Beatrix Potter sagovärd (1971 Storbr)

Jag känner att vi måste snacka om filmen Beatrix Potters Sagovärld. Jag minns denna film från julaftonshelgerna i min barndom. Då det bara fanns två kanaler fick man ta vad som bjöds och jag vet inte hur många gånger jag börjat sett denna film men gav alltid upp då det var roligare att stirra in i en tom vägg. Filmen försvann så smångom från tablån och blev ett avlägset minne. Döm om min förvåning när eländet dök upp som en objuden gäst denna jul både på SVT och Netflix. Jag utmanade mig själv och dök ned i ett barndomstrauma och visst fasen infriades alla farhågor. Det jag fick se kan bäst beskrivas som en irriterande skräckfilm.

Filmen går ut på att man iscensatt ett antal av Potters berättelser med balettdans. Det är grodor, grisar, kaniner och andra djur som dansar runt i ca 90 minuter och det är ytterst obehagligt iscensatt. Alla balettdansare bär nämligen på någon form av djurhuvud. Då det är en mask som inte kan förmedla några uttryck blir det stelt och onaturligt och spektaklet påminner mer om någon rit i en folkhorror film en i en barnfilm. Ruggigast i sällskapet utan tvekan är den dansande grodan.

Jag har inget emot balett men i längden blir denna film mördande tråkig när ”djuren” ska förmedla sina vardagssysslor på ett omständligt vis genom dans. En björn hänger tvätt, ett gäng grisar tar farväl till familjen och den tidigare nämnda grodan ska fiska men dansar maniskt runt innan han kommer till vattenbrynet. Som sagt mördande tråkigt och samtidigt obehagligt men det jag kan ge filmen är att kulisserna är snygga samt att balettdansarna kan sin sak.

Det jag funderar över är vem i hela världen filmen vänder sig till. Barn måste finna den makalöst tråkig (i vart fall gjorde jag det i unga år) då ingenting händer. Vuxna balettfans torde finna inramningen vara lite väl märklig. En glutt på IMBD går tvärtemot mina åsikter då filmen unisont hyllas,  Vad är det fel på världen?

Regi: Reginald Mills

Betyg: 3/10

Vigil (2021 Storbr)

Ett dödsfall sker på den brittiska ubåten Vigil och då det är på nationellt vatten kopplas polisen in. Polisen Amy Silva skeppas till båten där hon mest ses som ett störande moment. Läget blir dock ett annat när Amy konstaterar att dödsfallet inte är en olycka utan ett mord. Ju mer hon undersöker fallet desto snårigare blir det och listan på misstänkta växer. Samtidigt på land undersöker Amys kollega och f.d flickvän Kirsten fallet och ju mer hon rotar i det desto uppenbarare blir det att flottan har något att dölja.

Ubåtsfilmer är oftast bra, den klaustrofobiska känslan att vara instängd i en farkost under vattnet skänker en lite extra nerv till vad som nu kan tänkas utspelas på en u-båt. Vigil lyckas fint med detta och till på köpet får man lite extra info om hur vardagen funkar på en u-båt (åtminstone i brittiska flottan) t.ex får man inte röra vid varandra av den anledning att man vill förhindra eventuella konflikter och missförstånd mellan besättningsmedlemmar. Den strikta militära hierarkin är intressant att observera med order och rutiner som inte får ifrågasättas.

Storyn flyter på bra både på land och under vatten. Hela tiden kommer det nya vändningar och uppslag och ett tag hade jag inte en aning om vad det rörde sig om men det blir aldrig onödigt krångligt och f.d paret Amy/Kirsten är bra utredare som tålmodigt på var sitt håll pusslar ihop mysteriet. Upplösningen och anledningen till alla händelser var lite oväntad men klart godtagbar.

Då det är en brittisk serie håller som vanligt alla skådisar hög klass. Har man kollat in GoT dyker det upp en hel del kända ansikten. Mest känt är nog Rose Leslie som där spelade den något påfrestande Ygritte som bräkte på bred skotska. Här kommer dialekten mer till sin rätta då Vigil utspelar sig b.la i Glasgow och inte i ett hitta-på-land.

