A Nightmare on Elm street 2 Freddys revenge (1985 USA)

Klart att A Nightmare on Elm street. fick flera uppföljare först ut var Freddys revenge. Huset på Elm street har stått tomt i flera år då det av förståeliga skäl dras med dåligt rykte. Det hindrar inte pappan i familjen Walsh att köpa huset när han får det för en billig slant. Knappt inflyttad börjar tonårssonen Jesse få mardrömmar, naturligtvis är det Freddy som är i farten och han försöker nu ta Jesse i besittning. Det enda som står i vägen för att Freddys ska lyckas är Jesses klasskompis Lisa. Kan hennes kärlek till Jesse räcka för att omkullkasta Freddys sinistra planer?

Redan här vill jag stoppa till ett slag då jag känner att vi måste tala om rollfiguren Lisa Webber som spelas av skådisen Kim Myers. För det första är hon distraherande lik en ung Meryl Streep och ett tag tänkte jag att det kanske var Streeps dotter som spelade Lisa (det är det inte). För det andra har hon begåvats med en hel del repliker som med råge passerar gränsen för vad som kan kallas för pekoralt. Hennes skådespelarinsats kan om jag vill vara snäll i bästa fall kallas för roande men hon är å andra sidan i gott sällskap.

A Nightmare on Elm street 2 är en märklig skapelse. Den dras med märkliga händelser som t.ex en exploderande kanariefågel, föräldrar som är riktigt knepiga, kriminella lärare och filmen bär på en homosexuell underton som inte går att ta minste på allt från killrumpor, bögbarer till att det verkar som att det klickar mer mellan Jesse och hans manliga skolkompis Kim än mellan filmens tänkta kärlekspar.

Nu kanske jag låter negativ men resultatet blev lite tvärtom. Precis som i fallet med Kickboxer häromveckan var detta en grymt underhållande film i all sin kackighet och om man är på rätt humör är filmen värd en till.

Regi: Jack Sholder

Betyg: 4/10

Sofa går igenom alla Elm street filmerna på sin blogg – väl värt en titt.

Wounds (2019 USA)

Den här Netflix skräckisen började riktigt bra: Efter ett slagsmål hittar bartendern Will en mobil.  Will låser upp mobilen och får på köpet en hel del oroande och obehagliga bilder och meddelanden. Ganska snart börjar det hända hemskheter i hans omgivning och Will kan snart inte längre skilja mellan dröm och verklighet.

Ja Wounds börjar som sagt bra men en halvtimme in i filmen tappar regissören Babak Anvari som tidigare gjort den hyllade Under the shadow bollen totalt. När det rör skräckfilmer är jag oftast förlåtande och accepterar en hel del saker som inte skulle funka i andra filmgenrer men här beter sig Will alldeles för ologiskt för att jag ska kunna köpa det. T.ex om det ploppar upp bilder och filmer på mordoffer på en okänd mobil i min ägo väntar jag inte med att kontakta polisen en dag eller två. Vidare är historien är alldeles för rörig och efter sista scenen har jag inte blivit speciellt klok på filmens story. Jag kan möjligtvis ha en aning vad det rör sig om men resultatet blir då ett enda ”jaha så kan kan det gå”. Ett stort problem är att jag bryr mig inte ett dyft om Wills öde då han är för osympatisk och bara irriterar mig. Enda ljusglimten i denna soppa är väl möjligtvis skådisen Zazie Beetz som spelar Wills ex. Skitfilm där mitt enda tips är att den bör undvikas.

Regi: Babak Anvari

Betyg: 2/10

Black Sabbath (1963 Italien)

Black sabbath eller I tre volti della paura som den heter i original är en italiensk antologiskräckis regisserad av Mario Bava. Filmen består av tre berättelser som inte är speciellt rysliga men de har atmosfär så det stänker om det.

