Come Play (2020 USA)

Oliver är en ung kille som lider av autism. Han är oförmögen att tala men kommunicerar via en teacchliknande app på sin telefon. En kväll dyker det upp en bok på skärmen som handlar om det missförstådda monstret Larry som bara vill ha en vän. Oliver blir nyfiken och börjar läsa boken vilket han inte borde ha gjort.

Jag trodde att Come play var en s.k popcorn skräckis men det är en rysare som hamnar mer i facket ”den hotade familjen” och den funkar fint inom denna skräcksubgenre. Regissören har valt att skildra en familj som redan har problem innan Larry gör entree. När filmen startar har föräldrarna precis valt att separera, en av anledningarna är att Olivers funktionshinder frestar på förhållandet. Detta gör att hotet mot familjen kommer både från in och utsidan vilket gör hela situationen desto mer besvärlig. Filmen lyckas även med att vara intressant utöver skräckmomenten och funkar bra som ett drama mellan rysligheterna. Jag bryr mig om denna familjs väl och ve då de är lite mer än bara statister i en dussinskräckis.

Skräckmomenten är bra och Come play förlitar sig mer på att historien ska vara ruggig än att man knökat in en himla massa jump-scares. Regissören har också den goda smaken att inte visa Larry alltför mycket oftast anar vi bara honom i bakgrunden gömd i mörkret. Slutligen är skådisarna klart godkända – även Azhy Robertson som spelar Oliver – det tackar jag för.

Come play är en stabil skräckis som nog de flesta som gillar genren skulle uppskatta. Det är ingen wow-film men den gör det den ska. Tackar Steffo på Snacka om film podden för tipset.

Regi: Jacob Chase

Betyg: 6/10

Se7en (1995 USA)

Kriminalpolisen Somerset har bara en vecka kvar till pensionen när han får en ny partner Mills. Första dagen tillsammans kallas de till vad som vid en första anblick verkar vara ett naturligt dödsfall, en man som förätit sig. Vid en noggrannare titt finner de två detektiverna att mannen har tvångsmatats till döds. Somerset ber om att få slippa fallet då han anar att det inte kommer vara löst innan han slutar. Han anar också att det är större saker i görningen än ett simpelt om än bisarrt mord. Mills tar över fallet men Somerset dras motvilligt in i jakten på mördaren.

Det är väl Se7en och När lammen tystnar som lade grunden till den seriemördarvåg som sedan dess härjat runt på tv och bio. Båda filmerna torde hamna mer i facket thrillerrysare än kriminalfilm då de båda är rejält ruggiga. Se7en är väl den av de två som är mörkare både i ton och utseende. I filmen regnar det hela tiden och miljöerna är skitiga och dunkla. Trots att filmen precis som När lammen tystnar är relativt oblodig och inte speciellt våldsam är filmen obehaglig, ryslig och stundtals äcklig. Seriemördaren John Doe har tänkt ut synnerligen påhittiga metoder att ta sina offer av daga med de sju dödssynderna som inspiration. Även om man inte får se något av morden är det tankarna på offrens sista stunder i livet som spökar runt i tittarens hjärna.

Det var ett tag sedan jag såg filmen sist och jag var lite tveksam till om den skulle hålla än idag. Lillebror hade nyligen sett om den och tyckte den tappat något. Jag håller inte med honom och tycker att filmen definitivt håller för ett omtitt. Känslan och obehaget sitter kvar trots att jag vet hur det hela ska sluta. Det enda som möjligen ändrats till det sämre var väl att jag fann Brad Pitts rollfigur Mills lite väl hetlevrad, ja ,nästan pubertal i sitt agerande men å andra sidan har jag blivit äldre med åren och kanske tycker att folk kan stilla sig en aning. Morgan Freeman i rollen som Somerset är däremot oklanderlig och en njutning att få se.

Om man mot förmodan inte sett rullen bör man slå slag i saken och se filmen då det är en riktigt bra film och har man sett filmen är den definitivt värd att se igen.

Regi: David Fincher

Betyg: 9/10

The Reckoning (2020 Storbr)

En gång i tiden var Neil Marshall en regissör att räkna med.  Dog Soldiers och The Decent är ruggigt bra. Doomsday var underhållande. Hans fjärde rulle Centurion var väl inte någon höjdare men ett och annat felsteg i karriären får man räkna med. Efter denna film försvann Marshall till tv och det var först häromåret han kom tillbaka med vad jag räknar som 2019 års sämsta film utedasset som gick under namnet Hellboy. Nu är Jordan tillbaka med en ny film The Reckoning och den kunde väl inte vara sämre?

