Tre sekunder (2019 Storbr)

The Cure släppte plattan Wild mood swings för några år sedan. Namnet på den skivan beskriver mina känslor om denna film ganska så väl: Glädje – förväntan- förvirring – irritation och slutligen förtvivlan.

Irriterande nog missade/hann jag inte med rullen när den gick upp på biograferna vilket grämde mig en aning. Men lyckan log mot mig då den konstigt nog dök upp igen på Filmstaden i Karlstad och naturligtvis bokade jag snabbt en biljett för filmer med kubanskan Ana de Armas vill jag inte missa. Men säg den lycka som varar, i det här fallet ca trettio minuter in i filmen…..

Tre sekunder (The Informer) har en hel del som talar för sig: En handling som verkar vara bra och ett batteri med kompetenta skådisar b.la Joel Kinnaman, Rosamund Pike, Clive Owen och Ana de Armas. Bit för bit trasades mina förhoppningar och förväntningar sönder i biomörkret. Storyn om en tjallare som måste utföra ett sista riskfyllt uppdrag i fängelset innan han blir fri är bra men utförandet är alldeles för hafsigt framfört. Det känns som man haft material till en miniserie på en si så där tre fyra delar och sedan komprimerat detta till en långfilm på knappt två timmar. Ingen av rollfigurerna har en chans att sätta sig, de blir bara tomma karaktärer som blixtrar förbi på duken och jag bryr mig inte ett skvatt om hur det går för dem.

Personregin är bedrövlig och det verkar som att regissören Andrea Di Stefano gett skådisarna instruktionen att de ska hålla sig till en känsla filmen igenom.  Kinnaman ser sammanbiten ut, Owen är butter, Pike kvalfylld, värst i sällskapet är Armas som gör en Liv Ullman (utan huckle). Efter ett tag har det gått så långt att Armas väcker en irritation hos mig så fort hennes nuna dyker upp på vita duken speciellt då jag vet att hon kan skådespela och jag lägger hela skulden på en uppenbarligen inkompetent regissör som inte kan ge sina skådisar en vettig regi. Att Armas har en frisyr som man inte ens önskar sin värsta fiende gör inte saken bättre (håret borde banne mig listas som birollsinnehavare) och jag hoppas den hårstylisten inte får sätta sin fot i en filmstudio i framtiden. Det var med lätta steg jag gick in på biografen men det var en slagen man som stapplade ut.

Regi: Andrea Di Stefano

Betyg: 3/10

 

Darkest hour (2017 Storbr)

Härom året kom det två filmer om Churchill i den ena och mindre omtalade spelades premiärministern av Brian Cox i Darkest hour spelas han av Gary Oldman som även belönades med en Oscar för sin insats. Det är ganska så sällan en s.k BOATS känns intressant men genren är oftast lättsam och har sällan något tuggmotstånd att tala om.

I Darkest hour möter vi Churchill när han blir premiärminister 1940 efter att Chamberlain tvingats avgå. Egentligen vill hans parti inte ha honom på den posten då han är burdus, otrevlig, oberäknelig samt har ett track-record av illa genomtänkta beslut. Trots motviljan blir man tvungen att nominera Churchill då oppositionen vägrar att godtagna någon annan kandidat. Churchill får arbeta i motvind. Han motarbetas dels av sitt parti men även krigsministeriet ställer sig tveksamma till många av hans beslut. De flesta vill söka fred med nazisterna men Churchill vägrar envist – något vi idag ska vara glada över.

Filmen slinker som sagt ned lätt och är någorlunda historiskt korrekt även om den ballar ur totalt sista halvtimmen och filmmakarna gör allt i sin makt för att klämma till med en Hollywoodifierad final. Jag ska villigt erkänna att jag fingrade på avstängningsknappen mot slutet men höll trots allt ut. Då jag är svag för krigsfilmer på hemmafronten blir filmen aningens lättare att tugga i sig och Churchill är en intressant person. Innan Trump och Boris Johnson hade jag hävdat att Churchill hade varit chanslös som politiker idag med sitt burdusa sätt och ogenomtänkta kommentarer men numera är den politiska spelplanen i det närmaste obegriplig åtminstone om man ser till det sunda förnuftet.