Första storyn handlar om en kvinna som får hotfulla telefonsamtal och är helt ok men det är inget man inte sett tidigare. Berättelse nummer två har självaste Boris Karloff (iofs dubbad på italienska men ändå) i huvudrollen och är en stämningsfull om än teatral historia om vampyrer. Den sista historien är den som är rysligast men den faller en hel på att man använt en skyltdocka (?) i stället för en skådis i rollen som hämndlystet spöke.

Som ni märker är kanske inte Black sabbath något att hetsa upp sig för om man vill bli skrämd men ytlig som jag är gillade jag kombon av snygga 60-tals brudar, härliga färger och en ganska så maffig scenografi.

Regi: Mario Bava

Betyg: 5/10

Apostle (2018 Storbr)

Regissören Gareth Evans är nog mest känd för sina The raid filmer, han har även gjort det bästa segmentet i den starka skräckantologin V/H/S 2. Dagens rulle Apostle är en knepig film som jag inte riktigt får grepp om.

Den plågade f.d predikanten Thomas tar sig an ett uppdrag som verkar dödsdömt redan från start.  Han ska infiltrera en sekt som isolerat sig på en ö. De har kidnappat hans syster Jennifer och kräver nu en lösensumma för att släppa henne. Nu vet inte Thomas om systern lever och vill inte betala stålar för ett lik så han måste först lokalisera systern innan det blir tal om någon lösensumma. Klart att det skiter sig på stört. Sektledaren Malcolm har alerta spioner och han inser att en infiltratör i sina led.Det är inte längre en fråga om Thomas blir upptäckt utan när.

Detta är en film som blir allt märkligare ju längre speltiden går. Till en början är det en thriller som är riktigt rafflande och filmen håller spänningen vid liv ända tlll finalen.  Det som gör att jag börjar undra över Evans tankevärld är dels att filmen vid några tillfällen exploderar i scener som skulle få en fantast av Saw filmerna att hoppa högt av glädje. Det är rejält slafsigt. Vidare vandrar berättelsen sin egen lilla väg och blir till slut något som troligen kan beskrivas som en korsning mellan skräck och fantasy. Det är ingen mysfilm då miljön är både grå och skitig och en känsla av hopplöshet hänger över hela historien. Vår hjälte skänker inte heller mycket hopp. Han spelas av Dan Stevens och om jobbet var att spela sliten sköter han detta med bravur. Thomas ser så tärd ut att jag bekymrar mig över att han ska trilla ihop när som helst.

Bortsett från de sista tio minuterna som mest påminner om en final skriven av Stephen King i sina sämsta stunder lyckas Evans att hålla ihop sin historia väl trots alla märkliga utflykter. Vad man än tycker om rullen så ska den åtminstone ha credit för att den vågar ta ut svängarna ganska rejält och jag hade åtminstone inte en susning vilken väg berättelsen skulle ta. Filmen rekommenderas men med brasklappen att det kanske inte riktigt är en fredagsmysfilm.

 

Regi: Gareth Evans

Betyg: 7/10

 

 

Joe Hill: Full trottle

Författaren Joe Hill hävdar att han hitintills inte lyckats att skriva en berättelse med lyckligt slut. Efter att ha läst hans senaste novellsamling bestående av 13 noveller som rör det mesta från världens undergång till zombies och sjöodjur och ett och annat däremellan är jag nödgad att hålla med. Hill läser man inte om man vill ha mysigt. Till skillnad mot sin far Stephen King skapar aldrig Hill den där känslan av trevnad som man många gånger kan finna hos King. Hills berättelser består ofta av människor som är mer eller mindre osympatiska och miljöerna har en skitig och ruffig känsla över sig. Ett par av berättelserna b.la By the Silver Water of Lake Champlain och All I Care About is You är Hill lite mjukare i tonen men att de slutar trevligt kan man ta och fetglömma.