Det strävsamma paret Haverstock arbetar på sitt arrende. Mannen drabbas av pesten och tar självmord och när änkan, som trots att det är 1600-tal med slit dygnet runt på gården är vacker som en dag med bländvita tänder, tackar nej till arrendatorns inviter svarar han med att anklaga henne för att vara häxa.

Jag ber att få gratulera Marshall som lyckats med att stå som regissör till årets sämsta film två år på raken. Imponerade! För det första är filmens handling totalt oengagerade och genomförandet är uselt. Skådisarna är ok men de har ingen chans i denna soppa till manus. Både Sean Pertwee och Steven Waddington är med i spektaklet och de brukar vara bra men i denna film har allt vad som kan kallas kompetens lämnats därhän.

Det största problemet med The Reckoning är att filmen fladdrar runt ”all over the place” och det känns som att alla från manusförfattare till skådisar och regissör inte riktigt vet vad de gör för film och i brist på annat chansar man och kastar in allt möjligt i filmen.  Det är lite skräck, lite tortyrporr, lite action, lite drama och en smula romans. Jag vet att filmen är på fel spår när jag börjar fundera över detaljer som hur det kan komma sig att änkan äger en riktigt snygg outfit som borde kosta skjortan men kan inte betala arrendet eller hur hon kan lyfta och svinga ett svärd när hon tidigare i filmen knappt kunde lyfta ett annat. Filmen är fylld med dessa märkligheter och hela tiden fladdrar min tanke förbi vem i hela friden ville göra denna film? Ett titt på manus borde räckt för att säga ”tack men nej tack”.

Om man kollar på IMBD så har Marshall inga projekt i piplinen vilket är fullt förståeligt det kan kanske vara som så att regissören gick ut med flaggan i bott.

Regi: Neil Marshall

Betyg: 1/10

Andra sidan (Sverige 2020)

Svensk skräckfilm är något man inte är bortskämd med och de få exempel man kan hitta hamnar ofta inom två kategorier: Gjord av glada amatörer efter devisen ”hellre än bra” eller så ursäktar man sig med att man gjort en skräckis genom att antingen larva till det eller berätta att det egentligen inte är en skräckfilm men man valt att ”berätta sin viktiga historia i denna undermåliga genre”. Därför känns det så förbannat skönt att efter sju sorger och åtta bedrövelser äntligen få se en svensk skräckfilm som vågar stå för vad den är nämligen en skräckfilm och inget annat.

Paret Shirin och Fredrik bestämmer sig för att köpa ett hus. Det är ett parhus där grannfastigheten står tom. Inflyttningen går smärtfritt men när Fredrik måste vara borta under veckorna på jobb lämnas Shirin ensam med bonussonen på fem år. Han börjar snacka om en låtsaskompis som bor i grannhuset och snart märker Shrin av konstigheter, bla knackningar och viskningar från det till synes tomma huset.

Andra sidan hamnar i facket standardskräckis, det är ingen film som sticker ut extra men den är både välgjord och stundtals lite ryslig. Filmen förlitar sig mer på känsla än specialeffekter vilket alltid är tacknämligt. Det enda som störde mig i filmen var att den var så förbannat mörk, hela familjen verkar gå ”all in” när det gäller att spara på ström. Nog fasiken hade man tänt ljuset om man hört en viskande röst i slutet av en mörk korridor istället för att stå och spana in i mörkret med kisande ögon?

Skådisarna är helt ok tom ungen som som spelar sonen Lucas och filmen har en föredömlig speltid på 80 minuter så historien segar aldrig till sig. Andra sidan var en i mina ögon en positiv överraskning och jag hoppas nu att andra skitnödiga regissörer i detta land nu tar efter och vågar göra lite mer skräckisar.

