Jeruzalem (2015 Israel)

MV5BMTc2MjU2ODY3M15BMl5BanBnXkFtZTgwMTg5OTc3NTE@._V1__SX1857_SY903_Två amerikanskor, Rachel och Sarah har planerat att dra till Tel Aviv. När de träffar den unge antropologen Kevin på flyget bestämmer de sig hastigt för att hänga med honom till Jerusalem. I den heliga staden går livet på halvfart då det är den judiska högtiden Yom kippur, förlåtelsens högtid. Oturligt nog för Rachel och co är inte Gud speciellt förlåtande då han väljer att öppna portarna till underjorden som spyr ut massa oknytt som ska rensa upp bland syndarna. I stället för disko och paraplydrinkar i Tel Aviv blir det en flykt för livet när man försöker ta sig ut ur den hemsökta staden.

Om detta hade varit en vanlig spelfilm hade Jeruzalem troligtvis varit en riktigt rafflande historia men nu har man av outgrundlig anledning valt att göra den till en f/f film och då på ett osedvanligt krystat vis. Rachel har nämligen fått ett par hightech glasögon (google glasögon?) av sin pappa som hon har på sig och de filmar allt och funkar ungefär som att man skulle ha en i-phone intryckt i ögat. Krystat och trist och denna åsikt kommer från en man som vanligtvis inte har några större problem med s.k f/f filmer.

Jeruzalem följer f/f dramaturgin. Först ska tekniken som förklarar varför allt filmas live introduceras på detta följer en presentation av huvudpersonerna. Sedan är det dags för halvtimmen där det inte händer så mycket men man anar att det lurar ugglor i mossen. Detta moment följs av att nämnda ugglor gör entré och filmen tar fart för att avslutas med en sisådär tjugominuters flås och spring mao inget nytt under solen. Jag hävdar dock bestämt att det hade varit en bra film om den filmats normalt så man haft en chans till att bygga upp dramaturgin bättre. Jeruzalem passar helt enkelt inte att vara en f/f film. Däremot var två saker intressanta.

Filmen är israelisk och är den tredje jag ser från detta konfliktfyllda land. Det lustiga är att i de filmer jag sett har konflikten som existerar berörts men då behandlats med oväntad eftertanke och förståelse. Det är kanske fjantigt att påpeka men jag får trots allt en strimma av hopp då man faktiskt anstränger sig i filmens fiktiva värld att försöka visa att samförstånd och förståelse existerar. Det värmer lite för det hade varit lätt att skildra ena eller andra sidan som osympatiska stollar. Hollywood någon?

Personligen har jag aldrig varit speciellt intresserad av att åka till Jerusalem av flera skäl. Dels finner jag det inte så trevligt att åka till ett land där det kryllar av militärer i vart och vartannat gathörn. Jag hyser också en misstanke om att jag skulle drabbas av Jerusalemsyndromet och tror inte att min fru skulle uppskatta att få jaga rätt på mig medans jag invirad i hotellets lakan ska frälsa världen (fast jag ska erkänna att det hade varit roligt att ha episoden på film). Efter att ha sett dagens mediokra rulle blev jag mot all förmodan lite småsugen att dra till denna stad för det var trots allt riktigt fina bilder och vyer över Jerusalem.

Regi: Doron Paz, Yoav Paz

Betyg: 3/10

Annonser

The Borderlands (2013 Storbr)

BorderlandsFeatVatikanen har skickat ut en grupp män för att undersöka ett eventuellt mirakel i en avlägset benägen kyrka. De är vana vid att det förkommer många falsarier inom mirakelbranschen och är naturligtvis skeptiska. Sällskapet letar i gamla dokument, sätter upp övervakningskameror och snokar runt lite så där i allmänhet. Ju mer de läser om platsen kyrkan är bygd på desto mer övertygade blir åtminstone en och annan i gruppen att det rör sig om något helt annat än himmelska mirakel.

