA)

Snacket kring Asters förra film Hereditary gjorde att  jag hade orimliga förväntningar på den rullen. Med avsevärt lägre förväntningar gick jag och såg Midsommar tillsammans med Steffo och Fiffi.

Dani och Christian är ett par men han funderar på att göra slut då han tycker hon är väldigt klängig men en familjetragedi sätter stop för de planerna. Istället blir det att Dani hänger med Christian och hans studiekamrater till Sverige. De har nämligen blivit inbjudna av sin svenske kurskamrat Pelle att fira midsommar i hans hemort, den lilla byn Hårga i Hälsingland. I Hårga tar man det här med midsommarfirandet på allvar och just detta år firar man lite extra – något som bara sker vart 90:e år. Amerikanerna anländer till Hårga som är en våt Carl Larsson dröm mixad med Free your mind festivalen i Molkom. Som tittare begriper man att de skulle stannat hemma, knepigt nog tar det väldigt lång tid för de amerikanska gästerna innan de inser det samma men då är det redan försent.

Detta var nog årets stora filmupplevelse. För vissa på ont för andra (jag) på gott. Midsommar är en rejält skruvad berättelse som paketerats med ett fantastiskt foto  och en hel del snygga men subtila specialeffekter. Trots en speltid på två timmar och tjugo minuter och en handling som rör sig framåt i snigelfart satt jag som förtrollad, ibland glömde jag t.om bort att blinka. Midsommar är vacker och förtrollande, det var länge sedan jag blev så uppslukad av en film. Det är även en stundtals brutal film som hela tiden bär på en aura av obehag. Våldsscenerna är få men när de väl visas är de rejält slafsiga och mig veterligen är det första gången man visar en s.k blodörn på film.

Om man väntar sig en traditionell skräckis lär man bli besviken. I känsla och stil påminner filmen om Asters förra film. Det som gör att denna film funkar bättre för mig är att skräckmomenten känns mer naturliga i Midsommar. Jag anser fortfarande att Hereditary hade varit bättre som ren dramafilm. Den sistnämnda hade inte heller Florence Pugh i huvudrollen (även om Toni Colette var bra i Hereditary). Jag fick upp ögonen för skådisen i den suveräna Lady Macbeth och undrar om hon inte är ännu bättre i sin roll som Dani.

Jag förstår om inte alla gillar Midsommar då det är en film där gränsen mellan kanon och kalkon är hårfin men för mig blev det en fantastisk filmupplevelse. För första gången sedan Mad Max: Fury road blev jag sugen på att se om en film på stört och jag kan inte annat än att dela ut högsta betyg till Midsommar (det var ett tag sedan sist, 2016 och La la land (Babylon Berlin är som bekant en tv-serie)).

Idag (om man är patreon) talar jag, Steffo och Fiffi om filmen i podden Snacka om film. Jag var lite snål med mitt betyg i podden då Midsommar visade sig vara en film som växte efter titten.

Regi: Ari Aster

Betyg: 10/10

Fiffi

Steffo

Sofia

Annabelle comes home (2019 USA)

Dags för en popcornskräckis så här i sommarnatten. På repertoaren finns det för närvarande två dockskräckisar och då jag aldrig sett en film om Chucky (har aldrig lockat mig) blev valet inte så svårt utan jag fick än en gång hälsa på hos paret Warren och deras hiskliga docka Annabelle. Filmen utspelar sig ganska så direkt efter händelserna i den första Conjuring filmen. När Lorraine och Ed ska resa bort över natten ordnar de en barnvakt till sin dotter Judy, den rekorderliga Mary mindre rekorderlig är Marys kompis Daniela som mer eller mindre oinbjuden dyker upp i det Warrenska hemmet och råkar ”befria” Annabelle. Väl lös släpper Annabelle loss allt otyg som ryms i parets källare; spökhundar, mordiska bröllopsklänningar en ruggig tv-apparat och annat oknytt.

