Film vs. bok: The girl with all the gifts (2016 Storbr)

the-girl-with-all-the-gifts-movie-posterDetta var filmen som fick mig att totalt tappa hoppet när det rör SF:s förhatliga filmmonopol. Filmen kom aldrig till den s.k landsorten utan visades bara på några dukar i de större städerna. Jag rasade men nu är den i alla fall sedd på annat vis och med gott samvete ska tilläggas. Direkt efter jag sett filmen greppade jag M.R. Careys bok som filmen är baserad på.

Världen som vi känner har gått under då mänskligheten drabbats av ett virus som förvandlat större delen av befolkningen till blodtörstiga zombies. På en militärbas bedriver man forskning på en grupp barn som kan vara nyckeln till ett vaccin mot smittan. När basen attackeras lyckas en handfull människor fly. I gruppen ingår ett av de speciella barnen, Melanie och det är nödvändigt att transportera henne till en annan av civilisationens få kvarvarande utposter för att kunna fortsätta forskningen.

Det hade varit trevligt att fått se filmen på bio för detta var en riktigt bra rulle. Det är en film som vågar utmana sina tittare åtminstone lite, vilket märks bland en del kommentarer på IMBD. Många verkar rasa över slutet som jag däremot gillade. Vidare har man en helt hög bra skådisar, tom ungen Melanie är bra. Filmens tempo är bra och jag upplevde inga döda punkter eller transportsträckor i storyn. Kort och The girl with all the gifts är en film som borde fått en chans att ses av fler.

Filmen följer boken ganska väl, de ändringar man gjort beror nog mer på budget än annat. Resultatet av att läsa boken blir att man får mer kött på benen. Frågor som: Vad är en människa fördjupas och vi får en större inblick i vad smittan egentligen är. Boken växlar berättarperspektiv mellan huvudpersonerna vilket ger en mer nyanserad bild av händelserna. Den unge soldaten Gallagher tecknar med sina tankar upp en ganska så deprimerande bild av livet efter katastrofen och bara en så simpel sak som popmusik har han helt missat då de bara spelade klassiska stycken på militärbasen. Vetenskapskvinnan Caldwell är helt besatt av lösa smittans gåta, lärarinnan Justineau är inställd på att skydda flickan Melanie från både yttre och inre hot och bokens huvudperson försöker förstå vad hon är. En detalj man ändrat från bok till film är att Melanie är vit i boken medans Justinaeu är färgad, i filmen är det tvärtom. Varför vet jag inte men skådisarna är som sagt mycket bra.

Jag brukar följa regeln ”se filmen först” läs boken sedan och är glad att jag gjorde detta. Risken att jag tyckt att filmen varit alltför lättviktig och ytlig hade nog varit stor när man jämför dessa två medier med varandra.

Regi: Colm McCarthy

Betyg: (film) 8/10

 

Trainspotting 2 (2017 Storbr)

img_0956Det har gått 20 år sedan Renton blåste sina kompisar i och drog med pengarna de tjänat på en knarkaffär. Nu är det dags att få träffa dessa ”illustra” herrar igen. Spud har förlorat allt: Jobb, bidrag och flickvän då han missade att man ställt om klockan till sommartid, Begbie sitter inne för mord, Sick boy har tillsammans med sin bulgariska flickvän planer på att göra om sin mors pub till en bordell. Renton verkar fram tills nu haft haft ett någorlunda vettigt liv. En livskris gör att han söker sig till Edinburgh för första gången på 20 år och så är karusellen igång igen.

Boyle gör det lätt för sig och T2 är i mångt och mycket en upprepning av den tidigare filmen från 1997. Flera scener speglar scener i första filmen. Där är samma klippning, narrativ och till viss del replikskiften b.la håller Renton ett uppdaterat ”choose life” tal. Han har även lyckats med att få med samma skådisar i både de små och stora rollerna. En del kritiker menar att filmen är överflödig och trött. Något jag inte alls håller med om.

