Lord of illusions (1995 USA)

När sektledaren och tillika trollkarlen Nix beslutar att man ska offra en ung kvinna får hans lärjunge Swann nog. Han räddar kvinnan och dödar Nix. Sekten upplöses iom Nix död och åren går. När privatdeckaren Harry D’Amour ska utreda ett försäkringsbedrägeri i L.A stöter han på en döende spåman som mumlar att Nix är på väg tillbaka från de döda. Harry anställs av frun till Swann som nu är en framgångsrik illusionist för att skydda denne mot Nix och en bunt före detta sektmedlemmar som likt sin ledare gjort comeback.

Jag har inte läst novellen The Last Illusion som filmen bygger på. Den är i vart fall skriven av Clive Barker som brukar skaka fram bra och originella skräckberättelser. Barker har på något vis lyckats med bedriften att få regissera sin egen berättelse och resultatet är faktiskt inte så pjåkigt åtminstone inte om man jämför med Stephen Kings jobb som regissör.  Det är en B-film men den är gjord med gott humör och mycket slafs samt har en ganska så originell historia att luta sig mot – handlingen med ondsinta trollkarlar känns någorlunda originell. En del av effekterna är inget annat än usla medans andra håller klassen. Inga större fel på skådisarna men Daniel von Bargen i rollen som Nix kändes lite malplacerad då skådisen för mig är mest känd som George Costanzas prillige chef i Seinfeld – det var lite svårt att släppa och vem beslutade om Kevin J. O’Connor frisyr? Den frisyren skulle kunna räcka till en skräckfilm på alldeles egen hand.

Regi: Clive Barker

Betyg: 5/10

Annonser

Down a dark hall (2018 Spanien)

Kit är en strulig tjej som har nått vägs ände. Hennes mamma övertalar henne att ta en sista chans och skriver in henne på en privatskola. Skolan är ett mindre slott som ligger isolerat ute på landsbygden. Kit tycker det är lite märkligt då man bara är fem elever och man koncentrerar sig bara på några få ämnen som bild, musik, matematik och lyrik. På ytan är alla eleverna struliga tjejer som mer eller mindre har dömt ut sig i den vanliga skolan men de har alla en speciell förmåga som gör de extra intressanta för skolans rektor Madame Duret. Rektorn har planer på att lyfta elevernas ”inre förmåga”  något också som sker med råge men framgången har ett pris.

Ibland plockar man bara en rulle utan någon närmare eftertanke på vinst eller förlust ur Netflix digra utbud och till en början verkade Down a dark hall höra till vinst kategorin även om Uma Thurmans (i rollen som Madame Duret) överspel och en snyfthistoria om en avliden pappa gjorde att varningsklockorna ringde lite svagt. Storyn var tillräckligt originell för att jag skulle fortsätta titta och filmen var lite mysryslig till en början. Hade jag däremot kollat in filmaffischen lite noggrannare hade filmen inte haft en chans till ett försök. För att locka till titt står det nämligen ”from the producers of the Twilight saga”, hade jag vetat det hade jag besparat mig en filmfinal där pekoralmätaren slog i botten. Skådisarna, miljöerna och till viss del storyn är ok men tvi vale för den sista halvtimmen.

Down a Dark hall är en försåtlig film som lockar in sina tittare och alldeles försent inser man att man kastat bort nittio minuter på ren och skär skit.

Regi: Rodrigo Cortés

Betyg: 2/10

Malevolent (2018 Storbr)

Syskonparet Angela och Jackson försörjer sig som andeutdrivare. De besöker hemsökta hus, brodern sköter det tekniska och syrran tar kontakt med de döda för att få de att sluta spöka. Det hela är naturligtvis en bluff där paret med diverse trick lurar de drabbade och tar sedan tacksamt emot deras pengar. Angela känner dock att något är fel, hon upplever märkliga ljud och syner och börjar undra om hon håller på att bli galen precis som sin mor eller är det något annat i görningen? När en äldre dam ber de komma till ett före detta barnhem där några flickor mördats tar sakerna en avsevärt obehagligare vändning.

