Filmspanarna:Syskon

French actress Catherine Deneuve, 1963. (Photo by Paul Popper/Popperfoto/Getty Images)

Catherine Deneuve

Filmspanartemat denna månad är syskon. Ett kort ögonblick lutade det åt en hyllningstext till Bröderna Marx men så kom jag att tänka på tvillingsystrarna Delphine och Solange. De är absolut värda två inlägg. Två? Jo jag har redan skrivit om filmen Flickorna i Rochefort för drygt ett år sen men känner att jag måste återvända till den ljuvliga staden Rochefort där var dag är en sommardag. Återvända är kanske fel ord då filmen aldrig lämnat mitt sinne sedan jag såg den för första gången drygt ett år sedan. I dokumentären om filmen intervjuade man ett fan. Hon hade en vhs kopia av filmen i sin handväska så hon alltid kunde se den när andan föll på. Så långt gången är jag inte men det är en film som sätter sig.

Det är en simpel och banal film, vissa skulle nog kalla den för ytlig och infantil. Må så vara men det är en film som ger mig en magisk känsla. Det är en film att se regniga sommardagar, mörka höstkvällar, hela den förbannade vintern och de dagarna när man knappt kan bärga sig innan våren kommer. Det är en film som ger mig en själslig glädje men den hade inte varit mycket värd om det inte vore för de tidigare nämnda syskonen Delphine och Solange. De är två fräsiga (yngre läsare får slå upp det ordets betydelse i ett slanglexikon) tjejer i tjugoårsåldern. Det har avverkat alla intressanta karlar i stan och känner att Rochefort har blivit en för liten stad för att uppfylla deras drömmar och jakt på kärlek. Systararna planerar att dra till Paris men hur vet de inte riktigt. Delphine och Solange är två ytliga tjejer som är fåfänga och kanske lite blåögda men samtidigt vet de vad de vill här i livet och tvekar inte att att ta för sig av det. De är två personer som är charmerande med hjärtat på rätta stället, de tar livet med en klackspark och jag kan förstå att karlarna faller som furor för de två.

the-young-girls-of-rochefort

m_167728768_0

Françoise Dorléac

En intressant detalj är att systrarna Delphine och Solange som spelas av Catherine Deneuve och Françoise Dorléac var systrar i verkligheten. Att de hade olika efternamn beror på att Catherine Deneuve valde att ta sin mors flicknamn.  Deneuve är en känd skådis medan hennes syster Françoise är desto mer anonym. Anledningen till detta är att hon dog i en bilolycka endast 25 år gammal kort efter att filmen haft premiär. Det är tragiskt för i Flickorna i Rochefort lyser hon lika starkt som sin syster och hur hennes framtida karriär hade blivit får man tyvärr aldrig veta. Jag får vara tacksam över filmen där sommaren och kärleken är evig. Naivt? Mycket möjligt men det kan jag kosta på mig att vara ibland.

P.s Efter mycket tjat från min sida såg min dotter (som har en mer förfinad filmsmak än sin far) denna film. Hennes omdöme? ”Filmen?…….den var lite speciell.” Alla kan inte ha samma smak och tur är väl det.

Andra filmspanare som kanske håller sig lite mer strikt till temat syskon kan ni läsa om här.

filmspanarna-bred

Jojjenito

Movies-noir

Har du inte sett den

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Fiffis filmtajm

 

Annonser

Filmspanarna: Skurkar

tumblr_m7qu588gsi1r1ult6o1_400En av de mest fascinerade skurkarna jag stött på under alla år av filmtittande är Hugo Drax. Han är huvudskurken i magplasket Moonraker och är den största (enda?) anledningen till att man bör se och se om denna bedrövliga historia. Drax spelas av skådisen Michael Lonsdale som verkar ha byggt sin karriär på att vara så low key som möjligt. Han dyker upp i Agora där han mumlar lite, han har ett par scener i den knepiga filmen The Holcroft Covenant där han f.ö har begåvats med en mycket märklig replik som i och för sig följer den skådespelarstil Lonsdale inmutat: Aldrig gå till överdrift, visa så få känslor som möjligt samt finslipa den redan obefintliga mimiken till det yttersta.

Moonraker-1979-2

James Bond. You appear with the tedious inevitability of an unloved season

Lonsdale/Hugo Drax verkar kanske inte vara speciellt upphetsande vid den första bekantskapen men han vinner i längden med sin minimalism. Härom veckan hyllade jag aktrisen Béatrice Dalle för sin karisma, Lonsdale är hennes totala motsats. Trots detta så sätter han sig i tittarnas sinne, kanske beroende på att han är så självutplånande i sin skådespelarstil och detta i en tid där narcissism tagits bort som diagnos av den anledning att det numera är så vanligt att det anses som normalt. I tider som dessa behövs skådisar som Lonsdale för att påminna oss vanliga dödliga att man inte alltid måste märkas i det offentliga rummet för att hävda sin existens.

Michael Lonsdale plays Sir Hugo Drax in

Look after Mr. Bond. See that some harm comes to him.

Denne osannolike skådespelare och karaktär sätts då som motståndare mot den skrockande gabardincharmören Roger Moore i filmen Moonraker och kontrasten mellan de två blir närapå brutal. Roger Moore glider runt i filmen som brukligt, sveper drinkar, sätter på fruntimmer och fightas alltid med en one-liner redo i mungipan. Drax däremot rör sig i slowmotion i dubbelknäppt kostym, har samma ansiktsuttryck filmen igenom. Bonds möten med Drax ger mig en smått surrealistisk känsla och det känns som att karaktärerna kommer från två helt olika dimensioner. Mest påtagligt blir det i 007:s första möte med skurken. För de som sett en och annan Bondfilm är scenariot välbekant: Bond dyker upp med ett halvtaskigt alias och avslöjar direkt att han vet vad filmens skurk sysslar med. Skurken låtsas vara oberörd men vill samtidigt visa sin makt genom någon form av extravagans. Det är i den sista detaljen där Drax bryter mot det förväntade mönstret. Han erbjuder Bond en gurksmörgås. Här har vi en man som i stort sett har råd att köpa vad han vill, han bor i ett slott fyllt av tjänare och skulle kunna flyga in både kockar och festmåltider från jordens alla hörn men väljer att servera en smörgås med troligen världens tråkigaste pålägg. Gurka. Är det en förolämpning eller är Drax verkligen så tråkig som han verkar?

moonraker

May I press you to a cucumber sandwich?