I.o.m de många kopplingarna till den tidigare filmen skapar Boyle brygga till det förflutna där han obevekligt visar tidens gång. Våra huvudpersoner vägrar åtminstone till en början att inse att de blivit äldre och att världen förändrats. De är fortfarande kvicktänkta och vet hur man skaffar sig pengar på diverse omoraliska vis men samtidigt är det bara kickar för stunden som i det långa loppet inte leder någonstans. Sick boy färgar fåfängt sitt hår för att verka yngre och Begbie tror att hans son. De är kort och gott gubbar som är reliker i en ny och främmande värld. De har helt enkelt vägrat att växa upp. Det är just detta som Boyle lyckas skildra så bra tack vare de många kopplingarna till den förra filmen. Jag kan knappt bärga mig tills jag får möjlighet att se de två filmerna back to back. Rollfigurerna får också lite mer kött på benen och t.om en galning som Begbie ges en chans att få vara lite mänsklig men bara lite.

Det låter kanske som en djupt allvarsam film och iofs är både missbruk, våld och prostitution inget att skratta år men Boyle lyckas med konststycket att få mig att skratta åt eländet och både jag och min dotter hade en mycket trevlig stund i den nästan tomma biosalongen. T2 är en film som förtjänar en större publik men man ska definitivt ha sett den första filmen då filmerna är så tätt sammanlänkande.

Precis som första filmen är musiken mycket bra. Jag bjuder på finallåten som tillsammans med scenerna som spelades upp på duken gjorde att filmen ett kort ögonblick var och nosade på högsta betyget. Om det så blir i framtiden ber jag att få återkomma om när jag sett om filmen.

Regi: Danny Boyle

Betyg: 9/10

 

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn (2016 Storbr)

poster-large När Jacobs farfar dör under mystiska omständigheter börjar han undersöka de sagor farfadern berättade för honom när han var yngre. De handlade om ett märkligt barnhem som låg på en liten ö utanför Wales kust.Farfadern påstod att han bodde på hemmet en tid och han menade att barnen på ön hade märkliga förmågor. Ju mer Jacob läser av sin farfars anteckningar desto mer övertygad blir han att sagorna är sanna. Han lyckas övertala sin far att ta honom på en tur till ön. Jacob hittar barnhemmet men det ligger i ruiner sedan det träffades av en bomb under andra världskriget.  Men en dag under sina vandringar på ön träffar Jacob på ett par barn som verkar vara …. lite märkliga.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn kan nog bäst beskrivas som X-men möter Harry Potter. Mina förväntningar var väl sisådär dels för att detta är ännu en av alla dessa fantasyfilmer som inte kan nöja sig med en berättelse utan måste dra ut på historien i flera delar. Den andra anledningen var att det var regissören Tim Burton bakom kameran och han har inte gjort en bra film på en sisådär tio år. Turligt nog var detta en ganska så rapp film som höll mitt intresse uppe under hela speltiden. Berättelsen rör sig hela tiden framåt och stannar aldrig upp. Jag slapp också moralkakor och livslektioner som vanligtvis hör genren till. Vidare var det snygga miljöer och en alldeles lagom klurig handling innehållandes b.la tidresor och loopar samt monster som livnär sig på barns ögon. Skådisarna sköter sig bra och de besynnerliga barnen är bra på att vara just besynnerliga. Jag vill nog påstå att filmen var så pass bra att jag kan tänka mig åtminstone ge böckerna en chans trots att de består av flera delar.

Regi: Tim Burton

Betyg: 6/10

The Lesson (2015 Storbr)

tumblr_o0kxzxogfu1qic8h0o1_540Mr. Gale är lärare och har det inte så lätt. Han har oturen att ha ett par elever som är för djävliga. De trackar honom i klassrummet, repar hans bil och beter sig kort och gott som små svin. Det går som det går och Mr. gale får en nervkollaps och blir galen. Han kidnappar sina antagonister och försöker nu bevisa att det går att lära vem som helst bara motivationen är den rätta t.ex genom att spika fast händerna i ett bord om man svarar fel på en fråga.

Iden är det inget större fel på även om den inte är speciellt originell. Vi har sett liknande i filmer som Would you rather och Saw. Problematiken här är att de som utsätts för tortyren inte har speciellt många sympatipoäng hos tittarna. Jag har liksom ingen att heja på i. När valet står mellan en galen lärare och ett par skitungar blir resultatet total likgiltighet.