Inget nytt under solen här, filmen rullar på i gamla invanda hjulspår men som så ofta när det rör Wan (manus och producent) är det ganska välgjort. Wans styrka ligger i hans förmåga att kunna använda små medel för att skapa otrevligheter, filmen är som ruggigast under den första halvan när spökerierna håller sig på en lagom nivå, när man sedan släpper loss hela arsenalen av spökerier blir filmen på stört desto ointressantare, det blir helt enkelt för mycket av det goda.

Annabelle comes home är trots allt godkänd. Dels gillade jag filmens första halva med de mer subtila spökerierna och man har bra skådisar i trion Mckenna Grace (Judy), Madison Iseman (Mary), och Katie Sarife (Daniela) tre skådisar jag hoppas få se mer av. Trots ett slut som är så sockersött att jag storknar är jag ganska så nöjd när jag kör hemåt i sommarnatten, jag fick ungefär vad jag väntat mig.

Ett extra plus till den unga biopubliken som skrek på de rätta ställena och gav föreställningen en extra skjuts – att jag var äldst i salongen behöver jag nog inte ens nämna. Några ungdomar lämnade t.om företräde åt den gamle mannen i hawaiiskjorta när salongen tömdes, jag måste röra mig skröpligt nu för tiden.

Regi: Gary Dauberman

Betyg: 5/10

Happy death day 2U (2019 USA)

Happy death 2U tar vid där förra filmen slutade men vi får nu till en början följa Ryan som hade en biroll i förra filmen. Han klantar till det rejält för sig och det visar sig att det är han som ligger bakom tidsloopen som drabbade Tree i förra filmen. Be mig inte förklara hur men Tree hamnar nu i en tidsloop i ett alternativt universum som nästan är identiskt med det hon lämnade. Tillsammans med Ryan måste hon nu försöka ta sig tillbaka till sitt eget universum. Det hela blir inte lättare av att hon även i detta universum jagas av en mördare. Vem sa att livet skulle vara lätt?

Det är inte ofta man blir överraskad av en uppföljare i skräckgenren men här har man valt att gå en helt annan väg nämligen från popcornskräckis till en i sina stunder hejsansvejsan film, iofs med lite blod men avsevärt mer roligt än skrämmande. Om jag skulle drista mig till att likna filmen med någon annan rulle skulle det nog bli Back to the future 2. Det är full fart och man verkar ha haft roligt på inspelningen vilket har smittat av sig på själva filmen. En del skämt faller platt men det är hela tiden så over the top att jag köper handlingen och alla plot-holes rakt av utan större eftertanke. En rejält underhållande film där skådisen Jessica Rothe är suverän i rollen som den ständigt (av förklarliga skäl) irriterade Tree.

Man bör dock ha sett första filmen innan man ger sig på denna annars kan nog ett och annat vara ganska så obegripligt.

Regi:  Christopher Landon

Betyg: 7/10

Stephen King: The Outsider

I The Outsider flörtar Stephen King med The X-files. Bokens handling känns som ett avsnitt som mycket väl skulle kunna vara med i den tv-serien. En pojke hittas brutalt mördad i en den lilla staden Flint city. För polisen Ralph Anderson är fallet klappat och klart på nolltid då flera vittnen pekar ut staden populäre basebolltränare Terry Maitland som den skyldige. Maitland verkar nästan vilja bli fast då han formligen strött bevis kring sig; vittnen, fingeravtryck och DNA fastställer utan tvekan att han mördat pojken. Anderson arresterar Maitland under uppseendeväckande former, att Maitland verkar vara helt oförstående till anklagelserna spelar ingen större roll. Efter arresteringen blir det dock problematiskt för polisen då Maitland har ett vattentätt alibi som är minst lika starkt som bevisningen mot honom.

Det här boken läste jag i en rasande fart. Den kändes ovanligt lättläst för att vara en bok av King. Det var ett bra flyt i storyn och bortsett från ett par avvikelser rörande baseball innehöll boken inga sidoberättelser och utvikningar som  fallet brukar vara när det rör King. The Outsider är över 600 sidor lång men boken kändes som 300. Lättläst och lättsmält m.a.o. Något som kan vara både en för och en nackdel.