Drax besitter även en förmåga som inte ens självaste 007 rår på. Karln formligen sjuder av repliker och one-liners. Dessa innehar en poetisk ådra som gör att Bonds one-liners faller likt döda fåglar till marken vid en jämförelse. Detta i kombination med den likstels benägna skådespelarstilen gör Hugo Drax till en av de mest minnesvärda skurkarna åtminstone på min filmhimmel. Det enda som jag undrar över är varför han vill ta över världen? Drax verkar vara så otroligt tråkig och inbunden så vad ska han med världsherravälde till?

Klicka vidare och se vad övriga filmspanare har att säga angående dagens tema.

filmspanarna-bred

Movies noir 1

Movies noir 2

Fripps filmrevyer

Fiffis filmtajm

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Filmspanarna: Svenskar i Hollywood

Svenskar i Hollywood är det gott om: Anna Anka, Natacha Peyre, Runar Sörgaard (det sistnämnda exemplet råder det delade meningar om beroende på vem man frågar) och annat löst folk. Det finns även en och annan skådis med svensk bakgrund som hankar sig fram ganska bra i drömfabriken. Hur bra är svårt att säga då jag i stort sett bara läser svenska tidningar där man har en förmåga att skriva upp svenskars medverkan i Hollywoodproduktioner. Bara Micke P:s medverkan(?) i Jacksons dvärgkomedi fyller troligtvis en hyllmeter med tidningsartiklar utan innehåll där Jens Peterson säkerligen står för 75% av materialet. Nu är det inte något nytt med svenskar i Hollywood – Greta Garbo och bioaktuella Ingrid Bergman (som vann en oförtjänt Oscar) är två kändisar från forna filmtider. Till tema valde jag bort de dagsaktuella skådisarna och de svenska legendarerna Valet föll istället på en man född i Kalmar 1903 vid namn Karl Oscar Tore Johansson mer känd som Tor Johnson.

tor-johnson

Tor började som fribrottare i staterna men hamnade i filmvärden redan under trettiotalet. Troligtvis är det som så att det inte var hans talang för skådespeleri som efterfrågades. Tor fick helt enkelt hoppa in när manus krävde en stor man med ett brutalt utseende. Han har gjort en hel del roller under årens lopp men karriären tog slut under 60-talet då han hade medverkat i en undermålig film för mycket. Nu kanske Tors karriär inte är så mycket att skryta med. Han hamnade ofta filmer som präglas av devisen ”hellre än bra” t.ex Night of The Ghouls, The Beast of Yucca flats samt den famösa Plan 9 from outer space. Jag har sett ovan nämnda filmer och de är inte alls så dåliga som vissa hävdar, ok,The Beast of Yucca flats suger, det ska erkännas, men jag ser hellre om Night of the Ghouls än ”svenskfilmen” Child 44 alla dagar.  Tor klarar sig bra i sina roller som iofs är något enahanda. De går mest ut på att han ska grymta och se hotfull ut men hellre det än en skådis som inte klarar av sitt uppdrag och de skådisarna är alltför många och välbetalda.

4b111a74eb7a28fb2fd8333066cacec7

Lon Chaney, Tor Johnson och Bela Lugosi

Efter filmkarriären gjorde Tor ett och annat tv-framträdande och en del reklam fram till sin död 1971. Kanske hade skådespelaren blivit en fotnot i filmhistorien men av någon anledning lever hans minne kvar än idag och kommer troligen leva vidare i människors sinnen långt efter att Michael Nyqvist och Noomi Rappace fallit i glömska. Johnsons ansikte och namn dyker upp både här och där såsom Halloweenmask, skivbolag och serie för att nämna några få saker. Jag kände till skådisens nuna innan jag visste vad han hette och sysslat med. Välförtjänt för en stor man som fick spela små roller i billiga (men inte dåliga) filmer.

0003589663_10

torm2

tor at home

filmspanarna-bred

Andra filmspanares tankar om Svenskar i Hollywood

Fripp

Jojjenito

The nerd bird

Rörliga bilder & tryckta ord

Fiffi

Filmspanarna: Semester

54ceef8fa0ea1Kanarieöarna och Mallorca är/var typiska semestermål för svenskarna. En sommar som denna lockar folk att köpa resor söderut men när Åsa-Nisse besökte den soliga ön 1962 var det av helt andra skäl.

Det främsta skälet var nog att man behövde hitta på nya äventyr för Åsa-Nisse. Tjuvjakt, motortävlingar och kärleksförvecklingar på den småländska landsbygden i all ära men man ville bjuda biopubliken på lite mer. I många av filmerna om Åsa-Nisse har man valt att kommentera populära strömningar i samhället dvs man försökte få med saker i filmerna som folk snackade om. Åsa-Nisse i full fart (10 000 kronors frågan),Åsa-Nisse i agentform (007), Åsa-Nisse i raketform (rymdfart) osv. Under slutet av 50 talet började svenskarnas intresse för resor till utlandet öka. Orsakerna till svenskens ökade reslust var många b.la hade Europa byggts upp efter kriget, folk fick längre semester och rekordåren hade gjort att gemene man hade mer pengar i fickan. När det var dags för nästa film i serien om Åsa-Nisse valde man då att skicka honom och Klabbaparn till Mallorca, fruarna fick som vanligt stanna hemma.

Efter ett par inledande sketcher där bla Nisse och Klabbaparn bakar och blir lurade av Sjökvisten att ta i för mycket jäst (ett halvt kilo) i degen  och följande replik levereras av Klabbaparn – Nesse jag tror att Sjökvisten hade en baktanke med jästen. och Nisse vinner en tusenlapp efter att ha träffat två konservburkar med en kula blir det dags för resan till södern. Sjökvisten har köpt en sjömanskista på auktion. I denna hittar han en skattkarta som han säljer till Nisse för 25 riksdaler. Åsa-Nisse använder tidigare nämnda tusenlapp till att finansiera skattjakten då guldet ska finnas på Mallorca. Man har även klämt in en något krystad kärlekshistoria mellan en smörsångare och vinnaren av tävlingen ”Sveriges duktigaste flicka”. Filmen innehåller även en otrohetsaffär som löses kvickt då den bedragna mannen ger sin fru smisk på stjärten med en hårborste och hon inser då att han är en riktig karl!

Jag ska erkänna att jag blev lite skakad när filmen startade. Dels var det inte Ragnar Frisk som regisserade och man hade bytt ut Eulaia, tidigare hade karaktären spelats av Helga Brofeldt nu är det Brita Öberg som axlat rollen. Lite synd då Brofeldt var som klippt och skuren för rollen men så småningom lär jag nog vänja mig vid Öbergs gestaltning av Eulalia. Åsa-Nisse på Mallorca är en helt ok film i serien. Den är ganska rapp och har en hel del skämt som jag uppskattade däremot drar som sagt kärlekshistorien ned på tempot. Uppmärksamma läsare har nog märkt att jag hoppat över ett par filmer i serien. Anledningen är att jag ansåg att denna film passade in perfekt i dagens filmspanartema (Åsa-Nisse på semester har jag redan skrivit om). Fans av Åsa-Nisse kan dock pusta ut, filmglappet kommer att fyllas så småningom.

