Fresh (2022 USA)

Fresh är nog en film man kanske inte ska berätta alltför mycket om då det kan förstöra en del av ”upplevelsen”. I korthet handlar filmen om Noa som har ett eländigt kärleksliv, Lyckan verkar dock vända då hon stöter ihop med John i mataffär. De två blir ett par och snart bjuder han Noa på en weekendresa. Det är lätt att vara efterklok men kanske skulle Noa ha lärt känna sitt kärleksintresse lite bättre innan hon tackade ja till en minisemester.

Som vanligt när det rör skräckisar säljs filmen in med citat som ”det sjukaste jag sett”, ”folk svimmade/lämnade visningen” osv osv. Jag blir så himla trött. Antingen är jag en psykopat som helt saknar känslor eller så är jag  helt avtrubbad. Visst är Fresh både vriden och äcklig med inte så äcklig. Risken med allt detta reklamtjat om hur hemsk någon film är gör att förväntningarna ofta kommer på skam – tyvärr.

Trots detta irritationsmoment så var Fresh stundtals spännande, härligt bisarr och tom en smula rolig – låten Obsession med 80-tals bandet Animotion (jag hade tom singeln)  kommer i fortsättningen ge mig en och annan oönskad minnesbild. Filmen starkaste kort var skådisarna. Daisy Edgar-Jones (Kalla fötter, Normal people) spelar Noa och som förväntat var hon mycket bra i huvudrollen. När jag i förtexterna såg att den något träige Sebastian Stan spelade John sjönk förväntningarna något men här glänser han verkligen i sin roll.

På det hela var Fresh en underhållande film men som vanligt var den aningens för lång, det hade inte skadat om man kortat den en kvart, tjugo minuter men å andra sidan var finalen otroligt tillfredsställande så filmen slutar på en high note OCH den har med en finfin men alltför kort dansscen. Det är aldrig fel. Det borde dansas mer på film.

Regi :Mimi Cave

Betyg: 7/10

Texas Chainsaw massacre (2022 USA)

Ett gäng hipsters har köpt en spökstad i Texas och tanken är att man ska auktionera ut husen till hugade spekulanter som vill fly storstadens jäkt och stress. På plats inser de att staden inte är helt tom och efter en avhysning med fatala följder startar en händelsekedja som mynnar ut i Leatherface återkomst.

För att filmen ska funka får man lov att bortse från vissa kronologiska problem. Leatherface torde vara kring 75 år i dagsläget och vid ovanligt god vigör efter ett par decenniers motorsågsmassakrerade, något som borde slita på både kropp och själ. Klarar man detta så lyckas filmen lite halvdant att knyta ihop storyn med sina föregångare. Miljöerna, en svettig dammig håla, är utmärkta. Skådisarna sköter sig och jag tycker alltid det blir lite extra roligt när det går åt helvete för aningslösa idealister som är lite självgoda. Andra exempel på det det sistnämnda är Green Inferno och boken Devolution.

Även om filmen är klichéfylld till bredden med hotfulla poliser, slitna lokalinnevånare och annat som hör genren till funkade filmen för mig. Man har fått till en hel del spännande scener som blandas med klägg och äckel och för en gångs skull lever filmen upp till sitt namn. Överlag satsar man på el blandning av jump-scares och lite mer krypande spänning mao filmmakarna har ansträngt sig en smula vilket jag tackar för. För att sammanfatta det hela vart jag positivt överraskad av denna uppföljare.

Regi: David Blue Garcia

Betyg: 6/10

All of us are dead (2022 Sydkorea)

När en student städar NO-laboratoriet blir hon biten av en aggressiv mus. Musen bär på ett virus som tar död på tjejen. Innan dess har hon hunnit bita ett par personer som i sin tur blir smittade och mycket snart står staden Hyosan bokstavligen inför ett galopperande zombieproblem för i All of us are dead rör det sig om snabba zombies. Under seriens tolv avsnitt får vi följa ett tjogtal studenter och en och annan lärare som försöker ta sig i säkerhet. Epicentrum för utbrottet är skolan så det är en svår uppgift för den krympande skaran.

