Tips på TV-serier

Om man av en händelse skulle bli sugen på att kolla in en tv-serie eller två kommer här en handfull tips som alla är bättre än konstprojektet Twin Peaks (2017).

The Young Pope: Kardinalerna gnuggar händerna. Den nye påven Lenny är relativt ung och man hoppas nu få en påve man lätt kan styra. De kunde inte ha haft mer fel. Den nye påven tar nämligen det här med religion och katolska kyrkan på allvar och visar sig vara allt annat än lätthanterlig. The Young Pope är regisserad av Paolo Sorrentino (Den Stora skönheten) och är likt denna film ett drömskt och otroligt vackert skådespel. Jude Law i rollen som påven Pius XIII har nog aldrig varit bättre. Finns på C-more

Ozark: Om man känner saknad efter Breaking bad kommer här ett liknande drama. Martin (en suverän Jason Bateman) tvingas flytta från Chicago till Ozarkregionen. Valet är enkelt för om han inte gör detta kommer hans arbetsgivare knarkkungen Del att mörda honom och hans familj. Martys affärsparter har nämligen förskingrat pengar från maffian. Tanken med flytten är att man ska komma under FBI:s radar för att kunna tvätta pengar i lung och ro. Rapp, spännande serie som inte drar ut på handlingen i onödan. Finns på Netflix

Deutchland 83. Östtyska underrättelsetjänsten behöver en spion i fiendelägret och valet faller på den unge soldaten Martin. Efter en snabb utbildning kastas han rätt in i hetluften. Martin visar sig vara något av en naturbegåvning och lyckas väl med sina uppdrag till en början. Det blir dock svårare när insatserna höjs och risken för ett tredje världskrig blir överhängande. Deutchland 83 börjar lite som en ”hejsan svejsan” serie men blir successivt allt mörkare. Fullproppad med skön 80-tals musik och bra skådisar. Det ryktas om en uppföljare. Finns på C-more

Glow: Härlig serie om den något knackiga starten för den kvinnliga wrestlingen i 80-talets USA. Handlingen kanske inte lockar men serien vinner dels på bra skådisar i små och stora roller och att seriens karaktärer är människor man verkligen bryr sig om. Det finns inga onda eller elaka personer här, bara människor som på ett eller annat vis misslyckats lite i livet och försöker förverkliga sina drömmar på ett något annorlunda vis. En feelgood serie men jag anar att amerikanerna satte sin macaroni & cheese i halsen under avsnitt 8. Finns på Netflix.

Black mirror: Den äldsta och kanske mest kända serien av dagens tips. Black mirror är en sf-serie av fristående avsnitt som på ett eller annat vis berör människan i kontakt med ny teknik. De flesta avsnitten sker i vad som kan kallas en nära framtid. Den som hoppas på intergalaktiska resor och rymdvarelser lär bli besviken. Avsnitten har en mycket hög lägsta nivå och de flesta av historierna ligger på den högre halvan av betygsskalan. Åtminstone två avsnitt är fullpoängare i min bok. Om man av en händelse skulle börja titta på serien, hoppa då över det första avsnittet, åtminstone till en början, då det kan skrämma bort potentiella tittare. Grissex är inte för alla om man säger som så. Finns på Netflix.

American Gods: Shadow har det lite sorgesamt. Precis innan han ska bli frigiven nås han av nyheten av att hans fru dött i en bilolycka som skedde i samband med att hon sög av hans bästa vän. Helt under isen tar han ett jobb som passopp till den något märklige Mr. Wenesday. Shadows nya arbete kommer lära honom ett och annat om hur världen verkligen fungerar. Jag var lite tveksam till en början men när Emily Browning gör entré som Shadows döda bad-ass fru var jag tvungen att kapitulera. Hennes medverkan gör att jag ivrigt väntar på säsong 2 men det finns en hel del övrigt att gilla i den här här fantasifulla serien som är baserad på Neil Gaimans roman med samma namn.