Regi: Börje Larsson

Andra filmspanarna-bredsom skriver om semester är:

Absurd cinema

Movies noir

Fiffis filmtajm

The Nerd Bird

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripp

Har du inte sett den?

,

Filmspanarna: Scener ur ett äktenskap

Till en början var valet givet: Klart att jag skulle se Bergmans tv-serie med samma namn som temat. Redan efter en kvart insåg jag att orken att skåda Liv Ullmans ”jag-har-sålt-smöret-och-tappat-pengarna ansiktsuttryck” i över fem timmar inte fanns. Detta skilsmässodrama får sparas till en annan dag. Istället blir det två scener ur filmer som även de skildrar äktenskap i upplösning. Filmerna är War of the roses samt American beauty. Om ni inte har sett filmerna är det inte tillbörligt att läsa vidare pga hög spoilerfrekvens. Läs istället vad andra filmspanare har att säga om äktenskap på film:

filmspanarna-bred

Jojjenito

Flmr

Har du inte sett den?

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Fiffis filmtajm

Båda scenerna är intressanta då de för mig innebar att mina sympatier för rollfigurerna växlade. I War of the roses från Barbara Rose till hennes självgode man. I American beauty från Lester till dennes asjobbiga fru. Det var ett par detaljer i slutscenerna som gav denna effekt.

war-of-roses-turner-douglas

Danny DeVitos svarta komedi War of the Roses handlar om paret Rose våldsamma skilsmässa. Frun har tröttnat (av förståeliga skäl) på sin man och vill skiljas. Det hon vill ha i skilsmässan är huset. Mannen som inte vill skiljas vägrar släppa fastigheten på pin kiv. De forna makarna vägrar båda att flytta från huset och vad som började som en infekterad skilsmässostrid eskalerar till ett krig på liv och död.  I en av de sista scenerna ligger makarna döende sida vid sida efter att ha brakat igenom taket rätt ned i husets hall. I en sista kraftansträngning sträcker mannen ut sin hand mot frun i en försoningsgest men hon slår undan hans hand.

Tanken är nog att det ska vara en rolig film men den blir aldrig riktigt rolig då de två inte slåss på samma villkor. Maken är nämligen fortfarande kär i sin fru och hamnar därmed i underläge. Hon har däremot bara hat och avsky till övers för sin man. Istället för att bli en ganska rolig film om två tokar som slåss om materiella ting blir det en tragisk historia. Genom sin sista gest i livet visar Barbara Rose sitt hat mot sin man, ett hat som är allt annat än roligt istället närapå patologiskt.

tumblr_mukwwdpdm61qkyz1oo9_500

En annan film som av många kallas en dramakomedi är American beauty. Filmen handlar om Lester Burnham som upplever någon sorts 40-års kris med resultatet att han försöker uppleva sin tonårstid på nytt. Han slutar sitt jobb köper en sportbil börjar röka på och stöter på dotterns väninna. Lester är gift med Carolyn som strävar efter ett liv som ska vara perfekt ut i fingerspetsarna och man kan förstå att kollisionen mellan de två blir total. Länge såg jag detta som en rolig film med en del svarta stråk. Mina sympatier låg länge hos Lester. När Sofia skrev ett intressant inlägg om American beauty började jag se på filmen med andra glasögon.

När Lester mördas av sin granne reagerar Carolyn oväntat. Hennes första reaktion vid dödsfallet blir att störta in i makens garderob för att krama om hans kavajer. Märklig handling kan tyckas men genom detta insuper hon de sista molekylerna och dofterna av sin nu döde make och man inser att hon trots sitt verbala ogillande verkligen älskar sin make. Hennes reaktion är så fullkomligt ologisk och primitiv att det skär i hjärtat på mig som tittare. Hos mig fick hon många sympatipoäng här i filmens sista flämtade minuter och jag började att fundera på hur roligt det skulle vara att egentligen leva med en partner som plötsligt skiter i allt vad ansvar heter. Lesters sätt att lösa sina existentiella problem är inte speciellt konstruktiva.

Leder detta inlägg till någon slutsats? Inte alls, det är bara lite anspråkslöst svammel om ett par sevärda filmer som berör äktenskapets vedermödor. Möjligtvis kan en slutsats vara att det är bättre att tala med varandra om man har problem istället för att reagera instinktivt – då kan det gå illa………..

Filmspanarna: Det går åt helvete

grace

Jag har iofs ”bloggsemester” men när filmspanarna kallar ställer man upp. Temat för dagen är ”Det går åt helvete”. En fras som kan tolkas på olika vis. Mina tankar vandrade direkt till filmer där det verkligen går åt helvete för folk. Filmer som inte lämnar något som helst hopp om att det finns en bättre morgondag. Filmer där man bara sitter och stirrar på den tomma rutan en bra stund efter att eftertexterna slutat rulla. Irreversible, Requiem for a dream eller eller varför inte Larry Clarks andra och i mitt tycke bästa film Bully var filmer som flöt upp till ytan. Valet föll på Bully men ganska snabbt undrade jag om jag verkligen ville se en film med mord, våldtäkt, droger och trasiga människor. Det är ljust ute på kvällarna och livet känns helt ok. Varför då mörka till det? Jag bytte film och dagens val för temat ”Det går åt helvete” blev istället John Huges bästa film Fira med Ferris.

fb2

Kastar direkt in en spoilervarning här för er som inte sett detta mästerverk från 80-talet. Filmens handling är ganska enkel: Ferris som går sista året på highschool inser att det är nu eller aldrig som han har en chans att få en alldeles egen dag. En dag där han tar ledigt från skolan och alla förpliktelser och bara gör det han vill. Kort och gott han tänker skolka. Tillsammans med sin flickvän Sloane och sin bästa vän Cameron drar de till Chicago i Camerons pappas Ferrari. De har en drömdag och allt är perfekt. Men…….

original (1)

Ferris Bueller är nämligen i vissas ögon en ganska motbjudande individ då han är en människa som glider genom livet på en räkmacka. Ferris två största antagonister är hans syster Jeanie och skolans rektor Ed Rooney. Rooney anar, nej vet, att Ferris skolkar och gör allt i sin makt för sätta dit honom. Hans hopp är att få Ferris krossad, förnedrad och i bästa fall få en möjlighet att förstöra hans framtid. Om  Roooney vetat hur det skulle gå hade han stannat kvar på rektorsexpeditionen och dragit en lättnadens suck när Ferris tagit studenten. Nu blir det som så att Rooney är den som förnedras och tillintetgörs. Rektorn gör vad jag kallar en Rastapopulos (skurken i Tintinalbumet Plan 714 från Sidney). I början av historierna är de båda välklädda och självsäkra män som är övertygade över sin egen förträfflighet i slutet av historien har dessa alfahannar förvandlats till trashankar krossade både psykiskt och fysiskt. Det märkliga är att deras antagonist (Tintin och Ferris) inte har något med deras förnedring att göra den har de ordnat på egen hand genom otur och ogenomtänkta beslut.

