The Third day (2020 Storbr)

Den före detta socialarbetaren, numera blomsterhandlaren, Sam besöker platsen för sin sons död på hans årsdag. I närheten av platsen förhindrar han en ung tjej från att ta självmord. Tjejen bor på ön Osea som bara kan nås landvägen när det är ebb och Sam kör henne dit. Byborna på ön är lite märkliga och de förbereder den årliga sommarfesten. Sam behöver verkligen återvända hem till sin familj men slumpen och andra saker gör att han blir kvar på ön som påverkar honom på ett märkligt vis.

The Third day är en tv-serie på sex delar men berättelsen består av två akter, Summer som jag beskrev ovan och Winter som är en historia om en annan person som kommer till ön. Det är inte två fristående berättelser om Osea utan de två historierna har definitivt med varandra att göra.

Summer var helt ok och hade ett par tvistar och jag hade inte en susning vilken väg berättelsen skulle ta.  Av och till blev det faktiskt lite segdraget då Sam springer hit och dit på den lilla ön och får ett och annat mindre sammanbrott. Serien som helhet växer dock rejält efter att man sett Winter som är avsevärt mer fartfylld och spännande.

Storyn är lite gåtfull och allt är inte klargjort när den slutar något som inte störde mig alls. Som tittare får man själv välja om det rör sig om övernaturliga saker eller bara lite lantlig vidskepelse. Skådisarna är överlag bra och kvartetten Jude Law, Emily Watson, Paddy Considine samt Naomie Harris funkar riktigt bra. Senast jag såg Jude Law var det som elegant påve här är han avsevärt mer luggsliten, en rejäl kontrast. Miljöerna gör sitt och jag hade inte haft något emot att semestra på Osea men hade nog betackat mig för festivalen.

Betyg: 7/10

Polaroid (2019 USA)

Bird jobbar i en antikaffär och får en dag en polaroidkamera i present av sin kollega. Då fotografering är Birds stora intresse blir hon glad och testar kameran på kollegan. Det hon inte vet är att kameran bär på en förbannelse och de som fotas går en gruvlig död till mötes. Då Bird på en fest tagit ett gruppfoto gäller det att som vanligt lösa mysteriet innan förbannelsen hinner i kapp dem.

Jag hade hört att denna rulle skulle vara dålig men då jag är förtjust i genren tänkte jag att kritikerna nog var lite småsura när filmen gick upp på biograferna. Denna gång ger jag kritikerna rätt och jag hade fetfel för detta var verkligen inte bra.

Det jag kan ge filmen är själva förbannelsen med kameran som var ganska så genomtänkt. Att se Mitch Pileggi (X-files) och Grace Zabriskie(Twin peaks)  i små biroller var inte fy skam men det är det enda trevliga jag har att säga om filmen.

De totalt ointressanta rollfigurerna famlar bokstavligen i mörker. Råder det elransonering?  Folk i denna film är omåttligt förtjusta i att traska in i nedsläckta rum eller hus och funktionen lysknapp verkar inte finnas i deras medvetanden. Skådisarna är inte dåliga bara totalt helt okarismatiska och traskar igenom denna trista historia från A till B och hur det går för rollfigurerna bryr jag mig inte ett skvatt om.

De flesta filmer man ser, både bra och dåliga, har någon form av energi man kan åtminstone förstå att man ville göra en film. Polaroid känns helt död på sådana känslor någon ville göra en film, vad för sorts film spelade inte så stor roll, och fick uppenbarligen göra detta.

Regi:Lars Klevberg

Betyg: 2/10

The Silence (2019 Kanada)

När några stackars grottforskare råkar öppna ingången till en grotta släpper man ut hiskliga varelser i det fria. Stora som havstrutar med en kombination av massa tänder och en förökningstakt likt kackerlackor är vår civilisation snart ett minne blott. Att varelserna inte kan se är inte till mycket hjälp då de har en ypperlig hörsel. Filmen handlar om en familjs försök att fly till säkerheten.

