Damsel (2024 USA)

Det är elände och misär i ett litet kungarike. Folket är fattigt och svälten står för dörren. Turligt nog kommer ett erbjudande från kungariket  Aurea i form av ett frieri till den äldsta dottern Elodie. Kungaparet blir överförtjusta och reser söderut till det väntade bröllopet. Det man inte fått reda på är att efter bröllopet ska den unga bruden offras till en drake. Däremot vet vare sig draken eller de styrande i Aurea att prinsessan Elodie är en ovanligt handlingskraftig tjej.

Den här rullen satte jag på en kväll och tänkte att den troligen skulle duga som underhållning för stunden. Det tog inte många minuter in i filmen innan jag vart helt uppslukad av historien. Kan hända att jag om något halvår halvt om halvt glömt bort filmen men där och då var det en av de bättre filmer jag sett på senare tid.

Tvärtemot vad jag trodde visade sig Damsel vara rejält spännande i sina stunder då det är en på pappret ojämn kamp mellan en drake och en ung tjej. Berättelsen tog även en och annan vändning som överraskade mig lite smått. Elodie mycket bra spelad av Millie Bobby Brown är rejält badass när som så krävs. Robin Wright har inte många scener men är kanon i rollen som ond drottning.  Angela Bassett verkade däremot var lite frånvarande och gick på halvfart i sin roll som god styvmor till Elodie.

Damsel var en mycket angenäm överraskning i tv-soffan synd bara att man inte satte saxen i filmen och skippade det något smetiga slutet på bekostnad av en scen som hade varit WOW som The End.

Regi: Juan Carlos Fresnadillo

Betyg: 8/10

Fantasia (1940 USA)

Fantasia kanske inte är en av Disneys mest kända filmer och det var många år sedan jag såg den sist men när Sofia skrev om uppföljaren på sin blogg blev jag lite småsugen på en omtitt av den första filmen. Filmen består av åtta klassiska stycken som tecknarna på studion gjort kortfilmer till – lite som dagens musikvideos skulle man kunna säga.

Låtarna man valt är ganska så kända b.la Tjajkovskij Nötknäpparen, Stravinskijs Våroffer och Timmarnas dans av Ponchielli. Överlag gillar jag alla de valda styckena även om Ave Maria kanske är lite väl rogivande. De tecknande segmenten är också bra med Timmarnas dans och Trollkarlens lärling som favoriter. Den första är en bisarr balett med elefanter, strutsar, krokodiler och flodhästar den andra en berättelse där Musse Pigg ställer till det för sig när han jobbar hos en trollkarl. Den svagaste filmen är nog Beethovens Pastoralsymfoni som förlagts till ett landskap med docksöta kentaurer. Segmentet är lite väl sockersött för min smak.

Till en början var kentaurflickorna  barbröstade och svarta kentaurer stod för hovputsning. Tjejerna fick bh och filmen blev ett par kentaurer mindre i början av 60-talet. Jag blir alltid lite irriterad när man är inne och ändrar om i konst och kultur, inte så att jag suktar efter kentaurbröst och stereotyper men av princip är jag emot censur. Nu äger Disney filmen och naturligtvis har de all rätt i världen att ändra på sitt verk i efterhand men det är synd. Jag föredrar istället att man kör en informationstext om att det förkommer vissa saker i filmen som inte är ok.

Filmen inleds  med Toccata och fuga i d-moll  där orkestern presenteras med en rejält maffig ljussättning, något jag helt glömt bort. Detta var en av filmens höjdpunkter. Det som drar ned rullen en hel del är en irriterande berättarröst som tjatar alldeles för mycket mellan låtarna och överförklarar vad vi ska få se och höra, ibland till den grad att jag undrar om filmen riktar sig till blinda. En plump i protokollet i en i övrigt oväntat bra och lite ovanlig film från Disney. Det finns en uppföljare som sagt men den kommer på bloggen vid ett senare tillfälle annars kan man som jag tidigare skrev läsa om den filmen hos Sofia.

Regi:  Ben Sharpsteen.

Betyg: 8/10

Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves (2023 USA)

Det här var en film jag helt tänkte skippa då den verkade vara i brist på bättre ord lite töntig. Efter en titt på trailern ändrade jag mig på stört för även om jag inte är överdrivet förtjust i fantasy som har med drakar och annat oknytt fanns där något i tonen som lockade.