Annonser

The Dark tower (2017 USA)

Hur beskriver man smaken av kokt osaltad potatis? I mitt fall är det svårt då jag inte tycker denna basvara smakar ett dyft. Likadant är det med filmen The Dark tower. Den liksom bara är. Då jag inte läst Kings böcker kan jag inte uttala mig om man lyckats med filmatiseringen eller inte men vad jag förstått har man skrivit om en hel del och har skapat en egen historia med Kings karaktärer.

The Dark tower handlar om en kille som har drömmar om en annan värld där en ond man vid namn Walter försöker förstöra ett mörkt torn med hjälp av tankekraft från massa ungar. Drömmarna visar sig vara sanna och snart jagas ungen av Walter och hans anhang och enda räddningen är Revolvermannen Roland.

Idris Elba och Matthew McConaughey är helt ok i rollerna som Roland och Walter, filmen känns påkostad men som sagt, den gav mig absolut ingenting. Jag kan egentligen inte säga vad som var bra eller dåligt. Jag kan inte ens påstå att filmen var tråkig eller för den sidan spännande. Min enda bestående känsla efter att ha sett filmen är: Jaha?

Regi: Nikolaj Arcel

Betyg: 4/10

Troll 2 (1990 Italien)

Någon gång i slutet av 80-talet blev italienskan Rossella Drudi irriterad på att många av hennes vänner blev vegetarianer (vad irritationen bestod i vet jag inte men anar att det kan röra sig om en viss vegosnobbism bland Drudis vänner). Drudi blev så irriterad att hon totade ihop ett filmmanus som handlar om gobliner som är vegetarianer och bor i staden Nilbog. De lurar i människor mat som omvandlar dessa till växter så de kan inmundigas av de hungriga goblinerna. Familjen Waits har hyrt ett hus i staden och utsätts nu för ihärdiga försöka att äta av den förtrollade maten. Det goblinerna inte vet är att familjens nyligen döda morfar vakar över dom och har kontakt med sonen Joshua som gör allt i sin makt för att hindra de övriga familjemedlemmarna förvandlas till växter.

Här hade historien kunnat sluta om det inte var som så att Drudi var gift med regissören  Claudio Fragasso som bestämde sig för att gör film av sin frus manus. Hur man fick pengar och filmbolaget MGM i ryggen förtäljer inte historien men filmen blev av och resultatet beskrivs träffande av en kritiker: ”Det är som att någon som vet hur man gör film har fått ett slag i huvudet”.

Det finns mycket att säga om denna film men ett litet axplock kan kanske locka till en titt. En dialog som genomgående är helt sanslös. Det är inte en eller två meningar som är konstiga utan i stort sett hela filmens dialog verkar vara skriven av någon som inte verkar vara riktigt klok (förklaringen till detta kommer imorgon), en mycket, mycket, mycket märklig dansscen, popcornsex, en överspelande häxa och butiksinnehavare som lyckas med att sticka bland denna samling skådisar varav många endast har denna film på sitt c.v. Samt en party-killer av sällan skådat slag.

Troll 2 inte är en bra film men den är faktiskt så dålig att den går bortom alla försök till betygssättning och blir något mer än en dålig film. Troll 2 hamnar i samma fack som Drra på en kul grej på väg till Götet  och The Room dvs filmer som måste upplevas då de är ”lager than life”.

Imorgon kommer dokumentären om filmen där många av märkligheterna får en förklaring.

Regi:  Claudio Fragasso

Betyg: 1 – 10/10 beroende på hur man ser på saken.

The Lure (2015 Polen)

1450347092966-jpegTvå sjöjungfrur Silver och Golden är på väg till Amerika men beslutar sig för att göra ett uppehåll i Warszawa. De flyttar in hos en familj som jobbar på en nattklubb och börjar arbeta där som sångerskor. De två sjöjungfrurna kommer i konflikt med varandra då Golden inte kan avhålla sig från av glufsa i sig folk och Silver blir förälskad i en av familjens söner. Det blir skarpt läge då Silver blir så förälskad att hon är villig att genomgå en plastikoperation för att bli av med sin fiskstjärt för att kunna gifta sig. Hon kommer i samband med denna även förlora sin röst.  Golden gör nu allt i sin makt för att stoppa systerns tokerier.

