A Clockwork orange (1971 Storbr)

clockfeb11Efter att ha läst Pojken med de stora ögonen blev jag sugen på att spana in en film eller två av regissören Kubrick. Valet föll på en film som jag gillade när det begav sig ( tidigt 80-tal) nämligen A Clockwork orange. Filmen (och boken) utspelar sig i en obestämd men inte alltför avlägsen framtid. Huvudpersonen är den unge mannen Alex som tillsammans med sina kompisar begår diverse brott. En dag går Alex för långt och hamnar i fängelse. Efter en tid får han ett erbjudande om att få släppas fri om han frivilligt går med på en alternativ behandling. Alex tar chansen men inser inte att det rör sig om en avancerad hjärntvätt som gör att han är helt oförmögen att ta till våld. När behandlingen är avslutad släpps Alex ut i ett samhälle han är synnerligen illa rustad att möta.

Vi kan väl börja med det som är bra: Musiken är bra och står sig än i dag. Filmens öppningsscen med Alex i närbild och en kamera som panorerar ut är otroligt snygg. En fantastisk öppningsscen. Kubrick har lyckats väl med miljöerna även om framtiden är lite väl 60-tals plastig för att kännas tidlös. Slutligen är det en film med en intressant historia som man kan diskutera i timmar om. Frågor som straff, fri vilja och moral kan ältas i det oändliga med utgångspunkt från filmen. Sedan var det slut på det roliga bortsett från att David Prowse är med i en liten roll – kul att få se honom utan Darth Vader outfiten.

Kubricks medvetna val av personregi är helt obegripligt. Alla spelar över så till den milda grad att det trots våld och elände blir mer buskis än allvar. Folk skriker och gapar, rullar med ögonen, talar tillgjort och mitt intryck är att Kubrick inte vill att man ska ta filmen på allvar. Jag kan då omöjligen göra detta då alla spelar över och jag undrar varför? Tänker sig Kubricks  att alla beter sig som Dramatenskådisar i framtiden? Jag vet inte men resultatet av detta blir att vad som kunnat bli en riktigt bra och intressant film blir bara buskis, om än snygg och välgjord, och inget annat.

Regi: Stanley Kubrick

Betyg: 3/10

Annonser

Me before you (2016 Storbr)

mebeforeyoumovieUnder titten av denna film pågår det en inre kamp mellan min hjärna och hjärta. Detta är en film som till en början har många minusposter på sitt konto. Dels har vi en historia om en ”vanlig” tjej som som ska ta hand om en förlamad rik kille. Vi har sett variationer av den här storyn förut både med och utan rullstol. Naturligtvis är båda huvudrollsinnehavarna fotomodellsnygga och naturligtvis lyckas hon liva upp den dystra stämningen på herrgården. Kommer det uppstå kärlek mellan de två? Kommer han att öppna upp hennes sinne för nya saker som t.ex klassisk musik och filmer med undertexter? Skiter björnen i skogen? Får jag kväljningar?

Än värre är att Lou (Emilia Clarke) som tar hand om Will (Sam Claflin) är en sådan där vedervärdig ”efter regn kommer sol människa”. Hon trallar sig genom livet och går runt med ett ständigt leende som gör att jag ställer mig frågan om människan är psykiskt frisk. OM jag varit den förlamade Will hade jag gjort allt i min makt för att undkomma denna påfrestande person.

Filmen har som sagt inte mycket på sitt pluskontot. Men så fanns det en del detaljer som ändrade min åsikt. Sam Claflin och Emilia Clarke är två skådisar som har en oemotståndlig karisma. Clarke har alldeles underbara kläder i filmen och jag sitter i spänd förväntan på vad hon ska bära för plagg i nästa scen. Det torde också vara välbekant vid det här laget att jag är en sucker för romantiska filmer. Så till slut vinner hjärtat över hjärnan och jag får motvilligt kapitulera över något så trivialt som kläder, romantik och karisma. Att det sedan blev vääääldigt dammigt på flygplanet (där jag såg filmen) och jag fick låtsasgnugga mina ögon i filmens sista scen gör att det trots mina många invändningar blir mer än godkänt till Me before you.

