Nick Cutter: The Troop

Har Filmitch blivit galen ? ett inlägg på en lördag! Nej jag har för en tid framåt bestämt mig att vika lördagarna åt det som inte riktigt får plats i bloggen nämligen tv-serier, böcker och serier. En tid framåt blir det mao ett inlägg av ovanstående var lördag.

En grupp scouter ska tillbringa helgen på en ö. Tanken är att de ska syssla med sådant som scouter sysslar med. Vara i naturen, knyta knutar och identifiera olika växter och djur. Jag tror åtminstone att det är vad scouter sysslar med. Det blir inte så mycket av den varan då en man stapplar in i lägret första natten. Att han är sjuk begriper de alla men vad det är för sorts smitta han bär på kan de aldrig ana. Det hela utvecklar sig till att bli en av de slafsigaste böcker jag någonsin läst och hur James Wan som köpt filmrättigheterna ska lyckas med att filmatisera denna historia kommer bli intressant.

The Troop är inte för de vämmelmagade. Eli Roths film Cabin fever är en ”walk in the park” i en jämförelse mot vad dessa stackars ungdomar får utstå under sin friluftshelg. Då det är barn och även till viss mån djur som drabbas i Cutters berättelse lär det säkerligen avskräcka än fler eventuella läsare. Empatilösa typer (som jag) får däremot en historia som, efter en liten trög start trots att de sjuke mannen gör entree på ön redan i de första kapitlen, utvecklas till en synnerligen äcklig och spännande historia där man ganska snabbt inser att det kan sluta hur som helst. En fördel är att författaren ganska snabbt spoilar vad det rör sig om för smitta vilket gör att spänningen ökar markant då jag som läsare sitter på mer information än bokens huvudpersoner.

Om det är något jag skulle invända emot är det att författaren av och till gottar sig lite väl mycket i äckligheterna. Jag vet att det kanske låter märkligt men att viga tiotalet sidor till att beskriva hur någon sysslar med att skära upp sig själv (varför? läs boken)  blir lite trist i längden. Cutter har också låtit sig inspireras av Stephen King då han alltför ofta använder sig av greppet att stanna upp handlingen för att berättaren ska minnas något. I stil med ”när Max såg den sjuke mannen tänkte han på clownen bla bla bla”. Jag erkänner villigt att jag numera hoppar sådana här slentrianmässigt skrivna parter. Det tillför ingenting för mig.

Sammanfattningsvis är The Troop en spännande bok men kanske i äckligaste laget för en del läsare. Jag är däremot nöjd speciellt då man för en gångs skull höll vad man lovade i reklamen på bokomslaget. 

Robin Redbreast (1970 Storbr)

Fråga mig inte hur det kom sig att jag hamnade framför den här rullen – hur som helst så finns den att se på Youtube och tydligen räknas den som en klassiker i genren folkhorror.

Det är en tv-film som gjordes av BBC och sändes på -70 talet bara det hintar om en viss kvalitet och visst har filmen sina förtjänster. Nora har köpt en stuga på landet tillsammans med sin fiancee. Knappt är köpet klart innan förhållandet tar slut men Nora beslutar sig för att behålla huset och flyttar dit för att ta en paus från storstadslivet. Redan här vet man att det kommer gå illa som jag tidigare nämnt så bådar det aldrig gott att fly från storstaden för det hiskliga livet på landet.

Huset behöver fixas till lite men det akuta problemet är skadedjur och av de något märkliga byborna får Nora rådet att anställa byns egen skadedjursbekämpare Edward men alla bybor kallar honom av någon märklig anledning för Robin. Han är en lite märklig typ som b.la tränar karate i kalsongerna ute i skogen. Det går som det går, Nora och Robin hamnar i säng med en graviditet som resultat och där tar berättelsen en obehaglig vändning.

Robin Redbreast främsta förtjänst är storyn som jag gillade. Utförandet känns lite väl mycket tv-teater för min del och byborna är kanske lite väl knepiga för att jag ska köpa att Nora stannar så länge hon gör. Max en vecka hade jag pallat bland maniska yxhuggare, halvnakna karateutövare och knepiga professorer. Berättelsen skrider fram men blir aldrig tråkig bara lite stel men gillar man folkhorror kan den kanske ge något.