Novellsamlingen är stabil det är ingen novell som är dålig å andra sidan är det inte heller någon berättelse som sticker ut speciellt mycket. Det är en angenäm läsning och än en gång visar Hill att han är en bättre författare än sin far. En anledning till detta kan vara att Hill inte spottar ur sig romaner och noveller. Iom Full throttle har han i stort sett publicerat alla noveller han skrivit och kanske kommer det en ny roman nästa år. I fallet King brukar det vara reklam för hans nästa bok i samband med släppet av hans senaste roman. Nu behöver inte saktfärdighet vara ett tecken på ett bra författarskap men känslan att Hill tänker ett par extra varv innan han släpper ifrån sig något finns där.

Två av novellerna har Hill skrivit tillsammans med King och Hill beskriver i förordet att skriva tillsammans med sin far var som att åka en berg och dalbana mao pappan höll ett högt tempo. De två novellerna är Throttle och In the tall grass. Den senare torde vara mest känd då det dök upp en relativt usel film baserad på novellen som är överlägsen filmen i både kvalitet´och främst ryslighet vid en jämförelse.

Mitt omdöme blir att jag haft nöjet att få läsa en stabil novellsamling som håller måttet nästa läsprojekt i väntan på Hills nästa bok blir pappans senaste bok The Institute.

Satanic panic (2019 USA)

Pizzabudet Samantha gör sin första dag på jobbet och då filmen utspelar sig i kapitalismens hemland har hon en usel lön och hoppas kunna tjäna in stålar på allmosor dricks. Det går inte så värst bra och när hon levererar de sista pizzorna till ett hem som ligger i rikemanskvarteren och blir än en gång utan dricks tappar Samantha humöret och går in i huset för att tjata till sig en extra slant. Trist nog för Samantha så traskar hon rätt in i en djävulsmässa, turligt nog för satanisterna blir hon den där extra lilla ingrediensen som saknas för kvällens begivenheter då hon är oskuld.

Att blanda skräck och komedi kan vara vanskligt risken att det slår över för mycket åt ena eller andra hållet är stor. I fallet med Satanic panic lyckas man bra men samtidigt är filmen lite av en förlorad chans. Skämtet är filmens handling med satanister som jagar ett pizzabud i förorten. Det är en skruvad story där regissören Chelsea Stardust har högt i tak – samtidigt kan jag känna att med en lite bättre manusförfattare hade man nog kunnat åstadkomma en vassare dialog som tillsammans med den något skruvade storyn hade blivit en rejäl rökare. Om man har i åtanke att det är regissörens första långfilm är den trots allt mer än godkänd. Satanic panic är långt ifrån en trist historia det är full fart från start till mål och jag satt och smålog rullen igenom men samtidigt gnagde det i bakhuvudet att detta hade kunnat bli än bättre.

Bortsett från  Rebecca Romijn som spelar satanisternas ledare var det okända namn i rollistan men de söter sitt jobb med hedern i behåll, speciellt då Hayley Griffith i huvudrollen som Samantha. De som gillar s.k gore får sitt lystmäte tillfredsställt då folk trillar av pinn till höger och vänster ute i förorten på de mest gruvliga vis och effekterna är klart godkända och slafsiga. Jag gillade även användandet av magi i filmen där den var mer ett redskap än Harry Potter effekter. Filmen lyckas även av och till med att bli lite småspännande – men bara lite. Kanske är jag för generös med mitt betyg men satanister i röda kappor är i det närmaste oemotståndliga.

Regi:Chelsea Stardust

Betyg: 7/10

Sofias val har jag inte sett men den ligger på min långa att se lista.

Då var skräckfilmsveckan över för det här året. Tackar Sofia för samarbetet och hoppas ni läsare fått ett tips eller två.

Ticks (1993 USA)

Det är märkligt men så fort man nämner naturen för folk börjar de dregla av upphetsning. Jag kan inte för mitt liv begripa varför man ska göra sig omaket att ta sig till ett ställe utan moderna bekvämligheter och till på köpet samsas med ormar, äckliga insekter och fästingar. I dagens film har denna villfarelse att naturen är något trevligt drabbat ett par socialarbetare då de släpar ut en handfull stackars ungdomar i detta gröna helvete för att de ska ”finna sig själva”. Socialarbetarna kunde inte ha valt en sämre plats då lokala marijuanaodlare har släppt ut steroider i naturen. Kemikalierna har påverkat fästingarna som nu växt sig till tefatsstorlek.