Regi: Thea Sharrock

Betyg: 7/10

The autopsy of Jane doe (2016 Storbr)

mv5bzjk3mti3otitn2i3nc00n2iwlwjhytqtzti1zjjhotu1yzg2xkeyxkfqcgdeqxvymjg1mtu1nji-_v1_sy1000_cr007461000_al_The Autopsy of Jane Doe visade sig vara en av de bättre skräckisarna från förra året. Ett lik av en okänd kvinna fraktas från en brottsplats till en begravningsbyrå som drivs av en far och hans son. Liket är lite av ett mysterium, vem kvinnan är och hur hon avlidit är till en början oklart. Ju längre obduktionen fortskrider desto mer tätnar mysteriet och när de två begravningsentreprenörerna till slut inser vad de har att göra med kan det redan vara försent.

Redan från start har filmen en tryckande stämning som hela tiden ökar. Jag vet att något otrevligt kommer att hända och känslan av att ”när som helst smäller det” är hela tiden närvarande.  Då filmen handlar om en obduktion så är det i och för sig lite småslafsigt men å andra sidan så har man valt att inte gotta sig i detaljer. Det är en obduktion som visas och det görs ganska så kliniskt, skräcken ligger i vad man upptäcker under obduktionen.

Brian Cox och Emile Hirsch som spelar far och son är mycket samspelta och till en början är deras agerande så trovärdigt man slipper den där vanliga skräckfilmskänslan. Nämligen att man har med idioter att göra. The Autopsy of Jane Doe funkar bäst under filmens första halvan då det är en obehaglig och olycksbådande atmosfär. När tempot vrids upp under berättelsens sista akt är det iofs inte dåligt men filmen tappar en del av den där härligt ruggiga känslan den hade i början och en och annan handling av de inblandade är inte så genomtänkt. Hur som helst är detta som sagt en av de bättre skräckisarna 2016.

Regi: André Øvredal

betyg: 7/10

 

BOATS X 2: Pawn sacrifice & Everest

S.k Boatsfilmer är populära i Hollywood och annorstädes också för den delen.  Det känns som att var och varannan film idag baseras på någon mer eller mindre känd person. Ofta är dessa filmer ganska lättsmälta och oftast är de som jag brukar säga ”helt ok”. Det är sällan de är dåliga men å andra sidan ganska är det långt mellan topparna. Nedan betar jag av ett par BOATS som är just ”helt ok”.

pawn_sacrifice_ver2Pawn Sacrifice (2014 USA). Här har filmmakarna tagit sig an schackgeniet Bobby Fischer. Sovjet dominerade schacksporten under det kalla kriget vilket var en nagel i ögat för USA. Fischer var en man med allehanda diagnoser men han var också en schackspelare av guds nåde. 1972 möttes han och den ryske schackmästaren Boris Spasskij i Reykjavik i ett antal matcher om VM-titeln. Hur det gick behöver är en fråga man inte behöver ställa då filmen som sagt är producerad i USA. Problemen med den här filmen är två: Dels är schack inte en filmisk sport, det är väldigt svårt att göra partierna spännande. Det andra är att Fischer var en jobbig jävel iofs beroende på sin sjukdom men likväl otroligt osympatisk. Detta gör att all min sympati ligger hos den stackars Spasskij  som måste utstå alla stolligheter från Fishers sida. Det kanske inte riktigt var filmmakarnas mening när de totade ihop filmen.

Pawn sacrifice är trots dessa invändningar en film om en intressant man och en intressant tid och är sevärd om man gillar genren.

Regi:  Edward Zwick

Betyg: 6/10

everest-posterEverest (2015 Storbr) 1996 omkom 8 människor under ett snöoväder på världens högsta berg. Ett antal faktorer spelade in – det var s.k turister som ledsagades upp till toppen, det var alldeles för mycket folk på berget och man hade lite…..otur.  Snö, is, bergsklättring och Jake Gyllenhaal i en av rollerna vad mer kan man önska? Everest är spännande i sina stunder då jag inte har en susning om vilka som kommer att dö. Det är fina bilder och en natur som gör mig glad att jag sitter hemma i soffan och kollar in filmen.