Filmens största problem är emellertid att den är olidligt tråkig. Den galne läraren håller bokstavligen en filosofidiskussion som avbryts av lite bankande på händer och så mycket mer sker inte. Skådisarna är ok men vad hjälper det när filmen är så makalöst trist och gjord helt utan finess.

Regi: Ruth Platt

Betyg: 2/10

In the deep (2016 Storbr)

In-the-Deep-muk68pd4iqp1xvijoqdcu3eu2n51vu6gqzwushuvuqOM jag någon gång skulle få för mig att åka till Mexiko för sol och bad så skulle jag INTE göra som systrarna i denna film. För att sätta lite piff på semestern bestämmer de sig för att åka på hajsafari. Det innebär att två puckon (systrarna) hoppar in i en ”säker” hajbur ute på böljan den blå, kastar i lite blod och slafs vattnet för att locka till sig hajar, buren sänks ned i vattnet så man kan ”njuta” av dessa bestar i deras rätta element. Jag vet inte vad det är för fel på folk nu för tiden. Varför nöjer man sig inte med att ta semester dvs sol, bada i poolen, paraplydrinkar och se en tafflig Elvisimitatör på kvällen? Bestiga berg och löpa gatlopp i djungeln bland räliga insekter och simma bland hajar – skyll er själva när olyckan är framme, för det är den förr eller senare. För huvudpersonerna i denna film innebär det att vajern till buren brister och den sjunker till botten i det hajfyllda vattnet.

När det dyker upp sådana här hiskeliga filmer är det bara att tacka och ta emot. Flera gånger under filmen kommer jag på mig själv med att jag glömmer bort att andas och blinka för detta är en film som framkallar genuin skräck och fasa hos mig.

Vanligtvis är hajfilmer riktigt kassa, speciellt under senare år då man massproducerat skitfilmer på löpande band med ordet shark i. Dessa filmer går inte att ta på allvar och de är oftast både tråkiga och dåliga – en förödande kombination. Folket bakom In the deep har däremot  ansträngt sig för att göra en spännande film och i mina ögon lyckas man över förväntan. Filmens sista timme som utspelas i buren på havets botten är i stort sett spännande hela tiden kryddat med ett flera scener som är både ruggiga och rafflande. Nu hoppas jag bara att årets andra hajfilm The Shallows håller lika hög klass.

Filmens enda svaghet är väl slutet som iofs är spännande men man använder sig av ett trick jag inte är så värst förtjust i och filmens sista fem minuter hade kunnat skippats, å andra sidan hade man då gått miste om helt fantastisk filmmusik.

Regi: Johannes Roberts

Betyg: 8/10

Dead of night (1945 Storbr)

p5004_p_v8_aaDagens rulle brukar dyka upp på listor typ ”100 skräckfilmer du måste se”. Jag placerar den i samma fack som Psycho, Dracula, Frankenstein m.fl,  dvs filmer som säkerligen var nyskapande när de kom men numera slipats ned av tidens tand och är inte speciellt skräckinjagande därmed inte sagt att de är dåliga. I bästa fall är de lite mysrysliga. Jag tror att det är i detta perspektiv man får kolla in Dead of night.

Filmen startar med att en arkitekt anländer till ett hus för att träffa sin nya uppdragsgivare. När han anländer får han en stark känsla av deja vu. Ingen i det övriga sällskapet känner igen arkitekten som däremot vet vad alla heter. Arkitekten börjar komma ihåg saker och ting och menar att något hemskt kommer hända. De övriga är skeptiska men börjar berätta om olika oförklarliga fenomen de varit med om.

Dead of night är en s.k antologifilm som ramas in av en grundstory likt V/H/S eller Cat´s eye. Berättelserna är numera gammal skåpmat och man kan räkna ut vad som kommer att ske så fort man fått premisserna klara för sig. Kanske kan någon historia vara på sin höjd lite smått ryslig för den lättskrämde själv sörplade jag stillsamt på en kopp kaffe och hade en trevlig stund men historien om den spökande golfspelaren hade gott kunnat hoppats över då den bara var fjantig. Tilläggas bör att en och annan av skådisarna spelade hellre än bra men de var åtminstone uthärdliga.