Man får ta Ticks för vad den är – en underhållande rulle vare sig mer eller mindre. Framförallt är effekterna är riktigt bra och av och satt jag och vred på mig när de äckliga fästingarna sög sig fast vid folk i parti och minut. Spännande blev det inte men filmen dras med ett äckelrys och är en ganska så kladdig historia, sett ur den synvinkeln är det en relativt effektiv skräckis.

Bortsett från Seth Green i en mycket tidig roll dök det inte upp några kända namn i rollistan. Däremot är rollfiguren och tillika filmens skurk som går under namnet Sir en sanslös kreation som med sin något bisarra uppenbarelse verkligen gör filmen sevärd. Sir spelas av skådisen Barry Lynch som b.la varit med i The Call of Cthulhu troligen var hans roll mer low key i den filmen för jag kan inte minnas honom överhuvudtaget.

Gillar man filmer som är lite over-the top, äckliga insekter och naturskräck är Ticks ett ganska så gott val och även ett bevis på att 90-talet inte är helt hopplöst när det rör sig om skräck.

Regi: Tony Randel

Betyg: 7/10

Sofia satsar på lite mer mysrys idag.

The Mutilator (1984 USA)

En 80-tals skräckis måste få vara med när det handlar om skräckfilmsvecka – tycker iaf jag. Under 80-talet spottade man ur sig s.k teenslashers efter konceptet hellre än bra vilket ger upphov till en hel del roande rullar både på manus och skådespelarsidan. Merparten av rullarna är uppbyggda i fyra akter som är förvillande lika i film efter film: Först en händelse som gör någon till en galning sedan ser man till att samla ett gäng ungdomar på en plats där tredje akten tar vid nämligen att de en efter en tas av daga och slutligen finalen mellan mördare och de få överlevande.

The Mutilator (även känd som Fall Break) följer samma mönster. Ed råkar skjuta ihjäl sin mamma när han rengör sin fars vapen och pappan (som går under namnet Big Ed!!) får ett psykbryt. Kontakten mellan sonen och pappan är av förståeliga skäl inte den bästa efter olyckan så Ed.Jr blir därför mäkta förvånad när pappan ber honom om en tjänst, att åka och stänga familjens hus vid stranden för säsongen. Ed.Jr tar med sig en handfull vänner till huset där en mördare väntar för att ta ungdomarna av daga på de mest gruvliga vis och filmens sista kvart viks åt lite spring i huset då man försöker fly från mördaren. Klart.

Det är ett och annat som sticker ut i den här filmen. För det första har man satsat allt krut på morden som var oväntat slafsiga och välgjorda, gäddkrokar, yxor och annat smått och används för att ta kål på de stackars ungdomarna (däremot såg jag iaf inte till något svärd som det hintas om på filmaffischen).

När man kollar in vad filmens unga förmågor gjort senare sina karriärer verkar detta vara den enda film som de, med ett undantag, gjort. Detta märks mer än väl under filmens gång då det var riktigt usla skådisar som får leverera en hel del riktigt usla repliker spelade med noll trovärdighet. Jag undrar lite hur rollbesättningen till dessa filmer gick till. Gick den i stil med: ”Grannes pojk har inget sommarjobb”, eller ”vår barnvakt är en trevlig tjej som gärna visar brösten”?

The Mutilator är en rulle som gör att man förstår vilka mästerverk Halloween och Friday the 13th är vid en jämförelse. Å andra sidan ska man inte helt förkasta filmen. Jag hade en ganska så underhållande (vilket kanske inte riktigt var filmmakarnas mening) stund tillsammans med en krympande skara ungdomar.