Jag börjar med att tacka Sofia för tipset. The Borderlands är en helt ok film inom subgenren found footage. Med tanke på sällskapets slutgiltiga öde är det däremot en anings konfunderande hur just found delen i genrebeskrivningen gick till men det är en detalj man numera brukar slarva rejält med inom genren. Vi har kommit lång väg från den noggranna dokumentation som föregick t.ex The Blairwitch projekt men för mig är det en petitess i sammanhanget.

Filmen är en slowstarter och det väl först sista kvarten det hettar till ordentligt men med kompetenta skådisar, småryslig stämning och kyrkliga mysterier kan man komma ganska långt i skräckens värld. Slutet kan nog vara lite av en vattendelare men jag fann det mycket underhållande samtidigt som det var i magstarkaste laget.

Regi: Elliot Goldner

Betyg: 6/10

Afflicted (Kanada 2013)

Afflicted_2_24_14Derek lever på lånad tid då han drabbats av någon form av hjärnsjukdom. Med lite tur kan han ha ett långt liv framför sig men kan även falla död ned vilken dag som helst. Då Derek alltid älskat att resa bestämmer han och hans vän Clif att göra en jorden runt resa trots Dereks sjukdom. De två kommer att dokumentera resan live och lägga upp sina äventyr på nätet. Första stoppet är Spanien och vi som kan vår skräckgenre vet att vår världsdel och amerikaner inte alltid kommer så bra överens (The Shrine, Hostel, En amerikansk varulv i London etc etc ). Derek raggar upp en snygg tjej men istället för sex blir han överfallen och hittas skadad på hotellrummet. Clif vill vända hem men Derek är desperat då detta kanske är hans sista resa och övertalar sin vän att de ska fortsätta. Redan efter ett par dagar börjar Derek att uppträda märkligt, han har svårt att vistas i solen och spyr upp det han äter. Att det inte blir någon jorden runt tripp är nog överflödigt att berätta.

Foundfootage/handkamera/låtsasdokumentär har formligen översvämmat skräckfilmsmarknaden de senaste åren. Många avskyr tillvägagångssättet men turligt nog är jag förtjust i detta sätt att göra film. Det görs naturligtvis många skitfilmer och naturligtvis brukar logiken halta för vem hade inte släppt kameran när man springer för livet? Jag köper det trots allt och bara det inte blir hela havet stormar i filmupptagningarna finner jag denna subgenre förnöjsam då dess styrka ligger i att jag som tittare blir mer närvarande och sugs in i berättelsen.

Afflicted är en helt duglig skräckis med bra (men ökända) skådisar och effekter. Vad jag förstår är det filmens huvudrollsinnehavare som både skrivit och regisserat filmen. Ett gott hantverk. Tempot är högt och innehåller få döda stunder. Jag är osäker på vilken riktning historien ska ta och av och till är det lite småspännande. Min invändning skulle nog vara Derkes vän Clif som kanske agerar lite väl korkat men det hör också till genren. Jag hade definitivt kontaktat någon form av myndighet när min resekamrat kaskadspyr upp frukosten och får stora blåsor av att vistas i solljus.

Regi: Derek Lee, Clif Prowse

Betyg 6/10

The Quiet ones (2014 USA)

The_Quiet_Ones_posterEn del filmer går tvärs genom huvudet på en. The Quiet ones är en sådan film. Jag såg den för ett par veckor sedan och när jag nu sätter mig ned för att skriva om filmen är det mest luddiga hågkomster som dyker upp i skallen. Inte ett gott tecken.

Filmen är än en s.k found-footage film men den utspelar sig i Storbritannien så vi slipper åtminstone en Bigfoot som ränner runt och gapar i ytterkanten av bilden. Berättelsen utspelar sig under 70 talet där en något överentusiastisk professor samlar en grupp studenter för att dokumentera forskning som inte är helt ok. Professorn är nämligen lagt beslag på en ung tjej som hävdar att hon är besatt men den självgode akademikern hävdar det motsatta och menar att han kan bota sin ”patient”. Formulering ”lägga beslag på” passar verkligen då tjejen hålls inspärrad av professorn som sköter experimentet med fast hand. Redan här drog jag öronen åt mig då det känns osannolikt, även om historien utspelar sig under det något obalanserade 70 talet, att man kunde stoppa undan folk lite sådär bara därför man har en himla massa universitetspoäng.