Filmen rivstartar med att tjuven Edgin och hans kompanjon Hoga som sitter fängslade efter ett misslyckat inbrott rymmer. Ute i friheten börjar nu Edgin att leta efter sin dotter, i samband med sökandet trillar de två över en komplott som hotar staden Neverwinter. Edgin och Holga samlar nu ihop ett grupp motvilliga äventyrare för att rädda dottern och kanske till på köpet även världen.

Att titta på Dungeons & Dragons är som att sitta med en sådan pysselbok där man drar linjer efter nummer. Handlingen är uppstakad och allt man kan vänta sig ska hända händer också – inga överraskningar så långt ögat kan nå. Trots detta så gillar jag filmen en hel del. Två timmar flög kvickt förbi. Det är roande tillställning som stundtals tom var lite rolig (ett par gånger skrockade jag). Jag skulle nog vilja kalla Dungeons & Dragons för ett frejdigt äventyr.

Klart att rullen är fullspäckad med CGI, monster, slagsmål och magiska explosioner men till skillnad mot de flesta superhjältefilmerna blev aldrig scenerna långrandiga och bedövande. Marvel och DC har något att lära här nämligen att sluta i tid.

Skådisarna funkar bra där Hugh Grant för femtielfte gången spelar en hal och sliskig typ. Turligt nog har jag inte tröttnat på honom – än.  Enda undantaget i skådespelar skaran är Michelle Rodriguez som när hon inte fightas är rejält usel. Har hon egentligen någonsin varit en bra skådis bortsett från i Girlfight? Även om skämskudden är nära ett antal gånger då hon försöker skådespela stör jag mig inte nämnvärt och för mig blir det egentligen bara en minder fadäs i en övrigt mycket underhållande men förutsägbar film. Håller man stilen ser jag gärna en uppföljare eller två.

Regi: Jonathan Goldstein, John Francis Daley

Betyg: 7/10

Encanto (2021 USA)

Vi startar denna 10:e musikalvecka som brukligt med en gemensam film. Denna gång föll valet på Disney´s senaste ”klassiker” Encanto.

Handlingen utspelar sig i Colombia där vi får bekanta oss med den märkliga familjen Madrigal. De bor i ett förtrollat/levande hus i en by som är dold för omvärlden. Vid sin femårsdag får alla i familjen en gåva av huset, gåvan är i form av en superkraft t.ex superhörsel, se in i framtiden, tala med djur osv. Den enda som inte fått någon kraft är filmens huvudperson Mirabel. Varför är oklart och Mirabel känner sig lite utanför familjegemenskapen. När det stundar bröllop samtidigt som den yngste i familjen ska få sina krafter får Mirabel olycksbådande syner som visar att problem är i antågande. Kan det ha med familjens försvunne bror Bruno att göra?

Efter det obligatoriska reklamfilmen på Kalle Ankas julafton vart jag lite halvsugen på filmen. Den verkade inte direkt dåligt och trots en ganska så catchy låt lyckades inte filmen fånga mitt intresse. När den dök upp på Disney+ tänkte trots allt ge den chans – det står ju att det är en klassiker (jösses!). Det tog inte många minuter innan jag vart fast. Härliga miljöer, ganska så sköna karaktärer och ett levande hus som gav mig lite sense of wonder. Att filmen i vanlig Disney anda handlar om att finna sig själv må vara hänt, det kommer liksom med Disneypaketet vare man vill eller inte.

Encanto kommer troligen inte att hamna i topp tio bland Disneys filmer för mig men den är klart duglig och underhållande med ett gäng stabila sånger.

Vad Sofia tycker om rullen kan ni läsa här.

Regi: Jared Bush, Byron Howard och Charise Castro Smith

Betyg: 7/10

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings (2021 USA)

”You can tell me on the flight”. Denna till synes oskyldiga replik sänkte MCU:s senaste film rejält. Där och då insåg jag att jag skulle få dras med huvudpersonens asjobbiga sidekick resten av filmen. Akwafina heter människan ifråga och har på något vis lyckats dupera filmbolagen att hon är skådis. Hon kan bäst beskrivas som den kvinnliga motsvarigheten till Chris Rock och har begåvats med en irriterande röst samt ett samt har ett minspel som lockar till våld.

