Suspiria (2018 Italien/USA)

Suspira dök upp och försvann på biorepertoaren snabbare än en daglöning i höstas och efter att ha sett filmen kan jag ha viss förståelse för detta. Inte att den är dålig men lite annorlunda och kan möjligen ha svårt att hitta sin publik. Å andra sidan fick den aldrig en chans till detta då det nya bolaget Filmstaden som driver större delen landets biografer verkar vara lika usla som SF på att veta vad de säljer för produkter. Nåväl Suspiria var det.

Filmen är en nyinspelning av Argentos film med samma namn från 1977 ( den finns att se på Netflix under namnet Flykten från helvetet). Nyinspelning är kanske fel ord, nytolkning känns mer rätt i sammanhanget. Grundhistorien är densamma. En ung tjej, Susie, blir till sin stora glädje antagen till en dansskola i ett grått och regnigt Berlin. Alla danseleverna och lärarna bor på skolan som är en stor byggnad full i prång och korridorer. Vi tittare inser mycket snabbt att det pågår något fuffens på skolan, elever försvinner oförklarligt och lärarna är skumma och verkar ha en helt annan agenda än att lära unga kvinnor att dansa. Så mycket mer säger jag inte då jag inte vill spoila filmen för de som inte sett originalet.

Regissören Luca Guadagnino Suspiria är en lång film på två och en halv timme. Det är en ganska så grå rulle, skolan går i beige, brunt och grått och vädret är ständigt regn med molniga himlar. Det händer inte så där värst mycket men då Guadagnino lyckas med att förmedla en otrevlig stämning samt att ge en känsla av ett annalkande hot blir filmen trots sin längd, tempo och gråhet aldrig trist. De få dödsfall som förkommer var riktigt räliga och dansscenerna speciellt finalen, otroligt snygga. Skådisarna är bra och jag har inte speciellt mycket att invända mot filmen förutom slutet som var lite over the top för min smak men å andra sidan jag gillade filmens tvist. Kan hända att Guadagnino gapar efter lite väl mycket och skulle kanske ha skippat en sidohistoria eller två för att tighta upp sin film en aning men på det hela var jag ganska så nöjd.

Regi: Luca Guadagnino

Betyg: 6/10

Annonser

Us (2019 USA)

Jordan Peeles förra film gjorde att jag och min bror hamnade på varsin sida om stängslet i en diskussion om vad som är en smart film. En diskussion som likt de vi har om There will be blood och Hitchcocks kvalitéer lär fortsätta till döddagar. Frågan var nu om Peeles nya film Us skulle trigga igång än en tröstlös diskussion mellan mig och min bror.

Familjen Wilson åker på semester till sin sommarstuga i närheten av St Cruz (Kalifornien). Trots att de bor relativt nära stranden vill inte Adelaide (mamman i familjen) åka till stranden, något som hänger samman med att hon hade en traumatisk upplevelse där under sin barndom. Hennes man lyckas dock denna gång att övertala henne till en tripp till beachen. Turen går bra även om Adelaide har nerverna på utsidan. Väl hemma får familjen på kvällen ett oväntat besök av det mindre trevliga slaget som består av skogstokiga dubbelgångare till var och en av familjemedlemmarna. Vart de kommer ifrån, om det har något med beachbesöket att göra samt dubbelgångarnas agenda är till en början något oklar men innan eftertexterna rullar har konfunderande tittare fått svar. Om svaren var tillfredsställande lär det troligen råda delade meningar om.

Är det en skräckgenre som skrämmer mig rejält så är det just homeinvasion genren. Jag tycker att det blir extra rysligt då man inte ens kan sitta säkert i sitt hem. Tack vare detta genreval av Peele blir troligen Us för mig rysligare än vad den egentligen är. Tacksamt nog har filmen lite humor som lättar upp min stämning lite. Det rör sig inte om några gapskratt men ett skrock eller två i biomörkret känns lite befriande för mig.  Filmen är lite av en slowstarter men när dubbelgångarna dyker upp är det i stort sett full fart hela vägen in i mål. Skådisarna är top notch och de lyckas väl med att gestalta sina dubbelnaturer. Kvar är då lösningen på mysteriet.