Jag vet inte varför men plötsligt hamnar jag framför filmer av detta slag. En polsk musikal (enligt IMBD landets första) om sjöjungfrur – tror inte jag hade kunnat tänka ut storyn själv. Filmen är originell, intressant och har något trolskt över sig  men det är som sagt en musikal och i detta fall har man varit för frikostig med det musikaliska, Det sjungs så mycket att delar av handlingen blir lite vag. Fast å andra sidan är detta nog en film där det nog är bäst att bara acceptera sakernas tillstånd. Då filmen som sagt är fullproppad med musik är det synd att den inte är speciellt bra. Det kan i och för sig ha sin förklaring av att jag inte är så van vid polska som språk och låtarna kan då tappa en del av sin charm.

Till filmens styrkor ligger en ganska så intressant och engagerande story. De två tjejerna som spelade Silver och Golden gör det bra och filmens final är hjärtskärande. Om det är en rekommendabel film eller inte är svårt att säga men den var åtminstone som sagt originell.

Regi: Agnieszka Smoczynska

Betyg: 5/10

Sofias val för dagen finner ni här

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn (2016 Storbr)

poster-large När Jacobs farfar dör under mystiska omständigheter börjar han undersöka de sagor farfadern berättade för honom när han var yngre. De handlade om ett märkligt barnhem som låg på en liten ö utanför Wales kust.Farfadern påstod att han bodde på hemmet en tid och han menade att barnen på ön hade märkliga förmågor. Ju mer Jacob läser av sin farfars anteckningar desto mer övertygad blir han att sagorna är sanna. Han lyckas övertala sin far att ta honom på en tur till ön. Jacob hittar barnhemmet men det ligger i ruiner sedan det träffades av en bomb under andra världskriget.  Men en dag under sina vandringar på ön träffar Jacob på ett par barn som verkar vara …. lite märkliga.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn kan nog bäst beskrivas som X-men möter Harry Potter. Mina förväntningar var väl sisådär dels för att detta är ännu en av alla dessa fantasyfilmer som inte kan nöja sig med en berättelse utan måste dra ut på historien i flera delar. Den andra anledningen var att det var regissören Tim Burton bakom kameran och han har inte gjort en bra film på en sisådär tio år. Turligt nog var detta en ganska så rapp film som höll mitt intresse uppe under hela speltiden. Berättelsen rör sig hela tiden framåt och stannar aldrig upp. Jag slapp också moralkakor och livslektioner som vanligtvis hör genren till. Vidare var det snygga miljöer och en alldeles lagom klurig handling innehållandes b.la tidresor och loopar samt monster som livnär sig på barns ögon. Skådisarna sköter sig bra och de besynnerliga barnen är bra på att vara just besynnerliga. Jag vill nog påstå att filmen var så pass bra att jag kan tänka mig åtminstone ge böckerna en chans trots att de består av flera delar.

Regi: Tim Burton

Betyg: 6/10

True legend (2010 Kina)

11625_posterSu Can och Yuan har vuxit upp tillsammans som bröder men inte under de släktförhållanden man vanligtvis är van vid. Sus far har dödat Yuans pappa då han utövade en ond variant av kampsport men han skonade dennes barn som han adopterade. Su gifte sig med Yuans syster och Yuan ruvar naturligtvis på hämnd. Innan jag rett ut allt och begripit hur alla inblandade förhåller sig till varandra har det gått en stund in i filmen och Yuan hunnit fått sin hämnd. Su överlever attacken och planerar att ge igen.