Detta är en lite småklurig film, den är mer ryslig än skrämmande och man lyckades även med en oväntad vändning en bit in i filmen som t.om lurade en gammal skräckfilmsräv som mig. Det finns ett logiskt problem i filmen som jag inte kan avslöja pga spoilers men jag väljer att bortse från det. Malevolent är en ryslig och stämningsfylld film som om man gillar skräckisar troligen kommer att gilla och då har jag inte nämnt det bästa med rullen, nämligen att Florence Pugh spelar Angela.

Jag har hitintills bara sett tre rullar med Pugh men hon är så jävla bra att jag sticker ut hakan och utnämner henne till den kvinnliga motsvarigheten till Tom hardy mao en skådis som alltid är bra oavsett filmen den medverkar i. Turligt nog har jag en handfull filmer kvar att se med Pugh (hon har inte gjort så många än). Vad de handlar om bryr jag mig inte om – Pugh står på rollistan det räcker för mig.

Regi:  Olaf de Fleur Johannesson

Betyg: 7/10

Det: Kapitel 2 (2019 USA)

I framtida ordböcker skulle ordet träsmak kunna illustreras med en bild på postern till Det 2. Redan 45 minuter in i filmen började min röv att värka och då var det två timmar kvar. Som ni förstår var detta inte en trevlig filmupplevelse. Regissören lyckades relativ bra med första filmen även om den inte var SÅ bra som en del hävdar (tycker jag) men här tappade han bollen totalt.

Pennywise gör comeback 27 år efter händelserna i förra filmen och de forna kamraterna måste samlas för att ta sig an sina barndomstrauman en gång för alla.  Det är lite av ett omöjligt uppdrag att toppa den förra filmen då den del av romanen som behandlar Loserklubbens vuxna medlemmar är svagare. I bokform löste dock författaren detta med att varva nutid med dåtid vilket höll intresset uppe i ca 1100 sidor. I filmversionen har man istället valt att berätta historien kronologiskt vilket gör att vi blir sittandes med en film där man redan har facit på hand s.a.s. Vi vet vad som står på spel och vi känner till hotet – det blir svårt för mig att skapa ett intresse. Då man av en outgrundlig anledning valt att göra en närapå tretimmars film som är en timme för lång blir det som min biokamrat Göran uttryckte det en hel del dravel, han somnade f.ö mitt i filmen och jag fick putta på honom när han började snarka. Jag hade nog gjort detsamma om stolarna vari bekvämare.

Det 2 har ett par scener som är lite lätt skrämmande men specialeffekterna förstör större delen av rullen. Att Less is more existerar inte i regissören Andy Muschietti värld.  I ärlighetens namn vem blir rädd för småkryp med babyhuvuden och en tiometers clown utrustad med tentakler, inte jag i alla fall det blir bara fjantigt och filmens sista 45 minuter var en ren pärs där jag bara väntade på att den skulle ta slut.

Marcus gick på filmen i måndags och i går morse fann jag detta meddelande på messenger som sammanfattar filmen ganska väl:

” Ja It 2 var ju en sorglig röra som väckte många känslor. Dock varken skräck eller engagemang. Jag fick även tinnitus på köpet vilket kan ses som en bonus….kanske.

Regi:  Andy Muschietti

Betyg: 2/10

Någon kanske undrar varför det inte blev en etta? Det beror på att rullen är välproducerad och den hade trots allt två bra scener………

A Nightmare on Elm street (1984 USA)

En grupp ungdomar plågas av rejäla mardrömmar. Vad som är än obehagligare är att det verkar som de alla delar samma dröm där de jagas av en man i en röd-grön tröja med bränt ansikte. När sedan ungdomarna trillar av pinn i samband med att de sover inser en av de drabbade, Nancy, att hon på något vis måste lösa mysteriet då hon står näst på tur, men hur bekämpar man en dröm? Tillsamman med sin oerhört sömniga pojkvän Glen (Johnny Depp i sin första roll) försöker hon komma åt mördaren.

