A Night of Horror: Nightmare Radio (2019 Argentina m.fl)

Det finns en hel del bra antologiskräckisar t.ex Phobia,  V/H/S 2 och Trick or treat. Sedan finns det naturligtvis även en och annan som är mindre bra men jag blir alltid lite pepp när det dyker upp en ny skräckis som består av korta historier. Det kan bero på historierna har en tendens att gå pang på rödbetan samt att det kan bli en omväxlande upplevelse – på gott och ont bör tilläggas.

A Night of Horror: Nightmare Radio består av ett tiotal olika berättelser som ramas in av en radiopratare som sitter och delar skräckberättelser med sina lyssnare. Just denna ramhandling drar ned filmen en hel del dels då den är ganska så ointressant samt att filmens tempo sänks då man får sitta och lyssna på en gubbe som berättar skräckberättelser.

Berättelserna är som brukligt av varierande kvalitet och kommer från många olika länder bla Argentina och Nya Zeeland. Är då filmen sevärd? Mjae kanske inte i sin helhet men den kan stoltsera med två berättelser som var ena riktiga höjdare. Den ena rör den hiskliga vanan man hade förr i tiden att fotografera döda människor och den andra handlar om en unge som hör ett ljud från köket och tittar dumt nog efter vad som är på gång. Dessa två historier var top notch och gör att jag vart relativt nöjd efter titten. En effekt av dessa två mycket rysliga berättelser blev tyvärr att filmens övriga historier blev ganska så lama vid en jämförelse.

Regi: En himla massa folk

Betyg: 5/10

The Twilight zone The Movie (1983 USA)

Den här filmen är baserad på en mina favorit tv-serier. The Twilight zone hade premiär under 60 talet och bestod av korta berättelser som ofta serverade en moralkaka eller två och då i form av skräck eller sf. Serien har kanske inte stått emot tidens tand vidare bra men den är förbaskat mysig och trevlig men ett och annat avsnitt är än i dag lite ruggigt.

Filmen The Twilight zone består av fyra berättelser varav en (Kick the can) är nyskriven. George Miller, Steven Spielberg, John Landis och Joe Dante står för regin i var och en av historierna. Bäst är Millers film om en flygrädd man, de övriga berättelserna är helt ok även om effekterna i It´s a good life inte har åldrats med värdighet och Spielbergs Kick the can kan av en del upplevas som lite väl sentimental men det är väl å andra sidan Spielbergs signum?

Det är inte den bästa filmen att välja om man vill se en 80-talare men det är en charmig film och man lyckas ganska väl med att skapa lite gammaldags Twilight zone känsla och det är inte fy skam.

Regi: George Miller, Steven Spielberg, John Landis, Joe Dante

Betyg: 5/10

Skrönor från de gyllne åren (2009 Rumänien)

Skrönor från de gyllne åren är en episodfilm om hur det var att leva i Rumänien under diktatorn Ceauşescus styre.

I filmen lär vi känna ett land där förnuftet förlorat, folk gör vad de kan för att hanka sig genom livet och alla låtsas åtminstone på ytan att allt är finfint. Man skulle tro att detta är en dyster film som är full av betonghus, sjaskiga lägenheter och en expose i miserabla liv. Det är snarare tvärtom. För det första är filmen i sina stunder mycket rolig vi får bl.a ta del av exploderade grisar, äggsmuggling och Ceaușescu som av misstag bär två hattar. Vidare visar filmen också människans otroliga förmåga att anpassa sig.

Rumänien var en av de värsta diktaturerna under Östeuropas kommunisttid och vardagslivet var för många fruktansvärt. Vi har alla sett de hemska bilderna från barnhemmen och läst hur man tvingade medborgarna att ge blod. Trots vetskapen om detta känns det ändock befriande att man kan se på detta med ironiska ögon och humor. För att kunna gå vidare är det kanske just det man behöver göra istället för att vältra sig i allt elände som varit.

Filmen är en bit över två timmar men jag satt som klistrad framför tv:n och blev lite förvånad när den plötsligt visade sig vara slut. Jag skulle inte haft något emot att få tagit del av fler berättelser från de så kallade ”gyllne åren”.

