The Old Ways (2020 USA)

Reportern Cristina åker till sina hemtrakter i Mexico för att göra någon form av reportage om gamla seder och folktro. Hux flux blir hon kidnappad av lokalbefolkningen och inspärrad i en hydda. Anledningen till detta drastiska tilltag är att man menar att hon blivit besatt av en demon och nu måste genomgå en exorcism. Cristina känner sig inte ett dugg besatt och anser att hon nu hamnat i klorna på en hop vidskepliga bönder. Eller?

Mest intressant med denna film var nog de mexikanska sederna och religionen. Om de däremot stämmer är naturligtvis en annan fråga. Brujan (shamanen/trollkvinnan?) som sköter exorcismen funkade fint för mig. Jag visste inte till en början om jag skulle vara mest rädd för henne eller den eventuella demonen. Filmen rullar på, det blir aldrig spännande men inte heller tråkigt. Trots ormar, tuppar, getmjölk i mängder och figurer i skuggorna kom jag aldrig riktigt in i filmen. Jag satt i alla fall kvar speltiden utan några större plågor och slutscenen var ganska roande. Alltid något. En typisk ”kan kvitta film”.

Regi:Christopher Alender

Betyg: 4/10

 

Mats Strandberg: Konferensen

Strandbergs senaste bok har ungefär samma ramhandling som en valfri Friday the 13th film. Skillnaden skulle väl vara att här är de tilltänkta offren kommunala tjänstemän så bikinibrudar eller testosteronstinna killar står inte på menyn. Istället få vi bekanta oss med den artrosgrinige Torsten, Lena som gått in i väggen, Ingela som befordrats över sin kompetensnivå, Jonas som är ett litet äckel som lyckats ro ett omstritt projekt i hamn och några andra olyckliga själar. Det är just detta projekt som ska diskuteras på konferensen/kick-offen men i skogen lurar någon som tänker stoppa det hela på ett lite mer handfast vis.

När jag läser Strandbergs senaste bok undrar jag om inte författaren besökt samma ställe jag tvingas ha kick off på år efter år. Jag är nog mest som Torsten (fast utan artros) och anser att just denna företeelse är helt onödig. Varför byta till en fungerande arbetsplats till något sämre? Jag undrar även om inte jag och Strandberg haft oturen att stött på samma person som ligger bakom karaktären Jonas fast i min värld heter han censur och visade sig vara en lika falsk jävel som sin litteräre motsvarighet. Troligtvis är så inte fallet men dessa två element gjorde att Konferensen kopplade greppet på mig som läsare. Igenkänningsfaktorn var stor även om det inte skett några mord än så länge på mina kick-offs.

Boken tar lite tid på sig att komma igång men Strandberg lyckas så pass bra med att teckna personerna och deras konflikter att jag troligen skulle uppskatta boken lika mycket även utan skräckelementen.

Till en början ogillar jag större delen av sällskapet och kan knappt bärga mig tills mördaren får sätta igång men när man får lära känna deltagarna lite bättre växer min sympati såpass mycket att när de börjar trilla av pinn känns det lite i hjärttrakten.  Vanligtvis är jag en ganska saktfärdig läsare men denna bok knep jag på två sittningar då det är en bladvändare av rang. Författarens styrkor ligger i att teckna personer man verkligen bryr sig om och att han lyckas hålla intresset samt spänningen på topp.

Om man skulle råka vara förtjust i skräck och slafs (en del mord är riktigt kladdiga) rekommenderas boken starkt. Jag vill nog påstå att detta är författarens bästa till dags dato men både Färjan och Hemmet är även de läsvärda.

Brand new cherry flavour (USA 2021)

Lisa Nova (bland de coolaste namn jag stött på de senaste åren) har fått kontakt med en producent i Hollywood som visat intresse för hennes kortfilm. Framme i LA går det till en början som smort. Lisa och producenten kommer bra överens, han köper hennes film och lovar både det ena och det andra. Naturligtvis blir hon blåst på rubbet och här tar serien en knepig vändning . Lisa söker nu upp en häxa vid namn Boro som ska hjälpa henne att hämnas på producenten. Aningslösa tittare serveras nu en mix av zombies, maskar i ögonen, kattungar som spys upp, pannkakor med människokött och en en hel del annat jag inte sett på film tidigare.