A nightmare on Elm street är en klassiker i skräcksammanhang och jag minns att jag tyckte den var både nyskapande och oerhört spännande när jag såg den första gången 1984. Filmens styrka ligger i manuset som är både originellt och tight. Vanligtvis startar en skräckis med att något hemskt händer för att sedan ta lite tid på sig för att bygga upp berättelsen eller om man vill vara elak fylla ut tiden till en långfilm. Här startar filmen på en gång med en drömsekvens och regissören håller kvar greppet hela vägen in i mål. Han lyckas också väl med att göra oss tittare osäkra på om vad som är dröm eller verklighet. Även filmmusiken av Charles Bernstein är mycket bra då den lyckas bygga upp en ryslig stämning.

Vid en omtitt finns det lite saker som stör mig (vad annars?). Heather Langenkamp som spelar Nancy är inte en bra skådis och redan en kvart in i filmen stör jag mig på henne. Med Freddy skapade regissören en ikonisk skräckfigur som spelas av Robert Englund.  Freddy är för uppsluppen för min smak men å andra sidan om han inte vore det så skulle han inte vara Freddy, det blir dock lite för mycket oneliners och putslustigheter och trots sitt ruskiga utseende är inte Freddy speciellt skrämmande. Slutet är också svagt men vad jag förstår var det mot regissörens vilja det stoppades in. Invändningar till trots så är A Nightmare on Elm street en bra skräckis även om den inte är lika skrämmande längre – åtminstone för mig.

Regi: Wes Craven

Betyg: 7/10

 

Ready or not (2019 USA)

Ännu en film om en bröllopsdag som inte är helt lyckad men Ready or not är både muntrare och avsevärt blodigare än On Chesil beach. Grace har gift in sig i den svinrika och något excentriska familjen Le Domas. Hon har en och annan gymnastik aktivitet i tankarna när det rör den första natten tillsammans med sin make Alex. Det blir fysiska aktiviteter men av ett annat slag då alla ingifta i familjen måste spela ett spel samma dag de gifter sig. Slumpen avgör leken/spelet och Grace drar kortet kurragömma. Vanligtvis en ganska så oskyldig lek men i familjen le Domas regi har man en liten slutkläm på leken: Blir du hittad tas du av daga.

Om man är på humör för nittio minuters fart och fläkt rekommenderas Ready or not. Filmens första kvart ägnas åt att presentera de inblandade och sedan är det full fart hela vägen in i mål. Filmen innehåller en hel del grisigheter  tom så äckliga att jag vred på mig i biofåtöljen. Samtidigt är det en film som är uppsluppen i sitt anslag och lite smårolig. Historien tar också ett par vändningar som inte känns ansträngda, de glider in fint i storyn, fast filmen hade blivit än intressantare om man skippat den sista tvisten.

Det är inte de största namnen i Hollywood som deltar men det är bra skådisar som passar fint in i sina roller. Samara Weaving spelar Grace och redan i The Babysitter visade att hon är en bra skådis. Även Adam Brody, Henry Czerny och Andie MacDowell (vart har hon varit de senaste åren?) var kul att se på vita duken.

Ready or not kommer kanske inte att hamna på tio i topp när man summerar 2019 års filmer men den var förbaskat underhållande i alla fall.

Regi: Matt Bettinelli-Olpin, Tyler Gillett

Betyg: 7/10

Scary stories to tell in the dark (2019 USA)

Under Halloween besöker ett gäng ungdomar traktens lokala spökhus. Legenden gör gällande att familjen spärrade in sin dotter i huset då hon var ”annorlunda”. Under upptäcktsfärden stöter ungdomarna på ett hemligt rum och det verkar som att legenden var sann. Dumt nog tar en i sällskapet med sig en bok. Naturligtvis bär boken på en förbannelse, den skriver berättelser som slår in och det är inte några trevliga historier som uppdagas. I var och en av berättelserna finner sig en av de ungdomar som var i spökhuset när boken stals och de möter alla ganska så varierande öden. Den krympande skaran måste nu försöka häva förbannelsen innan de får en alldeles egen historia.

