Hope and glory (1987 Storbr)

Efter att ha betat av regissörernas Branaghs och Spielbergs barndomsminnen är det väl lika bra att ta en titt på John Boormans minnen från andra världskriget.

Billy (Boorman) växer upp under Blitzen och tvärtemot vad man skulle kunna tro har han en riktigt spännande och rolig barndom trots att bomberna faller och familjen var och varannan natt får tillbringas i skyddsrummet. Blimpar på drift, tyska piloter som tvingas nödlanda och jakt efter granatsplitter fyller Billys dagar men när huset brinner ned blir han tvungen att flytta med familjen till sin morfar utanför London.

Jag såg Hope and Glory 1987 och mindes den som en riktigt bra film, tom så bra så den fick en plats på årsbästa listan för filmer från 1987. Hade jag inte sett om rullen hade det så förblivit men efter en omtitt är det nog dags att revidera den listan.

Jag brukar vara förtjust i filmer som rör den sk hemmafronten under andra världskriget. Det är något med det absurda i att man gör sitt bästa med att försöka leva som att allt är som vanligt trots att det pågår krig för fullt. Hope and Glory lyckas väl med den känslan men filmen brister i en något ålderdomlig personregi. Rollfigurerna är väldigt påklistrat dramatiska och stundtals känns det lite som filmad teater. Dialogen känns  bitvis onaturlig det är först när familjen flyttar till morfadern som filmen släpper detta. Kanske var det regissörens sätt att visa onaturligheten av att leva i krigets skugga? Men för mig funkade det inte alls. Både jag och dottern satt och irriterade oss över den något teatrala dialogen.

Filmens styrka ligger mer i miljöerna, den knepige morfadern samt att filmen känns lite småmysig. En halvtrevlig bagatell men 1987 års lista bör som sagt få en översyn när jag får tid över.

Regi: John Boorman

Betyg: 5/10

Belfast (2021 Storbr)

Får de chansen verkar regissörer förr eller senare vilja berätta om sin barndom. John Boorman gjorde det i Hope & Glory och Spielberg  kom med The Fabelmans häromåret.  Kenneth Branagh ville väl inte vara sämre och bjöd tittarna på Belfast.

Filmen startar 1969 året då The Troubles (konflikten mellan katoliker och protestanter) körde igång rejält på Nordirland. En familj med protestantisk bakgrund bor på en gata där båda trosinriktningarna samsas.  Protestanter i området vill rensa ut katolikerna. Pappan i familjen vill inte bli inblandad men hotas av av sina gelikar med det gamla trista argumentet ”är du inte med oss är du mot oss” Frågan är om det inte är bättre att flytta till England där pappan har jobb och livet är lite mer konfliktfritt.

Belfast är en snygg film. Det är ett knivskarpt foto som förstärks av att filmen mestadels är i svartvitt.  Jag gillade miljöerna som även om de var slitna bar på en viss gemytlighet. Skådisarna var bra och handlingen med vardagen som krockar med konflikten var engagerande. Jag har sett liknande filmer till förbannelse och något nytt kanske inte Belfast kommer med. Vi har den starka självständiga mamman, den något frånvarande pappan och naturligtvis de excentriska släktingarna som här spelas av Judi Dench och Ciarán Hinds. Som sagt inget nytt men jag gillar genren när det inte blir för sentimentalt något som britterna är bra på att undvika till skillnad mot deras grannar på andra sidan Atlanten.

Men Kenneth varför var du tvungen att casta en irriterande unge i huvudrollen som dig själv? Jude Hill heter fanskapet och tro på fan om han inte spelade en irriterande unge i  Branaghs senaste film om Poirot. Unge Herr Hill och jag klickar inte alls vilket gör att Belfast inte når ända fram till mig vilket är synd då filmen som sådan är bra. Folk som däremot inte är lika barnskådespelarkänsliga som jag torde dock uppskatta filmen lite mer. Klart godkänt blir betyget i vart fall.