Oldman spelar honom väl och filmen får med det mesta av Churchills personlighet, b.la alkoholismen, depressionerna, det hetsiga humöret och de kvicka kommentarerna. Övriga skådisar är också bra men de förbleknar vid sidan av den utklädde Oldman.

Darkest hour är väl som de flesta andra BOATS filmer – varken bu eller bä, lättsedd och lättglömd.

Regi: Joe Wright

Betyg: 5/10

The Crimes of Grindenwald (2018 Storbr)

Här kommer en film jag inte trodde jag skulle se då förra filmen var så erbarmligt usel men jag slötittade medans jag strök och fastnade – så kan det gå. Grindenwald som arresterades i slutet av förra filmen rymmer och drar till Paris. Newt Scamander som belagts med reseförbud av trollkarlsministeriet efter debaclet i New York får ett hemligt uppdrag av självaste Dumbledore. Han ska finna Credence som tydligen är en viktigt person – en plot som jag aldrig begrep i förra filmen. Vart kan man hitta Credence? Naturligtvis i Paris.

Den här filmen var avsevärt bättre vid en jämförelse med Fantastiska vidunder. Storyn kändes mindre hafsig och känslan jag hade i förra filmen av att man hittade på allt eftersom man filmar finns kvar men den är inte lika påtaglig. Jude Law passade bra i rollen som Dumbledore och Johnny Depp är relativt intressant som skurken Grindenwald och det måste väl i hans fall ses som ett steg uppåt i en annars ack så dalande karriär. Det är väl bara Eddie Redmayne som jag fortfarande stör mig på i rollen som Newt Scamander . Rollfiguren är kort och gott irriterande men jag har väl vant mig lite smått vid hans ständiga flinande så det var inte lika illa som i förra filmen.

Däremot är det något som länge legat och skavt när det rör filmerna som baserar sig på Rowlings värld men det var först nu som polletten trillade ned. Jag vet att det är en magisk värld och jag vet att man plöjt ned en massa miljoner i specialeffekter men magin kommer inte naturligt i filmen. Handlingen liksom stannar upp för att vi som åskådare ska få ta del i av alla specialeffekter och av och till får jag känslan att det är de som driver handlingen framåt och inte manuset. Ett av många exempel är en självgående dammsugare på trollkarlsministeriet som tar över hela scenen eller ja scenen känns som det gjorts bara för att få visa denna magiska dammsugare. Detta är ett oskick som pågått sedan den första filmen.

Tittbar film men inte så mycket mer blir mitt slutomdöme.

Regi:  David Yates

Betyg: 4/10

The Kid Who Would Be King (2019 Storbr)

Jag har alltid varit svag för Arthursagan men jag brukar oftast bli besviken på filmer som baseras på denna med undantaget för John Boormans Excalibur. När Steffo talade sig varm för filmen The Kid Who Would Be King på Snacka om film spetsade jag öronen lite extra. Att regissören hette Joe Cornish gjorde det hela än intressantare då hans förra film Attack the block var både bra och originell.

The Kid Who Would Be King rör ett gäng yngre tonåringar som ofrivilligt sugs in i mytologin kring Kung Arthur och hans riddare. Jag drog öronen åt mig då barn på film ofta är ett aber men denna gång funkade det fint. Alex bor ensam med sin mamma, han är lite av en outsider och har (verkar det som) i stort sett bara en kompis. En sen kväll förirrar han sig in på en byggplats där han hittar ett svärd som sitter i ett cementblock. Alex drar svärdet ur stenen och sätter därmed igång en kedja av händelser som involverar brinnande skelettriddare, hemska CGI-kreationer och Kung Arthurs ärkefiende Morgan Le Fey spelad av svenskan Rebecca Ferguson.

