Malignant (2021 USA)

Hoppla! Någon i Hollywood gav tydligen regissören James Wan en påse pengar och sa: ”Gör vad du vill” och han det gjorde han med besked.

Madison är gravid och lever tillsammans med en man som inte direkt är någon svärmorsdröm. Efter  en misshandel drabbas hon av ruggiga drömmar där en dunkel figur med övernaturliga krafter tar folk av daga på löpande band. Drömmarna visar sig vara sanndrömmar och polisen börjar snart misstänka Madison för morden.  Hennes syster tror dock att Madison är oskyldig och börjar forska i storasysterns förflutna som döljer en och annan hemlighet.

En kvart in i filmen undrar jag om Wan medvetet gjort en parodi på skräckfilmer. Han drar upp reglaget till max. Det är blodigt, åskar och regnar om vartannat och Madison bor i ett hus som med lätthet skulle kunna rymma ett mindre samhälle. När tvisten, för det är klart att en skräckfilm av i dag har en sådan uppdagas, vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.

Även om man kan ha en hel del invändningar mot dagens rulle så kan man inte hävda att filmen är tråkig. Malignant är en film som startar med  gasen i botten och håller den farten ända in i mål. Det är också en film med sin beskärda del av halvdana skådisar, fylld till brädden med klyschor och har en helt sanslös story både i utförande och i manus. Man kan beskylla filmen för en hel del men tråkigt blev det aldrig och det duger för mig åtminstone i dagsläget.

Regi: James Wan

Betyg: 5/10

Midnight Mass (2021 USA)

När det rör skräckfilmer har regissören Mike Flanagan ett bra track-record.  Hush, Dr Sleep, Haunting of Hill House m.fl. Jag var dock lite tveksam till hans nya serie Midnight mass på Netflix, dels därför bolaget ofta har en tendens att dra ut onödigt mycket på sina tv-serier och dels för att jag hade hört att serien skulle vara ganska så tråkig och pladdrig. Men när min kollega med darr på rösten rekommendera Midnight mass hoppade jag på tåget och håll i hatten! Detta var superfantastiskt bra.

Efter att ha avtjänat en fängelsestraff återvänder Riley till sin hemort, en isolerad fiskeby som ligger på en ö utanför den amerikanska västkusten. Det är en liten by, ca 150 invånare, där alla känner varandra. Samtidigt som Riley anländer även Fader Paul ersättaren till öns gamle präst som blivit sjuk under en resa till Jerusalem. Det visar sig vara en karismatisk församlingsledare och om byborna inte var religiösa innan lär de bli det, speciellt efter att Fader Paul utfört en del häpnadsväckande mirakel. Folk som går i mässan börjar även återfå ungdomens vigör och vi tittare inser att det finns gott om ugglor i mossen samt en och annan hund begraven.

Ok vi tar det som är dåligt med serien först. Skådisen Alex Essoe har en bedrövlig sminkning och skulle inte kunna lura en blind att hon är en ålderstigen dement kvinna. I övrigt har jag ingenting att invända.

Jag kan begripa de som kritiserat serien för att vara pladdrig och ospännande. Midnight mass är inte speciellt spännande och handlingen rör sig framåt i snigelfart.  Monologer står som spön i backen och när serien är slut har man nog fått så pass många gudstjänster och  bibelord så det räcker och blir över för en hel livstid. Om någon frågat mig vad serien handlat om efter tre avsnitt hade nog mitt svar blivit. ”Lite folk som går på gudstjänst, umgås och lever på en ö. Men jag anar att något lurt är på gång”.

Flanagan lyckas skapa ett galleri med personer jag verkligen bryr mig om. De kan vara lite kärva och buttra men i grund och botten är det trevligt folk man vill väl. Skådisarna var för mig i stort sett ökända med undantag för Annabeth Gish och Flanagans fru Kate Siegel, men de gör alla ett toppenjobb. Visst snackas det men det känns inte som tomma ord. I avsnitt fyra snackar Erin (Siegel) och Riley om vad de tror händer efter döden och jag blev helt uppslukad av deras samtal. Detta samtal återkopplas i finalen och tro på fasiken om inte en lång monolog fick dammet att yra i rummet. Monologen håller nästan Tears in the rain klass.