Filmen blir inte heller bättre av att man av outgrundlig anledning valt en skådis i huvudrollen som är ungefär lika karismatisk som Tomas Östros. När filmens sista trekvart utvecklas till en fantasyfest som skulle kunna platsa i valfri Harry Potter film är det bara att inse att Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings hör till en av de sämsta MCU filmerna.

Det finns dock några försonade drag. Filmen är snygg och jag gillade fighterna. Övriga skådisar funkar helt ok där både Michelle Yeoh och Tony Chiu-Wai Leung levererar även den för mig okända skådisen Meng’er Zhang i rollen som Shang Chis syster sköter sig och är en avsevärt mer intressant rollfigur än dramats huvudperson. Positivt är även att man reder upp röran med The Mandarin från den hiskliga Iron man 3 samt att man gör kopplingar bakåt ända till första MCU filmen. Simpelt kanske men det gör att Marvel Universumet växer en smula.

Jag inte är speciellt förtjust i alternativa verkligheter, dimension och tidsresor när det rör superhjältar. Personligen föredrar jag lite mer ”down to earth” berättelser om man nu kan tala om detta när det handlar om superhjältar vilket gör att Phase 4 känns ganska så ointressant för mig. Redan nästa rulle The Eternals har man grävt djup i serietidningstunnan men man kan alltid hoppas på ett mirakel. MCU har överraskat mig positivt tidigare och jag hoppas de kommer göra det igen. Starten och fortsättningen av Phase 4 bådar tyvärr inte gott men ingen blir gladare än jag om jag har fel.

Regi: Destin Daniel Cretton

Betyg: 3/10

Game of Thrones S.01 – S.08

Puh! Det tog ungefär en månads tid men nu har jag i alla fall sett om hela serien Game of Thrones. Inlägget som sådant är några tankar och funderingar om serien. Har man inte sett den lär man bli spoilad och jag skulle tro att inlägget som sådant kanske inte ger så värst mycket om man inte sett Game of thrones.

Egentligen var det tre frågor jag funderade på när jag började min omtitt. Skulle serien hålla? Vilka för och nackdelar finns det att kolla igenom en serie av detta slag i ett sträck? Var verkligen de två sista säsongerna så usla?

Första frågan är lätt att besvara. Serien håller men när jag såg den i ett sträck reagerade jag på att speciellt de två första säsongerna var löjligt fullproppade med sex och utdraget våld. Det förstnämnda gränsar i sina stunder till komik. Det verkar inte spela någon större roll vad som sker men tro på fan om man inte gör allt för att klämma in ett par bröst både här och där. Våldet drar man också ut på, kameran stannar gärna kvar ett par extra sekunder för att visa tittarna att detta är HBO och här kan minsann hugade amerikaner gotta sig i sex i våld utan att det censureras. Jag begriper att det är ett försäljningsargument men sättet som varan säljs in på är oskickligt och helt utan fingertoppskänsla.

Fördelen med att se serien i ett sträck är att det är lättare att hålla koll på alla personer och intriger och man behöver inte vänta ett år på en fortsättning där åtminstone jag då satt och funderade på vem som var vem. Det är verkligen ett myller av händelser och personer att hålla reda på. I starten av säsong fem befann man sig på 12 olika platser med olika handlingar, personer och intriger och sidospår. Nackdelen är att man märker att serien ibland går i stå och vissa sidointriger hade kunnat kortats eller skippats helt speciellt då flera av dessa faktiskt mynnar ut i ingenting på det stora hela.

Många klagade på den sjunde säsongen att folk förflyttade sig i makalös fart kors och tvärs över kontinenten. Det stämmer men å andra sidan ökade serien i tempo vilket var tacknämligt då en hel del av huvudpersonerna inte gjort speciellt mycket under ett par säsonger. Mitt stora problem jag hade med s07 var att Danerys inte tog chansen och brände ned Röda borgen. Manusförfattarna lyckades aldrig ge för mig övertygade skäl varför hon inte snabbt och kvickt gjorde processen kort med Cersei. Överlag när det rör seriens krigföring och taktik känner jag att jag troligen hade varit en härförare av rang i Westeros för jag ha sällan skådat så många korkade militära beslut som i denna serie.