Regi: Tord Danielsson, Oskar Mellander

betyg: 5/10

Backcountry (2014 Kanada)

Än en gång får jag stifta bekantskap med folk på film som inte har sunda vätskor. Denna gång heter de Jenn och Alex. Av för mig obegripliga skäl anser de två att det bästa de kan göra med sin ledighet är att campa i naturen. Jenn är den vettigare av de två då det är Alex som övertalat henne till turen. Han har nämligen vuxit upp i området och vill visa henne den storslagna naturen. Att Alex är ett pucko inser vi tittare redan efter fem minuter då han anser sig inte behöva en karta då han känner till området. Det går som det går och slutar i gråt, panik och elände. Än en gång får jag vatten på min kvarn då mantrat ”naturen är bäst på tv-rutan” visar sig stämma.

Det är en relativt obehaglig film även om den inte kommer med något nytt. Alex leder vägen och jag som tittare kan inte göra annat än att se på när den leder åt ett håll nämligen åt helvete. Det är väl först under filmens andra halva som det blir spännande men fram tills dess har filmen som sagt dragits med en obehaglig känsla som aldrig riktigt vill släppa. Rullen innehåller även ett par scener som gjorde att jag vred mig i soffan av obehag samtidigt som jag hojtade ”detta behöver ni inte visa”. Backcountry blir väl kanske inte en film som hamnar bland de oförglömligas skara men den är vad man säger: ”Helt ok.”

Efter filmen var jag dock nödgad att fråga min chef som är jägare om man kan springa ifrån en björn. Han bara skrattade och förklarade att när björnen väl börjar kuta är loppet kört. Tur för Jenn att den obligatoriska björnen som allt som oftast är med barrskogs-skräckisar inte visste om det.

Regi: Adam MacDonald

Betyg: 6/10

The Third day (2020 Storbr)

Den före detta socialarbetaren, numera blomsterhandlaren, Sam besöker platsen för sin sons död på hans årsdag. I närheten av platsen förhindrar han en ung tjej från att ta självmord. Tjejen bor på ön Osea som bara kan nås landvägen när det är ebb och Sam kör henne dit. Byborna på ön är lite märkliga och de förbereder den årliga sommarfesten. Sam behöver verkligen återvända hem till sin familj men slumpen och andra saker gör att han blir kvar på ön som påverkar honom på ett märkligt vis.

The Third day är en tv-serie på sex delar men berättelsen består av två akter, Summer som jag beskrev ovan och Winter som är en historia om en annan person som kommer till ön. Det är inte två fristående berättelser om Osea utan de två historierna har definitivt med varandra att göra.

Summer var helt ok och hade ett par tvistar och jag hade inte en susning vilken väg berättelsen skulle ta.  Av och till blev det faktiskt lite segdraget då Sam springer hit och dit på den lilla ön och får ett och annat mindre sammanbrott. Serien som helhet växer dock rejält efter att man sett Winter som är avsevärt mer fartfylld och spännande.

Storyn är lite gåtfull och allt är inte klargjort när den slutar något som inte störde mig alls. Som tittare får man själv välja om det rör sig om övernaturliga saker eller bara lite lantlig vidskepelse. Skådisarna är överlag bra och kvartetten Jude Law, Emily Watson, Paddy Considine samt Naomie Harris funkar riktigt bra. Senast jag såg Jude Law var det som elegant påve här är han avsevärt mer luggsliten, en rejäl kontrast. Miljöerna gör sitt och jag hade inte haft något emot att semestra på Osea men hade nog betackat mig för festivalen.

Betyg: 7/10

Polaroid (2019 USA)

Bird jobbar i en antikaffär och får en dag en polaroidkamera i present av sin kollega. Då fotografering är Birds stora intresse blir hon glad och testar kameran på kollegan. Det hon inte vet är att kameran bär på en förbannelse och de som fotas går en gruvlig död till mötes. Då Bird på en fest tagit ett gruppfoto gäller det att som vanligt lösa mysteriet innan förbannelsen hinner i kapp dem.

Jag hade hört att denna rulle skulle vara dålig men då jag är förtjust i genren tänkte jag att kritikerna nog var lite småsura när filmen gick upp på biograferna. Denna gång ger jag kritikerna rätt och jag hade fetfel för detta var verkligen inte bra.

Det jag kan ge filmen är själva förbannelsen med kameran som var ganska så genomtänkt. Att se Mitch Pileggi (X-files) och Grace Zabriskie(Twin peaks)  i små biroller var inte fy skam men det är det enda trevliga jag har att säga om filmen.