Jag kan väl erkänna att när Lisa spyr upp den första kattungen så fick Brand new cherry flavour mig i ett järngrepp. Jag betade av de åtta avsnitten i rask takt. Detta är naturligtvis inte en tv-serie för alla. Handlingen är knepig, folk är lite aviga och serien har en drömsk stämning som passade mig. För mig var det som en mix mellan Lynch och Cronenberg.

Effekterna var oväntat bra, en och annan gång fick jag lov att titta bort då en del saker var i räligaste laget. Skådisarna funkar fint där Rosa Salazar och Catherine Keener som spelar Lisa samt Boro sticker ut lite extra. Det är också alltid trevligt att se Leland Orser i en serie eller film då han är en av mina birolls favoriter.

Brand new cherry flavour känns både annorlunda och intressant och jag blev hela tiden nyfiken vad som skulle hända då jag efter ett par avsnitt inte hade en susning om vad som skulle ske. Kan hända att en och annan finner finalen lite rumphuggen men för mig funkade den efter en stunds funderande. Definitivt en av årets mest intressantaste och samtidigt äckligaste serier.

Tv-serien är baserad på en bok men jag undrar om den går att läsa? Omdömena om boken på var minst sagt delade. Anar att tv-serien kan väcka liknande reaktioner.

Betyg: 8/10

Candyman (2021 USA)

Jag trodde först att Candyman skulle vara en nyinspelning av 90-tals klassikern med samma namn men se det är den inte. Det är en fortsättning av historien och den gamla filmen vävs in väldigt snyggt in i  handlingen.

Konstnären Anthony har lite skaparkval men en sen kväll berättar hans eventuellt blivande svåger en vandringssägen om en antropolog som blev galen när hon studerade området man bor i. Vi tittare som sett den gamla filmen vet hur det egentligen ligger till. Anthony inspireras av historien och producerar konstverket ”Say my name” vilket i sin tur leder till en himla massa elände – men bara för vissa personer ska tilläggas för i dagens rulle hänger krokslashing ihop med vilken hudfärg du har.

Jag har verkligen inga problem med filmer, böcker etc som har ett budskap men det måste göras snyggt. Efter att ha sett Candyman känner jag mig som en stoppad gås. Jag har inget att invända mot det filmen vill säga oss tittare, där slår filmmakarna in öppna dörrar åtminstone för mig. Jag VET att afroamerikaner många gånger inte har det så muntert i USA, jag VET att onödigt polisvåld sker mot denna del av befolkningen. När jag däremot löser biljett till en film som heter Candyman förväntar jag mig en slasherrulle som handlar om ett spöke som skär upp folk samt en och annan socialrealistisk kommentar. Inte en jävla BLM föreläsning där vissa scener och dialoger är så övertydliga att jag famlar efter skämskudden. Om man vill lyfta rasismen i USA måste det göras bättre än så här t.ex som i författaren Tomas Mullens suveräna Darktown svit

Det som räddar filmen en aning är att den är förbaskat snygg, miljöerna vare sig det är ruffiga områden, gallerior eller lägenheter är en fröjd för ögat, kameraarbetet utsökt, skådisarna är bra och musiken på snudd fantastisk. Manusförfattaren däremot borde ha taggat ned sig lite, tagit en valium och tänkt mer på skräck och mindre på att skapa en föreläsning.

Regi: Nia DaCosta

Betyg: 4/10

En Klassisk skräckfilm (2021 Italien)

Ett sällskap samkör genom Italien. Dumt nog låter man fel förare sätta sig bakom ratten och bilen tar då en tur ut i terrängen. När passagerarna vaknar är man välbehållna men märkligt nog är bilen på en helt annan plats. Olyckan skedde skogen men nu står bilen obrukbar på ett öppet fält omgivet av tät skog. Fältet är dock inte helt öde, ett ensamt hus står på fältet och man kan väl säga som så att fram tills nu har det varit en bekymmerslös resa i jämförelse med vad som väntar sällskapet.

En Klassisk skräckfilm påminner stundtals lite om Scream i det avseende att en av rollfigurerna är lite av en filmnörd som kommenterar skräckgenren b.la påstår han att Italienare inte kan göra bra skräckisar. Till en början är En Klassisk skräckfilm precis som man tänker sig att en klassisk skräckis ska vara men den sista halvtimmen tar filmen däremot lite andra oväntade vägar. Jag hade nog föredragit att filmen kört vidare i gamla inkörda hjulspår för fram till finalen är filmen ruggig. Å andra sidan ska jag inte gnälla för det är en ganska så klurig och bra ide´filmmakarna knåpat ihop.

