Snatch (2000 Storbr)

Efter att ha blivit lite halvt om halvt besviken på Guy Ritchies senaste rulle The Gentlemen blev jag sugen på att se en bra film av regissören och valet föll på Snatch som det var ett tag sedan jag såg.

Det börjar relativt oskyldigt med att den inte alltför glamorösa boxningspromotorn Turkish ber sin kompis Tommy att köpa en husvagn av några resande. Denna till synes oskyldiga handling utlyser en kedja av händelser som mynnar ut i att både Turkish och Tommy riskerar att bli grisföda. Det blir inte heller enklare för alla inblandade då en diamant på 84 karat är på drift i Londons undre värd då den eventuellt fatala husvagnsaffären och diamanten på villovägar kommer att korsa varandra.

Snatch är Guy Ritchie i högform. Det är en historia som spretar åt alla möjliga håll. Det vimlar av knepiga och korkade rollfigurer som nästan skulle kunna föräras en egen film. Diamanthandlaren som låtsas att han är jude, gangstern Brick top med tandimplantat och Bengt Bedrup glasögon, tre makalöst korkade hälare, Brad Pitt som resande samt Benicio del Toro som den spelberoende gangstern Frankie Four Fingers för att bara nämna några i det sköna galleriet av skurkar. Mitt i denna smet står Jason Statham och Stephen Graham i rollerna som Turkish och Tommy.

Filmen är brutal och fruktansvärt rolig. Jag ömmar för huvudpersonerna som egentligen bara ville köpa en husvagn men hamnar i klistret via slumpens vägar. Snatch är en underhållande skröna som är väl berättad av Ritchie. Vill man vara elak kan man säga att han är en Tarantino wannabe och till viss mån kan jag hålla med om det. Å andra sidan är Snatch både rappare och roligare än det mesta Tarantino gjort. En film väl värd en titt eller som i mitt fall en omtitt.

Regi: Guy Ritchie

Betyg: 8/10

47 meters down: Uncaged (2019 Storbr)

Denna film har inget att göra med den suveräna 47 meters down som kom häromåret mer än att det rör sig om hajar i samkväm med människor. Filmen utspelar sig på Yucatanhalvön där ett gäng tjejer helt spontant bestämmer sig för att dyka och kolla in Mayaruiner som ligger under vatten. Skratt, glädje och HI5 förbyts snabbt mot skrik (en hel del om ni frågar mig), gråt och tandagnisslan när ett ras blockerar vägen ut, syret är på upphällningen och vattnet visar sig hysa en hel hög blinda men ack så aggressiva hajar.

Att 47 meters down: Uncaged inte är något mästerverk kan man ganska snabbt konstatera men en hajfilm är alltid en hajfilm oavsett kvalitet. Skådisarna duger väl för produktionen och det var kul att få se Slys dotter Sistine Rose Stallone i sin första filmroll. Det är lite småspännande men den där hyperventileringen jag brukar få i tv-soffan när jag ser idioter bada i annat vatten än en klorfylld bassäng uteblev. Som duglig underhållning i 90 minuter funkar rullen och jag hade åtminstone inte tråkigt.

Regi: Johannes Roberts

Betyg: 5/10

Döden på Nilen (1978 Storbr)

I den här filmatiseringen av Agatha Christies roman befinner sig Hercule Poirot på en kryssning längs Nilen. Både han och vi tittare märker snabbt av att det kokar av konflikter och intriger bland båtens passagerare. När manus har hunnit med att introducera dramats personer sker så ett mord och det faller på Poirots lott att lösa det.

Filmerna baserade på Christies böcker kan inte beskyllas att vara några mästerverk. De går efter samma mall gång efter gång: Introduktion av de iblandade – mord – förhör och till sist upplösning. Trots detta är de förbaskat mysiga och man får nästan alltid en trevlig stund i tv-soffan. Det blir inte mindre mysigt när det är Peter Ustinov som spelar mästerdeckaren Poirot. Han tar i från tårna och spelar över å det grövsta men för mig funkar det ypperligt. Lägg sedan till härliga miljöer och en hel del kända skådisar så får man trots förutsägbarhet och stelt manus en riktigt trevlig stund.