Storyn (för visst handlare det om mer än sorgsna fiskare) funkade fint för mig och även om Flanagan inte direkt beträder ny mark i skräcksammanhang så kändes den  nyskapande och fräsch. Jag har full förståelse för om man tycker serien är både långsam och pladdrig men för mig blir det den första fullpoängaren jag delar ut sedan 2019 års Midsommar.

Regi: Mike Flanagan

Betyg: 10/10

 

Riket (1994 – Danmark)

Att beskriva handlingen är svårt men jag gör ett försök. På Rigshospitalet i Köpenhamn får vi stifta bekantskap med folket på neurokirurgen. Huvudpersonen kan sägas vara chefsläkaren Stig Helmer en rollfigur som nog den i särklass otrevligaste person som skådats på film och tv. Han förolämpar allt och alla som kommer i hans väg med en burdus finess. Varför denne svenske läkare är på Rigshospitalet är en gåta men några av medarbetarna som tröttnat på karln försöker luska i detta i hopp om att bli av med honom. Parallellt med denna historia finner vi hypokondrikern Fru Drusse som har klippkort till sjukhuset. Under sitt senaste besök får hon kontakt med ett spöke och undersöker detta mysterium på plats. Det får räcka där och då har jag bara skrapat på ytan på en serie som b.la innehåller djävulsdyrkare, den förvirrade avdelningschefen Moesgaard, demoner, diskare, voodoo, den mycket bisarra rollfiguren Lillebror och en hel del annat.

Jag älskar denna märkliga serie. Handlingen bara rullar på och vad som helst verkar kunna hända. Ernst Hugo Järegård är helt makalöst bra i rollen som Stig Helmer. Han ler, lismar, skäller och ömkar sig själv om vart annat. Varje scen han är med i är guld värd. Tragiskt nog gick han bort alldeles för tidigt så tredje och avslutande delen  gjordes aldrig men nästa år kommer äntligen fortsättningen. Jag är tveksam men väljer att lita på Trier även om det luktar Twin Peaks s.03 lång väg.

Nu är iofs Järegård seriens centrum men han backas av en hel del bra danska skådisar som gör intressanta rollfigurer. Handlingen kan nog liknas vid en såpopera med många parallella historier som ibland touchar varandra. Trier verkar också ha ett sinne för skräck då vissa av spökerierna är rejält ruggiga.

Säsong 02 är aningens svagare mycket beroende på att Trier snöar in på rollfiguren Lillebror. Det är en bebis på över två meter som bär Udo Kiers ansikte. Det är en historia som ganska snabbt går på tomgång men Trier verkar vara lite för förtjust i den plotten. Å andra sidan finns det mycket annat att gilla i serien så för mig är det bara en liten plump i protokollet.

Bör dock höja ett varningens finger. Serien går i gulbrunt och är märkligt klippt. Det kan störa en del men för mig passade det bra då utförandet förstärkte känslan av vansinne och obehag på Rigshospitalet.

Regi: Lars von Trier

Betyg: 9/10

Host ( 2020 Storbr )

Nyligen hade jag en skräckfilmsvecka med filmer som överlag var helt ok men speciellt rysliga var de inte. Samma kväll som denna vecka avslutades såg jag en kort långfilm eller lång kortfilm ? (ca 55 minuter) som faktiskt fick min puls att öka en smula. Direkt när filmen var slut svor jag lite för mig själv för naturligtvis skulle denna rulle platsat under den gångna veckan.

Att folk hade tråkigt under pandemin är ingen underdrift. Vi i Sverige kan trots allt skatta oss lyckliga då vi inte hamnade i lock-down som i t.ex Spanien eller där dagens rulle utspelar sig Storbritannien. Portaler som Zoom eller Meet har underlättat för isolerade människor att ses viralt och det är just vad sex kompisar gör i Host. De har på halvskoj anlitat ett medium mest för att bryta tristessen och ska nu ha en seans över nätet. Mediet ger noggranna instruktioner hur deltagarna ska bete sig och naturligtvis är det ett pucko i sällskapet som bryter dessa. Resten av kvällen blir inte lika uppsluppen.

Klart att filmen dras med ett par problem speciellt med tanke på hur den är utformad. Hela historien utspelar sig över Zoom så stundtals blir det väldigt pladdrigt då folk kacklar i munnen på varandra. Då filmen är en sorts found footage/handkamera rulle blir det lite ologiskt att folk bär med sig laptopen när de ska kolla in saker och ting men det hör liksom till denna sub-genre. Slutligen, lock-down eller inte jag hade lämnat huset/lägenheten på stört inte gått runt och kollat upp en massa konstiga ljud i ett nedsläckt hus (varför tänder ingen lampan i skräckfilmer ?).