Det är en hel del slafs och klafs men inte alls så mycket som jag väntat mig. Av och till är filmen riktigt spännande och skådisarna övertygar i sina roller.Det är en klart godkänd skräckis trots den något oväntade vändningen mot slutet. Sista scenen är riktigt bra och jag inser att Italienarna är minst lika korkade som oss svenskar när det rör mobiltelefoner.

Regi: Roberto De Feo, Paolo Strippoli

Betyg: 6/10

Meander (2020 Frankrike)

Lisa väljer helt fel person att lifta med då det under bilfärden uppdagas att föraren möjligen kan vara en seriemördare. Innan Lisa får svar på sina farhågor krockar bilen men hon verkar ha hamnat ur askan i elden.Hon vaknar upp i ett rum och vägen ut leder genom ett rör som i sin tur leder till nya rör och rum. Lisa blir snabbt varse om att varje sektion i denna främmande konstruktion består av någon form av fälla som hon måste klura ut för att komma vidare. Varför hon är där hon och vem som kidnappat henne är ett mysterium.

Jag brukar roas av filmer inom denna genre t.ex Escape room, Cube, Saw  m.fl. Även om de kanske inte är några mästerverk i filmisk mening så är det lite spännande och se vilka svårigheter som kommer i huvudpersonernas väg,  Meander funkar bra till en början men då Lisa är ensam och har ingen att tala med blir det ett fasligt flåsande rör ut och rör in. Upplösningen är i flummigaste laget för mig och lyckades till på köpet bli så där känslomässigt smetigt och kletigt som jag avskyr.  Trots ett koncept jag brukar gilla eller åtminstone bli någorlunda underhållen av så var Meander en ganska så trist rulle. Fransmännen brukar kunna leverera bättre rullar.

Regi: Mathieu Turi

Betyg: 3/10

A Quiet place 2 (2020 USA)

Efter en kort tillbakablick tar uppföljaren vid direkt där förra filmen slutade. Familjen Abbott flyr från gården och stöter på en gammal (men för oss ny) bekant Emmett som var vän till familjen innan allt gick åt fanders. När de hör en radiosignal som tyder på att det finns andra människor hjälper Emmett motvilligt familjen att lokalisera signalens ursprung.

Jag ska erkänna att förra filmen inte funkade för mig fullt ut.  Vanligen är jag väldigt förlåtande när det rör skräckfilmer och köper de flesta idiotier rakt av men inte denna gång. När filmen en kvart in i handlingen serverar världshistoriens mest korkade graviditet föll stora delar av storyn som ett korthus och jag kunde inte ta till mig filmen.

Uppföljaren har fördelen att jag nu vet förutsättningarna och lättare kan köpa dem. Det kan vara en anledning till att jag gillar denna en smula mer än dess föregångare. Å andra sidan kanske jag skulle ta och se om första filmen med nya ögon?

Hur som helst. Tvåan är avsevärt mer fartfylld och desto bullrigare.  Av och till blir rullen ganska så spännande och det var ett par korsklippningar jag gillade när olika personer samtidigt utsätts för olika hot.

Bäst i filmen är skådisarna. Emily Blunt visar än en gång vart skåpet ska stå. Hon kan banne mig spela det mesta, allt från sjungandes nanny, drottning Victoria till dagens monsterrulle. Cillian Murphy som spelar Emmett har jag alltid gillat och Millicent Simmonds i rollen som den döva dottern levererar än en gång. Den jag velat sett mer av var Djimon Hounsou som var med alldeles för kort tid för min smak men man kan inte få allt här i världen.

Gillade man första rullen torde man inte vara helt missnöjd med uppföljaren. Mer fart, en del spänning och bra skådisar och det är aldrig fel att se ett garden party bli trashat av ett monster. Klart sevärd.

Regi: John Krasinski

Betyg: 7/10

The Conjuring 3: The Devil Made Me Do It (2021 USA)

Än en gång får vi följa paret Warren i jakten på onda andar och demoner. Denna gång startar filmen med en exorcism som går lite si så där. Konsekvensen blir i vart fall en mordrättegång där försvaret hävdar att den tilltalade var under en demons inflytande när mordet begicks och borde därför förklaras oskyldig. Det faller nu på Warrens att nysta i mysteriet för att bevisa demoniskt inflytande.