Regi: Buddy Cooper, John Douglass

Betyg: 4/10

Sofias filmval brukar dela upp folk i två läger bra eller bajs. Läs vad hon tycker

In the tall grass (2019 USA)

På väg till San Diego korsar en bror och hans gravida syster den amerikanska prärien. När de stannar för en kort paus hör de en pojke som ropar på hjälp från ett stort fält bestående av högt gräs. Paret hörsammar ropet på hjälp och går ut på fältet som verkar ha märkliga egenskaper där både tid och rum inte är att lita på och snart är de hoppkost vilse. De upptäcker snart är det inte bara är den vilsna pojken som håller till i gräset.

Den här filmen baseras på en längre novell skriven av Stephen King och hans son Joe Hill. Jag har inte läst berättelsen än (den ligger här hemma i väntan på att bli läst) så jag kan inte uttala mig om vad man ändrat på i grundhistorien. Däremot märks det mer än väl att man har dragit ut på berättelsen lite väl mycket. Att novellen inte räcker till en långfilm märks mer än väl. Filmens första halva funkar bra och mina tankar vandrar till den klassiska tv-serien The Twilight zone och det är alltid en ganska så mysryslig känsla när det sker. Ungefär mitt i filmen börjar tyvärr historien att gå rejält på tomgång och jag tappar intresset för de inblandades äventyr i det höga gräset. Jag tror att historien hade passat alldeles utmärkt som ett tv-avsnitt som långfilm blir den för tragglig.. Mer intressant än rysande eller som en recensent skrev ”En ganska så vissen film som inte är speciellt gräslig”. eller något i den stilen.

Regi: Vincenzo Natali

Betyg: 4/10

I Snacka om film har man ett skräckfilmsavsnitt dagen till ära och även där pratar man om denna film.

Även hos Sofia finns det en film i samma Twilight zone anda – fast hennes val är bättre tycker jag.

The Wind (2018 USA)

När grannfrun Emma tar livet av sig lämnas Lizzy ensam i sitt hus på prärien då hennes man eskorterar änklingen till närmaste stad och i samband med detta införskaffar förråd till den kommande vintern. Ensam i huset börjar Lizzy fundera om det ligger något i grannfruns prat om en ond kraft i det karga landskapet. Emma gav iofs ett obalanserat intryck redan när familjen flyttade in men å andra sidan har Lizzy upplevt ett och annat på prärien som hamnar under kategorin oförklarligt. Ju längre Lizzy är ensam desto obehagligare saker och ting sker eller är det hon som börjar bli galen?

När jag såg The Wind vandrade tankarna ganska så snabbt till The VVitch som kom häromåret. Filmerna är lika varandra i både anslag och tempo. Handlingen skrider fram, många tysta scener, en påträngande filmmusik och den ständigt närvarande känslan att det å ena sidan kan röra sig om galenskap å andra sidan kanske inte. Skillnaden är att The Wind kör med tillbakablickar där vi får följa Lizzies och Emmas bekantskap fram till den senares självmord. Det är både filmens styrka och svaghet. Utan dessa tillbakablickar skulle det blivit en ganska så tyst film där man fått följa Lizzies ensamma vedermödor på prärien i väntan på sin man. Samtidigt ger tillbakablickarna en hint vad som egentligen har hänt och vana filmtittare kan ganska så lätt räkna ut hur allt hänger samman.

Trots detta så gillade jag filmen. Jag uppskattade tempot, miljön som med ett helt öppet landskap lyckades frammana en ruggighet som gjorde att jag inte riktigt kunde slappna av under titten. Caitlin Gerard som spelar Lizzy gör ett bra jobb vilket är tursamt då hon i stort sett är med i varenda scen. Är man sugen på lite suggestiv slowcooking skräck kan nog The Wind passa ganska så bra.

Regi: Emma Tammi

Betyg: 7/10

Hos Sofia kan man läsa om en modern klassiker i genren.