De totalt ointressanta rollfigurerna famlar bokstavligen i mörker. Råder det elransonering?  Folk i denna film är omåttligt förtjusta i att traska in i nedsläckta rum eller hus och funktionen lysknapp verkar inte finnas i deras medvetanden. Skådisarna är inte dåliga bara totalt helt okarismatiska och traskar igenom denna trista historia från A till B och hur det går för rollfigurerna bryr jag mig inte ett skvatt om.

De flesta filmer man ser, både bra och dåliga, har någon form av energi man kan åtminstone förstå att man ville göra en film. Polaroid känns helt död på sådana känslor någon ville göra en film, vad för sorts film spelade inte så stor roll, och fick uppenbarligen göra detta.

Regi:Lars Klevberg

Betyg: 2/10

The Silence (2019 Kanada)

När några stackars grottforskare råkar öppna ingången till en grotta släpper man ut hiskliga varelser i det fria. Stora som havstrutar med en kombination av massa tänder och en förökningstakt likt kackerlackor är vår civilisation snart ett minne blott. Att varelserna inte kan se är inte till mycket hjälp då de har en ypperlig hörsel. Filmen handlar om en familjs försök att fly till säkerheten.

Hallå ! säger kanske någon är det inte A Quiet place som Filmitch beskriver? Visst skulle det kunna vara det men som sagt filmen heter The Silence och ramhandlingen är en karbonkopia av tidigare nämnda film. Varför det blivit så vet jag inte men det är inte ovanligt att filmer med liknande handling skvalpar runt i Hollywood, i början av 90-talet kom det två filmer om Robin Hood men det var fyra stycken som planerades om jag inte missminner mig. Slump eller kopiering?

The Silence är i alla fall helt ok som film. Lite småspännande, rappt berättad och familjen är ganska smart i sitt agerande för att nå en säker plats. Att favoriten Stanley Tucci spelar rollen som familjefadern skadar inte men även Miranda Otto och Kiernan Shipka drar sitt strå till stacken för att höja filmen ett snäpp. Jag gillade även filmens mänskliga antagonister som visade sig vara oväntat obehagliga.

Jag får intrycket av att filmen är gjord lite med vänsterhanden men på det stora är det helt ok underhållning för stunden. Speltiden är utmärkt på en och halv timme vilket inte lämnar utrymme för dötid och berättelsen rullar på i fin fart. Duger fint en fredagskväll.

Regi:  John R. Leonetti

Betyg: 5/10

Countdown (2019 USA)

Den nyexade sjuksköterskan Quinn laddar ned en app som heter Countdown. Appen säger sig förutspå när en människa ska dö vilket visualiseras av en klocka som räknar ned tiden till slutdatumet. Quinns app visar att hon har två dagar kvar att leva av naturliga skäl känner hon sig olustig över appen och försöker avinstallera den vilket inte går. I samband med detta drabbas hon av märkliga syner och verkar vara förföljd av något.

Jag sticker inte under stol med att jag är förtjust i popcornrysare och gärna från produktionsbolaget Blumhouse productions. Filmerna är kanske inte så värst spännande eller extraordinära men jag tycker de ofta är trivsamma. Countdown hörde trist nog inte till de bättre filmerna i denna subgenre. Filmen har med det mesta jag suktar efter när det rör en film av detta slag: En familjetragedi i bagaget, den besvärliga släktingen/kompisen, en oväntad bekantskap och naturligtvis den ockulta experten. Rubbet är med, man har pepprat med jump-scares så kidsen ska skrika och få en ursäkt att krama om sin dejt men trots detta känns rullen lite trött.

Det kan bero på Elizabeth Lail som spelar Quinn är så jädrans präktig att jag är övertygad om att hon fiser fjärilar eller möjligtvis att hennes syster är odräglig eller  att prästen de vänder sig till för att häva förbannelsen är jobbigt påklistrat knepig. Jag vet inte men något är det troligen alla ovan nämnda saker. Det blir i vart fall en fyra i betyg men den är svag.

Regi: Justin Dec

betyg: 4/10

The Possession of Hannah Grace (2018 USA)

The Possession of Hannah Grace heter dagens film men käre söte gud vilken film i ordningen är detta som har namnet The Possession of ….sätt i valfritt egennamn. Har man ingen som helt fantasi längre när det gäller att sätta namn på filmer nu för tiden? Nåväl filmen gled upp på Netflix härom månaden och är inte så pjåkig trots det fantasilösa namnet.

