Summer holiday (1963 Storbr)

Lillebror slinker in än en gång denna vecka. Han kommer allt som oftast med förslag på filmer han är nyfiken på om de är så dåliga som han anar. Han vet att han med lätthet kan pitcha in en skitfilm hos mig då jag har svårt att motstå dess locktoner. Jag har misstankar om att detta är en raffinerad hämnd över alla sjömansbröst han fick av mig i sin ungdom. Denna gång lyckades han lura i mig att Cliff Richards film Summer holiday var lite av en föregångare till Beatles kalkonrulle Magical mystery tour. Klart jag kände ett stort behov av att se filmen och klart att filmen inte har ett skit med Magical mystery tour att göra.

Likt The Wizard of Oz börjar filmen i svartvitt. Det är ett grått och regnigt England som presenteras men när mekanikern Don dyker upp med en dubbeldäckare blir filmen så där härligt färgglad som bara filmer från 50 och 60 talet kan bli. Don har gjort en deal med bussbolaget: Rustar man upp bussen och kör den till södra Frankrike kan bussbolaget av någon outgrundlig anledning tänka sig att Don får bli chef för en hel flotta av kontinentala dubbeldäckare. Grabbarna rustar upp bussen till tonerna av en glad melodi och sätter av söderut. På vägen mot Paris plockar man upp några tjejer samt en fripassagerare och byter destination till Aten då tjejerna har ett gig där. Vad de inte vet är att fripassageraren är en amerikansk tjej på rymmen från sin överbeskyddande mamma som letar efter sin dotter.

Om jag bara ser till det visuella så är jag förtjust i dessa härliga färgglada filmer från förr. Miljöerna med ett färgglatt Europa är mysiga och jag får en längtan efter att åka buss.  Musiken är trallvänlig och jag har gått och nynnat på titellåten hela veckan. Filmen som sådan är iofs lite småcharmig men ack så tråkig. De åker som sagt buss och hamnar under resans gång på små äventyr som är lagom oengagerande. Om man inte är ett jättefan av Cliff Richards finns det nog roligare filmer att se.

Regi:  Peter Yates

Betyg: 4/10

Sofias val finns här

Klart att jag som extra bonus bjuder på titellåten.

 

Annonser

Anna and the apocalypse (2017 Storbr)

Det lackar mot jul men Anna har ingen julefrid i själen. Hennes far har fått reda på att hon tänker ta ett sabbatsår från studierna för att resa, något han ogillar, hennes bäste vän John vill gärna att vänskapen utvecklas till något annat och skolans mobbare Chris kastar lystna blickar efter henne. Det kanske kan vara skönt då att staden/landet/världen? kastas in i en zombieapokalyps så man slipper alla vardagliga problem. Utbrottet sker snabbt och Anna och några vänner har förskansat sig i stadens bowlinghall när de hör att skolan är stället man ska samlas på. Vännerna ger sig ut på en vandring mot skolan där de får kämpa mot zombifierade julhandlare, snögubbar och jultomtar mixat med lite sång och dans.

Steffo tipsade mig om denna film som påstår sig vara en mix av La la land och Shaun of the dead. Det är att ta i tycker för så bra är inte filmen. Jag har inga problem med genremixen då det är tänkt att vara en komedi. Det hade varit svårare med denna blandning om filmen varit menad som en riktig skräckis. Skådisarna var okända för mig men det sköter både sång,dans och agerande bra. Låtarna håller genomgående hög klass och ett par stycken var faktiskt så bra att de satte sig på direkten.

Mitt problem med filmen var att den är ganska så rolig till en början men ju närmare finalen man kommer desto mörkare blir berättelsen. Det gav liksom lite smolk i min glädjebägare. Trots en och annan käck sång kunde inte min stämning höjas efter att ett par sympatiska rollfigurer strukit med. Jag vill nästan gå så långt att påstå att det kändes opassande att man börjar sjunga och dansa i samband med att nära och kära strukit med. Nu vet jag att detta sker av och till i musikalernas underbara värld med de filmerna har en annan känsla från start. Det kan falla sig som så att jag är överkänslig i detta fall och en och annan kan säkert rycka på axlarna åt min invändning. Filmen är i vart fall sevärd.