Regi: Kenneth Branagh

Betyg: 6/10

Last Night in Soho

Eloise är själaglad då hon har kommit in på en designskola i London. Väl på plats är det inte så trevligt som hon hoppats. Då Eloise är besatt av 60-talets ”swinging London” och är en naiv tjej från landet hamnar hon snabbt utanför gemenskapen och blir mobbad av sina kvinnliga klasskamrater. För att slippa studentlivet hyr hon ett rum hos en äldre dam. Redan första kvällen händer det märkliga ting.

När Eloise går till sängs förflyttas hon till 60-talets London där hon på något vis blir sammanlänkad med en tjej, Sandie, som försöker slå igenom som nattklubbssångerska. Denna märkliga upplevelse återkommer var natt och till en början är Eloise överlycklig och kan knappt bärga sig innan natten faller på men så småningom visar  60-talets London sitt rätta ansikte och det är allt annat än trevligt.

Till en början störde jag mig något oerhört på skådisen Thomasin McKenzie både som skådis och rollfigur men ju längre filmen gick desto mer kom jag att gilla henne kanske främst för att hon är en person jag fick sympati för. Regissören Edgar Wright gör ett fantastiskt jobb i sin skildring av London speciellt då på 60-talet. Han visar med speglar på ett tillsynes enkelt vis hur Sandie och Eloise är sammanlänkande och det är så otroligt snyggt gjort. Både jag och dottern fick här en rejäl wow-upplevelse.

Filmens story engagerade mig och jag hade inte en aning om hur det skulle gå. Wright  har även lyckats med att signa en hel del bra skådisar till sin film bla Anya Taylor-Joy, Matt Smith och legendaren Diana Rigg.  Last Night in Soho blev tyvärr hennes sista film. Filmen var till en början upp och nosade på ett rejält högt betyg men…..

…..så kom  finalen. Filmens tvist var bra men Wright har tyvärr inte insett att ”less is moore”.  Möjligen hade jag kunnat köpa den bombastiska finalen trots allt men så bjuder regissören på en sockersöt avslutning som är vare sig logisk eller speciellt känslosam bara rejält kväljande. Betyget blir dock högt för fram till sista kvarten är detta verkligen en kanonfilm.

Regi: Edgar Wright

Betyg: 8/10

All of us strangers (2023 Storbr)

Adam jobbar som manusförfattare och har det inte så värst muntert här i livet. Han verkar mer eller mindre ha isolerat sig från omvärlden och tillbringar sina dagar i ett nybyggt hyreshus som i stort sett står tomt i väntan på att folk ska flytta in. Två händelser bryter hans isolering. En sen kväll knackar husets andre hyresgäst Harry på dörren. Han undrar om Adam vill ha sällskap vilket denne tackar nej till men de två möts senare och inleder ett förhållande. I sin research åker Adam till sitt barndomshem där han stöter på sina föräldrar. Kruxet är bara det att de varit döda i en si så där trettio år.

Än en gång fick jag vackert följa med min fru på bio. Hon bestämmer  – jag går – thats it. All of us strangers är en sorgsen film som väcker en hel del frågor om försoning, att gå vidare livet och behovet av mänsklig närhet. Den öppnar också upp en hel del möjligheter till olika tolkningar. Både jag och min fru hade olika tankar om vad som skett under speltiden. Är Adam galen, ser han döda människor, sker allt i hans huvud osv osv. Kanske får man mer svar om man läser boken som filmen är baserad på – vad vet jag? Hur som haver så störde inte oklarheterna oss nämnvärt vi accepterade bara att det inte alltid man får allt förklarat för sig.