Regi: James MacTaggart

Betyg: 5/10

Freaky (2020 USA)

Risken att detta blir årets sista film på bio är stor, kanske finns det en möjlighet att jag kollar in en film till på måndag om jag inte är för trött men det får framtiden utvisa. Filmen som lockade mig till en tom biografsalong var Christopher Landons senaste rulle Freaky. Att det var Landon som stod bakom kameran var nog främsta anledningen till titten då jag gillat hans tidigare filmer Happy death day och den än bättre uppföljaren.

I Freaky korsas den försynta och något mobbade tonåringen Millies vägar med seriemördaren The Butcher. Resultatet av deras möte blir inte ond bröd död utan ett kroppsbyte. Anledningen till detta är att The Butcher har en aztekisk offerkniv som utan hans vetskap har förmågan att växla kroppar. Nu är alltså Millie fast i en efterlyst mördares kropp och The Butcher kan leva ut sina mordiska lustar i high-school miljö. Värre är att Millie har bara 24 timmar på sig att bryta förbannelsen annars blir den permanent.

För att en film av detta slag ska funka måste skådisarna verkligen vara bra vilket inte är fallet i Freaky. Vince Vaughn spelar sin seriemördare bra och Kathryn Newton funkar finfint när hon är Millie. Filmens första halvtimme är riktigt bra och Landons balans mellan skräck och skratt sitter som smäck. Efter att de två bytt kroppar visar sig dock skådisarnas brister snabbt och vi blir sittandes med två aktörer som gör sitt bästa men inte övertygar ett dugg. Millie som seriemördare glor argsint under lugg och morrar, Vaughn gör mest en parodi på en tonårstjej. Det är inte skämskuddenivå men speciellt bra är det inte.

Turligt nog är filmen trots allt ganska så rolig och The Butcher är en uppfinningsrik mördare som använder sig b.la av sågmaskiner, vinflaskor och toalock i sina mord. Det var även extra roligt att få se Alan Ruck i en liten roll som sadistisk träslöjdslärare även om man där fick en påminnelse om att åren går. Freaky blir en lättsam bagatell som troligen hade varit bättre om man hittat skådisar som funkat i de omvända rollerna.

Regi:  Christopher Landon

Betyg: 5/10

Yummy (2019 Belgien)

Belgisk skräckkomedi? Nåväl belgarna har gjort relativt godkända rullar inom genren tidigare med rullar som Cub och LinkeroeverI Yummy åker Alison som av naturen utrustats med enorma bröst till en plastikkirurgi klinik tillsammans med sin mamma och pojkvän. Den sistnämnde som motvilligt stöd då Alison ska göra en bröstreduktion, den förstnämnda för att putsa bort lite rynkor. Kliniken ligger i någon öststat och har valts efter pris och man får vad man betalar för. Det är ett sunkigt ställe där man verkar jobba efter löpandebandprincipen. Att man på kliniken sysslar med andra saker i komplexets källare blir pojkvännen snart varse då han råkar öppna fel dörr och snart får alla fly för sina liv från massa halvsnabba zombies.

Min känsla är att filmen är gjord lite på en höft men att man trots allt satsat en del på projektet. För mig var skådisarna okända men om man kollar in deras trackrecord på Imbd drar jag slutsatsen att de är ganska så kända i hemlandet.

Man har valt att satsa på blod, gore och sanslösa scener istället för smart dialog men några gånger skrockade jag trots allt till. Speciellt spännande blev det aldrig men vill man se förfrusna penisar, fettsprängning och försök att klättra med hjälp av tarmar kanske filmen kan roa. Själv hamnar jag på ett mjae eller med lite god vilja underhållning för stunden.Jag anar att Yummy är en film där skådisarna har roligare än publiken.