Det kan låta rörigt men True legend är trots allt en relativt rak hämndhistoria. Det är en hel del coola fighter men det är mer fantasy än realism då folk flyger än hit och dit och använder sig av magi när de strider. Trist nog använder man sig av ganska mycket CGI vilket drar drar ned helhetsintrycket. Jag har märkt att man på senare allt mer använder sig av detta även i Kinesiska filmer vilket är synd då CGI oftast ger ett plastigare intryck.

True legend funkar fint bara man tar sig igenom den något röriga inledningen. Möjligtvis kunde man ha skippat filmens sista tjugo minuter där historien tar en annan väg och känns lite malplacerad. Fast då hade man inte fått med legendaren David Carradine i en av sina sista roller.

Regi: Woo-Ping Yuen

Betyg: 6/10

Parfymen (2006 Tyskland)

perfume-the-story-of-a-murderer1738 föds pojken  Grenouille i staden Paris. Han visar sig ha ha ett extraordinärt känsligt luktsinne. Efter en eländig uppväxt på både barnhem och som garvarlärling  hamnar så småningom Grenouille hos en avdankad parfymerare. Då man nu fått en medarbetare som kan det här med dofter går företaget exceptionellt bra och Grenouille lär sig allt om konsten att framställa parfymer. Han blir besatt av att skapa den perfekta parfymen och är lösningen på spåren. Besvärligt nog innehåller parfymen ingredienser som gör att Grenouille måste utföra ett och annat som inte är helt ok.

Parfymen är baserad på boken med samma namn, en bok som tydligen var en sådan där bok som ”alla” skulle läsa. Jag har inte gjort det och kan därför inte göra några jämförelser men efter att ha sett filmen har boken av Patrick Süskind hamnat på min läslista. Filmen är lite märklig då jag inte riktigt vet hur jag ska tackla den. Är det en svart komedi, drama med skräckinslag eller ren fantasy? Troligtvis är det lite av varje men den bästa beskrivningen är nog att kalla den för en mörk saga.

Jag blev positivt överraskad då filmen dels hade en historia som jag inte hade en aning över åt vilket håll den skulle ta. Grenouille är en karaktär som väcker motstridiga känslor. Han är inte sympatisk och saknar moral men samtidigt är han ömkansvärd då han står utanför den sociala gemenskapen och han är målmedveten som få. Scenografin är otroligt bra och aldrig har väl 1700 talet sett så skitigt ut, det är nästan som att man känner dofterna som är i bild. Parfymen är över två timmar lång men filmen rör sig framåt och har inga döda punkter och jag undrar hela tiden över vad som ska hända härnäst.

Grenouille spelas av Ben Whishaw, Q i de senaste Bondfilmerna och likt Elijah Wood verkar han vara en människa som inte åldras, han ser likadan ut 2006 som 2016. Vidare dyker både Alan Rickman och Dustin Hoffman upp i filmen men föreställningen är Ben Whishaw som ger ett bra porträtt av en obehaglig individ som man trots allt (fråga mig inte varför) hyser viss sympati för. Klart sevärd film som är både vacker, äcklig och lite märklig.

Regi: Tom Tykwer

Betyg: 8/10

The Last witch hunter (2015 USA)

the-last-whichI väntan på F&F 8 väljer Vin Diesel här att spela en häxjägare som levt i 800 år. Han fungerar som en sorts polis och ser till att trollpackor och magiker håller sig i skinnet. Att Kaulder som Diesels rollfigur heter är så gammal beror på en förbannelse han fick i samband med att han dödade en häxa som låg bakom digerdöden. Naturligtvis är inte häxan död utan har bidat sin tid och är nu tillbaka för att se till att avsluta sitt arbete.

Ja vad ska man säga? Bra vart det i alla fall inte men relativt roande av och till. Överanvändande av CGI i kombination med underpresterande skådisar kan trots allt vara lite underhållande. Kaulder är tydligen baserad på en rollfigur som Vin Diesel skapat under sitt trägna spelande av Dungeons & Dragons. Tydligen gillade skådisen sin sagofigur såpass mycket att han tyckte figuren var värd en film för 90 miljoner dollar.