De koreanska zombierna skiljer sig en bit från de man sett från främst USA. De har ett ryckigt och snabbt rörelsemönster som gör att de i mina ögon blir avsevärt ruggigare. Hur man lyckats tekniskt med alla onaturliga positioner de smittades kroppar gör vet jag inte men om det inte är jädrigt skicklig CGI gör skådisarna ett suveränt fysiskt arbete.

En annan sak som jag gillade i serien var hur zombiesmittan här framställs som just ett virus. Viruset söker aktivt nya värdar genom att bita friska människor vilket gör zombierna än mer omänskliga, de döda kropparna är bara ett medel för viruset att sprida sig. Iden har tidigare förts fram i filmer och böcker men i All of us are dead framställs den tydligare.

Naturligtvis är inte serien felfri. Melodramat som Sydkoreanerna verkar vara så förtjusta i finns ständigt närvarande i sina stunder så mycket att jag undrar om det inte är menat som ironi. Däremot lyser dratta på ändan humorn nästan helt med sin frånvaro, alltid något. Tyvärr är serien likt många Netflix produktioner alldeles för lång. Kring avsnitt sju/åtta började jag tröttna och kände att serien började bli repetitiv och gå på tomgång. Hade man filat ned storyn till en sju/åtta avsnitt hade den troligen varit helt fantastisk. Trots att de tre första avsnitten var utsökta, speciellt zombieutbrottet och kaoset när folk inte fattar vad som händer är otroligt bra skildrat blir det inte mer än klart godkänt. Gillar man zombies, koreansk film/tv är dock serien väl värd en titt.

Betyg: 6/10

Antlers (2021 USA)

Lärarinnan Julia mår inte så himla bra. Hon kämpar med alkoholism och traumatiska barndomsminnen. Därför är det lite märkligt att hon flyttar från soliga Kalifornien tillbaka till sitt barndomshem ?! i regniga Oregon. Staden hon flyttar till är inte hippa Portland utan en miserabel håla vid namn Cispus Falls. Det är en hel del social misär och Julia värnar lite extra för en kille i hennes klass som verkar ha det extra svårt. Han lever med sin pappa och lillebror och ju mer Julia lär känna sin elev börjar hon inse att något verkligen inte står rätt till i hemmet.

Problemet med Antlers är att första halvan är riktigt bra. Innan man vet hur det hela ligger till är det en ruggig film om social misär, barns utsatthet som sprider en allmän ”må dåligt känsla”. Skådisarna är bra och det var härligt att få se den gamle godingen Graham Greene dyka upp som den vise urinnevånaren som vet vad som är i görningen.  Det känns som den gubben har varit med mig under större delen av mitt filmtittande liv.

Tyvärr går filmen från obehagligt drama till ganska så ointressant skräck trots att jag är mäkta förtjust i myten om Wendigo. Man har även kryddat anrättningen med bedrövlig CGI som tangerar valfri Aslylum/SCI-FI channel produktion. Det är synd för i grund och botten är det en bra story man sitter på men man schabblar bort den på något vis.

Den hitintills bästa Wendigo storyn jag sett är avsnittet Skin and Bones i den numera avsomnade skräckserien Fear Itself. Den storyn är till skillnad mot dagens rulle väl värd att kolla in.

Regi:Scott Cooper

Betyg: 4/10

Malignant (2021 USA)

Hoppla! Någon i Hollywood gav tydligen regissören James Wan en påse pengar och sa: ”Gör vad du vill” och han det gjorde han med besked.

Madison är gravid och lever tillsammans med en man som inte direkt är någon svärmorsdröm. Efter  en misshandel drabbas hon av ruggiga drömmar där en dunkel figur med övernaturliga krafter tar folk av daga på löpande band. Drömmarna visar sig vara sanndrömmar och polisen börjar snart misstänka Madison för morden.  Hennes syster tror dock att Madison är oskyldig och börjar forska i storasysterns förflutna som döljer en och annan hemlighet.

En kvart in i filmen undrar jag om Wan medvetet gjort en parodi på skräckfilmer. Han drar upp reglaget till max. Det är blodigt, åskar och regnar om vartannat och Madison bor i ett hus som med lätthet skulle kunna rymma ett mindre samhälle. När tvisten, för det är klart att en skräckfilm av i dag har en sådan uppdagas, vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.