Första filmen i denna serie var en rejält ruggig historia men konceptet blir allt mer urvattnat för var gång. Det är en popcornskräckis där man ska hoppa till i biomörkret vid väl valda tillfallen. Några rysningar får jag inte och storyn är i ärlighetens namn inte speciellt engagerande. Paret Warren letar bevis och sedan avslutas allt i ett CGI-inferno där det blåser Carola vindar samtidigt som folk svävar en halvmeter ovanför marken. I de tidigare filmerna har jag åtminstone vid något kort ögonblick känt visst obehag eller tyckt att ett och annat spökeri varit lite extra  men här rullar det liksom bara på.

Det är dock både välgjort och välspelat, Patrick Wilson och Vera Farmiga är bra i huvudrollerna och birolls innehavarna gör vad de ska. Jag skrockar till lite förtjust när John Noble dyker upp i rollen som pensionerad präst. Tråkigt nog känns berättelsen förutsägbar och lite bege. Gör man ett par filmer till i serien som håller samma stil skulle jag nog vilja påstå att Conjuring unversat nog kan göra skäl för epitetet skräckfilmernas motsvarighet till Beck.

Regi: Michael Chaves

Betyg: 4/10

Come Play (2020 USA)

Oliver är en ung kille som lider av autism. Han är oförmögen att tala men kommunicerar via en teacchliknande app på sin telefon. En kväll dyker det upp en bok på skärmen som handlar om det missförstådda monstret Larry som bara vill ha en vän. Oliver blir nyfiken och börjar läsa boken vilket han inte borde ha gjort.

Jag trodde att Come play var en s.k popcorn skräckis men det är en rysare som hamnar mer i facket ”den hotade familjen” och den funkar fint inom denna skräcksubgenre. Regissören har valt att skildra en familj som redan har problem innan Larry gör entree. När filmen startar har föräldrarna precis valt att separera, en av anledningarna är att Olivers funktionshinder frestar på förhållandet. Detta gör att hotet mot familjen kommer både från in och utsidan vilket gör hela situationen desto mer besvärlig. Filmen lyckas även med att vara intressant utöver skräckmomenten och funkar bra som ett drama mellan rysligheterna. Jag bryr mig om denna familjs väl och ve då de är lite mer än bara statister i en dussinskräckis.

Skräckmomenten är bra och Come play förlitar sig mer på att historien ska vara ruggig än att man knökat in en himla massa jump-scares. Regissören har också den goda smaken att inte visa Larry alltför mycket oftast anar vi bara honom i bakgrunden gömd i mörkret. Slutligen är skådisarna klart godkända – även Azhy Robertson som spelar Oliver – det tackar jag för.

Come play är en stabil skräckis som nog de flesta som gillar genren skulle uppskatta. Det är ingen wow-film men den gör det den ska. Tackar Steffo på Snacka om film podden för tipset.

Regi: Jacob Chase

Betyg: 6/10

Se7en (1995 USA)

Kriminalpolisen Somerset har bara en vecka kvar till pensionen när han får en ny partner Mills. Första dagen tillsammans kallas de till vad som vid en första anblick verkar vara ett naturligt dödsfall, en man som förätit sig. Vid en noggrannare titt finner de två detektiverna att mannen har tvångsmatats till döds. Somerset ber om att få slippa fallet då han anar att det inte kommer vara löst innan han slutar. Han anar också att det är större saker i görningen än ett simpelt om än bisarrt mord. Mills tar över fallet men Somerset dras motvilligt in i jakten på mördaren.

Det är väl Se7en och När lammen tystnar som lade grunden till den seriemördarvåg som sedan dess härjat runt på tv och bio. Båda filmerna torde hamna mer i facket thrillerrysare än kriminalfilm då de båda är rejält ruggiga. Se7en är väl den av de två som är mörkare både i ton och utseende. I filmen regnar det hela tiden och miljöerna är skitiga och dunkla. Trots att filmen precis som När lammen tystnar är relativt oblodig och inte speciellt våldsam är filmen obehaglig, ryslig och stundtals äcklig. Seriemördaren John Doe har tänkt ut synnerligen påhittiga metoder att ta sina offer av daga med de sju dödssynderna som inspiration. Även om man inte får se något av morden är det tankarna på offrens sista stunder i livet som spökar runt i tittarens hjärna.