Regi:John Guillermin

Betyg: 6/10

Apostle (2018 Storbr)

Regissören Gareth Evans är nog mest känd för sina The raid filmer, han har även gjort det bästa segmentet i den starka skräckantologin V/H/S 2. Dagens rulle Apostle är en knepig film som jag inte riktigt får grepp om.

Den plågade f.d predikanten Thomas tar sig an ett uppdrag som verkar dödsdömt redan från start.  Han ska infiltrera en sekt som isolerat sig på en ö. De har kidnappat hans syster Jennifer och kräver nu en lösensumma för att släppa henne. Nu vet inte Thomas om systern lever och vill inte betala stålar för ett lik så han måste först lokalisera systern innan det blir tal om någon lösensumma. Klart att det skiter sig på stört. Sektledaren Malcolm har alerta spioner och han inser att en infiltratör i sina led.Det är inte längre en fråga om Thomas blir upptäckt utan när.

Detta är en film som blir allt märkligare ju längre speltiden går. Till en början är det en thriller som är riktigt rafflande och filmen håller spänningen vid liv ända tlll finalen.  Det som gör att jag börjar undra över Evans tankevärld är dels att filmen vid några tillfällen exploderar i scener som skulle få en fantast av Saw filmerna att hoppa högt av glädje. Det är rejält slafsigt. Vidare vandrar berättelsen sin egen lilla väg och blir till slut något som troligen kan beskrivas som en korsning mellan skräck och fantasy. Det är ingen mysfilm då miljön är både grå och skitig och en känsla av hopplöshet hänger över hela historien. Vår hjälte skänker inte heller mycket hopp. Han spelas av Dan Stevens och om jobbet var att spela sliten sköter han detta med bravur. Thomas ser så tärd ut att jag bekymrar mig över att han ska trilla ihop när som helst.

Bortsett från de sista tio minuterna som mest påminner om en final skriven av Stephen King i sina sämsta stunder lyckas Evans att hålla ihop sin historia väl trots alla märkliga utflykter. Vad man än tycker om rullen så ska den åtminstone ha credit för att den vågar ta ut svängarna ganska rejält och jag hade åtminstone inte en susning vilken väg berättelsen skulle ta. Filmen rekommenderas men med brasklappen att det kanske inte riktigt är en fredagsmysfilm.

 

Regi: Gareth Evans

Betyg: 7/10

 

 

Tre sekunder (2019 Storbr)

The Cure släppte plattan Wild mood swings för några år sedan. Namnet på den skivan beskriver mina känslor om denna film ganska så väl: Glädje – förväntan- förvirring – irritation och slutligen förtvivlan.

Irriterande nog missade/hann jag inte med rullen när den gick upp på biograferna vilket grämde mig en aning. Men lyckan log mot mig då den konstigt nog dök upp igen på Filmstaden i Karlstad och naturligtvis bokade jag snabbt en biljett för filmer med kubanskan Ana de Armas vill jag inte missa. Men säg den lycka som varar, i det här fallet ca trettio minuter in i filmen…..

Tre sekunder (The Informer) har en hel del som talar för sig: En handling som verkar vara bra och ett batteri med kompetenta skådisar b.la Joel Kinnaman, Rosamund Pike, Clive Owen och Ana de Armas. Bit för bit trasades mina förhoppningar och förväntningar sönder i biomörkret. Storyn om en tjallare som måste utföra ett sista riskfyllt uppdrag i fängelset innan han blir fri är bra men utförandet är alldeles för hafsigt framfört. Det känns som man haft material till en miniserie på en si så där tre fyra delar och sedan komprimerat detta till en långfilm på knappt två timmar. Ingen av rollfigurerna har en chans att sätta sig, de blir bara tomma karaktärer som blixtrar förbi på duken och jag bryr mig inte ett skvatt om hur det går för dem.