Regi: John McPhail

Betyg: 6/10

Sofias film för dagen

 

The Party (2017 Storbr)

Klart det ska firas när Janet har fått en viktig post i  partiet. Hon bjuder in sina närmaste bekanta till en liten fest. Ett par minuter in i filmen inser jag som tittare att det kommer bli allt annat än ett lyckat party. Giftiga kommentarer, en pistol på drift, otrohet och uppbrott är vad som hamnar på dagordningen istället för en trevlig stund i vänners lag. Folk är mer eller mindre halvhysteriska och den ende som verkar bevara lugnet är tysken Gottfried. som mest glider runt och tar emot sin frus giftiga kommentarer med jämnmod. I slutändan anar jag att det varit bättre om Janet firat sin utnämning med en kopp te.

The Party är en film i det lilla formatet. Filmen utspelar sig i Janets hus och man rör sig gnabbades mellan rummen. Pinsamheter läggs på hög vilket när det sker på film ger mig en lätt ångest samtidigt som jag har väldigt roligt åt rollfigurernas tillkortakommanden.  Det finns inga roligare gräl än de mellan akademiker eller kulturpersonligheter då bråken många gånger handlar om petitesser som blåses upp till ofantliga proportioner vilket gör att alla inblandade får ett löjets skimmer över sig. Nu är det iofs allvarliga ting man bråkar om på Janets party än t.ex rikligt användande av läppglans men det blir underhållande att se hur alla gör sitt bästa för att hålla masken, något man inte lyckas speciellt bra med.

Skådisarna är top notch från Kristin Scott Thomas som spelar värdinnan till Bruno Ganz som spelar den hunsade Gottfried. The Party är en kort film (71 minuter) i svartvitt  regisserad med säker hand av  Sally Potter och en av de bästa filmerna 2017 – tycker jag.

Regi: Sally Potter

Betyg: 8/10

Lady Macbeth (2016 Storbr)

När godsägaren Alexander köper en bit mark kommer den unga Katherine med på köpet.  Livet på godset är inte så värst muntert; Alexander är totalt ointresserad av sin unga fru både i och utanför sängkammaren, svärfadern Boris menar att hon inte gör sina äktenskapliga plikter, Katherine är förbjuden att gå ut och tillbringar dagarna med att sitta i en soffa och stirra in i väggen. När både svärfar och Alexander tvingas lämna godset i brådskande ärenden infrias uttrycket ”när katten är borta dansar råttorna på bordet” med råge. Katherine inleder ett förhållande med gårdens nya dräng och när hon nu fått smak på livet och friheten tänker hon inte backa en millimeter oavsett vad som krävs.

Usch detta var en obehaglig film, det är grått, kallt, dystert med en massa folk som inte är så värst muntra. Det är också en intressant och fascinerande film. Rollfiguren Katherine fångade mitt intresse på stört. Man får inte veta värst mycket om henne som person till en början och jag blev nyfiken på vem hon var och hur hon skulle tackla sitt eländiga liv. Under filmens gång går Katherine från att vara en hunsad fru till en ren naturkraft. Men hennes agerande ger inte den där tillfredsställelsen som man kan få på film när folk ger igen mot sina antagonister. Katherine tar varje tillfälle i akt för att tillförskansa sig det hon vill ha utan att visa några som helst känslor av ånger eller samvetskval utan gör vad som krävs för att tillfredsställa sina behov. Florence Pugh som spelar Katherine ska jag hålla hålla utkik efter i fortsättningen – riktigt bra skådis.