Detta var iofs en himla massa invändningar men trots dessa störde jag mig inte nämnvärt. Filmen sög in mig i handlingen och ibland kändes det som att jag var en av deltagarna i detta hiskliga möte. Host har få men jädrigt effektiva effekter och flera gånger under titten lyfte jag som smått i soffan. Trots ett och annat logiskt problem måste jag nog säga att detta var en av de bättre skräckisarna jag sett på lång tid. Rekommenderas om man klarar av att se en film som utspelar sig på en dataskärm.

Regi: Rob Savage

Betyg: 8/10

Dimman (1980 USA)

Jaime Lee Curtis fick starta veckan så för att sluta cirkeln får hon även avsluta den med en 80-tals skräckis, John Carpenters The Fog. Det lilla samhället Antonio Bay ska fira sitt hundraårsjubileum. ”Festen” går av stapeln på en gräsplätt som man försöker lura i oss tittare är en park där en staty ska avtäckas. Det som kastar grus i maskineriet är att stadens alkade präst hittat en gammal dagbok där det avslöjas att staden grundades med hjälp av stålar man plundrat från ett fartyg man lockat att förlisa. Nåväl det har gått hundra år och offren kommer nu tillbaka för att utkräva sin hämnd.

Carpenters story är en hederlig gammal skräckhistoria och filmen inleds mycket bra med att en gammal sjöman berättar legenden om skeppsbrottet  för några ungar vid en öppen eld. Stämningen att ”här kommer det serveras en mysryslig spökfilm” sätter sig direkt men tyvärr jobbar Carpenter hårt på att bryta den förtrollningen.

Till filmens fördel kan man lägga dimman som transporterar spökena där man lyckats väl med att få den framstå som ett levande väsen. Ljussättningen i filmen är suggestiv och spökena utrustade med huggkrokar och sablar är bra. En stor del av filmen utspelar sig i en fyr, en byggnad som passar väl i skräcksammanhang. Carpenter har även hittat en gäng kompetenta skådisar men trots allt detta så funkar inte filmen.

Det kanske kan skyllas på en (misstänker jag) begränsad budget men Carpenter visade att han kunde jobba med en sådan i Halloween. Filmen lyckas aldrig ge den där helhetskänslan den känns mer som lösrykta episoder om spöken i en dimma. Känslan att filmen skulle utspela sig i en liten stad infinner sig aldrig. Vi får se en gata, kyrka och något som ska likna en park och inte så mycket mer.  Rollfigurerna känns bara som just rollfigurer och var väldigt diffusa. Man har också tänjt på manus en hel del för att få ut berättelsen till spelfilmslängd. Det fasligt mycket bilåkning och värst är Adrienne Barbeau  som spelar radioprataren Stevie . Hon jobbar hårt på att ha en sexig röst när hon snackar i radio vilket bara känns tillgjort och störande. Trist nog innehåller filmen lika mycket radioprat som bilåkning.

Jag sticker nog ut hakan lite och menar att Carpenters The Fog har ett oförtjänt gott rykte. Det är en enkel och effektiv story med bra musik och en hel del ruggiga scener men man skulle nog ha kört en manusvända till samt pytsat in liiite mer pengar till scenografin. Då tror filmen hade kunnat blivit en höjdare.

Regi: John Carpenter

Betyg: 4/10

Så var skräckfilmsveckan slut för detta år men glöm inte att kolla in vad Sofia har sett denna dag.

Tackar för ett gott samarbete – as always

 Tales Of Terror: Haunted Apartment (Japan 2005)

Det första Aimi och hennes pappa lägger märke till när de flyttar in i ett hyreshus är ett rep som ligger på marken framför ingången men det blir märkligare. Grannarna är överdrivet vänliga vid inflyttningen och hjälper mer än gärna till med att bära in de inflyttades saker i lägenheten. En annan familj flyttar från hyreshuset i rasande fart och till Aimi säger de att ”det är inte deras fel”. Det tar ett par dagar innan Aimi och hennes pappa begriper att det inte är ett normalt hyreshus de flyttat in i. 