Även om man kan ha en hel del invändningar mot dagens rulle så kan man inte hävda att filmen är tråkig. Malignant är en film som startar med  gasen i botten och håller den farten ända in i mål. Det är också en film med sin beskärda del av halvdana skådisar, fylld till brädden med klyschor och har en helt sanslös story både i utförande och i manus. Man kan beskylla filmen för en hel del men tråkigt blev det aldrig och det duger för mig åtminstone i dagsläget.

Regi: James Wan

Betyg: 5/10

Midnight Mass (2021 USA)

När det rör skräckfilmer har regissören Mike Flanagan ett bra track-record.  Hush, Dr Sleep, Haunting of Hill House m.fl. Jag var dock lite tveksam till hans nya serie Midnight mass på Netflix, dels därför bolaget ofta har en tendens att dra ut onödigt mycket på sina tv-serier och dels för att jag hade hört att serien skulle vara ganska så tråkig och pladdrig. Men när min kollega med darr på rösten rekommendera Midnight mass hoppade jag på tåget och håll i hatten! Detta var superfantastiskt bra.

Efter att ha avtjänat en fängelsestraff återvänder Riley till sin hemort, en isolerad fiskeby som ligger på en ö utanför den amerikanska västkusten. Det är en liten by, ca 150 invånare, där alla känner varandra. Samtidigt som Riley anländer även Fader Paul ersättaren till öns gamle präst som blivit sjuk under en resa till Jerusalem. Det visar sig vara en karismatisk församlingsledare och om byborna inte var religiösa innan lär de bli det, speciellt efter att Fader Paul utfört en del häpnadsväckande mirakel. Folk som går i mässan börjar även återfå ungdomens vigör och vi tittare inser att det finns gott om ugglor i mossen samt en och annan hund begraven.

Ok vi tar det som är dåligt med serien först. Skådisen Alex Essoe har en bedrövlig sminkning och skulle inte kunna lura en blind att hon är en ålderstigen dement kvinna. I övrigt har jag ingenting att invända.

Jag kan begripa de som kritiserat serien för att vara pladdrig och ospännande. Midnight mass är inte speciellt spännande och handlingen rör sig framåt i snigelfart.  Monologer står som spön i backen och när serien är slut har man nog fått så pass många gudstjänster och  bibelord så det räcker och blir över för en hel livstid. Om någon frågat mig vad serien handlat om efter tre avsnitt hade nog mitt svar blivit. ”Lite folk som går på gudstjänst, umgås och lever på en ö. Men jag anar att något lurt är på gång”.

Flanagan lyckas skapa ett galleri med personer jag verkligen bryr mig om. De kan vara lite kärva och buttra men i grund och botten är det trevligt folk man vill väl. Skådisarna var för mig i stort sett ökända med undantag för Annabeth Gish och Flanagans fru Kate Siegel, men de gör alla ett toppenjobb. Visst snackas det men det känns inte som tomma ord. I avsnitt fyra snackar Erin (Siegel) och Riley om vad de tror händer efter döden och jag blev helt uppslukad av deras samtal. Detta samtal återkopplas i finalen och tro på fasiken om inte en lång monolog fick dammet att yra i rummet. Monologen håller nästan Tears in the rain klass.

Storyn (för visst handlare det om mer än sorgsna fiskare) funkade fint för mig och även om Flanagan inte direkt beträder ny mark i skräcksammanhang så kändes den  nyskapande och fräsch. Jag har full förståelse för om man tycker serien är både långsam och pladdrig men för mig blir det den första fullpoängaren jag delar ut sedan 2019 års Midsommar.

Regi: Mike Flanagan

Betyg: 10/10

 

Riket (1994 – Danmark)

Att beskriva handlingen är svårt men jag gör ett försök. På Rigshospitalet i Köpenhamn får vi stifta bekantskap med folket på neurokirurgen. Huvudpersonen kan sägas vara chefsläkaren Stig Helmer en rollfigur som nog den i särklass otrevligaste person som skådats på film och tv. Han förolämpar allt och alla som kommer i hans väg med en burdus finess. Varför denne svenske läkare är på Rigshospitalet är en gåta men några av medarbetarna som tröttnat på karln försöker luska i detta i hopp om att bli av med honom. Parallellt med denna historia finner vi hypokondrikern Fru Drusse som har klippkort till sjukhuset. Under sitt senaste besök får hon kontakt med ett spöke och undersöker detta mysterium på plats. Det får räcka där och då har jag bara skrapat på ytan på en serie som b.la innehåller djävulsdyrkare, den förvirrade avdelningschefen Moesgaard, demoner, diskare, voodoo, den mycket bisarra rollfiguren Lillebror och en hel del annat.

