Doctor Sleep (2019 USA)

Jag är riktigt lat denna gång och kopierar min text som jag skrev om boken Doctor Sleep.

”På de amerikanska landsvägarna far ett udda sällskap människor runt i sina husbilar. Gruppen kallar sig själva för The True Knot och är ständigt på jakt efter steam, den substans som människor med psykiska krafter släpper ifrån sig i sitt dödsögonblick. På senare tid har det varit allt svårare att få tag på steam och gruppen börjar bli desperat då man riskerar att dö ut. Hoppet väcks när man får upp spåret på en flicka vid namn Abra. Om The True Knots beräkningar stämmer bör de vara på grön kvist i många år när de väl fångat in flickan. Nu är inte Abra helt försvarslös hon har en hel arsenal med psykiska krafter och har lyckats hålla sig undan The True Knot. Men till slut så blir Abra nödgad att kontakta sin låtsasvän Tonys ”pappa”, Danny Torrance.”

Filmens regissör Flanagan hamnade inför ett knivigt problem vid filmatiseringen. Boken är en uppföljare till Kings roman The Shining som även har filmatiserats av Stanley Kubrick. Problemet är att Kubricks och Kings versioner av berättelsen inte riktigt samstämmer med varandra. Kings bok är naturligtvis baserad på händelserna han beskrev i The Shining. Flanagan löser det hela med att ta med element från både filmen och boken. Resultatet blev minst sagt över förväntan och den här gång övertrumfar filmen boken med råge.

Jag är halvförtjust i Kings Doctor Sleep. De två första tredjedelarna av berättelsen är bra men King tappar bollen rejält i finalen genom kasta in såpopera moment och ett Västgötaklimax av rang. Flanagan har helt skippat det jag tycker är dåligt med boken och utvecklat filmen till en historia som är avsevärt mörkare, mer spännande och desto rysligare än förlagan.

Av en slump blev det att jag såg den s.k directors cut som visade sig vara tre timmar lång och jag satt som fastnaglad framför filmen för det här var en av förra årets bästa skräckisar. Filmen segar aldrig till sig, den är riktigt spännande på sina ställen och skådisarna presterar bra speciellt Rebecca Ferguson i rollen som Rose the Hat, ledaren för The True knot . Kanske möjligtvis kan man störa sig på att Flanagan inte gör några blinkningar till Kubricks The Shining – de är mer att likna långtradare med påslagna helljus. Jag störde mig inte alls på detta utan fann att det gav filmen en extra dimension och band ihop de olika versionerna av berättelsen. Utan snack klart sevärd – åtminstone som directors cut.

Regi: Mike Flanagan

Betyg: 8/10

 

A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987 USA)

Personalen på ungdomspsyk står rådvilla då deras patienter dör som flugor i vad som verkar vara bisarra självmord. De nyanställda Nancy har sina teorier men trist nog är det ingen i sjukhusledningen som lyssnar på hennes svammel om att barnmördaren från Elm street är tillbaka för att göra rent hus med de kvarvarande ungarna på gatan. Turligt nog finner hon en allierad i terapeuten(?) Neil och de två försöker att bekämpa Freddy på två fronter. Dels genom att försöka stoppa honom för gott och dels genom att utbilda ungdomarna att ta kontroll över sina drömmar.

Det är inte svårt att överträffar 2:an i denna filmserie men det betyder inte att filmen som sådan automatiskt blir bra. Dream warriors är underhållande men speciellt ryslig blir aldrig filmen. Effekterna är väl inte alltid de bästa men jag föredrar ända dessa framför halvkackig CGI och skådisarna är väl sisådär. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Heather Langenkamp som spelar Nancy, det klickar helt enkelt inte. Craig Wasson har jag alltid haft svårt för sedan De Palmas fruktansvärda rulle Body double (har inte hämtat mig än från det spektaklet och då är det över 30 år sedan jag såg den sist). Bäst är den alltid stabile John Saxon samt att det var kul att se Patricia Arquette i en tidig roll.

Freddy funkar här mer som en dödlig ståup komiker med halvkassa oneliners som ofta har med sättet han tar sina offer av daga. Det tysta mördarna Myers och Jason tilltalar mig mer helt enkelt. Filmen ÄR stundtals ganska så lökig men man kan inte komma undan med att erkänna att den samtidigt är underhållande, Tids nog betar jag av övriga rullar i serien men för ögonblicket får de nog vänta på sin tur.

