Sadako vs Kayako (2016 Japan)

mv5bytdiyjflnditmmixzi00oty3lwfjzmitowewztu4mdfmmtg4xkeyxkfqcgdeqxvymjm5odmxodc-_v1_sy1000_cr007071000_al_Mer behöver inte betyda bättre. Någon filmbolagsdirektör i Japan ansåg tydligen att det vore en utmärkt ide att sammanföra spökena Sadako (The Ring) med Kayako (The Grudge). Kanske tänkte man att det skulle bli dubbelt så hemskt? Kanske är uttrycket ju fler kockar desto sämre soppa obekant i Japan?

Det börjar helt ok med en tjej som ska överför sina föräldrars bröllopsvideo till en cd-skiva. Hon hyr en gammal VHS som innehåller ett gammalt videoband och resten kan ni själva räkna ut.

Inledningen var som sagt ganska så fyndig i hur man förde in ett V/H/S band i dagens digitala värld och skulle nog ha kunnat funkat bra som film om man inte bara från höger kastade in spökhuset med Kayako. Hur detta kom in i handlingen begrep jag inte riktigt. En lång stund känns det som två filmer i en och till slut kom den där otrevliga känslan av att de hittade på storyn allt efter som de filmade och då blir det sällan bra. Filmen känns bara ansträngd och är till på köpet en ganska så trist historia. Välj något annat istället.

Regi: Kôji Shiraishi

Betyg: 2/10

Life (2017 USA)

Efter magplasket Child 44 som kom härom året verkar regissören Daniel Espinosa ha spelat på lite mer säkra kort den här gången med en film som är både kortare, rappare och ganska så förutsägbar.

Life utspelar sig på rymdstationen ISS. Filmen startar med en lång härlig scen utan några klipp där besättningen introduceras. Astronauterna har i uppdrag att fånga in en kapsel som kommer med jordprover från Mars vilket man också lyckas med. Till besättningens och hela världens glädje hittar man en levande cell i proverna men säg den glädje som varar då den lille krabaten utvecklar sig till en inte så speciellt trevlig organism. Nu får man lägga alla krafter på att hindra Calvin (som utomjordingen döptes till då den fortfarande verkade vara en trevlig liten krabat) nå vår planet.

En del kritiker har gnällt om att filmen är förutsägbar och att det är en rip-off på Alien. Jag kan nog instämma med att filmen är förutsägbar men vad spelar det för roll om hantverket är gott och storyn intressant? Att det skulle vara en rip-off på Alien kan diskuteras för om så är fallet skulle varenda film som utspelar sig på ett rymdskepp med en ogästvänlig utomjording vara det.

Life rullar på i och har en alldeles lagom speltid även om en och annan scen kanske kunde kortats av men jag blev åtminstone inte rastlös i min biofåtölj. Scenlösningar och kameraarbetet är mycket snyggt gjort och regissören lyckas med konststycket att få en ganska så rälig dödsscen att se riktigt vacker ut. Om jag ska tänka på några andra filmer som Life påminner om i genren ligger nog Gravity och Sunshine (där f.ö Sanada också är med som astronaut) närmare än Alien då dessa filmer rör sig om problem som staplas på varandra och Life är nästan lika snygg som de två tidigare nämnda filmerna.

Det som gör att jag inte sätter ett högre betyg är just att filmen är ganska så förutsägbar. Det blir aldrig riktigt spännande vilket i och för sig kan bero på att jag är lite avtrubbad nu för tiden men Life är ett förbaskat gott hantverk som är klart sevärt och då på bio då filmen vinner på att visas på stor duk.

Regi: Daniel Espinosa

Betyg: 6/10

Incarnate (USA 2016)

Det verkar som att var och varannan skräckis som kommer nu för tiden handlar om folk som blir besatta av demoner. Inget fel i det men man kunde önska att skräckfilmsförfattarna kunde komma på någonting annat. Klart att det finns bra filmer i genren, t.ex The Taking of Deborah Logan och The possesion of Michael King men oftast är samma gamla visa om och om igen. Filmen Incarnate går i samma gamla upptrampade spår men lite nytt har man att komma med, men bara lite.

