No time to die (2021 Storbr)

Som vissa av oss har väntat, först konstrade Daniel Craig och sa att han hellre skulle skära upp handlederna än att spela Bond igen innan han efter ett par lockmiljoner hoppade på tåget. Sedan hoppade regissören Boyle av filmen och man var även tvungen att sy ihop ett nytt distributionsavtal. Än var det inte slut på eländet, Craig skadade sig under inspelningen och när äntligen allt var klart för premiär blev det pandemi men förra torsdagen fick jag äntligen se filmen.

Spectre avslutades med en high note där Bond och Madeleine åkte iväg som ett nyförälskat par. Säg den lycka som varar snart är 007 singel igen och har ett behagligt liv på Jamaica. Felix Leiter söker upp honom och ber Bond att hitta en rysk forskare i Havanna ett till synes enkelt uppdrag men det sätter igång en händelsekedja som utmynnar i troligen Bondvärldens största WTF. Kanske tom ett så stort WTF att jag får ställa mig frågan om No time to die är en Bondfilm. Den diskussionen får dock vänta till ett senare inlägg.

En av mina favoritscener i filmen där 007 faktiskt en kort stund funderar på att kasta in handsken för gott. Craigs blick och minspel är här top-notch

När eftertexterna rullade på Dune som hade ungefär samma speltid som No time to die skänkte jag ett tack till högre makter att den sega föreställningen var slut. I No time to die blev min spontana tanke istället ”Va är det redan slut”. No time to die är en underhållande film som trots sin speltid innehåller få döda punkter och har en historia som hela tiden rör sig framåt.

Öppningsscenen är den längsta bland filmerna om 007.

Filmen innehåller en hel del bra actionscener b.la är öppningsscenen magnifik och en jakt på Bond i en dimmig norsk skog är väl iscensatt. Överlag är filmen otroligt snygg. Finalen i skurknästet beträdde närapå klassisk mark då dess scenografi påminde en hel del om Ken Adams skapelser i de tidiga Bondfilmerna. Vill också ge ett plus till dialogen som var ovanligt välskriven för att vara en Bondfilm.

Man får faktiskt två ”gunbarrel” sekvenser” i filmen. Först den vanliga och en senare i filmen.

Skådisarna är ett kapitel för sig och jag undrar om inte detta är den Bondfilm som har de bästa skådisarna och prestationerna i hela serien möjligen i konkurrens med OHMSS. Craig tangerar Connery i rollen som Bond och jag har numera svårt att säga vem jag gillar bästa av de två. Ana de Armas är inte annat än fantastisk som CIA-agenten Paloma som bara haft tre veckors (?) utbildning. Bara hennes medverkan och scenerna i Havanna är värd biobiljetten. Léa Seydoux var ett av de svagare korten i Spectre men i No time to die har hon växt in i rollen och var oväntat bra. Även Waltz som är med i en kort scen som Blofeld är avsevärt ruggigare än den uppsluppne filur han var i Spectre. Den nya 007 var en frisk fläkt men lite underutnyttjad och som vanligt var Bonds kollegor som hängt med i de senaste filmerna stabila.

Bäst i filmen Ana de Armas som Paloma.

Kvar är då skurkgalleriet som jag fann bra men kanske lite hafsigt skriva. David Dencik är iofs mest en comic relief som gränsar till överspel men han störde inte. Dali Benssalah med sitt bioiska öga var en duglig henchman och Billy Magnussen i rollen som den flinande Logan Ash var så pass sliskig att jag gottade mig när han till sist mötte sitt öde. Huvudskurken Lyutsifer Safin spelas av Rami Malek och vad jag förstått tycker många att han är lite trist. Jag fann honom däremot riktigt creepy med sin entoniga röst. Däremot var hans agenda något oklar. Finalen i skurknästet känns lite svajig där manusförfattarna mest verkat koncentrerat sig på finalscenen än vägen dit.

Lyutsifer Safin. De senaste filmerna med Craig har skurkarnas drivkraft varit hämnd. Bra tema men det känns lite repetitivt när man nu kör det för tredje gången på rad.