Lady Macbeth är bara 80 minuter men det var åttio minuter som kändes i kroppen och jag har inte kunnat släppa denna film efter titten kanske därför att den hos mig väcker frågor om moral och etik. Jag kan sympatisera med Katherine men samtidigt går hon för långt å andra sidan kan hon som kvinna i mitten av 1800-talet inte backa när hon väl slagit in på den väg hon valt. Jag är helt enkelt ambivalent till vad jag tycker om dramats huvudperson och filmen gnager i mitt sinne. Det känslan brukar betyda att jag sett en bra film eller som min kollega Stefan brukar säga: ”Konst ska kännas”

Regi: William Oldroyd

Betyg: 9/10

Bohemian Rhapsody (2018 Storbr)

Ännu en BOATS, denna gång om Queens sångare Freddie Mercury. Vi får följa gruppen och då främst deras sångare från att de bildas till deras succéframträdande på Live aid galan 1985. Nu är jag inte ett jättefan av gruppen, jag gillar deras musik och har haft ganska bra koll på vad de sysslat med sedan jag blev medveten om Queen i.o.m plattan News of the world. Att det blivit film om dem förstår jag då Queen haft en turbulent historia med bråk mellan medlemmar, spelningar i Sun city (klädsamt ignorerat i filmen), skandalrubriker och som final ett tragiskt dödsfall. Det märkliga är nog att det inte blivit en film tidigare.

Bohemian rhapsody är helt ok jag kan nog sträcka mig till att säga ganska så bra. Filmen betar pliktskyldigt av en och annan händelse, har med lite allvar, lite hjärta och smärta. Som så oftast när jag kollar in en BOATS sitter jag och tittar oberört men intresserat på filmen. Det är väl först i filmens final man får lite wow-känsla när konserten på Wembley visas. Det är en fantastisk final på filmen och visste jag inte bättre skulle jag kunna tro att det var den riktiga gruppen som framträdde.

Mitt problem med filmen är samma som med alla filmer i genren. Jag VET att man måste tänja en del på sanningen då verkligheten sällan överträffar dikten. Jag VET att man måste ändra i skeenden både kronologiskt och vad som egentligen hände därför att göra det hela mer begripligt för en bred publik. Jag VET också att man måste kratta manegen dramaturgiskt för att berättelsen ska bli mer gripande. I Bohemian rhapsody är det så välkrattat att det inte ligger ett sandkorn fel lagom till finalen. För att få största känslomässiga utdelning har man stuvat om historien rejält och det jag blir mest nyfiken på är hur de forma Queen-medlemmarna som vart inblandade i filmen kände när de bokstavligen såg hur verkligheten bit för bit monterades ned för att kunna ge plats åt en mycket tillrättalagd historia.

Regi Bryan Singer

betyg: 6/10

Cold pursuit (2019 Storbr)

Snöröjaren Nels Coxman är en hedersknyffel som har ett bra liv i den lilla skidorten som ligger i Colorado. Hela hans liv rasar samman när hans son hittas död av en överdos heroin. När Nels får reda på att sonen inte dött för egen hand utan blivit mördad  viger han nu sitt liv åt att hämnas på sonens mördare. Han nöjer sig inte med de som gav sonen den dödliga överdosen, hans slutmål är Denvers ledande gangsterboss Viking som ytterst är ansvarig för sonens död.

Nils Dickman heter här Nels Coxman och bor i USA istället för i Norge annars är det mesta sig likt när det gäller denna nyinspelning av den norska filmen Kraftidioten vilket kanske inte är så konstigt då det är samma regissör till båda filmerna. Vid en jämförelse vinner den norska filmens maffiaboss som är mer underhållande än sin amerikanska motsvarighet å andra sidan består Vikings konkurrenter av av ett gäng amerikanska urinnevånare som ger filmen en extra krydda. Neeson eller Skarsgård i huvudrollen? Det går på jämt ut, båda är stora sammanbitna män som fyller sina snöpjäxor väl. Det jag däremot inte gillade i nyinspelningen är att Nels fru försvinner ut ur handlingen, något som gör att filmen tappar lite. Summa summarum spelar det inte så stor roll vilken av versionerna man ser – de är ungefär lika bra.

Det som gör att Cold pusuit sticker ut lite från andra filmer i genren är att alla inblandade med undantag från Nels och hans fru är mer eller mindre knepiga. Ofta är det små detaljer som att Viking är helt besatt av hälsomat eller att stadens polischef är helt omedveten om att hans lilla håla utgör navet i Klippiga bergens knarkhandel. Detta gör att filmen får en lätt surrealistisk touch. Filmen har även en torr humor som jag uppskattar.