Vill man läsa mer utförligt skrev Sofia om den för ett tag sedan.

Regi:  Chuck Russell

Betyg: 5/10

47 meters down: Uncaged (2019 Storbr)

Denna film har inget att göra med den suveräna 47 meters down som kom häromåret mer än att det rör sig om hajar i samkväm med människor. Filmen utspelar sig på Yucatanhalvön där ett gäng tjejer helt spontant bestämmer sig för att dyka och kolla in Mayaruiner som ligger under vatten. Skratt, glädje och HI5 förbyts snabbt mot skrik (en hel del om ni frågar mig), gråt och tandagnisslan när ett ras blockerar vägen ut, syret är på upphällningen och vattnet visar sig hysa en hel hög blinda men ack så aggressiva hajar.

Att 47 meters down: Uncaged inte är något mästerverk kan man ganska snabbt konstatera men en hajfilm är alltid en hajfilm oavsett kvalitet. Skådisarna duger väl för produktionen och det var kul att få se Slys dotter Sistine Rose Stallone i sin första filmroll. Det är lite småspännande men den där hyperventileringen jag brukar få i tv-soffan när jag ser idioter bada i annat vatten än en klorfylld bassäng uteblev. Som duglig underhållning i 90 minuter funkar rullen och jag hade åtminstone inte tråkigt.

Regi: Johannes Roberts

Betyg: 5/10

Hush (2016 USA )

Klart man gillar skräck i alla dess former men en del subgenrer är lite ruggigare än andra t.ex s.k ”home invasion” filmer. Jag vet inte varför men just dessa rullar är lite extra rysliga (kanske för att jag känner att hemmet borde vara en plats fri från monster och mördare?) och jag får ofta lite ont i magen när jag ser filmer i stil med Inside m.fl.

I Hush är det den stackars döva kvinnan Maddie som råkar ut för en tok som har som fritidssysselsättning att mörda folk i deras hem. Han har redan samma kväll mördat Maddies grannar och i farten bestämmer han sig för att även lägga henne till listan av offer. Då Maddie som sagt är döv tror mördaren att det är en lätt match men det är en underskattning.

Hush är en mycket spännande film som har ett alldeles perfekt tempo och speltid. Mike Flanagan står för regin vilket brukar bli lyckat. Maddie spelas av Flanagans fru Kate Siegel en stabil skådis. Hush är inte en film som vunnit några priser på de stora galorna men den lyckas mer än väl med vad den ska göra – nämligen att ge en ryslig stund.

Regi:Mike Flanagan

Betyg: 8/10

 

The Bye Bye Man ( 2017 USA )

Jag hade hört att denna skräckis skulle vara riktigt usel så när den dök upp Netflix kunde jag i sedvanlig ordning inte hålla fingrarna i styr utan var tvungen att kasta bort lite tid som jag kunnat lägga på viktigare saker.

Paret Elliot och Sasha flyttar in i ett hus tillsammans med en kompis. Sasha bjuder in en spiritist som ska rena huset i en ritual men något går fel och man råkar bjuda in något ondskefullt väsen, oklart vad. Demon? Spöke? Hur som helst väsendet som går under namnet The Bye Bye man gör tillvaron sur för de tre inneboende som gör sitt bästa för att lösa mysteriet.

Ok såååå dålig var inte filmen men den var långt ifrån bra. Intrigen är helt ok  men filmen lyfter aldrig riktigt, det känns som att den mest står och stampar på samma ställe. Figuren Bye Bye man är ganska intressant trots det något korkade namnet men man jag känner att man kunnat göra mer av historien. Värre är nog att man lyckats med konststycket att hitta tre makalöst dåliga skådisar i huvudrollerna. De är inte dåliga på ett The Room  vis vilket är synd för då hade filmen åtminstone varit underhållande. De är bara U-S-L-A och inget annat. Detta tillsammans med den något tröga handlingen gör att jag aldrig kommer in i filmen som blir till en intetsägande historia. Största mysteriet är dock hur man lyckades få med både Faye Dunaway och Carrie-Anne Moss i små roller men de tänkte kanske ”pengar som pengar”. Vad vet en enkel själ som jag hur dessa stjärnor resonerar.