Jag spoilar ingenting men jag kan väl säga som så att det är en ganska så sanslös historia Peele har knåpat ihop. Om man skulle ta och skärskåda filmen i detalj skulle troligen plotten rasa ihop som ett korthus. Denna gång sväljer jag mysteriet och dess förklaring i stort sett rakt av, eller närmare bestämt jag väljer att acceptera manuset utan närmare eftertanke. Om man gör detta är Us en ganska så spännande thrillerskräckis som för mig, trots homeinvasionmomentet, roar aningens mer än oroar. Ett extra plus till slutscenerna där Peele bjuder på en sanslös scen samt ett Shyamalan slut.

Jag och min bror var för en gångs skull ganska så överens efter titten så vi får återgå till att tjafsa om Hitchcock och Get out.

Regi: Jordan Peele

Betyg: 7/10

Andra filmspanare som sett filmen

Fripp

Jojjenito

Fiffi

Sofia

The Nerd bird

Har du inte sett den

Movies noir

Summer of 84 (2018 USA)

Davey har sommarlov och en livlig fantasi, en kombination som kan bli förödande. En seriemördare härjar området och Davey börjar så smått fundera om det inte kan vara som så att  hans granne har något lurt i görningen. Han kanske t.om med är seriemördaren? Det verkar befängt i de flestas ögon då Wayne arbetar som stadens lokala polis. Davey presenterar teorierna för sina kompisar som trots att de är skeptiska ställer upp och börjar spana på Wayne. Visst verkar han dölja något men frågan man måste ställa sig är hur mycket av bevisen bygger på att Dayey har det lite halvtrist under sommaren?

Summer of -84 är till en början en riktig nostalgiboost. Filmens känns som att den är gjord på 80-talet och jag får den där odefinierbara känslan man hade som ung när man såg lite småspännande filmer. Den roar mer än den oroar och stundtals känns filmen t.om lite Spielbergsk ( när den regissören var som bäst och det är inte ofta nu för tiden) i sitt anslag. Sköna miljöer, det är 80-tal, lite pinsamt, rollfigurer man gillar och plinkade syntar till musik hjälper till så man kommer i rätt stämning. Jag sitter och har det riktigt mysigt i soffan tillsammans med filmen. När det är ca 30 minuter kvar av filmen slutar trevligheterna abrupt och denna mysnostalgiska film med skön 80-tals känsla transformeras till en isande skräckhistoria med ett slut som gav mig ont i magen. Det var ett mycket effektivt grepp av filmens tre(!) regissörer och jag kan bara motvilligt tacka och ta emot.

Regi: François Simard, Anouk Whissell, Yoann-Karl Whissell

Betyg: 8/10

Rampant vs. Kingdom (2018, 2019 Sydkorea)

 

 

 

 

 

 

 

Fråga mig inte hur eller varför men ibland får filmbolag för sig att göra ungefär samma film samtidigt, Armageddon/Deep Impact, Robin Hood/Robin Hood:Prince of thieves eller Mission to Mars/Red planet. Rampant och Kingdom är så lika i handling att jag för en kort stund trodde att tv-serien Kingdom var en vidareutveckling av filmen Rampant En sökning på Google visade dock att de är två är helt enskilda produktioner.

Tv-serien/filmen utspelar sig i Korea under Joseon dynastin (vilket inte säger så mycket då den sträckte sig från 1392 – 1897 men teknik och vapen gör att vi troligen snackar sent 1500 tal….kanske). Det kungliga palatset kokar av intriger och skurkaktiga rådgivare gör sitt bästa för att röja bort den rättmätiga tronarvingen för att få sätta sina sympatisörer på tronen. I sin iver att nå sina mål (i Rampant avsiktligt, i Kingdom oavsiktligt) ser de till att sprida en smitta som förvandlar folk till zombies (snabba och riktigt räliga). Det är nu  upp till den rättmätige tronföljaren  och tillika prinsen  att stå upp för sitt folk och försvara dem mot den växande horden odöda samtidigt som han måste bekämpa landets inre fiender.