Hade jag inte sett Kraftidioten tidigare hade nog betyget blivit högre då jag i och med detta inte fick bli positivt överraskad av filmen. Den blev istället en positiv bekräftelse.

För första gången (för mig i Karlstad) så stördes biovisningen av grupp 20 + som hade svårt att hålla käften men övriga biopubliken visade vart skåpet ska stå och vrålade med unison stämma att de skulle tyst. De valde då att lämna föreställningen för att leka ute i vestibulen.

Regi: Hans Petter Moland

Betyg: 7/10

 

The Vanishing (2018 Storbr)

1900 försvann tre fyrvaktare spårlöst från ön Flannan där de arbetade. The Vanishing, alternativt Keepers säger sig ha inspirerats av detta mysterium. Tre män fraktas ut med båt ut till en fyr där de ska jobba i sex veckor.  Det går bra till en början men efter en storm hittar de en låda och en till synes död man vid stranden. Innehållet i lådan kommer att ställa saker på sin spets mellan de tre männen och lådans rättmätiga(?) ägare som snart kommer besöka ön i jakt på låda och saknad besättningsman.

Det här filmen gav mig en sanning och en gåta. Sanningen är att skådisen Gerard Butler är som klippt och skuren till att spela fyrvaktare. Redan i första scenen när Butler uppenbarar sig i helskägg och kappsäck nickar jag och tänker för mig själv ”här har vi en rejäl fyrvaktare som kan sitt jobb”. Gåtan är varför man överhuvudtaget ville göra filmen. Är det ett drama om hur folk kan bli ovänner? Är det en thriller om skumma typer mot fyrvaktare? Är det en film och skuld och moral? Filmen vill kanske vara något av allt ovanstående men lyckas inte med något.

”Jaha så kan det gå” var min tanke när filmen var slut – vare sig mer eller mindre. Jag gillade miljöerna och skådisarna var bra men jag tror nog att jag hellre fördrivit tiden med någon bra dokumentär om fyrvaktarnas vardag för det enda som var intressant i filmen var beskrivningen av deras vardag med att putsa glaset i fyren och fånga krabbor.

Regi: Kristoffer Nyholm

Betyg: 3/10

The Devils doorway (2018 Storbr)

Att jag gillar skräckfilm lär inte komma som någon nyhet för läsare av denna blogg. Däremot är jag lite less på alla dessa filmer som rör demoner, djävulen och besatthet. Det känns som var och varannan skräckis numera heter The Possession of ”valfritt namn”. Men när det dyker upp en skräckis från Irland som skänkt oss skräckfilmsälskare filmer som The CanalOutcast, och den halvskumma A dark song, blev jag lite småsugen trots att det handlar om religiösa knepigheter.

Katolska kyrkan får ett anonymt tips om att det skett ett mirakel på en av Magdalenasystrarnas institutioner. En staty av madonnan har börjat gråta blod. Det är iofs förståeligt att madonnan gråter då just Magdalenasystrarna var en vedervärdig institution i religionens namn där man spärrade in s.k fallna kvinnor. Kyrkan skickar två präster som ska dokumentera fenomenet. Det är ett udda par som anländer till Magdalenasystrarna. Fader Thomas är den äldre av de två och har tappat tron medan den yngre prästen John är eld och lågor över möjligheten att få dokumentera ett av Guds mirakel. Nu bär platsen på många hemligheter och det inte alltid Gud som ligger bakom alla mirakel.

Detta hade kunnat bli en riktigt bra skräckis, miljöerna passar som hand i handske när det gäller att frammana en ryslighetsstämning, skådisarna är ok och mysteriet lockar. Tråkigt nog faller allt detta då man valt att gör filmen i found-footage stil. Detta kan ha sina fördelar men denna gång funkade det inte alls utan konceptet förstör filmens flow. Den närhet som found-footage ibland kan ge behövs inte då filmens manus är tillräckligt rysligt som det är. Resultatet blir att jag sitter och irriterar mig på sparkande ljud och kameror som funkar halvdant. Synd för detta hade verkligen kunnat bli en bra rysare.