När det rör manus dras Craigs senare filmer med ett problem nämligen att de är en sammanhängande historia. Detta var inte tänkt från början vilket har gjort att man får ta till en del lösningar som inte alltid är eleganta speciellt i Spectre blev det lite väl mycket av den varan. I No time to die märks denna retroaktiva manuslappning av men inte så det stör nämnvärt. Tanken med ett storyarc över flera filmer har i vart fall varit ett intressant grepp men som dock kunde ha gjorts bättre. Får se hur väl det funkar när jag ser filmerna i ett svep i framtiden.

De stora problemen jag har med filmen kommer jag inte att ta upp här de kommer i en framtida Filmitch filosiferar och har mer med de val man gjort med karaktären Bond än själva filmen. Vill man se en actionfilm som berör (filmens absolut sista scen var dammig) är No time to die definitivt en film som rekommenderas. Om man däremot är aningens Bondkonservativ är risken att man promenerar hemåt efter biobesöket både skakad och rörd men kanske inte av den anledning filmens skapare tänkt sig.

Regi: Cary Joji Fukunaga

Betyg (som actionfilm): 8/10

som Bondfilm har jag inte bestämt mig än.

Henke har skrivit om filmen. Läs vad han anser här

 

Chato’s land (1972 Storbr)

Halvblodsindianen Chato kommer i konflikt med sheriffen då denne vill avvisa honom från stadens saloon. Det slutar med att Chato skjuter ihjäl sheriffen och flyr ut i vildmarken. Ett uppbåd på tretton män som leds av den gamle sydstatssoldaten Quincey sätter efter honom. Förföljarna tror att det kommer vara en enkel uppgift men Chato är på hemmaplan och frågan blir vem som egentligen jagar vem.

En hederlig västern är aldrig fel. Jag hade vad jag vet aldrig hört talas om denna film men en kollega på jobbet talade sig varm om filmen. Tilläggas bör i detta fall är att denne kollega har en mancrush på Charles Bronson som är jämförbar med min på Jason Statham.

Bronson spelar här Chato och säger inte många meningar i filmen. En kul överraskning var att Jack Palance spelar sydstataren. Tvärtom mot vad man skulle tro är kapten Quincey förnuftets röst i filmen. Jag är van att se Panance i rena skurkroller men här ger han ett något mer komplicerat porträtt. Egentligen är jag mer nyfiken på Quicey liv och bakgrund än Chato.

Övriga roller är kompetent besatta, tempot och speltid helt ok. Det är nog vad filmen i slutändan också blir nämligen helt ok. Jag hade nog önskat mig lite mer fart och spänning. Man fattar ganska snabbt att Chato med lätthet kommer klara av sina förföljare men man skulle ganska enkelt kunna ökat på spänningen en smula.

Regi: Michael Winner

Betyg: 5/10

Fighting with my family (2019 Storbr)

Familjen Knight verkar vara ett sympatiskt sällskap men det som gör att Knights sticker ut en aning från gemene man är att de är fullkomligt besatta av wrestling. Hela familjen sysslar med denna ”sport” som iofs är ”uppgjord men inte på låtsas” för att citera fadern i familjen. Det som ligger familjen i fatet är att de bor i den engelska staden Norwich där wrestling har samma attraktionskraft som t.ex ”sporten” gång. I USA är det däremot andra skällor som ljuder och mor och far sätter sitt hopp på att deras barn Saraya och Zak ska bli uttagna till den amerikanska ligan. Zak lyckas inte  men dottern får en biljett till USA och sätts i träning. Frågan är om hon egentligen vill detta då det hela tiden varit hennes brors dröm där Saraya  bara hängt med i farten.

Nu är det så här: Om Florence Pugh är med i en film ska den ses oavsett vad den handlar om. Denna gång var det inte bara hon som lockade till titt. Jag gillar sportfilmer, Dwayne Johnson har en cameo och goda vitsord från Sofia hjälpte till på traven.