Om man har tur ligger serien kvar på SVT-play. Klart värd en titt.

Betyg: 7/10

Host ( 2020 Storbr )

Nyligen hade jag en skräckfilmsvecka med filmer som överlag var helt ok men speciellt rysliga var de inte. Samma kväll som denna vecka avslutades såg jag en kort långfilm eller lång kortfilm ? (ca 55 minuter) som faktiskt fick min puls att öka en smula. Direkt när filmen var slut svor jag lite för mig själv för naturligtvis skulle denna rulle platsat under den gångna veckan.

Att folk hade tråkigt under pandemin är ingen underdrift. Vi i Sverige kan trots allt skatta oss lyckliga då vi inte hamnade i lock-down som i t.ex Spanien eller där dagens rulle utspelar sig Storbritannien. Portaler som Zoom eller Meet har underlättat för isolerade människor att ses viralt och det är just vad sex kompisar gör i Host. De har på halvskoj anlitat ett medium mest för att bryta tristessen och ska nu ha en seans över nätet. Mediet ger noggranna instruktioner hur deltagarna ska bete sig och naturligtvis är det ett pucko i sällskapet som bryter dessa. Resten av kvällen blir inte lika uppsluppen.

Klart att filmen dras med ett par problem speciellt med tanke på hur den är utformad. Hela historien utspelar sig över Zoom så stundtals blir det väldigt pladdrigt då folk kacklar i munnen på varandra. Då filmen är en sorts found footage/handkamera rulle blir det lite ologiskt att folk bär med sig laptopen när de ska kolla in saker och ting men det hör liksom till denna sub-genre. Slutligen, lock-down eller inte jag hade lämnat huset/lägenheten på stört inte gått runt och kollat upp en massa konstiga ljud i ett nedsläckt hus (varför tänder ingen lampan i skräckfilmer ?).

Detta var iofs en himla massa invändningar men trots dessa störde jag mig inte nämnvärt. Filmen sög in mig i handlingen och ibland kändes det som att jag var en av deltagarna i detta hiskliga möte. Host har få men jädrigt effektiva effekter och flera gånger under titten lyfte jag som smått i soffan. Trots ett och annat logiskt problem måste jag nog säga att detta var en av de bättre skräckisarna jag sett på lång tid. Rekommenderas om man klarar av att se en film som utspelar sig på en dataskärm.

Regi: Rob Savage

Betyg: 8/10

Happy New Year, Colin Burstead (2018 Storbr)

Colin har fått en makalöst dålig ide¨. Lagom till nyår har han hyrt en herrgård och bjudit in släkt och vänner för att fira in det nya året. Vad han inte vet är att hans syster bjudit in Daniel en bror som inte träffat släkten på fem år efter en skandal. Allt är upplagt för att det nya året ska ringas in i skrik, bråk och gråt.

Minigenren misslyckade fester kan vara mycket underhållande och tänker då först och främst på filmer som Festen eller The Party. För att genren ska lyckas bör folk till en början anländer till festen med en ambition att de ska ska ha det trevligt. Det är då det uppstår en friktion mellan den intentionen och den bittra verkligheten när festen på ett eller annat vis ballar ur. I dagens film sker inte detta.

Redan från start får man intrycket av att det här är en hop människor som egentligen inte vill umgås. Folk sätter i gång och gnabbas och tjafsa så fort se ser varandra. En aura av dålig stämning är med oss tittare redan från start. När då konflikterna ökar spelar det liksom inte någon roll då vi tittare inte har något att förfasas över, ribban är redan satt från start. Det enda filmen gör är att höja temperaturen på grälen och det hela blir lite som ett slag i luften.

Filmen lider också av att man har med för många personer som alla har en egen historia. Det blir bara rörigt och jag kan inte riktigt få grepp på filmens rollfigurer. De blir en grå massa som bråkar och gråter om vartannat.  När jag som tittare aldrig får chansen att bry mig om någon av rollfigurerna blir slutresultatet 90 minuter med en hop ogina personer som jag ganska snart har tröttnat på. Välspelat men tjatigt i längden.