Guillermo del Toro och André Øvredal är producent respektive regissör för denna rulle, en kombination som visade sig vara lyckad. Scary stories to tell in the dark är inte någon nyskapande film men den har en hel del som gör att den höjer sig en aning över andra skräckisar. Filmen är förlagd till 1968 mitt under brinnande Vietnamkrig något som gör att det under filmens gång finns en känsla över att det är en otrygg värld man redan lever i, monster och spöken lägger bara till ett extra lager i en redan osäker värld. Då filmen utspelar sig under 60-talet blir resultatet att man hamnar i en liten nostalgisk tidsbubbla och bjuds på snygga kläder, bilar, 60-tals design och att skolan sätter upp musikalen Bye bye Birdie.

Filmens oknytt är lite fantasifullare än vad man är van vid och effekterna är bra. Det är ingen överdriven CGI utan allt hålls på en någorlunda sansad nivå. Skådisarna var för mig okända, förutom Gil Bellows och Dean Norris i två mindre roller,  men de skötte sig bra. Kort och gott en skräckis som är väl värd en titt så här på sensommaren. Överlag har det varit en hel del bra skräckisar denna sommar – håller tummarna inför hösten.

Regi: André Øvredal

Betyg: 7/10

The Unborn (2009 USA)

Det första som slår mig när det gäller filmen The Unborn är att trosorna tjejen bär på filmplanschen måste vara väldans obekväma, de ser ut att skära in både bak och fram om man nu ska drista sig att tänka i de banorna.

Det andra som slår mig är att Caseys (flickan med det åtsittande trosorna och filmens huvudperson) pappa måste ha dyra elräkningar då hon trots att filmen utspelar sig under vintern traskar runt i hemmet endast iklädd ett tight linne (på överkroppen annars har hon byxor eller för små trosor).

Det sista som jag verkligen funderar över är hur i hela friden Idris Elba och Gary Oldman hoppade på den här trista skapelsen till skräckfilm. Jag hoppas verkligen att de fick bra betalt för det måste ha varit ett själsdödande arbete.

Unborn handlar om en demon som vill besätta Casey . Filmen är full av dumheter och har inget som helst sans eller vett. En del bra jump-scares men om det beror på att de är skrämmande eller att ljudet höjs markant i filmen när de sker låter jag vara osagt. Odette Annable som spelar Casey har gått vidare i karriären och gjort en hel del film hoppas hon visat sig vara en bättre skådis i de filmerna för här var hon allt annat än bra.

Regi: David S. Goyer

Betyg: 2/10

Crawl (2019 USA)

Elitsimmaren Haley är orolig för sin far, en orkan är på ingång och pappan som varit deprimerad sedan en skilsmässa svarar inte i telefon. Dottern trotsar myndigheternas varningar och kör genom det begynnande ovädret för att finna sin far. Efter ett visst letande i blåsten och regnet finner Haley till slut pappan men blir till på köpet instängd tillsammans med sin far i husets krypgrund tillsammans med en blodtörstig alligator. Vattnet stiger och valet hamnar på att drunkna i källaren eller tampas med alligatorn – tur att Haley är duktig på att simma.

Aja är tillbaka i ganska så god form efter de halvdana utflykter i fantasyvärlden med filmerna Horns och The 9th Life of Louis Drax. Det är detta Aja är bäst på: Enkel skräck utan några större krusiduller. Crawl är ingen Haute tension men det är ett steg i rätt riktning jämfört med regissörens senaste filmer. Klart att filmen kryllar av klyschor, hund i fara, ansträngt förhållande mellan far och dotter, Haley får visa vad hon går för, en och annan jump-scare men det stör mig inte nämnvärt då Aja levererar det jag vill ha nämligen lite lättsam sommarskräck med maffiga alligatorer. Trots klyschorna innehåller filmen en och annan scen som visar på lite extra påhittighet från regissörens sida. Inget mästerverk men filmen fuller sin funktion och är alldeles lagomt ryslig.

Regi: Alexandre Aja

Betyg: 6/10

Midsommar (2019 USA)

Snacket kring Asters förra film Hereditary gjorde att  jag hade orimliga förväntningar på den rullen. Med avsevärt lägre förväntningar gick jag och såg Midsommar tillsammans med Steffo och Fiffi.