Då det är en sportfilm som dessutom är en BOATS står klyschorna tätt i backen. De radade upp sig fint på led för att sedan betas av en efter en allteftersom handlingen fortskred. Två saker gör att irritationen inte infinner sig. När det rör sportgenren ska den vara klyschig – jag älskar t.ex 80-tals rullen Youngblood som är helt sanslös när det rör detta område. Filmen är också engelsk vilket gör att det blir inte riktigt lika smetigt och bombastiskt som om filmen skulle vara amerikansk. Engelsmännen är lite mer sansade och återhållsamma med känslor vilket jag i detta fall var tacksam över.

Filmen är som sagt en BOATS men man håller sig otroligt nog nära sanningen, dessa märkliga typer finns på riktigt och det gick ungefär till på samma sätt i filmen som i verkligheten. Lägg till en hel del bra skådisar i små och lite större roller och naturligtvis Florence Pugh så är Fighting with my family en klart sevärd rulle vare sig man gillar wrestling eller inte.

Regi: Stephen Merchant

Betyg: 7/10

Surge (2020 Storbr)

Joseph har det inte så roligt. Han jobbar på en flygplats där han blir pikad av sina arbetskamrater. På fritiden äter han mikrouppvärmd mat och glor på tv. Som tittare begriper man att det när som helst kommer att brista för honom och när det gör det är det med besked. Under en söndagsmiddag med föräldrarna där man verkligen begriper varför Joseph är som han är får han ett sammanbrott.  När han vaknar nästa morgon är han en förändrad person. Joseph bestämmer sig nämligen för att helt följa sina impulser något som naturligtvis inte kommer sluta väl.

Om man har svårt för von Trier och Dogmastilen ska man nog undvika den här filmen. Det är närbilder, grynigt foto, och en kamera som aldrig är still. Personligen har jag inte så mycket emot denna stil. Det kan vara påfrestande men samtidigt ger det en närhet och intensitet som gör att man sugs in i handlingen. Blir det riktigt lyckat känner jag mig lite som att jag med i filmen som en osynlig åskådare.

Ben Whishaw är mycket bra rollen som Joseph. Filmens första halva är engagerande och man riktigt känner hur huvudpersonens ångest över sitt liv sipprar ut ur rutan. Till en början är det intressant när Joseph bestämmer sig för att gå helt på impulser. Trist nog har filmen svårt att gå vidare efter detta och handlingen blir allt mer repetitiv och hur det ska sluta anar man ganska snart.

Även om filmen inte är någon höjdare är den värd att se för den första halvan och Whishaws skådespel. Helt oäven kan det ändå inte ha varit då jag tänkt på den av och till senaste månaden. Klarar man bara av dogmastilen kan filmen vara värd en liten titt.

Regi: Aneil Karia

Betyg: 5/10

Hjältarna från Telemarken (1965 Storbr)

Under andra världskriget upptäcker norska motståndsmän att nazisterna framställer s.k tungvatten. Det skulle i förlängningen kunna leda fram till skapandet av kärnvapen. Tillsammans med den norske vetenskapsmannen Rolf börjar ledaren för motståndsrörelsen Knut planera för ett attentat mot fabriken.

Jag minns att jag såg denna film i min barndom på tv:n och det snackades om rullen på skolgården dagen efter för detta som man säger nuförtiden: ”Da Shit!” Det roliga är att jag minns filmen som svartvit och när jag 45 år senare sätter mig ned i soffan för att se om mitt barndoms äventyr visar det sig filmen var i färg ?!? Förklaringen är enkel, vi hade helt enkelt inte inhandlat färg-tv när det begav sig.

Idag 2021 är inte filmen lägre bland det hetaste man kan se men helt oäven är den inte. Kirk Douglas (Rolf) och Richard Harris (Knut) är två hårdföra män och filmen är emellanåt faktiskt lite småspännande. Jag kan tom ha lite överinseende att man sparat in på en del saker i budgeten som t.ex flygplan. Här har man valt det billigare alternativet och köpt in lite journalfilmer för att visa brittiska flygplan i action. Jag skrockade till lite men det störde inte nämnvärt. Miljöerna är fina och filmen tar en och annan oväntad vändning då sabotaget inte är en walk in the park.