Det här var en tvåtimmarsfilm där jag satt och smålog mer eller mindre under hela speltiden. Ja filmen är stundtals lite larvig men manuset håller och Cornish har lyckats pricka in Arthursagan ganska så väl i modern tid och berättelsen spårar aldrig ur. Det är inte så mycket mer att orda om filmen mer än att jag hade en trevlig stund under titten  – vare sig mer eller mindre. Charmigt och underhållande.

Tack för tipset Steffo!

Regi: Joe Cornish

Betyg: 6/10

Malevolent (2018 Storbr)

Syskonparet Angela och Jackson försörjer sig som andeutdrivare. De besöker hemsökta hus, brodern sköter det tekniska och syrran tar kontakt med de döda för att få de att sluta spöka. Det hela är naturligtvis en bluff där paret med diverse trick lurar de drabbade och tar sedan tacksamt emot deras pengar. Angela känner dock att något är fel, hon upplever märkliga ljud och syner och börjar undra om hon håller på att bli galen precis som sin mor eller är det något annat i görningen? När en äldre dam ber de komma till ett före detta barnhem där några flickor mördats tar sakerna en avsevärt obehagligare vändning.

Detta är en lite småklurig film, den är mer ryslig än skrämmande och man lyckades även med en oväntad vändning en bit in i filmen som t.om lurade en gammal skräckfilmsräv som mig. Det finns ett logiskt problem i filmen som jag inte kan avslöja pga spoilers men jag väljer att bortse från det. Malevolent är en ryslig och stämningsfylld film som om man gillar skräckisar troligen kommer att gilla och då har jag inte nämnt det bästa med rullen, nämligen att Florence Pugh spelar Angela.

Jag har hitintills bara sett tre rullar med Pugh men hon är så jävla bra att jag sticker ut hakan och utnämner henne till den kvinnliga motsvarigheten till Tom hardy mao en skådis som alltid är bra oavsett filmen den medverkar i. Turligt nog har jag en handfull filmer kvar att se med Pugh (hon har inte gjort så många än). Vad de handlar om bryr jag mig inte om – Pugh står på rollistan det räcker för mig.

Regi:  Olaf de Fleur Johannesson

Betyg: 7/10

The Foreigner (2017 Storbr)

Den timide restaurangägaren Quan skjutsar sin dotter för att hämta upp en klänning. Butiken sprängs i ett terrorattentat där en okänd grupp vid namn Nya IRA tar på sig skulden. Quan är naturligtvis förkrossad men gör allt i sin makt för att spåra upp mördarna. Politikern Liam Hennessey verkar veta mer om attentatet och attentatsmännen än han vill erkänna och Quan sätter hårt mot hårt för att få fram sanningen.

The Foreigner duger gott för en stunds underhållning. Det var kul att se Jackie Chan i rollen som Quan. Till skillnad mot de roller jag tidigare sett honom i är detta inte någon komisk roll utan Chan spelar här en man som bär på sorg och hat och gör en ganska nedtonad roll.  Klart att han får fightas men The Foreigner är inte någon kung-fu film utan en politisk thriller. Av och till är handlingen lite snårig och det kryllar av komplotter, förräderi och dubbelspel. Pierce Brosnan som spelar politikern Hennessey är stabil i sin roll, Mitt aber med hans tolkning är hans irländska dialekt som inte passar honom trots att han är Irländare! Det beror nog på att jag vant mig vid att han oftast talar brittisk engelska i sina roller så det kändes lite avigt. Konstigt.

Som jag brukar säga: Inget mästerverk men värd en titt i alla fall.