Dani och Christian är ett par men han funderar på att göra slut då han tycker hon är väldigt klängig men en familjetragedi sätter stop för de planerna. Istället blir det att Dani hänger med Christian och hans studiekamrater till Sverige. De har nämligen blivit inbjudna av sin svenske kurskamrat Pelle att fira midsommar i hans hemort, den lilla byn Hårga i Hälsingland. I Hårga tar man det här med midsommarfirandet på allvar och just detta år firar man lite extra – något som bara sker vart 90:e år. Amerikanerna anländer till Hårga som är en våt Carl Larsson dröm mixad med Free your mind festivalen i Molkom. Som tittare begriper man att de skulle stannat hemma, knepigt nog tar det väldigt lång tid för de amerikanska gästerna innan de inser det samma men då är det redan försent.

Detta var nog årets stora filmupplevelse. För vissa på ont för andra (jag) på gott. Midsommar är en rejält skruvad berättelse som paketerats med ett fantastiskt foto  och en hel del snygga men subtila specialeffekter. Trots en speltid på två timmar och tjugo minuter och en handling som rör sig framåt i snigelfart satt jag som förtrollad, ibland glömde jag t.om bort att blinka. Midsommar är vacker och förtrollande, det var länge sedan jag blev så uppslukad av en film. Det är även en stundtals brutal film som hela tiden bär på en aura av obehag. Våldsscenerna är få men när de väl visas är de rejält slafsiga och mig veterligen är det första gången man visar en s.k blodörn på film.

Om man väntar sig en traditionell skräckis lär man bli besviken. I känsla och stil påminner filmen om Asters förra film. Det som gör att denna film funkar bättre för mig är att skräckmomenten känns mer naturliga i Midsommar. Jag anser fortfarande att Hereditary hade varit bättre som ren dramafilm. Den sistnämnda hade inte heller Florence Pugh i huvudrollen (även om Toni Colette var bra i Hereditary). Jag fick upp ögonen för skådisen i den suveräna Lady Macbeth och undrar om hon inte är ännu bättre i sin roll som Dani.

Jag förstår om inte alla gillar Midsommar då det är en film där gränsen mellan kanon och kalkon är hårfin men för mig blev det en fantastisk filmupplevelse. För första gången sedan Mad Max: Fury road blev jag sugen på att se om en film på stört och jag kan inte annat än att dela ut högsta betyg till Midsommar (det var ett tag sedan sist, 2016 och La la land (Babylon Berlin är som bekant en tv-serie)).

Idag (om man är patreon) talar jag, Steffo och Fiffi om filmen i podden Snacka om film. Jag var lite snål med mitt betyg i podden då Midsommar visade sig vara en film som växte efter titten.

Regi: Ari Aster

Betyg: 10/10

Fiffi

Steffo

Sofia

Annabelle comes home (2019 USA)

Dags för en popcornskräckis så här i sommarnatten. På repertoaren finns det för närvarande två dockskräckisar och då jag aldrig sett en film om Chucky (har aldrig lockat mig) blev valet inte så svårt utan jag fick än en gång hälsa på hos paret Warren och deras hiskliga docka Annabelle. Filmen utspelar sig ganska så direkt efter händelserna i den första Conjuring filmen. När Lorraine och Ed ska resa bort över natten ordnar de en barnvakt till sin dotter Judy, den rekorderliga Mary mindre rekorderlig är Marys kompis Daniela som mer eller mindre oinbjuden dyker upp i det Warrenska hemmet och råkar ”befria” Annabelle. Väl lös släpper Annabelle loss allt otyg som ryms i parets källare; spökhundar, mordiska bröllopsklänningar en ruggig tv-apparat och annat oknytt.

Inget nytt under solen här, filmen rullar på i gamla invanda hjulspår men som så ofta när det rör Wan (manus och producent) är det ganska välgjort. Wans styrka ligger i hans förmåga att kunna använda små medel för att skapa otrevligheter, filmen är som ruggigast under den första halvan när spökerierna håller sig på en lagom nivå, när man sedan släpper loss hela arsenalen av spökerier blir filmen på stört desto ointressantare, det blir helt enkelt för mycket av det goda.