Då det är en  BOATS kollade jag in lite fakta i efterhand och man håller sig relativt väl till de faktiska händelserna. Vad som är än bättre är att man inte gjort som i många av dagens BOATS smörat till det för att hamra in något form av budskap. Vi slipper mao se Kirk Douglas föra något tal om demokratins kamp inför en jublande folkmassa. Det tackar jag för då jag fortfarande med obehag minns Churchills tunnelbaneresa i The Darkest hour.

Hjältarna från Telemarken är en enkel historia berättad utan några större krusiduller och visst är den sevärd speciellt då den som grädde på moset är en vad jag kallar snöfilm.

Regi: Anthony Mann

Betyg: 6/10

Wrath of man (2021 Storbr)

En av årets stora begivenheter har äntligen nått biodukarna. Vi talar naturligtvis om Jason Statham i rullen Wrath of man. Tydligen är detta en remake på en fransk film som jag nu blev sugen på att kolla in fast det kan möjligen vara lättare sagt än gjort.

Statham tar här anställning på ett företag som sysslar med värdetransporter och tilldelas kodnamnet H. Han klarar intagningsproven nätt och jämt men när ett rån sker uppvisar H plötsligt förmågor som inte riktigt går ihop med hans kompetens. Arbetskamraterna hyllar honom som dagens hjälte men hans chef anar ugglor i mossen. Vem är H egentligen och vad är hans agenda?

Jag avslöjar inte så mycket mer då Wrath of man berättas på ett lite speciellt vis. Filmen är uppdelad i fyra kapitel som kastar om kronologin samt byter perspektiv på berättelsen. Det kanske är att krångla till det men det gör att en till synes ganska simpel handling växer en hel del under titten. Bit för bit avslöjas historien och H:s agenda.

Att det var Guy Richie bakom kameran gjorde mig aningens bekymrad då han är en minst sagt ojämn regissör. Den här gången funkade det bra och det är en film helt befriad från humoristiska inslag och uppsluppenhet utan en mörk och ganska oförsonlig historia. Denna känsla förstärks av filmmusiken av Christopher Benstead och mina tankar vandrar till  Hildur Guðnadóttir musik i Joker.

När filmen startade blev jag först lite oroad då arbetsplatsen är full av män som beter sig precis som marinkårssoldaterna i Aliens mao som osäkra tonåringar med vapen i hand som inte kan öppna käften utan att det slinker ut gliringar och otrevligheter. Kort och gott asjobbiga personer jag inte vill umgås med i en minut. Turligt nog släpper man denna jargong när filmen tar lite andra spår.

Filmens casting var rena rama julafton. Att Staham levererar som vanligt behöver jag nog inte påpeka. Scott Eastwood var oväntat bra som H:s antagonist och riktigt creepy. Holt McCallany från Mindhunter var väntat stabil och att goe Eddie Marsan dök upp i rollen som H:s chef var en angenäm överraskning för mig.

Wrath of man infriade alla mina förväntningar och inga farhågor besannades. Kort och gott en bra kriminalthriller där Statham lyser upp bioduken likt sommarsolen.

Regi: Guy Richie

Betyg: 8/10

Greed (2019 Storbr)

Den svinrike Sir Richard McCreadie ska ställa till med födelsedagsfest. Han har hyrt en grekisk ö för ändamålet och då festens tema är antiken håller man på att bygga en amfiteater och har tom med hyrt in ett lejon (makalöst uselt dataanimerat) som ska kämpa på arenan. Alla gäster ska glida runt i togas och hylla McCreadie är det tänkt. Nu blir inte det riktigt som planerat. McCreadie har hamnat i medialt blåsväder då han har tjänat sina stålar på sweatshops i södra Asien och dels sysslar med tveksamma penningtransaktioner vilket gör att en hel del kända gäster har plötsligt fått ”förhinder”. Lejonet verkar vara mer uppstoppat än levande, arean ser inte ut att bli klar till festen och en grupp flyktingar har slagit läger på ön vilket förfular inramningen till partyt. Det är helt enkelt upp till McCreadie att ordna allt till det bästa.