Har var det då med den så hatade säsong 8? Den var faktiskt sämre än vad jag mindes. Trots att den bara ar sex avsnitt känns den både seg och håglös. Seg därför tre av de sex avsnitten används till att alla inblandade ska tala med varandra och få några sista ord sinsemellan innan det hela är slut. Håglös därför när det tar fart är det ganska slarvigt skrivet och man verkar nästan bara vilja bli av med serien. Kanske hade de inblandade tröttnat? Till säsongens försvar bör man påpeka att GoT är en serie som bygger upp nästintill orimliga förväntningar på finalen så det var redan från början ett närapå omöjligt uppdrag men det hade kunnat gjorts bättre.

Vad blir då mitt slutomdöme efter denna omtitt? Klart att serien håller trots att den dras med vissa problem. Överlag har man fått tag på bra skådisar och de flesta rollfigurer är intressanta. Dialogen är stundtals mästerlig och serien är fullproppad med wow och wtf scener. Vidare är miljöer och musik mycket bra och troligen har man gjort en av världshistoriens snyggaste förtexter. Dessa spolade jag inte förbi någon gång och då snackar vi 73 avsnitt.

HBO är på gång med en ny serie som då handlar om Targaryens styre. Jag har läst boken och följer man denna lär det bli rafflande underhållning. Naturligtvis är författaren Martin sin vana trogen och har inte skrivit klart den boken heller.

Betyg: 8/10

Soul (2020 USA)

Musikläraren Joe får sitt livs chans när han får ett gig med ett jazzband. Det är detta han drömt om i hela sitt liv. Trist nog råkar han ut för en olycka och dör. Joe vägrar att acceptera faktum och flyr från livet efter detta. Med på färden får han en annan själ, 22, och det vill sig inte bättre att det sker en förväxling när Joe återvänder till jordelivet. Nummer 22 hamnar i Joes kropp och han hamnar i en katt. De två måste nu finna ett sätt att byta kroppar. Samtidigt har man upptäckt att det saknas en själ och den nitiske Terry far till jorden för att ställa saker och ting till rätta.

Pixars senaste film var en härlig upplevelse. Animationerna är som vanligt av högsta klass. Soul balanserar skickligt mellan humor och allvar. Förväxlingen mellan Joe och 22 var underhållande.  Samtidigt är den en film som tar tag i svåra frågor om hur man ska leva livet och vikten av att uppskatta nuet. Jag får erkänna att det blev lite smådammigt mot slutet av filmen.

Jag gillar animerade filmer men av och till händer det att jag har svårt att engagera mig i rollfigurerna. Det blir ett lager mellan mig och det jag ser troligen beroende på att det är just tecknat. Därför var det roligt i fallet med Joe,  jag köper honom rakt av som en verklig människa.

Roligast är filmen i livet efter detta. Soul påminner här lite om Insidan ut med ganska smarta förklaringar och en känsla av ”sense of wonder” när abstrakta ting beskrivs. Det var fantasi som passade mig ypperligt. Klart sevärd rulle från Pixarstudion.

Regi: Pete Docter,

Betyg: 8/10

Gretel and Hansel (2020 Kanada)

När deras mor en natt blir galen måste de två syskonen Hansel och Gretel fly hemmet. Efter lite otrevligheter stöter de på ett hus i skogen där en gammal kvinna bor. Holda som kvinnan heter bjuder barnen att stanna i huset och i utbyte mot arbete får de mat och husrum. Hansel stortrivs men Gretel anar att det både ligger hundar begravda och även en och annan uggla i mossen.

