Robin Redbreast (1970 Storbr)

Fråga mig inte hur det kom sig att jag hamnade framför den här rullen – hur som helst så finns den att se på Youtube och tydligen räknas den som en klassiker i genren folkhorror.

Det är en tv-film som gjordes av BBC och sändes på -70 talet bara det hintar om en viss kvalitet och visst har filmen sina förtjänster. Nora har köpt en stuga på landet tillsammans med sin fiancee. Knappt är köpet klart innan förhållandet tar slut men Nora beslutar sig för att behålla huset och flyttar dit för att ta en paus från storstadslivet. Redan här vet man att det kommer gå illa som jag tidigare nämnt så bådar det aldrig gott att fly från storstaden för det hiskliga livet på landet.

Huset behöver fixas till lite men det akuta problemet är skadedjur och av de något märkliga byborna får Nora rådet att anställa byns egen skadedjursbekämpare Edward men alla bybor kallar honom av någon märklig anledning för Robin. Han är en lite märklig typ som b.la tränar karate i kalsongerna ute i skogen. Det går som det går, Nora och Robin hamnar i säng med en graviditet som resultat och där tar berättelsen en obehaglig vändning.

Robin Redbreast främsta förtjänst är storyn som jag gillade. Utförandet känns lite väl mycket tv-teater för min del och byborna är kanske lite väl knepiga för att jag ska köpa att Nora stannar så länge hon gör. Max en vecka hade jag pallat bland maniska yxhuggare, halvnakna karateutövare och knepiga professorer. Berättelsen skrider fram men blir aldrig tråkig bara lite stel men gillar man folkhorror kan den kanske ge något.

Regi: James MacTaggart

Betyg: 5/10

Borat Subsequent Moviefilm: Delivery of Prodigious Bribe to American Regime for Make Benefit Once Glorious Nation of Kazakhstan (2020 Storbr)

För enkelhetens skull tar jag och kallar uppföljaren till Borat (2006) för Borat II. Ja vad ska man säga? Sacha Baron Cohen kör på i samma hjulspår. En ganska larvig handling som jag inte tänker gå in på här används som ursäkt att filma en handfull scener där man utsätter både kända och okända personer för Borats upptåg. Tycker man som jag att detta är underhållande är filmen naturligtvis bra.  Jag bör dock påpeka att humor av detta slag ger mig både stress och ångest. Vid åtminstone två tillfällen får jag pausa filmen och ta en kort promenad i hemmet för att hyperventilera färdigt.

Det är en upprepning av förra filmens koncept men det har gått nästan 15 år sedan sist och det USA som Borat besöker är ett land med hårdare klimat. Iofs så visade Cohen detta redan i HBO-serien Who is America? som i mitt tycke är bättre då man slipper dras med en påtvingad handling utan satsar helt på de ”dokumentära” scenerna.

Det som är filmens styrka är att Cohen inte verkar ha några spärrar, får han en ide vare sig det rör filmens handling eller s.k dolda kameran moment kör han på och resultatet blir oftast bra. Filmen är som de flesta komedier, ibland funkar det ibland inte, och vissa skämt körs verkligen ett par gånger för ofta. Det nya tillskottet i handlingen Tutar (Borats dotter) var ett lyft och jag kommer till döddagar komma ihåg balscenen som i efterhand visade sig vara halvfejkad.

Regi: Jason Woliner

Betyg: 6/10

Outlaw king (2018 Storbr)

Den här rullen tar vid där Braveheart slutar. Engelsmännen har vunnit och skottarna svär nu trohet inför den engelska kronan. Robert Bruce (Chris Pine) rättar sig i ledet och gifter sig med en engelsk hovdam (Florence Pugh) och allt skulle vara frid och fröjd om inte de slemma engelsmännen gör sitt bästa för att förtrycka skottarna. Robert tröttnar till slut och gör uppror mot kronan. Han har inte bara engelsmännen som motståndare utan även många av de skotska klanerna ser honom som sin fiende.