Regi: Hanno Höfer m.fl

Betyg: 8/10

Creepshow (1982 USA)

Personligen är jag ganska så förtjust i antologier både i böcker och på film. Filmen Creepshow kom på 80-talet och är baserad på de gamla skräckserierna från förlaget EC som utkom under några år på 50-talet innan censuren slog till. Dessa berättelser präglas ofta av att de levererar någon sorts moralkaka, vanligtvis olika varianter på temat ”synden straffar sig själv”. Det torde också vara onödigt att tillägga att att de är ganska så groteska i sina upplägg. Stephen King och  George A. Romero har här tillsammans försökt att återskapa denna stämning från tidningarna och det lyckas de med ganska så väl.

Creepshow innehåller fem historier som håller relativt jämn kvalitet men med ett undantag. När jag såg filmen när den kom minns jag att jag tyckte den var både spännande och ruggig men åren går och nu är den nog mer roande än ryslig. Det är döingar x 2 (något som verkligen präglade EC serierna där var och varannan berättelse handlade om hämndlystna lik) monster, farliga meteoriter och kackerlackor. Den fjärde berättelsen om ett monster från Antarktis lider kanske av att den är lite för lång men samtidigt är det den historien som väcker min fantasi mest, historien om kackerlackorna är klart den äckligaste medan berättelse nummer två bevisar att Stephen King ska avhålla sig helt från skådespeleri. Just denna historia om en man som hittar en meteorit går knappt att titta på då King är obeskrivligt usel som skådis.

Då är det desto trevligare att finna namn som Ed Harris, Leslie Nielsen, Ted Danson, Hal Holbrook och Viveca Lindfors i rollistan, den förstnämnde hinner t.om att ta ett par sköna danssteg innan han krossas av en gravsten. På det hela en ganska så trevlig och lekfull 80-talare.

Även Sofia har skrivit ett par ord om filmen.

Regi:  George A. Romero

Betyg:6/10

 

Wiener dog (2016 USA)

Todd Solondz senaste film består av fyra historier vars gemensamma nämnare är ett antal miserabla människor som alla är ägare av en tax en s.k wiener dog. Om det är samma hund är lite oklart men det spelar inte så stor roll för berättelserna. Vi får möta en familj där sonen varit cancersjuk och pappan inhandlar en hund till pojken. Mamman är inte överdrivet förtjust i hunden och pappan blir inte så glad när det händer en ”olycka”. I historia nummer två dyker Dawn Wiener från Solondz tidigare film Welcome to the dollhouse upp. Hon tar tillfället i akt och gör ett försök att lämna sitt ganska så gråa och trista liv. Vidare får vi träffa en bitter filmlärare som hoppas att få ett manus godkänt och den sista historien handlar om en bitter kvinna i slutet av sitt liv.

Det låter inte så värst upplyftande men filmen präglas av en nattsvart humor som roar mig. Allt från mammans bisarra hundberättelse i den första filmen till filmens final på en konstutställning är troligen inte rumsren humor men likväl rolig.

Problemet med Wiener dog är att jag inte vet vad regissören vill säga med sin film. Berättelserna har liksom ingen slutkläm utan presenterar bara en rad ynkliga existenser. Filmsegmenten startar i moll för att sedan bli allt mörkare. Kanske budskapet kort och gott är att livet inte är en dans på rosor utan är helt enkelt ganska så eländigt och det är bara att gilla läget. Jag vet inte heller om Solondz haft en tanke med att skildra människor i olika stadier av livet, från barn till pensionär. Möjligtvis för att visa att det spelar ingen roll, gammal som ung, livsångesten finns alltid med oss.

Om jag ska vara riktigt ärlig så ger faktiskt regissören ett par korta glimtar av hopp men de är så korta att man lätt kan missa dessa i malströmmen av allt elände. Jag fann dock filmen vara underhållande och trots allt riktigt rolig på sina ställen. Roligast är det dock att läsa kommentarerna på IMBD från alla dessa aningslösa biobesökare och hundälskare som gått på filmen i hopp om att få se en mysig liten film om en hund. Ett skäl nog så starkt att man bör läsa filmbloggar så man åtminstone får ett hum om vad det är som erbjuds.