Regi; Ben Wheatley

Betyg: 4/10

The Legend of Hell House (1973 Storbr)

I dag blir det en härlig 70-talare. The Legend of Hell house är baserad på Richard Mathesons roman Hell house och det är faktiskt författaren själv som skrivit manus. Fyra personer ska mot en frikostig betalning tillbringa några dagar i ett hemsökt hus för att se om man kan få svar på om det finns ett liv efter detta. Belasco house eller Hell house som det kallas i folkmun har stått tillbommat sedan ett antal mord skedde och husets ägare Emeric Belasco spårlöst försvann. Man har i och för sig undersökt det tomma huset tjugo år tidigare men den undersökningen slutade i blod och elände.

Teamet består av en fysiker och dennes fru, ett medium samt den ende överlevande från det förra besöket i Hell house. De har alla olika approach på hemsökelsen och snart börjar konflikten mellan de fyra eskalera samtidigt som spökerierna gör detsamma.

The Legend of Hell House funkar bra som en haunted house historia. Scenografin är utsökt, regissören John Hough jobbar hårt med kameravinklar. Det blir en hel del grod och fågelperspektiv och andra klurigheter med kameran vilket tillsammans med den fysiska inramningen gör att filmen blir alldeles lagom ryslig. Skådisarna funkar och tempot är väl avvägt. Egentligen har jag inga problem med filmen men det som hela tiden gnager i bakhuvudet när jag ser filmen är att boken måste vara så himla mycket bättre.

En anledning är att jag anar att historien skulle växa rejält är om man fick läsa rollfigurernas tankar. Den stegrande konflikten sällskapet emellan samt de olika åsikterna om fenomenen man stöter på i Hell house torde vara avsevärt intressantare i bokform. I filmen löser man detta med hjälp av en hel del dialog men det känns ändå lite rumphugget.

Nåväl som sagt klart godkänd film om ett spökhus

Regi:John Hough

Betyg: 6/10

Hos Sofia dyker det upp en Bridgeblanding av skräckisar från King.

No time to die (2021 Storbr)

Som vissa av oss har väntat, först konstrade Daniel Craig och sa att han hellre skulle skära upp handlederna än att spela Bond igen innan han efter ett par lockmiljoner hoppade på tåget. Sedan hoppade regissören Boyle av filmen och man var även tvungen att sy ihop ett nytt distributionsavtal. Än var det inte slut på eländet, Craig skadade sig under inspelningen och när äntligen allt var klart för premiär blev det pandemi men förra torsdagen fick jag äntligen se filmen.

Spectre avslutades med en high note där Bond och Madeleine åkte iväg som ett nyförälskat par. Säg den lycka som varar snart är 007 singel igen och har ett behagligt liv på Jamaica. Felix Leiter söker upp honom och ber Bond att hitta en rysk forskare i Havanna ett till synes enkelt uppdrag men det sätter igång en händelsekedja som utmynnar i troligen Bondvärldens största WTF. Kanske tom ett så stort WTF att jag får ställa mig frågan om No time to die är en Bondfilm. Den diskussionen får dock vänta till ett senare inlägg.

En av mina favoritscener i filmen där 007 faktiskt en kort stund funderar på att kasta in handsken för gott. Craigs blick och minspel är här top-notch

När eftertexterna rullade på Dune som hade ungefär samma speltid som No time to die skänkte jag ett tack till högre makter att den sega föreställningen var slut. I No time to die blev min spontana tanke istället ”Va är det redan slut”. No time to die är en underhållande film som trots sin speltid innehåller få döda punkter och har en historia som hela tiden rör sig framåt.

Öppningsscenen är den längsta bland filmerna om 007.