Jag älskar denna märkliga serie. Handlingen bara rullar på och vad som helst verkar kunna hända. Ernst Hugo Järegård är helt makalöst bra i rollen som Stig Helmer. Han ler, lismar, skäller och ömkar sig själv om vart annat. Varje scen han är med i är guld värd. Tragiskt nog gick han bort alldeles för tidigt så tredje och avslutande delen  gjordes aldrig men nästa år kommer äntligen fortsättningen. Jag är tveksam men väljer att lita på Trier även om det luktar Twin Peaks s.03 lång väg.

Nu är iofs Järegård seriens centrum men han backas av en hel del bra danska skådisar som gör intressanta rollfigurer. Handlingen kan nog liknas vid en såpopera med många parallella historier som ibland touchar varandra. Trier verkar också ha ett sinne för skräck då vissa av spökerierna är rejält ruggiga.

Säsong 02 är aningens svagare mycket beroende på att Trier snöar in på rollfiguren Lillebror. Det är en bebis på över två meter som bär Udo Kiers ansikte. Det är en historia som ganska snabbt går på tomgång men Trier verkar vara lite för förtjust i den plotten. Å andra sidan finns det mycket annat att gilla i serien så för mig är det bara en liten plump i protokollet.

Bör dock höja ett varningens finger. Serien går i gulbrunt och är märkligt klippt. Det kan störa en del men för mig passade det bra då utförandet förstärkte känslan av vansinne och obehag på Rigshospitalet.

Regi: Lars von Trier

Betyg: 9/10

Host ( 2020 Storbr )

Nyligen hade jag en skräckfilmsvecka med filmer som överlag var helt ok men speciellt rysliga var de inte. Samma kväll som denna vecka avslutades såg jag en kort långfilm eller lång kortfilm ? (ca 55 minuter) som faktiskt fick min puls att öka en smula. Direkt när filmen var slut svor jag lite för mig själv för naturligtvis skulle denna rulle platsat under den gångna veckan.

Att folk hade tråkigt under pandemin är ingen underdrift. Vi i Sverige kan trots allt skatta oss lyckliga då vi inte hamnade i lock-down som i t.ex Spanien eller där dagens rulle utspelar sig Storbritannien. Portaler som Zoom eller Meet har underlättat för isolerade människor att ses viralt och det är just vad sex kompisar gör i Host. De har på halvskoj anlitat ett medium mest för att bryta tristessen och ska nu ha en seans över nätet. Mediet ger noggranna instruktioner hur deltagarna ska bete sig och naturligtvis är det ett pucko i sällskapet som bryter dessa. Resten av kvällen blir inte lika uppsluppen.

Klart att filmen dras med ett par problem speciellt med tanke på hur den är utformad. Hela historien utspelar sig över Zoom så stundtals blir det väldigt pladdrigt då folk kacklar i munnen på varandra. Då filmen är en sorts found footage/handkamera rulle blir det lite ologiskt att folk bär med sig laptopen när de ska kolla in saker och ting men det hör liksom till denna sub-genre. Slutligen, lock-down eller inte jag hade lämnat huset/lägenheten på stört inte gått runt och kollat upp en massa konstiga ljud i ett nedsläckt hus (varför tänder ingen lampan i skräckfilmer ?).

Detta var iofs en himla massa invändningar men trots dessa störde jag mig inte nämnvärt. Filmen sög in mig i handlingen och ibland kändes det som att jag var en av deltagarna i detta hiskliga möte. Host har få men jädrigt effektiva effekter och flera gånger under titten lyfte jag som smått i soffan. Trots ett och annat logiskt problem måste jag nog säga att detta var en av de bättre skräckisarna jag sett på lång tid. Rekommenderas om man klarar av att se en film som utspelar sig på en dataskärm.