Skådespelarna är top-noch och kvartetten Andrew Scott, Paul Mescal, Jamie Bell och Claire Foy levererar med besked. Det är en film som borde beröra mig och det borde blivit dammigt i salongen. Adam är lätt att tycka om och är en person jag sympatiserar med men trots allt detta är jag helt oberörd. All of us strangers är nog ingen dålig film (kritikerna älskar den och den har vunnit en himla massa priser) men  trots rollfigurer som man gillar och en intressant handling är filmen makalöst trist. Filmen har ingen puls och jag tycker att man mal på om samma sak ensamhet, saknad och isolering i det oändliga. Det filmen kanske behövt för att citera den amerikanska recensenten som såg Tarkovskij Offret: ”Fin film med det hade inte skadat med lite brudar och biljakter” 

Jag hade nog piggnat till i biofåtöljen om det hade ringt på Adams dörr och ett par bimbos hade dragit med han och Harry på lite F&F åkning på Londons gator – men man kan inte få allt här i världen.

Regi: Andrew Haigh

Betyg: 4/10

Argylle (2024 Storbr)

Skulle kunna sammanfatta dagens rulle med en mening: Katten var kul. Fast jag kan väl slösa bort ett par meningar för om jag kan övertyga någon från att hålla sig från skiten är åtminstone något vunnet.

Vi kan börja med regissören Matthew Vaughn som fram tom Kingsman: The Secret Service gjorde bra och stabila filmer. Efter denna rulle har den ena efter andra filmen som lämnat hans händer varit alltmer usla. Varför det blivit så vet jag inte. Möjligen kan hans tidiga filmer spelat in så mycket stålar att han fått fria händer eller så har regissören råkat ut för någon form av huvudskada som gjort att han helt tappat känslan för god smak.

Argylle har en så korkad handling att jag faktiskt inte orkar dra den men tänk typ humoristisk Bourne så hamnar man någorlunda rätt. Om man som av en händelse inte råkar dela samma infantila humor som Vaughn väntar en svår stund i biomörkret. Ibland snackas det om dumaction men Argylle passerar detta begrepp med ljusår. Visst har filmen sin beskärda del av fart och fläkt men actionscenerna går oftast från en kul ide’ till ”nu räcker det”  väldigt snabbt. Larvigt är nog det ord jag söker.

Varför man valde att stoppa in Bryce Dallas Howard i huvudrollen är för mig en gåta. Visade hon inte sin totala inkompetens som skådis i de tre Jurassic filmerna? När hon är i bild känner jag bara en djup irritation och hon är i bild alldeles för ofta. Det är en hel del kända namn i den övriga rollistan men vad hjälper det de alla sitter i samma skit nämligen en riktigt usel film.

Regi: Matthew Vaughn

Betyg: 2/10 (stryk katten och det hade blivit en solklar etta)

Bull (2021 Storbr)

Efter att ha varit borta i tio år återvänder Bull till sin hemstad i jakt på sin son. Kan tyckas vara en enkel sak men hans svärfar Norm är områdets gangsterchef  och att säga att han och Bull skildes som goda vänner skulle vara en rejäl överdrift. Bull backar inte för något och det utvecklas till att bli en ganska så blodig historia när han gör sitt yttersta för att hitta sin son.

Till en början verkar Bull vara en ordinär hämndfilm om än lite krångligt berättad. Återblickar lägger pusslet om vad som hände för tio år sedan och sensmoralen torde vara att man ska inte gifta sig med bossens dotter. En del saker i filmens berättelse hänger inte riktigt ihop men en tvist i slutet ger en förklaring som om man köper den är plausibel. Personligen blev jag lite tveksam men liknande har gjorts i andra filmer. Däremot kan man inte anklaga regissören Paul Andrew Williams. för att fuska då han gett en och annan ledtråd tidigare i filmen även om de inte direkt är övertydliga.

Om jag bortser från det i mitt tycke något tveksamma slutet är Bull en klart godkänd film som har en hel del bra skådisar och naturligtvis innehåller den där misären som jag har en soft spot för. Det är ett halvsunkigt England man får sig till livs och inte en trevlig människa syns till under hela speltiden. Extra kul var det att se David Hayman i rollen som Norm. Det var ett bra tag sedan jag såg honom och han passar som hand i handske i sin roll som gangsterboss. Helt ok hämndrulle även om jag anar att slutet kan irritera en och annan.