The Quiet ones är en ganska seg historia och är en typisk ”var det här allt man fick för pengarna film”. Den är helt ok när det rör karaktärer och miljöer och känns relativt välproducerad men om man ser en skräckis vill man åtminstone att det ska hända något och inte bara titta på massa studenter som hunsas av en halvstollig professor ackompanjerade av en tjej i vitt nattlinne som gapar och vrålar.

Regi: John Pogue

Betyg: 3/10

Happy camp (2014 USA)

5a2facca7dd0356dde37aab796d4f1e0Michael har plågats i många år av att han var närvarande när hans syster försvann spårlöst. Systern kidnappades framför Michaels ögon men han har förträngt minnet och kommer inte ihåg några detaljer. Tillsammans med sin flickvän och en kompis reser de till hans hemstad Happy camp i förhoppning att Michaels minne ska väckas till liv.  Happy camp är en sådan där stad som man gör en extra ansträngning över för att ta en alternativ resrutt när man närmar sig. Det är slitet och miserabelt. När sällskapet undersöker stadens historia närmare upptäcker de att det är många personer som försvunnit under årens gång i området.

SPOILERVARNING

Än en gång en foundfootage film med Bigfoot. Det verkar som att varenda jävel med tillgång till filmutrustning inköpt på Walmart  känner att man måste göra en film om denna amerikanska myt. Detta var tredje filmen jag sett på kort tid där den håriga apmänniskan dyker upp som gubben i lådan. Happy camp är helt ok fram tills mysteriet avslöjas. Staden är creepy och filmen har en olycksbådande stämning men som sagt när apjäveln dyker upp tänker jag med en tung suck ”Inte en gång till”.

Regi: Josh Anthony

Betyg: 3/10

Digging up the marrow (2014 USA)

digging-up-the-marrow-frightfest-digging-up-the-marrow-will-be-one-beautifully-disturbing-horrorRegissören Adam Greene har uppnått en viss framgång med sina skräckisar Frozen och Hatchet. Som alla kändisar får han sin beskärda del av brev från fans, en del har ideer på nya filmer andra skriver uppskattande brev men en försändelse fångar Greenes uppmärksamhet. Den f.d polismannen William Dekker hävdar att det finns monster på riktigt. De lever under marken men besöker vår värld då och då. Platsen där monstren lever kallar Dekker för The Marrow. Det hela låter så stolligt att Greene inte kan låta bli att bli fascinerad. Han beslutar sig för att ta med sin partner Will för att göra ett antal intervjuer med Dekker, att det skulle ligga någon sanning bakom polismannens berättelser finns inte i hans föreställningsvärld.

Den här filmen var mer roande än oroande även om den har en handfull scener där jag satt och kisade med ögonen och mot slutet blir filmen ganska otrevlig ska erkännas. Digging up the Marrow är gjord som en en blandning mellan en mockumentär och en found footage film. Alla i filmen spelar sig själva och de är förvånansvärt bra framför kameran. Den enda ”skådisen” är godingen Ray Wise som spelar polismannen William Dekker. Bara det gör filmen sevärd.  Det var ett par veckor sedan jag såg filmen och den har faktiskt inte riktigt släppt sitt grepp om mig. Vanligtvis glömmer jag bort filmer av det här slaget ganska snabbt så en viss originalitet måste Digging up the Marrow haft.