Annabelle comes home är trots allt godkänd. Dels gillade jag filmens första halva med de mer subtila spökerierna och man har bra skådisar i trion Mckenna Grace (Judy), Madison Iseman (Mary), och Katie Sarife (Daniela) tre skådisar jag hoppas få se mer av. Trots ett slut som är så sockersött att jag storknar är jag ganska så nöjd när jag kör hemåt i sommarnatten, jag fick ungefär vad jag väntat mig.

Ett extra plus till den unga biopubliken som skrek på de rätta ställena och gav föreställningen en extra skjuts – att jag var äldst i salongen behöver jag nog inte ens nämna. Några ungdomar lämnade t.om företräde åt den gamle mannen i hawaiiskjorta när salongen tömdes, jag måste röra mig skröpligt nu för tiden.

Regi: Gary Dauberman

Betyg: 5/10

Happy death day 2U (2019 USA)

Happy death 2U tar vid där förra filmen slutade men vi får nu till en början följa Ryan som hade en biroll i förra filmen. Han klantar till det rejält för sig och det visar sig att det är han som ligger bakom tidsloopen som drabbade Tree i förra filmen. Be mig inte förklara hur men Tree hamnar nu i en tidsloop i ett alternativt universum som nästan är identiskt med det hon lämnade. Tillsammans med Ryan måste hon nu försöka ta sig tillbaka till sitt eget universum. Det hela blir inte lättare av att hon även i detta universum jagas av en mördare. Vem sa att livet skulle vara lätt?

Det är inte ofta man blir överraskad av en uppföljare i skräckgenren men här har man valt att gå en helt annan väg nämligen från popcornskräckis till en i sina stunder hejsansvejsan film, iofs med lite blod men avsevärt mer roligt än skrämmande. Om jag skulle drista mig till att likna filmen med någon annan rulle skulle det nog bli Back to the future 2. Det är full fart och man verkar ha haft roligt på inspelningen vilket har smittat av sig på själva filmen. En del skämt faller platt men det är hela tiden så over the top att jag köper handlingen och alla plot-holes rakt av utan större eftertanke. En rejält underhållande film där skådisen Jessica Rothe är suverän i rollen som den ständigt (av förklarliga skäl) irriterade Tree.

Man bör dock ha sett första filmen innan man ger sig på denna annars kan nog ett och annat vara ganska så obegripligt.

Regi:  Christopher Landon

Betyg: 7/10

Stephen King: The Outsider

I The Outsider flörtar Stephen King med The X-files. Bokens handling känns som ett avsnitt som mycket väl skulle kunna vara med i den tv-serien. En pojke hittas brutalt mördad i en den lilla staden Flint city. För polisen Ralph Anderson är fallet klappat och klart på nolltid då flera vittnen pekar ut staden populäre basebolltränare Terry Maitland som den skyldige. Maitland verkar nästan vilja bli fast då han formligen strött bevis kring sig; vittnen, fingeravtryck och DNA fastställer utan tvekan att han mördat pojken. Anderson arresterar Maitland under uppseendeväckande former, att Maitland verkar vara helt oförstående till anklagelserna spelar ingen större roll. Efter arresteringen blir det dock problematiskt för polisen då Maitland har ett vattentätt alibi som är minst lika starkt som bevisningen mot honom.

Det här boken läste jag i en rasande fart. Den kändes ovanligt lättläst för att vara en bok av King. Det var ett bra flyt i storyn och bortsett från ett par avvikelser rörande baseball innehöll boken inga sidoberättelser och utvikningar som  fallet brukar vara när det rör King. The Outsider är över 600 sidor lång men boken kändes som 300. Lättläst och lättsmält m.a.o. Något som kan vara både en för och en nackdel.