Regi: Rob Savage

Betyg: 8/10

Dimman (1980 USA)

Jaime Lee Curtis fick starta veckan så för att sluta cirkeln får hon även avsluta den med en 80-tals skräckis, John Carpenters The Fog. Det lilla samhället Antonio Bay ska fira sitt hundraårsjubileum. ”Festen” går av stapeln på en gräsplätt som man försöker lura i oss tittare är en park där en staty ska avtäckas. Det som kastar grus i maskineriet är att stadens alkade präst hittat en gammal dagbok där det avslöjas att staden grundades med hjälp av stålar man plundrat från ett fartyg man lockat att förlisa. Nåväl det har gått hundra år och offren kommer nu tillbaka för att utkräva sin hämnd.

Carpenters story är en hederlig gammal skräckhistoria och filmen inleds mycket bra med att en gammal sjöman berättar legenden om skeppsbrottet  för några ungar vid en öppen eld. Stämningen att ”här kommer det serveras en mysryslig spökfilm” sätter sig direkt men tyvärr jobbar Carpenter hårt på att bryta den förtrollningen.

Till filmens fördel kan man lägga dimman som transporterar spökena där man lyckats väl med att få den framstå som ett levande väsen. Ljussättningen i filmen är suggestiv och spökena utrustade med huggkrokar och sablar är bra. En stor del av filmen utspelar sig i en fyr, en byggnad som passar väl i skräcksammanhang. Carpenter har även hittat en gäng kompetenta skådisar men trots allt detta så funkar inte filmen.

Det kanske kan skyllas på en (misstänker jag) begränsad budget men Carpenter visade att han kunde jobba med en sådan i Halloween. Filmen lyckas aldrig ge den där helhetskänslan den känns mer som lösrykta episoder om spöken i en dimma. Känslan att filmen skulle utspela sig i en liten stad infinner sig aldrig. Vi får se en gata, kyrka och något som ska likna en park och inte så mycket mer.  Rollfigurerna känns bara som just rollfigurer och var väldigt diffusa. Man har också tänjt på manus en hel del för att få ut berättelsen till spelfilmslängd. Det fasligt mycket bilåkning och värst är Adrienne Barbeau  som spelar radioprataren Stevie . Hon jobbar hårt på att ha en sexig röst när hon snackar i radio vilket bara känns tillgjort och störande. Trist nog innehåller filmen lika mycket radioprat som bilåkning.

Jag sticker nog ut hakan lite och menar att Carpenters The Fog har ett oförtjänt gott rykte. Det är en enkel och effektiv story med bra musik och en hel del ruggiga scener men man skulle nog ha kört en manusvända till samt pytsat in liiite mer pengar till scenografin. Då tror filmen hade kunnat blivit en höjdare.

Regi: John Carpenter

Betyg: 4/10

Så var skräckfilmsveckan slut för detta år men glöm inte att kolla in vad Sofia har sett denna dag.

Tackar för ett gott samarbete – as always

Tales Of Terror: Haunted Apartment (Japan 2005)

Det första Aimi och hennes pappa lägger märke till när de flyttar in i ett hyreshus är ett rep som ligger på marken framför ingången men det blir märkligare. Grannarna är överdrivet vänliga vid inflyttningen och hjälper mer än gärna till med att bära in de inflyttades saker i lägenheten. En annan familj flyttar från hyreshuset i rasande fart och till Aimi säger de att ”det är inte deras fel”. Det tar ett par dagar innan Aimi och hennes pappa begriper att det inte är ett normalt hyreshus de flyttat in i. 

Det blev en japansk skräckis denna dag (det var ett tag sedan jag såg en sådan) och visst är det med en blek tjej med långt mörkt hår och visst är spöket ruggigt – som alltid i japanska skräckisar. Filmen är helt ok, en alldeles lagom mysryslig film som innehåller ett gäng ruggiga scener, ett mysterium och ett par riktigt spännande moment.

Däremot är inte filmen såpass ryslig att den toppar Ringu eller Ju-on men i ärlighetens namn är väl det svårt. Haunted Apartment funkar dock fint och är håller sig inom storyns ramar. Handlingen segar aldrig till sig utan berättelsen håller jämn fart från start till mål.