Megan har jobbat som polis men efter ett misslyckat gripande med dödlig utgång fick hon ett nervsammanbrott och förlorade jobbet i samband med att hon började missbruka allehanda substanser. En AA-sponsor har ordnat ett nytt jobb åt henne nämligen nattskiftet på bårhuset där arbetsuppgiften är att ta emot de lik som kommer in under nattens gång och dokumentera dessa med hjälp av fingeravtryck och fotografering. Klart att det är småruggigt att jobba på bårhuset som ligger i sjukhusets källare men Megan klarar det relativt väl. Så en natt får hon ta emot ett lik som är både bränt och knivskuret. Dokumentationen går inte vidare bra då kameran och skannern slutar arbeta och snart blir det värre. Är det Megan som upplever ett nytt sammanbrott eller är det något fuffens på gång med den döde?

Finfin fredagsskräckis detta. Helt ok (för mig) okända skådisar men dottern blev glad då Shay Mitchell som spelar Megan tydligen var med i tv-serien Pretty Little Liars  (som jag inte sett). Miljön är ryslig så det förslår, spöket räligt med knyckiga rörelser och det är alldeles lagom med jumpscares. Filmen funkar nästan hela speltiden ut men när det är en kvart kvar verkar man ha tröttnat på historien och där det kunde vara lite utdragen spänning rappar man på rejält. Både jag och dottern konstaterade att det gick undan med fart i slutet. Det gjorde att en ganska så mysryslig historia tappade en del. Lite synd men för en fredagskväll duger filmen.

Regi: Diederik Van Rooijen

Betyg: 5/10

Funhouse (2019 Sverige/Kanada)

En svensk skräckis som inte rekommenderas av klanen Wahlgren kan det vara något? Funhouse är inte en helsvensk produktion. Vad jag förstått  är det svenska stålar inblandade men språket är engelska och som svensk krydda har man kastat  in en av sönerna Skarsgård i en roll. Resultatet? Vi kommer till det.

Åtta stycken realitystjärnor på dekis får ett lukrativt erbjudande. De ska vara med i en Big brother liknande tävling och priset är 5 miljoner dollar. Väl inne i huset verkar allt till en början vara som vanligt men när det är dags för utröstning blir tävlingen aningens annorlunda då den som får lämna huset mister avsevärt mer än en chans till massa dollars. Den krympande deltagarskaran för en kamp mot klockan för att komma ut ur huset med livet i behåll något som verkar stört omöjligt. Samtidigt sänds spektaklet över nätet och myndigheterna gör vad de kan för att spåra sändningen.

Funhouse bryter inte direkt ny mark. Konceptet har gjorts otaliga gången tidigare men jag gillar grundidén med en krympande skara främlingar som måste klara sig ur en massa omöjliga situationer för att klara livhanken. Filmen var oväntat slafsig och en hel del av det som deltagarna utsätts för är ganska påhittigt.

Det som Funhouse tyvärr dras med är att filmen är för lång och skådisarna är riktigt usla (Valter Skarsgård inkluderad) om det beror på manus eller regi eller att man hittat ensemblen på secondhand låter jag vara osagt men stundtals är det så illa spelat att det är en befrielse när de inblandade tas av daga. Kanske inte riktigt vad filmens producenter tänkt sig. Kortare film med bättre skådisar och att man skippat den larviga obligatoriska tvisten i slutet så hade jag nog kunnat jacka upp betyget ett par hack.

Regi:  Jason William Lee

Betyg: 3/10

Gretel and Hansel (2020 Kanada)

När deras mor en natt blir galen måste de två syskonen Hansel och Gretel fly hemmet. Efter lite otrevligheter stöter de på ett hus i skogen där en gammal kvinna bor. Holda som kvinnan heter bjuder barnen att stanna i huset och i utbyte mot arbete får de mat och husrum. Hansel stortrivs men Gretel anar att det både ligger hundar begravda och även en och annan uggla i mossen.