Regi: Alberto Cavalcanti m.fl

Betyg: 5/10

The Other side of the door (2016 Storbr)

The-Other-Side-of-the-Door-Movie-PosterFilmens titel hintar om att det troligen är något ruggigt som döljer sig bakom en dörr. Den som öppnar dörren är amerikanskan Maria som bor i Indien med sin familj. När filmen startar har Maria och hennes man Michael precis förlorat sitt yngsta barn i en riktigt vidrig olycka som troligen skulle driva den mest hårdhudade till vanvett. Maria sjunker allt djupare ned i en depression och försöker till slut ta sitt liv. Självmordsförsöket misslyckas men för att ge henne en gnutta hopp berättar familjens indiska husa om ett tempel där man utför en ritual för tala med de döda. Det enda man inte får göra under ritualen är att öppna templets dörr. Naturligtvis är det just detta Maria gör och naturligtvis tar det hus i helvete.

The Other side of the door är vad jag brukar kalla för en popcornskräckis. Det är en film som inte försöker vara mer än vad den är dvs en film som vill skrämmas så där lite lagom vilket innebär: Ruggig musik, en och annan jumpscare, ett manus man inte bör syna alltför noga i sömmarna och inte så mycket mer. Den uppskattas nog mest om man är ett gäng som kollar på filmen tillsammans med skräckblandad förtjusning och har det lite mysrysligt.

Filmens styrka är nog miljöerna där man lite skamlöst kör på skräcken för det okända. Det är trånga gränder och lite lurigt folk som för oss västerlänningar talar obegripligt. Enkelt förvisso men effektivt. Maria spelas av Sarah Wayne Callies (Prison break, Walking dead) ingen favoritskådis men hon gör det hon ska. Den övriga ensemblen är mest bifigurer då det är Callies och hennes rollfigur som står i centrum. En lättsedd och lättglömd dussinskräckis men helt ok.

Regi:  Johannes Roberts

Betyg: 5/10

Eddie the Eagle (2016 Storbr)

470-film-page-largeUnder vinter OS i Calgary 1988 dök det upp en udda fågel. Engelsmannen Eddie Edwards tävlade i backhoppning och kom sist i både 70 och 90 meters banan. Han var kort och gott en usel hoppare som många ansåg inte hade i ett OS att göra. Han blev däremot älskad av både media och publik då han var en tvättäkta underdog. Dagens rulle handlar om Eddies väg till OS.

Eddie Edwards har sedan barnsben närt en dröm att få vara en olympier men han är inte direkt OS materiel. Motarbetad av bla sin far och Storbritanniens olympiska kommitté lyckas han trots allt med hjälp av den något alkoholiserade f.d backhopparen Bronson Peary  ta sig till OS i Calgary.

Det är något visst med sportfilmer, De lever på klyschor och tanken att alla kan lyckas bara man har lite kampvilja. Jag är mycket förtjust i genren och en sportfilm är oftast ett säkert kort. Av någon märklig anledning köper jag tramset som om det dök upp i andra filmer skulle fresta mig att lämna visningen eller stänga av dvd-spelaren. Varför det är som så vet jag inte å andra sidan håller inte dessa funderingar mig uppe om nätterna.

Filmen Eddie the Eagle har kanske inte så mycket med verkligheten att göra. Förutom att en engelsman med namnet Eddie Edwards tävlade i backhoppning och kom sist är resten rena fantasier. Det gör inte så mycket då det är en underhållande film som är både trevlig, rolig och i sina stunder rörande. Skådisen Taron Egerton är ganska porträttlik Eddie men likt Bryan Cranston som spelade LBJ i All the way ligger han farligt nära gränsen till att spela över. Hugh Jackman är stabil som den försupne backhopparen som tar sig an Eddie. Jackman gör som oftast bra ifrån sig och jag skulle gärna se honom ta sig an fler roller än Wolverine.

Intressantast är nog den filosofiska funderingen över Eddies deltagande i OS. Tävlingen var en gång i tiden tänkt att vara för amatörer men har nu blivit en proffscirkus där det är pengarna som styr. Numera har man sett till att deltagare håller ”måttet” i OS vilket är lite synd men det är nog bara jag som är naiv och anser att det är viktigare att deltaga än att vinna.