Ska man jämföra de två är Kingdom överlägsen Rampant på alla fronter men det beror nog främst på att Kingdom har mer stålar samt är en tv-serie som gör att man kan brodera ut handlingen mer (vill här påpeka att serien inte är klar utan sista avsnittet slutar i en rejäl cliffhanger). Kingdom känns också lite mer anpassad till västerländsk publik då man tonat ned den koreanska förkärleken till ”dratta på ändan humor”. De är båda sevärda men sex timmar Kingdom slank ned avsevärt lättare än två timmar Rampant. Den förstämda har mer flow i storyn, bättre skådisar och framför allt snyggare kläder för jädrans vilka kreationer hovet i Korea hade, för att inte snacka om hattarna folk har på huvudet de är helt makalösa.

Båda verken är spännande men Kingdom vinner även här då man s.a.s investerat mer i rollfigurerna, i Rampant introduceras folk till höger och vänster och av och till har jag lite svårt att veta vem som är vem då en hel del rollfigurer bara hoppar in i handlingen för att bli zombiemat fem minuter senare.

Mitt omdöme blir: Se båda men om man bara vill se en ta då Kingdom med brasklappen att man får vänta till 2020 för en fortsättning.

Regi:

Rampant: Sung-hoon Kim

Kingdom: Seong-hun Kim

Rampant: 5/10

Kingdom 8/10

Bird box (2018 USA)

Ännu en undergångsfilm, de verkar vara populära i tider med orangefärgade presidenter och klimatförändringar. I Bird box är hotet något oklart men folk dör som flugor ändå. Hotet består i att folk får se någonting och resultatet är att de blir tokiga och gör allt i sin makt för att ta livet av sig. Vad de ser är får vi aldrig veta men så fort man lämnar sitt hem måste man ha ögonbindel för att ha en chans att överleva. I denna apokalyps för vi följa Malorie (Sandra Bullock) som ska försöka eskortera två ungar till en säker plats. Parallellt med hennes färd mot en eventuell säkerhet får vi i tillbakablickar följa vad som hänt i hennes liv i samband med att katastrofen skedde.

Filmen börjar jäkligt bra med Malorie som under förtexterna instruerar de två ungarna att de måste lyda hennes minsta vink annars är det kört. Filmen växlar sedan mellan den lilla familjens flykt mot säkerheten och vad som hände under katastrofens utbrott. Bird box är ruskigt bra första halvan men tappar något under andra halvlek. Det kan bero på att rollfiguren Malorie är en högst motvillig mamma och manuset vill ge henne en chans nå försoning med sin situation som mor. För hur skulle det annars gå med världen om inte kvinnor följer sitt kall att vara mammor? Där blev filmen lite kväljande och såsig för en hjärtlös tittare som jag men det var åtminstone uthärdligt.

Överlag har filmen ett bra tempo, snygg produktion och jag gillar det odefinierbara hotet, man behöver inte få reda på allt här i världen. Filmen kan också ståta med många bra skådisar. Efter att nu ha sett Sandra Bullock göra en hel del bra roller kan jag glädjande konstatera att det går att lära gamla hundar att sitta. Hon hör numera inte längre till de exklusiva skara skådisar jag gör mitt bästa för att undvika. Bra jobbat Bullock!!

Regi: Susanne Bier

Betyg: 6/10

The Devils doorway (2018 Storbr)

Att jag gillar skräckfilm lär inte komma som någon nyhet för läsare av denna blogg. Däremot är jag lite less på alla dessa filmer som rör demoner, djävulen och besatthet. Det känns som var och varannan skräckis numera heter The Possession of ”valfritt namn”. Men när det dyker upp en skräckis från Irland som skänkt oss skräckfilmsälskare filmer som The CanalOutcast, och den halvskumma A dark song, blev jag lite småsugen trots att det handlar om religiösa knepigheter.

Katolska kyrkan får ett anonymt tips om att det skett ett mirakel på en av Magdalenasystrarnas institutioner. En staty av madonnan har börjat gråta blod. Det är iofs förståeligt att madonnan gråter då just Magdalenasystrarna var en vedervärdig institution i religionens namn där man spärrade in s.k fallna kvinnor. Kyrkan skickar två präster som ska dokumentera fenomenet. Det är ett udda par som anländer till Magdalenasystrarna. Fader Thomas är den äldre av de två och har tappat tron medan den yngre prästen John är eld och lågor över möjligheten att få dokumentera ett av Guds mirakel. Nu bär platsen på många hemligheter och det inte alltid Gud som ligger bakom alla mirakel.

