Hope and glory (1987 Storbr)

Efter att ha betat av regissörernas Branaghs och Spielbergs barndomsminnen är det väl lika bra att ta en titt på John Boormans minnen från andra världskriget.

Billy (Boorman) växer upp under Blitzen och tvärtemot vad man skulle kunna tro har han en riktigt spännande och rolig barndom trots att bomberna faller och familjen var och varannan natt får tillbringas i skyddsrummet. Blimpar på drift, tyska piloter som tvingas nödlanda och jakt efter granatsplitter fyller Billys dagar men när huset brinner ned blir han tvungen att flytta med familjen till sin morfar utanför London.

Jag såg Hope and Glory 1987 och mindes den som en riktigt bra film, tom så bra så den fick en plats på årsbästa listan för filmer från 1987. Hade jag inte sett om rullen hade det så förblivit men efter en omtitt är det nog dags att revidera den listan.

Jag brukar vara förtjust i filmer som rör den sk hemmafronten under andra världskriget. Det är något med det absurda i att man gör sitt bästa med att försöka leva som att allt är som vanligt trots att det pågår krig för fullt. Hope and Glory lyckas väl med den känslan men filmen brister i en något ålderdomlig personregi. Rollfigurerna är väldigt påklistrat dramatiska och stundtals känns det lite som filmad teater. Dialogen känns  bitvis onaturlig det är först när familjen flyttar till morfadern som filmen släpper detta. Kanske var det regissörens sätt att visa onaturligheten av att leva i krigets skugga? Men för mig funkade det inte alls. Både jag och dottern satt och irriterade oss över den något teatrala dialogen.

Filmens styrka ligger mer i miljöerna, den knepige morfadern samt att filmen känns lite småmysig. En halvtrevlig bagatell men 1987 års lista bör som sagt få en översyn när jag får tid över.

Regi: John Boorman

Betyg: 5/10