The Monster (2016 USA)

mv5boti2mjy3mdkzov5bml5banbnxkftztgwodq4ntq0mdi-_v1_sy1000_cr007041000_al_När en frånskild mamma ska lämna sin dotter till pappan är oturen framme och man krockar med ett djur ute i obygden. Bilen vägrar att starta, det regnar och är mörkt så man har inte så mycket att välja på än att sitta och vänta in bärgningsbilen som förhoppningsvis ska komma. Det som är lite märkligt är att det påkörda djuret plötsligt är försvunnet och man blir ganska snabbt varse att det finns ett och annat i skogen som inte hör till den kända faunan.

Den här filmen påminner lite om den australiensiska filmen Badabook. Det är en film som berättar lite mer än bara en skräckhistoria om ett monster. Dottern och mamman har ett komplicerat förhållande och man kan diskutera vad som egentligen händer i filmen. Om man vill kan man tolka filmen på ett djupare plan.  Om man nu inte är på humör att göra detta så funkar The Monster  alldeles utmärkt som en vanlig skräckis om två personer instängda i bil med ett monster utanför.

En del kan möjligtvis finna att The Monster är lite långsam, det tar sin tid innan det blir fart och fläkt och kroppsdelar far till höger och vänster i skog och mark. Å andra sidan har filmen en krypande känsla av att det är något som inte stämmer och de två skådisarna Zoe Kazan och Ella Ballentine har ett bra samspel i rollerna som mor och dotter. En klart sevärd skräckis som förtjänar lite mer uppmärksamhet.

Regi: Bryan Bertino

Betyg: 6/10

 

Annonser

Anders Fager: Samlade Svenska kulter

9789143511246En konstnärinna tappar förståndet när en mystisk stiftelse beställer ett konstverk, en kvinna undrar om hennes pojkvän har genomgått en personlighetsförändring efter att han fått ett nytt jobb, i skogarna kring Borås dyrkar man en uråldrig gud som kräver människooffer och en punkt på Västerbron lockar människor till att begå ett kollektivt självmord.

Detta är bara några av intrigerna i Fagers debutbok Samlade svenska kulter. Det är en novellsamling men samtidigt inte. Alla historierna är pusselbitar av ett större händelseförlopp och berättelserna hänger samman. Ett skeende som startar i en berättelse får sin fortsättning i en annan och samma personer och platser dyker upp eller omnämns i de olika berättelserna. Det är en bok som vinner mycket på att läsas i ett svep och i ordning då lager läggs på lager i den mytologi Fager bygger upp. En hel del har inspirerats av H.P Lovecraft men han har även lagt till en hel del själv. Chtuhulu antyds, Dagon dyker upp som avgudabild och en alldeles egen version av Innsmouth finns tydligen i den svenska skärgården.

Alla berättelserna är kanske inte så rysliga men de har alla en ödesdiger stämning och jag får en känsla över att jag ser på världen genom en skev bild. Miljöer och människor känns igen men det är något som känns fel.

Fager har ett lite speciellt språk och jag kan ana att en del kan finna det jobbigt. I en novell avslutar han huvudpersonens tankar med ordet ”darling” stup i ett och han hittar på en hel del nya sammansättningar av ord för att beskriva en känsla eller handling. Vidare är det inte alltid vi får reda på vad det rör sig om och som läsare lämnas man ofta i sticket utan att få någon förklaring på en del händelser. Jag fick googla en hel del namn och platser under läsningen av Samlade svenska kulturer. Å andra sidan är det kanske min okunskap som gjorde sig gällande i just detta fall.

Personligen är jag mycket förtjust i Fagers språk, det känns fräscht och griper tag i mig. Det finns något respektlöst i hans sätt att sätta samman meningarna vilket gör läsningen intressant.  Jag gillar att man som läsare bara ibland får ana vad det rör sig om och får själv försöka fundera över vad det är som händer. Trots att det är en novellsamling finns det inte en dålig berättelse i hela boken. Beundransvärt! Fager håller mitt intresse uppe genom hela boken som hör till en av de bästa jag läst inom genren. Rekommenderas mycket varmt.