Regi: Martin Campbell

Betyg: 6/10

On Chesil beach (2017 Storbr)

Året är 1961, Edward och Florence har precis gift sig och ska tillbringa sin första natt tillsammans. Det är ett lite udda par då hon kommer från den övre medelklassen och han är arbetarklass. Det kanske inte ska spela någon roll men i Storbritannien gjorde (gör?) det verkligen det. Det största problemet är inte parets olika klasstillhörigheter utan att de kanske inte riktigt är mogna för att gifta sig. En romans med lite hångel och handhållning är en sak, att leva tillsammans något helt annat. Redan i filmens start märks det att paret beter sig som att de inte riktigt vet hur de ska hantera sin belägenhet. De båda tappar så småningom kontrollen över situationen och saker sker och sägs som kommer påverka parets framtid.

On Chesil beach är baserad på författaren Ian McEwan’s roman och temat ”saker som verkar illa i stundens hetta men som skulle kunna lösas ganska så lätt men inte gör det och får förödande konsekvenser för de inblandade” känns bekant från författarens filmade roman Försoning. Ian McEwan verkar gilla det där med att grotta in sig i små men livsomvälvande handlingar.

Fiffi tyckte det var en fin liten film, Sofia ansåg att den var övertydlig men snygg och Jojjenito höll på att storkna över ålderssminkningen. Jag skriver under på alla ovanstående åsikter. Filmen som sådan är egentligen vare sig speciell eller minnesvärd, Florence blå klänning är alldeles underbar och slutscenen är ungefär lika subtil som att en karl med megafon skulle komma in i rummet och gapa ut hur filmen ska tolkas. Ålderssminkningen skulle man kunna skriva en avhandling om men ju mindre man talar om den desto bättre.

MEN det var två saker i On Chesil beach som gjorde att filmen höjer sig ett snäpp över andra filmer. Saoirse Ronan spelar Florence med briljans. Vilken skådis, scenerna i bröllopssviten där hon förmedlar rollfigurens ångest över vad som komma skall är inget annat än suveränt skådespeleri. Sedan är det som så att jag är såld på vemodiga kärlekshistorier och om On Chesil beach är något så är den just detta. Trots en ålderssminkning från helvetet och scener så övertydliga att man baxnar svider det till i mitt stenhjärta och filmen är därmed i hamn. Det kanske är en rulle som passar blödiga gubbar vad vet jag?

Regi: Dominic Cooke

Betyg: 8/10

About time (2013 Storbr)

Richard Curtis heter regissören bakom dagens rulle. Han har haft ett finger med i filmer som t.ex Love actually, Notting hill och Bridget Jones mao inte en filmmakare jag håller speciellt högt. Trots detta beslöt jag att ge About time en chans dels därför jag gillar tidresehistorier och att det var en hel del bra skådisar med i filmen.

Handlingen går i korthet ut på att när Tim fyller 21 får han reda på att männen i hans familj kan resa i tiden dock med det förbehållet att de måste ha upplevt händelserna själva. Tim använder denna förmåga till att försöka finna kärleken vilket han så småningom faktiskt gör men då inte med hjälp av sin kraft. Däremot kommer förmågan till användning när man vill rätta till små fadäser under livets gång. Så mycket mer händer inte. About time puttrar på i två timmar och är en film som inte använder speciellt stora gester.

Det kanske var just detta, att filmen är förhållandevis lågmäld som gjorde att jag fastnade för den. Tim lär sig att uppskatta livet och trots att han kan resa i tiden väljer han att försöka uppskatta nuet. Det kan också bero på att Rachel Mc Adams är oerhört charmig i rollen som Tims flickvän eller att Bill Nighy spelar hans pappa med bravur. Eller så var det bara som så att en film om kärleken och livet  passade mig perfekt för ögonblicket. Ibland räcker det.