Personregin är bedrövlig och det verkar som att regissören Andrea Di Stefano gett skådisarna instruktionen att de ska hålla sig till en känsla filmen igenom.  Kinnaman ser sammanbiten ut, Owen är butter, Pike kvalfylld, värst i sällskapet är Armas som gör en Liv Ullman (utan huckle). Efter ett tag har det gått så långt att Armas väcker en irritation hos mig så fort hennes nuna dyker upp på vita duken speciellt då jag vet att hon kan skådespela och jag lägger hela skulden på en uppenbarligen inkompetent regissör som inte kan ge sina skådisar en vettig regi. Att Armas har en frisyr som man inte ens önskar sin värsta fiende gör inte saken bättre (håret borde banne mig listas som birollsinnehavare) och jag hoppas den hårstylisten inte får sätta sin fot i en filmstudio i framtiden. Det var med lätta steg jag gick in på biografen men det var en slagen man som stapplade ut.

Regi: Andrea Di Stefano

Betyg: 3/10

 

Darkest hour (2017 Storbr)

Härom året kom det två filmer om Churchill i den ena och mindre omtalade spelades premiärministern av Brian Cox i Darkest hour spelas han av Gary Oldman som även belönades med en Oscar för sin insats. Det är ganska så sällan en s.k BOATS känns intressant men genren är oftast lättsam och har sällan något tuggmotstånd att tala om.

I Darkest hour möter vi Churchill när han blir premiärminister 1940 efter att Chamberlain tvingats avgå. Egentligen vill hans parti inte ha honom på den posten då han är burdus, otrevlig, oberäknelig samt har ett track-record av illa genomtänkta beslut. Trots motviljan blir man tvungen att nominera Churchill då oppositionen vägrar att godtagna någon annan kandidat. Churchill får arbeta i motvind. Han motarbetas dels av sitt parti men även krigsministeriet ställer sig tveksamma till många av hans beslut. De flesta vill söka fred med nazisterna men Churchill vägrar envist – något vi idag ska vara glada över.

Filmen slinker som sagt ned lätt och är någorlunda historiskt korrekt även om den ballar ur totalt sista halvtimmen och filmmakarna gör allt i sin makt för att klämma till med en Hollywoodifierad final. Jag ska villigt erkänna att jag fingrade på avstängningsknappen mot slutet men höll trots allt ut. Då jag är svag för krigsfilmer på hemmafronten blir filmen aningens lättare att tugga i sig och Churchill är en intressant person. Innan Trump och Boris Johnson hade jag hävdat att Churchill hade varit chanslös som politiker idag med sitt burdusa sätt och ogenomtänkta kommentarer men numera är den politiska spelplanen i det närmaste obegriplig åtminstone om man ser till det sunda förnuftet.

Oldman spelar honom väl och filmen får med det mesta av Churchills personlighet, b.la alkoholismen, depressionerna, det hetsiga humöret och de kvicka kommentarerna. Övriga skådisar är också bra men de förbleknar vid sidan av den utklädde Oldman.

Darkest hour är väl som de flesta andra BOATS filmer – varken bu eller bä, lättsedd och lättglömd.

Regi: Joe Wright

Betyg: 5/10

The Crimes of Grindenwald (2018 Storbr)

Här kommer en film jag inte trodde jag skulle se då förra filmen var så erbarmligt usel men jag slötittade medans jag strök och fastnade – så kan det gå. Grindenwald som arresterades i slutet av förra filmen rymmer och drar till Paris. Newt Scamander som belagts med reseförbud av trollkarlsministeriet efter debaclet i New York får ett hemligt uppdrag av självaste Dumbledore. Han ska finna Credence som tydligen är en viktigt person – en plot som jag aldrig begrep i förra filmen. Vart kan man hitta Credence? Naturligtvis i Paris.

Den här filmen var avsevärt bättre vid en jämförelse med Fantastiska vidunder. Storyn kändes mindre hafsig och känslan jag hade i förra filmen av att man hittade på allt eftersom man filmar finns kvar men den är inte lika påtaglig. Jude Law passade bra i rollen som Dumbledore och Johnny Depp är relativt intressant som skurken Grindenwald och det måste väl i hans fall ses som ett steg uppåt i en annars ack så dalande karriär. Det är väl bara Eddie Redmayne som jag fortfarande stör mig på i rollen som Newt Scamander . Rollfiguren är kort och gott irriterande men jag har väl vant mig lite smått vid hans ständiga flinande så det var inte lika illa som i förra filmen.