Det jag däremot inte får är sympati för deltagarna och filmen hade lika gärna kunnat heta Idioter på resa. I mina ögon så är det en grupp idioter som gör ett avancerat och mycket dyrt självmordsförsök. Jag kan låta kallhamrad men jag har väldigt svårt att tycka synd om folk som dyker ned till havets botten, klättrar i berg, kör bil i flera hundra km i timmen och sedan går och dör. Hoppsan vad oväntat!  Förr eller senare går det åt helvete och det är ingen som tvingar dessa människor att utsätta sig för stolligheterna. Jag kan helt enkelt inte tycka synd om dem eller ens tycka att de är hjältemodiga när de kämpar för sina liv. De är bara korkade.

Trots denna invändning fyller Everest sin funktion och jag glömmer faktiskt bort vid några tillfällen att jag kollar in en film om folk som saknar både vett och sans.

Regi: Baltasar Kormákur

Betyg: 6/10

Dunkirk (2017 Storbr)

Christopher Nolans senaste film rör britternas evakuering från Dunkirk under 2:a världskriget. Den brittiska armen var omringad av tyskarna men lyckades fly över engelska kanalen b.la med hjälp av civila båtar. Filmen utspelar sig till havs, land och i luften. På land får vi följa soldaten Tommy som desperat försöker ta sig hem. I luften bekämpar piloten Farrier tyska flygplan samtidigt som hans bränsle håller på att ta slut. Till sist får man följa besättningen på en båt som åker över kanalen för att hämta upp soldater.

Jag var först lite orolig över att jag skulle få en rejäl historieförfalskning till livs men Nolan har tacksamt nog undvikit de värsta excesserna och är ganska så balanserad. Dunkirk hade i någon annans händer lätt kunnat blivit en film som förvanskat sanningen (vad nu den är) men nu visar filmen bara vilken påfrestning och desperation det är för individen att vara i en krigssituation. En detalj i filmen som var intressant är att tyskarna i stort sett lyser med sin frånvaro. Hotet är närvarande i form av torpeder, flygplan och artillerield men några tyska soldater får vi knappt se. Detta ger en känsla att hotet är något ogreppbart som man inte kan bekämpa.

Tekniskt sett är filmen otroligt välgjord, scenografi, Hans Zimmers musik, foto och ljud ja allt är ”top notch” synd bara att Nolan helt verkar ha glömt bort att det vore bra om man hade någon rollfigur att engagera sig i för att bry sig om filmen.

Trots att skådisar som Tom Hardy, James D’Arcy och Cillian Murphy spelar rollfigurer som kämpar med livet som insats bryr jag mig inte ett dyft om de lever eller dör. Dunkirk är en av de mest själlösa filmer jag sett på länge. Jag vet inte men möjligen hade Nolan tanken att krig är avhumaniserande eller något i den stilen och gick och glömde bort människorna i tankeprocessen. Eller om jag rannsakar mig själv vet jag faktiskt inte vad Nolan vill säga med sin film. Det är en enda stor axelryckning i mångmiljonklassen. När jag som sagt inte bryr mig ett dyft om vad som händer med filmens huvudpersoner faller filmen platt och blir bara ett snyggt hantverk utan vare sig själ eller hjärta. I ärlighetens namn är dokumentärserien World at War från 70-talet både mer spännande och gripande trots att den till stor del består av gubbar i bruna slipovrar som sitter och pratar.

Regi: Christopher Nolan

Betyg: 4/10

I Daniel Blake (2016 Storbr)

En dag drabbas byggjobbaren Daniel av en hjärtattack. Hans läkare säger att han inte får arbeta utan måste vila upp sig, försäkringskassan säger däremot att han gott kan jobba. Detta beslut gör att han får inga stålar om han inte trotsar läkarens ordination och med risk för sitt liv börjar arbeta. Daniel överklagar beslutet och hamnar i en Kafka liknade situation där vad han än gör så blir det fel. Hans enda ljuspunkt i livet är en ensamstående mamma som är i samma situation som han själv. Vänskapen sätts dock på prov när hon blir tvungen att ta till desperata metoder för att få pengar till mat, hyra och kläder.