Ember jobbar med att driva ut onda andar. Han drivs inte av någon religiös tro utan av hämnd då en en demon ordnade så att hela Embers familj dog och han hamnade i rullstol.  Ember har sökt efter den skyldiga demonen och får sin chans till hämnd när den dyker upp i en besatt en pojke.

Det som skiljer denna film från andra filmer i genren är dels synen på vad demonerna är (kommer jag inte berätta här då jag inte vill spoila allt för mycket) för något och dels sättet Ember arbetar på. Han sysslar inte med kors, bibelläsning och vigvatten utan går in i den besattes sinne för att där förinta demonen. Ungefär som Jennifer Lopez jobbade i filmen The Cell. Detta samt att det är Aaron Eckhart som spelar Ember gör att filmen har lite nytt att komma med till skillnad mot de flesta djävulsutdrivarfilmer, men att se den på bio? Det är ett misstag jag får stå för. Incarnate duger på sin höjd en kulen söndag eller slö fredagskväll.

Regi: Brad Peyton

Betyg: 4/10

Friday the 13th: A New beginning (1985 USA)

3321097_640pxUnder produktionen av den femte filmen om livet kring Crystal lake bad filmens regissör Danny Steinmann producenten Timothy Silver om råd. Denne lär ha sagt att Steinmann borde låta något hända ungefär var åttonde minut i filmen så att inte publiken tappade intresset. Förslagsvis lite naket något mord eller en simpel jump scare. Vad spelade inte så stor roll, huvudsaken var att det hände något. Steinmann verkar ha följt detta råd då Friday the 13:th a new beginning staplar liken på hög varvat med lite naket och en hög irriterande hoppa till scener. I den här filmen far mördaren fram som en slåttermaskin på ackord och folk hinner knappt visa sitt ansikte på rutan innan de tas av daga på ena eller andra sättet.

Filmens handling utspelas några år efter händelserna i del fyra. Tommy som i förra filmen inte hade en speciellt trevlig familjeutflykt vid Crystal lake har under årens lopp åkt in och ut på olika behandlingshem då han inte mått vidare bra efter sin närkamp med Jason. Berättelsen startar med att Tommy anländer till en öppen anstalt som ligger naturskönt någonstans i obygden. Tommy plågas av hallucinationer av Jason som är död och begraven eller är han det för kort efter Tommys ankomst till hemmet börjar folk dödas till höger och vänster.

Det var väl oundvikligt att det skulle komma en uppföljare på The Final chapter då filmen kostade 2,6 milj dollar att spela in men drog in 32,6 milj dollar. A New beginning har fått ett lite oförtjänt dåligt rykte kanske mest för att det i filmen hintas att Jason är i gång igen. med detta i åtanke blir upplösningen lite av ett västgötaklimax trots blod, död och en himla massa lik. Som tittare känner jag mig trots allt lite lurad på konfekten. Tyvärr blir inte filmen speciellt spännande då folk stryker med på löpande band och man har inte haft en chans att lära känna rollfigurerna vilket gör att de för mig är ganska så anonyma personer som dör och skräckfilmssammanhang blir det lite som en axelryckning. Dessa invändningar till trots är filmen ok. Den hinner aldrig med att bli tråkig och den har ett visst taffligt underhållningsvärde.

Regi: Danny Steinmann

Betyg: 4/10

What we become (2015 Danmark)

large_fdm3dawxz9kkpg2gybnu0ui3gbaI den lilla danska förorten Sorgenfri händer det inte mycket. Området ståtar med välklippta häckar, grannfester och vaxade bilar. Hit flyttar Sonja med sin familj. Hon får kontakt med grannpojken Gustav men i övrigt händer det inte så mycket i området och Sonja vantrivs. Det enda som skapar lite oro är rapporterna om någon sorts sjukdom som härjar på ett ålderdomshem i grannstaden. En natt så sätts plötsligt Sorgenfri i karantän. Soldater dyker upp och de boende får inte lämna sina hem och all kommunikation stängs av. Gustav som blivit lite småkär i Sonja undrar hur hon har det smiter ut en natt. Då detta är en skräckis är det naturligtvis en dålig ide.