Den första tredjedelen är mycket bra. King skapar ett mysterium som i upplägg skulle kunna konkurrera med självaste John Dickson Carr.  Lika bra som King är på att skriva om obehagliga typer och ting lika bra är han att skildra gemytliga och trevliga människor och det är ett sympatiskt sällskap man lär känna i The Outsider. Om det inte vore för en del personliga tragedier och barnamord skulle jag nästan vilja kalla boken för gemytlig.

Jag brukar inte vara snabb med att räkna ut plotten i förväg i vare sig filmer eller böcker men kring sidan 200 har jag i stora drag räknat ut hur mysteriet med mannen som är på två platser samtidigt ligger till och där går luften ur berättelsen för mig. Resten är en transportsträcka och det är bara detaljerna författaren behöver fylla i. Boken gick från ett wow till ett …”det duger” något som präglat författarens senaste böcker (Sleeping beauties och Elevation kommer på bloggen i sinom tid).

The Outsider är på inga sätt dålig och skulle nog vara en bok jag skulle rekommendera någon som inte läst King att ta sig an då den som jag tidigare skrev är ganska lättillgänglig för att vara en King. En mellanbok av författaren men för att citera bloggaren Jojjenito ”hellre en halvdan King än ingen alls”,

Pet sematary (2019 USA)

Dagens film är en skräckis som är en remake av filmen med samma namn som kom 1989, den filmen var i sin tur baserad på en av Stephen Kings bättre böcker. Familjen Creed flyttar från storstaden till det lilla samhället Ludlow som ligger i delstaten Maine. Det skulle vara en idyllisk plats med grönska och lantligt lugn om det inte vore för långtradarna som dundrar fram i full fart på vägen utanför huset. Mamman i familjen tycker också att det är lite obehagligt med en djurkyrkogård som ligger i skogen alldeles bakom huset. Nästan allt är frid och fröjd men så en dag är olyckan framme och familjens katt Church stiftar en allt för nära bekantskap med en lastbil. Creeds granne Judd som bott i staden hela sitt liv berättar för Louis Creed om en plats som ligger långt in i skogen, en plats som kan ställa saker och ting till rätta.

Jag hade hört både bu och bä om denna film. De som inte gillat filmen har främst haft två skäl till detta, delas att de tycker att filmen är trist och dels att manusförfattarna har ändrat en hel del på slutet. Att filmen skulle vara tråkig hamnar väl i kategorin tycke och smak. Pet sematary har ett sävligt tempo och det är först sista 20 minuterna det tar fart. Boken är likadan, det händer inte så mycket men man anar hela tiden att det kommer gå käpprätt åt helvete för familjen Creed där det främst är pappan i familjen som lägger ut den snitslade banan mot avgrunden. Jag tycker att man lyckats ganska väl med att behålla denna stämning i filmen och även om det inte slaktas folk till höger och vänster gör just denna stämning att jag håller mitt intresse uppe. Men det är en smaksak vad man föredrar,

Vad gäller manusändringarna fann jag dessa någorlunda vettiga då jag personligen alltid haft lite svårt för finalen i 1989 års film. Jag nöjer mig med att konstatera att det som funkar i text inte alltid är så lyckat i bild.

Filmen som sådan är helt ok, mitt största problem är att jag vet hur det ska gå då jag s.a.s sitter mer eller mindre med facit på hand. Om jag inte gjort detta hade jag nog gillat filmen avsevärt bättre. Miljöer och stämning är bra skådisarna kompetenta där John Lithgow som spelar Creeds granne Judd är den som sticker ut mest. Det enda som blir lite oklart är Judds skäl till berätta om skogens hemlighet för Louis. Det skälet försvinner i filmen vilket ger mig en känsla av att Judd antingen är lite korkad eller möjligtvis har ett drag av elakhet i sig men det är en petitess i sammanhanget.

Nu är det bara att sätta sig och vänta på uppföljaren då filmen tjänat in en bra slant. Det man snackar om är en prequel och det lät avsevärt mer intressant än att få följa familjen Creeds vidare öden och äventyr.

På rak hand kan jag komma på att Sofia skrivit om filmen och att Fiffi och Steffo snackat om den.

Regi: Kevin Kölsch, Dennis Widmyer

Betyg: 6/10