Hallå ! säger kanske någon är det inte A Quiet place som Filmitch beskriver? Visst skulle det kunna vara det men som sagt filmen heter The Silence och ramhandlingen är en karbonkopia av tidigare nämnda film. Varför det blivit så vet jag inte men det är inte ovanligt att filmer med liknande handling skvalpar runt i Hollywood, i början av 90-talet kom det två filmer om Robin Hood men det var fyra stycken som planerades om jag inte missminner mig. Slump eller kopiering?

The Silence är i alla fall helt ok som film. Lite småspännande, rappt berättad och familjen är ganska smart i sitt agerande för att nå en säker plats. Att favoriten Stanley Tucci spelar rollen som familjefadern skadar inte men även Miranda Otto och Kiernan Shipka drar sitt strå till stacken för att höja filmen ett snäpp. Jag gillade även filmens mänskliga antagonister som visade sig vara oväntat obehagliga.

Jag får intrycket av att filmen är gjord lite med vänsterhanden men på det stora är det helt ok underhållning för stunden. Speltiden är utmärkt på en och halv timme vilket inte lämnar utrymme för dötid och berättelsen rullar på i fin fart. Duger fint en fredagskväll.

Regi:  John R. Leonetti

Betyg: 5/10

Countdown (2019 USA)

Den nyexade sjuksköterskan Quinn laddar ned en app som heter Countdown. Appen säger sig förutspå när en människa ska dö vilket visualiseras av en klocka som räknar ned tiden till slutdatumet. Quinns app visar att hon har två dagar kvar att leva av naturliga skäl känner hon sig olustig över appen och försöker avinstallera den vilket inte går. I samband med detta drabbas hon av märkliga syner och verkar vara förföljd av något.

Jag sticker inte under stol med att jag är förtjust i popcornrysare och gärna från produktionsbolaget Blumhouse productions. Filmerna är kanske inte så värst spännande eller extraordinära men jag tycker de ofta är trivsamma. Countdown hörde trist nog inte till de bättre filmerna i denna subgenre. Filmen har med det mesta jag suktar efter när det rör en film av detta slag: En familjetragedi i bagaget, den besvärliga släktingen/kompisen, en oväntad bekantskap och naturligtvis den ockulta experten. Rubbet är med, man har pepprat med jump-scares så kidsen ska skrika och få en ursäkt att krama om sin dejt men trots detta känns rullen lite trött.

Det kan bero på Elizabeth Lail som spelar Quinn är så jädrans präktig att jag är övertygad om att hon fiser fjärilar eller möjligtvis att hennes syster är odräglig eller  att prästen de vänder sig till för att häva förbannelsen är jobbigt påklistrat knepig. Jag vet inte men något är det troligen alla ovan nämnda saker. Det blir i vart fall en fyra i betyg men den är svag.

Regi: Justin Dec

betyg: 4/10

The Possession of Hannah Grace (2018 USA)

The Possession of Hannah Grace heter dagens film men käre söte gud vilken film i ordningen är detta som har namnet The Possession of ….sätt i valfritt egennamn. Har man ingen som helt fantasi längre när det gäller att sätta namn på filmer nu för tiden? Nåväl filmen gled upp på Netflix härom månaden och är inte så pjåkig trots det fantasilösa namnet.

Megan har jobbat som polis men efter ett misslyckat gripande med dödlig utgång fick hon ett nervsammanbrott och förlorade jobbet i samband med att hon började missbruka allehanda substanser. En AA-sponsor har ordnat ett nytt jobb åt henne nämligen nattskiftet på bårhuset där arbetsuppgiften är att ta emot de lik som kommer in under nattens gång och dokumentera dessa med hjälp av fingeravtryck och fotografering. Klart att det är småruggigt att jobba på bårhuset som ligger i sjukhusets källare men Megan klarar det relativt väl. Så en natt får hon ta emot ett lik som är både bränt och knivskuret. Dokumentationen går inte vidare bra då kameran och skannern slutar arbeta och snart blir det värre. Är det Megan som upplever ett nytt sammanbrott eller är det något fuffens på gång med den döde?