Personligen så kan jag inte så värst mycket om dessa historiska skeenden så jag slipper att sitta och reta mig på de friheter filmmakarna säkerligen tar med berättelsen. Outlaw king bjuder inte på några större överraskningar. Det är en stabil film som följer mallarna, är relativt välgjord med kompetenta skådisar. Mao en film som lär passa de flesta när som helst. Ordet dussinprodukt fladdrar förbi i mitt sinne.

Främsta anledningen till att jag spanande in rullen var förstås Florence Pugh namn i rollistan. Trist nog så gör hon vare sig till eller från i sin roll som Roberts fru. Rollfiguren är lite mer framåt än vad man kunde vänta sig av en kvinna under 1300 talet men speciellt minnesvärd är vare sig hon eller filmen för den delen. Ett litet plus i kanten var att James Cosmo visade nunan, alltid trevligt när den skådisen är med i en rulle. Mellanmjölksfilm vare sig mer eller mindre.

Regi: David Mackenzie

Betyg: 5/10

Scheme birds (2019 Sverige/Storbr)

Gemma är 18 år och bor staden Motherwell (Skotland) hos sin farfar då pappan sitter i fängelse och mamman är drogmissbrukare. På fritiden som varar dygnet runt då hon inte verkar ha något jobb pysslar Gemma med sin farfars duvor, boxas, super, slåss och hänger med sin pojkvän. Naturligtvis blir hon gravid och ska nu leka mamma, pappa barn tillsammans med sin pojkvän i en lägenhet som hon fått av socialen.

Dokumentären sätter ribban direkt då man får se Gemma som tränar samtidigt som hon har en cig i munnen, lite som att äta chips på gymmet. Hennes farfar verkar vara den enda stabila punkten tjejen har men iom graviditeten går det utför med den relationen och eländet slutar inte där. Turligt nog verkar Gemma ha en aningens högre drivkraft än sin kompisar och inser att hon på något vis måste ta sig ur denna miserabla miljö. Scheme birds slutar inte helt i moll utan med en liten halvnot i dur.

Scheme birds var en film som för ovanlighetens skull påverkade mig oväntat mycket under titten. Efter en kvart hade jag lite smått ångestont i magen och den känslan satt kvar resten av rullen. Bara en sådan sak som att jag tänker på filmen i grått trots att den var i färg beskriver min känsla av filmen. Kanske för att Gemma trots sina brister verkade vara en någorlunda schysst tjej speciellt med tanke på hennes historia och omgivning. Även hennes kompisar öden är inte de roligaste och man funderar över hur det kan vara så här i ett av världens rikaste länder. Jag gör mig inga illusioner om att det inte finns liknande människoöden i vårt land vilket gör det hela än mer beklämmande. En del recensenter har gnällt över att ”det är väl bara att ta sig kragen”. En diskussion jag inte tänker ta här och nu. Det enda jag kan säga om det påståendet är att det är lättare sagt av en som har det på det torra än när man sitter i skiten.

Dokumentären är gjord av en svenska och (antar jag) skotska. Dokumentären är inte helt oklanderlig då vissa scener känns iscensatta och filmens deltagare inte är helt bekväma med kameran. Jag får även intrycket av att huvudpersonerna fått instruktioner om vad de ska tala om så en del scener känns lite konstlade. Trots denna invändning är detta en mycket bra dokumentär men kanske inte till fredagsmyset. Jag är också glad över textningen. Var det verkligen engelska som talades?

Det börjar bli hög tid att stuva om i 2019 årsbästa lista iom denna film och några andra.