Fager har spunnit vidare på dessa historier i romanerna Jag såg henne en dag i receptionen samt En man av stil och smak också läsvärda. Passar även på att slå ett slag för hans novellsamling Kaknäs sista band. En samling sf-berättelser väl värda att läsa.

Kill theory (2009 USA)

Trist nog så avslutas denna rysliga vecka på samma sätt som den startade nämligen med en skitfilm. Åtta ungdomar samlas i ett hus på landsbygden (där det naturligtvis inte finns mobilteckning vilket illustreras av den numera obligatoriska scenen i genren där någon utbrister i förtvivlan att det inte finns något nät) för att festa rejält innan skolavslutningen. Festen får ett abrupt slut då en tokstolle belägrar huset och säger att han kommer att döda hela sällskapet klockan 6:00 på morgonen. Om de däremot dödar varandra kommer han att skona den ende överlevande. Mördaren har nämligen en teori om att under speciella situationer kan man nämligen pressas att döda både nära och kära.

Ok att skräckisar ofta har en ganska så darrig logik som inte tål att synas närmare i sömmarna. Det är även ok att rollfigurer i denna genre oftast har en IQ som är lägre än en nackad höna men storyn får inte bli för ologisk och rollfigurerna får inte vara för korkade då blir resultatet bara irriterande och det är precis vad Kill theory är: Jävligt irriterande.

Folk springer runt i cirklar i det stora huset ute på landsbygden och fördriver tiden med att skrika och gapa. Då det hintas om att det rör sig om collegestudenter tycker jag att någon i sällskapet borde ha någon form av vett eller sans och borde komma upp med någon form av idé för att möta den ensamme mördaren. Att förskansa sig samla ihop vapen och vara åtta mot en när klockan slår sex på morgonen faller inte någon in, nej då är det bättre att ha ihjäl sina vänner. Det är så urbota dumt att jag knappt finner ord. Tråkigt nog ett bottennapp som faller på att man på pappret troligen tyckte att man hade en vettig historia. Realiserad blev den bara totalt korkad.

Regi:  Chris Moore

Betyg: 1/10

Hoppas Fiifi och Sofia har valt trevligare filmer.

Då var det slut för denna gång men vi ses väl nästa år? Jag får se till att hamstra skräckisar under året för mina bidrag till denna skräckfilmsvecka har varit en ganska så sorglig samling. Bot och bättring utlovas.

Tackar också Fiffi och Sofia för ett gott samarbete.

The Bride (2015 Taiwan)

Hao har många järn i elden. Han och hans sambo är i full färd med att planera sitt kommande bröllop samtidigt som han i jobbet som tv-producent måste styra upp arbetet. Det blir sena kvällar och Hao rasar i säng. Då han plågas av mardrömmar är det lite si och så med nattsömnen. Showen Hao producerar rör sig om Taiwanesisk folktro och han börjar ana att hans drömmar har samband med folkseden att man blir tvångsgift med ett lik. Hao börjar nu undersöka varför just han valts ut till att bli make till en spökbrud.

Det har varit tunnsått med riktiga höjdare denna skräckfilmsvecka så det kändes skönt att hitta en film som gav mig rejäla rysningar. Haos drömmar är inget att avundas, spökerierna är av den sort jag gillar nämligen inte allt för bombastiska. Filmens onda andar är räliga, de rör sig ryckigt och gnyr med blödande ögon. Det är bara ett problem jag har under titten. Jag får inte storyn att gå ihop det verkar som att regissören och tillika manusförfattaren Lingo Hsieh missat något i sin historia. Jag gör som jag brukar när jag rör mig utanför den bekanta filmsfären och skyller på den kulturella klyftan. Jag kunde inte ha haft mer fel då filmens upplösning tar mig på sängen och jag utbrister halvhögt för mig själv när alla pusselbitar faller på plats: Fy faen! Detta var ett filmslut som var snyggt gjort och förhöjde rysligheterna.  Klart rekommendabel asiatisk skräck och jag hoppas på fler filmer från Lingo Hsieh då detta är hennes debut.