Michael Winterbottom brukar lyckas bra med sina filmer speciellt när han jobbar tillsammans med Steve Coogan. Naturligtvis är det Coogan som spelar den slemme kapitalisten McCreadie, en roll han är klippt och skuren för. Under filmens gång får vi följa förberedelserna inför festen och blir introducerade till McCreadie vänner och familj. Med jämna mellanrum ges tillbakablickar hur han skapade sin förmögenhet.

Det känns lite som att Greed är gjord med vänsterhanden. Handlingen puttrar på men speciellt minnesvärd är den inte. Coogan går på autopilot, förolämpar folk och är allmänt sliskig. Det blir en film där det mesta jag förväntat mig infrias och några större överraskningar bjuds man inte på. Men en oinspirerad film av Winterbottom är trots allt inte helt oäven speciellt om man jämför med annat som prånglas ut i facket komedi och även om Coogan går på autopilot är han förbaskat underhållande.

Resultatet blir lite av en besvikelse men helt missnöjd är jag inte.

Regi: Michael Winterbottom

betyg: 5/10

Gangs of London (2020 – Storbr)

Det skakar till rejält i Londons undre värld då man finner Finn Wallace mördad. Finn var nämligen en sorts ordförande för den undre världen och var den som såg till att allt flöt på utan några större konflikter mellan de olika gängen i storstaden. Hans son Sean axlar nu sin fars mantel och är av en helt annan kaliber. Sean stänger ned all kriminell verksamhet och kommer inte starta upp något innan hans fars mördare hittats. Hans agerande gör att temperaturen mellan gängen ökar och allt riskerar att bokstavligen explodera.

Då jag gillar kriminalfilmer/serier om organiserad brottslighet vart jag intresserad och ett par avsnitt in i serien var jag rejält fast. Redan i första avsnittet reagerade jag på att serien var ovanligt våldsam och slagsmålen höll en avsevärt högre kvalitet än vad jag var van vid att se på film. Med det menar jag att de är snyggt filmade och har en koreografi som känns mer genomtänkt än bara två personer som pucklar på varandra. Detta fick sin förklaring då det är Gareth Evans som står för manus och regi. En regissör som brukar leverera.

Gangs of London kan vara rörig till en början innan man fått pejl på alla personer och deras agendor. Ett tag känns det som att så fort en dörr öppnas så kliver det in en ny rollfigur i handlingen. Serien har en himla massa berättartrådar som iofs hänger samman men det tog ett tag innan jag fick klart för mig hur allt hängde ihop. Det är kurder som är i konflikt med turkar, resandefolk som jagas av danska lönnmördare, poliser som jobbar undercover och börja tappa greppet, gangstrar från Nigeria och en hel del fler folk som alla har en eller annan ond plan.

Om man vill kan man se serien som avslutad men det finns en del trådar som hänger löst efter sista avsnittet. Vad jag förstått har serien fått grönt ljus för en fortsättning och om Gareth Evans är med på tåget hänger jag definitivt på för detta var riktigt bra. Höjer dock ett varningens finger då det är en riktigt våldsam serie där man inte backar för att visa både det ena och det andra.

Regi:Gareth Evans bla

Betyg: 9/10

Även Sofia har sett denna serie.

The Reckoning (2020 Storbr)

En gång i tiden var Neil Marshall en regissör att räkna med.  Dog Soldiers och The Decent är ruggigt bra. Doomsday var underhållande. Hans fjärde rulle Centurion var väl inte någon höjdare men ett och annat felsteg i karriären får man räkna med. Efter denna film försvann Marshall till tv och det var först häromåret han kom tillbaka med vad jag räknar som 2019 års sämsta film utedasset som gick under namnet Hellboy. Nu är Jordan tillbaka med en ny film The Reckoning och den kunde väl inte vara sämre?

Det strävsamma paret Haverstock arbetar på sitt arrende. Mannen drabbas av pesten och tar självmord och när änkan, som trots att det är 1600-tal med slit dygnet runt på gården är vacker som en dag med bländvita tänder, tackar nej till arrendatorns inviter svarar han med att anklaga henne för att vara häxa.