Filmen ligger uppe på SVT Play

Regi:  Ellen Fiske, Ellinor Hallin

Betyg: 8/10

Tenet (2020 Storbr)

Filmer gjorda av regissören Christopher Nolan brukar alltid vara välgjorda och ha ett manus som är lite extra klurigt. Det är sällan hans filmer är dåliga men kanske inte heller alltid bra. Det var ett tag sedan jag såg en film av Nolan där jag fick en wow-upplevelse, Inception (2010) för att vara mer specifik. Av den anledningen var jag inte speciellt pepp på hans senaste rulle Tenet.

För att inte spoila alltför mycket berättar jag inte mer om handlingen än att filmen bäst kan beskrivas som en Bondrulle med ett krångligt manus. Tenet har fått viss kritik för att vara för invecklad och nödgas därför till pauser så rollfigurerna får förklara för oss tittare vad som sker. Nolan löser detta genom att filmens huvudperson som även han är helt ovetande om vad som händer  får plotten bitvis förklarad för sig av olika personer han stöter på under filmens gång. Mig störde det inte nämnvärt och jag tyckte förklaringarna flöt in fint i filmen. Det är en krånglig historia som Nolan berättar men jag tyckte nog att jag hängde med i svängarna även om jag säkerligen missade en hel detaljer. Vid en eventuell omtitt lär jag nog få en och annan aha upplevelse.

Tenent är förvillande lik en Bondfilm och den har samma uppbyggnad. Det startar med en actionscen går vidare med lite snack, skurken presenteras, det finns en dam i nöd att rädda,snacket leder till nästa actionscen och så upprepas denna formel till sluttexterna. Upplägget funkar och det är en välgjord film med bra manus, foto och framförallt filmmusiken av Ludwig Göransson. Däremot dras filmen med en hel del problem som jag numera förknippar med regissören.

Filmens ide är för intressant för att det ska bli spännande, jag sitter mer och funderar på vad som händer än att låta mig dras med i berättelsen. Att visualisera sin grundidé verkar vara mer intressant för Nolan än själva berättelsen, något som gestaltas av ganska så ointressanta rollfigurer som iofs spelas av genomgående bra skådisar. Resultatet blir en bitvis häftig upplevelse men jag bryr mig inte ett dugg om hur det går för filmens inblandade eller världen för den delen. Det var dock positivt att Tenet till skillnad mot Nolans senaste filmer inte var tråkig. The Prestige är och förblir regissörens bästa film till dags dato kanske för att det fanns med känslor i den filmen.

Regi: Christopher Nolan

Betyg: 6/10

De Vilda gässen (1978 Storbr)

Jag minns filmaffischen till De vilda gässen från min ungdom. Jag tyckte gubbarna såg fruktansvärt coola ut i sin röda baskrar men åldersgränsen satte stopp för en titt sedan föll filmen i glömska. Men så talade Steffo om filmen i Snacka om film och som av en händelse så stod en dvd i reabacken. Klart att jag högg filmen på stört.

Det ska erkännas att jag blev lite tveksam när filmen startade med ”skönsång” och bilder som bestod av lidande afrikaner men filmen tog sig turligt nog snabbt. Legosoldaten Allen Faulkner hyrs in för att rädda en demokratiskt vald ledare i ett påhittat afrikanskt land. Han samlar ihop sitt gamla gäng (med betoning på gamla) och drar till Afrika för att befria politikern. Till en början går det som smort med legoknektarna blir förrådda och måste nu på egen hand försöka fly ur landet jagade av armen.

Jag ska inte påstå att jag blev tagen med storm men De Vilda gässen var oväntat bra. Jag trodde det skulle vara en hejsan svejsan film (kanske mest beroende på Roger Moores medverkan) men detta var en allvarsam film. Filmen hjältar har en tvivelaktig moral, de är bra på att döda men i övrigt har de inte mycket att ge. Det är ett ålderstiget gäng som ingår i Jenkins grupp, män som inte trivs med den vanliga världen vilket ger filmen en svärta som för mig var oväntad.