En del filmer blir jag så jävla förbannad över när jag ser. Nu utspelar sig iofs filmen i Storbritannien som än så länge har ett sämre socialt skyddsnät än Sverige men man ser åt vilket tongångarna går i vårt land. Klyftor ökar och de styrande gör sitt bästa för att på ena eller andra viset dra upp gränser mellan de som har och de som inte har. Jag kokar inombords när jag ser filmen. Det ska erkännas att regissören  Ken Loach  har dragit på stora växlar när han låter all skit som tänkas kan drabba Daniel men likväl är det skit som drabbar folk dagligen både i vårt land och andra rika länder västvärlden.

Det är klart att filmen är ett inlägg i debatten över vilken ekonomisk politik som ska gälla. Tycker man att det är marknaden som ska gälla och att det inte finns plats i samhället för de som inte är attraktiva för denna då tycker man nog att I Daniel Blake är en ganska så trist historia om människor som även om oturen är framme borde ta mer ansvar för sina liv. Själv ser jag en film som visar på hur samhällskontraktet mer eller mindre har upphört att gälla och där folk mer eller mindre behandlas som boskap som vallas mellan låglönejobb.

När eftertexterna rullar är jag tagen, nästan utmattad och gör som svensken vanligtvis gör när något obehagligt uppdagas, knyter handen i byxfickan och tar en kopp kaffe.

Regi:  Ken Loach

Betyg: 8/10

Tre mil norr om Molkom (2008 Storbr)

En del människor tillbringar sin fritid med att träna, andra att spela musik en och annan ser alldeles för mycket film och andra sysslar med att brodera sedan finns det en grupp människor som väljer att åka till Molkom under några sommarveckor. Ett val som troligen gör att psykvården en kort tid kan gå på halvfart . Dessa individer har namn som t.ex Siddharta Solstråle och sysslar b.la med strupsång, tantrasex, krama träd och kanalisera energi. Förvirrade? Lugn. Det blir värre.

Varje år går No mind (ett mycket passande namn) festivalen av stapeln i det lilla samhället Molkom som ligger några mil öster om Karlstad. Galningar Folk från jordens alla hörn samlas här för att utöva diverse new age workshops i en veckas tid.

I dokumentären följer ett engelskt filmteam ett antal personer under denna festival. Vi får stifta bekantskap med en finska som lider av muntorrhet, en man vid namn Siddharta Solstråle, en getherde från Hawaii, skådisen Regina (jag har gift mig med mig själv) Lund och en stackars Nyzeeländare som hamnat på festivalen av misstag. Just denna sista person är intressant för ju längre tiden går desto mer accepterar han stolligheterna. Blir han van eller smittar galenskap?

Nu är det som så att jag är inte speciellt kritisk mot troende (är det själv) däremot har jag väldigt svårt för när det går för långt oavsett om det rör sig om muslimer, judar, kristna eller självutnämnda gurus. När man börjar kackla om att detta är den enda sanningen, missionera, ta betalt för sina tjänster och låter tron styra ens liv då anser jag att det har gått för långt. De flesta folk som man stöter på i dagens dokumentär har passerat denna gräns med råge. Man blir vän med ett träd, finner sitt eget inre djur och spelar bokstavligen apa. Mest underhållande är, något som nog måste betecknas som ett klassiskt ögonblick i filmhistorien, när man försöker stoppa anfallare genom att kanalisera sin energi (i uppträdandet ingår även ett fejkat epilepsianfall). Jag blir djupt bekymrad över dessa människors hälsotillstånd.

En bit in i dokumentären blir känslan av att en hel del människor är där för att få ligga (speciellt herr Solstråle verkar vara mer kåt än upplyst) och det hela utmynnar i något som verkar vara en workshop som tydligen slutar i gruppsex. Mitt intryck är att festivalen vänder sig till vilsna människor som söker tröst i dagens besvärliga värld och är villiga att hosta upp en slant för lite mumbo jumbo. Å andra sidan verkar de ha trevligt och vara glada, de vill ingen illa och av hatet som ibland genomsyrar de större religionerna ser man intet.