Filmen innehåller en hel del bra actionscener b.la är öppningsscenen magnifik och en jakt på Bond i en dimmig norsk skog är väl iscensatt. Överlag är filmen otroligt snygg. Finalen i skurknästet beträdde närapå klassisk mark då dess scenografi påminde en hel del om Ken Adams skapelser i de tidiga Bondfilmerna. Vill också ge ett plus till dialogen som var ovanligt välskriven för att vara en Bondfilm.

Man får faktiskt två ”gunbarrel” sekvenser” i filmen. Först den vanliga och en senare i filmen.

Skådisarna är ett kapitel för sig och jag undrar om inte detta är den Bondfilm som har de bästa skådisarna och prestationerna i hela serien möjligen i konkurrens med OHMSS. Craig tangerar Connery i rollen som Bond och jag har numera svårt att säga vem jag gillar bästa av de två. Ana de Armas är inte annat än fantastisk som CIA-agenten Paloma som bara haft tre veckors (?) utbildning. Bara hennes medverkan och scenerna i Havanna är värd biobiljetten. Léa Seydoux var ett av de svagare korten i Spectre men i No time to die har hon växt in i rollen och var oväntat bra. Även Waltz som är med i en kort scen som Blofeld är avsevärt ruggigare än den uppsluppne filur han var i Spectre. Den nya 007 var en frisk fläkt men lite underutnyttjad och som vanligt var Bonds kollegor som hängt med i de senaste filmerna stabila.

Bäst i filmen Ana de Armas som Paloma.

Kvar är då skurkgalleriet som jag fann bra men kanske lite hafsigt skriva. David Dencik är iofs mest en comic relief som gränsar till överspel men han störde inte. Dali Benssalah med sitt bioiska öga var en duglig henchman och Billy Magnussen i rollen som den flinande Logan Ash var så pass sliskig att jag gottade mig när han till sist mötte sitt öde. Huvudskurken Lyutsifer Safin spelas av Rami Malek och vad jag förstått tycker många att han är lite trist. Jag fann honom däremot riktigt creepy med sin entoniga röst. Däremot var hans agenda något oklar. Finalen i skurknästet känns lite svajig där manusförfattarna mest verkat koncentrerat sig på finalscenen än vägen dit.

Lyutsifer Safin. De senaste filmerna med Craig har skurkarnas drivkraft varit hämnd. Bra tema men det känns lite repetitivt när man nu kör det för tredje gången på rad.

När det rör manus dras Craigs senare filmer med ett problem nämligen att de är en sammanhängande historia. Detta var inte tänkt från början vilket har gjort att man får ta till en del lösningar som inte alltid är eleganta speciellt i Spectre blev det lite väl mycket av den varan. I No time to die märks denna retroaktiva manuslappning av men inte så det stör nämnvärt. Tanken med ett storyarc över flera filmer har i vart fall varit ett intressant grepp men som dock kunde ha gjorts bättre. Får se hur väl det funkar när jag ser filmerna i ett svep i framtiden.

De stora problemen jag har med filmen kommer jag inte att ta upp här de kommer i en framtida Filmitch filosiferar och har mer med de val man gjort med karaktären Bond än själva filmen. Vill man se en actionfilm som berör (filmens absolut sista scen var dammig) är No time to die definitivt en film som rekommenderas. Om man däremot är aningens Bondkonservativ är risken att man promenerar hemåt efter biobesöket både skakad och rörd men kanske inte av den anledning filmens skapare tänkt sig.

Regi: Cary Joji Fukunaga

Betyg (som actionfilm): 8/10

som Bondfilm har jag inte bestämt mig än.

Henke har skrivit om filmen. Läs vad han anser här

 

Chato’s land (1972 Storbr)

Halvblodsindianen Chato kommer i konflikt med sheriffen då denne vill avvisa honom från stadens saloon. Det slutar med att Chato skjuter ihjäl sheriffen och flyr ut i vildmarken. Ett uppbåd på tretton män som leds av den gamle sydstatssoldaten Quincey sätter efter honom. Förföljarna tror att det kommer vara en enkel uppgift men Chato är på hemmaplan och frågan blir vem som egentligen jagar vem.