Regi: Stacy Title

Betyg: 3/10

The Color out of space (2019 USA)

Jag var beredd med både en och två skämskuddar när jag gick in på biografen för att se Richard Stanleys filmatisering av H.P Lovecrafts novell The Color out of space . Anledningen till detta har flera orsaker, dels hade jag hört att filmen skulle vara lite ….annorlunda, dels fanns den excentriske filmskaparen Richard Stanley bakom kameran och den något obalanserade skådisen Nicholas Cage stod framför kameran. Resultatet skulle kunna bli allt mellan himmel och jord. Lovecraft kan även vara lite svår att filmatisera då han många gånger i sina berättelser låter skräcken vara onämnbar och protagonisten oftast blir galen något som lockar en och annan filmare och skådis att ta i från tårna. Döm om min förvåning när resultatet blev en helt ok b-skräckis.

Familjen Gardner har flyttat ut på landet för att komma undan storstadens jäkt. Barnen trivs väl sisådär ute på vischan men föräldrarna lever livet.  En natt störtar en meteorit på gården. Rymdstenen har med sig något från en annan värld och snart börjar familjemedlemmarna och omgivningen påverkas av stenen.

Novellen hör till mina favoriter i Lovecrafts produktion och Stanley förvaltar berättelsen väl. Det är lite svårt för mig att bedöma om filmen är skräckinjagande och spännande då jag sitter med facit på hand men filmen bär åtminstone på en känsla av obehag och man inser snabbt att familjen Gardners tomtebolycka är ganska så körd. Jag gillade filmens effekter och de tillägg Stanley gjort till novellen funkar relativt bra.

Cage är Cage och han har lite svårt att bestämma sig för hur han ska spela den plågade Nathan Gardner. Ena stunden är han på gränsen till skogstokig för att i nästa scen vara helt normal. Han rollfigur pendlar minst sagt rejält i humöret. Filmen tappar också lite på att vara förlagd i modern tid. Jag tycker berättelsen funkar bättre bland bönder i 20-talets New England. Nu sitter jag och blir mest irriterad på korkade välutbildade människor som är lite väl sega i handling när de väl fattar vad de har att göra med – i novellen smyger sig skräcken på, här brakar det loss på stört.

På det hela är det en helt ok film som duger för stunden men Die Farbe var en bättre adaption av novellen. Jag kan tom sträcka mig så långt att säga att jag ser fram emot fler Lovecraftadaptioner av Stanley, man har åtminstone planerat två filmer till.

Jojjenito var inte lika positiv till dagens film

Regi: Richard Stanley

Betyg: 6/10

Necronomicon ( Frankrike, Japan, USA 1993)

Filmen sätter ribban redan från start när skådisen Jeffrey Combs gör entré utrustad med löshaka i rollen som författaren H.P Lovecraft. Lovecraft har fått nys om att ett bibliotek som drivs av en sekt har ett exemplar av den mytomspunna boken Necronomicon. Det är nödvändigt att författaren lägger vantarna på boken då universums öde står på spel. Inne i biblioteket lyckas Lovecraft få tag på boken och börjar anteckna febrilt. I denna filmversion verkar Necronomicon innehålla olika berättelser och filmen består av tre olika historier ur boken.

Filmen är producerad av Brian Yuzna som även regisserat ett av segmenten. När det rör filmer av denna regissör har jag lärt mig att hans motsvarighet i Sverige skulle kunna vara Ragnar Frisk eller varför inte Mats Helge Olsson. Dessa herrar verkar ha gemensamt att huvudsaken är att man får göra film resultatet kommer i andra hand.

Necronomicon innehåller så mycket sanslösheter och knepigheter att jag inte ids rada upp dem. Bästa sättet att ta till sig filmen är nog att bara följa med på turen utan att tänka för mycket – gör man det sistnämnda lär man bli en anings förvirrad. Filmens styrka ligger i att det märks att det är ett sällskap som gillar att göra film. Trots tentakler, avslitna ansikten och smältande kroppar känns filmen lite uppsluppen. Speciellt rysligt blir det aldrig men å andra sidan aldrig tråkigt men det är sällan filmer som går efter rättesnöret hellre än bra blir just detta. Skådespeleriet är obefintligt men det var åtminstone kul att få se David Warner dyka upp i en roll som galen vetenskapsman.

Om humöret är det rätta så har man 90 sanslösa men lättsmälta minuter framför sig.