Detta hade kunnat bli en riktigt bra skräckis, miljöerna passar som hand i handske när det gäller att frammana en ryslighetsstämning, skådisarna är ok och mysteriet lockar. Tråkigt nog faller allt detta då man valt att gör filmen i found-footage stil. Detta kan ha sina fördelar men denna gång funkade det inte alls utan konceptet förstör filmens flow. Den närhet som found-footage ibland kan ge behövs inte då filmens manus är tillräckligt rysligt som det är. Resultatet blir att jag sitter och irriterar mig på sparkande ljud och kameror som funkar halvdant. Synd för detta hade verkligen kunnat bli en bra rysare.

Jag har också lärt mig en läxa att kolla upp filmerna lite mer innan jag började titta på dem. Nu var inte filmen från Irland som jag först trodde utan från grannlandet Storbritannien. Jag antog att den var irländsk då den utspelar sig på Irland. Vete tusan om jag sett filmen om jag vetat om ursprungslandet med tanke på temat.

Regi: Aislinn Clarke

Betyg: 4/10

Cannibal girls (1973 Kanada)

Man kan ställa sig frågan varför man ser filmer som man vet är dåliga. Många gånger blir svaret att man undrar om filmen i fråga verkligen är så dålig som det påstås – och det är den oftast. I mitt fall är det många gånger andra anledningar som lockar till titt. Filmen Gymkata väckte mina tankar över hur man lyckas med att kombinera gymnastik med karate (utmärkt visade det sig). I Slugs vandrade mina funderingar kring området hur saktfärdiga sniglar överhuvudtaget skulle kunna utgöra en fara för allmänheten (det kunde de visst men med viss filmisk kreativitet) och Troll 2 kände jag bara ett oförklarligt behov av att se. Ingen av ovanstående filmer är bra men de ligger kvar avsevärt längre i mitt sinne än en valfri blockbuster. Då kvarstår frågan vad lockade mig till att lägga 90 minuter på rullen Cannibal girls? Som så många gånger blir svaret Fiffi.

I hennes inlägg om filmen var det något i texten som fick mig att fundera. Vad var det för hisklig sminkning skådisen Eugene Levy hade? Varför var det bara kannibaltjejer och inga kannibalkillar? Dessa små saker räckte för att väcka min nyfikenhet och jag kunde inte få själslig ro förrän jag sett filmen.

Naturligtvis var inte filmen bra men Eugene Levys klädsel och sminkning(?) är ett filmhistoriskt kapitel för sig. Även skådisen Ronald Ulrich i rollen som kannibaltjejernas ledare är väl värd att nämna. Han glider runt i filmen på ett överdramatiskt maner där mina tankar vandrar till Kungliga Dramaten och Jarl Kulle. Man bjuds också på härliga frisyrer, 70-tals inredning och annat smått och gott som hör decenniet till. När jag summerar min upplevelse blir det inte så pjåkigt. Jag hade en ganska så trevlig stund tillsammans med dessa blodtörstiga kvinnor och deras överspelande ledare. Men visst jag skulle nog inte rekommendera filmen till någon.

Vad filmen handlar om? Ett par får problem med bilen och hamnar i en håla där de stöter på kannibalkvinnorna som driver ett värdshus. Ungefär något i den stilen.

Regi: Ivan Reitman

Betyg: 3/10

Ghost story (1981 USA)

Ett grupp äldre gentlemen(?) har en liten klubb där de sitter och skrockar tillsammans om kvällarna. De berättar historier, dricker whiskey och verkar ha det ganska så mysigt tillsammans. Att samtliga medlemmar plågas av mardrömmar  skulle de aldrig erkänna för varandra, speciellt inte då mardrömmarna rör en gömd och glömd hemlighet i herrarnas förflutna. När så en av klubbmedlemmarna dör i något som verkar vara ett anfall av total förvirring och hans son dyker upp i den lilla staden börjar saker och ting hända. De ser ut som att något i de äldre herrarnas förflutna har vaknat till liv och är ute efter hämnd.

Filmen Ghost story är baserad på boken med samma namn av författaren Peter Straub. Han är kanske mest känd för allmänheten som Stephen Kings samarbetspartner i böckerna The Black house och The Talisman. Straub har dock skrivit ett antal läsvärda berättelser på egen hand b.la Ghost story, Shadowlands och den mycket obehagliga novellen Blue rose.