Regi: Lars Damoiseaux

Betyg: 4/10

Lake Mungo (2008 Australien)

Tragedin slår till precis innan jul och den 16-åriga Alice drunknar under en familjeutflykt. Familjen är förkrossad men sorgen förvärras då det verkar som att hon går igen. Det hörs ljud från Alice rum, på fotografier kan en skuggfigur skönjas och när familjen sätter upp en videokamera ser man tydligt en gestalt som rör sig i hemmet. Av förklarliga skäl blir det svårt att släppa Alice död och man börjar luska i flickans sista månader i livet. Till slut leder spåren till Lake Mungo, ett naturreservat som Alice besökte några månader innan sin död.

Lake Mungo är inte en skräckis i traditionell mening. Visst har den sina rysliga stunder och filmen innehåller en jump-scare av guds nåde, jag lyfte ett par centimeter i soffan när den slog till. Filmen handlar mer om sorg och hur man bearbetar denna, spökerierna blir en extra krydda i anrättningen så att säga. Risken att det skulle bli en trist rulle är överhängande men då filmen hela tiden tar nya vändningar blir det aldrig tråkigt och jag undrar hela tiden över vad som kommer härnäst.

Filmen är gjord som en dokumentär i stil med The Poughkeepsie Tapes  och Savageland och består likt dessa filmer av intervjuer och videoupptagningar. Ett grepp som kanske inte passar alla men jag är förtjust i denna subgenre inom skräckfilmens värld. Lake Mungo är värd en titt även om den inte är värst skrämmande. En lite sorgsen och vemodig skräckis. Ett tips om man ser filmen är att inte stänga av vid eftertexterna då man får se ett och annat man tidigare missat i filmen.

Regi: Joel Anderson

Betyg: 7/10

En film jag inte har sett vare sig i nyinspelning eller i original. Vilken?

Så var skräckfilmsveckan över på denna gång men klart är att det kommer dyka upp en och annan skräckis på bloggen under normala veckor. Ja kanske tom redan nästa vecka – Belgiska zombies.

Tackar även Sofia för ett gott samarbete!

 

Shivers (Kanada 1975)

Ett lyxigt lägenhetskomplex drabbas av en illasinnad parasit. När den väl fått fäste på sin värd drabbas blir dessa helt hämningslösa då parasiten kort och gott gör folk kåta. Snart är bostadshuset fullt av pilska lägenhetsinnehavare som rasar runt i sköna sjuttiotalskläder som raskt rivs av för att blotta fula 70-tals underkläder (samt en hel del bröst då filmen är gjord på 70 talet där BH verkade vara ett okänt koncept). Den enda som verkar kunna hejda smittan bostadshusets är doktor men istället för att ringa polisen eller smittskyddet väntar han träget på sin kollega som tillbringar halva filmen i en bil på väg till hyreshuset.

Det där med hämningslösheten får man nog ta med en nypa salt. Stöter en smittad man eller kvinna på ett tilltänkt offer av motsatt kön vankas det våldtäkt. Två män som möts börjar däremot slåss men rör det sig om två kvinnor blir det lesbisk hanky panky för hela slanten. Jösses vilken soppa,

Jag ska inte helt förkasta denna tidiga film av David Cronenberg . Det är gjord 1975 och hade han löpt linan ut och visat män som satte på varandra hade det troligtvis varit hans sista film men det är intressant att kvinnor som hånglar runt med varandra är mer accepterat än att män gör det.

Med tanke på filmens ålder och att regissören inte blivit varm i kläderna är Shivers trots en och annan knepighet helt ok. Det är lite spännande, finalen gillade jag och visst är de slemmiga parasiterna äckliga när de kommer krypande i jakt på nya offer. Sevärd om man förbereder sig på att filmen har ett antal år på nacken.

Regi: David Croneberg

Betyg: 5/10

Än en remake hos Sofia.

The Room (2019 Frankrike)

I skräckfilmens värld sker en av två saker om man bestämmer sig för att flytta ut på landet för att fly storstadens jäkt: Antigen sysslar byborna/grannarna med något fuffens som slutar i elände eller så har man inte besiktat huset man köpt och då brukar det ingå något trist och tråkigt  i köpet. Paret Kate och Matt råkar ut för det sistnämnda. Med tanke på vad som möter dem när de flyttar in verkar de ha köpt huset med förbundna ögon.