Det är väl inte så mycket att orda om när det rör handlingen i denna film. Det är som namnet antyder en filmatisering av sagan om Hans och Greta. Det är inget Disney gulli-gull eller någon film man sätter sig ned och kollar på med barnen, filmen hamnar mer i fantasyskräck facket. Det är stämningsfullt och suggestiv musik. Inget fel på miljöerna och man har ändrat lite på historien så att den inte är alltför välbekant. Vidare är skådisarna dugliga så egentligen borde resultatet bli ganska så bra. Trist nog så är filmen ganska så tråkig. Storyn kommer liksom aldrig igång och när eftertexter rullar är min enda tanke typ: ”Jaha – så kan man sätta sprätt på en slant om man vill”

Regi:  Oz Perkins

Betyg: 3/10

 

Stephen King & Richard Chizmar: Gwendy’s Button Box

Efter en klasskompis kallat Gwendy för Goodyear har hon beslutat sig för att tappa vikt under sommarlovet. Hon gör sitt bästa för att inte äta snask och varje dag tar hon sig upp för de branta trapporna som går under namnet The Suicide stairs i den lilla och inte helt obekanta staden Castle Rock. En dag möter hon en främling på toppen av trappan. Det är en mystisk herre som verkar veta väldigt mycket om Gwendy. samtalet avslutas med att han ger henne en present, en mycket fin ask som har en massa knappar och ett par märkliga egenskaper. Gwendy tar emot sin present och den kommer att förändra hennes liv markant men frågan är vad som händer om man trycker på knapparna?

Jag vet att jag har gnällt på den gode King under senare år men nu slog han till med råge. Jag vet inte om det beror på samarbetet med författaren Chizmar eller något annat men detta var det bästa jag läst av King sedan…. Revival (2014). Nu är iofs Gwendy’s Button Box inte pinfärsk (2017) men den får väl ändå räknas till författarens nyare böcker.

Det är inte någon tjock bok, ca 200 sidor, och jag läste den faktiskt i en sittning men berättelsen känns perfekt i längd. Historien harvar inte men det ges tid till att lära känna berättelsens personer. Berättelsen om asken och Gwendy matchar varandra fint. Mysteriet med asken och den mystiske främlingen kittlar min fantasi samtidigt får man följa Gwendys liv och uppväxt under några år i en mer jordnära ”coming of age” (ni vet att jag gillar dessa berättelser vid det här laget) historia. Ett plus är att författarna inte förklarar fullt ut vad det hela rör sig om utan man får som läsare ana sig till hur det hela ligger till. En klart läsvärd och lite mysig bok från King och Chizmar.

Den sistnämnde har skrivit åtminstone en till bok om Gwendy och det är klart att jag vill veta hur det går för henne med eller utan King som medförfattare.

Stephen och Owen King: Sleeping beauties

Jag tar och kör en King till när jag ändå är i farten. Sleeping beauties är en av författarens nyare böcker och den första han skrivit ihop med sin son Owen King. Jag bör tillägga att det var två år sedan jag läste boken men bättre sent än aldrig.

King har tillsammans med sin son skrivit något som bäst kan beskrivas som en fantasyroman och även om boken var lättsmält så hör den inte till författarens bättre. Han verkar vara inne i en av sina sämre författarperioder för ögonblicket.

Handlingen går i alla fall ut på att världens kvinnor drabbas av ett märkligt fenomen. När de somnar går de inte att väcka och kring deras kroppar bildas det en kokong. Om man försöker bryta upp kokongen attackeras man av kvinnorna som inte tvekar att döda den som stör deras sömn. Vad världen manliga befolkning nu ska ta sig till i en värld utan kvinnor är den stora frågan och hur ska mysteriet med de sovande kvinnorna lösas? Den sista frågan kan ha sin lösning i den lilla staden Dooling där det lokala kvinnofängelset har fått in en ny intern vid namn Eve som verkar veta en hel del om vad som egentligen försiggår.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Sleeping beatuties hör verkligen inte till Kings främsta verk men boken var relativt lättläst och lösningen på mysteriet lockade så denna tegelsten på över 600 sidor var inte alltför besvärlig att ta sig igenom. Så här i efterhand känns emellertid boken ganska så tramsig och jag kan inte riktigt begripa vad det var som gjorde att King tillsammans med sin son kände att detta verkligen var en berättelse han ville skriva. Vad jag förstår så skriver King både tvångsmässigt och maniskt men han borde anställa någon som sovrade i vad som lämnas in till förlaget för publicering.