Jag ber att få gratulera Marshall som lyckats med att stå som regissör till årets sämsta film två år på raken. Imponerade! För det första är filmens handling totalt oengagerade och genomförandet är uselt. Skådisarna är ok men de har ingen chans i denna soppa till manus. Både Sean Pertwee och Steven Waddington är med i spektaklet och de brukar vara bra men i denna film har allt vad som kan kallas kompetens lämnats därhän.

Det största problemet med The Reckoning är att filmen fladdrar runt ”all over the place” och det känns som att alla från manusförfattare till skådisar och regissör inte riktigt vet vad de gör för film och i brist på annat chansar man och kastar in allt möjligt i filmen.  Det är lite skräck, lite tortyrporr, lite action, lite drama och en smula romans. Jag vet att filmen är på fel spår när jag börjar fundera över detaljer som hur det kan komma sig att änkan äger en riktigt snygg outfit som borde kosta skjortan men kan inte betala arrendet eller hur hon kan lyfta och svinga ett svärd när hon tidigare i filmen knappt kunde lyfta ett annat. Filmen är fylld med dessa märkligheter och hela tiden fladdrar min tanke förbi vem i hela friden ville göra denna film? Ett titt på manus borde räckt för att säga ”tack men nej tack”.

Om man kollar på IMBD så har Marshall inga projekt i piplinen vilket är fullt förståeligt det kan kanske vara som så att regissören gick ut med flaggan i bott.

Regi: Neil Marshall

Betyg: 1/10

Mamma Mia! Here we go again (2018 Storbr)

Då första filmen blev en succé är det väl klart som korvspad att en uppföljare skulle göras, frågan var väl bara vilken tunn ursäkt till handling man skulle ta till för att få folk på vita duken att dansa till Abbas låtar?

Donna har dött och dottern Sophie har renoverat hotellet och bjudit in en massa gäster till öppningen. Allt är inte frid och fröjd då hennes man blivit erbjuden ett jobb i NYC som han är intresserad av och två av Sophies ”pappor” kan inte deltaga på invigningen. Ett kommande oväder verkar också kasta grus i maskineriet. Tyvärr har de redan i mitt tycke asjobbiga skrik-kärringarna Rosie och Tanya anlänt till hotellet innan stormen. Turligt nog är de aningens mindre gapiga än i förra filmen.

Trots att man proppat filmen full med låtar räcker denna tunna soppa till handling inte till att fylla ut filmen så vi får även i tillbakablickar följa en ung Donna spelad av Lily James som likt Gideon i torsdagens rulle sätter på allt som har en tillstymmelse till puls under sin resa i Europa. Jag är halvt om halvt nere för räkning men dråpslaget levereras i form av den levande vaxdockan Cher som dyker upp i finalen som gumman i lådan och Mamma Mia! Here we go again går från en medioker film till ren och skär freakshow.

Filmen dras med samma problem som den i tidigare veckan En del av mitt hjärta. Man har rätt och slätt haft en gäng låtar man vill göra musikalscener till mao handlingen är bara en transportsträcka mellan låtarna. Vidare dras filmen med känslan av att det skulle kunna vara en TV4 produktion. Allt är tillrättalagt och inget ska få störa känslan av mys och pys vilket retar mig till förbannelse då det blir totalt intetsägande.

Finns det något som räddar filmen från ett bottenbetyg? Jodå. Låten Dancing queen körs på repris och då det är en av världens bästa låter som får ett i filmen ganska så maffigt dansnummer ökar min puls en smula. Vidare är Lily James helt ok i rollen som den unga Donna. Hon gör helt enkelt så gott hon kan med skiten till manus hon fått i knäet.  Det var också kul att få se Andy Garcia men den stackaren parades ihop med Cher i slutet. Vilket öde!

Vad jag förstått gick även denna film bra så vi får väl se vad som dyker upp härnäst. Undrar om producenterna då ska iscensätta King Kong song?

Jag är faktiskt tveksam till att Sofia valt en bättre film idag.

Regi: Ol Parker

Betyg: 2/10

Cats (2019 Storbr)

Då har denna blogg kommit fram till vad som kallats för 10-talets sämsta film. När jag i biomörkret så den första trailern trodde jag inte riktigt mina ögon. Folk som sett filmen vittnar om traumatiska upplevelser och man har tävlat om att såga filmen. Klart att rullen måste ses!