Regi: Richard Curtis

Betyg: 8/10

Stan & Ollie (2018 Storbr)

Stan & Ollie är en s.k BOATS-film. De vi lär känna lite närmare i denna film är komikerparet Stan Laurel och Oliver Hardy kanske mer kända i Sverige under namnet Helan & Halvan. Filmen handlar om är deras sista ryck i karriären. Stan förhandlar med ett engelskt filmbolag om att få göra en ny spelfilm en film som ska bli parets comeback. Då de inte gjort något tillsammans på flera år och är lite ringrostiga bestämmer man sig för att göra en turné i England. Det går väl sisådär med filmen och turnén. Förhållandet mellan de två är inte helt okomplicerat då de har en och annan ouppklarad konflikt som ligger och pyr.

Detta var inte den skrattfest man eventuellt skulle kunna tro. Stan & Ollie är mer en film om tidens gång, förmågan att släppa taget och om vänskapen mellan två män. Just det sistnämnda är fint skildrat i filmen, de bråkar och går av och till varandra på nerverna men i slutändan är det vänskapen som består och de båda är väldigt överseende med den andres brister.

Kanske en bagatell i de stora sammanhangen men med två bra skådisar i huvudrollerna och med en lättsam och lågmäld ton visade sig denna film bli lite av en lyckträff. Klart sevärd.

Regi:  Jon S. Baird

Betyg: 7/10

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap (2018 Storbr)

Författerskan Juliet är inte riktigt nöjd med sitt liv. Hon är inte tillfreds med sitt författarskap trots att hon tjänar storkovan på sina roliga essäer samtidigt anser hon att hon klarat sig alldeles för lindrigt undan kriget och förtjänar inte den lycka hon har som även inbegriper en fästman som är både rik och rekorderlig. När hon en dag av en slump kommer i kontakt med ett litteratursällskap på ön Guernsey väcks hennes nyfikenhet och hon beslutar sig för att åka dit. Hon tas emot väl av sällskapet som består av en handfull medlemmar men de bär på en hemlighet från kriget och Elizabeth börjar forska i saken. En annan sak som håller henne kvar på ön är att både hon och den lokale grisbonden börjar kasta lystna blickar efter varandra. Hur ska det gå med fästmannen i London? Många frågor som alla får sitt svar.

Jag vet inte vad jag ska tycka om den här filmen. Jag gillar tidsperioden, jag gillar denna anglikanska porr med böljande grässlätter, pubar och kärva engelsmän med hjärtat på rätta stället men den här gången blir det för mycket. Storyn om litteratursällskapet är iofs engagerande, skådisarna med b.la alltid stabila Penelope Wilton och Matthew Goode är bra. Jag får verkligen min lyster av gröna ängar och goa gubbar i keps tillfredsställd men någonstans på vägen tappar jag intresset. Det kan bero på att jag stör mig lite på rollfiguren Julia vars ”problem” känns futtiga i sammanhangen och jag stör mig än mer på att hon lockas av en skitig grisbonde när hon har en schysst pojkvän hemma. Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap är inte en dålig film men den passade inte mig just här och nu. Däremot jag kan säkerligen tro att en och annan som uppskattar genren gillar den avsevärt bättre än mig.

Regi:Mike Newell

Betyg: 5/10

Rocketman (2019 Storbr)

Det är märkligt men i ibland får jag en känsla av att jag måste se en film jag tidigare varit ganska så ointresserad av. Norska Huvudjägarna och En iskall jävel var sådana filmer, Rocketman är den senaste i raden av, man skulle kunna kalla det för magkänslefilmer. Det som gör det än märkligare i detta fall är att jag inte är speciellt pepp på s.k BOATS och har inget som helst förhållande till Elton John och hans musik. Jag har snarare tyckt att han verkat lite småtöntig och hans låtar har gått från kräkframkallande (Candle in the wind) till åtminstone ok (Benny & the Jets) trots detta kände jag ett oförklarligt behov av att se denna rulle.