Den första tredjedelen är mycket bra. King skapar ett mysterium som i upplägg skulle kunna konkurrera med självaste John Dickson Carr.  Lika bra som King är på att skriva om obehagliga typer och ting lika bra är han att skildra gemytliga och trevliga människor och det är ett sympatiskt sällskap man lär känna i The Outsider. Om det inte vore för en del personliga tragedier och barnamord skulle jag nästan vilja kalla boken för gemytlig.

Jag brukar inte vara snabb med att räkna ut plotten i förväg i vare sig filmer eller böcker men kring sidan 200 har jag i stora drag räknat ut hur mysteriet med mannen som är på två platser samtidigt ligger till och där går luften ur berättelsen för mig. Resten är en transportsträcka och det är bara detaljerna författaren behöver fylla i. Boken gick från ett wow till ett …”det duger” något som präglat författarens senaste böcker (Sleeping beauties och Elevation kommer på bloggen i sinom tid).

The Outsider är på inga sätt dålig och skulle nog vara en bok jag skulle rekommendera någon som inte läst King att ta sig an då den som jag tidigare skrev är ganska lättillgänglig för att vara en King. En mellanbok av författaren men för att citera bloggaren Jojjenito ”hellre en halvdan King än ingen alls”,

Pet sematary (2019 USA)

Dagens film är en skräckis som är en remake av filmen med samma namn som kom 1989, den filmen var i sin tur baserad på en av Stephen Kings bättre böcker. Familjen Creed flyttar från storstaden till det lilla samhället Ludlow som ligger i delstaten Maine. Det skulle vara en idyllisk plats med grönska och lantligt lugn om det inte vore för långtradarna som dundrar fram i full fart på vägen utanför huset. Mamman i familjen tycker också att det är lite obehagligt med en djurkyrkogård som ligger i skogen alldeles bakom huset. Nästan allt är frid och fröjd men så en dag är olyckan framme och familjens katt Church stiftar en allt för nära bekantskap med en lastbil. Creeds granne Judd som bott i staden hela sitt liv berättar för Louis Creed om en plats som ligger långt in i skogen, en plats som kan ställa saker och ting till rätta.

Jag hade hört både bu och bä om denna film. De som inte gillat filmen har främst haft två skäl till detta, delas att de tycker att filmen är trist och dels att manusförfattarna har ändrat en hel del på slutet. Att filmen skulle vara tråkig hamnar väl i kategorin tycke och smak. Pet sematary har ett sävligt tempo och det är först sista 20 minuterna det tar fart. Boken är likadan, det händer inte så mycket men man anar hela tiden att det kommer gå käpprätt åt helvete för familjen Creed där det främst är pappan i familjen som lägger ut den snitslade banan mot avgrunden. Jag tycker att man lyckats ganska väl med att behålla denna stämning i filmen och även om det inte slaktas folk till höger och vänster gör just denna stämning att jag håller mitt intresse uppe. Men det är en smaksak vad man föredrar,

Vad gäller manusändringarna fann jag dessa någorlunda vettiga då jag personligen alltid haft lite svårt för finalen i 1989 års film. Jag nöjer mig med att konstatera att det som funkar i text inte alltid är så lyckat i bild.

Filmen som sådan är helt ok, mitt största problem är att jag vet hur det ska gå då jag s.a.s sitter mer eller mindre med facit på hand. Om jag inte gjort detta hade jag nog gillat filmen avsevärt bättre. Miljöer och stämning är bra skådisarna kompetenta där John Lithgow som spelar Creeds granne Judd är den som sticker ut mest. Det enda som blir lite oklart är Judds skäl till berätta om skogens hemlighet för Louis. Det skälet försvinner i filmen vilket ger mig en känsla av att Judd antingen är lite korkad eller möjligtvis har ett drag av elakhet i sig men det är en petitess i sammanhanget.

Nu är det bara att sätta sig och vänta på uppföljaren då filmen tjänat in en bra slant. Det man snackar om är en prequel och det lät avsevärt mer intressant än att få följa familjen Creeds vidare öden och äventyr.

På rak hand kan jag komma på att Sofia skrivit om filmen och att Fiffi och Steffo snackat om den.