Finfin fredagsskräckis detta. Helt ok (för mig) okända skådisar men dottern blev glad då Shay Mitchell som spelar Megan tydligen var med i tv-serien Pretty Little Liars  (som jag inte sett). Miljön är ryslig så det förslår, spöket räligt med knyckiga rörelser och det är alldeles lagom med jumpscares. Filmen funkar nästan hela speltiden ut men när det är en kvart kvar verkar man ha tröttnat på historien och där det kunde vara lite utdragen spänning rappar man på rejält. Både jag och dottern konstaterade att det gick undan med fart i slutet. Det gjorde att en ganska så mysryslig historia tappade en del. Lite synd men för en fredagskväll duger filmen.

Regi: Diederik Van Rooijen

Betyg: 5/10

Funhouse (2019 Sverige/Kanada)

En svensk skräckis som inte rekommenderas av klanen Wahlgren kan det vara något? Funhouse är inte en helsvensk produktion. Vad jag förstått  är det svenska stålar inblandade men språket är engelska och som svensk krydda har man kastat  in en av sönerna Skarsgård i en roll. Resultatet? Vi kommer till det.

Åtta stycken realitystjärnor på dekis får ett lukrativt erbjudande. De ska vara med i en Big brother liknande tävling och priset är 5 miljoner dollar. Väl inne i huset verkar allt till en början vara som vanligt men när det är dags för utröstning blir tävlingen aningens annorlunda då den som får lämna huset mister avsevärt mer än en chans till massa dollars. Den krympande deltagarskaran för en kamp mot klockan för att komma ut ur huset med livet i behåll något som verkar stört omöjligt. Samtidigt sänds spektaklet över nätet och myndigheterna gör vad de kan för att spåra sändningen.

Funhouse bryter inte direkt ny mark. Konceptet har gjorts otaliga gången tidigare men jag gillar grundidén med en krympande skara främlingar som måste klara sig ur en massa omöjliga situationer för att klara livhanken. Filmen var oväntat slafsig och en hel del av det som deltagarna utsätts för är ganska påhittigt.

Det som Funhouse tyvärr dras med är att filmen är för lång och skådisarna är riktigt usla (Valter Skarsgård inkluderad) om det beror på manus eller regi eller att man hittat ensemblen på secondhand låter jag vara osagt men stundtals är det så illa spelat att det är en befrielse när de inblandade tas av daga. Kanske inte riktigt vad filmens producenter tänkt sig. Kortare film med bättre skådisar och att man skippat den larviga obligatoriska tvisten i slutet så hade jag nog kunnat jacka upp betyget ett par hack.

Regi:  Jason William Lee

Betyg: 3/10

Gretel and Hansel (2020 Kanada)

När deras mor en natt blir galen måste de två syskonen Hansel och Gretel fly hemmet. Efter lite otrevligheter stöter de på ett hus i skogen där en gammal kvinna bor. Holda som kvinnan heter bjuder barnen att stanna i huset och i utbyte mot arbete får de mat och husrum. Hansel stortrivs men Gretel anar att det både ligger hundar begravda och även en och annan uggla i mossen.

Det är väl inte så mycket att orda om när det rör handlingen i denna film. Det är som namnet antyder en filmatisering av sagan om Hans och Greta. Det är inget Disney gulli-gull eller någon film man sätter sig ned och kollar på med barnen, filmen hamnar mer i fantasyskräck facket. Det är stämningsfullt och suggestiv musik. Inget fel på miljöerna och man har ändrat lite på historien så att den inte är alltför välbekant. Vidare är skådisarna dugliga så egentligen borde resultatet bli ganska så bra. Trist nog så är filmen ganska så tråkig. Storyn kommer liksom aldrig igång och när eftertexter rullar är min enda tanke typ: ”Jaha – så kan man sätta sprätt på en slant om man vill”

Regi:  Oz Perkins

Betyg: 3/10

 

#Alive (2020 Sydkorea)

När Oh Joon-woo vaknar upp ensam hemma i familjens lägenhet slackar han runt, spelar lite dataspel, är ute på nätet men struntar i att gå och handla mat som hans mamma bett honom att göra. Det sistnämnda var lite dumt då en smitta som gör folk till zombies isolerar honom i lägenheten med ett mer eller mindre tomt kylskåp.

#Alive påminner en hel del om den franska rullen The Night eats the world som jag skrev om häromåret. Båda filmerna har samma premisser men den franska rullen var lite mer filosofiskt lagd om människans ensamhet, #Alive är avsevärt rappare.