Regi: Dexter Fletcher

Betyg: 7/10

London road (2015 Storbr)

91uPcI5tqIL._SL1500_London road syftar här på en gata i Ipswich där prostituerade kvinnor gjorde sina affärer till befolkningens förtret. Under 2006 härjade en seriemördare i området och han dödade fem kvinnor innan polisen spårade upp och grep förövaren. Tilläggas bör att gatan inte låg i något slumområde. Den bestod av radhus med små tillhörande trädgårdar. Det var mao inte en gata som man förknippar med prostituerade och seriemördare. I samband med händelserna intervjuade en reporter de boende på gatan. Det är dessa intervjuer som ligger till grund för musikalens texter.

Berättelsen kan sägas genomgå tre faser. Först speglas invånarnas oro över att det går en mördare fri. Vem ska han mörda härnäst? Även om mördaren inriktat sig på prostituerade är de boende oroliga över vem som blir nästa offer. Sångerna övergår från fruktan till hat när den skyldige grips. Samtidigt beskyller man de prostituerade och menar att de dragit ned området i smutsen och får skylla sig själva. I filmens sista fas handlar det om att gå vidare och man försöker arrangera ett trädgårdsfest för att skapa en gemenskap i området.

Om London road hade varit en vanlig spelfilm hade den nog funkat och kanske tom varit en bra film för den innehåller en hel del intressanta teman. Om London road hade varit en ”vanlig” musikal hade den möjligtvis fungerat men nu är så inte fallet. Av oklara skäl har man valt att pratsjunga sig genom större delen av filmen. En total avsaknad av melodier gör att jag ställer mig den enkla frågan: Varför väljer man detta tillvägagångssätt att berätta en historia? Jag kan begripa att filmen genom att nyttja denna berättarteknik bättre kan illustrera de känslor som präglar grannskapet men det blir trist i längden och jag kommer aldrig in i filmen som var en ren pina att ta sig igenom. Tom Hardy dyker upp i en pytteliten roll som taxichaufför men inte ens det kan lyfta denna ”kasta pengarna i sjön” produktion.

Nu börjar jag bli lite orolig och fruktar att årets musikalvecka helt håller på att kapsejsa frågan är om morgondagens film kan sätta skutan på rätt köl. Den handlar trots allt om sjömän.

Sofia har förhoppningsvis sett en trevligare film.

Regi: Rufus Norris

Betyg: 2/10

A Sound of Thunder (2005 Storbr)

movieposterÅr 2055 har man löst gåtan med tidsresor. Företaget som äger patentet vill naturligtvis tjäna stålar så den som kan hosta upp en massa kosing får ta en tur till kritaperioden och jaga dinosaurier. För att inte ställa till  det och råka ändra i historien dödar man en och samma dinosaurie sekunder innan dess naturliga dödsögonblick. Allt är frid och fröjd fram tills det naturligtvis går åt fanders och man råkar ändra på det förflutna. Likt ringar på vattnet sprider sig dessa förändringar genom årmiljonerna och man måste nu försöka ställa det förflutna till rätta innan mänskligheten utplånas.

A sound of thunder är baserad på en novell av Ray Bradbury som har en ganska klurig intrig som dock kan diskuteras. Frågan är om det räcker med så små förändringar i det förflutna som skildras i filmen/novellen för att ändra vår samtid eller om det måste till ganska stora skeenden för att påverka framtiden. En fråga för fysiker och filosofer att diskutera över en kopp kaffe.

Det är inga större problem med filmens manus men man fallerar på en hel del detaljer som gör att slutresultatet blir sisådär. För det första är det en störande dålig användning av bluescreen och mina tankar vandrar till sextiotalets bakprojektioner – riktigt illa. Vidare är castingen inget att hurra för. Edward Burns är väl en ok skådis men i rollen som filmens actionvetenskapsman övertygar han inte ett dugg. Han gör sig bäst i halvsömniga independent dramer. Sir (mycket viktigt) Ben Kingsley gör ett inhopp som sniken affärsman iklädd märklig peruk som också får mina tankar att vandra men nu till filmen Hunger games hårkreationer.  Övriga skådisar gör det de ska men inte så mycket mer. Filmen rullar på men är vare sig spännande eller intressant trots temat. På det hela är det en ganska torr och håglös historia.