Egentligen är det inget större fel på filmen om man nu köper häxor och annat oknytt men den känns amatörmässigt gjord på manussidan och skådisarna verkar inte alls bekväma i sina roller. Michael Caine och Elijah Wood dyker upp som präster och Rose Leslie spelar en häxa som (suprise) visar sig ha hjärtat på rätta stället samt är i behov att räddas av Vin Diesel. Den sistnämnde är inte någon bra skådis men han har i alla fall en viss pondus och klarar sig därför oftast med äran i behåll men smak för att välja bra filmer han verkligen inte.

Regi: Breck Eisner

Betyg: 3/10

Clive Barker: The Scarlet gospels

s8f0ltkzaa8nuio1zlcbDetektiven Harry D’Amour sysslar med fall som rör det paranormala. av ett spöke får han i uppdrag att rensa dennes hem på diverse föremål som den avlidne inte vill att de efterlevande ska upptäcka. Bland föremålen upptäcker Harry en kub som han – trots att både Harry och vi som läsare av Barker vet vad det är – inte kan låta bli att fingra på. Det går som det går och Harry öppnar porten till helvetet och Pinehead dyker upp. Den här gången är inte hans mål att plåga folk, Pinehead har något helt annat i sinnet.

Ja så var den äntligen här Clive Barkers ”uppföljare” till The Hellbound heart. Författaren har jobbat länge med berättelsen som började som en längre novell men har nu växt till en roman. Barker har länge känt att Pinehead blivit missförstådd och blivit allt för ändrad via filmer, serier och böcker som bygger på Barkers mytologi. Han ska egentligen kallas för The Hell priest och i boken blir han furiös om någon kallar honom för Pinehead. The Scarlet gospels är Barkers försök att återerövra sin skapelse och till viss mån lyckas han.

The Scarlet gospels var inte riktigt vad jag väntat mig. Den startar som en skräckberättelse men utvecklas till att bli något som bäst kan beskrivas som fantasy (vilken sub-genre berättelsen skulle hamna i vet jag dock inte). Detta var lite av en besvikelse men storyn som så funkar och den är inte ointressant men inte speciellt spännande. Barker har en tendens att fastna i slafsiga detaljer, i novellens form går det bra men i romanform blir det tidvis både tjatigt och repetitivt. Första gången är det både rysligt och äckligt men när en kropps sönderslitande beskrivs för femte gången närmar man sig parodins marker och det blir bara larvigt. Vidare blir berättelsen mindre spännande då Barker målar upp sin bild av helvetet ganska detaljerat. Det är just fruktan av det okända som gör platser som helvetet spännande men när allt presenteras in i detalj vad finns då att frukta? Även karaktären The Hell priest blir mindre skräckinjagande ju mer information man får om honom.

Slutligen måste jag nämna författarens besatthet av underliv. Man skulle kunna tro att det är en handbok i gynekologi eller urologi man läser. I Barkers värld verkar människor och varelser definieras av vad de har mellan benen och det har aldrig varit tydligare än i The Scarlet gospels. Mycket, mycket, mycket tröttsamt att läsa om i längden. Jag börjar misstänka att författaren lider av kastrationsångest.

I en tidigare recension av Barker skrev jag att han håller sig precis på gränsen till att bli för överdriven och därmed fjantig i denna bok passerade författaren den gränsen. Knappt godkänd läsning det som räddar The Scarlet gospels från att haverera totalt är en hel del påhittiga detaljer (som inte rör underliv) och en story som iofs inte är så spännande men åtminstone är halvintressant.

