The Babysitter: Killer Queen (2020 USA)

Nu är det illa ställt! Jag var helt övertygad om att jag skrivit om filmen The Babysitter på bloggen men jag har inte hittat inlägget. Betyder detta att jag inte sett filmen om inlägget inte existerar? Filosofiska frågor i cyberrymden men om jag litar på mitt minne (något min fru inte gör) så har jag faktiskt sett filmen och vad jag minns var det en positiv överraskning. En skräckkomedi som var underhållande med Samara Weaving i huvudrollen som satanistisk barnvakt. När så en uppföljare av samma regissör med samma skådisar dök upp på Netflix var valet givet. Borde ha kollat på helgmålsbön på repeat istället.

Det har gått två år sedan händelserna i förra filmen. Cole  går nu på high school och är ett nervvrak. Alla, även hans föräldrar, tror att han är galen och har hittat på rubbet om satanister i förorten som utför blodsoffer i utbyte mot att få deras önskningar uppfyllda. Den enda som tror på honom är hans tjejkompis Melanie som Cole  även är kär i. När hon bjuder med honom på en fest är valet inte svårt då hans föräldrar har planer på att skriva in honom på en skola för psykiskt sjuka. Det går som det går och snart jagas Cole av ett gäng satanister än en gång.

Det är svårt med skräckkomedier, de riskerar att bli fjantiga eller att humorn blir för svart så skrattet fastnar i halsen. The Babysitter var en (vad jag minns) en frejdig film gjord med gott humör och funkade i stort då den lyckades vara småspännande mellan varven. The Babysitter: Killer Queen  är däremot en film gjord helt utan någon som helst fingertoppskänsla och regissören McG (fjantigt namn f.ö) tror att det räcker med att ösa på med förutsägbara pubertala skämt, kassa effekter och skådisar som spelar över,vilket det naturligtvis inte gör.  Filmen är inte roligt usel, bara irriterande dålig.

Min enda fråga är hur de fick med Samara Weaving på tåget. Läste hon inte manus eller hade hon redan skrivit på för två filmer? Det stora undret är att jag orkade med hela filmen – får skylla på att jag var för lat för att sträcka mig efter tv-kontrollen.

Regi: McG

Betyg: 1/10

 

Stephen King: If It Bleeds

Kings senaste bok är en samling långa noveller, fyra stycken närmare bestämt. Han har lyckats bra i detta format tidigare t.ex Different seasons men denna gång måste jag nog erkänna att författaren känns lite trött.

Första berättelsen rör en mobiltelefon som har obehagliga egenskaper. I vanlig ordning tar King tid på sig innan han kommer till pudels kärna men det är en helt ok berättelse där man känner igen författarens stil. Inget minnesvärt men stabilt berättad.

The Life of Chuck är samlingens starkaste berättelse. En fin lite dyster berättelse där mellansegmentet (historien har tre delar) hörde till det bättre jag läst av författaren på många år.

Trist nog är King alldeles för förtjust i sin karaktär Holly Gibney från The Outsider och Bill Hodges trilogin. Här återvänder hon igen i den längsta berättelsen av de fyra. Jag fick kämpa mig igen en ganska dåligt skriven historia som i stort sett är en upprepning av The Outsider. Jag är övertygad om att vi kommer få återse Holly i fler berättelser något jag inte ser fram emot.

Rat var i sina stunder en lite smårolig berättelse men historier om författare med skrivkramp? Något annat kunde nog King ha hittat på tycker jag.

Överlag är det en ganska så tam samling som presenteras. Jag tycker att författaren blivit allt mjäkigare med åren. Kan hända att han numera har dödsångest och vill skriva trevligare berättelser. Det där lilla extra som tidigare gjorde att författaren stack ut saknar jag numera. King av idag skulle aldrig låta Tad dö i Cujo eller komma på tanken att skriva Pet sematary. Kort och gott så känns det som att författaren har tappat stinget.