Filmens största nackdel är nog att har man läst boken så känns filmen ganska så tunn  futtig och urvattnad. Det är en småryslig och inte helt ointressant historia men med tv-films känsla över sig trots att det var en biofilm när det begav sig. De äldre gentlemännen är bra i sina roller och där kan man återfinna b.la Fred Astaire och John Houseman. Hur man tänkte när man castade Craig Wasson i rollen som den återvändande sonen vet jag ej men bra skådis är han i vart fall inte utan känns helt malplacerad i filmen. Speciellt ryslig är inte filmen men handlingen är intressant och miljöerna, en småstad och bitande vinter funkar alltid för mig så helt oangenäm var inte titten. Min rekommendation är att man läser boken istället.

Regi: John Irvin

Betyg: 5/10

Friday the 13:th VI: Jason lives (1986 USA)

Tommy, Jasons baneman, sticker från mentalsjukhuset då han en gång för alla vill göra sig av med Jason. Hans plan är att gräva upp Jason och bränna liket. Oturligt nog slår blixten ned i Jasons kropp (som av någon märklig anledning är relativt intakt efter ett decennium under jord) och han vaknar till liv. Sin långa inaktivitet tar Jason igen med råge under sin raska marsch tillbaka mot Crystal lake, jag räknade till 17 dödsoffer men kan ha missat något. Tommy är det ingen som tror på, han blir inburad av polisen då de tar honom för en lallande tok. Turligt nog för Tommy så har sheriffens söta dotter inget som helst förnuft och befriar Tommy som hon egentligen inte vet någonting mer om än att han är på rymmen från ett mentalsjukhus.Tommy har en plan hur man ska göra sig av med Jason för gott då han köpt en hög ockulta böcker på en bensinmack (intressant sortiment).

I del sex i denna filmserie har man helt kastat alla försök till att vara skräckfilm överbord. Jag skulle nog vilja kalla filmen för en mycket blodig komedi. Jason blir också här ett övernaturligt väsen något man iofs har anat tidigare då han har haft en läkningsförmåga som skulle göra självaste Wolverine grön av avund. Då man inte riktigt orkat med någon större arbetsinsats i manusarbetet kastar man in folk från höger till vänster för att bli slaktade. Alkoholiserade kyrkvaktmästare, paintballentusiaster och förälskade par ja alla har detta ödesdigra dygn haft på känn att de måste dra till skogs.

Filmen är fylld av märkligheter, en sheriff som inte kan sköta sitt jobb, något som jag inte kan beskriva bättre än danssex och ett par närbilder på ett skrev (det sistnämnda anar jag är till tröst för de ystra tonårspojkar som inte får se några bara bröst i denna film). Filmen har även en hel del härliga repliker b.la nedanstående mellan två ungar som gömmer sig under en säng medan Jason decimerar lägerpersonalen.

Tyen: You know what I think? I think we’re dead meat.

[a little later on, after hearing Megan screaming]

Tyen: REAL dead meat.

Billy: So, what were you gonna be when you grew up?

Friday the 13:th VI: Jason lives är inte bra och den är inte heller spännande men den är förbaskat underhållande om man bara är på rätt humör.

Regi:Tom McLoughlin

Betyg: 4/10

Overlord (2018 USA)

Att stoppa in filmen Overlord i en genre kan vara lite knepigt då det är en krigs-thriller-skräckfilm med en knivsudd komedi som möjligtvis kan vara ofrivillig. Att titta på filmen Overlord var desto lättare då det är en underhållande bagatell där en timme och en trekvart försvann ganska så snabbt i biomörkret.

Det är natten innan D-dagen 1944. Enligt filmen så står hela denna gigantiska operation och väger på grund av ett specifikt kyrktorn i en lite fransk by. Kyrktornet innehåller nämligen en störningssändare som tydligen gör att man riskerar vara helt utan flygstöd under D-dagen. En pluton (?) skickas ut för att förstöra sändaren men det man inte vet är att leran i den franska byn hyser märkliga krafter. Nazisterna har upptäckt detta och utför hiskliga experiment på byns befolkning i syfte att ändra krigets utgång.