Det är väl inte så mycket att orda om när det rör handlingen i denna film. Det är som namnet antyder en filmatisering av sagan om Hans och Greta. Det är inget Disney gulli-gull eller någon film man sätter sig ned och kollar på med barnen, filmen hamnar mer i fantasyskräck facket. Det är stämningsfullt och suggestiv musik. Inget fel på miljöerna och man har ändrat lite på historien så att den inte är alltför välbekant. Vidare är skådisarna dugliga så egentligen borde resultatet bli ganska så bra. Trist nog så är filmen ganska så tråkig. Storyn kommer liksom aldrig igång och när eftertexter rullar är min enda tanke typ: ”Jaha – så kan man sätta sprätt på en slant om man vill”

Regi:  Oz Perkins

Betyg: 3/10

 

#Alive (2020 Sydkorea)

När Oh Joon-woo vaknar upp ensam hemma i familjens lägenhet slackar han runt, spelar lite dataspel, är ute på nätet men struntar i att gå och handla mat som hans mamma bett honom att göra. Det sistnämnda var lite dumt då en smitta som gör folk till zombies isolerar honom i lägenheten med ett mer eller mindre tomt kylskåp.

#Alive påminner en hel del om den franska rullen The Night eats the world som jag skrev om häromåret. Båda filmerna har samma premisser men den franska rullen var lite mer filosofiskt lagd om människans ensamhet, #Alive är avsevärt rappare.

Filmen flyter på bra i 90 minuter men det är väl inte direkt något nytt vi får se mer än att zombierna här är lite smartare än vad de brukar vara. De kan öppna dörrar och är påhittigare än vad man brukar vara van vid när det rör dessa monster. Av och till blir filmen lite småspännande och koreanerna är ruggigt bra på att sminka räliga zombies vilket man har sett i både Kingdom och Busan filmerna.

Det finns inte så mycket mer att tillägga om filmen. Gillar man zombies tycker man troligtvis att #Alive duger vare sig mer eller mindre men är det inte dags låta lite andra filmmonster få ta plats ? Vad är det för fel på varulvar och jätteinsekter?

Regi: Il Cho

Betyg: 5/10

Nick Cutter: The Troop

Har Filmitch blivit galen ? ett inlägg på en lördag! Nej jag har för en tid framåt bestämt mig att vika lördagarna åt det som inte riktigt får plats i bloggen nämligen tv-serier, böcker och serier. En tid framåt blir det mao ett inlägg av ovanstående var lördag.

En grupp scouter ska tillbringa helgen på en ö. Tanken är att de ska syssla med sådant som scouter sysslar med. Vara i naturen, knyta knutar och identifiera olika växter och djur. Jag tror åtminstone att det är vad scouter sysslar med. Det blir inte så mycket av den varan då en man stapplar in i lägret första natten. Att han är sjuk begriper de alla men vad det är för sorts smitta han bär på kan de aldrig ana. Det hela utvecklar sig till att bli en av de slafsigaste böcker jag någonsin läst och hur James Wan som köpt filmrättigheterna ska lyckas med att filmatisera denna historia kommer bli intressant.

The Troop är inte för de vämmelmagade. Eli Roths film Cabin fever är en ”walk in the park” i en jämförelse mot vad dessa stackars ungdomar får utstå under sin friluftshelg. Då det är barn och även till viss mån djur som drabbas i Cutters berättelse lär det säkerligen avskräcka än fler eventuella läsare. Empatilösa typer (som jag) får däremot en historia som, efter en liten trög start trots att de sjuke mannen gör entree på ön redan i de första kapitlen, utvecklas till en synnerligen äcklig och spännande historia där man ganska snabbt inser att det kan sluta hur som helst. En fördel är att författaren ganska snabbt spoilar vad det rör sig om för smitta vilket gör att spänningen ökar markant då jag som läsare sitter på mer information än bokens huvudpersoner.

Om det är något jag skulle invända emot är det att författaren av och till gottar sig lite väl mycket i äckligheterna. Jag vet att det kanske låter märkligt men att viga tiotalet sidor till att beskriva hur någon sysslar med att skära upp sig själv (varför? läs boken)  blir lite trist i längden. Cutter har också låtit sig inspireras av Stephen King då han alltför ofta använder sig av greppet att stanna upp handlingen för att berättaren ska minnas något. I stil med ”när Max såg den sjuke mannen tänkte han på clownen bla bla bla”. Jag erkänner villigt att jag numera hoppar sådana här slentrianmässigt skrivna parter. Det tillför ingenting för mig.

Sammanfattningsvis är The Troop en spännande bok men kanske i äckligaste laget för en del läsare. Jag är däremot nöjd speciellt då man för en gångs skull höll vad man lovade i reklamen på bokomslaget.