Tackar som bjuder, danska zombiefilmer är man inte bortskämd med och den här var riktigt bra. What we become, eller Sorgenfri som filmen heter i  originalär lite av en slowstarter. Filmen tar tid på sig att komma igång och det är nog bara den sista halvtimmen det blir fart och fläkt. Detta gör inte så mycket för i gengäld lyckas filmen fånga den där känslan av att det inte står rätt till och man sitter hela tiden med en oro över vad som komma skall.  Mycket av detta kan bero på att miljön för mig känns bekant (även om jag är usel på att vaxa min Skoda och påta i trädgården) och filmen kommer då lite närmare ens eget liv än vad man föredrar.

Huvudpersonerna gör en hel del korkade beslut men då man lyckats med att etablera att de inte har en susning om vad det rör sig om köper jag dessa beslut. I deras värld är det soldaterna som är fienden och när de begriper vad det rör sig om är det redan försent.

En mycket positiv överraskning från grannlandet i söder och än en gång bevisar våra nordiska grannar att de till skillnad mot oss Svenskar kan göra riktigt bra filmer i de flesta genrer.

Regi: Bo Mikkelsen

Betyg: 7/10

Film vs. bok: The girl with all the gifts (2016 Storbr)

the-girl-with-all-the-gifts-movie-posterDetta var filmen som fick mig att totalt tappa hoppet när det rör SF:s förhatliga filmmonopol. Filmen kom aldrig till den s.k landsorten utan visades bara på några dukar i de större städerna. Jag rasade men nu är den i alla fall sedd på annat vis och med gott samvete ska tilläggas. Direkt efter jag sett filmen greppade jag M.R. Careys bok som filmen är baserad på.

Världen som vi känner har gått under då mänskligheten drabbats av ett virus som förvandlat större delen av befolkningen till blodtörstiga zombies. På en militärbas bedriver man forskning på en grupp barn som kan vara nyckeln till ett vaccin mot smittan. När basen attackeras lyckas en handfull människor fly. I gruppen ingår ett av de speciella barnen, Melanie och det är nödvändigt att transportera henne till en annan av civilisationens få kvarvarande utposter för att kunna fortsätta forskningen.

Det hade varit trevligt att fått se filmen på bio för detta var en riktigt bra rulle. Det är en film som vågar utmana sina tittare åtminstone lite, vilket märks bland en del kommentarer på IMBD. Många verkar rasa över slutet som jag däremot gillade. Vidare har man en helt hög bra skådisar, tom ungen Melanie är bra. Filmens tempo är bra och jag upplevde inga döda punkter eller transportsträckor i storyn. Kort och The girl with all the gifts är en film som borde fått en chans att ses av fler.

Filmen följer boken ganska väl, de ändringar man gjort beror nog mer på budget än annat. Resultatet av att läsa boken blir att man får mer kött på benen. Frågor som: Vad är en människa fördjupas och vi får en större inblick i vad smittan egentligen är. Boken växlar berättarperspektiv mellan huvudpersonerna vilket ger en mer nyanserad bild av händelserna. Den unge soldaten Gallagher tecknar med sina tankar upp en ganska så deprimerande bild av livet efter katastrofen och bara en så simpel sak som popmusik har han helt missat då de bara spelade klassiska stycken på militärbasen. Vetenskapskvinnan Caldwell är helt besatt av lösa smittans gåta, lärarinnan Justineau är inställd på att skydda flickan Melanie från både yttre och inre hot och bokens huvudperson försöker förstå vad hon är. En detalj man ändrat från bok till film är att Melanie är vit i boken medans Justinaeu är färgad, i filmen är det tvärtom. Varför vet jag inte men skådisarna är som sagt mycket bra.

Jag brukar följa regeln ”se filmen först” läs boken sedan och är glad att jag gjorde detta. Risken att jag tyckt att filmen varit alltför lättviktig och ytlig hade nog varit stor när man jämför dessa två medier med varandra.