Att filmen har ett par år på nacken kan märkas när det rör synen på kvinnor men det kan jag ta jag då det förstärker känslan att filmens hjältar inte riktigt passar in. Filmen får även in en känga mot Sydafrikas apartheidpolitik vilket var lite oväntat.

De vilda gässen är vad jag hoppades att Sylvester Stallones The Expendable  skulle varit. Filmerna påminner om varandra till det yttre med ålderstigna legosoldater på uppdrag men där Slys rulle är actiontrams är dagens rulle avsevärt bättre vid en jämförelse.

Regi: Andrew V. McLaglen

Betyg: 7/10

 

The Rise of the footsoldier (Storbr 2007)

När skolan slutade fick jag en fin present av en av mina elever. Hon hade inhandlat tre filmer som hon själv gillade och trodde jag skulle uppskatta. Snällt och spännande. Dagens film är en av de tre.

The Rise of the footsoldier handlar om den för mig okände brittiske gangstern Carlton Leach. Han startade som fotbollshuligan på 80-talet och gick vidare från detta gebit till att bli en av Essex ledande kriminella. Filmen följer hans liv från A till Ö och påminner till viss del om Scorseses Good fellas. Båda filmerna följer en gangsters karriär och båda filmerna drivs handlingen framåt med hjälp av huvudpersonens berättarröst. De är även en ”rise and fall” historia då brott inte lönar sig (ekonomisk brottslighet undantagen från det påståendet).

Ett problem med filmer med berättarröster är att jag ibland tror att snacket är en sorts introduktion innan filmen kommer igång på riktigt. En bit in i The Rise of the footsoldier inser jag att Carlton inte kommer att tystna. Samma sak skedde i ovan nämnda Good fellas och även i Casino. Det är lite irriterande innan jag inser detta och kan jag slappna av. Berättarröster kan vara ett aber som kan ligga som en blöt filt över historien men i ovan nämnda filmer gör den inte detta. Den håller tittaren i handen och ledsagar mig i den kriminella världen. Värre är det med berättarröster som försöker vara djupsinniga och dravlar på om hur man känner sig. De kan lätt bli lite högtravande och stoppar upp handlingen.

Filmen i sig självt är kanske inte så märkvärdig då jag har sett liknande och bättre ett flertal gånger men jag är alltid sugen på en gangsterrulle och ”rise and fall” historier har något visst över sig som jag gillar. Jag var oförberedd på att filmen skulle vara såpass våldsam men å andra sidan har vi med britter att göra,  ett folk där smockan ständigt ligger i luften.

Det är inte de största skådisarna i huvudrollerna men Ricci Harnett, Craig Fairbrass och Terry Stone är stabila skådisar och gör vad de ska. Egentligen skulle jag nog hellre velat ha haft filmen som tv-serie då den ibland hastar på historien lite väl snabbt och jag känner att jag missar ett och annat. Å andra sidan har det kommit tre eller fyra uppföljare som kanske fyller ut en del luckor.

Hur som helst klart godkänd. Tack Jonna!

Regi: Julian Gilbey

Betyg: 6/10

It Was Fifty Years Ago Today! The Beatles: Sgt. Pepper & Beyond (2017 Storbr)

Nu är det inte femtio utan femtiotre år sedan Sgt Pepper släpptes men dagen till ära (1: a juni) tog jag mig en koll på Alan G. Parkers dokumentär om tillkomsten av skivan.

Filmen startar 1965 när The Beatles turnerar intensivt något som tar ut sin rätt. I inspelningsstudion vill de utveckla sin musik vilket leder till att de nya låtarna inte kan spelas live – åtminstone inte med dåtidens teknik. Berättelsen går sedan över till själva skapandet av skivan Sgt Pepper som på sin tid var både banbrytande och unik.