Logiska luckor behöver man inte leta efter i Overlord, hela filmen är en enda stor lucka och antingen köper man stolligheterna som radar upp sig under filmens gång och har en underhållande stund eller så är det bättre att hålla sig hemma. Jag köpte konceptet då jag redan innan hade anat vad det rörde sig om och det underlättar att filmen åtminstone höll sig inom de ramar den ställde upp.

Skådisarna var närapå helt ökända för mig det var nog bara Pilou Asbæk, Bokeem Woodbine och Wyatt Russell som var bekanta för mig. Den sistnämnde var kul att se i en roll där han spelar en man som för en gångs skull har alla hästar hemma i Table 19 och Shimmer lake var han kanske inte den smartaste i ensemblen. Filmen hade vunnit på att vara lite kortare då det segar till sig lite i mitten av rullen och både jag och min medtittare Stefan hade velat haft lite mer pang-pang och monster mot slutet men man kan inte få allt här i världen. Om man tar det för vad det är så är Overlord en helt ok film.

Regi: Julius Avery

Betyg: 6/10

Truth or dare (2018 USA)

Skräckfilmsveckan avslutas med en s.k popcornskräckis. Olivia begår två stora misstag redan i filmens början: Dels åker hon till Mexico på semester något som alltid slutar i elände om man är amerikansk turist än värre är att hon och hennes kompisar hänger med en ny bekantskap som verkar trevlig till en gammal kyrka. Det blir lite party bland ruinerna och den nya bekantskapen övertalar Olivia och hennes vänner att leka truth or dare (sanning eller kånka som leken heter på svenska eller sanning eller padda för oss som ser på Ex on the beach). I.om detta drabbas deltagarna av en förbannelse där man måste deltaga i leken annars dör man. Nu rör det sig inte om oskyldiga sanningar eller handlingar man måste berätta eller genomföra utan avsevärt värre saker. Olivia vars bekantskapskrets minskar markant måste hitta ett sätt att bryta förbannelsen och här dyker en annan kliché skräckfilmens värld upp som inte heller är fy skam nämligen ”den gamla och något förvirrade kvinnan som bär på en hemlighet”.

Truth or dare är lite klurigare än vad jag var van vid när det rör genren. Man lyckas med att få ihop en ganska så intressant historia och lyckas vrida till manus så pass mycket att valet av sanning kan vara lika illa som att välja konsekvens. Upplösningen var även mycket tillfredsställande då den var både smart och åtminstone för mig oväntad med en smart tvist. Det är en lättsam film med helt ok skådisar men för en stunds halvryslig underhållning duger den mer än väl.

Regi: Jeff Wadlow

Betyg: 6/10

Fiffis och Sofias val för denna sista dag på skräckfilmsveckan.

Nu var denna tema vecka över för detta år och tackar naturligtvis Fiffi &Sofia för ett gott samarbete. Vi ses väl nästa år?

 

Aterrados (2017 Argentina)

Det var ett tag sedan jag hade nöjet att känna hur en rejäl rysning gick genom kroppen under en skräckfilmstitt men under titten av den Argentinska skräckisen Aterrados (ung.livrädd) hände det igen. Tack vare detta får jag troligen dras en tid med att fundera vad som döljer sig under min säng och i min garderob när min fantasi spelar mig ett spratt.

Historien utspelar sig i ett till synes lugnt kvarter i Buenos Aires men bakom dörrarna i husen är det mindre mysigt. Viskningar i avloppsrören, nattliga besök som b.la innefattar en total ommöblering av huset och andra otrevligheter. När en man som anklagas ha mördat sin fru i ett av husen ger en otrolig historia hur dödsfallet gått till beslutar sig en grupp parapsykologer att undersöka husen i kvarteret.

Till en början så skrämde faktiskt den här filmen skiten ur mig. Jag går inte in på detaljer då jag inte vill spoila något men regissören är duktig på att bygga upp en stämning och vet precis när det är rätt ögonblick att låta något hända för att få ut den perfekta skrämseleffekten. Spökerierna är inte heller för överdrivna och man slipper den där CGI-festen som allt för ofta dyker upp i många av dagens skräckisar.  Aterrados är till en början uppe och nosar på högsta betyg men….