Regi: Colm McCarthy

Betyg: (film) 8/10

 

The Mummy (1932 USA)

lzgyu69f1v2ugz9mifn4Det här är en gammal klassiker som jag såg som barn. Jag mindes inte ett dyft mer än att den naturligtvis var spännande….då. En arkeologisk expedition håller på att packa ihop inför säsongen som inte varit speciellt lyckad. Plötsligt får man besök av en man som kallar sig för Ardath Bey. Besökaren verkar besitta oanade kunskaper om det gamla Egypten och visar arkeologerna vart de ska gräva i ökensanden. Det dröjer inte länge innan de hittat en gammal grav komplett med mumie och massa lulllull. När fynden skickas till museet i Kairo för att ställas ut börjar det hända mystiska saker och vetenskapsmännens tro på naturkunskapen sätts på prov.

Jag kan förstå att filmen var en hit 1932 men i dagsläget står den sig slätt. Ingen skugga ska falla på Boris Karloff som spelar den mystiske Ardath Bey. Det är en riktigt creepy karaktär men de övriga skådespelarna är inget att bli upphetsad över. Zita Johann som spelar den kvinnliga huvudrollen är direkt dålig och den övriga ensemblen säger sina repliker och inte så mycket mer. Vidare är filmen lite slarvigt klippt, känns det i alla fall som. Scener slutar tvärt och en och annan plottråd slarvas bort. Trots att det är en ganska pratig och händelsefattig film infinner sig en känsla över att berättelsen stressas fram och det är aldrig bra.

Trots detta är The Mummy en ganska mysig film som puttrar på och den är värd en titt även om den innehåller en hel del brister. En remake/nyinspelning kommer till sommaren med Tom Cruise i huvudrollen men det verkar vara en film av ett helt annat slag.

Regi: Karl Freund

betyg: 4/10

A cure for wellness (2016 USA)

cureforwellnessposterChefen på ett stort bolag verkar opassligt nog blivit galen under en spavistelse i Schweiz. Då bolaget står i startgroparna för en fusion är hans medverkan nödvändig. I panik skickar man den unge medarbetaren Lockhart till hälsohemmet för att hämta hem chefen. Lockhart hinner knappt passera dörrarna till institutionen innan både han och vi tittare anar att detta inte är något vanligt hälsohem. Något lurt verkar vara i görningen på stället men det är lite svårt att sätta fingret på vad. Olycksaliga omständigheter gör att Lockhart blir ofrivillig ”gäst” på hemmet och ett på pappret ganska så enkelt uppdrag blir nu väldigt problematiskt. Den brinnande frågan är om det är stället som är märkligt eller om det är Lockhart som sakta men säkert håller på att bli galen.

A Cure for wellness är en skapelse av Gore Verbinski. han har tidigare visat att han behärskar genren med The Ring som var avsevärt bättre än originalet. Miljöerna, kameraarbetet och till viss del storyn bygger upp en skönt ryslig stämning. Detta är ingen film där man sitter och tuggar på naglarna av spänning utan man känner sig lite smått obehaglig till sinnes under titten vilket åtminstone i mitt fall är en skön känsla.

Tråkigt nog är filmen på tok för lång, närapå två och en halv timme! Hade jag fått råda hade saxen fått gått varm i klipprummet. Tack vare att Verbinski lyckas frammana den där obehagliga känslan kan man aldrig riktigt slappna av och följaktligen blir filmen aldrig tråkigt men däremot lite sövande. Detta gör att filmen tappar rejält men å andra sidan är det en riktigt snygg film så om man är på humör för att se en film med snygg scenografi och ett kameraarbete i högklass bör man passa på.