Regi: Adam Greene

Betyg: 7/10

The Taking of Deborah Logan (2014 USA)

The Taking of Deborah LoganDet här med handkamerafilmer verkar ha kommit för att stanna. En del avskyr det och menar att filmen känns som hela havet stormar, andra (jag t.ex) störs inte nämnvärt. Görs det bra kan man uppnå en närhet till historien som ibland kan vara svår att få till med ”traditionellt” filmande. En annan fördel är att en film inte behöver ha en jättestor budget och sitter man på en bra historia finns det en chans att realisera sina drömmar utan att man måste harva runt med mössan i hand bland de stora bolagen. Det sistnämnda skälet gör naturligtvis att det blir mycket skit som produceras och ”hellre än bra” är nog ett uttryck som alltför ofta kan appliceras på den här subgenren.

The Taking of Deborah Logan är det ett filmteam som ska dokumentera alzheimer drabbade Deborah Logan och hennes sjukdomsförlopp. Det kan låta bisarrt men filmen utspelas i USA och Deborah har inte försäkringar som täcker hennes vård så på initiativ av dottern Sarah görs denna studie i utbyte mot att man betalar mammans sjukhusräkningar. Bara sjukdomen alzheimer inger en känsla av skräck men här har man pytsat in lite extra i storyn. Deborah förväntas vara lite förvirrad och kanske säga märkliga saker men efter en tid får dottern och filmteamet skäl till att fundera om vad som är sjukdom och vad som är annat.

Den här filmen bjöd på två saker: En hel del rysliga scener, regissören vet hur en slipsten ska dras och det var flera gånger jag fick det tvivelaktiga nöjet att rysa till. Man har också lyckats engagera bra skådisar i den den kvinnliga trion Jill Larson (Deborah), Anne Ramsay (Sarah) och Michelle Ang (ledaren för forskningsprojektet). De var för mig okända namn men skådespelarna är riktigt bra och trovärdiga i filmen. Då det rör sig om skräck håller det som tyvärr oftast inte hela vägen ut och filmen blir lite tramsig sista halvtimmen men det är något jag börjar bli van vid det här laget.

Regi:Adam Robitel

Betyg: 7/10

Exists (2014 USA)

Exists-film-2014För ögonblicket verkar det komma ut en film i veckan som handlar om den amerikanske vildmannen Bigfoot. Jag har hitintills sett två och tyckte nog att det kunde räcka för stunden då ingendera av filmerna var speciellt upphetsande. Så skrev Steffo om dagens film på sin blogg och jag tänkte att tredje gången gillt kan väl inte skada.

En handfull ungdomar är på tur i skogen för att besöka en avlägsen stuga. Vägen dit är inte den bästa och under en skumpig resa kör man på ett djur som försvinner i mörkret. Till slut kommer man fram till något som bäst kan beskrivas som ett ruckel. Dock bestämmer man sig för att stanna trots konstiga ljud i nattens mörker. En i sällskapet har med sig en videokamera för att dokumentera semestern. Han får känslan av att något bevakar sällskapet något som ignoreras av de övriga vilket är synd då semestern utvecklas till en synnerligen otrevlig historia.

På det tredje försöket satt den. Exists är både spännande och ruggig. Miljön förvaltas väl och här är inte Bigfoot ett töntig halvapa som springer runt i skogen utan påminner mer om en blodtörstig mördarmaskin. Filmen går i ff-stilen men det är inte hela havet stormar och av och till överger regissören handkamera konceptet. Ett klokt beslut, videokameran ger filmen en närhet och stämning som höjer intensiteten men när det blir lite extra fart och fläkt känns det skönt att slippa en kamera som far hit och dit och faktiskt få se vad som händer. Skådisarna är helt ok och monstret är tacksamt nog inte en man i gorilladräkt inhyrd på Buttericks utan ett ganska välgjort monster som man får se alldeles lagom mycket av.

Exists är inte en omistlig film men är man sugen på lite vildmarksskräck i kombination med ett ”monster” uppfyller filmen åtminstone mina krav.