En hederlig västern är aldrig fel. Jag hade vad jag vet aldrig hört talas om denna film men en kollega på jobbet talade sig varm om filmen. Tilläggas bör i detta fall är att denne kollega har en mancrush på Charles Bronson som är jämförbar med min på Jason Statham.

Bronson spelar här Chato och säger inte många meningar i filmen. En kul överraskning var att Jack Palance spelar sydstataren. Tvärtom mot vad man skulle tro är kapten Quincey förnuftets röst i filmen. Jag är van att se Panance i rena skurkroller men här ger han ett något mer komplicerat porträtt. Egentligen är jag mer nyfiken på Quicey liv och bakgrund än Chato.

Övriga roller är kompetent besatta, tempot och speltid helt ok. Det är nog vad filmen i slutändan också blir nämligen helt ok. Jag hade nog önskat mig lite mer fart och spänning. Man fattar ganska snabbt att Chato med lätthet kommer klara av sina förföljare men man skulle ganska enkelt kunna ökat på spänningen en smula.

Regi: Michael Winner

Betyg: 5/10

Fighting with my family (2019 Storbr)

Familjen Knight verkar vara ett sympatiskt sällskap men det som gör att Knights sticker ut en aning från gemene man är att de är fullkomligt besatta av wrestling. Hela familjen sysslar med denna ”sport” som iofs är ”uppgjord men inte på låtsas” för att citera fadern i familjen. Det som ligger familjen i fatet är att de bor i den engelska staden Norwich där wrestling har samma attraktionskraft som t.ex ”sporten” gång. I USA är det däremot andra skällor som ljuder och mor och far sätter sitt hopp på att deras barn Saraya och Zak ska bli uttagna till den amerikanska ligan. Zak lyckas inte  men dottern får en biljett till USA och sätts i träning. Frågan är om hon egentligen vill detta då det hela tiden varit hennes brors dröm där Saraya  bara hängt med i farten.

Nu är det så här: Om Florence Pugh är med i en film ska den ses oavsett vad den handlar om. Denna gång var det inte bara hon som lockade till titt. Jag gillar sportfilmer, Dwayne Johnson har en cameo och goda vitsord från Sofia hjälpte till på traven.

Då det är en sportfilm som dessutom är en BOATS står klyschorna tätt i backen. De radade upp sig fint på led för att sedan betas av en efter en allteftersom handlingen fortskred. Två saker gör att irritationen inte infinner sig. När det rör sportgenren ska den vara klyschig – jag älskar t.ex 80-tals rullen Youngblood som är helt sanslös när det rör detta område. Filmen är också engelsk vilket gör att det blir inte riktigt lika smetigt och bombastiskt som om filmen skulle vara amerikansk. Engelsmännen är lite mer sansade och återhållsamma med känslor vilket jag i detta fall var tacksam över.

Filmen är som sagt en BOATS men man håller sig otroligt nog nära sanningen, dessa märkliga typer finns på riktigt och det gick ungefär till på samma sätt i filmen som i verkligheten. Lägg till en hel del bra skådisar i små och lite större roller och naturligtvis Florence Pugh så är Fighting with my family en klart sevärd rulle vare sig man gillar wrestling eller inte.

Regi: Stephen Merchant

Betyg: 7/10

Surge (2020 Storbr)

Joseph har det inte så roligt. Han jobbar på en flygplats där han blir pikad av sina arbetskamrater. På fritiden äter han mikrouppvärmd mat och glor på tv. Som tittare begriper man att det när som helst kommer att brista för honom och när det gör det är det med besked. Under en söndagsmiddag med föräldrarna där man verkligen begriper varför Joseph är som han är får han ett sammanbrott.  När han vaknar nästa morgon är han en förändrad person. Joseph bestämmer sig nämligen för att helt följa sina impulser något som naturligtvis inte kommer sluta väl.

Om man har svårt för von Trier och Dogmastilen ska man nog undvika den här filmen. Det är närbilder, grynigt foto, och en kamera som aldrig är still. Personligen har jag inte så mycket emot denna stil. Det kan vara påfrestande men samtidigt ger det en närhet och intensitet som gör att man sugs in i handlingen. Blir det riktigt lyckat känner jag mig lite som att jag med i filmen som en osynlig åskådare.