Nu är det inte en helt hopplös bok. Trots sin längd rör sig berättelsen framåt större delen av läsningen, undantag finns men vill inte spoila den delen av historien. Persongalleriet består av mestadels sympatiska människor som det var trevligt att stifta bekantskap med. Problemet är nog att när en bihistoria som rör eventuell otrohet med ett krackelerande äktenskap som följd är det som engagerar mig mest förstår man att Sleeping beauties dras med vissa problem..

Min granne Totoro (1988 Japan)

Familjen Kusakabe har flyttat ut på landet för att komma närmare sjukhuset där mamman i familjen är inlagd. Döttrarna Satsuki och Mei är naturligtvis oroliga för sin mamma men de trivs trots omständigheterna bra i det nya huset. Inflyttningen blir desto mer spännande då de upptäcker att en skogsande som de kallar för Totoro bor alldeles intill. Flickorna blir vänner med Totoro som hjälper de två i livets små och (för barn) stora förtretligheter.

Jag kan börja med att konstatera att Mei och Satsuki är två asjobbiga barn som springer skrikandes genom livet och visste jag inte bättre skulle jag tro att mamman är inlagd på en nervklinik (hon är sjuk i TBC). Trots dessa barn så går det inte att stå emot charmen och fantasin i denna film – jag älskar den.

Filmen är en bagatell och det händer inte så värst mycket. Ungarna är oroliga över sin mamma, de städar det nya huset, blir kompis med Totoro som hjälper dem med små och stora problem. Thats it. Det skulle kunna bli tråkigt att se en film där livet liksom bara flyter på men Min granne Totoro har en skön stämning och charm som gör den oemotståndlig i mina ögon. Filmens känns absurd med skogsandar, kattbussar (fast just den är lite ryslig tycker jag) och att ingen direkt verkar reagera att ungarna säger sig ha en skogsande till kompis. Många frågor tornar upp sig i mitt sinne när jag ser filmen som nog kan tolkas på både det ena eller det andra viset, eller kanske inte? Jag blev i alla fall alldeles förälskad i skogsanden Totoro. Han/hon/det (?) är en skön typ som jag hjärtans gärna skulle vilja ha som kompis att bara hänga med.

Det var dock en sak i filmen som satte rejält med griller i huvudet på mig. När Totoro kliver på kattbussen visar dess skylt ”destination sinnessjukhus”. Jag var tvungen att fråga min son om det var en felöversättning vilket det var. Tanken kittlar dock med Totoro på sinnessjukhus.

Om det inte vore för de gapiga ungarna hade det blivit toppbetyg men Totoros charm gör att filmen nästan räcker hela vägen till toppbetyg.

Regi: Hayao Miyazaki

Betyg: 9/10

Nästa film skulle det bli Kikis expressbud men den filmen har jag redan skrivit om här

Laputa slottet i himlen (1986 Japan)

Den unge gruvarbetaren Pazu får se en märklig syn en kväll när han stänger sin arbetsplats, en flicka som svävar ned från skyn. De två blir vänner och tillsammans kommer de fram att Sheeta som flickan heter har något att göra med den mytiska svävande staden Laputa som sägs innehålla ofantliga skatter. Ett halsband i Sheetas ägo kanske visar vägen till staden och tillsammans ger de två sig ut för att hitta Laputa. De är inte ensamma i jakten på staden dels letar militären som leds av den mystiske Muska efter Laputa på jakt efter ny teknik och vapen. En grupp luftpirater som leds av en gammal kvinna i Pippi Långstrump flätor vill också åt stadens eventuella skatter.

Det här var ett rejält lyft från förra veckans film. Det är en fartfylld historia med en hel del rollfigurer jag bryr mig om. Pazu och Sheeta utgör ett bra par i jakten på Laputa och är ett underhållande och lättsamt sällskap. Filmen som sådan är inte mycket mer än en jakt på en McGuffin (Sheetas halsband) men det är historier jag brukar var ganska så förtjust i.

Både teckningar och framförallt musik har hoppat upp ett snäpp. Miyazaki verkar vara förtjust i flygande saker och både Laputa och piraternas luftskepp är snyggt gjorda och av och glömmer jag bort själva filmen och börjar istället glo på alla detaljer i farkosterna. Filmens final är tom lite småspännande och den svävande staden ger mig den där sense of wonder känslan som jag är så barnsligt förtjust i

En trevlig liten film väl värd en titt.