Det blev en japansk skräckis denna dag (det var ett tag sedan jag såg en sådan) och visst är det med en blek tjej med långt mörkt hår och visst är spöket ruggigt – som alltid i japanska skräckisar. Filmen är helt ok, en alldeles lagom mysryslig film som innehåller ett gäng ruggiga scener, ett mysterium och ett par riktigt spännande moment.

Däremot är inte filmen såpass ryslig att den toppar Ringu eller Ju-on men i ärlighetens namn är väl det svårt. Haunted Apartment funkar dock fint och är håller sig inom storyns ramar. Handlingen segar aldrig till sig utan berättelsen håller jämn fart från start till mål.

Möjligen kan man ha lite invändningar mot filmens tvist. En del kan nog tycka att den kastas in mot slutet bara för att det ska vara en sådan i många skräckfilmer. Men den har planteras redan från start i filmen så tvisten kommer inte som en blixt från klar himmel. En stabil japanare skulle jag nog vilja kalla dagens rulle.

Regi: Akio Yoshida

betyg: 6/10

I dag tar Sofia sig an en remake som i slutändan blev si så där om ni undrar vad jag tycker.

Gaia (2021 Sydafrika)

Skogvaktaren Gabi skadar sig rejält när hon traskar rakt in i en fälla ute i djungeln. Turligt nog hittar hon en stuga mitt ute i skogen där en man och hans son bor. De två har dragit sig undan civilisationen och är s.a.s ett med naturen. Gabi tas om hand och hennes räddare verkar trots sitt annorlunda livsval vara någorlunda vettiga om än lite märkliga. Gabi vill så klart tillbaka till civilisationen men känner att hon på något vis vill få med sig åtminstone pojken då hon känner att han borde få ut mer av livet än att häcka i skogen med en miljötaliban. Ju längre hon stannar i stugan desto märkligare blir pappans beteende b.la hävdar han att han mött Gud i skogen och det är något som stryker runt bland träden.

Gaia är en långsam rysare från Sydafrika men det är inte en tråkig film. Hotet i  djungeln är hela tiden påtagligt och man slappnar inte av under titten. Är det inte lurigheter i skog och mark så är det den alltmer obalanserade fadern som stör lugnet. Storyn håller bra och var lite annorlunda mot vad man brukar se i skräckisar. Invändningen är väl att jag hängde inte riktigt med hur huvudpersonen resonerade – jag hade försökt ta mig tillbaka till civilisationen på stört och inte dröjt mig kvar i stugan längre än nödvändigt med eller utan tonårspojk.

Då det är en rulle från Sydafrika var det lite kul att rollfigurerna växlade mellan afrikaans och engelska. Det gjorde att filmen kändes mer genuin och inte bara en rulle där man satsar på en snabb export till framförallt USA. Det är inte många effekter i filmen men som görs är klart godkända och fans av s.k body-horror torde inte bli missnöjda.

På det hela är Gaia en helt ok skräckis om den haft lite högre tempo hade den nog kunnat utvecklats till en riktigt bra rulle. Som det nu är segar filmen till sig lite sista tredjedelen vilket var lite synd.För det är en film med viss potential. Om man är sugen på en titt finns filmen hos Cineasterna.

Regi: Jaco Bouwer

betyg: 6/10

Sofia har tagit sig an en filmatisering av en helt ok King novell. Däremot är jag tveksam till om storyn håller som långfilm.

Horror Stories (2021 Sydkorea)

Dagens film blir en antologiskräckis från Sydkorea. Ramhistorien är en tjej som kidnappats av en seriemördare. Om hon berättar tillräckligt rysliga historier för honom kommer hans blod att kylas ned och han kan sova och hon sticka. Är han en reptil? Jag vet inte men premissen är i vilket fall märklig men ok det är skräck och då får man köpa ett och annat.

Horror stories består av fyra berättelser som involverar: Ett par ungar som är ensamma hemma och utsätts för ett otrevligt postbud och något annat, en seriemördare som flyr mitt under en flygtransport, en historia som är en variant av Askungen samt en zombieberättelse.