Itsy bitsy (2019 USA)

Sjuksköterskan Kara och hennes familj beståendes av två barn hoppas på en nystart i livet när de flyttar till en liten stad för att hjälpa den MS-sjuke antropologen Walter med sina dagliga bestyr. Familjen flyttar in i ett hus bredvid antropologen men de problem familjen hade innan flytten kvarstår. Kara har förlorat ett barn i en bilolycka och har på kuppen blivit drogberoende. Kontakten med den äldste sonen är allt annat än bra och det tar inte lång tid innan Kara kastar lystna blickar på Walters medicinskåp. Som om inte dessa problem var nog så har Walter har fått ett nytillskott till sin samling av religiösa ting från världen, en kruka vars innehåll är en ond ande som manifesterar sig som en riktigt maffig spindel stor som ett bildäck. The stage i set eller vad man nu säger säger på engelska.

Spindlar är ena riktigt räliga djur och hellre en dålig spindelskräckis än ingen alls brukar jag resonera. Itsy bitys stora stjärna är just spindeln. Storleken är precis lagom om den varit större hade den inte varit lika läbbig och om den varit mindre är den inget större problem än att en välriktad stekpanna kan lösa problemet. Filmmakarna har också haft den goda smaken att inte använda sig av CGI vilket gör att spindeln känns mer verklig.

Bortsett från Bruce Davison som spelar antropologen var det okända skådisar för mig Den yngsta ungen sällar sig tyvärr till Astrid Lindgren skolan i skådespeleri (läs högt på skylten vi håller  bakom kameran) men de övriga sköter de sig bra. Problemet med Itsy bitsy är alltså inte monstret eller skådisarna utan något helt annat.

Trots att rullen bara är runt nittio minuter känns den ganska så seg. Det läggs stor vikt på Kara och hennes problem. Jag var inte ute efter ett Noréndrama när jag valde filmen utan en film om en maffig spindel. Spindeln är med under filmens gång men den första timmen känns det mer som att jag tittar på ett drama om en familj i sönderfall där en fet spindel tittar fram då och då istället för en skräckis. Turligt nog tar sig filmen och sista halvtimmen är riktigt rafflande. Filmen går nästan i mål som som godkänd men så kletar man till det med lite skillingtrycksscener mot slutet så betyget blir vad det blir trots en maffig spindel.

Regi: Micah Gallo

Betyg: 4/10

Sofia skriver om en annan otrevlig filur.

Savageland (2015 USA)

2011 massakrerades befolkningen i den lilla staden Sangre de Cristo som ligger vid den mexikanska gränsen. Misstankarna faller på den illegala invandraren Francisco som arbetat i området. Han är iofs sig närapå katatonisk efter gripandet men enligt myndigheterna pekar bevisen solklart ut Francisco som mördaren. Det finns dock ett och annat som är svårt att förklara, dels så saknas det en hel del kroppar och hur kan en enda människa döda en hel stad under en natt? En journalist börjar undersöka fallet och när han finner en fotorulle som dokumenterar vad som hänt under natten kommer en helt annan berättelse i dagen.

Savageland är en s.k mockumentär dvs en påhittad berättelse men som ger sken av att vara sann. Det är inte någon ryslig eller spännande film men jag sugs in i berättelsen och filmen har mig fast efter ett par minuter. Man lyckas väl med att skapa illusionen att det är på riktigt det enda som bryter illusionen är just fotorullen då myndigheterna vägrar inse vad det egentligen sker på bilderna. Korkat folk finns det gott om men här slås det ett och annat rekord i ren och skär idioti. Det kan iofs förklaras med att det bland dessa myndighetspersoner finns en hel del folk med rasistiska tankar om mexikaner. Det är lättare att få sina fördomar bekräftade än att inse sanningen.

En klart sevärd liten skräckis men jag skulle älska att få den som ”riktig” spelfilm ur Franciscos perspektiv. Det hade blivit en nagelbitare av rang.