Ben Whishaw är mycket bra rollen som Joseph. Filmens första halva är engagerande och man riktigt känner hur huvudpersonens ångest över sitt liv sipprar ut ur rutan. Till en början är det intressant när Joseph bestämmer sig för att gå helt på impulser. Trist nog har filmen svårt att gå vidare efter detta och handlingen blir allt mer repetitiv och hur det ska sluta anar man ganska snart.

Även om filmen inte är någon höjdare är den värd att se för den första halvan och Whishaws skådespel. Helt oäven kan det ändå inte ha varit då jag tänkt på den av och till senaste månaden. Klarar man bara av dogmastilen kan filmen vara värd en liten titt.

Regi: Aneil Karia

Betyg: 5/10

Hjältarna från Telemarken (1965 Storbr)

Under andra världskriget upptäcker norska motståndsmän att nazisterna framställer s.k tungvatten. Det skulle i förlängningen kunna leda fram till skapandet av kärnvapen. Tillsammans med den norske vetenskapsmannen Rolf börjar ledaren för motståndsrörelsen Knut planera för ett attentat mot fabriken.

Jag minns att jag såg denna film i min barndom på tv:n och det snackades om rullen på skolgården dagen efter för detta som man säger nuförtiden: ”Da Shit!” Det roliga är att jag minns filmen som svartvit och när jag 45 år senare sätter mig ned i soffan för att se om mitt barndoms äventyr visar det sig filmen var i färg ?!? Förklaringen är enkel, vi hade helt enkelt inte inhandlat färg-tv när det begav sig.

Idag 2021 är inte filmen lägre bland det hetaste man kan se men helt oäven är den inte. Kirk Douglas (Rolf) och Richard Harris (Knut) är två hårdföra män och filmen är emellanåt faktiskt lite småspännande. Jag kan tom ha lite överinseende att man sparat in på en del saker i budgeten som t.ex flygplan. Här har man valt det billigare alternativet och köpt in lite journalfilmer för att visa brittiska flygplan i action. Jag skrockade till lite men det störde inte nämnvärt. Miljöerna är fina och filmen tar en och annan oväntad vändning då sabotaget inte är en walk in the park.

Då det är en  BOATS kollade jag in lite fakta i efterhand och man håller sig relativt väl till de faktiska händelserna. Vad som är än bättre är att man inte gjort som i många av dagens BOATS smörat till det för att hamra in något form av budskap. Vi slipper mao se Kirk Douglas föra något tal om demokratins kamp inför en jublande folkmassa. Det tackar jag för då jag fortfarande med obehag minns Churchills tunnelbaneresa i The Darkest hour.

Hjältarna från Telemarken är en enkel historia berättad utan några större krusiduller och visst är den sevärd speciellt då den som grädde på moset är en vad jag kallar snöfilm.

Regi: Anthony Mann

Betyg: 6/10

Wrath of man (2021 Storbr)

En av årets stora begivenheter har äntligen nått biodukarna. Vi talar naturligtvis om Jason Statham i rullen Wrath of man. Tydligen är detta en remake på en fransk film som jag nu blev sugen på att kolla in fast det kan möjligen vara lättare sagt än gjort.

Statham tar här anställning på ett företag som sysslar med värdetransporter och tilldelas kodnamnet H. Han klarar intagningsproven nätt och jämt men när ett rån sker uppvisar H plötsligt förmågor som inte riktigt går ihop med hans kompetens. Arbetskamraterna hyllar honom som dagens hjälte men hans chef anar ugglor i mossen. Vem är H egentligen och vad är hans agenda?

Jag avslöjar inte så mycket mer då Wrath of man berättas på ett lite speciellt vis. Filmen är uppdelad i fyra kapitel som kastar om kronologin samt byter perspektiv på berättelsen. Det kanske är att krångla till det men det gör att en till synes ganska simpel handling växer en hel del under titten. Bit för bit avslöjas historien och H:s agenda.