Regi: 5/10

Black mountain side (2014 Kanada)

maxresdefaultPå en isolerad forskningsstation i norra Kanada gör ett par arkeologer ett sensationellt fynd. Ett par byggnader som verkar härstamma från tiden innan den senaste istiden har grävts fram. Detta fynd ställer människans forntida historia helt på ända. Forskarna är upphetsade men tiden är knapp då vintern är i antågande och stationen kommer stängas ned för säsongen. Några dagar efter fyndet försvinner plötsligt de lokala arbetarna som verkar tagit sitt pick och pack och flytt i panik. Sedan bryter radiokommunikationen med omvärlden samman och slutligen verkar en del av expeditionens medlemmar bli sjuka både fysiskt och psykiskt. Kan det vara som så att man råkat grävt upp något som borde fått stannat i marken?

Black mountain side är rejält influerat av Carpenters The Thing men inte så mycket att jag skulle vilja kalla den för en rip-off. Regissören har även kastat in lite av Cthulhumytologin i berättelsen eller åtminstone en antydan om den. Detta är en film som inte ger några klara svar om vad det rör sig om, en varelse, en förbannelse, lappsjuka eller kanske en urgammal bakterie som visar sitt fula tryne efter att ha tinats upp? Förklaringarna är många men något klart svar ges inte. En del tittare kan bli irriterade över detta och andra (jag) gillar att få tolka mysteriet på egen hand. Black mountain side har ett bra story (som så många andra filmer) men den slarvas bort lite (som i så många andra filmer) för nog hade regissören kunnat gjort det hela lite mer spännande utan att det hade kostat speciellt mycket mer. En liten detalj som höjer känslan av isolering och obehag är att filmen helt saknar filmmusik om det beror på budget eller ett medvetet val vet jag inte men det blev effektivt i alla fall.

Fifii har valt att avsluta skräckfilmsveckan med denna film och Sofia med den här rullen.

Regi: Nick Szostakiwskyj

Betyg: 5/10

Så var skräckfilmsveckan över för detta år jag tackar för visat intresse och ger en extra applåd till Fiffi och Sofia som än en gång ville vara med på tåget. Vi ses nästa år?

Possession (1981 Frankrike)

possDet verkar som att instabila kvinnor helt oplanerat blivit denna veckas tema. Om det kan vara till någon tröst så verkar både kvinnor och män vara galna i Andrzej Zulawski film Possession. Mark (Sam Neil innan tandreglering) jobbar troligen som spion och har varit borta från sin fru och barn i nära ett år. När han kommer hem till sin familj möts han av sin fru Anna (Isabelle Adjani innan plastikoperationer) som droppar att hon vill skiljas då hon hittat en annan. Mark börjar nu skugga sin fru och hittar fruns nya karl. När denna konfronteras hävdar han att han inte träffat Anna på länge. Frågan är då vart och med vem hon tillbringar dagarna?

Regissören Zulawski sitter på en ganska så bra och intressant historia med en hel del luriga vändningar. Filmens miljöer, ett betongrätt Västberlin passar ypperligt för en skräckfilm och Neil och Adjani är stabila skådisar så allt verkar vara upplagt för en rejäl skräckfest.. Men regissören Zulawski verkar inte ha ett uns av sunt förnuft när det rör personregi och dialog. Folk mer eller mindre skriker sig genom filmen än värre är att dialogen verkar vara hämtat från någon skitnödig uppsättning på Dramaten. Lägg sedan till att skådisarna verka tro att de är med i Gäster med gester, de sliter sig i håret kastar sig mot väggar och rullar med ögonen för att beskriva sina känslor. Hela filmen ger ett galet intryck och jag anar att jag kanske missar något här. Zulawski kanske berättar en helt annan historia och gör som så många andra ”fina” filmskapare, han berättar för de redan insatta och den stora publiken får sitta med gapande mun och undra vad som sker.

Possession är en lite annorlunda filmupplevelse, på pluskontot ligger miljöer och grundstory så det blir trots allt inte ett alltför lågt slutbetyg.

Sofias och Fiffis val för dagen kan ni läsa om här och här.