En stor del av filmen består av intervjuer med gamla studiorävar från den tid det begav sig och de har en hel del intressanta anekdoter att berätta. Man har också stoppat in en hel del dåtida intervjuer med The Beatles samt journalfilmer. Jag förundras över att gruppen orkade med att vara så trevliga i mötet med pressen då de ständigt verkar ha fått frågor utan vare sig sans eller vett. Journalister verkar vara ganska så korkade eller så är det miljön som gör att de ständigt ställer dessa nonsensfrågor. Roligast är när McCartney i en intervju lyckas vända ett erkännande om att han brukat LSD till medias fel. Reportern hänger inte alls med i McCartneys resonemang som tydligen är för avancerat för intervjuaren.

I fallet McCartney får han en viss upprättelse i dokumentären då flertalet medarbetare påpekar att det var han som var den drivande i The Beatles och som kom med de mest innovativa idéerna. Lennon som iom mordet blivit helgonförklarad var en ganska så lat figur som inte gjorde många knåp och man kan ana att om det inte vore för McCartney skulle The Beatles sista album troligen hetat Revolver – å andra sidan skulle man då sluppit Ob la di ob la da och Get back (låtar som verkligen får mig att se rött).

Det är en märklig dokumentär vi får se då man tydligen inte fått/haft råd till rättigheterna till The Beatles musik. Man talar om låtarna men inte en ton spelas. Vidare är det inga intervjuer med de överlevande i gruppen så dokumentären ger ett något märkligt intryck. Varför det blev såhär vet jag inte riktigt men det blir som sagt lite märkligt.

Sammanfattningsvis är det en intressant film men jag anar att man kanske måste vara lite av en Beatlesnörd för att helt uppskatta den då det är en film som tar för givet att tittarna sitter på en hel del förhandsinformation.

Regi: Alan G. Parker

Betyg: 6/10

Love wedding repeat (2020 Storbr Italien)

Jacks syster Hayley ska gifta sig och hans uppgift är att se till att bröllopet ska flyta på fint utan några missöden. Jack är exalterad då han fått reda på att en av de inbjudna gästerna är Dina, en tjej han nästan fick ihop det med för några år sedan men kom inte riktigt till skott då  han är en relativt försynt man. Hayleys ex Marc är däremot inte inbjuden till festen men han kommer ändå och har siktet inställt på att sabba tillställningen då han är övertygad om att den blivande bruden egentligen är kär i honom. Lägg sedan till Jacks mycket hetlevrade ex Amanda, en bordsplacering som blir fel och sömnpiller på avvägar så blir det mycket svårt för Jack att rädda bröllopet samt att få till det med Dina.

Det hör inte till vanligheterna att en romcom hittar vägen till den här bloggen av den enkla anledningen att jag oftast avskyr genren men dagens film lockade. Främsta anledningen till det var att man gjort lite av en Sliding doors, man ser vilka olika vägar ödet kan ta. I detta fall är det en bordsplacering som är motorn för ödet. Ungefär mitt i filmen backar man historien och utforskar ett alternativt händelseförlopp ett grepp jag brukar vara rätt så förtjust i.

Mitt omdöme om Love wedding repeat blir: Jovars. Den duger, är milt roande och inte så kväljande som filmer vanligtvis är i genren. Inte en film att springa benen av sig för men för stunden duger den. Det skulle vara kul att spana in den franska förlagan Plan de table från 2002 för att se hur fransmännen tacklar denna historia.

Regi: Dean Craig

Betyg: 5/10

A Night of Horror: Nightmare Radio (2019 Argentina m.fl)

Det finns en hel del bra antologiskräckisar t.ex Phobia,  V/H/S 2 och Trick or treat. Sedan finns det naturligtvis även en och annan som är mindre bra men jag blir alltid lite pepp när det dyker upp en ny skräckis som består av korta historier. Det kan bero på historierna har en tendens att gå pang på rödbetan samt att det kan bli en omväxlande upplevelse – på gott och ont bör tilläggas.