Möjligen kan man ha lite invändningar mot filmens tvist. En del kan nog tycka att den kastas in mot slutet bara för att det ska vara en sådan i många skräckfilmer. Men den har planteras redan från start i filmen så tvisten kommer inte som en blixt från klar himmel. En stabil japanare skulle jag nog vilja kalla dagens rulle.

Regi: Akio Yoshida

betyg: 6/10

I dag tar Sofia sig an en remake som i slutändan blev si så där om ni undrar vad jag tycker.

Gaia (2021 Sydafrika)

Skogvaktaren Gabi skadar sig rejält när hon traskar rakt in i en fälla ute i djungeln. Turligt nog hittar hon en stuga mitt ute i skogen där en man och hans son bor. De två har dragit sig undan civilisationen och är s.a.s ett med naturen. Gabi tas om hand och hennes räddare verkar trots sitt annorlunda livsval vara någorlunda vettiga om än lite märkliga. Gabi vill så klart tillbaka till civilisationen men känner att hon på något vis vill få med sig åtminstone pojken då hon känner att han borde få ut mer av livet än att häcka i skogen med en miljötaliban. Ju längre hon stannar i stugan desto märkligare blir pappans beteende b.la hävdar han att han mött Gud i skogen och det är något som stryker runt bland träden.

Gaia är en långsam rysare från Sydafrika men det är inte en tråkig film. Hotet i  djungeln är hela tiden påtagligt och man slappnar inte av under titten. Är det inte lurigheter i skog och mark så är det den alltmer obalanserade fadern som stör lugnet. Storyn håller bra och var lite annorlunda mot vad man brukar se i skräckisar. Invändningen är väl att jag hängde inte riktigt med hur huvudpersonen resonerade – jag hade försökt ta mig tillbaka till civilisationen på stört och inte dröjt mig kvar i stugan längre än nödvändigt med eller utan tonårspojk.

Då det är en rulle från Sydafrika var det lite kul att rollfigurerna växlade mellan afrikaans och engelska. Det gjorde att filmen kändes mer genuin och inte bara en rulle där man satsar på en snabb export till framförallt USA. Det är inte många effekter i filmen men som görs är klart godkända och fans av s.k body-horror torde inte bli missnöjda.

På det hela är Gaia en helt ok skräckis om den haft lite högre tempo hade den nog kunnat utvecklats till en riktigt bra rulle. Som det nu är segar filmen till sig lite sista tredjedelen vilket var lite synd.För det är en film med viss potential. Om man är sugen på en titt finns filmen hos Cineasterna.

Regi: Jaco Bouwer

betyg: 6/10

Sofia har tagit sig an en filmatisering av en helt ok King novell. Däremot är jag tveksam till om storyn håller som långfilm.

Horror Stories (2021 Sydkorea)

Dagens film blir en antologiskräckis från Sydkorea. Ramhistorien är en tjej som kidnappats av en seriemördare. Om hon berättar tillräckligt rysliga historier för honom kommer hans blod att kylas ned och han kan sova och hon sticka. Är han en reptil? Jag vet inte men premissen är i vilket fall märklig men ok det är skräck och då får man köpa ett och annat.

Horror stories består av fyra berättelser som involverar: Ett par ungar som är ensamma hemma och utsätts för ett otrevligt postbud och något annat, en seriemördare som flyr mitt under en flygtransport, en historia som är en variant av Askungen samt en zombieberättelse.

Filmen är helt ok. De fyra historierna håller jämn kvalitet men resultatet blir aningens mellanmjölksaktigt. Ingen historia är speciellt ryslig men å andra sidan var inte heller någon dålig. Det jag inte gillade var att man använder sig av samma trick två gånger men i olika historier nämligen att någon drömmer något hemskt som sedan på ett eller annat vis besannas i vaket tillstånd. Funkar bra en gång den andra gången känns det repetitivt och fantasilöst.

Horror stories verkar ha rönt en viss framgång då det kommit två uppföljare men om man är sugen på asiatiska skräckantologier rekommenderar jag i stället de thailändska filmerna 4Bia och Haunted university. De båda är avsevärt rysligare.