Efter titten vet jag nu att jag bör lita på min magkänsla för detta var en av årets bättre filmer jag sett på bio. Filmen startar med att Elton vandrar in på ett AA-möte iklädd en av sina scendräkter och börjar berätta sitt livs historia. Resten av rullen är en A till Ö historia men till skillnad mot många andra BOATS filmer är den fullproppad med surrealistiska scener och musikalnummer, ja filmen ÄR en musikal inte tal om annat. Taron Egerton som spelar Elton är mycket bra i huvudrollen och det är ett ganska så starkt gäng skådisar som backar upp Egerton, t.om Bryce Dallas Howard är bra i rollen som Eltons obehagliga mor. Det är inte så mycket att orda om Rocketman är en bra film vare sig man gillar Elton John eller inte men man bör som jag gilla musikalgenren annars kanske det kan bli en svår sittning.

Biografvaktmästaren frågade efteråt vad jag tyckte om filmen och han skrockade till lite när jag sa att gillade rullen lite extra då den var en musikal. Enligt han var en hel del biobesökare missnöjda just med detta grepp, de hade troligen väntat sig en Bohemian Rhapsody.

För att understryka hur bra filmen faktiskt är: Action-Lunkan som mot alla odds hängde med på filmen var ganska så nöjd. Å andra sidan anser han att kulturkvoten nu är fylld med råge så nästa tio filmer måste innehålla bilar, explosioner & bikinibrudar.

Regi :  Dexter Fletcher

Betyg: 8/10

What we did on our holiday (2014 Storbr)

I familjen McLeod råder det kaos. Paret Abi och Doug ligger i en bitter skilsmässa men då farfadern i familjen fyller 75 och ska ha ett stort kalas i Skottland med över 200 gäster vill man inte lägga sordin på stämningen och kommer överens om att hålla skilsmässan hemlig. Abi och Doug instruerar sina ungar noga om vad de får säga och inte till släkt och bekanta för att inte avslöja hur det egentligen ligger till med familjelyckan. Det går väl si så där med den saken.

Då  What we did on our holiday är en brittisk film har den med en viss svärta som skulle saknas i en liknande film om den kom från USA. Den där familjära kletigheten finns i och för sig men det körs inte ned i halsen på mig som tittare vilket gör att filmen trots sina klyschor är ganska så bra. Visst slutet är smetigt men det har ändå en viss värme som känns äkta. Att farfar McLeod är en schablonbild av en kuf med hjärtat på rätta stället och känns som en en farfar man skulle få leta med ljus och lykta efter i det verkliga livet står jag också ut med. Då filmen utspelar sig i Skottland måste man också spela ett par låtar av The Waterboys, som ni ser, klyschorna haglar men filmen har det där lilla extra som gör att jag köper dem/står ut med dem.

Skådisarna gör ett bra jobb med sina roller och lyfter filmen ett extra snäpp speciellt Rosamund Pike är härlig i rollen som stundtals furiös f.d fru. Än bättre är parets tre barn som är ena märkliga skapelser. Det finns alltid undantag som bekräftar regeln i det här fallet ungar på film. De är både roliga och spelar riktigt bra! Deras ständiga frågor till sin farbror vars frustration växer vid varje följdfråga hör till en av filmens höjdpunkter.

Klart att What we did on our holiday är en bagatell och ingen omistlig film men jag tyckte att den var sevärd i all sin enkelhet och hade en riktigt trevlig stund.

Regi: Andy Hamilton, Guy Jenkin

Betyg: 7/10

 

Marley (2012 Storbr)

Någon större fan av reggae är jag inte. En eller två låtar är alltid bra men sedan brukar jag lessna. Därmed är det inte sagt att man kan vara ointresserad av musikgenrens historia och dess kanske främste frontman Bob Marley.