Efter titten kunde jag konstatera att så illa var inte filmen men rullen dras med en del problem. Dels överskuggar det som går under beteckningen The Uncanny valley hela filmen. Vanligtvis brukar jag gradvis vänja mig vid detta fenomen under en filmtitt där det förekommer. En kvart in i Polarexpressen har jag vant mig vid att alla ser ut som banjospelare och i Beowulf accepterade jag efter ett tag att alla i det forntida Britannien tydligen var släkt med Sherk men i Cats går-det-inte-att-vänja-sig skådisarna är alldeles för creepy. Priset tas av Judy Dench  där jag nästan skrek högt ut när tanten uppenbarade sig på rutan. Det var bland det mest bisarra jag sett på film.

Ett annat problem är att filmen inte har någon som helst handling. Det är kort och gott folk i hemska kattdräkter som sjunger sång efter sång efter sång och filmen verkar aldrig vilja ta slut. Om det inte varit för den fantasifulla scenografin hade jag troligen somnat efter en kvart.

Nu är inte allt åt fanders med Cats. Filmen har som sagt en härlig scenografi där allt ses från katternas perspektiv med jättestolar, barnvagnar osv. Dock har man haft lite problem med skalan då vissa saker är avsevärt större än i verkligheten men det hamnar väl i facket konstnärlig frihet. En del av sångerna var riktigt bra, faktiskt så bra att jag såg om vissa partier av filmen både två och tre gånger efter filmens slut. Dansnumren och koreografin är bra och i motsats till de flesta kritikerna gillade jag Francesca Hayward  som spelar huvudrollen. Då hade jag desto svårare för Jennifer Hudson som tar i för kung och fosterland när hon sjunger ”hitten” Memories.Tagga ned människa” var min första tanke när hon vrålade sig genom sången.

När jag summerar det hela visade sig Cats inte vara helt omöjlig och det är definitivt INTE 10-talets sämsta film. Bra är den däremot inte. Filmen väcker däremot en hel del frågor.  Kollar inte producenter och regissörer på sina filmer under arbetets gång för de kan väl inte tycka att resultatet varit till belåtenhet? Jag menar när första CGI-kattutstyrsen dök upp för beskådan måste väl någon sagt ifrån? Vad Idris Elba och co tyckte om filmen skulle också varit spännande att höra. Och att hävda ”The most joyful event of the holiday season” är att tänja lite väl mycket på sanningen. Trodde man på det själv?

Undrar om Sofias filmval är lika hiskligt?

Regi: Tom Hooper

Betyg: 3/10

The Third day (2020 Storbr)

Den före detta socialarbetaren, numera blomsterhandlaren, Sam besöker platsen för sin sons död på hans årsdag. I närheten av platsen förhindrar han en ung tjej från att ta självmord. Tjejen bor på ön Osea som bara kan nås landvägen när det är ebb och Sam kör henne dit. Byborna på ön är lite märkliga och de förbereder den årliga sommarfesten. Sam behöver verkligen återvända hem till sin familj men slumpen och andra saker gör att han blir kvar på ön som påverkar honom på ett märkligt vis.

The Third day är en tv-serie på sex delar men berättelsen består av två akter, Summer som jag beskrev ovan och Winter som är en historia om en annan person som kommer till ön. Det är inte två fristående berättelser om Osea utan de två historierna har definitivt med varandra att göra.

Summer var helt ok och hade ett par tvistar och jag hade inte en susning vilken väg berättelsen skulle ta.  Av och till blev det faktiskt lite segdraget då Sam springer hit och dit på den lilla ön och får ett och annat mindre sammanbrott. Serien som helhet växer dock rejält efter att man sett Winter som är avsevärt mer fartfylld och spännande.