Regi: Hayao Miyazaki

Betyg: 7/10

Peter Straub: Skuggrike

När Tom Flanagan börjar i en ny skola blir han snabbt vän med Del Nightingale kanske främst beroende på deras gemensamma intresse för trolleri. Del brukar tillbringa sina lov hos farbrodern Coleman Collins som en gång var en av världens mest berömda trollkarlar men har numera isolerat sig på sitt gods Skuggrike sedan många år tillbaka. Tom blir inbjuden att följa med till farbrodern över sommaren och han tackar lite motvilligt ja. Tom har en känsla av en annalkande fara och känner att han måste beskydda sin vän.

Peter Straub slog igenom ungefär samtidigt som Stephen King men har inte blivit lika känd som den sistnämnde. Det finns en handfull böcker av författaren på svenska men i Sverige är han nog mest känd för att ha författat Talismanen och Det Svarta huset tillsammans med nämnde King.

Jag har läst en handfull noveller och ungefär lika många böcker av Straub och mitt omdöme om författaren blir nog att han är si så där bortsett från Ghost story  (Gengångare) som är lite av en klassiker i genren. Problemet med Straub är att han verkar vilja berätta mer än vad han hinner med – ofta är historierna lite röriga och saknar tempo. Berättelserna tassar fram. Så även i fallet med Skuggrike.

Premissen är det inget fel på men det är i själva utförandet som det fallerar. Boken tar aldrig riktigt fart och blir aldrig speciellt spännande. Det är inget fel på Straubs språk han är duktigt med orden och kan frammana både karaktärer och stämningar men han vecklar in sig i sin historia vilket gör som jag tidigare nämnde att berättelsen aldrig riktigt får grepp om mig. Skuggrike blir för mig både rörig och långdragen.

Nu är inte boken helt omöjlig. Vänskapen mellan Tom och Del är bra skildrad, första tredjedelen av boken som utspelar sig på skolan hör till bokens bästa del och där flöt berättelsen på bra. Det är när de anländer till Skuggrike som Straub velar bort sig bland magiska speglar, sjöjungfrur och grävlingsjakter.  Dels farbror är en intressant figur men svår att få grepp om, möjligtvis ett medvetet drag av författaren. Resultatet av detta blir att jag aldrig upplever honom som ett hot utan mer som en skuggfigur som fladdrar in och ut ur historien trots att han får ta stor plats i berättelsen. Att Skuggrike sedan är lite bitterljuv skadar inte så visst boken är väl möjligen läsvärd. Jag rekommenderar hellre att man läser (eller läser om ) Ghoststory.

 

Fantasy Island (2020 USA)

En grupp människor har vunnit en tävling där priset är en vistelse på Fantasy island. Ön har förmågan att infria drömmarna hos de som besöker ön. Klart att de alla är förväntansfulla för att få sina drömmar besannade, en vill få en ny chans till att tacka ja till ett frieri, en annan vill träffa sin far igen och filmens två comic relief vill naturligtvis uppleva ett party med lättklädda kvinnor och män (vi lever i 2020). Allt verkar gå som smort men efter en stund i drömmarnas värld börjar dessa förändras till det sämre och det verkar som att någon eller något vill turisterna illa.

Filmen Fantasy island baserar sig på tv-serien med samma namn, tror den gick någon gång på 80-talet och det är en ganska intressant koncept. Jag har inte sett serien men vet att den forna Bondskurken Hervé Villechaize återfanns i rollistan. Bolaget som producerat filmen är Blumhouse som brukar hålla en relativt hög ribba inom genren med titlar som t.ex Happy Death Day 2U eller varför inte Hush? Jag hade mao en viss tillförsikt innan jag såg filmen.

Det blev dock dock pannkaka av hela smeten. Storyn är som sagt intressant men filmen har svårt att bestämma sig för om den ska vara skräck eller fantasy eller något annat – vet inte vad. Det är en film som bygger på bra en ide som man inte klarat av att förvalta. Resultatet blir en ointressant soppa men sand, palmer och bikinibrudar eller killar i små badbyxor om man föredrar det gör att det åtminstone inte svider i ögonen.

Regi: Jeff Wadlow

Betyg: 3/10