Tale of tales (2015 Italien)

tale_of_tales_poster_120x160_bdDet har under senare år varit lite halvt om halvt inne att göra ”nya” versioner på gamla sagor. Rödluvan, Törnrosa, Snövit etc. Dessa filmer har inte varit speciellt bra utan har i alltför många fall mest påmint om förgylld skit. Då kändes det ganska skönt att få se en italiensk film med sagotema som går tillbaka till källorna. I Tale of tales får vi oss tre sagor serverade ur den italienska samlingen Entertainment for Little Ones från 1700-talet. Detta var för mig helt okända berättelser och jag hade ingen aning om vad historierna skulle handla om.

Sagorna utspelar sig i tre angränsande kungariken och historierna touchar varandra mycket lätt. Salma Hayek spelar en drottning som längtar förtvivlat efter att få ett barn och hon är beredd att offra vad som helst för att bli gravid. Den andra historien handlar om en kung som lovar att gifta bort sin dotter till den friare som kan gissa rätt på en gåta han kommer presentera för de förväntansfulla friarna. Dottern blir inte speciellt nöjd med vinnaren av tävlingen. Slutligen spelar Vincent Casell en kung som är ständigt på jakt efter nya sängkamrater något som två tvätterskor ser till att utnyttja med fatalt resultat.

Tale of tales kör bara på och ursäktar sig inte i sitt berättande är det en saga så är det. Ologiska saker händer och allt får inte sin förklaring, filmen saknar av och till helt sensmoral. Kort och gott shit happens och precis som i verkliga livet är det inte alltid det går som man skulle vilja. Det var en skön kontrast till alla moralkakor som serveras i parti och minut av ängsliga filmbolag då de är livrädda att oroa sina kunder. Det är också på sin plats att påpeka att detta inte är en familjefilm då filmen stundtals är riktigt slafsig.  I kontrast till våldsamheterna är både musiken och scenografin en fröjd för öra och öga. Tale of tales bevisar att det går att göra bra filmer med sagotema bara man vågar ta ut svängarna lite.

Regi: Matteo Garrone

Betyg: 8/10

Neil Gaiman: Trigger warning

22522808Trigger warning är Neil Gaimans senaste novellsamling. Då jag vart mycket förtjust i författarens tidigare samlingar var mina förväntningar höga. Tyvärr visade det sig att detta är den svagaste novellsamlingen av de tre. Nu är det som så att när det handlar om novellsamlingar blir resultatet ofta blandat, en författare kan inte ligga på topp hela tiden. Gaiman brukar ha en mycket hög lägsta nivå men här var det bara några få berättelser som stack ut lite extra och jag får lov att erkänna att jag hoppade över två av historierna.

De berättelser som jag skippade var historier som dels byggde på Jack Vance fantasy/sf som jag inte läst något av samt en Dr Who historia, en tv-serie jag är relativt kallsinnig inför. Vidare fanns det en hel del ”jaha” historier men ett par gobitar har novellsamlingen och den är trots mina invändningar läsvärd. I berättelsen Orange använder sig Gaiman av ett lite annorlunda att sätt skriva historien. Den består av en intervju men vi får inte läsa frågorna bara svaren. Underhållande skröna där det något annorunda berättasättet  var uppiggande. Historien Feminine endings är en ryslig sak som egentligen bara består av ett kärleksbrev som blir allt obehagligare vartefter man tar del av det. Ett par versioner av gamla sagor samt en historia om Shadows vidare äventyr efter American Gods hinns också med. Boken är värd en titt för även en halvdan Gaiman är trots allt bättre än de flesta författare.

George R.R Martin m.fl: En värld av is och eld

9789137143941Tv-serien Game of thrones känner nog de flesta till vid det här laget. Att serien baserar sig på en bokserie som inte blivit färdigskrivna (än är bäst att tillägga) är nog också bekant. Jag är ingen stor fan av fantasy där man reser runt i påhittade länder har konstiga namn och ska lösa massa uppdrag. Martins böcker gillar jag dock. Varför jag fastnade för just Martins böcker vet jag inte, kanske därför att det rör sig mer om politiska intriger än att man ska utföra diverse uppdrag, kanske därför att det inte finns några karaktärer som är helt goda eller onda – alla har sina brister och fel (med ett par undantag). Oavsett vad man tycker om böckerna så är det ett myller av platser, personer och olika adelshus. I böckerna ges det inte alltid några djupare förklaringar och man får som läsare ana sig till ett och annat. Som en skänk från ovan kom då boken En värd av is och eld skriven av George R. R. Martin i samarbete med två svenskar, Linda Antonsson och  Elio García som på uppdrag av Martin sammanställer hans värld.