När sällskapet beslutar sig för att undersöka det hemsökta området tappar filmen greppet om mig. Visst är det ruggiga spöken och händelser och regissören vet hur en slipsten ska dras men upplevelsen blir splittrad när han hoppar mellan de olika parapsykologerna som korkat nog väljer att splittra på sig. Stämningen byggs upp men då det hoppas runt känns det bara rörigt och känslan av att händelser staplas på varandra kommer som ett brev på posten. Filmens första halvtimme hör dock till bland det ruggigare jag sett därav blir betyget ganska så högt trots mina invändningar och jag vågar mig på att rekommendera filmen för detta var en härligt oangenäm upplevelse.

Regi: Demián Rugna

Betyg: 7/10

Sofias film för dagen hittar ni här och Fiffis här

Trench 11 (2017 Kanada)

Det finns ett par, tre skräckfilmsklichéer som jag är mycket förtjust i: Någon som går in i ett ett mörkt rum/källare/lada ropades ”Hallå är det någon där”, en lättklädd tjej som jagas i skogen och skriker på hjälp och slutligen den där olycksaliga dörren som inte får öppnas men som man av någon anledning gör allt i sin makt för bända upp.

Den här filmen från Kanada utspelar sig på dagen för 100 år sedan och infriar den tredje klichén med råge. Det första världskriget lider mot sitt slut när den engelska underrättelsetjänsten upptäcker ett okänt tyskt skyttegravskomplex. Man har aningar om att tyskarna haft något fuffens för sig under marken och skickar ut en liten expeditionsstyrka för att undersöka den tyska basen. Klart att tyskarna haft något lurt för sig och naturligtvis kommer ett korkat befäl i den lilla styrkan göra något dumt så man man får springa för livet i gångarna under marken.

Filmens första halva är bra. Vi tittare vet att det kommer gå åt fanders men inte riktigt hur eller vad det är som döljer sig under ytan så spänningen över det okända håller mitt intresse uppe. Väl under marken är det också rysligt tack vare att miljön i sig själv är ytterst obehaglig. När så den olycksaliga dörren som inte för öppnas väl bänts upp tappar filmen fart. Förväntningarna uppfylls inte, visst blir det stundtals spännande och storyn håller men regissören/manusförfattarna tappar liksom bollen och på något märkligt vis känns det som tempot vrids ned istället för upp. Filmen som sådan tar sig i mål med hedern i behåll men problemet är nog att jag hade väntat mig mer.

Regi: Leo Scherman

Betyg: 4/10

Fiffis och Sofias val för dag kan ni läsa om här och här

 

The Night eats the world (2018 Frankrike)

Sam och hans flickvän har gjort slut, han återvänder till lägenheten för att hämta sina sista pinaler bara för att finna att hon har ett stort party. Det blir lite tjafs och Sam drar sig undan i en lugn hörna och slocknar. Nästa morgon finner han lägenheten tom men möbler ligger huller om buller och det är blodstänk på väggarna.Sam blir snart varse att på något vis har större delen av Paris befolkning förvandlats zombies. Sam är fast i hyreshuset då det är fullt av zombies (den kvicka sorten) ute på gatorna och han får göra sitt bästa för att överleva på det som finns i hyreshuset. Hans största kamp blir dock inte mot de levande döda utan mot tristessen och en psyke som sakta men säkert mals ned av det monotona livet i hyreshuset.

En del kommentarer om filmen är att den är outhärdligt tråkig och det kan jag till viss mån förstå om man väntar sig något i stil med Zack Snyders Dawn of the dead. Det händer inte så värst mycket. Sam provianterar, spelar trummor, går runt i lägenheten och gör så gott han kan för att bryta tristessen och överleva. Av och till blixtrar filmen till när Sam gör små misstag som att t.ex gå ut på gatan för att locka till sig en katt men det är först mot slutet rullen tar lite fart. Jag fann däremot filmen vara intressant och för mig blev den aldrig tråkig. Trots vardags lunken var det intressant att få ta del av Sams tillvaro och jag började fundera själv lite smått på hur man skulle hantera en liknande situation.

Regi: Dominique Rocher

Betyg: 6/10

Sofia och Fiffi har säkerligen valt filmer med lite mer fart och fläkt .