Regi:Brian Yuzna m.fl

Betyg: 4/10

A Nightmare on Elm street 2 Freddys revenge (1985 USA)

Klart att A Nightmare on Elm street. fick flera uppföljare först ut var Freddys revenge. Huset på Elm street har stått tomt i flera år då det av förståeliga skäl dras med dåligt rykte. Det hindrar inte pappan i familjen Walsh att köpa huset när han får det för en billig slant. Knappt inflyttad börjar tonårssonen Jesse få mardrömmar, naturligtvis är det Freddy som är i farten och han försöker nu ta Jesse i besittning. Det enda som står i vägen för att Freddys ska lyckas är Jesses klasskompis Lisa. Kan hennes kärlek till Jesse räcka för att omkullkasta Freddys sinistra planer?

Redan här vill jag stoppa till ett slag då jag känner att vi måste tala om rollfiguren Lisa Webber som spelas av skådisen Kim Myers. För det första är hon distraherande lik en ung Meryl Streep och ett tag tänkte jag att det kanske var Streeps dotter som spelade Lisa (det är det inte). För det andra har hon begåvats med en hel del repliker som med råge passerar gränsen för vad som kan kallas för pekoralt. Hennes skådespelarinsats kan om jag vill vara snäll i bästa fall kallas för roande men hon är å andra sidan i gott sällskap.

A Nightmare on Elm street 2 är en märklig skapelse. Den dras med märkliga händelser som t.ex en exploderande kanariefågel, föräldrar som är riktigt knepiga, kriminella lärare och filmen bär på en homosexuell underton som inte går att ta minste på allt från killrumpor, bögbarer till att det verkar som att det klickar mer mellan Jesse och hans manliga skolkompis Kim än mellan filmens tänkta kärlekspar.

Nu kanske jag låter negativ men resultatet blev lite tvärtom. Precis som i fallet med Kickboxer häromveckan var detta en grymt underhållande film i all sin kackighet och om man är på rätt humör är filmen värd en till.

Regi: Jack Sholder

Betyg: 4/10

Sofa går igenom alla Elm street filmerna på sin blogg – väl värt en titt.

Wounds (2019 USA)

Den här Netflix skräckisen började riktigt bra: Efter ett slagsmål hittar bartendern Will en mobil.  Will låser upp mobilen och får på köpet en hel del oroande och obehagliga bilder och meddelanden. Ganska snart börjar det hända hemskheter i hans omgivning och Will kan snart inte längre skilja mellan dröm och verklighet.

Ja Wounds börjar som sagt bra men en halvtimme in i filmen tappar regissören Babak Anvari som tidigare gjort den hyllade Under the shadow bollen totalt. När det rör skräckfilmer är jag oftast förlåtande och accepterar en hel del saker som inte skulle funka i andra filmgenrer men här beter sig Will alldeles för ologiskt för att jag ska kunna köpa det. T.ex om det ploppar upp bilder och filmer på mordoffer på en okänd mobil i min ägo väntar jag inte med att kontakta polisen en dag eller två. Vidare är historien är alldeles för rörig och efter sista scenen har jag inte blivit speciellt klok på filmens story. Jag kan möjligtvis ha en aning vad det rör sig om men resultatet blir då ett enda ”jaha så kan kan det gå”. Ett stort problem är att jag bryr mig inte ett dyft om Wills öde då han är för osympatisk och bara irriterar mig. Enda ljusglimten i denna soppa är väl möjligtvis skådisen Zazie Beetz som spelar Wills ex. Skitfilm där mitt enda tips är att den bör undvikas.

Regi: Babak Anvari

Betyg: 2/10

Black Sabbath (1963 Italien)

Black sabbath eller I tre volti della paura som den heter i original är en italiensk antologiskräckis regisserad av Mario Bava. Filmen består av tre berättelser som inte är speciellt rysliga men de har atmosfär så det stänker om det.

Första storyn handlar om en kvinna som får hotfulla telefonsamtal och är helt ok men det är inget man inte sett tidigare. Berättelse nummer två har självaste Boris Karloff (iofs dubbad på italienska men ändå) i huvudrollen och är en stämningsfull om än teatral historia om vampyrer. Den sista historien är den som är rysligast men den faller en hel på att man använt en skyltdocka (?) i stället för en skådis i rollen som hämndlystet spöke.

Som ni märker är kanske inte Black sabbath något att hetsa upp sig för om man vill bli skrämd men ytlig som jag är gillade jag kombon av snygga 60-tals brudar, härliga färger och en ganska så maffig scenografi.