Däremot är det något som länge legat och skavt när det rör filmerna som baserar sig på Rowlings värld men det var först nu som polletten trillade ned. Jag vet att det är en magisk värld och jag vet att man plöjt ned en massa miljoner i specialeffekter men magin kommer inte naturligt i filmen. Handlingen liksom stannar upp för att vi som åskådare ska få ta del i av alla specialeffekter och av och till får jag känslan att det är de som driver handlingen framåt och inte manuset. Ett av många exempel är en självgående dammsugare på trollkarlsministeriet som tar över hela scenen eller ja scenen känns som det gjorts bara för att få visa denna magiska dammsugare. Detta är ett oskick som pågått sedan den första filmen.

Tittbar film men inte så mycket mer blir mitt slutomdöme.

Regi:  David Yates

Betyg: 4/10

The Kid Who Would Be King (2019 Storbr)

Jag har alltid varit svag för Arthursagan men jag brukar oftast bli besviken på filmer som baseras på denna med undantaget för John Boormans Excalibur. När Steffo talade sig varm för filmen The Kid Who Would Be King på Snacka om film spetsade jag öronen lite extra. Att regissören hette Joe Cornish gjorde det hela än intressantare då hans förra film Attack the block var både bra och originell.

The Kid Who Would Be King rör ett gäng yngre tonåringar som ofrivilligt sugs in i mytologin kring Kung Arthur och hans riddare. Jag drog öronen åt mig då barn på film ofta är ett aber men denna gång funkade det fint. Alex bor ensam med sin mamma, han är lite av en outsider och har (verkar det som) i stort sett bara en kompis. En sen kväll förirrar han sig in på en byggplats där han hittar ett svärd som sitter i ett cementblock. Alex drar svärdet ur stenen och sätter därmed igång en kedja av händelser som involverar brinnande skelettriddare, hemska CGI-kreationer och Kung Arthurs ärkefiende Morgan Le Fey spelad av svenskan Rebecca Ferguson.

Det här var en tvåtimmarsfilm där jag satt och smålog mer eller mindre under hela speltiden. Ja filmen är stundtals lite larvig men manuset håller och Cornish har lyckats pricka in Arthursagan ganska så väl i modern tid och berättelsen spårar aldrig ur. Det är inte så mycket mer att orda om filmen mer än att jag hade en trevlig stund under titten  – vare sig mer eller mindre. Charmigt och underhållande.

Tack för tipset Steffo!

Regi: Joe Cornish

Betyg: 6/10

Malevolent (2018 Storbr)

Syskonparet Angela och Jackson försörjer sig som andeutdrivare. De besöker hemsökta hus, brodern sköter det tekniska och syrran tar kontakt med de döda för att få de att sluta spöka. Det hela är naturligtvis en bluff där paret med diverse trick lurar de drabbade och tar sedan tacksamt emot deras pengar. Angela känner dock att något är fel, hon upplever märkliga ljud och syner och börjar undra om hon håller på att bli galen precis som sin mor eller är det något annat i görningen? När en äldre dam ber de komma till ett före detta barnhem där några flickor mördats tar sakerna en avsevärt obehagligare vändning.

Detta är en lite småklurig film, den är mer ryslig än skrämmande och man lyckades även med en oväntad vändning en bit in i filmen som t.om lurade en gammal skräckfilmsräv som mig. Det finns ett logiskt problem i filmen som jag inte kan avslöja pga spoilers men jag väljer att bortse från det. Malevolent är en ryslig och stämningsfylld film som om man gillar skräckisar troligen kommer att gilla och då har jag inte nämnt det bästa med rullen, nämligen att Florence Pugh spelar Angela.

Jag har hitintills bara sett tre rullar med Pugh men hon är så jävla bra att jag sticker ut hakan och utnämner henne till den kvinnliga motsvarigheten till Tom hardy mao en skådis som alltid är bra oavsett filmen den medverkar i. Turligt nog har jag en handfull filmer kvar att se med Pugh (hon har inte gjort så många än). Vad de handlar om bryr jag mig inte om – Pugh står på rollistan det räcker för mig.