Läsare av bloggen skulle kunna tro att jag och King har nått vägs ände men så är inte fallet. Av och till glimrar han till men det blir allt längre mellan gångerna senast var det i Revival (2014) så hoppet lever vidare.

Peninsula (2020 Sydkorea)

Så blev det äntligen dags att gå på bio igen för första gången sedan mars! Valet föll på Peninsula uppföljaren till Train to Busan. Handlingen tar vid fyra år efter händelserna i förra filmen. Koreanska halvön är övergiven då befolkningen flytt landet av förklarliga skäl och lever som flyktingar världen runt. En lokal gangster i Hongkong hyr fyra flyktingar som ska ta sig in i Korea och där plocka upp en lastbil som innehåller 20 miljoner dollar. Då de är smått desperata tar de sig an uppdraget som enligt deras uppdragsgivare ska vara en enkel sak. Till en början går det bra men de är inte ensamma då de kryllar av zombies samt några andra filurer som sätter käppar i hjulet.

Kanske var jag ovan att se film på bio efter det långa uppehållet men jag fann mig sitta och nicka till under delar av filmen. Jag låter det vara osagt om det berodde på mig eller filmen men mittenpartiet vart allt lite småsegt. Filmen rivstartar och håller uppe tempot första trekvarten för att sedan tappa fart eller närmare bestämt jag hade inget större intresse för de personer som dök upp i handlingen. Turligt nog ökar tempot i finalen som bäst kan liknas vid en biljakt a la Mad Max.

Trist nog fanns det två plumpar till i protokollet. Dels det östasiatiska (Kina, Japan, Korea) oskicket att tro att melodramatik deluxe ska väcka sympati. Jävlar var det gråts och ylas ackompanjerat till John Williams liknade orkestermusik filmens sista tio minuter. Ett kort ögonblick hejar jag på zombierna så att bölandet ska sluta. Effekterna är inte heller de bästa. Stora delar av filmen ger känslan av att ha spelas in i studio med tillhörande CGI-landskap. Om så är fallet vet jag inte men jag kan aldrig helt leva mig in i filmen tack vare detta. Den känns i sina stunder väldigt artificiell.

Trots mina invändningar är filmen helt ok. Zombierna är bra (ruggigt snabba), huvudpersonen som spelas av Dong-Won Gang gillar jag, skurkarna är alldeles lagom slemma och som sagt en bra biljakt tackar jag aldrig nej till. Men jag ser hellre om Train to Busan för tredje (fjärde?) gången än kollar in denna rullen en gång till

Regi: Sang-ho Yeon

Betyg: 5/10

Sea fever (2019 Irland)

Fiskarbåten med det välklingande namnet Niamh Cinn Óir, har sett bättre dagar. Om inte nästa fisketur blir lyckad är det kört för fiskaren Gerard och hans familj. För att få in lite extra pengar har man tagit med en student Siobhán som ska ta prover ute på havet. Ute till havs krockar båten med en okänd livsform. Varelsen ser ut som ett mellanting av en bläckfisk och en manet och håller fast båten. Besättningen är rådvill men problemet löser sig av sig självt och man fortsätter att fiska ovetandes om att varelsen lämnat kvar en obehaglig överraskning åt besättningen.

Lite vattenskräck så här i sommartider skadar aldrig. Sea fever var en relativt positiv överraskning. Buttra sjömän, vattenvarelser, mintblått slem med lätt touch av The Thing var en ganska så trevlig kombination. Filmen rullar på bra och när man väl hamnat till havs och alla inblandade presenterats tappar berättelsen aldrig fart. Trots att man är på öppet vatten lyckas regissören med att skapa lite klaustrofobisk stämning på båten iom att besättningen är fast på skeppet och kan av skäl jag inte nämner här lämna det. Filmens problem är att den kanske aldrig riktigt blir så där spännande som jag hade hoppats men i gengäld så har den en historia som lyckas hålla intresset vid liv ända in i slutet och med klart godkända skådisar.