Det var ett tag sedan jag såg filmen sist och jag var lite tveksam till om den skulle hålla än idag. Lillebror hade nyligen sett om den och tyckte den tappat något. Jag håller inte med honom och tycker att filmen definitivt håller för ett omtitt. Känslan och obehaget sitter kvar trots att jag vet hur det hela ska sluta. Det enda som möjligen ändrats till det sämre var väl att jag fann Brad Pitts rollfigur Mills lite väl hetlevrad, ja ,nästan pubertal i sitt agerande men å andra sidan har jag blivit äldre med åren och kanske tycker att folk kan stilla sig en aning. Morgan Freeman i rollen som Somerset är däremot oklanderlig och en njutning att få se.

Om man mot förmodan inte sett rullen bör man slå slag i saken och se filmen då det är en riktigt bra film och har man sett filmen är den definitivt värd att se igen.

Regi: David Fincher

Betyg: 9/10

The Reckoning (2020 Storbr)

En gång i tiden var Neil Marshall en regissör att räkna med.  Dog Soldiers och The Decent är ruggigt bra. Doomsday var underhållande. Hans fjärde rulle Centurion var väl inte någon höjdare men ett och annat felsteg i karriären får man räkna med. Efter denna film försvann Marshall till tv och det var först häromåret han kom tillbaka med vad jag räknar som 2019 års sämsta film utedasset som gick under namnet Hellboy. Nu är Jordan tillbaka med en ny film The Reckoning och den kunde väl inte vara sämre?

Det strävsamma paret Haverstock arbetar på sitt arrende. Mannen drabbas av pesten och tar självmord och när änkan, som trots att det är 1600-tal med slit dygnet runt på gården är vacker som en dag med bländvita tänder, tackar nej till arrendatorns inviter svarar han med att anklaga henne för att vara häxa.

Jag ber att få gratulera Marshall som lyckats med att stå som regissör till årets sämsta film två år på raken. Imponerade! För det första är filmens handling totalt oengagerade och genomförandet är uselt. Skådisarna är ok men de har ingen chans i denna soppa till manus. Både Sean Pertwee och Steven Waddington är med i spektaklet och de brukar vara bra men i denna film har allt vad som kan kallas kompetens lämnats därhän.

Det största problemet med The Reckoning är att filmen fladdrar runt ”all over the place” och det känns som att alla från manusförfattare till skådisar och regissör inte riktigt vet vad de gör för film och i brist på annat chansar man och kastar in allt möjligt i filmen.  Det är lite skräck, lite tortyrporr, lite action, lite drama och en smula romans. Jag vet att filmen är på fel spår när jag börjar fundera över detaljer som hur det kan komma sig att änkan äger en riktigt snygg outfit som borde kosta skjortan men kan inte betala arrendet eller hur hon kan lyfta och svinga ett svärd när hon tidigare i filmen knappt kunde lyfta ett annat. Filmen är fylld med dessa märkligheter och hela tiden fladdrar min tanke förbi vem i hela friden ville göra denna film? Ett titt på manus borde räckt för att säga ”tack men nej tack”.

Om man kollar på IMBD så har Marshall inga projekt i piplinen vilket är fullt förståeligt det kan kanske vara som så att regissören gick ut med flaggan i bott.

Regi: Neil Marshall

Betyg: 1/10

Andra sidan (Sverige 2020)

Svensk skräckfilm är något man inte är bortskämd med och de få exempel man kan hitta hamnar ofta inom två kategorier: Gjord av glada amatörer efter devisen ”hellre än bra” eller så ursäktar man sig med att man gjort en skräckis genom att antingen larva till det eller berätta att det egentligen inte är en skräckfilm men man valt att ”berätta sin viktiga historia i denna undermåliga genre”. Därför känns det så förbannat skönt att efter sju sorger och åtta bedrövelser äntligen få se en svensk skräckfilm som vågar stå för vad den är nämligen en skräckfilm och inget annat.

Paret Shirin och Fredrik bestämmer sig för att köpa ett hus. Det är ett parhus där grannfastigheten står tom. Inflyttningen går smärtfritt men när Fredrik måste vara borta under veckorna på jobb lämnas Shirin ensam med bonussonen på fem år. Han börjar snacka om en låtsaskompis som bor i grannhuset och snart märker Shrin av konstigheter, bla knackningar och viskningar från det till synes tomma huset.