Regi: Kevin Kölsch, Dennis Widmyer

Betyg: 6/10

Alma Katsu: Hunger

1846 begav sig ett stor grupp nybyggare ut över prärien för att nå Kalifornien. Sällskapet fick namn efter deras ledare George Donner. Donnersällskapet hade troligen inte blivit mer än en notis i historieböckerna om det inte vore som så att de blev insnöade i Sierra Nevada och för att överleva hängav sig åt kannibalism. Utifrån dessa premisser har författaren Alma Katsu knåpat ihop en riktigt rafflande historia. Hon har tänjt en hel del på sanningen men håller sig relativt väl inom ramarna för vad som hände.

Hunger startar med att Donnersällskapet lämnat staden Springfield. Redan från start kan man ana hur konflikter ligger och pyr bland nybyggarna. Det är konkurrens om vem som ska leda sällskapet, många ses på med misstänksamhet speciellt Charles Stanton som är lite av en ensamvarg som lämnat tråkigheter bakom sig och hoppas på en nystart. Även Donners fru Tamsen är mer eller mindre utfrusen ur sällskapet då man beskyller henne för häxkonster. När de riktiga besvärligheterna tar vid kokar det över och sällskapet slits isär av konflikter. Än värre är att någonting verkar följa efter nybyggarna. Detta någonting drivs främst av en hunger och blir allt djärvare allteftersom skaran av nybyggare krymper och konflikterna eskalerar.

Det här var en liten mysrysare som passade mig bra. Även om man skulle lyfta bort skräckmomentet med Donnersällskapets förföljare skulle boken fortfarande vara intressant. Som läsare sitter jag naturligtvis med svaren på ungefär hur det kommer att gå men likväl muttrar jag irriterat över alla felbeslut som tas. Stanton är nog den som är förnuftigast bland nybyggarna men då hans position bland nybyggarna är svag arbetar han hela tiden i motvind. Det övernaturliga i boken är inte det största hotet, det är nybyggarna själva, men då det ligger och lurar i bakgrunden blir det en extra krydda som höjer spänningen ytterligare.

Katsu lyckas bra med sina karaktärer. Det är ett tiotal som kan sägas vara bokens huvudpersoner alla med olika anledningar att flytta västerut. Hon levandegör dessa med sina fel och brister och bortsett från ett par/tre stycken är de flesta i grunden sympatiska människor men rädsla och kampen för överlevnad gör att de sämre sidorna alltmer tar överhanden. Jag kan av och till ha lite svårt för s.k historiska romaner då författarna ibland går i fällan och vill så förtvivlat visa sina läsare vad de kan om ämnet så historien försvinner bland alla detaljer, t.ex The Terror av Dan Simmons. Katsu klarar denna balans fint och Hunger är både intressant och spännande.

 

Suspiria (2018 Italien/USA)

Suspira dök upp och försvann på biorepertoaren snabbare än en daglöning i höstas och efter att ha sett filmen kan jag ha viss förståelse för detta. Inte att den är dålig men lite annorlunda och kan möjligen ha svårt att hitta sin publik. Å andra sidan fick den aldrig en chans till detta då det nya bolaget Filmstaden som driver större delen landets biografer verkar vara lika usla som SF på att veta vad de säljer för produkter. Nåväl Suspiria var det.

Filmen är en nyinspelning av Argentos film med samma namn från 1977 ( den finns att se på Netflix under namnet Flykten från helvetet). Nyinspelning är kanske fel ord, nytolkning känns mer rätt i sammanhanget. Grundhistorien är densamma. En ung tjej, Susie, blir till sin stora glädje antagen till en dansskola i ett grått och regnigt Berlin. Alla danseleverna och lärarna bor på skolan som är en stor byggnad full i prång och korridorer. Vi tittare inser mycket snabbt att det pågår något fuffens på skolan, elever försvinner oförklarligt och lärarna är skumma och verkar ha en helt annan agenda än att lära unga kvinnor att dansa. Så mycket mer säger jag inte då jag inte vill spoila filmen för de som inte sett originalet.