Att det var Guy Richie bakom kameran gjorde mig aningens bekymrad då han är en minst sagt ojämn regissör. Den här gången funkade det bra och det är en film helt befriad från humoristiska inslag och uppsluppenhet utan en mörk och ganska oförsonlig historia. Denna känsla förstärks av filmmusiken av Christopher Benstead och mina tankar vandrar till  Hildur Guðnadóttir musik i Joker.

När filmen startade blev jag först lite oroad då arbetsplatsen är full av män som beter sig precis som marinkårssoldaterna i Aliens mao som osäkra tonåringar med vapen i hand som inte kan öppna käften utan att det slinker ut gliringar och otrevligheter. Kort och gott asjobbiga personer jag inte vill umgås med i en minut. Turligt nog släpper man denna jargong när filmen tar lite andra spår.

Filmens casting var rena rama julafton. Att Staham levererar som vanligt behöver jag nog inte påpeka. Scott Eastwood var oväntat bra som H:s antagonist och riktigt creepy. Holt McCallany från Mindhunter var väntat stabil och att goe Eddie Marsan dök upp i rollen som H:s chef var en angenäm överraskning för mig.

Wrath of man infriade alla mina förväntningar och inga farhågor besannades. Kort och gott en bra kriminalthriller där Statham lyser upp bioduken likt sommarsolen.

Regi: Guy Richie

Betyg: 8/10

Greed (2019 Storbr)

Den svinrike Sir Richard McCreadie ska ställa till med födelsedagsfest. Han har hyrt en grekisk ö för ändamålet och då festens tema är antiken håller man på att bygga en amfiteater och har tom med hyrt in ett lejon (makalöst uselt dataanimerat) som ska kämpa på arenan. Alla gäster ska glida runt i togas och hylla McCreadie är det tänkt. Nu blir inte det riktigt som planerat. McCreadie har hamnat i medialt blåsväder då han har tjänat sina stålar på sweatshops i södra Asien och dels sysslar med tveksamma penningtransaktioner vilket gör att en hel del kända gäster har plötsligt fått ”förhinder”. Lejonet verkar vara mer uppstoppat än levande, arean ser inte ut att bli klar till festen och en grupp flyktingar har slagit läger på ön vilket förfular inramningen till partyt. Det är helt enkelt upp till McCreadie att ordna allt till det bästa.

Michael Winterbottom brukar lyckas bra med sina filmer speciellt när han jobbar tillsammans med Steve Coogan. Naturligtvis är det Coogan som spelar den slemme kapitalisten McCreadie, en roll han är klippt och skuren för. Under filmens gång får vi följa förberedelserna inför festen och blir introducerade till McCreadie vänner och familj. Med jämna mellanrum ges tillbakablickar hur han skapade sin förmögenhet.

Det känns lite som att Greed är gjord med vänsterhanden. Handlingen puttrar på men speciellt minnesvärd är den inte. Coogan går på autopilot, förolämpar folk och är allmänt sliskig. Det blir en film där det mesta jag förväntat mig infrias och några större överraskningar bjuds man inte på. Men en oinspirerad film av Winterbottom är trots allt inte helt oäven speciellt om man jämför med annat som prånglas ut i facket komedi och även om Coogan går på autopilot är han förbaskat underhållande.

Resultatet blir lite av en besvikelse men helt missnöjd är jag inte.

Regi: Michael Winterbottom

betyg: 5/10

Gangs of London (2020 – Storbr)

Det skakar till rejält i Londons undre värld då man finner Finn Wallace mördad. Finn var nämligen en sorts ordförande för den undre världen och var den som såg till att allt flöt på utan några större konflikter mellan de olika gängen i storstaden. Hans son Sean axlar nu sin fars mantel och är av en helt annan kaliber. Sean stänger ned all kriminell verksamhet och kommer inte starta upp något innan hans fars mördare hittats. Hans agerande gör att temperaturen mellan gängen ökar och allt riskerar att bokstavligen explodera.