Regi: Eduardo Sánchez

Betyg: 6/10

The Den (2013 USA)

TheDenUniversitetsstudenten Elizabeth beviljas pengar till ett projekt där hon ska undersöka sociala kontakter på nätet eller något åt det hållet (folk undersöker så många konstiga saker på högskolor och universitet). Plattformen Elizabeth använder sig av kallas för The Den och bygger på att man talar direkt till varandra i bild över nätet. Projektet rullar på men så en dag får Elizabeth se en kvinna mördas på The Den. Frågan är nu om mordet var iscensatt och om inte var det ett budskap riktat direkt till Elizabeth? Hon börjar nysta i mysteriet och dras in i en otrevlig härva.

Större delen av The Den utspelas på ett flertal dataskärmar och ogillar man foundfootage genren med allt vad den innebär kan man nog ha svårt för den här filmen. Själv var jag mycket nöjd. Filmen startar lite lättsamt för att bli allt mörkare och mer spännande ju längre in i berättelsen man kommer. Historien ballar ur lite mot slutet och av och till tar filmskaparna i lite väl mycket för att få med en dataskärm i storyn. Jag får intrycket av att folk bokstavligen går med en laptop eller mobil upptryckt i ansiktet dygnet runt – för så är det väl inte i verkligheten?  På det hela en spännande och ruggig film i det lilla formatet.

Regi: Zachary Donohue

Betyg: 7/10

The Houses October built (2014 USA)

houses_october_built_ver2Risken med att en film har en för bra titel är att förväntningarna åtminstone hos mig kan slå i taket för att sen sjunka ned i källarnivå. Skräckisen The Hills run red var ett exempel på en sådan film. Dagens rulle är ett annat. Jag vet inte riktigt vad det är i namnet The Houses October built som tilltalar mig men något är det för så fort jag lade ögonen på titeln kände jag i både kropp i själ att jag ville se filmen.

The Houses October built handlar om en handfull vänner som ger sig ut på vägarna i den amerikanska södern för att söka efter den ultimata haunted house upplevelsen. Det rör sig inte om riktiga spökerier för tydligen är det en mindre industri i USA att kring Halloween öppna spökhus i stil med Hotell Gasten på Liseberg men iom att det handlar om USA är det avsevärt rysligare än ett gäng inhyrda sommararbetare som springer runt och skriker bu! Det finns en dokumentär om detta fenomen med samma namn som dagens film. Filmens huvudpersoner har hört talas om ett ambulerande spöksällskap som tydligen bjuder på en upplevelse utöver det vanliga och de försöker luska reda på vart man kan finna dessa personer. De talar med anstälda inom haunted house branschen men de flesta verkar vara högst ovilliga att förmedla någon information men till slut får våra huvudpersoner upp ett spår. Om de hade haft sans och vett hade de istället stannat hemma och tittat på skräckfilm.

Houses-October-4

Det finns ett och annat som talar för filmen.Slitna och otrevliga tivoliarbetare, den amerikanska södern och spökhus är en mycket bra kombination. Vidare så är historien ganska intressant, jag är lite osäker på vad som ska ske och vilken väg berättelsen ska ta. Tyvärr förvaltas inte upplägget väl. Huvudpersonerna är jobbiga män i 30-års åldern som beter sig som hormonstinna tonårigar (undantaget är den enda tjejen i sällskapet och hur hon står ut med sina ”vänner” är en gåta). Filmen tar alldeles för lång tid på sig innan det händer något, visst det finns en olycksbådande stämning men å andra sidan hade det varit svårt att misslyckas med  tanke på valet av miljöer. Berättelsen står och stampar. Lägg sedan till att hela filmen är i det s.k found footage utförandet så blir det desto jobbigare när man får följa en grupp personer man helst vill slippa. Jag var åtminstone nöjd med slutet och då menar jag inte eftertexterna.

Fiffis val för dagen är säkerligen bättre.