När man städar ut gammalt bråte i huset hittar Matt en dolt rum. Genom en slump upptäcker de att rummet har förmågan att uppfylla det man önskar sig.  Paret är överlyckliga och fyller hemmet med pengar och allehanda lyxartiklar men naturligtvis har rummet vissa begränsningar vilket ställs på sin spets när Kate gör en riktigt korkad önskan.

The Room är en fransk film som utspelar sig i USA och därför(?) talar alla engelska. Det blir allt snårigare att håll koll på filmproduktionen nuförtiden. Filmen som sådan är kanske inte speciellt skräckinjagande men den dras med en obehaglig stämning. Jag kan ana åt vilket håll det barkar men jag kan inte riktigt räkna ut hur det kommer att sluta och i finalen får man vara vaken för att hänga med i alla svängar.

Det kanske är som så att manuset är bättre än filmen men jag vart i alla fall nöjd med en historia som kändes ganska så nyskapande och skådisarna b.la gamla Bondbruden Olga Kurylenko var helt ok i sina roller. Väl värd en titt.

Regi Christian Volckman

Betyg: 7/10

Hos Sofia får man svaret på om nyinspelningen slår originalet.

Lumberjack Man (2015 USA)

Av och till hamnar jag framför en film där jag ställer mig frågor som: Hur kom man på detta eller vem pumpade in pengar i projektet och framför allt hur kan någon överhuvudtaget vilja bli förknippad med denna film? Lumberjack man är en sådan film.

Handlingen går i korthet ut på att någon slaktar ungdomar på ett kyrkläger dvs något man sett i otaliga slasherfilmer tidigare men det är i detaljerna denna rulle sticker ut i jämförelse med många andra filmer i genren. Detaljer jag under över hur det gick från dålig ide till film. Varnar här för spoilers.

Mördaren Lumberjack man är ett spöke som uppstår vart trettionde år. Han startar med att grädda gigantiska pannkakor som han sedan drar runt på en kärra i skogarna på jakt efter offer. Varför kanske någon undrar? En helt rimlig fråga i sammanhanget. Spöket behöver blod till sina pannkakor därav alla mord. Vad är det för fel på gammal hederlig lönnsirap kanske någon annan undrar? Klart att det finns ett ”logiskt” svar på denna fråga. Lumberjack man tål inte detta då han mördades genom att dränkas i just lönnsirap av en illasinnad person som ville åt hans recept på pannkakor. Där har ni filmens premiss och det är fritt fram för Lumberjack man att slakta kyrkungdomar på löpande band genom att slita ut silikonbröst, slå ihjäl dem med stora pannkakor (ja det sker jag lovar på heder och samvete) och spetsa dem på allahanda ting.

Spännande? Nej. Underhållande? Nej. Konstigt? Definitivt ja.

Jag kände mig manad att kolla upp ”skådisarna” till denna rulle. Det var ett blandat sällskap bestående av röstskådisar, Michael Madsen (!) och tjejer som har filmer på sitt CV jag vanligtvis inte brukar kolla in som t.ex X-men XXX, uppföljaren Wolverine XXX eller varför inte Deep Kissing Lesbians 2. Den här castingen kan möjligen förklara varför de fromma kyrkflickorna var överdrivet förtjusta i att bada näck samt att smörja in sig med kopiösa mängder lotion.

Jag tror att tanken var att göra en s.k skräckkomedi men det det finns inget roligt med denna film den är bara märklig från start till mål. Det blir dock inte bottenbetyg då en film där jag sitter och ser ut som en gädda på land under titten åtminstone har gett mig något.

Regi: Josh Bear

Betyg: 2/10

Frågan är nu vem som grävt fram den sämsta filmen för dagen. jag eller Sofia?