Det är en intressant och framförallt mycket underhållande dokumentär som jag kommer se om många gånger.

Att spana in festivalen IRL är frestande men då en till synes vettig Nyzeeländare blev påverkad vet jag inte om jag vågar.

Regi: Robert Cannan, Corinna McFarlane

Betyg: 9/10

 

 

A Hologram for the King (2016 Storbr)

Dagens film hade mer eller mindre helt passerat mig förbi. Jag hade inte en aning om handlingen, det enda jag visste var att Tom Hanks var med. Om det inte hade varit för att Fiffi lagt upp filmen som bubblare på sin årsbästa lista hade det nog förblivit så och jag hade missat en förbaskat trevlig liten rulle.

Hanks spelar här försäljaren Alan, en som för ögonblicket inte har det så lätt här i livet. Frun har lämnat honom, han har inte stålar att bekosta sin dotters collegeutbildning, på företaget hintas det om att han kan komma att kickas om han inte lyckas med en kommande affär och som grädde på moset han har en besvärande knöl i nacken – kan det vara cancer? I detta något loja mentala tillstånd hamnar Alan i Saudiarabien för att försöka sälja hologramteknik till landets kung. Kulturkrocken blir total och Alan känner sig än mer vilsen i livet.

A Hologram for the King påminner en aning om Lost i translation i både handling och stämning. Den stora skillnaden är väl att Hanks film är lite livligare (bör här påpeka att jag gillar Lost i translation). Det är inte någon rafflande historia och filmen bjuder inte på några gapskratt, möjligtvis ett småleende här och där. Däremot hade jag en mysig stund tillsammans med en något vilsen Hank i den den arabiska öknen och det är inte fy skam.

Filmens två stora styrkor är dels Tom Hanks som är bra på att spela ”vanlig”. Alan är nog som folk är mest, han är en trevlig prick som haft lite otur i livet på senare tid. Filmens andra styrka är att  regissören Tom Tykwer inte faller i fällan och skildrar saudiaraberna som konstiga. Istället ges en bild av två kulturer som är olika på både gott och ont och de kommer inte alltid överens. A Hologram for the king är iofs en flyktig film men den förtjänar avsevärt mer uppmärksamhet än den fått.

Regi: Tom Tykwer

Betyg: 7/10

Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat (1999 Storbr)

Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat (puh!) handlar om den bibliske bekantingen Josef för de som inte känner till hans historia (skäms på er då ni sov under religionslektionerna) kommer här en kort recap. Jakob har tolv söner men favoriserar sonen Josef. När denne får en färgglad dräkt av sin far är måttet rågat för brorsorna som slänger ned Josef i en brunn för att sedan sälja honom som slav. Josef hamnar i Egypten och resten av storyn får ni läsa om i bibeln.

Denna musikal är skriven av radarparet Tim Rice (text) och Anthony Lloyd Webber (musik) och den följer den bibliska historien ganska så väl.

Det som till en början främst fångade mitt intresse var rollistan med b.la Joan Collins, Richard Attenborough och Benjamin Ingrosso Donny Osmond i huvudrollen som Josef. Nu vart det inte så illa som det låter utan alla inblandade sköter sina kort väl. Benjamin Donny visar upp ett ansikte som skulle kunna pryda omslaget på Vakttornet med ögon som brinner av religiös glädje (tänk Carola any day) och naturligtvis har han tänder så kritvita att det ser ut som han har ett piano i käften (minus svarta tangenter). Mot alla odds störde jag mig inte alls på denne religiöse posterboy men det fanns annat i filmen som var mindre angenämt.