Filmen flyter på bra i 90 minuter men det är väl inte direkt något nytt vi får se mer än att zombierna här är lite smartare än vad de brukar vara. De kan öppna dörrar och är påhittigare än vad man brukar vara van vid när det rör dessa monster. Av och till blir filmen lite småspännande och koreanerna är ruggigt bra på att sminka räliga zombies vilket man har sett i både Kingdom och Busan filmerna.

Det finns inte så mycket mer att tillägga om filmen. Gillar man zombies tycker man troligtvis att #Alive duger vare sig mer eller mindre men är det inte dags låta lite andra filmmonster få ta plats ? Vad är det för fel på varulvar och jätteinsekter?

Regi: Il Cho

Betyg: 5/10

Nick Cutter: The Troop

Har Filmitch blivit galen ? ett inlägg på en lördag! Nej jag har för en tid framåt bestämt mig att vika lördagarna åt det som inte riktigt får plats i bloggen nämligen tv-serier, böcker och serier. En tid framåt blir det mao ett inlägg av ovanstående var lördag.

En grupp scouter ska tillbringa helgen på en ö. Tanken är att de ska syssla med sådant som scouter sysslar med. Vara i naturen, knyta knutar och identifiera olika växter och djur. Jag tror åtminstone att det är vad scouter sysslar med. Det blir inte så mycket av den varan då en man stapplar in i lägret första natten. Att han är sjuk begriper de alla men vad det är för sorts smitta han bär på kan de aldrig ana. Det hela utvecklar sig till att bli en av de slafsigaste böcker jag någonsin läst och hur James Wan som köpt filmrättigheterna ska lyckas med att filmatisera denna historia kommer bli intressant.

The Troop är inte för de vämmelmagade. Eli Roths film Cabin fever är en ”walk in the park” i en jämförelse mot vad dessa stackars ungdomar får utstå under sin friluftshelg. Då det är barn och även till viss mån djur som drabbas i Cutters berättelse lär det säkerligen avskräcka än fler eventuella läsare. Empatilösa typer (som jag) får däremot en historia som, efter en liten trög start trots att de sjuke mannen gör entree på ön redan i de första kapitlen, utvecklas till en synnerligen äcklig och spännande historia där man ganska snabbt inser att det kan sluta hur som helst. En fördel är att författaren ganska snabbt spoilar vad det rör sig om för smitta vilket gör att spänningen ökar markant då jag som läsare sitter på mer information än bokens huvudpersoner.

Om det är något jag skulle invända emot är det att författaren av och till gottar sig lite väl mycket i äckligheterna. Jag vet att det kanske låter märkligt men att viga tiotalet sidor till att beskriva hur någon sysslar med att skära upp sig själv (varför? läs boken)  blir lite trist i längden. Cutter har också låtit sig inspireras av Stephen King då han alltför ofta använder sig av greppet att stanna upp handlingen för att berättaren ska minnas något. I stil med ”när Max såg den sjuke mannen tänkte han på clownen bla bla bla”. Jag erkänner villigt att jag numera hoppar sådana här slentrianmässigt skrivna parter. Det tillför ingenting för mig.

Sammanfattningsvis är The Troop en spännande bok men kanske i äckligaste laget för en del läsare. Jag är däremot nöjd speciellt då man för en gångs skull höll vad man lovade i reklamen på bokomslaget. 

Robin Redbreast (1970 Storbr)

Fråga mig inte hur det kom sig att jag hamnade framför den här rullen – hur som helst så finns den att se på Youtube och tydligen räknas den som en klassiker i genren folkhorror.

Det är en tv-film som gjordes av BBC och sändes på -70 talet bara det hintar om en viss kvalitet och visst har filmen sina förtjänster. Nora har köpt en stuga på landet tillsammans med sin fiancee. Knappt är köpet klart innan förhållandet tar slut men Nora beslutar sig för att behålla huset och flyttar dit för att ta en paus från storstadslivet. Redan här vet man att det kommer gå illa som jag tidigare nämnt så bådar det aldrig gott att fly från storstaden för det hiskliga livet på landet.