Regi: Paul Andrew Williams.

Betyg: 6/10

Ten little Indians (1974 Storbr m.fl)

Ten little indians eller …and then there were none eller Ten little niggers (av fullt begripliga skäl är det mellantiteln som gäller nuförtiden) torde vara ett av Agatha Christies mest kända verk. Personligen är jag mycket förtjust i berättelsen och kollar gärna in de olika versionerna (och de är många) när jag får chansen. Filmens producent Harry Alan Towers verkar också varit förtjust i berättelsen då han producerat den tre gånger mellan 1965 och 1989.

Tio personer bjuds in till en lyxhotell som ligger helt isolerat ute i öknen. De har alla av olika anledningar lockats till platsen av en person vid namn U.N. Owen. På plats dyker aldrig värden upp istället spelas en inspelning upp där de tio anklagas för att ha kommit undan med mord. Naturligtvis nekar alla till anklagelsen men ganska snabbt börjar skaran att krympa och frågan för de oväntat stillsamma gästerna, med tanke på situationen, är vem som är näst på tur.

Rollistan består av en hel del kändisar b.la två gamla Bond skurkar Adolfo Celi och Gert Fröbe men vad hjälper det när filmen är undermålig. Skådisarna går på halvfart och den får aldrig upp tempot. Regissören Collinson måste ha varit omåttligt förtjust i att filma i grodperspektiv då var och varannan scen verkar ha filmats i denna vinkel. Däremot kan jag köpa att slutet är ändrat, något Christie lobbat för vid tidigare inspelningar. Bokens slut är troligen allt för deprimerande för att gå hem hos en biopublik och vad jag förstått är det bara några få versioner (bla en rysk) som inte ändrar på finalen.

Filmen harvar på och lider nog mest av att det är ett dåligt hantverk. Det var dock kul att få se ett gäng 70-tals skådisar i action. Däremot bär filmen på en gåta som slår Christies mysterium. Varför bygger man ett lyxhotell mitt ute öknen?

Regi: Peter Collinson

Betyg: 3/10

The Lost king ( 2022 Storbr )

Philippa Langley går på teater och ser Shakespeares Richard III. Hon blir tydligen helt besatt av kungen och hans öde. Philippa blir tom så besatt att hon slutar gå till jobbet, går med i ett Richard III sällskap och börjar leta efter vart kungen kan vara begravd då hans gravplats är ökänd. Då hon är mycket envis och inte ger upp trots motstånd från akademiker lyckas hon få både tillstånd och hjälp med en utgrävning efter kungens kropp.

The Lost King är an en BOATS film där åsikterna  går isär i vad som är sant eller inte. Philippa Langley menar att den stämmer på pricken vilket kanske inte är så märkligt då hon är filmens ”hjältinna”. Universitetet och arkeologen Richard Buckley som hjälpte till med utgrävningen menar det motsatta vilket inte är så konstigt då de är filmens ”skurkar”. Det jag VET är sant är att man hittade Richard III kvarlevor under en parkeringsplats i staden Leicester för inte så länge sedan så den delen av historien stämmer.

Filmen som sådan var inte mycket att hurra för. Trots att sådana myspellar som Sally Hawkins och Steve Coogan är med i filmen och trots att ämnet intresserar mig funkar det inte alls. Hur mycket filmen än försöker att få Philippa Langley att framstå som en driftig kvinna som följer sin övertygelser ser jag bara en oansvarig människa som skiter i jobbet, sin familj, och är ohälsosamt intresserad av Richard III. Då hon även till på köpet talar och ser Richard III spöke börjar minna tankar vandra åt om hon hade behövt lite akut psykvård. Det hjälper inte heller att filmen på det hela är ganska så tråkig – inte mördande trist för då hade jag stängt av utan mer så där lite vardagsgrå trist. Dock sköter sig skådisarna men vad hjälper det?