Filmen har nämligen en berättare som fungerar som brygga mellan de olika scenerna. Hon spelas av Maria Friedman och denna filmversion skulle lika gärna kunnat heta Friedmans käft. Redan när hon tar ton i öppningsscenen blir jag irriterad. Det kan bero på att hon art-ti-ku-ler-ar allt hon sjunger och hela hennes käft får arbeta övertid. Till slut sitter jag bara och glor på denna hemska mun i 90 minuter. Det andra problemet har med barn att göra och ni vet nog alla vid det här laget vad jag tycker om barn på film så vi lämnar denna fråga för denna gång. Jag lär återkomma i ämnet. Det var också lite suspekt att när man sjöng en sång om slaveri så zoomade man av en händelse(?) in två färgade flickor men det kanske bara var slumpens outgrundliga vägar precis som att filmens Calypso låt framfördes av en svart sångare som var bra på att rulla med ögonen och se lite lagom crazy ut.

Om jag bortser från att jag alltid haft viss förståelse för Josefs bröders handlande och ansett att Jakob var en tämligen usel förälder som egentligen skulle vara den som hamnade i brunnen är Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat  (puh!) en klart godkänd musikal. Låtarna flyter på bra, det är en hel del småroliga rim, scenografin och kostymerna är top-notch och filmen blir aldrig tråkig. Slutomdömet blir att jag gärna skulle vilja se denna musikal live om den av en händelse skulle dyka upp. Vem som skulle spela Josef? Det svaret är givet.

Sofia presenterar också en musikal denna dag.

Regi: David Mallet

Betyg: 6/10

Film vs. bok: The girl with all the gifts (2016 Storbr)

the-girl-with-all-the-gifts-movie-posterDetta var filmen som fick mig att totalt tappa hoppet när det rör SF:s förhatliga filmmonopol. Filmen kom aldrig till den s.k landsorten utan visades bara på några dukar i de större städerna. Jag rasade men nu är den i alla fall sedd på annat vis och med gott samvete ska tilläggas. Direkt efter jag sett filmen greppade jag M.R. Careys bok som filmen är baserad på.

Världen som vi känner har gått under då mänskligheten drabbats av ett virus som förvandlat större delen av befolkningen till blodtörstiga zombies. På en militärbas bedriver man forskning på en grupp barn som kan vara nyckeln till ett vaccin mot smittan. När basen attackeras lyckas en handfull människor fly. I gruppen ingår ett av de speciella barnen, Melanie och det är nödvändigt att transportera henne till en annan av civilisationens få kvarvarande utposter för att kunna fortsätta forskningen.

Det hade varit trevligt att fått se filmen på bio för detta var en riktigt bra rulle. Det är en film som vågar utmana sina tittare åtminstone lite, vilket märks bland en del kommentarer på IMBD. Många verkar rasa över slutet som jag däremot gillade. Vidare har man en helt hög bra skådisar, tom ungen Melanie är bra. Filmens tempo är bra och jag upplevde inga döda punkter eller transportsträckor i storyn. Kort och The girl with all the gifts är en film som borde fått en chans att ses av fler.

Filmen följer boken ganska väl, de ändringar man gjort beror nog mer på budget än annat. Resultatet av att läsa boken blir att man får mer kött på benen. Frågor som: Vad är en människa fördjupas och vi får en större inblick i vad smittan egentligen är. Boken växlar berättarperspektiv mellan huvudpersonerna vilket ger en mer nyanserad bild av händelserna. Den unge soldaten Gallagher tecknar med sina tankar upp en ganska så deprimerande bild av livet efter katastrofen och bara en så simpel sak som popmusik har han helt missat då de bara spelade klassiska stycken på militärbasen. Vetenskapskvinnan Caldwell är helt besatt av lösa smittans gåta, lärarinnan Justineau är inställd på att skydda flickan Melanie från både yttre och inre hot och bokens huvudperson försöker förstå vad hon är. En detalj man ändrat från bok till film är att Melanie är vit i boken medans Justinaeu är färgad, i filmen är det tvärtom. Varför vet jag inte men skådisarna är som sagt mycket bra.

Jag brukar följa regeln ”se filmen först” läs boken sedan och är glad att jag gjorde detta. Risken att jag tyckt att filmen varit alltför lättviktig och ytlig hade nog varit stor när man jämför dessa två medier med varandra.