Hagazussa (2017 Tyskland)

Hagazussa påminner en hel del om filmen The VVitch som kom för ett par år sedan i både anslag och handling. Filmen utspelar sig på 1400 talet och handlar om en dotter och hennes mor som båda är halvt om halvt utstötta från samhället. De två kvinnorna bor i ett hus en bit utanför byn där de lever på sina getter och vad jag förstår går ryktet i byn att de är häxor. Mamman dör en gruvlig död och dottern tar över gården, En grannkvinna försöker bli vän med den tillknäppta Albrun som dottern heter något som kommer leda till allt mer elände.

Detta är en film där man inte slösar på orden. Långa tysta tagningar på den hotfulla skogen, ödesdiger musik och scener där Albrun onanerar samtidigt som hon mjölkar sina getter (japp jag ljuger inte). Likt The VVitch är detta en film som ger upphov till en hel tolkningar samt att det är en film som spelar mer på en obehaglig känsla än massa ruggiga scener och jump-scares. Nu finns det en och annan rejält rälig scen i filmen för den som vill ha det men det är långt mellan de ögonblicken.

Jag kan båda ana och förstå att en och annan kan tycka att filmen är bedövande tråkig och visst kan jag erkänna att den i sina stunder blev lite väl långsam. Men det var en film med en mysig obehagskänsla och jag sögs in i berättelsen efter en stund så visst gav den något men jag lär inte se om Hagazussa i första taget.

Regi:  Lukas Feigelfeld

Betyg: 5/10

Det skrivs om en helt ok uppföljare hos Sofia

Black Water: Abyss (2020 Australien)

Skulle vi inte istället ta och tillbringa helgen på ett hotell med pool och paraplydrinkar?” De orden yttras av den ende intelligenta personen i ett sällskap av fem som beslutat sig för att utforska en grotta i naturen under helgen. Om de hade lyssnat på hans förslag hade de alla sluppit tillbringa weekenden i ovan nämnda grotta tillsammans med en grinig krokodil och istället kunnat chilla vid en pool. Än en gång får man lära sig att: Naturen är bäst på tv och att Australien bör till varje pris undvikas då hela kontinenten består av allehanda varelser som kort och gott är livsfarliga.

Filmen Black Water: Abyss delar bara namnet med sin föregångare lite på samma vis som filmerna 47 meters down och 47 meters down: Uncaged gjorde. Ramhandlingen är densamma men i övrigt har filmerna inget med varandra att göra mer än att de båda har samma regissör Andrew Traucki som även ligger bakom finfina hajfilmen The Reef.

Iden att bli inspärrad i en grotta med en krokodil räcker för att engagera mig och filmen duger gott om man gillar farliga djur under vatten filmer. Skådisarna är helt ok och inte alltför korkade (om man bortser från deras märkliga behov att tillbringa sin ledighet ute i det gröna). Filmen är dock aningens för lång och hade mått bra av att tightas till lite. Finalen är lite väl over the top för min smak men i övrigt är det bara att mysa i tv-soffas och inse att man har det bättre än folket på rutan som tvingas dela utrymme med en krokodil.

Regi:Andrew Traucki

Betyg: 5/10

Sofia fortsätter med sin genomgång av slashers här

Satan´s slaves (2017 Indonesien)

Rini har det svårt då mamman som tidigare var en berömd sångerska har legat sjuk i tre år och sjukhusräkningarna har ätit upp familjens kapital. Filmen börjar mer eller mindre med att mamman går hädan. Pappan blir tvungen att lämna familjens fyra barn ensamma med farmodern då han måste dra till stan för att fixa stålar. Äldsta dottern Rini blir den som får ta ansvaret för familjen. Mamman har knappt hamnat i vigd jord innan märkliga ting börjar ske i hemmet, ljud, syner och saker som flyttar sig av sig själva mao rejäla spökerier. Rini anar att det är mamman som vill säga familjen något och börjar så smått forska i hennes bakgrund.