Regi: Andrzej Zulawski

Betyg: 4/10

Emelie (2015 USA)

mv5bmmezmwjhmjatnjvkms00ngywlthmnjktmzzizdqwndu2odg3xkeyxkfqcgdeqxvynjq2mjq5nzm-_v1_sy1000_sx708_al_När Dan och Joyace ska fira sin bröllopsdag med en middag på tu man hand slår olyckan till, barnvakten måste ställa in. Turligt nog så kan hon rekommendera en kompis. Anna som den nya barnvakten heter verkar vara en stabil och trevlig tjej så föräldrarna åker iväg på sin date. De tre barnen blir snabbt förtjusta i Anna då hon till skillnad mot den ordinarie barnvakten låter ungarna göra vad de vill. De målar på väggarna och proppar i sig godis. Det är bara äldsta barnet, Jacob som efter en stund börjar känna att det kanske inte står helt rätt till med den nya barnvakten.

Ibland kan det vara svårt att genrebestämma en film. Emelie ligger i gränslandet mellan skräck och thriller. Om man nu inte kan leva sig in i att man råkat lämna över sina telningar till en galen barnvakt så är nog chansen större att man finner dagens rulle mer spännande än skräckinjagande. Jag hade en ganska så trevlig stund tillsammans med Anna som troligen gett de tre ungarna men för livet innan eftertexterna börjar rulla. Trots att det är en amerikansk film följer inte filmmakarna de regler som brukar gälla för vad man kan göra med ungar och djur på film. När jag insåg detta blev filmen med ens mer intressant då jag förstod att här kan det hända ett och annat man inte är van vid.

Sarah Bolger som spelar Anna är mycket bra. Hon pendlar finfint mellan att vara skogstokig, lömsk, integrerande och en till synes lite försynt tjej när så behövs. Ungarna sköter sig bra eller ja, de var åtminstone inte irriterande. Emelie håller intresset uppe speltiden ut och den hade nog fått ett högre betyg om man inte hade slarvat med manus då det finns en hel del logiska luckor men å andra sidan kan man kräva logik när man har med galet folk att göra?

Regi: Michael Thelin

Betyg: 6/10

Fiffis val för dagen.

The Healing (2012 Fillipinerna)

pzwtxfmcSeths far har drabbats av en stroke och är i det närmaste förlamad. Turligt nog för pappan är dottern ingen oföretagsam kvinna, hon söker upp en helare som kör lite mumbo jumbo med pappan för att sedan meddela att nu ligger allt i högre makters händer. Helerskan visar sig vara the real deal för redan nästa dag är pappan pigg som en lärka och uppe på benen. Ryktet sprider sig bland Seths bekanta och då hon är en snäll kvinna stuvar hon in ett halvdussin av sina bekanta med allehanda krämpor i en minibuss och åker till helerskan. Den här gången är det dock något som går fel. I och för sig har man blivit botad från sina krämpor men verkar ha fått en förbannelse på köpet.  Den betar av de drabbade i den ordning som de blivit helade. Seth måste häva förbannelsen på något vis då hennes vänskapskrets minskar i en rasande fart och än värre är att hennes styvdotter också besökt helerskan.

Efter att ha sett neurotiska fotomodeller och sköra cheerleaders var det skönt att få tillbringa två timmar med en kvinna som gör sitt bästa för att reda upp en krånglig situation. Seth är en person med ett stort hjärta med en portion jävlar anamma vilket var  trevligt som omväxling. The Healing är en rak berättelse utan några större krusiduller. Visst har vi tittare mysteriet med förbannelsen och hur allt hänger ihop att fundera på men regissören krånglar inte till det i onödan. Jag ska inte avslöja hur förbannelsen yttrar sig men filmens bodycount var oväntat hög om det nu är någon som eftersträvar detta.

The Healing var en trevlig överraskning från Filippinerna, ett land jag inte sett någon film från tidigare. Om nu någon skulle dra öronen åt sig för att det inte hör till de ”vanliga” länderna man ser film från behöver man inte oroa sig. Filmen kändes ganska så västerländsk i sin utformning det vara bara språket som skilde. Klart sevärd.

Regi: Chito S. Roño

Betyg: 7/10

Vilka filmer Sofia och Fiffi valt kan ni läsa om här och här.