Filmen är helt ok. De fyra historierna håller jämn kvalitet men resultatet blir aningens mellanmjölksaktigt. Ingen historia är speciellt ryslig men å andra sidan var inte heller någon dålig. Det jag inte gillade var att man använder sig av samma trick två gånger men i olika historier nämligen att någon drömmer något hemskt som sedan på ett eller annat vis besannas i vaket tillstånd. Funkar bra en gång den andra gången känns det repetitivt och fantasilöst.

Horror stories verkar ha rönt en viss framgång då det kommit två uppföljare men om man är sugen på asiatiska skräckantologier rekommenderar jag i stället de thailändska filmerna 4Bia och Haunted university. De båda är avsevärt rysligare.

Regi: Ji-Yeong Hong m.fl

Betyg: 5/10

Sofias filmval är avsevärt bättre och desto rysligare.

Kandisha (2020 Frankrike)

Det har varit lite tyst om filmmakarna Alexandre Bustillo och Julien Maury efter att de gjorde Leatherface. Lite tråkigt då de tidigare gjort riktigt rysliga filmer som t.ex Inside. Nu är de i alla fall tillbaka och har gjort två filmer ganska så raskt. The Deep house hade premiär i somras och dagens film kom förra året

Tre väninnor bor i vad man skulle kunna kalla för ett miljonprojekt i någon fransk stad. På kvällarna sysslar de med graffiti och hänger med sina kompisar. När en av tjejerna är på väg hem en sen kväll blir hon utsatt för ett våldtäktsförsök av sitt ex. Hon klarar sig nätt och jämt men är naturligtvis upprörd. Utan att hon direkt tänker på det åkallar hon demonen Kandisha som hon hört om av sin kompis. Nästa dag hittas exet död och det verkar som att berättelsen om Kandisha är mer än en vandringssägen.

Efter att ha sett Kandisha är jag lite vankelmodig. I sina stunder är filmen riktigt bra andra stunder not so much. Bustillo och Maury verkar ibland glömma bort att de gör en skräckis och de är först i slutet av filmen som det blir spännande. Filmen är inte seg men man bygger inte upp någon nämnvärd spänning. Demonen dyker upp och har ihjäl någon sedan är det inte så mycket mer. Den där krypande känslan kommer som sagt först sista 20 minuterna. Lite synd för miljöerna passar ypperligt för en skräckis ja menar vem vill inte läsa eller se om demoner i förorten?.

Då är jag lite mer intresserad av de tre tjejernas liv och leverne, av och till under titten undrar jag om jag nog inte hellre velat sett en film om deras vardagsliv än en film om en marockansk demon. Nåväl finalen räddar filmen något och jag blickar framåt mot The Deep house.

Regi: Alexandre Bustillo,  Julien Maury

Betyg: 5/10

Idag tacklar Sofia en av Kings bättre noveller vars filmatisering jag fann vara klart godkänd.

The Legend of Hell House (1973 Storbr)

I dag blir det en härlig 70-talare. The Legend of Hell house är baserad på Richard Mathesons roman Hell house och det är faktiskt författaren själv som skrivit manus. Fyra personer ska mot en frikostig betalning tillbringa några dagar i ett hemsökt hus för att se om man kan få svar på om det finns ett liv efter detta. Belasco house eller Hell house som det kallas i folkmun har stått tillbommat sedan ett antal mord skedde och husets ägare Emeric Belasco spårlöst försvann. Man har i och för sig undersökt det tomma huset tjugo år tidigare men den undersökningen slutade i blod och elände.

Teamet består av en fysiker och dennes fru, ett medium samt den ende överlevande från det förra besöket i Hell house. De har alla olika approach på hemsökelsen och snart börjar konflikten mellan de fyra eskalera samtidigt som spökerierna gör detsamma.

The Legend of Hell House funkar bra som en haunted house historia. Scenografin är utsökt, regissören John Hough jobbar hårt med kameravinklar. Det blir en hel del grod och fågelperspektiv och andra klurigheter med kameran vilket tillsammans med den fysiska inramningen gör att filmen blir alldeles lagom ryslig. Skådisarna funkar och tempot är väl avvägt. Egentligen har jag inga problem med filmen men det som hela tiden gnager i bakhuvudet när jag ser filmen är att boken måste vara så himla mycket bättre.

En anledning är att jag anar att historien skulle växa rejält är om man fick läsa rollfigurernas tankar. Den stegrande konflikten sällskapet emellan samt de olika åsikterna om fenomenen man stöter på i Hell house torde vara avsevärt intressantare i bokform. I filmen löser man detta med hjälp av en hel del dialog men det känns ändå lite rumphugget.