Regi:  Neasa Hardiman

Betyg: 5/10

Max Brooks: Devolution

Om huvudpersonerna i boken Devolution hade lyssnat på Werner Herzog hade de kanske tänk sig för både en eller två gånger innan de flyttade ut i naturen.

En entreprenör och grönavågare har byggt en högteknologisk by ute i skogen ca en timmes bilfärd från Seattle. Husen är i stort sett självförsörjande då energin kommer från solpaneler och metangas. Mat flygs in av drönare och man har tillgång av det mesta av civilisationens bekvämligheter men slipper bo i stadens gytter. Kate och hennes man flyttar till byn som befolkas av allehanda akademiker och konstnärer. Hon är eld och lågor och lallar runt i naturen, mediterar, kör yoga och känner att livet leker. Det tar dock snabbt slut på det roliga då ett vulkanutbrott (japp det finns vulkaner i delstaten Washington) gör att samhället isoleras och kontakten bryts med omvärlden. När katastrofen inträffat visar sig gruppen vara synnerligen illa rustade att möta naturen. Vulkanutbrottet har gjort att födan i skogen tagit slut och djuren emigrerar. I deras spår följer en grupp Sasquatch/Bigfoot  och människorna i byn är inte längre i toppen av näringskedjan.

Max Brooks har tidigare skrivit höjdaren W.W.Z och hans nya bok är minst lika bra. Berättelsen består av Kates dagboksanteckningar en grepp jag brukar gilla speciellt inom skräckgenren (Stokers Dracula torde väl vara det mest kända exemplet) Detta med dagboksanteckningar gör att jag dras in i berättelsen på ett sätt som för mig känns mer närvarande. Kates dagboksanteckningar varvas med intervjuer av skogsvaktare och släktingar till byns invånare så i sin berättarstil påminner Devolution en hel del om hans förra bok.

Devolution startar stillsamt men Brooks vrider upp tempot i berättelsen allt efter som och bokens sista 50 sidor är en final som heter duga (King läs och lär). Det var länge sedan jag läste något så spännande. Samtidigt som boken är spännande petar Brooks in en hel del tjyvnyp till dessa hipsters som till en början är ganska så självgoda i sin Disneyfierade syn på naturen innan de vaknar upp och inser att bli ett med naturen kräver lite mer än att ta en skogspromenad och meditera. Som sagt de borde ha lyssnat på Hertzog.

 

Aquaslash (2019 Kanada)

Regissören  Renaud Gauthier verkar ha haft en enda ide han vill filmatisera nämligen Klintbergaren att någon illvillig djävul kilar fast ett vasst föremål i en vattenrutschbana för att folk ska skada sig. En ide som inte räcker värst långt men uppenbarligen kan man med lite god vilja bygga en hel långfilm på detta samt ge ett klatschigt namn: Aquaslash. Jag inte kan motstå en film med detta namn speciellt inte efter att min illvillige lillebror hintar om filmen och vet precis vilka ord han ska använda för att jag ska bli lockad att se spektaklet.

Av tradition sker skolans avslutningsfest på ett halvsunkigt vattenland. Skillnaden är att detta år har någon sinistra planer och gillrar en fälla alldeles lagom till den årliga kapptävlingen i vattenrutschbanan där prispengen är på 500 dollar!  Filmen börjar med det traditionella slashermordet av ungdomar som har sex på ovanliga platser – denna gång på toppen av vattenrutschbanan. Resten av speltiden är en enda lång utfyllnad i väntan på finalen med en himla massa konstiga rollfigurer som gestaltas av mediokra skådisar,