Passar på att tacka Henke för tipset.

Regi: Todd Solondz

Betyg: 7/10

Holidays (2016 USA)

Dags för ännu en skräckantologi nu med temat högtider. I rask takt betas filmmakarna av årets högtider från Alla hjärtans dag till Nyårsafton. Filmerna är gjorda av flera olika regissörer där Kevin Smith nog får räknas som den mest kände i sällskapet.

Ofta ger s.k antologifilmer ett något splittrat intryck men i Holidays lyckas man hålla ihop historierna någorlunda väl. Kanske har man suttit ned och snackat lite med varandra innan man startat att filma? Alla berättelserna har en kvinna i huvudrollen och de präglas av en humor som i ett par fall slår över till en WTF känsla men på något avigt vis kommer historierna undan med detta. Ok, St Patrick storyn om en kvinna som föder en orm är lite väl over the top tom för mig men annars fann jag detta vara en oväntat underhållande och i sina stunder lättsam och uppsluppen film trots en ganska blodig inramning.

Rysligt blir det inte men visst Fathers day och Easter var mer skräck än komedi ska erkännas. Klart sevärd om man jämför med andra antologier i genren,

Regi: En himla massa gubbar, 8 stycken, och två kvinnor.

Betyg: 7/10

Szabadesés/Free fall (2014 Ungern)

Trots att jag inte blev speciellt förtjust i den ungerska filmen Taxidermia blev jag motvilligt nyfiken på filmens regissör György Pálfi och resultatet blev att jag spanade in hans senaste film Szabadesés eller Free fall som den heter på engelska. Det är en antologifilm där ett hyreshus och en kvinna som begår självmord är det som länkar samman de olika berättelserna.

Filmen startar med riktigt sliten tant som släpar sig uppför trapporna i hyreshuset där hon bor. Hon stånkar och flåsar för vart trappsteg på vägen mot taket. Vid varje våning där damen stannar för att pusta ut får vi tittare en glutt in vad som pågår i en av lägenheterna på våningsplanet. Det är märkliga och oftast (för mig) obegripliga historier som vi får ta del av. I en lägenhet pågår det en fest där merparten av deltagarna verkar vara medlemmar i en kör. Det som gör att tillställningen sticker ut en aning är att en av deltagarna är helt näck men ingen i det övriga sällskapet verkar reagera nämnvärt över den saken. På ett annat våningsplan huserar en gynekolog som sysslar med något som bäst kan beskrivas som omvänd abortering (om jag nu förstått det hela rätt) och i en tredje lägenhet tas uttrycket säker sex på lite väl stort allvar. Det finns fler berättelser men detta var ett axplock över vilka märkligheter som tydligen pågår i ungerska hyreshus.

Att kalla Free fall för en lättförståelig film är att ta i men den är klart sevärd. Till skillnad mot Taxidermia där de grafiska scenerna fördunklade historien väcker Free fall min fantasi. Jag gör åtminstone ett försök att tolka de olika historierna och begripa vad de handlar om. Det är mycket möjligt att det bara är en handfull lösryckta drömsekvenser regissören kokat ihop eller så kanske de har en djupare mening, jag vet inte men en film som får mig att fundera och filosofera är inte bortkastad. Påpekas bör att det finns en del äckliga scener men jämfört med regissörens tidigare film är de en ”walk in the park”.

Regi: György Pálfi

Betyg: 6/10

 

A Christmas horror story (2015 Kanada)

Idag är det första advent och var söndag fram till jul har jag åtminstone ambitionen att bjuda på en julfilm. Först ut är den kanadensiska episodskräckisen A Christmas horror story. Vi bjuds på fyra smårysliga berättelser som länkas samman av en radiopratare som spelas av legendaren William Shatner.

Tre ungdomar slinker in på en skola för att filma en mordplats på årsdagen av det än så länge olösta fallet. Att det är en dålig ide är onödigt att påpeka.