Regi:Phil Guidry, Simon Herbert och David Whelan

Betyg: 8/10

Sofias val för dagen läser ni om här

Brightburn (2019 USA)

Brightburn är förvillande lik myten om Stålmannen – åtminstone till en början. Paret Tori och Kyle Beyer är barnlösa men en kväll störtar ett rymdskepp på deras marker. Skeppet innehåller en unge som paret ”adopterar” och allt är frid och fröjd i si så där en tio år. Pojken som bär namnet Brandon visar sig vara en svärmorsdröm men efter att ha plågats av mardrömmar en natt där han hör röster ändras hans beteende samtidigt som han börjar uppvisa övermänskliga krafter. En kombination som inte bådar gott för omgivningen.

Jag hade tänkt se denna film på bio men den försvann snabbt från repertoaren så jag missade den men det rådde Sofpodden bot på. Efter att ha sett Brightburn kan jag inte för mitt liv begripa den makalöst dåliga kritiken filmen fått.  Brightburn är förvisso inget mästerverk men rullen duger mer än väl för en titt. Vad den dåliga kritiken beror på vet jag faktiskt inte, möjligen så klarar inte kritikerna av onda barn på film eller så springer de i flock och vågar inte sticka ut med ett betyg som skiljer sig från mängden. När någon väl sablat ned filmen så följer resten efter likt en flock gnuer.

Klart att rullen har sina brister. Jag blir t.ex rejält irriterad på Tori som försvarar sig äckliga mördarunge alldeles för länge men på det stora hela är Brightburn spännande, håller ett bra tempo och rullar in i mål som en klart godkänd film. Filmen vinner på att den är mörk och oförsonlig i sitt berättande. Jag uppskattade verkligen att man inte smetade ut storyn det är en mörk berättelse från början till slut. Under titten började jag ana vilken väg historien skulle ta men hur det skulle sluta var jag osäker ända in i finalen. Filmen var även oväntat slafsig, ett par gånger vred jag mig i tv-soffan av obehag. Brightburn är ingen fredagsmysfilm men väl värd en titt och bry er för guds skull inte om vad kritikerna säger det finns avsevärt tristare och sämre filmer att se t.ex Tree of life.

Regi:  David Yarovesky

Betyg: 6/10

Tackar Sofpodden för mitt exemplar

Lord of illusions (1995 USA)

När sektledaren och tillika trollkarlen Nix beslutar att man ska offra en ung kvinna får hans lärjunge Swann nog. Han räddar kvinnan och dödar Nix. Sekten upplöses iom Nix död och åren går. När privatdeckaren Harry D’Amour ska utreda ett försäkringsbedrägeri i L.A stöter han på en döende spåman som mumlar att Nix är på väg tillbaka från de döda. Harry anställs av frun till Swann som nu är en framgångsrik illusionist för att skydda denne mot Nix och en bunt före detta sektmedlemmar som likt sin ledare gjort comeback.

Jag har inte läst novellen The Last Illusion som filmen bygger på. Den är i vart fall skriven av Clive Barker som brukar skaka fram bra och originella skräckberättelser. Barker har på något vis lyckats med bedriften att få regissera sin egen berättelse och resultatet är faktiskt inte så pjåkigt åtminstone inte om man jämför med Stephen Kings jobb som regissör.  Det är en B-film men den är gjord med gott humör och mycket slafs samt har en ganska så originell historia att luta sig mot – handlingen med ondsinta trollkarlar känns någorlunda originell. En del av effekterna är inget annat än usla medans andra håller klassen. Inga större fel på skådisarna men Daniel von Bargen i rollen som Nix kändes lite malplacerad då skådisen för mig är mest känd som George Costanzas prillige chef i Seinfeld – det var lite svårt att släppa och vem beslutade om Kevin J. O’Connor frisyr? Den frisyren skulle kunna räcka till en skräckfilm på alldeles egen hand.

Regi: Clive Barker

Betyg: 5/10