Regi: Lingo Hsieh

Betyg: 8/10

Fiffis filmval

Sofias Filmval

Chopping mall (1986 USA)

Precis den äcklige konsulten som dök upp på mitt jobb för några år sedan, bjöd på tårta och upprepade mantrat att vi inte behövde vara oroliga, gör teknikerna i filmen Chopping mall detsamma när de presenterar de nya vaktrobotarna som ska hålla koll på köpcentrat efter stängningsdags. Konsulten var väl medveten om att han skulle kicka ett 20 tal i personalen och lägga ned gymnasiet. Teknikerna i filmen har däremot inte en susning om att ett åsknedslag kommer förvanda de ganska så gulliga robotarna till fullfjädrade mördarmaskiner.

Till en början hade Chopping mall namnet Killbots. Filmen gick inte så värst bra till en början men efter namnbytet har den blivit desto mer känd. Om filmen förtjänade detta öde istället för att falla in i glömskans mörker kan säkerligen debatteras. Det är en ganska så standard 80-tals slasher fast med robotar istället för mördare. Jag är som bekant ganska så förtjust i denna genre från 80-talet även om filmerna oftast inte är speciellt bra och Chopping mall är inget undantag från den regeln.

Skådisarna duger och jag har faktist en soft spot för filmens huvudpersoner,Alison och Ferdy. Han i Bengt Bedrup brillor och hon med plattångsskruvad lugg. De är liksom lite smöåsöta på ett ömkansvärt vis. Övriga medverkande är med dels för att visa brösten (det går utmärkt att göra detta i en mall efter stängningsdags) och dels för att bli kanonmat åt de vildsinta robotarna som artigt avslutar sin mord med frasen ”have a nice day”.

Filmens stora problem är nog att den inte är speciellt spännande utan mer roande samt att jag sitter mycket och funderar på hur i helsike ett åsknedslag kan förvanda robotar till dödliga vapen samt att de genom elchocken blir intelligenta. Å andra sidan kanske man inte ska fundera så mycket på sådana saker då man redan gjort det aktiva valet att se en film av detta slag.

Regi: Jim Wynorski

Betyg: 4/10

Sofias filmtips för dagen

Fiffis filmtips för dagen

Alena (2015 Sverige)

Alena är en serieroman som blev en lång kortfilm som i sin tur blev en kort långfilm. Det är också något så ovanligt som en svensk skräckfilm. Alena byter från en kommunalskola till en finare privat flickskola där alla går klädda i röda uniformer och sporten lacrosse är skolans paradgren. Alena försöker passa in men blir direkt måltavla för skolan mobbare Filippa. Trakasserierna ökar men Alena har en bästis, Josefin, som hjälper henne mot antagonisterna. När Alena får en ny kompis Fabienne blir Josefin avundsjuk och på köpet allt våldsammare.

Storyn har man sett tidigare och berättelsens tvist kan man räkna ut i stora drag redan en kvart in i filmen, det är bara detaljerna som behöver fyllas ut. Alenas styrka ligger i stället i trion  Amalia Holm (Alena), Molly Nutley (Filippa) och Felice Jankell (Fabienne) som är oväntat bra. Filmens stämning och miljöer är också ett plus. Regissören Daniel di Grado ger åtminstone mig en känsla av att Alena är mer att likna vid en mörk saga. De vuxna lyser i stort sett med sin frånvaro, skoluniformerna känns malplacerade (även om om något liknande säkerligen finns på någon moderatskola i landet) och trion Holm, Nutley, och Jankells rollfigurer än nästan att likna vid karikatyrer men på ett vis som inte alls känns apart. Tvärtemot de flesta dramatenskådisar  känns tjejerna helt naturliga i både dialog och agerande trots, eller kanske tack vare, att de i agerar i en något vriden verklighet.

Det som är synd är att storyn kunnat vara lite mer spännande men tack vare bra skådisar och en stämmning som jag gillade är detta en klart godkänd svensk skräckis och det är inte fy skam då de inte växer på träd.