A Night of Horror: Nightmare Radio består av ett tiotal olika berättelser som ramas in av en radiopratare som sitter och delar skräckberättelser med sina lyssnare. Just denna ramhandling drar ned filmen en hel del dels då den är ganska så ointressant samt att filmens tempo sänks då man får sitta och lyssna på en gubbe som berättar skräckberättelser.

Berättelserna är som brukligt av varierande kvalitet och kommer från många olika länder bla Argentina och Nya Zeeland. Är då filmen sevärd? Mjae kanske inte i sin helhet men den kan stoltsera med två berättelser som var ena riktiga höjdare. Den ena rör den hiskliga vanan man hade förr i tiden att fotografera döda människor och den andra handlar om en unge som hör ett ljud från köket och tittar dumt nog efter vad som är på gång. Dessa två historier var top notch och gör att jag vart relativt nöjd efter titten. En effekt av dessa två mycket rysliga berättelser blev tyvärr att filmens övriga historier blev ganska så lama vid en jämförelse.

Regi: En himla massa folk

Betyg: 5/10

Bride and Prejudice (2004 Indien/Storbr)

Nej jag har inte stavat fel filmen heter faktiskt  Bride and Prejudice men det är en indisk musikalversion av Jane Austins klassiker Pride and Prejudice. I familjen Bakshi har den koleriska mamman Manorama stora problem då hennes fyra döttrar är giftasvuxna men har inte fått en enda karl på kroken. När familjen är inbjuden på bröllop ser Manorama sin chans då britten Balraj och amerikanen William Darcy är där som gäster. Mamman försöker agera matchmaker och det går lite halvdant då hennes dotter Lalita och Darcy  ständigt tjafsar. Dottern tål inte Darcy som i ärlighetens namn är ganska dryg och verkar mest lägga sin tid på att tala om hur illa det är i Indien. Kanske passar den amerikaniserade Mr. Kohli bättre eller varför inte den charmanta Wickham? Det blir många fnurror på kärlekstrådarna innan allt är löst. Hela kärlekssoppan är dessutom i sedvanlig ordning paketerad i en symfoni av färg och toner samt ett par stänk av indisk nationalism.

Bride and Prejudice är en oförarglig film, munter, färgglad och full med relativt medryckande musik. Tycka vad man vill men indierna kan det här med massdanscener och knåpa ihop låtar som åtminstone är bra för stunden. Skådisarna är helt ok bäst är nog Aishwarya Rai Bachchan som spelar Lalita, lite värre är ställt är det med Martin Henderson som spelar Darcy. Man har hittat en riktig träbock till skådis i den rollen, okarismatisk som få. Blinkar man till glömmer man bort att han är med i scenen. Jag skulle tro att Bride and Prejudice torde vara en av de bättre filmerna att kolla in om man är lite nyfiken på indisk film. De drar inte på lika stora växlar som de filmer jag tidigare sett vilket kan ha sin förklaring i att det är en samproduktion mellan Indien och Storbritannien. Jag har faktiskt för mig att den gick helt ok på både vhs och bio när det begav sig.

När jag nu har sett ett antal Indiska filmer slås jag av en sak. Trots att de flesta rullarna rör romantik har de en otroligt pryd framtoning. På sin höjd blir det lite handhållning eller max en lätt puss på pannan. Förklaringen till detta är alldeles för lång att gå in på här men det är en intressant kulturell observation. Kanske var detta skälet till att Freida  Pinto aldrig blev Bondbrud då det troligen hade varit en alldeles för vågad roll?

Regi: Gurinder Chadha

Betyg: 6/10

Sofias val kan ni läsa om här

Snatch (2000 Storbr)

Efter att ha blivit lite halvt om halvt besviken på Guy Ritchies senaste rulle The Gentlemen blev jag sugen på att se en bra film av regissören och valet föll på Snatch som det var ett tag sedan jag såg.