Då Gauthier som sagt har en scen att bygga sin långfilm kring måste han fylla ut tiden med något och det blir en förunderlig soppa han fixat ihop. Man kan knappt skilja de vuxna från ungdomarna då Aquaslash är en film där vuxenvärlden mentalt gjort sorti. Ägarna till vattenlandet ligger med skolungdomarna, delar ut knark samt står för en och annan misshandel. Skolungdomarna i sin tur festar och ligger runt som att det inte vore någon morgondag. Efter ett tag blandar jag mer eller mindre ihop alla rollfigurer och vet till slut nästan inte vem som gör är vem eller varför de gör som de gör. Ett smakprov på denna surrealistiska stämning är en förälder som smyger runt i buskarna och plötsligt har en bisarr hummermiddag med en av parkens ledare utan någon vidare förklaring. Ja detta var en film som satte griller i huvudet på mig. Den är så konstig att jag inte riktigt kan ge den bottenbetyg även om den förtjänar det.

Regissörens första film Discopathe handlar om en kille som blir seriemördare p.ga diskomusik om nu någon skulle få mersmak på filmer gjorda av  Renaud Gauthier.

Regi: Renaud Gauthier

Betyg: 2/10

The Wretched (2019 USA)

Efter en incident som resulterade i en bruten arm tillbringar Ben sommaren hos sin pappa. Föräldrarna är nyskilda och Ben är inte speciellt pigg på att tillbringa lovet på främmande ort utan kompisar tillsammans med sin far och hans nya flickvän. Han har ett sommarjobb på sin fars marina men tillräckligt med tid över för att lägga märke till att något står på tok med familjen i grannhuset. Frun beter sig märkligt och hennes man hävdar att de inte har några barn trots att Ben har haft sonen som elev på marinans seglarskola.

Detta var en helt ok skräckis gjord av de för mig okända bröderna Pierce som både skrivit, producerat och regisserat filmen. Även filmens skådisarna var alla nya ansikten men de sköter jobbet fint. Om man bortser från att filmen har lite svårt för att bestämma sig vilken årstid det är (hemma hos Ben är träden kala men på marinan råder det full sommar) så är det en välgjord film som puttrar på i alldeles lagoma 90 minuter. En stor fördel med filmen var att man inte kör med s.k jumpscares utan man förlitar sig på att filmens historia ska vara ryslig vilket den också är. En och annan scen är både obehaglig och spännande. Lägg också till bra specialeffekter och en antagonist som för mig kändes nyskapande så får filmen klart godkänt. En ganska perfekt sommarrysare med en och annan logisk lucka och blandade årstider vad mer kan man begära?

Regi: Brett Pierce, Drew T. Pierce

betyg: 6/10

Peter Straub: Skuggrike

När Tom Flanagan börjar i en ny skola blir han snabbt vän med Del Nightingale kanske främst beroende på deras gemensamma intresse för trolleri. Del brukar tillbringa sina lov hos farbrodern Coleman Collins som en gång var en av världens mest berömda trollkarlar men har numera isolerat sig på sitt gods Skuggrike sedan många år tillbaka. Tom blir inbjuden att följa med till farbrodern över sommaren och han tackar lite motvilligt ja. Tom har en känsla av en annalkande fara och känner att han måste beskydda sin vän.

Peter Straub slog igenom ungefär samtidigt som Stephen King men har inte blivit lika känd som den sistnämnde. Det finns en handfull böcker av författaren på svenska men i Sverige är han nog mest känd för att ha författat Talismanen och Det Svarta huset tillsammans med nämnde King.

Jag har läst en handfull noveller och ungefär lika många böcker av Straub och mitt omdöme om författaren blir nog att han är si så där bortsett från Ghost story  (Gengångare) som är lite av en klassiker i genren. Problemet med Straub är att han verkar vilja berätta mer än vad han hinner med – ofta är historierna lite röriga och saknar tempo. Berättelserna tassar fram. Så även i fallet med Skuggrike.