Regi: Stephen Frears

Betyg: 3/10

Rogue agent (2022 Storbr)

Efter att ha sett James Norton storspela i Happy valley fick jag mersmak på skådisen. När jag hittade filmen Rouge agent och även fick Snygg-Gemma på köpet var inte valet svårt.

Rouge agent är en s.k BOATS och som vanligt har man ändrat här och där men man håller sig ganska nära till verkligheten som är helt sanslös. Advokaten Alice blir en dag uppraggad av bilförsäljaren Robert. Hon är svårflörtad men hans charm är svår att motstå. En bit in i förhållandet börjar dock Alice varningsklockor att ringa, Robert småljuger och kan plötsligt bara försvinna utan ett ord. När hon konfronterar honom avslöjar han att han jobbar för MI:5 under täckmantel. Alice har sina dubier men går motvilligt med på Roberts förklaring vilket hon kommer få ångra.

Filmen Rouge agent är en klart godkänd drama-thriller som sticker ut lite extra av ett antal anledningar. Dels som jag tidigare skrev är historien helt sanslös och om jag inte visste bättre skulle jag tro att det var hittepå för hela slanten. Skådisarna är top-notch, Norton kör samma stil som i Happy valley dvs en charmig psykopat och han gör det med bravur. Snygg-Gemma levererar som vanligt så inget nytt under solen där.

Brottet sol och vår framställs ibland som lite komiskt t.ex den svenska Raskenstam men i Rouge agent är det inte det minsta roligt. Offret blir trippel förnedrat dels förlorar man stålar samtidigt som man skäms och känslomässigt är det förödande då man älskat och släppt någon in på livet som lurat en. Att kalla brottet för en mental våldtäkt är ingen underdrift. Filmen lyckas verkligen förmedla denna känsla av förnedring.

Historien är engagerande och filmen likaså även om jag som vanligt anser att en kvart kortare skulle inte skadat samt att det märkbart dramatiserade slutet kunde ha skippats, storyn är tillräckligt stark i sig själv utan att man behöver kasta in extra drama. Klart sevärd och den finns alldeles gratis på (trumvirvel) Cineasterna!

Regi: Declan Lawn, Adam Patterson

Betyg: 7/10

Happy valley (2014 – 2023 Storbr)

Att ordningspolisen Catherine Cawood  har det problematiskt är en underdrift. Hennes dotter blev i samband med en våldtäkt gravid och tog sitt liv kort efter förlossningen. Catherine valde att behålla barnbarnet och följden blev att hennes man lämnade henne och sonen tog avstånd från mamman. Nu bor hon tillsammans med sin syster som är en f.d missbrukare och oroar sig för om hennes barnbarn kommer gå samma väg som sin far.  Serien startar med att Catherine informeras om att dotterns våldtäktsmän Tommy Lee Royce precis släppts ur fängelset , en nyhet som inte tas väl emot.

Happy valley är endast tre säsonger lång. Det övergripande historien är kampen mellan Catherine och Royce men var och en av säsongerna har en avslutad bihistoria, kidnappning, seriemördare (naturligtvis) och en apotekare som inte har rent mjöl i påsen.

Det är ingen solskensaga och serien är i sina stunder nattsvart. Frågor som arvsynd, psykisk ohälsa och annat smått och gott som hör till livets mörkare sidor behandlas. Catherine är i grund och botten en snäll människa men hon har efter alla törnar i livet blivit kärv och otrevlig mot båda nära och kära. Tommy Lee Royce är däremot ondskan själv. Charmig, smart och totalt oberäknelig kort och gott en fullblods psykopat och frågar ni mig en av de bättre skurkarna jag stött på i film/tv-sammanhang. Huvudrollerna  spelas intill perfektion av Sarah Lancashire och James Norton.Då det är en engelsk serie blir man naturligtvis bortskämd av birollsskådisar som håller hög klass där ett och annat halvkänt ansikte dyker upp. Vad jag kunde se har man även lyckts med att ha samma skådisar i både små och stora roller under alla tre säsongerna. Ganska imponerande då det gått nästan ett decennium mellan första och sista säsongen.