Min sista invändning hör nog mer till nörderiets arena då det riste till i min kropp när jag insåg att de jagade allosaurier som hör hemma i juraperioden och inte krita. Det hör till allmänbildningen att känna till!

Regi:Peter Hyams

Betyg: 4/10

RocknRolla (2008 Storbr)

rocknrolla-movie-poster-2008-1020413370Innan Guy Richie for till Hollywood och gjorde halvtrista actionfilmer producerade den brittiske regissören faktiskt några filmer som var riktigt bra bla Snatch och Lock stock and two smoking barrels. RocknRolla håller inte samma klass som ovan nämnda filmer men det är i vart fall en underhållande skröna om skumma fastighetsaffärer, stulna tavlor, ryska maffian, en försvunnen rockstjärna och som vanligt en hel del korkade kriminella individer.

Filmens stora behållning är nog rollistan som formligen kryllar av duktiga skådisar: Idris Elba, Tom Wilkinson, Tom Hardy och Mark Strong för att nämna några. En invändning skulle kunna vara att regissören med denna film nu mer eller mindre filmat ungefär samma grundstory tre gånger men det är inte första gången det görs i filmhistorien . Jag kan hålla med om kritiken men samtidigt är det fruktansvärt underhållande och jag tröttnar aldrig på dessa individer som tror sig vara smartare än vad de egentligen är och ställer därmed till det för sig i jakten på snabba stålar. Lägg till rapp dialog, roliga kameravinklar och en viss absurd humor så är jag nöjd åtminstone för stunden.

RockenRolla är som sagt inte lika bra som de tidigare nämnda filmerna, en anledning är att den inte har samma frenetiska tempo. Känslan av att Richie av och till går lite på tomgång finns men på det stora hela är filmen ok och det är aldrig fel att se en film som har Tom Hardy i rollistan även om rollen är liten.

Regi: Guy Richie

Betyg: 6/10

The Borderlands (2013 Storbr)

BorderlandsFeatVatikanen har skickat ut en grupp män för att undersöka ett eventuellt mirakel i en avlägset benägen kyrka. De är vana vid att det förkommer många falsarier inom mirakelbranschen och är naturligtvis skeptiska. Sällskapet letar i gamla dokument, sätter upp övervakningskameror och snokar runt lite så där i allmänhet. Ju mer de läser om platsen kyrkan är bygd på desto mer övertygade blir åtminstone en och annan i gruppen att det rör sig om något helt annat än himmelska mirakel.

Jag börjar med att tacka Sofia för tipset. The Borderlands är en helt ok film inom subgenren found footage. Med tanke på sällskapets slutgiltiga öde är det däremot en anings konfunderande hur just found delen i genrebeskrivningen gick till men det är en detalj man numera brukar slarva rejält med inom genren. Vi har kommit lång väg från den noggranna dokumentation som föregick t.ex The Blairwitch projekt men för mig är det en petitess i sammanhanget.

Filmen är en slowstarter och det väl först sista kvarten det hettar till ordentligt men med kompetenta skådisar, småryslig stämning och kyrkliga mysterier kan man komma ganska långt i skräckens värld. Slutet kan nog vara lite av en vattendelare men jag fann det mycket underhållande samtidigt som det var i magstarkaste laget.

Regi: Elliot Goldner

Betyg: 6/10

The Imitation game (2014 Storbr)

imitation_gameThe Imitation game är en s.k based on a true story (BOATS) film, en genre som vuxit explosionsartat under senare år. Numera verkar var och varanan film handla om någon man eller kvinna i historien. Filmbolagens förtjusning är ganska begriplig då man egentligen har storyn klar och bara behöver putsa till den lite så den passar bättre dramaturgiskt. Det är ingen favoritgenre hos mig men filmerna slinker ned lätt och är oftast ganska oförargliga skapelser.