Premissen är det inget fel på men det är i själva utförandet som det fallerar. Boken tar aldrig riktigt fart och blir aldrig speciellt spännande. Det är inget fel på Straubs språk han är duktigt med orden och kan frammana både karaktärer och stämningar men han vecklar in sig i sin historia vilket gör som jag tidigare nämnde att berättelsen aldrig riktigt får grepp om mig. Skuggrike blir för mig både rörig och långdragen.

Nu är inte boken helt omöjlig. Vänskapen mellan Tom och Del är bra skildrad, första tredjedelen av boken som utspelar sig på skolan hör till bokens bästa del och där flöt berättelsen på bra. Det är när de anländer till Skuggrike som Straub velar bort sig bland magiska speglar, sjöjungfrur och grävlingsjakter.  Dels farbror är en intressant figur men svår att få grepp om, möjligtvis ett medvetet drag av författaren. Resultatet av detta blir att jag aldrig upplever honom som ett hot utan mer som en skuggfigur som fladdrar in och ut ur historien trots att han får ta stor plats i berättelsen. Att Skuggrike sedan är lite bitterljuv skadar inte så visst boken är väl möjligen läsvärd. Jag rekommenderar hellre att man läser (eller läser om ) Ghoststory.

 

The Ninth gate (1999 Frankrike)

Den skrupulöse Dean Corso har som arbete att spåra upp sällsynta böcker och ser samtidigt till att tjäna en hacka på det. När Boris Balkan som har en av världens största samlingar av ockulta böcker ber Dean att bevisa äktheten i hans senaste fynd, The Nine Gates of the Kingdom of Shadows, tvekar han inte efter att ha sett Boris mycket frikostiga check. Dean har knappt startat sitt uppdrag förrns folk börjar dö till höger och vänster han skuggas även av en mystisk kvinna som verkar ha övernaturliga krafter. Klart att Dean börjar tveka inför sitt uppdrag men Boris ökar hela tiden summan på sina checkar något som Dean har svårt att motstå.

Jag såg den här rullen när den kom och då visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta men det var som sagt ett par decennier sedan sist och jag var lite nyfiken på om jag ändrat uppfattning. Omdömet efter denna titt är lite snällare men känslan av att regissören Polanski inte riktigt verkar ha koll på vad för sorts film han velat göra är dock ständigt närvarande. Är det komedi, gjort med vänsterhanden, en misslyckad skräckis eller något annat som går mig helt förbi?

Jakten på böckerna är intressant och filmen har en mysryslig känsla över sig, av och till påminner den lite om Angel heart kanske då främst i de yttre ramarna. Med jämna mellanrum ballar dock filmer ur och den har ett par tre riktigt kalkonaktiga scener ofta när Lena Olin eller Emmanuelle Seigner är med i bild. Olin spelar över och Seigners  rollfigur är bara konstig men det kan möjligtvis förklaras med att Seigner i ärlighetens namn inte är en speciellt bra skådis. Hon kan nog tacka sin man Polanski för sin ”karriär”. Summa summarum blir resultatet en ojämn film som trots allt var lite bättre än vad jag mindes – alltid något.

Regi: Roman Polanski

Betyg: 4/10

Vivarium (2019 Irland)

Paret Gemma och Tom har bestämt sig för att köpa ett hus. De hamnar hos en något märklig mäklare som erbjuder dem en visning i ett alldeles nybyggt område. De anländer till ett villaområde där alla husen ser likadana ut. Plötsligt försvinner mäklaren. Paret finner det hela märkligt och beslutar sig för att åka hem men de verkar inte kunna lämna villaområdet. Hur de än kör så hamnar de framför visningshuset igen, bensinen tar slut och de tvingas att övernatta i huset. Nästa morgon ligger det en låda på gatan som innehåller ett barn med en medföljande lapp: ”Uppfostra barnet och bli fria”. Resten får ni kolla in själva.