Katching! här har vi en film som går all in. Häxkonster, dolda budskap på lp-skivor, hålögda spöken, satanister, zombies och som grädde på moset så ligger familjens hus ensligt beläget vid en kyrkogård.  Det är nog bara bara varulvar och vampyrer som saknas i denna illustra skara. På pappret ser det nog ut som att man tagit alldeles för mycket av det goda men regissören fördelar rysligheterna väl så detta blev en skräckis som vart oväntat ruggig. Det var åtminstone en tre fyra scener i filmen där jag hade nöjet att känna en ilning i kroppen något som inte sker ofta. Filmen håller hela vägen in i mål även om det dyker upp inte en utan två deux ex machina i finalen något som sällan är bra men den här gången köpte jag det.

Vad jag förstått skulle detta först vara en nyinspelning men man utvecklade historien till att bli en prequel därav det något förbryllande slutet som tydligen ska koppla till filmen med samma namn från 1982. Just den slutscenen gick över huvudet på mig men det spelade inte så stor roll då detta var en av de bättre skräckisarna jag sett på ett tag.

Finns alldeles gratis hos Cinasterna för den som är hågad

Regi: Joko Anwar

Betyg: 7/10

Sofias val för dagen kan ni läsa om här

Halloween (1978 – 2018 )

Jag säger som i fallet med Scream – om ni inte gillar spoilers håll er undan. Halloweenfilmerna är en enda röra. Här handlar det om tiotalet filmer där det är reboots och ändrade tidslinjer om vartannat. Jag tänker här bara ta upp de fyra filmerna som har Jamie Lee Curtis i huvudrollen som Laurie och skiter i de fyra uppföljarna samt Rob Zombies utskällda två försök. Filmerna som berörs i inlägget blir följande:  Halloween (78), Halloween II (81), H20 (98) samt Halloween (18).

Handlingen i filmerna går i korthet ut på att den mordiske psykpatienten Michael Myers har som mål att döda Lauire Strode. Motivet varierar – ska man tro filmerna från 81 och 98 beror det på att han vill göra rent hus och mörda sin syster då han redan mördat sin andra syster i öppningsscenen i första filmen. I uppföljaren härom året valde man dock att strunta i att Laurie är Michaels lillasyster. Filmmakarna ignorerade alla tidigare filmer förutom Carpenters original vilket var nog tur med tanke på vilken soppa denna serie har utvecklats till under årens lopp.

Just de fyra ovannämnda filmerna är jag ganska så förtjust i. Mördaren Michael Myers är en obehaglig typ som inte talar och förföljer sina offer i varierande promenadtakt (han är snabbast i H20 och slöast i Halloween II). En vitmålad Kapten Kirk mask täcker hans ansikte som vi aldrig får se förutom ett kort ögonblick i finalen i första filmen. Detta gör att Myers är mer av en naturkraft än en mördare och hur kan man resonera med en naturkraft? När man försöker sig på att förmänskliga Myers eller hittar på trams som telepatisk kontakt och märkliga sekter blir han med ens mindre ruggig. Dessa filmer har även en stark skådespelarensemble med b.la Jamie Lee Curtis och Donald Pleasence. Än ett skäl till att jag gillar dessa filmer är att Carpenter står för eller åtminstone har inspirerat filmmusiken som kort och gott är fantastisk.

Den första filmen är en klassiker som trots en något seg men stämningsfull start arbetar sig fram mot en av de bättre finaler jag sett i en skräckfilm.  Tvåan tar vid där första filmen slutar. Här jagas Laurie av Myers på stadens sjukhus. Denna film är lika bra som filmen från 78. Carpenters musik har jackats upp och syntarna är än fläskigare. Personligen finner jag sjukhus vara lite småruggiga så miljön är perfekt. Om man jämför med första filmen är tempot högre och morden räligare.

Efter denna rulle följde det ett antal trista uppföljare med en alltmer sliten Donald Pleasence som leder jakten på Michael Myers. 1998 tog man tag i filmserien och fick Curtis att reprisera sin roll. Filmen är ok men man märker att de kikat en hel del på Scream filmen som kom ett par år tidigare, en förklaring kan vara att filmerna har samma manusförfattare. Filmplanschen liknar Screams,  rollgalleriet består av coola ungdomar och rapparen LL Cool J gör en komisk roll som vakt. Resultatet blir lite mellanmjölksaktigt men det är ett rejält kliv framåt i kvalitet jämfört med filmerna som kom innan. Trist nog tappade man bollen på stört och vi talar tyst om Halloween resurrection. Zombies filmer hade nog varit ok om de inte hade handlat om Michael Myers utan stått på egna ben.