Jag har också lärt mig en läxa att kolla upp filmerna lite mer innan jag började titta på dem. Nu var inte filmen från Irland som jag först trodde utan från grannlandet Storbritannien. Jag antog att den var irländsk då den utspelar sig på Irland. Vete tusan om jag sett filmen om jag vetat om ursprungslandet med tanke på temat.

Regi: Aislinn Clarke

Betyg: 4/10

Their finest (2016 Storbr)

Their finest utspelar sig på den engelska hemmafronten under andra världskriget. Storbritannien har precis förlorat slaget om Frankrike och tvingats fly över kanalen vid Dunkirk. För att höja befolkningens moral försöker krigsministeriets propagandaavdelning frisera verkligheten en aning och nu satsar man den  budget man har på en spelfilm om den hjältemodiga räddningsinsatsen de engelska medborgarna gjorde för att rädda så många soldater som möjligt vid Dunkirk. Uppdraget är inte det lättaste då budgeten är i det närmaste obefintlig, filmens stjärna minst sagt besvärlig och historien som ska filmas behöver ändras en hel del för att kunna bli till en hjälteinsats.

Jag är väldigt svag för filmer som utspelas på den s.k hemmafronten under andra världskriget. Jag VET att livet var minst sagt eländigt, inget kaffe, ransonering samt grävling och ekorre på menyn,  trots detta finns det något nostalgiskt skimmer över denna tid som gör att jag mot bättre vetande  låter mig invaggas i någon sorts bisarr krigsmysighet. Filmer som Enigma, Hope & Glory eller tv-serier som Någonstans i Sverige är rena mumman för mig.

Tack vare ovanstående är Their finest är så gott som i mål redan innan jag börjar titta, lägg sedan till att filmen är lite smårolig och präglas av en brittisk feel-good stämning. Filmen blir inte sämre av att Gemma Arterton, Bill Nighy och en hel del andra härliga skådisar är med i rullen. Det är en mysig stund framför tv:n trots bomber och ransonering. Tråkigt nog håller inte filmen hela vägen in i mål utan har ett slut som kändes minst sagt avigt men fram tills dess är det en förbaskat trevlig film.

Regi: Lone Scherfig

Betyg: 7/10

Hotell Artemis (2018 Storbr)

I en mycket nära framtid, faktiskt så nära att den skulle kunna utspelas idag spelar Jodie Foster föreståndare för ett speciellt sjukhus som ligger mitt i L.A. Sjukhuset tar nämligen bara emot folk från den undre världen som av naturliga själ inte kan uppsöka den vanliga sjukvården när man blivit knivskuren, skottskadad osv. Filmen Hotel Artemis utspelar sig under en natt då man har extra mycket att göra på vårdinrättningen. I L.A pågår det ett upplopp, Artemis är fullbelagt och så får man in ett samtal om att L.A:s gangsterkung Wolf King är på ingående då han utsatts för ett mordförsök.

Jag skulle vilja påstå att detta är en ganska så perfekt fredagsfilm. Handlingen är relativt enkel så man hänger med mellan chipstuggorna. Skådisarna är klart godkända, Jodie Foster, Dave Bautista, Jeff Goldblum och Sofia Boutella fast jag under om den senare inte börjar tröttna på att ständigt bli castad som lönnmördare. Handlingen flyter på fint och det blir t.om lite småspännande mellan varven. Det är ingen film med stor budget men för den skull behöver det inte betyda att den är dålig. Det är en alldeles lagom film. Min enda undran är vad som gjorde att Jodie Foster hoppade på projektet då hon numera är ganska så sparsmakad med sina filmframträdanden.

Regi:Drew Pearce

Betyg: 6/10

 

Fantastiska vidunder och var man hittar dem (2016 Storbr)

För 200 miljoner dollar kan man få ganska mycket även ren skit som t.ex filmen Fantastiska vidunder och var man finner dem. Det var ett bra tag sedan jag såg en så usel film med en så stor budget. Om man tycker att specialeffekter och CGI är det bästa med en film och inte ställer några som helst krav på skådespelarprestationer, manus och regi då kan möjligtvis filmen vara värd att kasta bort över två timmar på. Jag har lite högre krav än så och fann detta vara en riktigt usel film.