Nåväl som sagt klart godkänd film om ett spökhus

Regi:John Hough

Betyg: 6/10

Hos Sofia dyker det upp en Bridgeblanding av skräckisar från King.

Halloween kills (2021 USA)

Skräckfilmsveckan startar med den pinfärska och något Coronaförsenade uppföljaren till Halloween som kom för ett par år sedan. Den filmen vart jag mycket förtjust i och kan nog så här i efterhand inse att jag var lite för snål i mitt betyg. Dagens film tar vid direkt efter att förra filmen slutade för det var väl ingen som trodde att ett brinnande hus kunde stoppa Michael Myers? Han startar med att döda elva brandmän vilket tydligen fått en och annan i Cancel culture cirklar att gå lätt bananas.Men här undrar jag nog om man inte trollat för hetsa upp folk.

Hur som helst denna gång har invånarna tröttnat på Myers framfart så de går man ur huse för att en gång för alla avsluta detta blodiga  kapitel i stadens historia. Kommer de lyckas med sitt uppsåt eller stundar det goda tider för Haddonfields begravningsentreprenör?

Som sagt förra filmen var mycket bra och uppföljaren gör mycket rätt. Michael Myer gestaltas väl med en allt slitnare Kapten Kirk mask. Musiken är utsökt och man har jobbat hårt på att koppla ihop originalfilmen med dagens rulle. En hel del gamla skådisar har letats fram ur gömmorna från den gamla filmen vilket var roligt att se. På det hela är det en stabil produktion och det kunde blivit bra men istället blir resultatet följande:

Ett stort jävla fett fiasko.

Myers traskar runt och mördar folk vilket han iofs vanligtvis gör men denna gång görs det helt utan spänning men däremot ganska så grisiga mord. Folk åker runt på gatorna i jakt efter Myers men får inte så mycket gjort. En stor del av filmen visar istället massa folk som står i stadens sjukhus och gastar att man minsann ska göra processen kort med mördaren. Dialogen är illa skriven och i sina stunder så pretiös att jag storknar speciellt när Laurie Strode som tillbringar hela filmen i en sjukhusbädd filosoferar om ondska. Att folk är korkade i skräckfilmer hör lite till genren men när de når nivån att klassas som självmordsbenägna blir det lite väl magstarkt för mig. Sista spiken i kistan är slutet som var bedrövligt.

Det som är märkligt är att det är i stort sett samma gäng som gjorde förra filmen. Inget av känslan från förra filmen är kvar och filmen ger ett intryck av att vara gjord med vänsterhanden. Trots att man hade, pengar, kompetens ett bra upplägg blev så fel. Myers och musiken är bra men i övrigt var denna rulle ett sorgebarn. Men skam den som ger sig om ett år sitter jag i biomörkret och kollar in Halloween ends.

Sofia tyckande om sin tv-serie kan ni läsa om här. Boken den baserades på var i alla fall bra.

Regi: David Gordon Green

Betyg: 2/10

The Old Ways (2020 USA)

Reportern Cristina åker till sina hemtrakter i Mexico för att göra någon form av reportage om gamla seder och folktro. Hux flux blir hon kidnappad av lokalbefolkningen och inspärrad i en hydda. Anledningen till detta drastiska tilltag är att man menar att hon blivit besatt av en demon och nu måste genomgå en exorcism. Cristina känner sig inte ett dugg besatt och anser att hon nu hamnat i klorna på en hop vidskepliga bönder. Eller?

Mest intressant med denna film var nog de mexikanska sederna och religionen. Om de däremot stämmer är naturligtvis en annan fråga. Brujan (shamanen/trollkvinnan?) som sköter exorcismen funkade fint för mig. Jag visste inte till en början om jag skulle vara mest rädd för henne eller den eventuella demonen. Filmen rullar på, det blir aldrig spännande men inte heller tråkigt. Trots ormar, tuppar, getmjölk i mängder och figurer i skuggorna kom jag aldrig riktigt in i filmen. Jag satt i alla fall kvar speltiden utan några större plågor och slutscenen var ganska roande. Alltid något. En typisk ”kan kvitta film”.