Huset behöver fixas till lite men det akuta problemet är skadedjur och av de något märkliga byborna får Nora rådet att anställa byns egen skadedjursbekämpare Edward men alla bybor kallar honom av någon märklig anledning för Robin. Han är en lite märklig typ som b.la tränar karate i kalsongerna ute i skogen. Det går som det går, Nora och Robin hamnar i säng med en graviditet som resultat och där tar berättelsen en obehaglig vändning.

Robin Redbreast främsta förtjänst är storyn som jag gillade. Utförandet känns lite väl mycket tv-teater för min del och byborna är kanske lite väl knepiga för att jag ska köpa att Nora stannar så länge hon gör. Max en vecka hade jag pallat bland maniska yxhuggare, halvnakna karateutövare och knepiga professorer. Berättelsen skrider fram men blir aldrig tråkig bara lite stel men gillar man folkhorror kan den kanske ge något.

Regi: James MacTaggart

Betyg: 5/10

Freaky (2020 USA)

Risken att detta blir årets sista film på bio är stor, kanske finns det en möjlighet att jag kollar in en film till på måndag om jag inte är för trött men det får framtiden utvisa. Filmen som lockade mig till en tom biografsalong var Christopher Landons senaste rulle Freaky. Att det var Landon som stod bakom kameran var nog främsta anledningen till titten då jag gillat hans tidigare filmer Happy death day och den än bättre uppföljaren.

I Freaky korsas den försynta och något mobbade tonåringen Millies vägar med seriemördaren The Butcher. Resultatet av deras möte blir inte ond bröd död utan ett kroppsbyte. Anledningen till detta är att The Butcher har en aztekisk offerkniv som utan hans vetskap har förmågan att växla kroppar. Nu är alltså Millie fast i en efterlyst mördares kropp och The Butcher kan leva ut sina mordiska lustar i high-school miljö. Värre är att Millie har bara 24 timmar på sig att bryta förbannelsen annars blir den permanent.

För att en film av detta slag ska funka måste skådisarna verkligen vara bra vilket inte är fallet i Freaky. Vince Vaughn spelar sin seriemördare bra och Kathryn Newton funkar finfint när hon är Millie. Filmens första halvtimme är riktigt bra och Landons balans mellan skräck och skratt sitter som smäck. Efter att de två bytt kroppar visar sig dock skådisarnas brister snabbt och vi blir sittandes med två aktörer som gör sitt bästa men inte övertygar ett dugg. Millie som seriemördare glor argsint under lugg och morrar, Vaughn gör mest en parodi på en tonårstjej. Det är inte skämskuddenivå men speciellt bra är det inte.

Turligt nog är filmen trots allt ganska så rolig och The Butcher är en uppfinningsrik mördare som använder sig b.la av sågmaskiner, vinflaskor och toalock i sina mord. Det var även extra roligt att få se Alan Ruck i en liten roll som sadistisk träslöjdslärare även om man där fick en påminnelse om att åren går. Freaky blir en lättsam bagatell som troligen hade varit bättre om man hittat skådisar som funkat i de omvända rollerna.

Regi:  Christopher Landon

Betyg: 5/10

Yummy (2019 Belgien)

Belgisk skräckkomedi? Nåväl belgarna har gjort relativt godkända rullar inom genren tidigare med rullar som Cub och LinkeroeverI Yummy åker Alison som av naturen utrustats med enorma bröst till en plastikkirurgi klinik tillsammans med sin mamma och pojkvän. Den sistnämnde som motvilligt stöd då Alison ska göra en bröstreduktion, den förstnämnda för att putsa bort lite rynkor. Kliniken ligger i någon öststat och har valts efter pris och man får vad man betalar för. Det är ett sunkigt ställe där man verkar jobba efter löpandebandprincipen. Att man på kliniken sysslar med andra saker i komplexets källare blir pojkvännen snart varse då han råkar öppna fel dörr och snart får alla fly för sina liv från massa halvsnabba zombies.

Min känsla är att filmen är gjord lite på en höft men att man trots allt satsat en del på projektet. För mig var skådisarna okända men om man kollar in deras trackrecord på Imbd drar jag slutsatsen att de är ganska så kända i hemlandet.