Regi: Daniel di Grado

Betyg: 6/10

Fiffis filmtips

Sofias filmtips

Blind alley (2011 Spanien)

Förtexterna till dagens rulle hör till det märkligaste jag sett. Ana De Armas dyker upp i rutan iförd olika klädkreationer och ”dansar” till klämkäck musik. Frågor som rullar runt i min förvirrande hjärna är: Har jag av ett misstag råkat greppa en spansk buskis? Är det en latinsk version av Mazurka på sängkanten? Jag inser också med viss tillfredsställelse att jag dansar bättre än fröken Armas.

Jag biter dock ihop och i samband med att förtexterna slutar visar sig dessa ha en en viktig del i filmens vidare utveckling. Rosa (Armas) jobbar som städerska och drömmer sig bort. Hon går på olika skådespelarauditioner i hopp om ett annat liv och sent en kväll på väg hem från jobbet får hon ett samtal att hon gått vidare till nästa uttagning som danserska i en tv-show (och där kom förklaringen till förtexterna). Rosa behöver nu raskt tvätta sina scenkläder då auditionen är redan nästa morgon. Nöden har ingen lag och hon får gå till den slitna tvättautomaten som ligger på en bakgata. Därinne är det mörkt och murrigt och stället befolkas av obehagliga uteliggare och knarkare. Turligt nog kommer det in en snygg och trevlig kille som också har sena tvättvanor. Rosa verkar ha en riktigt turdag då hon både fått en jobbchans och kanske möjlighet till lite kärlek. Det sistnämnda skiter sig då hon gör misstaget att kolla in vad hennes nya bekantskap stoppat in i tvättmaskinen.

Blind alley är ett kammardrama som i stort sett utspelar sig på en tvättinrättning. Den blir aldrig speciellt spännande men å andra sidan är inte filmen tråkig och dryg 70 minuter försvinner ganska så snabbt. Regissören och manusförfattaren Antonio Trashorras är väl kanske inte den bäste och det finns en och annan scen i filmen som känns amatörmässig även manuset innehåller en och annan logisk vurpa men på det hela det en både lättsedd och lättglömd skräckis.

En rolig sak de hade med i manuset var att man försökte förklara Armas kubanska dialekt med att hon i en dialog berättar att hon emigrerat från Kuba. Jag lade inte märke till att hennes spanska lät annorlunda men för en spansktalande publik sticker troligen Armas dialekt ut.

Regi:  Antonio Trashorras

Betyg: 4/10

Sofias filmval hittar ni här

Fiffis filmval finns här

Happy death day (2017 USA)

Tree vaknar upp i en främmande säng efter en blöt afton. Väl hemma börjar hon göra sig i ordning för nästa fest. På väg till partyt faller hon offer för en mördare för att i nästa ögonblick vakna upp i en främmande säng efter en blöt afton. När så Tree mördats för en andra gång inser hon att hon lever om dagen hon mördas på. För att bryta denna onda cirkel antar Tree att hon måste hitta den skyldige. Efter att ha mördats ett par gånger inser Tree att dagarna börjar ta slut då hon blir allt svagare efter var död. Att hitta mördaren kan dock vara svårt då det finns en hel del hugade kandidater då Tree inte är en speciellt sympatisk person.

Den uppmärksamma har naturligtvis insett att Happy death day är en något våldsammare version av mästerverket Groundhog day (Måndag hela veckan) något man faktiskt nämner i filmen (vilket känns lite onödigt kan tyckas). Nu är inte Happy death day ett mästerverk av samma kaliber men det är en ganska så underhållande film som klarar sig ganska bra på egen hand. Det är iofs en PG-13 skräckis (tror jag åtminstone) då den har en hel del moralkakor och är inte speciellt blodig. Å andra sidan är storyn underhållande och det är kul att sitta och försöka klura ut vem mördaren är.

Regissören Christopher Landon är även duktig på att hantera jump-scares något som jag vanligtvis irriterar mig på men här funkade de fint. Landon fixar även att hålla spänningen vid liv och en del av jakterna i filmen är lite småspännande. Jessica Rothe är bra i huvudrollen som den bitchiga Tree och det finns ett och annat småroligt skämt insprängt bland alla dödsfall i filmen. Ganska så god underhållning för stunden.