Regi:  Olaf de Fleur Johannesson

Betyg: 7/10

The Foreigner (2017 Storbr)

Den timide restaurangägaren Quan skjutsar sin dotter för att hämta upp en klänning. Butiken sprängs i ett terrorattentat där en okänd grupp vid namn Nya IRA tar på sig skulden. Quan är naturligtvis förkrossad men gör allt i sin makt för att spåra upp mördarna. Politikern Liam Hennessey verkar veta mer om attentatet och attentatsmännen än han vill erkänna och Quan sätter hårt mot hårt för att få fram sanningen.

The Foreigner duger gott för en stunds underhållning. Det var kul att se Jackie Chan i rollen som Quan. Till skillnad mot de roller jag tidigare sett honom i är detta inte någon komisk roll utan Chan spelar här en man som bär på sorg och hat och gör en ganska nedtonad roll.  Klart att han får fightas men The Foreigner är inte någon kung-fu film utan en politisk thriller. Av och till är handlingen lite snårig och det kryllar av komplotter, förräderi och dubbelspel. Pierce Brosnan som spelar politikern Hennessey är stabil i sin roll, Mitt aber med hans tolkning är hans irländska dialekt som inte passar honom trots att han är Irländare! Det beror nog på att jag vant mig vid att han oftast talar brittisk engelska i sina roller så det kändes lite avigt. Konstigt.

Som jag brukar säga: Inget mästerverk men värd en titt i alla fall.

Regi: Martin Campbell

Betyg: 6/10

On Chesil beach (2017 Storbr)

Året är 1961, Edward och Florence har precis gift sig och ska tillbringa sin första natt tillsammans. Det är ett lite udda par då hon kommer från den övre medelklassen och han är arbetarklass. Det kanske inte ska spela någon roll men i Storbritannien gjorde (gör?) det verkligen det. Det största problemet är inte parets olika klasstillhörigheter utan att de kanske inte riktigt är mogna för att gifta sig. En romans med lite hångel och handhållning är en sak, att leva tillsammans något helt annat. Redan i filmens start märks det att paret beter sig som att de inte riktigt vet hur de ska hantera sin belägenhet. De båda tappar så småningom kontrollen över situationen och saker sker och sägs som kommer påverka parets framtid.

On Chesil beach är baserad på författaren Ian McEwan’s roman och temat ”saker som verkar illa i stundens hetta men som skulle kunna lösas ganska så lätt men inte gör det och får förödande konsekvenser för de inblandade” känns bekant från författarens filmade roman Försoning. Ian McEwan verkar gilla det där med att grotta in sig i små men livsomvälvande handlingar.

Fiffi tyckte det var en fin liten film, Sofia ansåg att den var övertydlig men snygg och Jojjenito höll på att storkna över ålderssminkningen. Jag skriver under på alla ovanstående åsikter. Filmen som sådan är egentligen vare sig speciell eller minnesvärd, Florence blå klänning är alldeles underbar och slutscenen är ungefär lika subtil som att en karl med megafon skulle komma in i rummet och gapa ut hur filmen ska tolkas. Ålderssminkningen skulle man kunna skriva en avhandling om men ju mindre man talar om den desto bättre.

MEN det var två saker i On Chesil beach som gjorde att filmen höjer sig ett snäpp över andra filmer. Saoirse Ronan spelar Florence med briljans. Vilken skådis, scenerna i bröllopssviten där hon förmedlar rollfigurens ångest över vad som komma skall är inget annat än suveränt skådespeleri. Sedan är det som så att jag är såld på vemodiga kärlekshistorier och om On Chesil beach är något så är den just detta. Trots en ålderssminkning från helvetet och scener så övertydliga att man baxnar svider det till i mitt stenhjärta och filmen är därmed i hamn. Det kanske är en rulle som passar blödiga gubbar vad vet jag?

Regi: Dominic Cooke

Betyg: 8/10

About time (2013 Storbr)

Richard Curtis heter regissören bakom dagens rulle. Han har haft ett finger med i filmer som t.ex Love actually, Notting hill och Bridget Jones mao inte en filmmakare jag håller speciellt högt. Trots detta beslöt jag att ge About time en chans dels därför jag gillar tidresehistorier och att det var en hel del bra skådisar med i filmen.