Happy valley hör till de bättre serier jag sett på senare år och om man är det minsta intresserad av kriminalgenren är den ett måste om inte annat så kan man ju alltid mysa av lite engelsk misär.

Betyg: 9/10

All my friends hate me (2021 Storbr)

Dags igen för en ont i magen film som vissa hävdar är en komedi. Kolsvart komedi kan jag gå med på men den lockar inte till skratt.  Peter har jobbat som volontär och inte träffat sina vänner från universitetstiden på ett tag. När han fyller år blir han inbjuden över helgen till sin kompis George som bor på ett stort gods för att fira hans födelsedag och hemkomst. Peter uppspelt och ser mycket fram emot besöket men redan från start blir det fel. Vännerna ger honom ganska så hårda gliringar som ofta passerar gränsen till elakhet. Harry som är en ny i kompisgänget provocerar Peter rejält utan att någon reagerar. Det hela utvecklar sig till en ganska så otrevlig helg eller är det Peter som inbillar sig det hela?

Jojomensan detta var en plåga att se. Jag låg och vred mig i soffan av ångest då pinsamheter och sociala missförstånd står som spön i backen. Manuset jobbar verkligen emot den stackars Peter där varenda sak som kan gå fel gör det. Kompisarna är i mina ögon vedervärdiga men så i slutet får vi se en annan sida av saken och man inser att man kan se denna mardrömshelg ur ett annat perspektiv.

All my friends hate me är en sorts anti Peters friends och jag var själsligt utmattad efter filmen. Läsare bör ha i åtanke att jag är extremt känslig för pinsamheter och sociala klavertramp i filmens värld så en och annan som ser rullen kan möjligen rycka på axlarna och tycka att ”det här var väl inte så farligt”. Avgör själva.

Regi: Andrew Gaynord

Betyg: 8/10

Örnnästet (Storbr 1968)

Den brittiska underrättelsetjänsten har haft maximalt med otur då en general som sitter inne med planerna på öppnandet av en andra front (Normandie?) blivit tillfångatagen av tyskarna. Tiden är knapp och man samlar ihop sju hårdföra  män (sex britter och en amerikan) som ska befria generalen. Problemet är att han hålls fången i ett slott som ligger isolerat på en bergstopp  i Österrike. På pappret verkar det vara ett självmordsuppdrag. Till på köpet misstänker Major Smith som leder operationen att det finns åtminstone en förrädare i gruppen. Turligt nog har han ett par ess i leken som går under namnen Heidi och Mary.

Klart att man kan smula sönder en film av detta slag om man är på det humöret. En ensam amerikan kan hålla stånd mot ett 20-tal nazister, sprängladdningar ger upphov till magiska kedjereaktioner, det ”omöjliga uppdraget” är att likna vid en ”walk in the park” samt att man sysslar med den där dåliga vanan som var brukligt i äldre filmer nämligen att man (som jag kallar det) våldtäktskysser kvinnor – ingen undran om samtycke utan bara pang på käften så lagningarna ryker. MEN jag skiter i ovanstående. Örnnästet är trots sina brister en underhållande film med bra tempo, en och annan bra actionscen och en hel del bra skådisar bla Richard Burton och Clint Eastwood.

Filmen har även bra musik där öppningsscenen gav mig åtminstone halv ståpäls. Det är en snöfilm samt (och detta är det bästa) skurkarna är nazister. Då slipper man (jag) bry mig om vem som är hjälte eller skurk (inte alltid glasklart när det handlar om s.k terrorister eller Mellanösternrullar) då nazister alltid är onda i filmer av detta slag. Extra härligt är att den lokale Gestapoofficeren spelas av Derren Nesbitt som infriar alla fördomar hur en sådan ska se ut, blont hår och blåa ögon, fylliga läppar och  en förkärlek att nyttja sin position för att charma lokala flickor.