Regi:Christopher Landon

Betyg: 6/10

Fiffis filmtips

Sofias filmtips

Kiss of the tarantula (1976 USA)

Vi tar och startar veckan med en riktigt risig men på sitt egna lilla vis ganska så underhållande film. Susan är en tjej med lite annorlunda intresse nämligen spindlar. Hon och hennes spindlar kommer så bra överens att hon mer eller mindre kan ge dem kommandon. Fråga mig inte hur. Hennes mor har tröttnat på både sin konstiga dotter och den äkta maken som jobbar som begravningsentreprenör. Hennes livsleda är så stor att hon inlett en affär med sin svåger som är polis och tillsammans planerar de att mörda maken/brodern men det sätter dottern och hennes spindlar stopp för. Mamman dör i hjärtinfarkt då spindlarna på kommando skrämmer ihjäl henne. Åren går och Susans farbror har nu siktet inställt på systerdottern (sleazy bastard). Vidare är Susan mobbad då hon ses som lite konstig (begravningsentreprenörsdotter+ en förkärlek till spindlar). Klasskompisarna våldgästar henne, trashar hemmet och råkar döda en spindel i farten. Det sistnämnda är det som gör att måttet nu är rågat för Susan som verkställer sin hämnd mot både tafsande farbröder och otrevliga klasskompisar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Kiss of the tarantula är om man inte lider av svår spindelskräck mycket att hurra för. Skådisarna är överlag usla och tydligen räckte denna upplevelse i filmens värld för huvudrollsinnehavaren Suzanna Ling som inte figurerat i vidare alster. Stämningen i filmen är konstig då i stort sett alla är, om inte otrevliga åtminstone lite knepiga. Plotten är obefintlig och den lilla staden filmen utspelar sig är ett lyckokast för en spindelhämnare då alla invånare verkar lida av BÅDE spindelskräck och klena hjärtan. Att regi och dialog är under all kritik är nu ingen större nyhet.  Egentligen skulle filmen förtjäna att hamna på skräphögen om det inte vore för en scen som gör att hela eländet trots allt är sevärt.

SPOILERVARNING

Susan släpper in några spindlar i en bil där hennes antagonister sitter. Skräcken sprider sig i bilen och i panik har passagerarna ihjäl varandra på ett mycket fantasifullt vis. Inte trodde jag att en Volkswagenbubbla kunde vara så dödlig. En passagerare överlever dock men blir galen på kuppen och när hennes obefintliga skådespel ska visa att hon blir galen bjuds vi arma tittare på ca 10 filmhistoriska sekunder. Fantastisk scen som jag spolade tillbaka till tre gånger.

Regi: Chris Munger

Betyg: 3/10

Sofias film för dagen (som enligt mig är en höjdare – undrar vad hon tycker?)

Fiffis filmval. Vildmarksskräck månne?

The Vault (2017 USA)

En göteborgare måste vara inblandad i produktionen av denna film för skulle man annars kunna förklara att en film som heter The Vault har fått taglinen ”no one is safe”? Tråkigt nog var detta det roligaste med filmen.

Ett gång bankrånare tar sig vatten över huvudet under ett rån när de öppnar bankvalet i källaren som innehåller zombies? Spöken?. Omringade av polisen och med rysligheter i källaren försöker de nu att klara livhanken.

Storyn är intressant eller åtminstone underhållande (annars hade inte filmen lockat) och skulle nog kunnat bli rätt bra om den hamnat i rätt händer. Nu verkar dock både manus och regi har hamnat i några klåpares knä för utförandet är under all kritik. Man har helt enkelt inte fått till manus på ett vettigt sätt och filmen står bara och stampar på ett ställe. Klart att det händer saker och ting men det är av och till rörigt berättat och stundtals verkar det som att regissören inte vet vart han vill gå med sin story.

Lite skoj är det dock att se Clint Eastwoods dotter  Francesca Eastwood i en av huvudrollerna, att hon hoppar på det mesta kan vara förståeligt så här i början av en eventuell karriär. Det stora mysteriet är vad James Franco gör i denna soppa. Jag skulle verkligen vilja ha svar på denna gåta – det är ett mysterium jag funderar mer på än att jag för vilken gång i ordningen sett en skitfilm. Det hör inte till ovanligheterna.