Andra sidan hamnar i facket standardskräckis, det är ingen film som sticker ut extra men den är både välgjord och stundtals lite ryslig. Filmen förlitar sig mer på känsla än specialeffekter vilket alltid är tacknämligt. Det enda som störde mig i filmen var att den var så förbannat mörk, hela familjen verkar gå ”all in” när det gäller att spara på ström. Nog fasiken hade man tänt ljuset om man hört en viskande röst i slutet av en mörk korridor istället för att stå och spana in i mörkret med kisande ögon?

Skådisarna är helt ok tom ungen som som spelar sonen Lucas och filmen har en föredömlig speltid på 80 minuter så historien segar aldrig till sig. Andra sidan var en i mina ögon en positiv överraskning och jag hoppas nu att andra skitnödiga regissörer i detta land nu tar efter och vågar göra lite mer skräckisar.

Regi: Tord Danielsson, Oskar Mellander

betyg: 5/10

Backcountry (2014 Kanada)

Än en gång får jag stifta bekantskap med folk på film som inte har sunda vätskor. Denna gång heter de Jenn och Alex. Av för mig obegripliga skäl anser de två att det bästa de kan göra med sin ledighet är att campa i naturen. Jenn är den vettigare av de två då det är Alex som övertalat henne till turen. Han har nämligen vuxit upp i området och vill visa henne den storslagna naturen. Att Alex är ett pucko inser vi tittare redan efter fem minuter då han anser sig inte behöva en karta då han känner till området. Det går som det går och slutar i gråt, panik och elände. Än en gång får jag vatten på min kvarn då mantrat ”naturen är bäst på tv-rutan” visar sig stämma.

Det är en relativt obehaglig film även om den inte kommer med något nytt. Alex leder vägen och jag som tittare kan inte göra annat än att se på när den leder åt ett håll nämligen åt helvete. Det är väl först under filmens andra halva som det blir spännande men fram tills dess har filmen som sagt dragits med en obehaglig känsla som aldrig riktigt vill släppa. Rullen innehåller även ett par scener som gjorde att jag vred mig i soffan av obehag samtidigt som jag hojtade ”detta behöver ni inte visa”. Backcountry blir väl kanske inte en film som hamnar bland de oförglömligas skara men den är vad man säger: ”Helt ok.”

Efter filmen var jag dock nödgad att fråga min chef som är jägare om man kan springa ifrån en björn. Han bara skrattade och förklarade att när björnen väl börjar kuta är loppet kört. Tur för Jenn att den obligatoriska björnen som allt som oftast är med barrskogs-skräckisar inte visste om det.

Regi: Adam MacDonald

Betyg: 6/10

The Third day (2020 Storbr)

Den före detta socialarbetaren, numera blomsterhandlaren, Sam besöker platsen för sin sons död på hans årsdag. I närheten av platsen förhindrar han en ung tjej från att ta självmord. Tjejen bor på ön Osea som bara kan nås landvägen när det är ebb och Sam kör henne dit. Byborna på ön är lite märkliga och de förbereder den årliga sommarfesten. Sam behöver verkligen återvända hem till sin familj men slumpen och andra saker gör att han blir kvar på ön som påverkar honom på ett märkligt vis.

The Third day är en tv-serie på sex delar men berättelsen består av två akter, Summer som jag beskrev ovan och Winter som är en historia om en annan person som kommer till ön. Det är inte två fristående berättelser om Osea utan de två historierna har definitivt med varandra att göra.

Summer var helt ok och hade ett par tvistar och jag hade inte en susning vilken väg berättelsen skulle ta.  Av och till blev det faktiskt lite segdraget då Sam springer hit och dit på den lilla ön och får ett och annat mindre sammanbrott. Serien som helhet växer dock rejält efter att man sett Winter som är avsevärt mer fartfylld och spännande.

Storyn är lite gåtfull och allt är inte klargjort när den slutar något som inte störde mig alls. Som tittare får man själv välja om det rör sig om övernaturliga saker eller bara lite lantlig vidskepelse. Skådisarna är överlag bra och kvartetten Jude Law, Emily Watson, Paddy Considine samt Naomie Harris funkar riktigt bra. Senast jag såg Jude Law var det som elegant påve här är han avsevärt mer luggsliten, en rejäl kontrast. Miljöerna gör sitt och jag hade inte haft något emot att semestra på Osea men hade nog betackat mig för festivalen.

Betyg: 7/10