40534

I filmens final får Rooney uppleva en mikrosekund av triumf innan allt tas ifrån honom och han fall blir desto större. Det är en tillintetgjord man som som kliver upp på skolbussen under filmens eftertexter. Kameran dröjer sig kvar en lång stund vid Rooneys ansikte och man inser att man tittar på en människa som allt har gått åt helvete för.

Principal_Edward_R._Rooney

Övriga filmspanares tankar om temat.

filmspanarna-bred

 Absurd cinema

Har du inte sett den?

The Nerd bird

FLMR

Jojjenito

Fripp

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffi

Filmspanarna: Cat Ballou (1965 USA)

MPW-14381Månadens tema bland filmspanarna är den lite bortglömda genren western. Det är lite synd att denna genre hamnat lite i bakgrunden då den oftast har en ganska hög lägsta nivå. Vad detta beror på (lägsta nivån och lite bortglömd) kan man säkert orda om men det får bli en annan gång.

Jane Fonda spelar huvudpersonen Cat som återvänder till föräldrahemmet efter sin utbildning till lärarinna. Hemkomsten blir lite av en chock då hon märker att ranchen/bondgården förfallit under hennes frånvaro. Hennes far går på knäna då hans verksamhet saboteras då någon som vill driva honom från hus och hem för att komma över hans vattenrättigheter som behövs till stadens växande industri. Vem denne någon kan vara är höjt i dunkel men att personen i fråga har köpt stadens sheriff står snart klart för Cat. När den okände revolvermannen Tim Strawn gör entré och hotar familjen Ballou ser Cat sig nödgad att svara med samma mynt. Hon hyr den kände revolvermannen Kid Sheleen. Hon har läst om hans äventyr men blir varse om att verklighet och fiktion inte alltid går hand i hand.

Det här är vad jag kallar för en riktig hejsan svejsan film (det var ett tag sedan sist). Den är gjord med ett mycket gott humör och trots att en och annan i ensemblen stryker med under resans gång verkar de flesta ha det ganska trevligt. Det finns många roliga scener och skådisarna håller hög klass. Jane Fonda är oerhört charmig som Cat och Michael Callan är underhållande som den småklurige Clay Boone men det är Lee Marvin och hans häst som stjäl hela showen. Marvin har två roller i filmen dels Tim Strawn men det är när han gestaltar den gravt alkoholiserade revolvermannen Kid Sheleen som han verkligen glänser. Iofs är det en tragisk roll han fått sig tilldelad då Marvin stundtals hade svåra problem med spriten under sitt liv. Beklagligt nog är det kanske därför han är så övertygande som Kid Sheleen. En extra bonus i filmen är att Nat King Cole och Stubby Kaye medverkar och står för filmens musik med hjälp av små melodier tar de och länkar samman scener och för handlingen framåt.

Cat Ballou är ingen stor film, den har sina skavanker men de överskuggats av att det är en trevlig och mysig film som dock har en del allvarsamma undertoner. Under historiens gång påminns huvudpersonerna om att de hör till det förgångna då det gamla vilda västern allt mer trängs undan av den moderna tiden.

Regi:  Elliot Silverstein

Betyg: 7/10

Jag kommer nu att ta en paus i bloggandet för att ta lite vårsemester från den virtuella världen men kommer tillbaka så småningom då med bla dödliga spaanläggningar, porrstjärnor, tragiska levnadsöden, Bingo Rimér,  lönnmördare och annat smått och gott.

filmspanarna-bred

Andra filmspanare har också skrivit om Western ta och kolla in:

Absurd cinema

The Nerd bird

Filmmedia

FLMR

Jojjenito

Movies noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis filmtajm

Fripp

Filmspanarna: En Midsommarnattsdröm (1999 Storbr m.fl)

mzi.mrrakvmkHäng nu med i svängarna för det kan behövas: I den italienska staden Monte Athena förbereder den lokala fursten/borgmästaren Theseus sitt bröllop men allt är inte glädje och lycka. Två unga män, Demetrius och Lysander konkurrerar om Hermias kärlek. Hon vill gifta sig med Lysander men hennes far anser att Demetrius passar bättre som svärson. Hermia ges ett ultimatum: ”Gift dig med Demitrius eller gå i kloster” (här bör jag tillägga att berättelsen utspelar sig kring sent 1800 tal). För att göra det hela mer komplicerat har Demetrius en beundrarinna i Helena. Lysander och Hermia bestämmer sig för att rymma en natt genom skogen som ligger nära staden. Demetrius får reda på parets planer och sätter efter de två på cykel. Helena hänger på i hopp om att Demetrius trots allt ska välja henne. Samtidigt övar ett teatersällskap i skogen då man tänker sätta upp en pjäs i samband med hertigens bröllop. Så nu har vi fyra personer som irrar runt i skogen på cykel samt ett teatersällskap men det räcker inte med det. Samma natt råkar av en händelse Oberon och Titania som är älvrikets kung och drottning hålla till i skogen. Paret hamnar i gräl och för att straffa drottningen skickar Oberon sin hantlangare Robin Goodfellow (även känd som Puck) att förtrolla drottningen att bli kär i den första hon ser. Puck rör till det hela och vi får en kärlekssoppa som Oberon måste ställa till rätta innan morgonen gryr. (PUH!)

Om ni orkat hänga med såpass länge så kommer här mina tankar om filmen. En midsommarnattsdröm är en av Shakespears komedier och trots att den kan verka lite rörig är filmen både rolig och underhållande. Dialogen är kanske inte den rappaste utan författaren har mer förlitat sig på alla förvecklingar. Det jag möjligtvis har lite invändningar mot är teatersällskapet som kommer in lite från vänster i handlingen. Det är en underhållande trupp men jag kan inte komma ifrån känslan av att det blev lite ”kaka på kaka” i handlingen.