2018 tog man sig i kragen igen och den senaste Halloween filmen visade sig vara en bra film. Jag saknade dock några rejäla jaktscener i filmen. Myers mördar sig fram på måfå i jakt efter Laurie. Han verkar denna gång lida av någon form av kompletteringsbehov då Laurie iofs inte längre är hans syster men väl den enda som överlevde den där ödesdigra kvällen för drygt 40 år sedan.

Hur väl funkar Halloween filmerna som skräckisar? Jag anar att den första filmen nog kan ses som seg för dagens unga och att en och annan anser att H20 har mer familjedrama än slasher över sig. Personligen funkar filmerna bra för mig, musiken spelar definitivt stor roll, alla fyra filmer har eller är inspirerade av Carpenters ledmotiv. Vidare finner jag Myers lyckad som mördarmaskin och alla filmerna har en eller flera scener som jag finner vara rejält spännande. Om jag skulle jämföra med Scream filmerna som jag skrev om häromdagen är de förra kanske bättre som filmer men Halloween funkar bättre för mig som skräckis.  Kollar man på ett snittbetyg hamnar Halloween precis snäppet över Scream men om jag skulle blanda in alla filmer med Myers som mördare skulle definitivt snittbetyget för serien falla som en gråsten.

Regi: John Carpenter, Rick Rosenthal, Steve Miner,  David Gordon Green

Betyg:

Halloween: 8/10

Halloween II: 8/10

H20: 5/10

Halloween: 7/10

 

Scream 1-4 (1996 – 2011 USA)

Det blev som så att jag fick lite tid över och klämde alla fyra Screamfilmerna härom helgen och har samlat mina tankar om dessa filmer i ett inlägg fyllt av spoilers så vill man undvika det  – läs något annat.

Under början av 90-talet var skräckgenren lite på dekis men Wes Cravens Scream satte bollen i rullning och frågar ni mig så rullar den fortfarande – på både gott och ont.

Det som gjorde att Scream blev såpass framgångsrik hos både publik och kritiker var att det var en skräckis som vågade ta ut svängarna och leka med genren. Den kommenterar sin egen genre i både bild och dialog och om det är något som får filmkritiker att gå i spinn är det just detta (en annan sak som får filmkritikers puls att öka är rockmusik från 70-talet som soundtrack). Vidare var filmen välgjord med en hel del kända skådisar i både bi och huvudroller samt att den var ironisk. Något som uppenbarligen passade den breda massan. När en succé dimper ned i knäet är det numera givet att man gör uppföljare, i skrivande stund har det kommit tre stycken men vad jag förstår så är det fler på väg.

Den genomgående handlingen i alla filmerna är att en mördare är ute efter tjejen Sidney Prescott och på ett eller annat (långsökt) vis har mördaren ett eller annat samband med mordet på Sidneys mamma som skett innan filmserien startat. Mördaren iklär sig mask och kåpa och börjar med att reducera folk i Sidneys närhet för att målvedvetet arbeta sig mot huvudmålet – Sidney. Det som stack ut redan i första filmen är att Ghostface (som mördaren kallas) är ganska så klumpig. Han/hon snubblar får tar emot slag sparkar och trillar sig ibland fram efter sitt tilltänkta offer. Det ger ibland ett lite komiskt intryck men Ghostface uppenbarelse är rejält ruggig och trots att det är olika mördare bakom masken så har de ett nästan flytande rörelsemönster när de är i bild och ger ett övernaturligt intryck. Ghostface slår inte Michael Myers eller Jason som förste mördare men är avsevärt ruggigare än Göteborgsvitsaren Freddy Kruger.