En familj är på väg hem efter ett misslyckat besök hos en släkting. Bilen får sladd och motorstopp på en öde landsväg. Familjen väljer av någon outgrundlig handledning att ta en ”genväg” genom skogen. Att det är en dålig ide är onödigt att påpeka.

Tredje berättelsen rör en familj som knycker en julgran i skogen. När man kommer hem märker föräldrarna att det är något fel på deras son då han agerar märkligt. Är det överhuvudtaget rätt barn de fått med sig hem från sin julgransknyckartur

Slutligen besöker vi nordpolen och tomten som har stora problem. Han Nissar har nämligen förvandlats till blodtörstiga zombies och tomtefar tvingas slakta sin arbetskraft.

Detta är inte en bra film men den var underhållande på sitt eget lilla vis och Shatner är alltid sevärd. Den dög för stunden och trots sitt våldsamma tema fick man trots allt lite julstämning.

Regi: Grant Harvey m.fl

Betyg: 4/10

 

Mexico barbaro (2014 Mexico)

Tidigare i veckan skrev jag om en tysk antologifilm som inte var någon trevlig tillställning. På Monsters of film festivalen visade man även en mexikansk antologiskräckis. Jag var förväntansfull över denna titt för värre än det tyska dravlet kunde det väl ändå inte vara? Men se det kunde det visst vara och jag fick än en gång bittert erfara att botten på skittunnan har oanade djup.

Mexico barbaro består av tiotalet historier. Det rör sig om allt från sexsugna spöken, troll som våldtar oskulder, revanchsugna prostituerade och lite annat smått och gott. Många av filmerna saknar helt poäng och känslan av att man bara ville filma lite, oviktigt vad är högst påtaglig. Jag undrar lite över hur man lyckats med konststycket att samla ihop Mexikos sämsta regissörer och manusförfattare i en och samma film. För detta kan väl inte vara gräddan av landets filmmakare? Om så är fallet är det riktigt illa.

Jag ger ett par exempel och varnar för spoilers. En reporter samtalar med en gangster som har uppgifter om en massaker. Gangstern berättar att hans ledare använder sig av en aztekisk rit där han hugger huvudet av sina offer. Intervjuoffret ber sedan reportern att följa med till ett garage där han öppnar porten och visar en massa avhuggna huvuden. Slut på storyn. Vad leder berättelsen? Är slutklämmen att gangstern visar upp vad han redan berättat?  I den still går de flesta av berättelserna. Märkligast var storyn om någonting (fråga mig inte vad men det verkade vara en gubbe(?) i konstig mask) som beordrar en tjej att hon ska tömma sin systers vagina på blod annars kommer gubben i masken att suga ut tjejens själ genom röven. Japp det är storyn. Varför detta sker vet jag inte. Vad det är för varelse vet jag inte och hur man tömmer en vagina på blod vet jag inte och vill inte heller bli upplyst om saken. Själen och röven…. don´t go there. Varför det här antologifilmen gjordes vet jag inte heller.

Det kan också möjligtvis vara som så att jag kanske möjligtvis har sett en film som går helt över huvudet på mig. Kanske har Mexico barbaro ett djupt filosofiskt budskap över att livet kan vara lite djävligt ibland.. Eller så kanske är budskapet att man får ta skeden i vacker hand men jag känner att jag desperat greppar efter halmstrån här för det finns inget jag finner vara förmildrande i denna sunkiga soppa.

Regi: En hel hög mexikaner som totalt saknar talang

Betyg: 1/10

German angst (2015 Tyskland)

Monsters of film festivalen i Stockholm avslutades igår. Det är en trevlig liten festival som satsar på fantasy och (främst) skräckfilm. Festivalen samarbetar med SF-anytime vilket gör att vi landsortsbor kan se ett urval av filmer från programmet. Ett föredömligt intiativ som de större festivalerna borde ta efter. Tack vare detta har jag sett några filmer från festivalen. Först ut är en tysk antologifilm.