Regi: Mario Bava

Betyg: 5/10

Apostle (2018 Storbr)

Regissören Gareth Evans är nog mest känd för sina The raid filmer, han har även gjort det bästa segmentet i den starka skräckantologin V/H/S 2. Dagens rulle Apostle är en knepig film som jag inte riktigt får grepp om.

Den plågade f.d predikanten Thomas tar sig an ett uppdrag som verkar dödsdömt redan från start.  Han ska infiltrera en sekt som isolerat sig på en ö. De har kidnappat hans syster Jennifer och kräver nu en lösensumma för att släppa henne. Nu vet inte Thomas om systern lever och vill inte betala stålar för ett lik så han måste först lokalisera systern innan det blir tal om någon lösensumma. Klart att det skiter sig på stört. Sektledaren Malcolm har alerta spioner och han inser att en infiltratör i sina led.Det är inte längre en fråga om Thomas blir upptäckt utan när.

Detta är en film som blir allt märkligare ju längre speltiden går. Till en början är det en thriller som är riktigt rafflande och filmen håller spänningen vid liv ända tlll finalen.  Det som gör att jag börjar undra över Evans tankevärld är dels att filmen vid några tillfällen exploderar i scener som skulle få en fantast av Saw filmerna att hoppa högt av glädje. Det är rejält slafsigt. Vidare vandrar berättelsen sin egen lilla väg och blir till slut något som troligen kan beskrivas som en korsning mellan skräck och fantasy. Det är ingen mysfilm då miljön är både grå och skitig och en känsla av hopplöshet hänger över hela historien. Vår hjälte skänker inte heller mycket hopp. Han spelas av Dan Stevens och om jobbet var att spela sliten sköter han detta med bravur. Thomas ser så tärd ut att jag bekymrar mig över att han ska trilla ihop när som helst.

Bortsett från de sista tio minuterna som mest påminner om en final skriven av Stephen King i sina sämsta stunder lyckas Evans att hålla ihop sin historia väl trots alla märkliga utflykter. Vad man än tycker om rullen så ska den åtminstone ha credit för att den vågar ta ut svängarna ganska rejält och jag hade åtminstone inte en susning vilken väg berättelsen skulle ta. Filmen rekommenderas men med brasklappen att det kanske inte riktigt är en fredagsmysfilm.

 

Regi: Gareth Evans

Betyg: 7/10

 

 

Joe Hill: Full trottle

Författaren Joe Hill hävdar att han hitintills inte lyckats att skriva en berättelse med lyckligt slut. Efter att ha läst hans senaste novellsamling bestående av 13 noveller som rör det mesta från världens undergång till zombies och sjöodjur och ett och annat däremellan är jag nödgad att hålla med. Hill läser man inte om man vill ha mysigt. Till skillnad mot sin far Stephen King skapar aldrig Hill den där känslan av trevnad som man många gånger kan finna hos King. Hills berättelser består ofta av människor som är mer eller mindre osympatiska och miljöerna har en skitig och ruffig känsla över sig. Ett par av berättelserna b.la By the Silver Water of Lake Champlain och All I Care About is You är Hill lite mjukare i tonen men att de slutar trevligt kan man ta och fetglömma.

Novellsamlingen är stabil det är ingen novell som är dålig å andra sidan är det inte heller någon berättelse som sticker ut speciellt mycket. Det är en angenäm läsning och än en gång visar Hill att han är en bättre författare än sin far. En anledning till detta kan vara att Hill inte spottar ur sig romaner och noveller. Iom Full throttle har han i stort sett publicerat alla noveller han skrivit och kanske kommer det en ny roman nästa år. I fallet King brukar det vara reklam för hans nästa bok i samband med släppet av hans senaste roman. Nu behöver inte saktfärdighet vara ett tecken på ett bra författarskap men känslan att Hill tänker ett par extra varv innan han släpper ifrån sig något finns där.

Två av novellerna har Hill skrivit tillsammans med King och Hill beskriver i förordet att skriva tillsammans med sin far var som att åka en berg och dalbana mao pappan höll ett högt tempo. De två novellerna är Throttle och In the tall grass. Den senare torde vara mest känd då det dök upp en relativt usel film baserad på novellen som är överlägsen filmen i både kvalitet´och främst ryslighet vid en jämförelse.

Mitt omdöme blir att jag haft nöjet att få läsa en stabil novellsamling som håller måttet nästa läsprojekt i väntan på Hills nästa bok blir pappans senaste bok The Institute.