Regissören Luca Guadagnino Suspiria är en lång film på två och en halv timme. Det är en ganska så grå rulle, skolan går i beige, brunt och grått och vädret är ständigt regn med molniga himlar. Det händer inte så där värst mycket men då Guadagnino lyckas med att förmedla en otrevlig stämning samt att ge en känsla av ett annalkande hot blir filmen trots sin längd, tempo och gråhet aldrig trist. De få dödsfall som förkommer var riktigt räliga och dansscenerna speciellt finalen, otroligt snygga. Skådisarna är bra och jag har inte speciellt mycket att invända mot filmen förutom slutet som var lite over the top för min smak men å andra sidan jag gillade filmens tvist. Kan hända att Guadagnino gapar efter lite väl mycket och skulle kanske ha skippat en sidohistoria eller två för att tighta upp sin film en aning men på det hela var jag ganska så nöjd.

Regi: Luca Guadagnino

Betyg: 6/10

Us (2019 USA)

Jordan Peeles förra film gjorde att jag och min bror hamnade på varsin sida om stängslet i en diskussion om vad som är en smart film. En diskussion som likt de vi har om There will be blood och Hitchcocks kvalitéer lär fortsätta till döddagar. Frågan var nu om Peeles nya film Us skulle trigga igång än en tröstlös diskussion mellan mig och min bror.

Familjen Wilson åker på semester till sin sommarstuga i närheten av St Cruz (Kalifornien). Trots att de bor relativt nära stranden vill inte Adelaide (mamman i familjen) åka till stranden, något som hänger samman med att hon hade en traumatisk upplevelse där under sin barndom. Hennes man lyckas dock denna gång att övertala henne till en tripp till beachen. Turen går bra även om Adelaide har nerverna på utsidan. Väl hemma får familjen på kvällen ett oväntat besök av det mindre trevliga slaget som består av skogstokiga dubbelgångare till var och en av familjemedlemmarna. Vart de kommer ifrån, om det har något med beachbesöket att göra samt dubbelgångarnas agenda är till en början något oklar men innan eftertexterna rullar har konfunderande tittare fått svar. Om svaren var tillfredsställande lär det troligen råda delade meningar om.

Är det en skräckgenre som skrämmer mig rejält så är det just homeinvasion genren. Jag tycker att det blir extra rysligt då man inte ens kan sitta säkert i sitt hem. Tack vare detta genreval av Peele blir troligen Us för mig rysligare än vad den egentligen är. Tacksamt nog har filmen lite humor som lättar upp min stämning lite. Det rör sig inte om några gapskratt men ett skrock eller två i biomörkret känns lite befriande för mig.  Filmen är lite av en slowstarter men när dubbelgångarna dyker upp är det i stort sett full fart hela vägen in i mål. Skådisarna är top notch och de lyckas väl med att gestalta sina dubbelnaturer. Kvar är då lösningen på mysteriet.

Jag spoilar ingenting men jag kan väl säga som så att det är en ganska så sanslös historia Peele har knåpat ihop. Om man skulle ta och skärskåda filmen i detalj skulle troligen plotten rasa ihop som ett korthus. Denna gång sväljer jag mysteriet och dess förklaring i stort sett rakt av, eller närmare bestämt jag väljer att acceptera manuset utan närmare eftertanke. Om man gör detta är Us en ganska så spännande thrillerskräckis som för mig, trots homeinvasionmomentet, roar aningens mer än oroar. Ett extra plus till slutscenerna där Peele bjuder på en sanslös scen samt ett Shyamalan slut.

Jag och min bror var för en gångs skull ganska så överens efter titten så vi får återgå till att tjafsa om Hitchcock och Get out.

Regi: Jordan Peele

Betyg: 7/10

Andra filmspanare som sett filmen

Fripp

Jojjenito

Fiffi

Sofia

The Nerd bird

Har du inte sett den

Movies noir

Summer of 84 (2018 USA)

Davey har sommarlov och en livlig fantasi, en kombination som kan bli förödande. En seriemördare härjar området och Davey börjar så smått fundera om det inte kan vara som så att  hans granne har något lurt i görningen. Han kanske t.om med är seriemördaren? Det verkar befängt i de flestas ögon då Wayne arbetar som stadens lokala polis. Davey presenterar teorierna för sina kompisar som trots att de är skeptiska ställer upp och börjar spana på Wayne. Visst verkar han dölja något men frågan man måste ställa sig är hur mycket av bevisen bygger på att Dayey har det lite halvtrist under sommaren?