Nåväl kanske inget mästerverk men mycket underhållande och stabil film.

Regi: Brian G. Hutton

Betyg: 7/10

 

 

Incident at Loch Ness (2004 Storbr)

Werner Herzog ska göra en dokumentär om Loch Ness. Då det handlar om Herzog rör det sig inte om jakten på monstret i sjön utan han ska dokumentera hur myten har påverkat invånarnas psyke. Med på färden har han ett par filmstudenter som ska dokumentera regissörens arbete. Filmens producent Zak Penn är också med på färden men han har lite andra planer nämligen att piffa upp Herzogs dokumentär med ett plastmonster och en bikinibrud något som får Herzog att gå bananas när det uppdagas.

Efter ett tag är det en massa olika filmer som pågår samtidigt, Herzogs film, filmstudenternas dokumentär, producentens projekt och den yttre ramen för det hela filmen Incident at Loch Ness. Det hela mynnar ut i vad som skulle beskrivas som en  metamockumentär.

Det kan kanske låta rörigt men detta var en mycket underhållande film som mot slutet bjuder på lite skräck av yppersta klass. Då jag gillar Werner Herzog var titten ganska given då jag råkade snubbla över filmen. Nu är han iofs inte filmens regissör men då han också en duglig skådis gör det inte så värst mycket att han befann sig mer framför än bakom kameran.  Hur mycket som är Herzog och hur mycket som är fiktion vet jag inte men hur som haver är han rejält underhållande. Överlag är filmen ganska så rolig, inga gapskratt men jag satt och smålog åtminstone fram till slutet som för mig var ruggigt så det både räckte och blev över. Å andra sidan är jag känslig för öppet vatten och skulle aldrig doppa min tå i Loch Ness.

Regi: Zak Penn

Betyg: 8/10

Ps Påminner om att man bör spana in vad Sofia serverar idag.

The phantom of the open ( Storbr 2021)

För en tid sedan läste jag en bok som rörde människor som  inte lyckats så väl här i livet t,ex amiralen som sänkte sin egen flotta eller en poet som bara skrev dikter om ost. Bland myllret av knepiga personer stack ”golfaren”  Maurice Flitcroft ut. Jag skrockade förnöjt över hans bedrifter på banan och tänkte att i rätta händer skulle detta kunna bli en ganska så underhållande film. Samma dag upptäckte jag att det redan gjorts en film om Flitcroft.

I denna BOATS spelar Marc Rylace kranarbetaren Maurice Flitcroft. När hans fru föreslår att han ska hitta en hobby fastnar Flitcroft för golf och börjar träna på egen hand. Efter en tid anser han sig vara redo att gå ut på banan men det är inte så lätt då han inte anses vara tillräckligt fin för den lokala golfklubben. Maurice Flitcroft kastar då blickarna mot British open och lyckas genom ett kryphål anmäla sig till tävlingen. Att han inte riktigt håller klassen blir snart uppenbart för publik, medtävlare och arrangörerna som gör allt i sin makt för att denna fadäs inte ska upprepas. Maurice Flitcroft är dock inte den som ger sig i första taget.

Filmen verkar hålla sig någotsånär till sanningen men man verkar ha sockrat till det rejält. Jag anar att i verkligheten var det inte så där jätteroligt för familjen att ha en golfgalning i familjen. Det hade kunnat bli en roligare film om man vågat vara lite mer vågad i berättandet samt skippat filmens sista rejält smetiga halvtimme. Jag anar dock att ambitionen hos filmskaparna var att sno ihop en standard rulle som hela familjen kan uppskatta. Inget fel i det men jag känner att det blev lite av ett förlorat tillfälle. Skådisarna funkar och trion Mark Rylance , Sally Hawkins  och Rhys Ifans är ofta stabila om än inga favoriter. The phantom of the open är en oförarglig bagatell vare sig mer eller mindre.

Regi: Craig Roberts

Betyg: 5/10