Regi:Christopher Alender

Betyg: 4/10

 

Mats Strandberg: Konferensen

Strandbergs senaste bok har ungefär samma ramhandling som en valfri Friday the 13th film. Skillnaden skulle väl vara att här är de tilltänkta offren kommunala tjänstemän så bikinibrudar eller testosteronstinna killar står inte på menyn. Istället få vi bekanta oss med den artrosgrinige Torsten, Lena som gått in i väggen, Ingela som befordrats över sin kompetensnivå, Jonas som är ett litet äckel som lyckats ro ett omstritt projekt i hamn och några andra olyckliga själar. Det är just detta projekt som ska diskuteras på konferensen/kick-offen men i skogen lurar någon som tänker stoppa det hela på ett lite mer handfast vis.

När jag läser Strandbergs senaste bok undrar jag om inte författaren besökt samma ställe jag tvingas ha kick off på år efter år. Jag är nog mest som Torsten (fast utan artros) och anser att just denna företeelse är helt onödig. Varför byta till en fungerande arbetsplats till något sämre? Jag undrar även om inte jag och Strandberg haft oturen att stött på samma person som ligger bakom karaktären Jonas fast i min värld heter han censur och visade sig vara en lika falsk jävel som sin litteräre motsvarighet. Troligtvis är så inte fallet men dessa två element gjorde att Konferensen kopplade greppet på mig som läsare. Igenkänningsfaktorn var stor även om det inte skett några mord än så länge på mina kick-offs.

Boken tar lite tid på sig att komma igång men Strandberg lyckas så pass bra med att teckna personerna och deras konflikter att jag troligen skulle uppskatta boken lika mycket även utan skräckelementen.

Till en början ogillar jag större delen av sällskapet och kan knappt bärga mig tills mördaren får sätta igång men när man får lära känna deltagarna lite bättre växer min sympati såpass mycket att när de börjar trilla av pinn känns det lite i hjärttrakten.  Vanligtvis är jag en ganska saktfärdig läsare men denna bok knep jag på två sittningar då det är en bladvändare av rang. Författarens styrkor ligger i att teckna personer man verkligen bryr sig om och att han lyckas hålla intresset samt spänningen på topp.

Om man skulle råka vara förtjust i skräck och slafs (en del mord är riktigt kladdiga) rekommenderas boken starkt. Jag vill nog påstå att detta är författarens bästa till dags dato men både Färjan och Hemmet är även de läsvärda.

Brand new cherry flavour (USA 2021)

Lisa Nova (bland de coolaste namn jag stött på de senaste åren) har fått kontakt med en producent i Hollywood som visat intresse för hennes kortfilm. Framme i LA går det till en början som smort. Lisa och producenten kommer bra överens, han köper hennes film och lovar både det ena och det andra. Naturligtvis blir hon blåst på rubbet och här tar serien en knepig vändning . Lisa söker nu upp en häxa vid namn Boro som ska hjälpa henne att hämnas på producenten. Aningslösa tittare serveras nu en mix av zombies, maskar i ögonen, kattungar som spys upp, pannkakor med människokött och en en hel del annat jag inte sett på film tidigare.

Jag kan väl erkänna att när Lisa spyr upp den första kattungen så fick Brand new cherry flavour mig i ett järngrepp. Jag betade av de åtta avsnitten i rask takt. Detta är naturligtvis inte en tv-serie för alla. Handlingen är knepig, folk är lite aviga och serien har en drömsk stämning som passade mig. För mig var det som en mix mellan Lynch och Cronenberg.

Effekterna var oväntat bra, en och annan gång fick jag lov att titta bort då en del saker var i räligaste laget. Skådisarna funkar fint där Rosa Salazar och Catherine Keener som spelar Lisa samt Boro sticker ut lite extra. Det är också alltid trevligt att se Leland Orser i en serie eller film då han är en av mina birolls favoriter.

Brand new cherry flavour känns både annorlunda och intressant och jag blev hela tiden nyfiken vad som skulle hända då jag efter ett par avsnitt inte hade en susning om vad som skulle ske. Kan hända att en och annan finner finalen lite rumphuggen men för mig funkade den efter en stunds funderande. Definitivt en av årets mest intressantaste och samtidigt äckligaste serier.

Tv-serien är baserad på en bok men jag undrar om den går att läsa? Omdömena om boken på var minst sagt delade. Anar att tv-serien kan väcka liknande reaktioner.

Betyg: 8/10