Regi: Colm McCarthy

Betyg: (film) 8/10

 

Trainspotting 2 (2017 Storbr)

img_0956Det har gått 20 år sedan Renton blåste sina kompisar i och drog med pengarna de tjänat på en knarkaffär. Nu är det dags att få träffa dessa ”illustra” herrar igen. Spud har förlorat allt: Jobb, bidrag och flickvän då han missade att man ställt om klockan till sommartid, Begbie sitter inne för mord, Sick boy har tillsammans med sin bulgariska flickvän planer på att göra om sin mors pub till en bordell. Renton verkar fram tills nu haft haft ett någorlunda vettigt liv. En livskris gör att han söker sig till Edinburgh för första gången på 20 år och så är karusellen igång igen.

Boyle gör det lätt för sig och T2 är i mångt och mycket en upprepning av den tidigare filmen från 1997. Flera scener speglar scener i första filmen. Där är samma klippning, narrativ och till viss del replikskiften b.la håller Renton ett uppdaterat ”choose life” tal. Han har även lyckats med att få med samma skådisar i både de små och stora rollerna. En del kritiker menar att filmen är överflödig och trött. Något jag inte alls håller med om.

I.o.m de många kopplingarna till den tidigare filmen skapar Boyle brygga till det förflutna där han obevekligt visar tidens gång. Våra huvudpersoner vägrar åtminstone till en början att inse att de blivit äldre och att världen förändrats. De är fortfarande kvicktänkta och vet hur man skaffar sig pengar på diverse omoraliska vis men samtidigt är det bara kickar för stunden som i det långa loppet inte leder någonstans. Sick boy färgar fåfängt sitt hår för att verka yngre och Begbie tror att hans son. De är kort och gott gubbar som är reliker i en ny och främmande värld. De har helt enkelt vägrat att växa upp. Det är just detta som Boyle lyckas skildra så bra tack vare de många kopplingarna till den förra filmen. Jag kan knappt bärga mig tills jag får möjlighet att se de två filmerna back to back. Rollfigurerna får också lite mer kött på benen och t.om en galning som Begbie ges en chans att få vara lite mänsklig men bara lite.

Det låter kanske som en djupt allvarsam film och iofs är både missbruk, våld och prostitution inget att skratta år men Boyle lyckas med konststycket att få mig att skratta åt eländet och både jag och min dotter hade en mycket trevlig stund i den nästan tomma biosalongen. T2 är en film som förtjänar en större publik men man ska definitivt ha sett den första filmen då filmerna är så tätt sammanlänkande.

Precis som första filmen är musiken mycket bra. Jag bjuder på finallåten som tillsammans med scenerna som spelades upp på duken gjorde att filmen ett kort ögonblick var och nosade på högsta betyget. Om det så blir i framtiden ber jag att få återkomma om när jag sett om filmen.

Regi: Danny Boyle

Betyg: 9/10

 

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn (2016 Storbr)

poster-large När Jacobs farfar dör under mystiska omständigheter börjar han undersöka de sagor farfadern berättade för honom när han var yngre. De handlade om ett märkligt barnhem som låg på en liten ö utanför Wales kust.Farfadern påstod att han bodde på hemmet en tid och han menade att barnen på ön hade märkliga förmågor. Ju mer Jacob läser av sin farfars anteckningar desto mer övertygad blir han att sagorna är sanna. Han lyckas övertala sin far att ta honom på en tur till ön. Jacob hittar barnhemmet men det ligger i ruiner sedan det träffades av en bomb under andra världskriget.  Men en dag under sina vandringar på ön träffar Jacob på ett par barn som verkar vara …. lite märkliga.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn kan nog bäst beskrivas som X-men möter Harry Potter. Mina förväntningar var väl sisådär dels för att detta är ännu en av alla dessa fantasyfilmer som inte kan nöja sig med en berättelse utan måste dra ut på historien i flera delar. Den andra anledningen var att det var regissören Tim Burton bakom kameran och han har inte gjort en bra film på en sisådär tio år. Turligt nog var detta en ganska så rapp film som höll mitt intresse uppe under hela speltiden. Berättelsen rör sig hela tiden framåt och stannar aldrig upp. Jag slapp också moralkakor och livslektioner som vanligtvis hör genren till. Vidare var det snygga miljöer och en alldeles lagom klurig handling innehållandes b.la tidresor och loopar samt monster som livnär sig på barns ögon. Skådisarna sköter sig bra och de besynnerliga barnen är bra på att vara just besynnerliga. Jag vill nog påstå att filmen var så pass bra att jag kan tänka mig åtminstone ge böckerna en chans trots att de består av flera delar.