Storyn är lite gåtfull och allt är inte klargjort när den slutar något som inte störde mig alls. Som tittare får man själv välja om det rör sig om övernaturliga saker eller bara lite lantlig vidskepelse. Skådisarna är överlag bra och kvartetten Jude Law, Emily Watson, Paddy Considine samt Naomie Harris funkar riktigt bra. Senast jag såg Jude Law var det som elegant påve här är han avsevärt mer luggsliten, en rejäl kontrast. Miljöerna gör sitt och jag hade inte haft något emot att semestra på Osea men hade nog betackat mig för festivalen.

Betyg: 7/10

I vår herres hage (2020 – Storbr)

Den nyexade veterinären James Herriot söker ett jobb i en liten by som ligger i Yorkshire. På plats träffar han sin bistre chef Siegfried, dennes hushållerska Mrs. Hall samt Siegfrieds slarver till bror Tristan. Herriot kommer snabbt till rätta och trots att han är från Skottland blir han gradvis accepterad i byn.

Serien är en nyinspelning från 70-talet som i sin tur byggde på ett antal självbiografiska böcker skrivna av Herriot. Är man sugen på mord, biljakter, heta sexscener och annat raffel får man nog leta på annan plats. I vår herres hage är de flesta godhjärtade om än lite charmigt buttra. Avsnitten består av olika besök hos bönder som har problem med djur samt en spirande kärlekshistoria mellan Herriot och bondflickan Helen. Så mycket mer händer inte. Dramatiken består i om Herriot kan bota en ko från en varböld, eller få en åsna att må bra. Att vara veterinär verkar vara ett slafsigt yrke där de flesta undersökningar verkar gå ut på att köra upp en hand i valfritt djurs röv.

En markör för mig om jag gillar en serie är om jag börjar snacka med rollfigurerna. När jag ser I vår herres hage (jag ser den ensam då ingen annan i hemmet har insett hur fantastisk denna serie är) går käften konstant på mig. Jag bekymrar mig för hur Herriot ska hinna med alla bestyr, undrar hur det ska med djuren, hoppas att han ska ta mod till sig och ge Helen en kyss osv. I vår herres hage är i mina ögon en fantastisk serie där jag njuter varenda sekund. Det kan bero på att serien är makalöst mysig och har en rejäl touch av ett ”good ol England” som troligen aldrig funnits. Folk dricker te i parti och minut gräset är grönare än grönt och alla är som sagt mer eller mindre sympatiska. Det är kort och gott balsam för själen att en gång i veckan få ta del av några veterinärers arbete på den engelska landsbygden.

Jag var tom så exalterad av serien så min dotter kände sig manad att köpa boxen som innehåller hela 70-tals serien. Hon är en vänlig själ.

Betyg: 8/10

The Owners (2020 Storbr)

Man kanske undrar vad Maisie Williams gör nu för tiden efter att ha spelat Arya Stark flera år i GoT? En hel del men hon kanske skulle välja sina filmer med lite mer omsorg. The Owners påminner en hel del om den suveräna thrillern Don´t breathe som kom för några år sedan men bortsett från handlingen är det inte många likheter när det rör kvalitet. Ett gäng ynglingar planerar ett inbrott som verkar vara en enkel historia. Huset bebos av ett äldre par och det ryktas att de har ett kassaskåp i källaren. Till en början går allt som det ska men ett par felbedömningar av inbrottstjuvarna kastar om rollerna och frågan är om någon i sällskapet kommer kunna lämna huset med livet i behåll.

Ok att det finns korkat folk i vår värld men detta sällskap av inbrottstjuvar som består av en kille som verkar vara lätt förståndshandikappad, en solklart obalanserad individ som man skulle korsa gatan för om man mötte honom på ljusan dag, en haschrökande slacker samt dennes flickvän (Williams) som i bara farten hänger med på inbrottet skulle vara en enkel match om så motståndarna vore totalförlamade.

Egentligen är det inga större fel på rullen, skådisarna är ok, den har en tvist mot slutet men alla är så korkade att det känns som en befrielse för den allmänna genpoolen när de en efter en lämnar jordelivet. Det finns liksom ingen att heja på i filmen vilket gör att den blir ganska så ospännande. Bättre lycka i nästa karriärval Maisie Williams.

Regi: Julius Berg

Betyg: 3/10