Boken består av fyra delar: Fornhistorien, Släkten Targaryens styre i Västerros, de olika rikena i Västerros historia samt andra områden i den kända världen. Då man valt att ge boken en skimmer av att den är skriven av mästarna i Citadellet i Gammelstad har boken ett mer direkt tilltal till läsaren samtidigt som den av och till blir lite tragglig och rörig.

Det är en strid ström av namn som möter läsaren. Individer och släkter staplas på varandra. Skeenden blandas på ett sätt jag ogillar t.ex berättas det om hur en av Aegons fruar dör under ett krig i Dornien men detaljerna kommer hundra sidor senare i kapitlet om Dornien. Av och till nämner bokens ”författare” händelser och personer men lämnar dessa därhän med orden att vi läsare känner till detta (det gör åtminstone inte jag). Platser nämns men bortsett från Västeros saknas det många kartor vilket är mycket irriterande. Nu blir platserna bara ord som inte ger någon relevans till varandra. Däremot har man fyllt boken med teckningar på fotomodellsnygga fantasytjejer,i sådan mängd att boken ibland känns som en illustrerad Playboy. Överlag ogillar jag denna fantasykonst med förföriska kvinnor och bredaxlade män. Då boken som sagt kryllar av namn och släkter kunde man istället för dessa förföriska bilder tryckt in lite fler regentlängder än bara Targaryens. En tidslinje hade också varit önskvärt.

Det är mycket jag är kritisk till men jag hade kanske väntat mig en annan bok. Till dess fördel är att jag nu begriper mer av individerna och släkternas agerande i böckerna om Västerros och platser och ting har fått en något djupare betydelse. Vill man ha bra kartor och fakta rekommenderas istället den här sajten som känns mer informativ än boken och den är gratis.

Brigadoon (1954 USA)

brigadoon-wallpaper_289751_37393Jag kan ana att en och annan musikalälskare har haft en viss oro i kroppen ju längre veckan gått. Säkerligen undrade man vart Fred Astarie och Gene Kelly tagit vägen, för hur kan man ha en musikalvecka utan att åtminstone ha en film med någon av dessa giganter inom genren? Lurig som jag är ville jag naturligtvis hålla mina läsare på halster och presenterar här Brigadoon med Gene Kelly i huvudrollen som sista film denna musikalvecka 2015.

Två amerikaner åker till Skottland för att jaga och går vilse i högländerna. Då filmen utspelar sig innan GPS och smartphones underlättade för oss människor att sakta men säkert sluta använda oss av våra hjärnor får paret använda sig av något så antikt som en papperskarta. Trots detta är de hopplöst vilse i det dimmfyllda kulisslandskapet men när denna till slut lättar finner de en liten by som ligger vid en sjö (eller ska sjön benämnas Loch då vi befinner oss i Skottland?). Byn har namnet Brigadoon och finns inte utsatt på de två jägarnas karta. Invånarna tar emot dem med öppna armar, sång och dans men det är något som inte stämmer då livet i den lilla byn verkar ha stannat kvar i 1700 talet.

Det finns en hel del saker man skulle kunna ta upp i den här filmen. Gene Kelly har byxor där linningen går upp en bra bit över naveln. Det är ett kulisslandskap som är en orgie i Skotska klyschor med dalar, pittoreska broar, kreatur och annat smått och gott som hör den landsändan av Storbritannien till. Invånarna i byn talar med en skrattretande skotsk brytning och deras kläder och danser är ett kapitel för sig. Hela filmen består av så mycket skotsk nationalromantik att det kokar över. Vidare är berättelsen en riktigt sentimental soppa. Trots alla dessa invändningar blir jag på något bakvänt vis helt förförd av filmen, kanske just därför att allt är så överdrivet.