Scenen är som sagt ett somrigt Italien, folk har halmhattar och verkar ha det ganska trevligt (trots alla kärleksförvecklingar) något som smittar av sig på mig som tittare och det blir en riktigt mysig stund framför tv:n.  Något som paradoxalt nog höjer trevlighetsfaktorn är att älvfolket är lite halvtaskigt utklädda det är påklistrade vingar, lite djurhudar och glitter i ansiktet. Dessa halvdana effekter bidrar till filmens uppsluppna stämning och jag tror/anar att det var meningen. Skådisarna (halva Hollywood verkar ha blivit kontrakterade) sköter sig i varierade grad men på det hela får de godkänt. Det är kanske inte en av Shakespeares pjäser man sätter upp för att få briljera på scen eller få kasta ut några odödliga monologer anledningen är nog istället att ha en trevlig stund och det var precis det jag hade.

Regi: Michael Hoffman

Betyg

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

Filmspanar temat var så sagt om natten och vilka andra nätter än midsommar (en helg jag numera endast äter caesarsallad på efter att jag ett år förätit mig på sill och grillat) som behandlas av andra bloggare kan ni se nedan.

filmspanarna-bred

Absurd cinema

FLMR

Jojjenito

Fripp

Rörliga bilder & tryckta ord

Fiffi

Har du inte sett den?

Filmspanarna: Max Manus (2008 Norge)

max-manus-movie-poster-2008-1020746041Den här månadens filmspanartema är att ens smak utmanas, med detta menas att en av mina bloggkollegor föreslår en film för mig, en film som jag kanske inte vanligtvis skulle välja. Förra året hamnade det danska ångestdramat Älskar dig för evigt på mitt bord.  I år var det Cecilia som driver bloggen The Nerd bird som föreslog den norska storfilmen Max Manus. Just genren krigsfilmer ligger mig inte så varmt om hjärtat men jag hyser inte direkt någon motvilja till genren bara det inte rör filmer som behandlar Palestinakonflikten och/eller kriget mot terrorismen. Om jag ska uppskatta en krigsfilm vill jag veta vem som är skurk och då är filmer från andra världskriget tacksamma för bättre skurkar än nazister finns det inte.

Om man inte är helt historielös bör man känna till att att vårt grannlandd Norge ockuperades av Tyskland under det andra världskriget. Även om landet erövrades snabbt var den norska motståndsrörelsen aktiv fram tills krigsslutet. Filmen Max Manus handlar om en av de mest kända motståndsmännen under den den tyska ockupationen. Vi får kort och gott följa hans liv under krigsåren då han till en början är en något naiv motståndsman fram till krigsslutet när han hamnat på Gestapos ”most wanted list”.

Det jag gillade med Max Manus var att filmen inte ger ett glorifierat porträtt av en gladlynt motståndsman som glider igenom krigsåren på ett bananskal. Han har sina kval, gör misstag och känns som en verklig människa. Vad jag förstått har man hållit sig någorlunda nära sanningen. En snabb slagning på Google ger att det har varit en och annan debatt om filmen men det rör mest akademiska frågor som historiegubbar i skägg blir upphetsade över. När det rör s.k BOATS-filmer får man ta ”sanningen” med en nypa salt. Vad som är sant eller inte rör vilket perspektiv man har. I filmen tar Manus upp detta problem då han ställer sig frågan om vem som är terrorist och vem som är frihetshjälte. Filmen är rappt berättad, kanske lite för snabb, då vissa skeenden bara svischar förbi och en del trådar dinglar lite lösa mot slutet. På det hela är Max manus en klart sevärd film, välproducerad, av och till spännande med bra skådisar så tack Cecilia för din utmaning då jag troligen inte sett den här filmen i första taget. Det hade kunnat bli en avsevärt värre utmaning  t.ex Turinhästen eller ve och fasa en rom-com. Jag ryser vid blotta tanken.

Regi: Joachim Rønning, Espen Sandberg

Betyg: 7/10

Andra filmspanare som fått en utmaning:

filmspanarna-bred

 Except fear

Filmmedia

Joel Burman

Har du inte sett den (pod)

Har du inte sett den (blogg)

FLMR

Jojjenito

The Nerd bird

Fripps filmrevyer

Movies-noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis filmtajm

Filmspanarna: Konspirationer

smallworld_conspiracies_pyramid

Månadens tema är konspirationer och det finns det gott om, både verkliga och påhittade, både stora och små. Personligen tror jag nog att det pågår fler konspirationer än vad man kan ana men då rör det sig mer om små konspirationer t.ex kommunpolitiker som dagtingar på demokratin för göra sitt arbete lite lättare, hjälpa kompisar eller i värsta fall stoppa en slant i egen ficka. Det är fastställt att det finns större konspirationer t.ex Watergate, Sovjets finansiering av den västerländska fredsrörelsen och ”demokratiska” regeringars spionage på de egna medborgarna. Slutligen finns det konspirationsteorier som vilar på lösa grunder t.ex morden på JFK och Palme, Area 51 och 11:e september, Det är väl dessa som är mest underhållande att få uppleva på film eller bok. Personligen brukar jag inte ägna de sistnämnda teorierna någon djupare tanke men det är förnöjsam kuriosa och främst intressant ur ett psykologiskt perspektiv.

Naturligtvis finns det många konspirationsfilmer som rör både verkliga konspirationer (Alla presidentens män, Call girl) och påhittade (Sista kontraktet, JFK). Dagens filmval är en både bra och intressant konspirationsfilm nämligen The Matrix. Jag varnar redan här för spoilers om nu någon inte sett filmen.

The_Matrix_0057

Thomas Anderson arbetar som programmerare samtidigt som han extraknäcker som hackare där han går under namnet täcknamnet Neo. En annan hackare tar kontakt med Neo och uppmanar honom att söka upp Morpheus som kan avslöja sanningen bakom The Matrix, ett ord som av och till dykt upp på nätet. När Neo börjar luska i saken blir han först hotad och senare jagad av regeringsagenter. Neo lyckas undkomma och kommer i kontakt med Morpheus som erbjuder att att visa honom sanningen om vår värd. Neo nappar på erbjudandet. Det Morpheus avslöjar är att våra liv är en enda stor illusion. Människorna tjänar som energi åt maskiner och vi är alla sammankopplade i en simulation som vi tror är verkligheten. Morphues och hans grupp hör till det fåtal som vaknat upp ur simulationen och bekämpar maskinerna.

matrixNär jag såg The Matrix för första gången hade jag inte en aning om vad filmen  handlade om och blev helt tagen på sängen (även om jag satt i en biofåtölj). Actionscenerna är spektakulära och då hade jag inte sett något liknande, storyn var originell och tankeväckande. Berättelsen bjuder också på den där sense of wonder känslan som jag så ofta eftersträvar. Lägg sedan till bra skådisar som är übercoola så har man en fullpoängare. Att sedan syskonen Wachowski lånat friskt från både religion, filosofi, ett avsnitt av The Twilight zone samt serien The Invisibles och rört ihop ingredienserna till en egen soppa må va hänt. Det spelar ingen roll då resultatet blir så lyckat. Min enda invändning är att det kom två uppföljare som förtar lite av den första filmens glans.