Handlingen, om jag begripit den rätt, är att trollkarlen Newt ska återföra ett av alla djur han har i sin ägo till sitt naturliga habitat som ligger i USA. På plats i New York klantar han till det och några djur råkar rymma men han får hjälp av häxan Porpentina för att samla in dem. Samtidigt härjar någon ond trollkarl vid namn Grindelwald i New York. Han vill få tag i en unge som tydligen har stor betydelse och på något vis blir Newt inblandad även i denna historia.

Fantastiska vidunder och var man finner dem påminner en hel del om del två och tre av Pirates of the Caribbean. Jag får nämligen känslan av att man hittar på historien allt eftersom man filmar den. Storymässigt är filmen en enda soppa och har inget som helst flow i berättandet. I brist på en vettig handling dränks rubbet med specialeffekter i hopp om att folk ska förundras av dessa och inte tänka på sörjan man får genomlida i över två timmar. Det kan möjligtvis vara som så att man måste vara ett stort fan av Harry Potter och ha läst en massa av det extramaterial som Rowling delat med sig av på nätet för att helt begripa vad det rör sig om. Alternativet är att det är ett otroligt illa skrivet manus som filmens regissör inte har lyckats med att göra begripligt.

Skådespelarna är lika usla som filmen. Vanligtvis är Redmayne och Waterston ok så man får nu ta och skylla på regi och manus i detta fall. Eddie Redmayne spelar Newt och går filmen igenom med samma skitnödiga uppsyn och ler snett oavsett vad som händer. Hans motspelerska Katherine Waterston är så intetsägande att de lika gärna kunnat haft en gråsten i rollen, något som kanske hade varit att föredra då pengarna till hennes gage istället kunnat läggas på en vettig regissör och manusförfattare.

Regi: Davis Yates

Betyg: 1/10

Ghost stories (2017 Storbr)

Professor Goodman är en fullfjädrad skeptiker som hela sitt liv arbetat med att avslöja allsköns charlataner. Hans stora förebild i sitt arbete är Charles Cameron som försvann spårlöst för flera år sedan. Så en dag blir han kontaktad av Cameron som vill att Goodman ska studera tre fall närmare då han inte finner någon förklaring till dessa. Goodman kastar sig ivrigt över fallen han får men ju mer han undersöker dessa historier desto konstigare verkar hans omgivning bli, syner och varsel börjar visa sig håller Goodman på att bli utarbetat eller är det något annat i görningen?

Ghost stories är en en skräckantologi men med en för subgenren rejäl ramberättelse. Goodman intervjuar personer och vi får ta del av de hiskliga berättelserna de har att förtälja men samtidigt utvecklas även Goodmans egen historia. En del har irriterat sig på filmens upplösning, iofs är det en tvist man sett förut men mig störde den inte nämnvärt. Problemet med filmen är att jag skulle vilja se mer av fallen som Goodman undersöker då de är riktigt rysliga. De rör en nattvakt som av mycket förklarliga skäl har slutat sitt jobb, en yngling som under en nattlig biltur kört på någonting i skogen och en man som som upplever märkliga fenomen i sitt hus.

Berättelserna som sådana är kanske inte speciellt originella men man lyckas verkligen med miljöerna, ett övergivet sinnessjukhus, en mörk skog och en lyxvilla som är allt annat än hemtrevlig. Vart och ett av segmenten slutar lite abrupt men å andra sidan kanske det var just det som gjorde att jag för en gångs skull blev en aningens skrämd då man inte fick någon tillfredsställande upplösning eller förklaring. Det lämnades till min egen fantasi som spelar mig spratt då jag ska gå mina nattliga toabesök. Tack för den!

Jag anar att Ghost stories kanske inte är en film för alla men jag har i alla fall inte kunnat släppa denna rysliga samling av historier i första taget.