Det börjar relativt oskyldigt med att den inte alltför glamorösa boxningspromotorn Turkish ber sin kompis Tommy att köpa en husvagn av några resande. Denna till synes oskyldiga handling utlyser en kedja av händelser som mynnar ut i att både Turkish och Tommy riskerar att bli grisföda. Det blir inte heller enklare för alla inblandade då en diamant på 84 karat är på drift i Londons undre värd då den eventuellt fatala husvagnsaffären och diamanten på villovägar kommer att korsa varandra.

Snatch är Guy Ritchie i högform. Det är en historia som spretar åt alla möjliga håll. Det vimlar av knepiga och korkade rollfigurer som nästan skulle kunna föräras en egen film. Diamanthandlaren som låtsas att han är jude, gangstern Brick top med tandimplantat och Bengt Bedrup glasögon, tre makalöst korkade hälare, Brad Pitt som resande samt Benicio del Toro som den spelberoende gangstern Frankie Four Fingers för att bara nämna några i det sköna galleriet av skurkar. Mitt i denna smet står Jason Statham och Stephen Graham i rollerna som Turkish och Tommy.

Filmen är brutal och fruktansvärt rolig. Jag ömmar för huvudpersonerna som egentligen bara ville köpa en husvagn men hamnar i klistret via slumpens vägar. Snatch är en underhållande skröna som är väl berättad av Ritchie. Vill man vara elak kan man säga att han är en Tarantino wannabe och till viss mån kan jag hålla med om det. Å andra sidan är Snatch både rappare och roligare än det mesta Tarantino gjort. En film väl värd en titt eller som i mitt fall en omtitt.

Regi: Guy Ritchie

Betyg: 8/10

47 meters down: Uncaged (2019 Storbr)

Denna film har inget att göra med den suveräna 47 meters down som kom häromåret mer än att det rör sig om hajar i samkväm med människor. Filmen utspelar sig på Yucatanhalvön där ett gäng tjejer helt spontant bestämmer sig för att dyka och kolla in Mayaruiner som ligger under vatten. Skratt, glädje och HI5 förbyts snabbt mot skrik (en hel del om ni frågar mig), gråt och tandagnisslan när ett ras blockerar vägen ut, syret är på upphällningen och vattnet visar sig hysa en hel hög blinda men ack så aggressiva hajar.

Att 47 meters down: Uncaged inte är något mästerverk kan man ganska snabbt konstatera men en hajfilm är alltid en hajfilm oavsett kvalitet. Skådisarna duger väl för produktionen och det var kul att få se Slys dotter Sistine Rose Stallone i sin första filmroll. Det är lite småspännande men den där hyperventileringen jag brukar få i tv-soffan när jag ser idioter bada i annat vatten än en klorfylld bassäng uteblev. Som duglig underhållning i 90 minuter funkar rullen och jag hade åtminstone inte tråkigt.

Regi: Johannes Roberts

Betyg: 5/10

Döden på Nilen (1978 Storbr)

I den här filmatiseringen av Agatha Christies roman befinner sig Hercule Poirot på en kryssning längs Nilen. Både han och vi tittare märker snabbt av att det kokar av konflikter och intriger bland båtens passagerare. När manus har hunnit med att introducera dramats personer sker så ett mord och det faller på Poirots lott att lösa det.

Filmerna baserade på Christies böcker kan inte beskyllas att vara några mästerverk. De går efter samma mall gång efter gång: Introduktion av de iblandade – mord – förhör och till sist upplösning. Trots detta är de förbaskat mysiga och man får nästan alltid en trevlig stund i tv-soffan. Det blir inte mindre mysigt när det är Peter Ustinov som spelar mästerdeckaren Poirot. Han tar i från tårna och spelar över å det grövsta men för mig funkar det ypperligt. Lägg sedan till härliga miljöer och en hel del kända skådisar så får man trots förutsägbarhet och stelt manus en riktigt trevlig stund.

Regi:John Guillermin

Betyg: 6/10