Hur trovärdig är då konspirationen i The Matrix? Min första reaktion är naturligtvis att skratta åt det hela som stollerier men döm om min förvåning då forskare börjat undersöka saken och anser att det finns tecken på att vi möjligtvis kanske lever i en datasimulation. Frågan blir då är vi programmerade att upptäcka att vi lever i en simulering eller?The-Invisibles-Vol-2-Cover-vertigo-comics-11188958-995-1534

Om man är sugen på fler konspirationer rekommenderar jag Gunnar Walls bok som stundtals är sansad även om han svävar ut ibland. Den har jag skrivit om här.

Om man däremot känner för att verkligen kasta sig ut i konspirationernas värld rekommenderas Grant Morrisons serie The Invisibles. Här finns allt för den som törstar efter diverse sammansvärjningar, rymdvarelser, övervakning, hemliga organisationer, Area 51 och en himla massa mer och man ser verkligen varifrån syskonen Wachowski ”lånat” ett och annat till sin film.

Regi: Andy o Lana Wachowski

Betyg: 10/10

Vad andra filmspanare har att säga om konspirationer går att läsa nedan. Klicka på länkarna.

filmspanarna-bred

The Velvet cafe

Jojjenito

Mackans film

The Nerd bird

Har du inte sett den?

Fredrik on film

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripp

Fiffi

FLMR

Absurd cinema

 

Filmspanarna: Män som springer

marathonreviewDagens ämne för filmspanarna är ”män som springer” och jag kan torrt konstatera att filmspanarnas tema än en gång rör något jag har minimal erfarenhet av då jag föredrar att strosa. Mitt måtto är för att citera Seinfeld: ”I choose not to run”.

I filmens värld springs det desto mer än i min vardag Men frågan är varför man springer på film? Anledningarna kan vara många och jag nöjer mig helt enkelt med att presentera en handfull minnesvärda löpturer i filmens värld.

Det finns många jaktscener inom filmens värld. Ofta är det lite av en films höjdpunkt om man har med en bra jakt när filmens hjälte får fly för sitt liv. Mest spännande blir det naturligtvis om jakten sker i skog och mark, denna obehagliga miljö som gett upphov till så mycket sorg och elände i filmernas värld. Om dagens tema varit ”kvinnor som springer” hade jag kunnat breda ut mig rejält då detta är en oslagbar kombination av jakt och miljö.. Men det finns bra exempel med män som jagas i skogen t.ex Rambo och inte minst i Mel Gibsons mästerverk Apocalypto där filmens huvudperson Jaguar Paw (vilket namn!!) jagas av en bunt hämndlystna Mayaindiander i djungeln. Mycket spännande och väl filmat, i sina stunder upplevs det som att man själv jagas då löv och grenar piskar mot kameralinsen.

006APC_Rudy_Youngblood_068

Om vi vänder på steken så har vi filmens hjälte som jagar någon eller något. En av mina favoriter är Doyles skuggning av Charnier i The French connection men det är kanske inte så mycket löpning i den scenen. En annan höjdarjakt är 007:s parkour session i Casino Royale. Craig har avsevärt lättare steg än Moore om man nu ska göra den jämförelsen. Don Johnsons avslut på jakten i början av Dead bang är minnesvärd då vår (anti)hjälte är så slut efter loppet att han spyr ned sitt offer, något som Bond aldrig skulle nedlåta sig till att göra.

vlcsnap-2013-02-21-20h48m51s188

Nu är det som så att alla jakter behöver inte vara dramatiska. Man kan kort och gott ha bråttom och jagar då tid.Taxijakten i början av Planes trains and automobiles mellan Steve Martin och Kevin Bacon är otroligt underhållande. Andra anledningar till att man får bråttom och skyndar på sina steg är jakten på sanningen. Min favoritscen i The Descendants är när Clooney plötsligt får mycket bråttom till några vänner då han vill ha svar på en fråga. Karln får så bråttom att ha tokrusar iväg med ett par flip flops på fötterna. Underbar scen i all sin tragik.

Clooney-Descendants

Avslutningsvis har vi den i mina ögon mest förhatliga formen av löpning nämligen den när man springer för nöjes(!!!!) skull. Varje år har vi ett lopp på vår skola den s.k Jättestenslunken där ALLA ska delta. Visst jag skulle kunna gå men då loppet är på fem kilometer i s.k natursköna områden stöter man på massa äckligheter under turen så som fästingar, mygg och knott. En gång har jag i ett svagt ögonblick genomfört loppet och kan svära på att jag hörde änglakörer och hade blodsmak i munnen. Numera ser jag till att boka in ”viktiga” möten när loppet går av stapeln. Däremot har jag inga som helst problem med att se andra springa, speciellt inom sportfilmsgenren kan scener av detta slag bli riktigt rafflande och pulshöjande. Den meste och bäste löparen/träningsmänniskan inom sportgenren är naturligtvis Rocky Balboa. Han boxas i kylrum mot försvarslösa köttklumpar, springer i snö, springer på stranden, jagar höns och lyfter stockar. I Rocky 2 blir det dock lite konstigt för det verkar som att Balboas löpning sprider sig likt en masspsykos bland Philadelphias befolkning. När han kutar förbi hänger folk på och springer efter och inte vilket folk som helst utan barn. En annan förklaring på detta beteende skulle vara att människor (speciellt då barn) är som gnuer – springer en så springer alla. Hur som helst är detta definitivt en av de hemskaste filmscener jag vet och tyvärr oförglömlig.

rocky.park_.bench_1

Men trots Rocky, skogslöpare och spyende poliser finns det en manlig löpare som inte kan negligeras i ett inlägg som rör män och löpning: Tom Cruise. I de flesta filmer (men inte alla, Edge of Tomorrow hade tyvärr dåligt med löparscener) springer denne man i sin mycket personliga stil: Karatehänder, höga knän och ett sammanbitet ansiktsuttryck. Cruise ser lite ut som en person som springer samtidigt som han försöker stå i givakt. Varför skådisen väljer att springa i film efter film vet jag inte. Är det rena slumpen att han får roller som kräver en intensiv löptur? Kräver Cruise att det ska skrivas in en springscen i de filmer som förgylls av hans närvaro?  Är det ett uttryck för en inre ångest eller vill han visa att han minsann fortfarande kan röra på sig trots sin ålder? Många frågor men inga svar. Bästa löpningarna av Tom Cruise sker i Collateral samt M:I 3.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det springs mycket på film. Speglar det samhället månne att vår kultur och liv blivit allt hetsigare. Blir biobesökare nervösa över någon som tar lite tid på sig? Något att fundera på speciellt om man jämför med äldre filmer där man iofs springer men tempot är stillsammare. Det jag vet är att löpning inte är min starka sida och som jag sa i början av detta långa inlägg: I choose not to run.