The Imitation game handlar om den brittiska matematikerna och kodknäckaren Alan Turing. Han verkade under andra världskriget och om man ska tro filmen (vilket man aldrig ska göra när det rör sig om BOATS) lyckades han i stort sett på egen hand bygga en föregångare till datorn som knäckte tyskarnas kodmaskin Enigma, f.ö ett ämne man aldrig verkar tröttna på i filmens värld (undrar när filmen om vaktmästarna på Bletchley park kommer?). Turing passar utmärkt för en film av detta slag då han troligen hade någon form av bokstavskombination så man kan ge honom en gäng sköna one-liners under filmens gång för att lätta upp stämningen. Vidare var han även homosexuell detta under en tid då det var förbjudet vilket gör att personen bär på ett socialt stigma som väcker ett medkännande hos biopubliken. Cheferna på filmbolaget måste ha jublat när de fick Turings livshistoria i knäet.

Filmen funkar så klart vilket de flesta filmer inom denna genre gör. Man har kastat in ett gäng karaktärsskådisar som sköter sig bra, miljöerna hör till en tid och miljö jag uppskattar (hemmafronten under 2:a världskriget) och slutligen handlar det om spioner och dubbelspel på hög nivå, alltid uppskattat. Välgjord film med bra skådisar om en intressant person och inte så mycket att klaga på mer än att det som vanligt blir urvattnat och standardiserat – en film i mängden av BOATS.

Regi: Morten Tyldum

Betyg: 6/10

And then there were none (2015 Storbr)

6056John Dickson Carr, Ellery Queen, Clayton Rawson, Edward D Hoch,  ja listan på deckarförfattare inom den tråkigt nog lite bortglömda pusseldeckargenren kan göras lång. Mest känd (men inte bäst) är nog Agatha Christie. Hon hör inte till mina favoriter i genren men har knåpat ihop en och annan läsvärd bok. En av hennes mest kända torde vara And then there were none. En och annan läsare kanske kliar sig i huvudet och undrar vilken bok detta rör sig om. Den har tidigare varit känd under namnet Tio små negerpojkar men jag tänker inte ge mig in i en tröttsam ”Pippis pappa var minsann negerkung” debatt utan konstaterar att boken nu går under ett annat namn.

Åtta personer åker av olika anledningar till en isolerad ö utanför den engelska kusten. Några har erbjudits en lukrativ anställning andra har bjudits in av en nära bekant. Väl på plats möts man av en butler och dennes fru och det ser ut som att de är de enda på ön då värden lyser med sin frånvaro. Under middagen samma kväll inser sällskapet att man har blivit ditlockade under falska förespeglingar. Alla tio anklagas för att ha utfört ett mord men sluppit undan sitt straff. Redan under middagen faller en av gästerna död ned och mördarens lek har börjat.

Detta är som sagt en av mina favorithistorier från Christies penna och den har filmatiserats ett antal gånger tidigare men då oftast med ”fel” slut. Nu har man äntligen tagit sig i kragen och följer Christies story hela vägen in i mål vilket jag tackar för. Det är ganska stabila skådisar i rollerna men de har kanske inte så mycket att arbeta med då de egentligen är pappfigurer som ska gå en ond bråd död till mötes men det är alltid trevligt att få se Sam Neil, Charles Dance m.fl i action. Skillnaderna mellan boken och filmen är inte många men de talar alla till filmens fördelar vid en jämförelse. Vi får mer bakgrundshistoria i filmen än i boken vilket är tacksamt. Vad jag minns så hastades en och annan karaktär över i boken och man visste inte riktigt vad han eller hon stod anklagad för. Rollfigurerna är också aningens mer mänskliga i tv-serien än i Christies bok så vi får lite fylleslag, gräl, kokainsniffande, sex och hintar om lesbisk åtrå.

Min enda invändning är väl att storyn inte riktigt håller. Likt Jigsaw i Saw är mördaren beroende av att folk kommer att reagera exakt som han tänkt sig för att hans plan ska klaffa men å andra sidan har väl kanske stabila intriger inte varit Christies starka sida. Rollfigurerna beter sig också lite väl korkat men det kanske är så folk beter sig verkligheten då man vet att man är isolerad på en ö med en mördare – en erfarenhet jag hitintills själv sluppit. Klart sevärd och föredömligt kort tv-serie på tre 50 minutersavsnitt.

Betyg: 7/10