Då jag gillar kriminalfilmer/serier om organiserad brottslighet vart jag intresserad och ett par avsnitt in i serien var jag rejält fast. Redan i första avsnittet reagerade jag på att serien var ovanligt våldsam och slagsmålen höll en avsevärt högre kvalitet än vad jag var van vid att se på film. Med det menar jag att de är snyggt filmade och har en koreografi som känns mer genomtänkt än bara två personer som pucklar på varandra. Detta fick sin förklaring då det är Gareth Evans som står för manus och regi. En regissör som brukar leverera.

Gangs of London kan vara rörig till en början innan man fått pejl på alla personer och deras agendor. Ett tag känns det som att så fort en dörr öppnas så kliver det in en ny rollfigur i handlingen. Serien har en himla massa berättartrådar som iofs hänger samman men det tog ett tag innan jag fick klart för mig hur allt hängde ihop. Det är kurder som är i konflikt med turkar, resandefolk som jagas av danska lönnmördare, poliser som jobbar undercover och börja tappa greppet, gangstrar från Nigeria och en hel del fler folk som alla har en eller annan ond plan.

Om man vill kan man se serien som avslutad men det finns en del trådar som hänger löst efter sista avsnittet. Vad jag förstått har serien fått grönt ljus för en fortsättning och om Gareth Evans är med på tåget hänger jag definitivt på för detta var riktigt bra. Höjer dock ett varningens finger då det är en riktigt våldsam serie där man inte backar för att visa både det ena och det andra.

Regi:Gareth Evans bla

Betyg: 9/10

Även Sofia har sett denna serie.

The Reckoning (2020 Storbr)

En gång i tiden var Neil Marshall en regissör att räkna med.  Dog Soldiers och The Decent är ruggigt bra. Doomsday var underhållande. Hans fjärde rulle Centurion var väl inte någon höjdare men ett och annat felsteg i karriären får man räkna med. Efter denna film försvann Marshall till tv och det var först häromåret han kom tillbaka med vad jag räknar som 2019 års sämsta film utedasset som gick under namnet Hellboy. Nu är Jordan tillbaka med en ny film The Reckoning och den kunde väl inte vara sämre?

Det strävsamma paret Haverstock arbetar på sitt arrende. Mannen drabbas av pesten och tar självmord och när änkan, som trots att det är 1600-tal med slit dygnet runt på gården är vacker som en dag med bländvita tänder, tackar nej till arrendatorns inviter svarar han med att anklaga henne för att vara häxa.

Jag ber att få gratulera Marshall som lyckats med att stå som regissör till årets sämsta film två år på raken. Imponerade! För det första är filmens handling totalt oengagerade och genomförandet är uselt. Skådisarna är ok men de har ingen chans i denna soppa till manus. Både Sean Pertwee och Steven Waddington är med i spektaklet och de brukar vara bra men i denna film har allt vad som kan kallas kompetens lämnats därhän.

Det största problemet med The Reckoning är att filmen fladdrar runt ”all over the place” och det känns som att alla från manusförfattare till skådisar och regissör inte riktigt vet vad de gör för film och i brist på annat chansar man och kastar in allt möjligt i filmen.  Det är lite skräck, lite tortyrporr, lite action, lite drama och en smula romans. Jag vet att filmen är på fel spår när jag börjar fundera över detaljer som hur det kan komma sig att änkan äger en riktigt snygg outfit som borde kosta skjortan men kan inte betala arrendet eller hur hon kan lyfta och svinga ett svärd när hon tidigare i filmen knappt kunde lyfta ett annat. Filmen är fylld med dessa märkligheter och hela tiden fladdrar min tanke förbi vem i hela friden ville göra denna film? Ett titt på manus borde räckt för att säga ”tack men nej tack”.

Om man kollar på IMBD så har Marshall inga projekt i piplinen vilket är fullt förståeligt det kan kanske vara som så att regissören gick ut med flaggan i bott.

Regi: Neil Marshall

Betyg: 1/10