Andra filmspanare som fördjupat sig i löpning i kombination med män.

filmspanarna-bred

 

Except fear

Har du inte sett den

Jojjenito

Fripp

Velvet cafe

Fredrikonfilm

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffi

The Nerd bird

Filmspanarna. Tema: Hår

big-hair3

Dagens tema är hår något jag har väldigt lite av. Jag har tre frisyrer att välja på: Tysk Jazzmusiker, Lex Luthor eller kortklippt. Men nu rörde det sig inte om mina trista frisyrval utan om film + hår. Först tänkte jag skriva om filmen Hair men känner mig alldeles för nervklen för att tampas med hippies i två timmar, en annan film som rör hår är Blow dry som rekommenderas varmt (Hair rekommenderar jag INTE). Efter en stunds funderande blir det istället en av de roligaste och mest bisarra scener jag sett och då mycket tack vare en frisyr som krackelerar. Redan här vill jag varna för spoilers.

Filmen jag talar om är bröderna Farrellys Kingpin. Den börjar med att den något naive men ambitiöse bowlingspelaren Roy Munson har oturen att stöta ihop med en riktigt ful fisk Ernie McCracken spelad av Bill Murray i härligt krulligt hår.

kingpin_billyoung

Detta möte resulterar i att Munsons gryende bowlingkarriär bokstavligen krossas. Roy är en slagen man men ställer trots allt upp i en bowlingturnering efter många år. Där möter han sin antagonist Ernie som blivit något av en stjärna inom bowlingvärlden och det är nu det roliga börjar.Till en början har Ernie ett välordnat hår.

story_20714_20714-xlarge

Ju längre och svettigare tävlingen blir desto mer börjar Ernies frisyr lösas upp.

Kingpin_5

Vid de sista kasten kunde jag inte släppa blicken från denna bisarra uppenbarelse. Jag inser att Ernies frisyr har skapats likt en spättekaka. Lager av hår följer på varandra för att bygga upp hans frisyr.

0cee1210423068357336328802bfd8d8

0262164_2663_MC_Tx304

Slutresultatet är förödande.

Kingpin8

Nu kanske en och annan kan tycka att jag går till överdrift med att ödsla ett inlägg över en frisyr i en film som halvfloppade men Kingpin en egen plats i min eget högst imaginära ”hall of fame” i filmernas värld tack vare en sekvens med en frisyr som trotsar all beskrivning. Jag har otroligt nog bara sett filmen en gång men det går inte en vecka utan att jag funderar hur man lyckats koka ihop denna frisyr som slår det mesta jag sett i både verklighet och fiktion. Jag är lite rädd att att se om Kingpin för tänk om jag gett denna filmfinal för stora proportioner och sedan sitter med än en krossad dröm efter en omtitt? Valet är svårt.

När det handlar om hår vill jag även ge ett hedersomnämnande till Nicolas Cage som har svårt att samsas med både peruker och sitt naturliga hår. När jag slår mig ned med en ny film av Cage är alltid min största spänning vilken frilla karln har valt för dagen. Oftast är de förväntningarna större än filmen.

1 conair

Andra filmspanare som skrivit om hår är följande:

filmspanarna-bred

Except fear

FILMR

Jojjenito

Fripp

Rörliga bilder

Fiffi

Filmspanarna: Science fiction

Först tyckte jag att det det skulle bli lätt att skriva om science fiction, en genre jag håller ganska högt men det stod still inte ett uns av inspiration. Ett tag tänkte jag skriva om Blade runner eller Matrix men det ville sig inte och jag hade så smått kommit till insikt att jag nog fick nöja mig med att läsa bloggkollegornas underhållande inlägg i temat. I går lossnade det dock när jag kommenterade ett inlägg över hos Sofia. Mitt bidrag till temat blir åtta stycken science fiction historier som inte filmats än men om/förhoppningsvis/när de filmas kommer jag att sitta mycket förväntansfull i biomörkret. Det blir två berättelser som nog bäst lämpar sig som tv-serie sedan följer de sex historier som jag gärna vill se på vita duken. Att det blev just åtta önskefilmer/serier är att det var just dessa som utan ansträngning ploppade upp i hjärnan.

TV-Serier

The Incal - Restored Trailer - 03

Inkalen av  Alejandro Jodorowsky & Moebius. Den misslyckade privatdetektiven John Difool stöter på en döende utomjording som ger honom ett föremål, ljusets Incal. Denna ofrivilliga gåva sätter i gång en hejdlös historia som involverar allt som tänkas kan inom genren science fiction. Det är ett myller av personer och händelser och att knöka in allt detta i en film skulle vara svårt men som tv-serie skulle det nog kunna bli en mycket underhållande berättelse.

untitled-1-1345588934

The Invisibles av Grant Morrisson m.f. Tänker inte försöka förklara handlingen här, det skulle ta allt för stor plats men storyn involverar bla Area 51, tidsresor, aztekiska demoner, Markis de Sade, shamaner, konspirationer som står so spön i backen, djävulen, utomjordingar samt The King in yellow. Skulle kunna bli hur bra som helst men risken att det blir en soppa utav guds nåde är också stor.

Filmer

61DyBFj0FPL

6. Prey av Michael Crichton: En av författarens sista böcker och inte speciellt bra. Men jag anar att den här historien som rör nanoteknik och artificiell intelligens skulle kunna lämpa sig bra på film. Upplägget påminner lite om The Thing och görs det rätt kan man nog få en härlig sf-thriller att mysa till.

we3

5. WE3 av Grant Morrison & Frank Quitely. Militären har ”förbättrat” tre djur, en hund, katt och en kanin. De tre djuren är fullfjädrade mördare som nyttjas i statens tjänst. Problem uppstår dock när djuren rymmer och kommer ut i vida världen. Militären sätter efter de tre rymlingarna men de är inte speciellt lätta att fånga in. Detta skulle bli en film som skulle kombinera högkvalitativ action och rikligt med ”damm” i lokalen som en bloggkollega brukar uttrycka sig. Svårigheten ligger nog i att få de tre huvudkaraktärerna att kännas verkliga utan att CGI tar över hela showen.