Marley är en dokumentär på lite över två timmar. Vi får följa Marleys liv från barndomen till hans för tidiga död i cancer 1981. Då jag inte vet speciellt mycket om artisten kan jag inte bedöma sanningshalten i dokumentären men den är välgjord och man verkar ha satsat på att leta upp folk som på något sätt haft med Marley att göra. Förskolelärare, kompisar, barn, änka, älskarinnor (officiella flickvänner?) och bandmedlemmar passerar i revy utan att det blir vare sig tjatigt eller rörigt. Dokumentären går från A till Ö utan några större utvikningar. För de inbitna fansen kanske den inte har så mycket att ge förutom en hel del bandupptagningar och gamla filmer.

Det som känns skönt är att det inte är en ohämmad hyllning till artisten. Dokumentären visar sidor hos Marley som inte är speciellt sympatiska. Han var t.ex notoriskt otrogen mot sin fru och har ett myller av ungar med olika kvinnor. Vidare var han inte en så skön snubbe som han ibland framställs som, ska jag vara ärlig verkar han ha varit en ganska så jobbig typ att leva och umgås med. De som intervjuas i dokumentären skyler över dessa drag med ihåliga ursäkter med ett undantag; dottern Cedella som tar bladet från mun och säger vad hon tycker om sin fars beteende mot kvinnor.

Samtidigt kommer det fram att Marley skänkte bort stora delar av sina intjänade pengar till behövande och vi talar inte om småsummor utan mer i nivå av ett startkapital för att kickstarta sitt liv. Han jobbade även hårt för att gjuta fred på ön mellan olika politiska fraktioner och blev b.la utsatt för ett mordförsök. Till syvende oss sist visar sig artisten vara som oss andra dödliga, en människa med både brister och fel som skapade en hel del sköna låtar som kan avnjutas i små portioner.

Marley är en klart sevärd dokumentär, genomarbetad, bra musik och den spräcker hål på en del myter om rastafari, Jamaca och Marley. Dvs jag har lärt mig något nytt och det är alltid tacknämligt.

Regi: Kevin Macdonald

Betyg: 7/10

Bolshoi babylon (2015 Storbr)

2013 blev Bolshoi balettens konstnärlige chef Sergei Filin attackerad av två män som kastade syra i hans ansikte. Under polisutredningen visade det sig att de två männen hyrts av en dansare vars flickvän inte fått rollen som Odette i Svansjön. Det skulle visa sig att bakom den anrika balettens kulisser dolde det sig ett ormbo av korruption, intriger och maktspel. 

Dokumentären Bolshoi babylon består av intervjuer med folk som på ett eller annat vis är inblandade i teatern. Producenter, regissörer och dansare intervjuas och det växer fram en bild av en arbetsplats som inte verkar vara speciellt trevlig.

Att få en roll i en balett är för många en fråga om liv eller död. Dansarna är anställda men deras kontrakt är usla. Har man ingen roll i en uppsättning blir lönen i det närmaste obefintlig samtidigt måste man hela tiden vara beredd att hoppa in därför läggs en stor del av den oavlönade tiden på att öva och åter öva. Dansarna är fast i en rävsax. För att få en roll antyds det i filmen att det är fjäsk, mutor, personliga kontakter och en och annan tjänst av det mer lättklädda slaget som gäller (ungefär samma procedur som när ett land korkat nog vill ha ett OS eller VM i fotboll).

Dokumentären är helt uppbyggd av intervjuer och det är ingen berättarröst som leder oss rätt i filmen. Jag får som tittare dra mina egna slutsatser av det som sägs i intervjuerna där de som intervjuas många gånger antyder både det ena och det andra.  Då jag inte är någon expert på vare sig balett, Bolshoi eller det ryska samhället kände jag mig av och till lite vilsen samtidigt var det skönt att få se en dokumentär som är lite utmanande då man slipper en Janne Josefsson som berättar vad jag ska tycka.

Filmen är klart värd att se då det är en historia som fascinerar. Det är också en hel del snygga bilder och jag blev lite småsugen att åka till Moskva och kolla in lite balett trots allt.

Regi:  Nick Read, Mark Franchetti

Betyg: 6/10