Regi: Tim Burton

Betyg: 6/10

The Lesson (2015 Storbr)

tumblr_o0kxzxogfu1qic8h0o1_540Mr. Gale är lärare och har det inte så lätt. Han har oturen att ha ett par elever som är för djävliga. De trackar honom i klassrummet, repar hans bil och beter sig kort och gott som små svin. Det går som det går och Mr. gale får en nervkollaps och blir galen. Han kidnappar sina antagonister och försöker nu bevisa att det går att lära vem som helst bara motivationen är den rätta t.ex genom att spika fast händerna i ett bord om man svarar fel på en fråga.

Iden är det inget större fel på även om den inte är speciellt originell. Vi har sett liknande i filmer som Would you rather och Saw. Problematiken här är att de som utsätts för tortyren inte har speciellt många sympatipoäng hos tittarna. Jag har liksom ingen att heja på i. När valet står mellan en galen lärare och ett par skitungar blir resultatet total likgiltighet.

Filmens största problem är emellertid att den är olidligt tråkig. Den galne läraren håller bokstavligen en filosofidiskussion som avbryts av lite bankande på händer och så mycket mer sker inte. Skådisarna är ok men vad hjälper det när filmen är så makalöst trist och gjord helt utan finess.

Regi: Ruth Platt

Betyg: 2/10

In the deep (2016 Storbr)

In-the-Deep-muk68pd4iqp1xvijoqdcu3eu2n51vu6gqzwushuvuqOM jag någon gång skulle få för mig att åka till Mexiko för sol och bad så skulle jag INTE göra som systrarna i denna film. För att sätta lite piff på semestern bestämmer de sig för att åka på hajsafari. Det innebär att två puckon (systrarna) hoppar in i en ”säker” hajbur ute på böljan den blå, kastar i lite blod och slafs vattnet för att locka till sig hajar, buren sänks ned i vattnet så man kan ”njuta” av dessa bestar i deras rätta element. Jag vet inte vad det är för fel på folk nu för tiden. Varför nöjer man sig inte med att ta semester dvs sol, bada i poolen, paraplydrinkar och se en tafflig Elvisimitatör på kvällen? Bestiga berg och löpa gatlopp i djungeln bland räliga insekter och simma bland hajar – skyll er själva när olyckan är framme, för det är den förr eller senare. För huvudpersonerna i denna film innebär det att vajern till buren brister och den sjunker till botten i det hajfyllda vattnet.

När det dyker upp sådana här hiskeliga filmer är det bara att tacka och ta emot. Flera gånger under filmen kommer jag på mig själv med att jag glömmer bort att andas och blinka för detta är en film som framkallar genuin skräck och fasa hos mig.

Vanligtvis är hajfilmer riktigt kassa, speciellt under senare år då man massproducerat skitfilmer på löpande band med ordet shark i. Dessa filmer går inte att ta på allvar och de är oftast både tråkiga och dåliga – en förödande kombination. Folket bakom In the deep har däremot  ansträngt sig för att göra en spännande film och i mina ögon lyckas man över förväntan. Filmens sista timme som utspelas i buren på havets botten är i stort sett spännande hela tiden kryddat med ett flera scener som är både ruggiga och rafflande. Nu hoppas jag bara att årets andra hajfilm The Shallows håller lika hög klass.

Filmens enda svaghet är väl slutet som iofs är spännande men man använder sig av ett trick jag inte är så värst förtjust i och filmens sista fem minuter hade kunnat skippats, å andra sidan hade man då gått miste om helt fantastisk filmmusik.

Regi: Johannes Roberts

Betyg: 8/10