Summer of -84 är till en början en riktig nostalgiboost. Filmens känns som att den är gjord på 80-talet och jag får den där odefinierbara känslan man hade som ung när man såg lite småspännande filmer. Den roar mer än den oroar och stundtals känns filmen t.om lite Spielbergsk ( när den regissören var som bäst och det är inte ofta nu för tiden) i sitt anslag. Sköna miljöer, det är 80-tal, lite pinsamt, rollfigurer man gillar och plinkade syntar till musik hjälper till så man kommer i rätt stämning. Jag sitter och har det riktigt mysigt i soffan tillsammans med filmen. När det är ca 30 minuter kvar av filmen slutar trevligheterna abrupt och denna mysnostalgiska film med skön 80-tals känsla transformeras till en isande skräckhistoria med ett slut som gav mig ont i magen. Det var ett mycket effektivt grepp av filmens tre(!) regissörer och jag kan bara motvilligt tacka och ta emot.

Regi: François Simard, Anouk Whissell, Yoann-Karl Whissell

Betyg: 8/10

Rampant vs. Kingdom (2018, 2019 Sydkorea)

 

 

 

 

 

 

 

Fråga mig inte hur eller varför men ibland får filmbolag för sig att göra ungefär samma film samtidigt, Armageddon/Deep Impact, Robin Hood/Robin Hood:Prince of thieves eller Mission to Mars/Red planet. Rampant och Kingdom är så lika i handling att jag för en kort stund trodde att tv-serien Kingdom var en vidareutveckling av filmen Rampant En sökning på Google visade dock att de är två är helt enskilda produktioner.

Tv-serien/filmen utspelar sig i Korea under Joseon dynastin (vilket inte säger så mycket då den sträckte sig från 1392 – 1897 men teknik och vapen gör att vi troligen snackar sent 1500 tal….kanske). Det kungliga palatset kokar av intriger och skurkaktiga rådgivare gör sitt bästa för att röja bort den rättmätiga tronarvingen för att få sätta sina sympatisörer på tronen. I sin iver att nå sina mål (i Rampant avsiktligt, i Kingdom oavsiktligt) ser de till att sprida en smitta som förvandlar folk till zombies (snabba och riktigt räliga). Det är nu  upp till den rättmätige tronföljaren  och tillika prinsen  att stå upp för sitt folk och försvara dem mot den växande horden odöda samtidigt som han måste bekämpa landets inre fiender.

Ska man jämföra de två är Kingdom överlägsen Rampant på alla fronter men det beror nog främst på att Kingdom har mer stålar samt är en tv-serie som gör att man kan brodera ut handlingen mer (vill här påpeka att serien inte är klar utan sista avsnittet slutar i en rejäl cliffhanger). Kingdom känns också lite mer anpassad till västerländsk publik då man tonat ned den koreanska förkärleken till ”dratta på ändan humor”. De är båda sevärda men sex timmar Kingdom slank ned avsevärt lättare än två timmar Rampant. Den förstämda har mer flow i storyn, bättre skådisar och framför allt snyggare kläder för jädrans vilka kreationer hovet i Korea hade, för att inte snacka om hattarna folk har på huvudet de är helt makalösa.

Båda verken är spännande men Kingdom vinner även här då man s.a.s investerat mer i rollfigurerna, i Rampant introduceras folk till höger och vänster och av och till har jag lite svårt att veta vem som är vem då en hel del rollfigurer bara hoppar in i handlingen för att bli zombiemat fem minuter senare.

Mitt omdöme blir: Se båda men om man bara vill se en ta då Kingdom med brasklappen att man får vänta till 2020 för en fortsättning.