Trots att byxorna ser för jävliga ut på Kelly har han ändock en sådan charm och karisma att jag inte kan motstå karln när han sätter kepsen på sniskan och brister ut sång. Kelly sprider helt enkelt trevnad omkring sig bara genom att vara med i scen.  Kulisserna och filmens alla härliga färger gör att jag drömmer mig bort och känner att det nog skulle vara ganska trevligt att bo i den lilla byn Brigadoon. Filmens sentimentalitet köper jag fullt ut då jag är svag för Shangri La historier och tro på fan om jag inte upptäcker att det blir lite smådammigt i rummet under filmens final. Det är inte bra det här med musikaler – jag blir alldeles för känslosam.

Även Sofia har en film som jag minns att jag gillade skarpt när den kom. Läs här vilken film det rör sig om.

Regi: Vincente Minnelli

Betyg: 8/10

Det här var sista filmen för den här gången. Det har varit en vecka som bjudit på både sött och surt men på det stora hela har det varit trevliga bekantskaper jag gjort i filmens värld. Tack för kommentarer och (as always) ett extra stort tack till min danspartner Sofia under denna sprudlande vecka. Imorgon blir det att rensa systemet med lite hederlig skräck.

Flickan med åsneskinnet (1970 Frankrike)

peau-d-aneEn bit in i filmen är jag övertygad om att jag har tagit mig vatten över huvudet. Jag får mycket obehagliga vibbar till en början under titten av Flickan med åsneskinnet eller Peau d’âne som den heter på franska. Till att börja med verkar scenografin vara skapad av någon med grava mentala problem. Folk springer omkring i spelkortskläder, kungen sitter på en tron i form av en jättelik katt och alla tjänare i slottet är blåmålade i ansiktet. Storyn gör inte det hela lättare. Drottningen dör och änkekungen kastar lystna blickar på sin dotter. Prinsessan tycker inte att faderns känslor för henne är helt ok men med hjälp av sin gudmoder som passande nog också är fe lyckas flickan fly efter att hennes far skänkt henne tre klänningar (en vackertväder klänning samt en mån och en solklänning) och som grädde på moset förmått sin far att flå slottsåsnan som skiter guld och diamanter och då har det bara gått en halvtimme av filmen.

När jag började se filmen var jag till en början alltför påverkad av de Hollywoodifierade sagoversionerna och hade halvt om halvt glömt bort att många sagor dels inte är helt logiska ens inom sina egna ramar samt att de kan vara lite opolitiskt korrekta för att uttrycka det milt. Nu är faktiskt Flickan med åsneskinnet en ganska snäll och oförarglig saga trots sitt incestuösa tema. När första chocken lagt sig börjar jag uppskatta filmen som har en naivistisk charm som inte går att komma ifrån. Det märks att det är samma regissör som ligger bakom mästerverken Flickorna i Rochefort och Paraplyerna i Cherbourg. Likt dessa filmer har den undersköna Catherine Deneuve huvudrollen som prinsessan och Michel Legrand står för den småjazziga musiken som jag lärt mig att uppskatta.

Flickan med åsneskinnet är en lättsam bagatell men den är oerhört charmig och jag blev glad av att se denna lite märkliga film. Favoritlåten är Recette du cake d’amour (ung. Kärlekskaksreceptet), en melodi som till och med gör mig baksugen. Jag skickar med ett klipp på den låten och scenen som kan ses utan att det spoilar filmens handling, det rör sig som sagt om att baka en kaka.

Sofia skriver om fler djur men de hör till de levandes skara och skiter inte ädelstenar vad jag vet.

Regi: Jacques Demy

Betyg: 7/10