Handlingen går i korthet ut på att när Tim fyller 21 får han reda på att männen i hans familj kan resa i tiden dock med det förbehållet att de måste ha upplevt händelserna själva. Tim använder denna förmåga till att försöka finna kärleken vilket han så småningom faktiskt gör men då inte med hjälp av sin kraft. Däremot kommer förmågan till användning när man vill rätta till små fadäser under livets gång. Så mycket mer händer inte. About time puttrar på i två timmar och är en film som inte använder speciellt stora gester.

Det kanske var just detta, att filmen är förhållandevis lågmäld som gjorde att jag fastnade för den. Tim lär sig att uppskatta livet och trots att han kan resa i tiden väljer han att försöka uppskatta nuet. Det kan också bero på att Rachel Mc Adams är oerhört charmig i rollen som Tims flickvän eller att Bill Nighy spelar hans pappa med bravur. Eller så var det bara som så att en film om kärleken och livet  passade mig perfekt för ögonblicket. Ibland räcker det.

Regi: Richard Curtis

Betyg: 8/10

Stan & Ollie (2018 Storbr)

Stan & Ollie är en s.k BOATS-film. De vi lär känna lite närmare i denna film är komikerparet Stan Laurel och Oliver Hardy kanske mer kända i Sverige under namnet Helan & Halvan. Filmen handlar om är deras sista ryck i karriären. Stan förhandlar med ett engelskt filmbolag om att få göra en ny spelfilm en film som ska bli parets comeback. Då de inte gjort något tillsammans på flera år och är lite ringrostiga bestämmer man sig för att göra en turné i England. Det går väl sisådär med filmen och turnén. Förhållandet mellan de två är inte helt okomplicerat då de har en och annan ouppklarad konflikt som ligger och pyr.

Detta var inte den skrattfest man eventuellt skulle kunna tro. Stan & Ollie är mer en film om tidens gång, förmågan att släppa taget och om vänskapen mellan två män. Just det sistnämnda är fint skildrat i filmen, de bråkar och går av och till varandra på nerverna men i slutändan är det vänskapen som består och de båda är väldigt överseende med den andres brister.

Kanske en bagatell i de stora sammanhangen men med två bra skådisar i huvudrollerna och med en lättsam och lågmäld ton visade sig denna film bli lite av en lyckträff. Klart sevärd.

Regi:  Jon S. Baird

Betyg: 7/10

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap (2018 Storbr)

Författerskan Juliet är inte riktigt nöjd med sitt liv. Hon är inte tillfreds med sitt författarskap trots att hon tjänar storkovan på sina roliga essäer samtidigt anser hon att hon klarat sig alldeles för lindrigt undan kriget och förtjänar inte den lycka hon har som även inbegriper en fästman som är både rik och rekorderlig. När hon en dag av en slump kommer i kontakt med ett litteratursällskap på ön Guernsey väcks hennes nyfikenhet och hon beslutar sig för att åka dit. Hon tas emot väl av sällskapet som består av en handfull medlemmar men de bär på en hemlighet från kriget och Elizabeth börjar forska i saken. En annan sak som håller henne kvar på ön är att både hon och den lokale grisbonden börjar kasta lystna blickar efter varandra. Hur ska det gå med fästmannen i London? Många frågor som alla får sitt svar.

Jag vet inte vad jag ska tycka om den här filmen. Jag gillar tidsperioden, jag gillar denna anglikanska porr med böljande grässlätter, pubar och kärva engelsmän med hjärtat på rätta stället men den här gången blir det för mycket. Storyn om litteratursällskapet är iofs engagerande, skådisarna med b.la alltid stabila Penelope Wilton och Matthew Goode är bra. Jag får verkligen min lyster av gröna ängar och goa gubbar i keps tillfredsställd men någonstans på vägen tappar jag intresset. Det kan bero på att jag stör mig lite på rollfiguren Julia vars ”problem” känns futtiga i sammanhangen och jag stör mig än mer på att hon lockas av en skitig grisbonde när hon har en schysst pojkvän hemma. Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap är inte en dålig film men den passade inte mig just här och nu. Däremot jag kan säkerligen tro att en och annan som uppskattar genren gillar den avsevärt bättre än mig.

Regi:Mike Newell

Betyg: 5/10