Regi: Bobby Roe

Betyg: 3/10

The Possession of Michael King (2014 USA)

the-possession-of-michael-king-posterDet var med låga förväntningar jag tog mig an dagens film. Bara namnet The possesion of (valfritt namn kan sättas in) gör att jag drar öronen åt mig och speciellt i kombination med found-footage känns konceptet tämligen urvattnat. Men man ska aldrig ge upp för om man vaskar tillräckligt mycket skit å dyker det till slut upp ett och annat guldkorn.

Dokumentärfilmaren Michael förlorar sin fru i en tragisk olycka. Han beslutar sig att förena nytta med sorgearbete och beslutar att hans nästa film ska handla om att det inte finns något liv efter detta. Michael riggar hela sitt hem med kameror och återföljs av en kollega som filmar hans göranden. För att bevisa sin tes erbjuder han folk att försöka förbanna honom. Michael besoker necromantiker, andebesvärjare, präster och annat löst folk. Till en början verkar det att Michael har rätt i sin tes att vare sig Gud eller djävulen existerar men snart visar sig små tecken att allt inte riktigt står rätt till i familjen Kings hem. Kan det vara så att någon av alla dessa stollar Michael träffat på sista tiden har lyckats med sina besvärjelser?

PM-Still-4-620x400

Jag fastnade direkt för Michael och hans öde. Filmen är till en början roande när huvudpersonen besöker folk som är som inte riktigt är som vanligt folk.Gradvis mörknar berättelsen för att till slut utvecklas till att bli ren och skär skräck. Om det är något som jag avskyr inom skräckgenren är det s.k jump-scares speciellt om det kombineras med hög musik och en ofarlig händelse typ det var bara en katt i skafferiet etc. Det är ett billigt och slött sätt att skrämma tittaren på och jag kräver mer. I dagens film nyttjar man detta trick ett par gånger men här är det verkligen rysliga saker som sker och tro fan om jag inte lyfte ur soffan vid ett par tillfällen. The possesion of Michael King är en effektiv skräckfilm som lyckas väl med sitt mål nämligen att skrämma sina tittare och då är jag mer än nöjd. En bra start på skräckfilmsveckan.

Kolla in vad Fiffi tyckte om filmen vetja.

Regi: David Jung

Betyg: 8/10

In Darkness we fall (2014 Spanien)

in-darkness-we-fallPå mitt arbete hade jag en kollega (vi kan kalla honom Sven) som var en trevlig och lite försynt man. Av och till berikade han min tillvaro med diverse visdomsord. Hans klokaste råd var ”det är inte semester om man har det obekvämare än hemma”. I mina öron är dessa elva ord att jämställas med Jesus bergspredikan eller Lincolns Gettysburg tal. Elva små ord som jag sedan dess haft som ledstjärna i mitt liv (jag ska erkänna att jag någon enstaka gång ruckat lite på dem). Om huvudpersonerna i In Darkness we fall hade haft en ”Sven” i sin närhet som de lyssnat på hade de upplevt en trevlig semester med sol, bad och paraplydrinkar istället för ångest, skrik och elände.

En handfull vänner bestämmer sig för att campa under semestern. Valet faller på en naturskön och enslig ö. De badar, super, röker på och har tältsex. Under en tur till stranden upptäcker en av killarna en grotta och sällskapet bestämmer sig för att ”se hur djup den är”. Grottan är en labyrint och de kommer vilse. Utan någon utrustning eller förnödenheter (den var som sagt ett spontant infall) är snart inte frågan om de ska hitta ut utan mer om man överhuvudtaget kommer att överleva.

In Darkness we fall var för mig en ”ont i magen film”. Jag visste vad filmen handlade om men trots detta kände jag ett molande obehag i min mage i samma sekund som grottöppningen upptäcktes. Tack vare att det är en s.k found-footage film (en i sällskapet filmar semestern till sin blogg) får berättelsen en närhet och intensitet som gör att jag stundtals känner som att jag är med i grottan och får ta del av den växande paniken. En anledning till min inlevelse är att skådisarna är mycket bra, deras känslor och beslut känns trovärdiga. Har jag något att invända mot filmen så skulle det vara att slutet känns lite svagt men det är en petitess i sammanhanget.