Man har valt att satsa på blod, gore och sanslösa scener istället för smart dialog men några gånger skrockade jag trots allt till. Speciellt spännande blev det aldrig men vill man se förfrusna penisar, fettsprängning och försök att klättra med hjälp av tarmar kanske filmen kan roa. Själv hamnar jag på ett mjae eller med lite god vilja underhållning för stunden.Jag anar att Yummy är en film där skådisarna har roligare än publiken.

Regi: Lars Damoiseaux

Betyg: 4/10

Lake Mungo (2008 Australien)

Tragedin slår till precis innan jul och den 16-åriga Alice drunknar under en familjeutflykt. Familjen är förkrossad men sorgen förvärras då det verkar som att hon går igen. Det hörs ljud från Alice rum, på fotografier kan en skuggfigur skönjas och när familjen sätter upp en videokamera ser man tydligt en gestalt som rör sig i hemmet. Av förklarliga skäl blir det svårt att släppa Alice död och man börjar luska i flickans sista månader i livet. Till slut leder spåren till Lake Mungo, ett naturreservat som Alice besökte några månader innan sin död.

Lake Mungo är inte en skräckis i traditionell mening. Visst har den sina rysliga stunder och filmen innehåller en jump-scare av guds nåde, jag lyfte ett par centimeter i soffan när den slog till. Filmen handlar mer om sorg och hur man bearbetar denna, spökerierna blir en extra krydda i anrättningen så att säga. Risken att det skulle bli en trist rulle är överhängande men då filmen hela tiden tar nya vändningar blir det aldrig tråkigt och jag undrar hela tiden över vad som kommer härnäst.

Filmen är gjord som en dokumentär i stil med The Poughkeepsie Tapes  och Savageland och består likt dessa filmer av intervjuer och videoupptagningar. Ett grepp som kanske inte passar alla men jag är förtjust i denna subgenre inom skräckfilmens värld. Lake Mungo är värd en titt även om den inte är värst skrämmande. En lite sorgsen och vemodig skräckis. Ett tips om man ser filmen är att inte stänga av vid eftertexterna då man får se ett och annat man tidigare missat i filmen.

Regi: Joel Anderson

Betyg: 7/10

En film jag inte har sett vare sig i nyinspelning eller i original. Vilken?

Så var skräckfilmsveckan över på denna gång men klart är att det kommer dyka upp en och annan skräckis på bloggen under normala veckor. Ja kanske tom redan nästa vecka – Belgiska zombies.

Tackar även Sofia för ett gott samarbete!

 

Shivers (Kanada 1975)

Ett lyxigt lägenhetskomplex drabbas av en illasinnad parasit. När den väl fått fäste på sin värd drabbas blir dessa helt hämningslösa då parasiten kort och gott gör folk kåta. Snart är bostadshuset fullt av pilska lägenhetsinnehavare som rasar runt i sköna sjuttiotalskläder som raskt rivs av för att blotta fula 70-tals underkläder (samt en hel del bröst då filmen är gjord på 70 talet där BH verkade vara ett okänt koncept). Den enda som verkar kunna hejda smittan bostadshusets är doktor men istället för att ringa polisen eller smittskyddet väntar han träget på sin kollega som tillbringar halva filmen i en bil på väg till hyreshuset.

Det där med hämningslösheten får man nog ta med en nypa salt. Stöter en smittad man eller kvinna på ett tilltänkt offer av motsatt kön vankas det våldtäkt. Två män som möts börjar däremot slåss men rör det sig om två kvinnor blir det lesbisk hanky panky för hela slanten. Jösses vilken soppa,

Jag ska inte helt förkasta denna tidiga film av David Cronenberg . Det är gjord 1975 och hade han löpt linan ut och visat män som satte på varandra hade det troligtvis varit hans sista film men det är intressant att kvinnor som hånglar runt med varandra är mer accepterat än att män gör det.

Med tanke på filmens ålder och att regissören inte blivit varm i kläderna är Shivers trots en och annan knepighet helt ok. Det är lite spännande, finalen gillade jag och visst är de slemmiga parasiterna äckliga när de kommer krypande i jakt på nya offer. Sevärd om man förbereder sig på att filmen har ett antal år på nacken.

Regi: David Croneberg

Betyg: 5/10

Än en remake hos Sofia.