tag-fran-brooklyn

4. Linda & Valentin av Pierre Christin & Jean-Claude Mézières. Man skulle tycka ett en serie som ”lånat” en hel del till filmer och tv-serier som Star Wars, Babylon 5 och Det femte elementet skulle vara värd åtminstone en egen liten film. Intressanta berättelser där våld inte alltid är lösningen samt fantasifyllda miljöer som troligen skulle slå det mesta man hitintills sett på bio. En fest för ögat. 26_Chris_Moore_TheStarsMyDestination 3. Tigermannen (The Stars are my destination) av Alfred Bester. Mekanikern och medelmåttan Gully Foyle lämnas att dö i ett förstört rymdskepp. Detta väcker inre inre kraft hos Gully och han startar en interplanetarisk odyssé för att hämnas på den ansvarige. Hårdkokt sf-historia och det är lite märkligt att den inte filmats än. 

h-030

2 Websters värld (The City) av C.D Simak. När science fiction är som bäst ger den mig en ”sense of wonder”. City är en vemodig historia som startar i nutid och sträcker sig långt in i framtiden där människan är en legend som det berättas sagor om. En stillsam historia som troligen skulle kunna bli en film man skulle tänka på länge efter att man sett den. 1280x720_3401_At_mountains_of_madness_2d_fantasy_lovecraft_landscape_adventure_picture_image_digital_art1. At the mountains of madness av H.P Lovecraft. Det har varit riktigt nära att den här sf-skräckisen blivit film men projektet har fallit på målsnöret två gånger. Jag hoppas att det blir tredje gången gillt för vem kan motstå en berättelse där en expedition finner en bortglömd stad i Antarktis innehållandes allsköns rysligheter?  Jag håller inte andan i väntan på att något av ovanstående verk blir till film men man kan alltid hoppas. Vilka sf-historier skulle du vilja nå vita duken?  

Andra filmspanare om samma ämne

Except fear

Fripp

Flmr

Jojjenito

Rörliga bilder

Movies noir

Fiffi

Filmspanarna: Sport

handball-shoot-funny-sportSportfilm är en genre jag är mycket förtjust i. Paradoxalt nog är jag relativt ointresserad av sport i den verkliga världen.  Visst OS (om det går på en reklamfri kanal), fotbolls EM och VM är trevliga tillställningar men någon pulsökning sker inte, vare sig Sverige deltar eller inte. Jag kan inte nämna en enda svensk aktiv hockeyspelare och Zlatan är den enda jag kan namnet på i fotbollslandslaget. Men så fort sporten blir fiktiv blir det spännande och min puls ökar på direkten. Besynnerligt.

Jag brukar dela in sportfilmerna i tre subgenrer. Naturligtvis korsar dessa varandra och andra läsare kan säkerligen uppfatta filmerna på ett annat vis än jag samt hitta fler eller andra sätt att dela in filmerna på.

Sportkomedi: Man tar kanske inte riktigt sportutövandet på allvar.  Filmerna ligger ofta på gränsen till att bli larviga men när de är som bäst lyckas man med att kombinera spänning med skratt. T.ex Mean machine, The Longest Yard och Major League.

Sportdrama: En seriös historia berättas, sporten finns med men berättelsen går oftast djupare och individen är mer i fokus än själva sporten. Här finner vi filmer som Warrior, Rocky och Goon. 

Sportmelodrama: Troligen min favorit bland sportsubgenrerna. Det är ingen hejd på eländet och problemen vår hjälte måste lösa innan eftertexterna rullar. Ofta finns det med en slem skurk, en besvärlig kärlekshistoria samt att man vinner matchen i filmens final mot alla odds. Youngblood, Mighty Ducks, Karate Kid är några filmer i denna genre.

Jag avslutar med att tipsa om en handfull sportfilmer som är väl värda att se av en eller annan anledning.

Gladiator1992Gladiator: Nej det är inte Gladiator med Russell Crowe utan här rör vi oss i skumma källarlokaler där den unge Tommy Riley hamnat i gangsterbossen Jimmy Horns klor. Jimmy har en hållhake på Tommys försupna pappa (spelad av John Heard vem annars) och hotar döda pappan om inte Tommy ställer upp och boxas för Horn. Tommy som precis börjat få ordning på sin liv ställer upp då han inte har något val. Bra tempo, intressanta skådisar b.la Brian Dennehy och Robert Loggia samt en historia som innehåller varenda klyscha som tänkas kan. Mycket underhållande.

shaolinsoccerid9wk4Shaolin soccer. Den avdankade tränaren Golden Leg Fung hyr in en grupp kung-fu experter för att bilda ett fotbollslag. Det här nog lite av en antingen eller film. Den är på sina ställen oerhört larvig, en del scener är bara konstiga och man har pressat in en en kärlekshistoria som inte passar in i historien. Trots alla dessa invändningar spritter hela filmen av berättarglädje och det är värt mycket i sammanhanget. Jag blir lite glad när jag ser Shaolin soccer och en film där antagonisterna heter Team evil går bara inte att ignorera.

lagaan_xlgLagaan. Som sagt jag gillar sportfilmer. Det spelar egentligen inte någon roll vilken sport som utövas på vita duken jag fastnar ändå. Lagaan handlar om något så obegripligt som cricket. En by sätter hela sin skörd på spel i en match mot onda engelsmän. Vinner byborna slipper de skatten, förlorar man väntar svälten. Engelsmännen är proffs och de indiska spelarna har aldrig rört vid ett cricketrack. Hur det går? Onödig fråga. Filmen lyckas väl med att förklara cricketreglerna och matchen är mycket spännande. Ett varningens finger höjs dock. Lagaan är tre timmar lång och innehåller många sång och dansnummer, något som inte störde mig det minsta.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAEscape to victory: Filmen utspelar sig under andra världskriget. Allierade krigsfångar ställer upp på en vänskapsmatch mot det tyska landslaget. Det tyskarna inte vet är att fångarna tänker passa på att rymma under matchen. En både rolig och lite småspännande film med många bra skådisar t.ex Sylvester Stallone, Michael Caine och Max von Sydow. Man har även lyckats med att klämma in fotbollslegendaren Pele´i filmen.

2000 LEGEND BAGGERVANCEThe Legend of Bagger Vance: En ganska illa omtyckt film men jag gillar den. Matt Damon är nervklen efter 1:a världskriget men med hjälp av den mystiske caddien Bagger Vance finner han vägen tillbaka till både livet och golfen. En stillsam, småmysig och vacker film. Har rykte om sig att vara trist men ge filmen en chans. Scenen med den sista putten i golfmatchen är minnesvärd.

Vad de andra filmspanarna hittat för filmer i sportens värld hittar ni här.

filmspanarna-bred

FLMR

Fripp

Velvet cafe

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-noir

Fiffi

Moving landscapes