In Darkness we fall ingår i Monsters of film festivalen som just nu går i Stockholm men SF-anytime visar ett urval av festivalens filmer så om man inte bor i Stockholm men är sugen på skräck är det bara att klicka här.

Regi: Alfredo Montero

Betyg: 8/10

 

The Conspiracy (2012 Kanada)

Poster_for_The_Conspiracy_(2012_Film)När kompisarna och dokumentärfilmarna Aaron och Jim kollar in ett youtubeklipp som rör en stolle som står på gatan och gapar om olika konspirationer får de iden att göra nästa film om detta original. De tar kontakt med Terrance som mannen heter och lyckas vinna hans förtroende. Intervjuerna rullar på och Terrance mal på om olika teorier om hur vår värld verkligen styrs. Aaron och Jim är inte så värst intresserade av konspirationerna utan mer hur dessa människor som lever med alla dessa teorier fungerar och tänker. Så en dag är Terrance spårlöst försvunnen. När en flyttfirma ska frakta bort Terrance ägodelar passar dokumentärfilmarna på att lägga beslag på hans anteckningar. När de studerar hans anteckningar börjar de inse att Terrance kanske inte var så stollig som han verkade eller är det som så att de två dokumentärfilmarna påverkas mer av konspirationsteorierna än vad de vill erkänna?

The Conspiracy var en trevlig bekantskap. Jag gillade att filmen startar nästan som en komedi när vi får träffa Terrance och höra på hans raljerande för sedan sakta bli allt mörkare i tonen, något som nästan skedde omärkligt. Filmen är en blandning av låtsasdokumentär och found footage. Storyn snirklar sig fram och mot slutet är jag lite osäker på vad som egentligen har hänt. Man lyckas få till en bra stämning och lite småspännande blir The Conspiracy ibland speciellt mot slutet då det hettar till ordentligt för de två dokumentärfilmarna.

Regi: Christopher MacBride

Betyg: 6/10

Willow creek (2013 USA)

WILLOW-CREEK-001Den här lilla independentskräckisen hade mycket som talade för sig: Det är en s.k creature feature (Bigfoot), man springer i skog och mark (usch!!) och filmen hör till found footage genren (skapar ofta en närhet och intensitet i berättelsen). Synd bara att filmen regissör och tillika manusförfattare Bobcat Goldthwait glömde bort att man kanske bör ha en historia att berätta.

Paret Kelly och Jim är på tur till Williow creek en plats där många observationer av Bigfoot har gjorts. Det är även i detta område där den mest berömda filmen med en Bigfoot eller man i pälsdräkt (take your pick) togs 1967. Jim som är en true belivier av legenden har länge önskat åka till platsen där filmen togs och har lyckats få med sin något mer skeptiska flickvän på färden. Paret ger sig ut i vildmarken trots att en hel del lokala invånare avråder dem till just detta. Till Jims glädje finner man platsen, filmar lite och korkat nog beslutar sig för att campa i skogen och sedan går det som det går.

Willow creek är 80 minuter lång och ingenting av vikt händer de första 55 minuterna. Nu kan det vara som så att man som filmmakare kan suga på karamellen om man har något extra att bjuda på till filmens final som t.ex Ti West gjorde i The Innkeepers men Goldthwait bjuder inte på något nytt. Han kör vidare i allt för välbekanta spår, lite ljud i mörkret, lite spring i skogen, gråt och skakig kamera. Filmen är relativt välgjord och visst är det lite rysligt ibland. Skådisarna är bra speciellt Alexie Gilmore som spelar Kelly men jag sitter ända med känslan av att det här en film som har svårt att motivera sitt existensberättigande. Vad det här allt som Goldthwait lyckades tota ihop när han fick tid och pengar över? Tydligen.

Regi: Bobcat Goldthwait

Betyg: 3/10