Regi (eller vad det nu kan kallas):  Dan Bush

Betyg: 1/10

Invasion of the body snatchers (1978 USA)

1978 var det dags för en nyinspelning och nu har man flyttat handlingen från småstaden Santa Mira till ett smågrått San Francisco. Elizabeth jobbar som hälsoinspektör och har det bekymmersamt. Inte på jobbet utan hennes problem är av en mer privat natur. Hennes man har förändrats. Han har blivit känslokall och verkar syssla med något skumt. Otrohet kanske skulle vara det givna svaret men det är som hela hans personlighet förändrats. Känslan av att det är som att det är någon som låtsas vara hennes man är högst påtaglig. Hon tar upp problemet men sin arbetskamrat Matthew som försöker hitta en rationell förklaring. Då han tror att problemet är av psykologisk natur tar han kontakt med sin vän psykologen David. Det visar sig snart att liknande incidenter utspelar sig i den stora staden. Beror det på att det är en känslokall plats att leva på eller är det det ett utslag av paranoia som psykologen David föreslår? Vi som sett filmen från 1956 vet naturligtvis vad det rör sig om.

Som jag nämde i mitt förra inlägg så gillar jag denna version av Finneys historia bäst. Anledningarna till detta är flera: Dels har man en hel del mycket kompetenta skådisar b.la Donald Sutherland, Jeff Goldblum, Veronica Cartwright och Leonard Nimoy. Filmen har även en rysligare stämning än i föregångaren. Man lyckas också bättre med att förmedla den paranoida känslan över vem man kan lita på? Filmen har vad jag kallar en nerv och är rejält spännande i sina stunder. Vidare är de få effekter som är med snyggt gjorda (ok hundmannen kan diskuteras) och filmen känns verkligen inte som att den snart är 40. En redan bra film (1956) har helt enkelt blivit bättre. 1978 års version av Invasion of the body snatchers tål verkligen att ses och ses om och aldrig har väl låten Amazing Grace skänkt en sådan känsla av total hopplöshet.

Regi: Philip Kaufman

9/10

Invasion of the body snatchers (1956 USA)

invasion-des-profanateurs-de-sepultures-1956-aff-02-gNågot märkligt händer i den lilla staden Santa Mira. Stadens läkare Miles Bennell får in patienter som hävdar att deras nära och kära har blivit utbytta mot någon annan. Personerna ser ut och agerar som originalet men det verkar sakna känslor. Miles avfärdar det hela till en början och menar att det rör sig om någon form av masshysteri, iofs bekymmersamt men turligt nog verkar patienterna tillfriskna efter en dag eller två. Vi tittare vet dock vad det rör sig om då filmens titel ganska så väl avslöjar berättelsens tvist.

Den här klassikern hade jag inte sett på många år och det var ett riktigt trevligt återbesök, t.om lite smårysligt i sina stunder.  Nu har rullen några år på nacken men den känns trots detta ovanligt modern. Dana Wynter som spelar den kvinnliga huvudrollen har lite mer att göra än att svimma i tid och otid, slutet är öppet och filmen väcker en liten oro i själen.

Skådisar funkar bra även om Kevin McCarthy som spelar Miles av och till har en ovana att dra upp överläppen och se som att han skulle vilja bita någon. Det jag saknar är att filmen gärna kunde varit (håll i hatten) lite längre. Handlingen hoppar raskt framåt och man hade kunde suga lite mer på  paranoiakaramellen men på det hela står sig Invasion of the body snatchers väl i konkurrens med moderna filmer. Klart sevärd.

Det har gjorts tre nyinspelningar av rullen, 1978, 1993 och 2007 där filmen från -78 överträffar originalet. Mer om den filmen i nästa post.

Regi: Don Siegel

Betyg: 7/10

 

A dark song (2016 Irland)

Sophia bär på en stor sorg då hon förlorat sitt barn. Vad man förstår har hon i stort sett gett upp att leva ett vanligt liv och hennes enda mål är hämnd på den som dödat hennes barn. För att få sin hämnd betalar hon en magiker, Joseph, och de två isolerar sig i ett hus för att genomföra en besvärjelse som kommer ge Sophia sin hämnd.