Vivarium är en film jag haft span på sedan jag läste om den i höstas och som en skänk från ovan fanns den plötsligt en dag hos Cineasterna. Det är en märklig film som kanske inte passar alla. Några direkta svar får man inte men jag anar hur det hela hänger ihop mycket med hjälp av min dotter som jag resonerade med efter filmens slut.

Filmen spänner över hela skalan, den är bitvis rolig, gripande, absurd men främst skräckinjagande. Trots illgöna gräsmattor och knallblå himmel vilar det ett obehag över hela filmen som även bjuder på ett par tre riktigt rysliga scener samt en av filmhistoriens räligaste ungar. Filmen hade kunnat misslyckats med fel skådisar i huvudrollerna men både Imogen Poots och Jesse Eisenberg  fixar sina roller galant när de pendlar mellan hopp och förtvivlan.

För mig blir Vivarium en av förra årets bättre rullar och regissören samt manusförfattaren Lorcan Finnegan är en person jag i fortsättningen ska hålla span på.

Regi:  Lorcan Finnegan

Betyg: 9/10

Anaconda (1997 USA)

En grupp forskare beger sig ut i Amazonas djungler för att finna en indianstam som är dold för omvärlden. På Amazonfloden stöter de på en båt som gått på grund och plockar dumt nog upp båtens enda passagerare, Paul Serone, en mysko typ som t.om en blind människa i koma skulle inse inte har rent mjöl i påsen. Paul som är jägare erbjuder sig att guida sällskapet till indianstammen men leder dom naturligtvis på villovägar då han har helt andra planer.

Jag är den förste att erkänna att Anaconda egentligen inte är en bra film men satan i gatan vad underhållande den är. Jag tror jag har sett rullen en tre/fyra gånger och blir lika road var gång. Jon Voight i rollen som Paul spelar över å det grövsta, monsterormen beter sig inte alls som en orm b.la så skriker den !?! En hel del effekter är väl i bästa fall si så där och manuset är inte speciellt stabilt men vad gör det när man får en feature creature som tar i ända från tårna.

Anaconda är en film där man bäst sätter hjärnan på paus och bara åker med på färden för filmen är som sagt mycket underhållande och av och till både ryslig och spännande. Filmen blir inte sämre av att man fick med en hel del välkända namn – hur det gick till vet jag inte – men kul att Jennifer Lopez, Owen Wilson, Eric Stoltz och Ice Cube inte var fisförnäma utan ställde upp. Filmen har genererat åtminstone två uppföljare men hur ”bra” de är vet jag ej men Anaconda är i vart fall väl värd en titt.

Regi: Luis Llosa

Betyg: 8/10

 

Thomas Olde Heuvelt: Hex

Staden Black Spring är inte speciellt stor ca 3000 invånare men man kan stoltsera med både ett spöke och en förbannelse. Spöket är en häxa med igensydda ögon och mun, förbannelsen gör att när man väl har flyttat till staden kan man inte lämna den mer än i högst ett par dagar innan man helt enkelt blir så deprimerad att man vill ta livet av sig. Invånarna finner sig i detta liv och gör sitt bästa för att hålla häxan hemlig för omvärlden. Kruxet är nämligen att om någon skulle få för sig att lossa på häxans stygn är det kört för invånarna i Black spring. Stadens invånare har vett att låta bli men intresserade vetenskapsmän och ockultister är troligen inte av samma mening därför har man en hel del regler över hur livet i staden ska fortskrida för att häxans existens ska döljas för omvärlden. Det har trots allt fungerat i 350 år. Nu är inte alla överens om stadens rutiner, ungdomarna i staden har andra planer nämligen att delge omvärlden sin hemlighet och deras agerande sätter igång en kedja av händelser som leder till både elände och misär.