Filmen består av tre olika historier: Den första berättelsen handlar om en ung tjej som bor i en riktigt sunkig lägenhet där hon håller en man fången. Mellanstoryn rör ett dövstumt par som misshandlas av ett gäng nazister. Med hjälp av magi tar de hämnd på sina förövare. Till sist får vi stifta bekantskap med Berlins främsta flaskfotograf (finns tydligen alla möjliga jobb nu för tiden) som hamnar i klorna på en sekt som sysslar med att tugga i sig alrunor och ha sex.

Filmen heter som sagt German angst och det är det sistnämnda ordet man tagit fasta på här. Filmen dryper av ångest. Det är skitigt, grått, sunkigt och otrevligt. Kort och gott filmen präglas av dålig stämning. Det som inte alls präglar filmen är bra historier. Jag tror att jag begrep historierna men det kan man inte alltid vara så säker på att man har gjort. Det kanske finns ett konstärligt djup i berättelserna som går mig helt förbi. Episoderna har en början och slut men mest sitter jag kliar mig på huvudet och tänker jaha vad vill regissören förmedla med sin berättelse? De är vare sig intressanta eller rysliga möjligtvis tekniskt kompetenta. Ångest får man så det räcker och blir över men det är också det enda.

Regi:Jörg Buttgereit, Michal Kosakowski, Andreas Marschall

Betyg: 2/10

Tales of Halloween (2015 USA)

Tales of Halloween är ett ganska passande namn  och val på en film till uppstarten av skräckfilmsveckan 2015. Den observante inser att det rör det sig om en antologifilm. Om jag inte räknat helt galet innehåller Tales of Halloween hela tio mycket löst sammanbundna historier. Berättelserna utspelar sig i en stad under  Halloweenfirandet. Staden verkar närapå vara en idealiserad version av den amerikanska småstaden. Invånarna verkar alla bo i villor som är inredda med en öppen brasa, det är prydligt i hemmen, gräsmattorna välklippta och trädgårdarna smakfullt pyntade med allehanda Halloweenattiraljer. Under ytan sjuder det dock. Vi får träffa på seriemördare, dödliga pumpor, demoner, häxor och spöken.

Berättelserna är inte speciellt skrämmande kanske mycket av den enkla anledningen att de är så korta att det blir svårt att bygga upp en stämning. Karaktärer och en plot (gärna med en liten tvist) ska hinna rivas av inom loppet av tio minuter. Det säger sig självt att man inte har tid över för lite finlir. Det var nog bara en historia som var lite ryslig resten hamnade nog mest i facket för blodig komediskräck. Genomgående lutar filmen mer åt det komiska hållet och mina tankar vandrar till den gamla tv-serien Tales from the crypt. Filmen har kryddats lite extra då man stoppat in en hel del kändisar och skådisar från skräckfilmsgenren i de flesta rollerna. Det är inga stora namn men man känner igen många ansikten. De mest kända torde vara John Landis och Adrienne Barbeau, den sistnämnde gör ett inhopp som radiopratare i en blinkning till Carpenters The Fog.

Om nu inte Tales of Halloween vore så blodig skulle den nog kunna klassas som en skräckis för yngre tonåringar (men med facit på hand vet jag att seriemördare och annat slafs är vardagsmat för dagens lågstadieungar men jag kan väl få låtsas att föräldraansvar fortfarande existerar i dagens Sverige?). Jag hade en mysig stund och trivdes med den snygga scenografin och det höga lite uppsluppna tempot men filmen är mer roande än bra.

Regi: Elva olika kockar är inblandade i den här skräckstuvningen.

Betyg: 5/10

Fiffi tar en tur till Västindien och Sofias film innehåller b.la en inoljad saxofonist.

The ABCs of death 2 (2014 USA, Japan m.fl)

Konceptet är detsamma: 26 regissörer får varsin bokstav och fria händer, enda kravet är att kortfilmen på något sätt ska beröra ämnet döden. Resultatet blir också detsamma, jag är lat och hänvisar till vad jag skrev om förra filmen. Det som skiljer de två filmerna åt är det nog att uppföljaren är lite svagare överlag. Däremot är tre av kortfilmerna outstanding nämligen bokstäverna A (mycket rolig), V (fartfylld och högst tillfredsställande) och Z (originell men närapå i äckligaste laget) så man skulle kunna säga att The ABCs of death 2 åtminstone ramar in sitt kortfilmsmaraton föredömligt. Något sammanfattande betyg blir det inte men personligen tycker jag att det är en sevärd antologifilm.