Första filmen utspelar sig i Sidneys hemstad när hon går på Highschool, i film två har man flyttat handlingen till college, trean utspelar sig på en filminspelning och i den senaste filmen är man tillbaka där man startade. Alla filmerna är välgjorda och har en hel del kända skådisar i det yngre gardet i både små och stora roller. De enda som återkommer i alla fyra filmerna är Neve Campbell (Sidney), Courteney Cox (reportern Gale Weathers), och David Arquette (polisen Dewey) vilket jag uppskattar då de genomgående gör bra prestationer.

Nu kommer vi då till frågan om hur bra filmerna egentligen är? Ser jag på Screamfilmerna som en produkt dvs hur väl gjorda de är så blir betyget mer än godkänt men som rena skräckisar funkar de sisådär. När jag såg den första filmen var jag underhållen men blev förvånad över (om man bortser från den ikoniska öppningsscenen med Drew Barrymore) hur ospännande den var. I mina ögon är det en mysig småstadsfilm med ett och annat mord. Tvåan är den rulle jag gillar bäst, högre tempo och den har en hel del scener som funkade bättre för mig när det rör både jump-scares och spänning. Trean var direkt tråkig en gäspfest av rang och fyran var en lyft jämfört med föregångaren.

När jag nu såg om filmerna var det ett par tre saker som jag upptäckte som inte funkade för mig alls. Filmerna är lite väl ironiska och meta. Alla referenser till skräckfilmer framförallt i tal, ibland känns det som att man kollar på en tävling i skräckfilmsreferenser, blir väldigt tröttsamt i längden. Stundtals skiner det igenom att filmmakarna tycker att de är såååå smarta, coola och ironiska. Eget beröm luktar alltid illa.

Alla fyra filmerna trillar ihop som ett korthus när mördarna demaskeras inför finalen. Det är säkert menat som ironi men det funkar inte alls för mig med motiv som hör hemma i ett valfritt avsnitt av Glamor med mördare om de inte haft en kniv i handen skulle vara ena rejäla fjantar som skulle behöva smisk på rumpan. När jag såg finalen i film nummer tre på bio vill jag minnas att jag satt och nickade till mot slutet trots att folk segnade ned till både höger och vänster.

Trots denna invändning gillar jag filmserien (kanske inte trean) men av den anledningen att den är lite mysryslig, välgjord och att Sidney, Gale och Dewy är ganska sköna typer  att hänga med.

Regi: Wes Craven

Betyg:

Scream: 7/10,

Scream 2: 7/10,

Scream 3: 3/10,

Scream 4: 6/10

 

Blood Vessel (Australien 2019)

Skräckfilmer från Australien har ofta det där lilla extra då man aldrig riktigt vet hur de ska sluta så när det dyker upp film i den genren från ”down under” blir jag extra nyfiken.

Blood vessel utspelar sig i slutet av andra världskriget. Ett av de allierades skepp har sänkts och de överlevande är en brokig och grälsjuk skara som driver runt på havet i en flotte. När ett tysk skepp dyker upp bordar de båten på vinst och förlust. Man hittar ingen levande person på båten men däremot en himla massa lik och det verkar som båtens kapten tagit kål på sin besättning för att sedan avsluta sitt liv. De skeppsbrutna har snubblat över ett mysterium som ganska snabbt får sin otrevliga lösning.

Har man kollat in ett gäng skräckisar vet man ganska snart hur allt hänger samman, Däremot har jag ingen aning om hur det ska sluta då filmen som sagt är australiensk och allt som oftast händer det att de inte spelar efter regelboken. Då de överlevande inte direkt är BFF är det inget sammansvetsat gäng som möter faran och innan de har s.a.s organiserat är det mer eller mindre i sista stund. Filmen var faktiskt lite småspännande av och till. Det enda jag hade önskat var att de fått igång båtens el då det är en ganska så mörklagd film.

Ett plus är att man valt att skippa CGI, alltid uppskattat, även om filmens monster hade en lite annan design än vad jag var van vid så funkade det. Bra tempo och helt ok skådisar gör att filmen är klart godkänd och subgenren övergivna skepp (vad kan ha hänt?) är jag ganska svag för.

Regi: Justin Dix

Betyg: 5/10