Boken Hex har varit något av en snackis. Folk har menat att den är bland de rysligaste de läst. Den har sålt bra och en tv-serie är på gång. Kanske är jag förhärdad eller avtrubbad men speciellt ryslig är inte boken däremot är det en intressant sociologisk studie över hur folk beter sig i pressade situationer. På ytan funkar Black spring som vilken annan småstad men under ytan kokar det främst då beroende på alla de regler och förordningar som begränsar stadens invånare. Det behövs inte mycket för att det ska balla ur. Det är detta författaren Heuvelt lyckas fånga väl men som sagt speciellt skräckinjagande är inte boken. Det jag kan ge den är att det är en ganska så originell skräckbok som trots avsaknaden av spänning är läsvärd trots att berättelsen segar till sig under vissa partier.

Än intressantare är att författaren Heuvelt som är från Nederländerna valde att skriva om boken inför lanseringen i USA bla flyttade han hela handlingen tvärs över Atlanten. Han passade även på att skriva om slutet så Hex kan sägas vara en amerikansk remake på en Nederländsk skräckbok vilket tydligen var ett lyckat drag av författaren

Fantasy Island (2020 USA)

En grupp människor har vunnit en tävling där priset är en vistelse på Fantasy island. Ön har förmågan att infria drömmarna hos de som besöker ön. Klart att de alla är förväntansfulla för att få sina drömmar besannade, en vill få en ny chans till att tacka ja till ett frieri, en annan vill träffa sin far igen och filmens två comic relief vill naturligtvis uppleva ett party med lättklädda kvinnor och män (vi lever i 2020). Allt verkar gå som smort men efter en stund i drömmarnas värld börjar dessa förändras till det sämre och det verkar som att någon eller något vill turisterna illa.

Filmen Fantasy island baserar sig på tv-serien med samma namn, tror den gick någon gång på 80-talet och det är en ganska intressant koncept. Jag har inte sett serien men vet att den forna Bondskurken Hervé Villechaize återfanns i rollistan. Bolaget som producerat filmen är Blumhouse som brukar hålla en relativt hög ribba inom genren med titlar som t.ex Happy Death Day 2U eller varför inte Hush? Jag hade mao en viss tillförsikt innan jag såg filmen.

Det blev dock dock pannkaka av hela smeten. Storyn är som sagt intressant men filmen har svårt att bestämma sig för om den ska vara skräck eller fantasy eller något annat – vet inte vad. Det är en film som bygger på bra en ide som man inte klarat av att förvalta. Resultatet blir en ointressant soppa men sand, palmer och bikinibrudar eller killar i små badbyxor om man föredrar det gör att det åtminstone inte svider i ögonen.

Regi: Jeff Wadlow

Betyg: 3/10

Underwater (2020 USA)

På botten av Marianergraven har en forskningsstation byggts. Filmen rivstartar med att stationen drabbas av en jordbävning och en handfull överlevande måste nu försöka att nå räddningskapslarna innan allt kollapsar. Svårigheterna stannar inte där då de inte är helt ensamma på havets botten. Verksamheten eller jordskalvet verkar ha väckt en gäng hungriga varelser till liv.

Monster och undervattensfilm är kombination jag har svårt att stå emot men denna gång räckte det inte hela vägen. Underwater har ett bra tempo och filmen är i stort sett en flykt för överlevnad från början till slut och på pappret verkar detta vara en film jag borde gilla. Skådisar och effekter är helt ok men den där lilla extra biten som skulle ha kunnat gjort filmen till en riktig nagelbitare fattas.

Filmen är för mörk (iofs av naturliga skäl de är på havets botten) men det blir av och till oklart vad som händer och sker. Trots att livet står på spel och det är en kamp mot klockan OCH att det kryllar av monster blir filmen aldrig riktigt spännande. Den krympande skaran harvar på i mörkret och flåsar i sina dykardräkter. Det blir enahanda efter ett tag. En liten besvikelse men visst om man är lite småsugen på monster under vattnet så finns det en hel del alternativ som är värre att se.  En extra bonus var att Kirsten Stewart var förvånansvärt uthärdlig för en gångs skull.

Regi:  William Eubank

Betyg: 4/10