Regi:

Rampant: Sung-hoon Kim

Kingdom: Seong-hun Kim

Rampant: 5/10

Kingdom 8/10

Bird box (2018 USA)

Ännu en undergångsfilm, de verkar vara populära i tider med orangefärgade presidenter och klimatförändringar. I Bird box är hotet något oklart men folk dör som flugor ändå. Hotet består i att folk får se någonting och resultatet är att de blir tokiga och gör allt i sin makt för att ta livet av sig. Vad de ser är får vi aldrig veta men så fort man lämnar sitt hem måste man ha ögonbindel för att ha en chans att överleva. I denna apokalyps för vi följa Malorie (Sandra Bullock) som ska försöka eskortera två ungar till en säker plats. Parallellt med hennes färd mot en eventuell säkerhet får vi i tillbakablickar följa vad som hänt i hennes liv i samband med att katastrofen skedde.

Filmen börjar jäkligt bra med Malorie som under förtexterna instruerar de två ungarna att de måste lyda hennes minsta vink annars är det kört. Filmen växlar sedan mellan den lilla familjens flykt mot säkerheten och vad som hände under katastrofens utbrott. Bird box är ruskigt bra första halvan men tappar något under andra halvlek. Det kan bero på att rollfiguren Malorie är en högst motvillig mamma och manuset vill ge henne en chans nå försoning med sin situation som mor. För hur skulle det annars gå med världen om inte kvinnor följer sitt kall att vara mammor? Där blev filmen lite kväljande och såsig för en hjärtlös tittare som jag men det var åtminstone uthärdligt.

Överlag har filmen ett bra tempo, snygg produktion och jag gillar det odefinierbara hotet, man behöver inte få reda på allt här i världen. Filmen kan också ståta med många bra skådisar. Efter att nu ha sett Sandra Bullock göra en hel del bra roller kan jag glädjande konstatera att det går att lära gamla hundar att sitta. Hon hör numera inte längre till de exklusiva skara skådisar jag gör mitt bästa för att undvika. Bra jobbat Bullock!!

Regi: Susanne Bier

Betyg: 6/10

The Devils doorway (2018 Storbr)

Att jag gillar skräckfilm lär inte komma som någon nyhet för läsare av denna blogg. Däremot är jag lite less på alla dessa filmer som rör demoner, djävulen och besatthet. Det känns som var och varannan skräckis numera heter The Possession of ”valfritt namn”. Men när det dyker upp en skräckis från Irland som skänkt oss skräckfilmsälskare filmer som The CanalOutcast, och den halvskumma A dark song, blev jag lite småsugen trots att det handlar om religiösa knepigheter.

Katolska kyrkan får ett anonymt tips om att det skett ett mirakel på en av Magdalenasystrarnas institutioner. En staty av madonnan har börjat gråta blod. Det är iofs förståeligt att madonnan gråter då just Magdalenasystrarna var en vedervärdig institution i religionens namn där man spärrade in s.k fallna kvinnor. Kyrkan skickar två präster som ska dokumentera fenomenet. Det är ett udda par som anländer till Magdalenasystrarna. Fader Thomas är den äldre av de två och har tappat tron medan den yngre prästen John är eld och lågor över möjligheten att få dokumentera ett av Guds mirakel. Nu bär platsen på många hemligheter och det inte alltid Gud som ligger bakom alla mirakel.

Detta hade kunnat bli en riktigt bra skräckis, miljöerna passar som hand i handske när det gäller att frammana en ryslighetsstämning, skådisarna är ok och mysteriet lockar. Tråkigt nog faller allt detta då man valt att gör filmen i found-footage stil. Detta kan ha sina fördelar men denna gång funkade det inte alls utan konceptet förstör filmens flow. Den närhet som found-footage ibland kan ge behövs inte då filmens manus är tillräckligt rysligt som det är. Resultatet blir att jag sitter och irriterar mig på sparkande ljud och kameror som funkar halvdant. Synd för detta hade verkligen kunnat bli en bra rysare.

Jag har också lärt mig en läxa att kolla upp filmerna lite mer innan jag började titta på dem. Nu var inte filmen från Irland som jag först trodde utan från grannlandet Storbritannien. Jag antog att den var irländsk då den utspelar sig på Irland. Vete tusan om jag sett filmen om jag vetat om ursprungslandet med tanke på temat.

Regi: Aislinn Clarke

Betyg: 4/10