Satanic panic (2019 USA)

Pizzabudet Samantha gör sin första dag på jobbet och då filmen utspelar sig i kapitalismens hemland har hon en usel lön och hoppas kunna tjäna in stålar på allmosor dricks. Det går inte så värst bra och när hon levererar de sista pizzorna till ett hem som ligger i rikemanskvarteren och blir än en gång utan dricks tappar Samantha humöret och går in i huset för att tjata till sig en extra slant. Trist nog för Samantha så traskar hon rätt in i en djävulsmässa, turligt nog för satanisterna blir hon den där extra lilla ingrediensen som saknas för kvällens begivenheter då hon är oskuld.

Att blanda skräck och komedi kan vara vanskligt risken att det slår över för mycket åt ena eller andra hållet är stor. I fallet med Satanic panic lyckas man bra men samtidigt är filmen lite av en förlorad chans. Skämtet är filmens handling med satanister som jagar ett pizzabud i förorten. Det är en skruvad story där regissören Chelsea Stardust har högt i tak – samtidigt kan jag känna att med en lite bättre manusförfattare hade man nog kunnat åstadkomma en vassare dialog som tillsammans med den något skruvade storyn hade blivit en rejäl rökare. Om man har i åtanke att det är regissörens första långfilm är den trots allt mer än godkänd. Satanic panic är långt ifrån en trist historia det är full fart från start till mål och jag satt och smålog rullen igenom men samtidigt gnagde det i bakhuvudet att detta hade kunnat bli än bättre.

Bortsett från  Rebecca Romijn som spelar satanisternas ledare var det okända namn i rollistan men de söter sitt jobb med hedern i behåll, speciellt då Hayley Griffith i huvudrollen som Samantha. De som gillar s.k gore får sitt lystmäte tillfredsställt då folk trillar av pinn till höger och vänster ute i förorten på de mest gruvliga vis och effekterna är klart godkända och slafsiga. Jag gillade även användandet av magi i filmen där den var mer ett redskap än Harry Potter effekter. Filmen lyckas även av och till med att bli lite småspännande – men bara lite. Kanske är jag för generös med mitt betyg men satanister i röda kappor är i det närmaste oemotståndliga.

Regi:Chelsea Stardust

Betyg: 7/10

Sofias val har jag inte sett men den ligger på min långa att se lista.

Då var skräckfilmsveckan över för det här året. Tackar Sofia för samarbetet och hoppas ni läsare fått ett tips eller två.

Ticks (1993 USA)

Det är märkligt men så fort man nämner naturen för folk börjar de dregla av upphetsning. Jag kan inte för mitt liv begripa varför man ska göra sig omaket att ta sig till ett ställe utan moderna bekvämligheter och till på köpet samsas med ormar, äckliga insekter och fästingar. I dagens film har denna villfarelse att naturen är något trevligt drabbat ett par socialarbetare då de släpar ut en handfull stackars ungdomar i detta gröna helvete för att de ska ”finna sig själva”. Socialarbetarna kunde inte ha valt en sämre plats då lokala marijuanaodlare har släppt ut steroider i naturen. Kemikalierna har påverkat fästingarna som nu växt sig till tefatsstorlek.

Man får ta Ticks för vad den är – en underhållande rulle vare sig mer eller mindre. Framförallt är effekterna är riktigt bra och av och satt jag och vred på mig när de äckliga fästingarna sög sig fast vid folk i parti och minut. Spännande blev det inte men filmen dras med ett äckelrys och är en ganska så kladdig historia, sett ur den synvinkeln är det en relativt effektiv skräckis.

Bortsett från Seth Green i en mycket tidig roll dök det inte upp några kända namn i rollistan. Däremot är rollfiguren och tillika filmens skurk som går under namnet Sir en sanslös kreation som med sin något bisarra uppenbarelse verkligen gör filmen sevärd. Sir spelas av skådisen Barry Lynch som b.la varit med i The Call of Cthulhu troligen var hans roll mer low key i den filmen för jag kan inte minnas honom överhuvudtaget.

Gillar man filmer som är lite over-the top, äckliga insekter och naturskräck är Ticks ett ganska så gott val och även ett bevis på att 90-talet inte är helt hopplöst när det rör sig om skräck.

Regi: Tony Randel

Betyg: 7/10

Sofia satsar på lite mer mysrys idag.