5 Senses of Fear (2013 USA)

Den här antologifilmen består av fem berättelser som tar avstamp från våra sinnen. En av berättelserna handlar om en parfym med extraordinära egenskaper en annan handlar om en blind kille som vandrar in i fel hus. Var och en av historierna har namn efter våra sinnen.

Det är ett aber med filmer av det här slaget. Ofta blir det samlade intrycket något utslätat då berättelserna sällan håller en jämn kvalité. De dåliga filmerna förtar de bra filmerna och den sammantagna känslan av filmen blir vanligtvis till eller ifrån.

Trots denna invändning gillar jag genren. Jag får ofta intrycket att filmmakarna vågar chansa lite mer och man tar ut svängarna lite extra. Kanske för att man inte lägger alla äggen i korg och känner att man har råd/möjligheten att misslyckas då slutresultatet oftast blir ok. Jag gillar även möjligheten att kastas mellan vitt skilda intryck och stämningar under en filmtittning.

I fallet med 5 senses of fear  är det tyvärr bara en film som håller måttet. Den fjärde historien Taste handlar om en märklig arbetsintervju med dödlig utgång. Berättelsen tog ut svängarna rejält och blev roande i all sin märklighet. De övriga berättelserna var inte mycket att hurra för och var ganska fantasilösa. Produktion och skådisar är helt ok men mitt samlande intryck av filmen är att den var lite småtrist. Om man är sugen på en bra antologiskräckis rekommenderar jag istället V/H/S 2 samt 4bia som är både rysligare och roligare.

Regi:  Eric England m.fl

Betyg: 3/10

Övriga filmspanare tyckte såhär:

Har du inte sett den?

Jojjenito

Fiffis filmtajm

Rörliga bilder och tryckta ord

V/H/S 2 (2013 USA)

En privatdeckare med något dubiös moral har i uppdrag att lokalisera en försvunnen student. Tillsammans med sin assistent hittar de studentens bostad och bryter sig in i huset. Fastigheten verkar vara tom men i vardagsrummet står det en massa tv-apparater som visar myrornas krig samt högar med videoband. Medans privatdeckaren söker igenom huset efter svar vart studenten befinner sig börjar hans assistent titta på banden.

Upplägget är desamma som i förgångaren. Videoband, brusande tv-apparater, found-footage och en handling som ramar in berättelserna som visas på videobanden. V/H/S var lite av en besvikelse då historierna pendlade från att vara bagatellartade till lite småtrista. Då är det desto trevligare (om man nu kan uttrycka sig så om en skräckfilm) att kunna konstatera att uppföljaren är desto bättre.

Tre av de fyra historierna är klart godkända, det enda svaga kortet i kvartetten är filmens sista avsnitt ” Slumber Party Alien Abduction”.  Jag tror titeln förklarar vad det rör sig om. De övriga berättelserna är i sina stunder riktigt rysliga. Vi får bla träffa en man vars ögonoperation lyckas lite väl bra då han får se saker som man ska vara tacksam över att man slipper. Film nummer två handlar om en man som stöter på en hysterisk kvinna under en cykeltur i skogen. Oförståndigt nog pinnar han inte på utan stannar. Den bästa filmen rör sig om ett tv-team som lyckas tjata sig till att få filma hos en sekt som förbereder sig för det kommande paradiset. Oturligt för tv-teamet har sektledaren beslutat sig för det är dags att öppna portarna till paradiset samma dag som de kommer för sin intervju.

Första berättelsen var ryslig, nummer två var originell i sitt anslag av ett välbekant tema och den tredje storyn var både obehaglig och spännande. Synd bara att den sista storyn inte riktigt höll måttet men som sagt en klart godkänd rysarstund om man nu inte har något emot handkameror och den s.k found footage genren.

Regi: Gareth Evans m.fl

Betyg: 7/10