Regi: Ji-Yeong Hong m.fl

Betyg: 5/10

Sofias filmval är avsevärt bättre och desto rysligare.

Kandisha (2020 Frankrike)

Det har varit lite tyst om filmmakarna Alexandre Bustillo och Julien Maury efter att de gjorde Leatherface. Lite tråkigt då de tidigare gjort riktigt rysliga filmer som t.ex Inside. Nu är de i alla fall tillbaka och har gjort två filmer ganska så raskt. The Deep house hade premiär i somras och dagens film kom förra året

Tre väninnor bor i vad man skulle kunna kalla för ett miljonprojekt i någon fransk stad. På kvällarna sysslar de med graffiti och hänger med sina kompisar. När en av tjejerna är på väg hem en sen kväll blir hon utsatt för ett våldtäktsförsök av sitt ex. Hon klarar sig nätt och jämt men är naturligtvis upprörd. Utan att hon direkt tänker på det åkallar hon demonen Kandisha som hon hört om av sin kompis. Nästa dag hittas exet död och det verkar som att berättelsen om Kandisha är mer än en vandringssägen.

Efter att ha sett Kandisha är jag lite vankelmodig. I sina stunder är filmen riktigt bra andra stunder not so much. Bustillo och Maury verkar ibland glömma bort att de gör en skräckis och de är först i slutet av filmen som det blir spännande. Filmen är inte seg men man bygger inte upp någon nämnvärd spänning. Demonen dyker upp och har ihjäl någon sedan är det inte så mycket mer. Den där krypande känslan kommer som sagt först sista 20 minuterna. Lite synd för miljöerna passar ypperligt för en skräckis ja menar vem vill inte läsa eller se om demoner i förorten?.

Då är jag lite mer intresserad av de tre tjejernas liv och leverne, av och till under titten undrar jag om jag nog inte hellre velat sett en film om deras vardagsliv än en film om en marockansk demon. Nåväl finalen räddar filmen något och jag blickar framåt mot The Deep house.

Regi: Alexandre Bustillo,  Julien Maury

Betyg: 5/10

Idag tacklar Sofia en av Kings bättre noveller vars filmatisering jag fann vara klart godkänd.

The Legend of Hell House (1973 Storbr)

I dag blir det en härlig 70-talare. The Legend of Hell house är baserad på Richard Mathesons roman Hell house och det är faktiskt författaren själv som skrivit manus. Fyra personer ska mot en frikostig betalning tillbringa några dagar i ett hemsökt hus för att se om man kan få svar på om det finns ett liv efter detta. Belasco house eller Hell house som det kallas i folkmun har stått tillbommat sedan ett antal mord skedde och husets ägare Emeric Belasco spårlöst försvann. Man har i och för sig undersökt det tomma huset tjugo år tidigare men den undersökningen slutade i blod och elände.

Teamet består av en fysiker och dennes fru, ett medium samt den ende överlevande från det förra besöket i Hell house. De har alla olika approach på hemsökelsen och snart börjar konflikten mellan de fyra eskalera samtidigt som spökerierna gör detsamma.

The Legend of Hell House funkar bra som en haunted house historia. Scenografin är utsökt, regissören John Hough jobbar hårt med kameravinklar. Det blir en hel del grod och fågelperspektiv och andra klurigheter med kameran vilket tillsammans med den fysiska inramningen gör att filmen blir alldeles lagom ryslig. Skådisarna funkar och tempot är väl avvägt. Egentligen har jag inga problem med filmen men det som hela tiden gnager i bakhuvudet när jag ser filmen är att boken måste vara så himla mycket bättre.

En anledning är att jag anar att historien skulle växa rejält är om man fick läsa rollfigurernas tankar. Den stegrande konflikten sällskapet emellan samt de olika åsikterna om fenomenen man stöter på i Hell house torde vara avsevärt intressantare i bokform. I filmen löser man detta med hjälp av en hel del dialog men det känns ändå lite rumphugget.

Nåväl som sagt klart godkänd film om ett spökhus

Regi:John Hough

Betyg: 6/10

Hos Sofia dyker det upp en Bridgeblanding av skräckisar från King.