Regi:  Jeremy Dyson, Andy Nyman

Betyg: 7/10

Vad Fiffi och Sofia presenterar för ruggigheter kan ni läsa om här och här.

Florence Foster Jenkins (2016 Storbr)

Det är något med Meryl Streep som ger mig en lätt irritation. Senaste decenniet har jag fått intrycket att om hon inte spelar sig själv så klär hon ut sig och imiterar någon historisk person, allt från Satan själv (Thatcher) till Emmeline  Pankhurst. I Florence Foster Jenkins spelar hon naturligtvis Florence Foster Jenkins och hon gör säkert en oklanderlig imitation av denna människa men jag ser bara en utklädd Streep.

Jenkins var väl mest känd för att hon sjöng hellre än bra. Då damen var ganska så tät så höll hennes noga utvalda publik god min och i slutändan ledde detta till vilket ledde till att hon fick ta ton på självaste Carnegie Hall . Jenkins sjunger verkligen illa, det rör sig inte om melodifestival illa utan mer av typen ”strypa katter på scen” sång. Den som tvivlar kan lyssna här om man som så vill.

Fixar man Streeps imitation är det en intressant film som i sina stunder är rörande. Bakom sina överdrivna gester är Jenkins en ganska så ömkansvärd människa som lever i en drömvärld. Hennes liv har trots rikedom inte varit någon dans på rosor och Jenkins ger ett sympatiskt om än excentriskt intryck. De som drar nytta av hennes pengar och jobbar på att upprätthålla hennes illusion av att hon sjunger bra gör trots allt en god gärning då jag anar att det enda som som inte får Florence att kasta in handduken är just illusionen hon lever i. Det blir en hel del dråpliga scener når verkligheten krockar med Foster och hennes medhjälpares ansträngningar att upprätthålla illusionen av hennes skönsång.

Bra produktion, bra skådisar, ja t.om Hugh Grant (lovade inte han att gå i pension för några år sedan?) är bra i rollen som Fosters pojkvän St Clair, och en story som åtminstone berörde mig en aning. Sammantaget gör detta att filmen trots Streeps ansträngda imitation blir godkänd.

Regi: Stephen Frears

Betyg: 5/10

Pink Floyd: The Wall (1982 Storbr)

En popstjärna får ett nervsammanbrott på ett hotellrum när hans fru är otrogen. Uppenbarligen har hans kontakt med människor gjort att han valt att isolera sig från mänskligheten. Pink som popstjärnan heter har förlorat sin far i andra världskriget, lärarna på skolan var sadistiska, hans mor var överbeskyddande och spiken i kistan är nu fruns (i mina ögon mycket förståeliga otrohet då Pink verkligen inte verkar vara en kul snubbe att umgås med) otrohet. Pink bryter samman och får en hallucinatorisk dröm om att han är en fascistisk ledare, drömmen är så hemsk att hans inre medvetande dömer honom till att riva den mur han byggt upp mot mänskligheten. Det är filmens handling…typ…..kanske….möjligtvis?

The Walls regissör Alan Parker kallat filmen för världens dyraste studentfilm och Gerald Scarfe som gjorde de animerade sekvenserna i filmen förstår inte hur någon kan tycka om eländet. Dessa uttalanden kan möjligtvis ha sin förklaring i att detta är en film där uttrycket för många kockar… passar in då Pink Floyds frontman Roger Waters hade mååånga synpunkter över hur filmen skulle göras och vad jag förstått drog han och Alan Parker inte jämt.

Så illa är det inte riktigt och jag tycker nog att Pink Floyd: The Wall är en film som duger gott och väl även om den är lite väl pretentiös. Jag är iofs partisk i frågan då jag är mycket förtjust i albumet. Övriga tittare som kanske inte har Pink Floyd som sitt favoritband får en nittiominuters rockvideo med en hel del läckra bilder men kanske inte så mycket mer. Handlingen blir lite löjlig och jag kan nog tycka att huvudpersonen verkar vara en gnällig fan men på det hela är filmen sevärd åtminstone om man gillar skivan.

Sofias val för dagen

Regi: Alan Parker

Betyg: 6/10