Irländarna kan det här med skräck. De filmer jag sett från landet har varit bra på att frammana en ruggig stämning och så även A dark song. Filmen är iofs inte speciellt fasansfull utan ger mer av en ryslig känsla. Det är också en långsam film då det tar lång tid innan något händer men om jag jämför med It comes at night som hade samma tempo är denna film avsevärt intressantare då jag inte vet hur historien kommer utveckla sig. A Dark song har en oberäknelighet som It comes at night saknade vilket gjorde att dagens rulle var mer ryslig om man nu nödvändigtvis ska jämföra de två.

En stor del av speltiden går ut på att Joseph och Sophia bråkar främst beroende på att han beter sig som ett svin och hon tvekar om besvärjelsen kommer lyckas. Som tittare är man också hela tiden osäker på om Joseph är en bluff eller the real deal och ända till slutet är jag osäker på vad som kommer att ske. Upplösningen är dock lite väl over the top t.om för mig men på det hela är filmen helt ok. Det är inte en skräckis för alla då den säkert kan upplevas som seg men jag fann den både välgjord, intressant och lite småryslig.

Regi: Liam Gavin

Betyg: 6/10

Dracula (1992 USA)

dracula-posterDracula hamnade på en hel del listor när filmspanarna listade årets bästa filmer 1992. Mitt minne av filmen var att den hade en touch av kalkon över sig. Då det var ett tag sedan jag såg filmen och sporrad av bloggkollegornas hyllningar tyckte jag nog att rullen förtjänade en chans till. Ett ganska så korkat beslut.

Storyn torde vara ganska så välbekant för de flesta: Advokaten Jonathan Harker åker till Transsylvanien där han ska hjälpa en greve vid namn Dracula i fastighetsaffären. Greven är sugen (både bildligt och bokstavligt) på att åka till London och vill köpa flera hus i staden. Dracula är en vampyr och om inte det vore illa nog blir greven förälskad i Harkers fästmö Mina då hon är en inkarnation av hans fru som dog för ett antal sekler sedan (en händelse som f.ö gjorde att Dracula blev vampyr, oklart hur). Greven låser in fästmannen med tre sexiga vampyrbruttor (b.la Monica Bellucci) och drar till London för att snärja Mina med exotisk brytning och färgade glasögon.

Scenografin otroligt snygg och filmen är en fest för både ögat och örat om man gillar kitsch, bombastisk musik, och kulisser.  Det svulstigt både i scenografi och skådespeleri. Den första svulstigheten har jag inga större problem med. Det är lite kul att se folk springa runt i klänningar som innehåller mer tyg än en mindre textilaffär. Det är däremot inte lika kul att se en hel hop skådisar bete sig som Jan Malmsjö på speed med Sir Anthony i täten. Dracula är en väldigt teatral film som använder stora, nej gigantiska gester.  Jag kan tro att filmen står eller faller med om man köper dessa gester eller inte. Om filmen varit en parodi hade det nog kunnat bli ganska roligt, nu blir det bara konstigt och det formligen myllrar av kluckande kalkoner i filmen. Chefskalkonen är naturligtvis Sir Anthony som definitivt skulle platsa på en tio i topp lista över filmhistoriens sämsta skådespelarinsatser.

Då Coppola verkar ha tagit sin historia mycket seriöst och gjort mer av en romantisk dramarulle än en skräckfilm blir ingångsläget för mig annorlunda. Då den trots sina yviga gester verkar vara seriöst gjord måste jag också försöka ta karaktärerna och deras agerande seriöst. Hur mycket jag än försöker går det inte. Filmen totalhavererar pg.a Coppolas personregi och påminner i sina stunder om en mycket påkostad skolpjäs. Vill man se en Sir Anthony frifräsa utan några som helt hämningar är detta filmen man ska välja.

Jag kan förstå att man kan bländas av alla kreationer och kulisser och därmed falla för filmen då den är originell. Men bra? Inte i min bok.

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg: 3/10