The Sentinel (1977 USA)

ladda-nedFotomodellen Alison känner att hon behöver lite utrymme i sitt liv speciellt efter hennes fars död och hyr en lägenhet i ett gammalt hus. Hennes fästman Michael blir inte så nöjd då han hoppats på giftermål och delat boende. Efter ett par dagar bekantar sig Alison med husets övriga hyresgäster som är en brokig skara, de flesta är trevliga men lite märkliga. Den är bara den blinda prästen på vindsvåningen som lyser med sin frånvaro. Det tar dock bara några nätter innan Alison inser att det där med att flytta in hos sin pojkvän kanske inte hade varit så dumt trots allt då de övriga hyresgästerna visar sitt rätta jag.

The Sentnel är en ganska så ryslig 70 talare där stämningen påminner om filmer som t.es Exorcisten. Det är lite ruffigt, mörkt och det mesta präglas av en ganska så otrevlig stämning. Filmens plot är någorlunda originell och jag vart i alla fall lite överraskad över en del av vändningarna i filmen. Då det är en så pass gammal film finns inte dagens ovana att förklara minsta detalj utan jag får åtminstone tänka lite själv, The Sentnel är lite långsam i sitt tempo och skulle möjligtvis ha mått gott av ett klipp eller två men filmens få skräckscener är utsökta och förvånansvärt räliga och finalen riktigt bra.

Roligast med filmen är alla skådisar som är med. Håll i er: Martin Balsam, Ava Gardner , Burgess Meredith, Eli Wallach, Christopher Walken, Beverly D’Angelo och Tom Berenger samt några till. The Sentinel är inte en höjdarfilm men den har en skön ryskänsla, ett par riktigt bra skräckscenener och det kommer man en bit på.

Regi: Michael Winner

Betyg: 6/10

Fiffi val för dagen kan ni läsa om här.

Cheerleader camp (1988 USA)

cheerleader_camp_dvd_coverCheerleader camp eller Bloody pom poms som är filmens alternativa titel är en gammal hederlig C-slasher där man rafsat ihop ett gäng ”skådisar” och låtit kameran gå i förhoppning att tjäna en slant.

Mitt ute i skogen ligger Camp Hurrah där en cheerleadertävling ska hållas. I berättelsens centrum står cheerleadern Alison och hennes lag. Det är ett konfliktfyllt lag som anländer till tävlingen då Alison anser att hennes pojkvän Brent, som även är lagets tränare, kastar lite väl lystna blickar på övriga deltagare. Detta stämmer för Brent känner sig frustrerad då Alison inte ”släpper till”. Det finns gott om medtävlare och lagkamrater som villigt ställer upp på Brents inviter. När sedan folk börjar försvinna anar ingen ugglor i mossen. Vi tittare vet däremot att en mördare härjar på Camp Hurrah frågan är bara vem och det finns många att misstänka. Den svartsjuka Alison, den alkoholiserade vaktmästaren, den halvgalna Miss Tipton som driver lägret eller varför inte lagets mobbade maskot Cory?

Det som brukar skilja en bra från en dålig slasher är jaktmomentet. Det blir inte speciellt spännande att få se folk vandra ut ensamma i naturen för att en kniv i kraniet. Det blir ärligt talat ganska så enahanda i längden. Om däremot offret jagas så blir det med ens lite spänning. I Cheerleader camp lyser all spänning med sin frånvaro men å andra sidan bjuds det på konstiga rollfigurer, tafflig dialog och ett mediokert manus så filmen blir trots allt lite underhållande. På pluskontot ligger också att en del av morden är åtminstone lite ambitiösa. När jag kollade igenom rollistan var det två namn som stack ut:  Betsy Russell och Teri Weigel. Den förstnämnda är nog mest känd som frun till Jigsaw i Saw filmerna den sistnämnda gick tydligen vidare i karriären och gjorde filmer som Girls Home Alone 11 och Talk Dirty to Me 14 men det är en annan historia.

Förhoppningsvis har Fiffi och Sofia sett mer rafflande filmer.

Regi: John Quinn

Betyg: 3/10