Son of a Gun (2014 Australien)

son_of_a_gun-349171352-largeJR har hamnat i finkan för ett mindre brott och ett kortare fängelsestraff väntar. Tråkigt nog för JR ser han ganska bra ut och flera av fängelsekunderna kastar lystna blickar efter honom. Turligt nog så får han en beskyddare i Brenton som är en av anstaltens inofficiella bossar och som tack för hjälpen vill Brenton att JR ska hjälpa honom med lite små tjänster när han kommit ut. Om JR vetat vilka tjänster det rört sig om kanske han föredragit att tappa tvålen i duschen.

Jag är lite ambivalent inför vad jag tycker om den här filmen. Det är inget större fel på grundstoryn, jag gillar kriminal och fängelsefilmer. Ewan McGregor sköter sig fint som den kriminelle bossen Brenton och det är inga större fel på övriga skådisar heller. Problemet med en här filmen heter Alicia Wikander som spelar flickvän till JR:s uppdragsgivare. Hon gör det hon kan med sin roll och ingen skugga faller på hennes insats men hennes rollfigur känns onödig och fördummar filmens story. JR blir nämligen blixtförälskad i henne och verkar helt skita i alla risker detta medför något som inte alls känns logiskt. Jag köper helt enkelt inte denna plot som bara känns onödig iofs gjorde Pacino precis samma sak i filmen Scarface men Tony Montana är en rollfigur med helt andra ambitioner än den något vilsne JR. Då denna ”kärlekshistoria” känns inknökad bara därför att man ville ha med en sådan drar det ned filmen en hel del vilket är synd då grundstoryn som sagt är helt ok och skulle nog klarat sig bättre utan kvinnlig fägring.

Regi:  Julius Avery

betyg: 5/10

Annonser

Table 19 (2017 USA)

Eloise har dumpats av sin pojkvän Teddy. Det som gör situationen extra svår är att han är bror till Eloise kompis som som ska gifta sig. Då Eloise varit med och planerat bröllopet är hon i valet och kvalet om hon ska gå. Hon har fortfarande känslor för Teddy och har en speciell anledning till att försöka lappa ihop förhållandet. När Eloise anländer inser hon till sin fasa att hon placerats vid bord nr 19. Då Eloise som sagt planerat festen vet hon vad det bordet innebär: Det är det bord där man placerat de gäster man egentligen inte vill ska komma men varit nödgad att bjuda in.

Det fanns en anledning till att jag såg denna film som hade illavarslande drag av rom-com nämligen Anna Kendrick. Hon är en av mina favoritskådisar men likt Nicolas Cage har hon en förmåga att hamna i halvsunkiga filmer vilket är synd då hon förtjänar bättre. Nu visade sig filmen tack och lov ha fler ljuspunkter än Kendrick. Den övriga ensemblen är inte fy skam med b.la Lisa Kudrow, Stephen Merchant och Wyatt Russell. Den sistnämnde spelar Eloise pojkvän Teddy som är en enastående korkad man . Gåtan för mig är vad hon ser i honom men han verkar vara snäll och det kan man komma en bra bit med – åtminstone i filmens värld.

Bäst är dock filmens musik som framförs av ett coverband som bara spelar sköna 80-talslåtar och då i stort sett hela filmen utspelar sig under bröllopet är det gott om gamla godingar. Jag är, som jag tidigare nämnt, väldigt svag för filmer som slutar med en dansscen (gärna i slowmotion). I Table 19 är dansscen är iofs inte i slowmotion men när låten man dansar till är I melt with you kan inget gå fel.

Table 19 är långt ifrån ett mästerverk. Det är en film gjord med vänsterhanden och lär få sin fasta plats i någon reaback på närmaste snabbköp. En lättsam bagatell som fyller sin funktion för stunden.

Regi: Jeffrey Blitz

Betyg: 5/10

Baby driver (2017 USA)

Jag borde ha dragit öronen åt mig då Aftonbladets Jens Petterson gav dagens rulle fyra plus. Om jag är snäll så kan jag konstatera att han och jag inte delar smak för vad som är bra en film. Nu är iofs inte Petterson ensam om att ha hyllat Baby Driver och efter att ha sett filmen begriper jag inte varför en del faller för denna rulle.

Filmen handlar om ynglingen Baby som är ett underbarn på att köra bil. Han har hamnat i klorna på en ganster p.ga en skuld och är tvungen att köra flyktbilen när olika bankrån genomförs. Baby har snart betalat av sin skuld och har bara en sista stöt kvar. Babys (otroligt irriterande namn på en rollfigur) flickvän vet inte vad han sysslar med men när han är klar är planen att de två ska dra från stan (Atlanta?). Nu går det inte riktigt som Baby tänkt sig och snart jagas han av sina forna kumpaner och polisen.

Om jag hade sett filmen hemma hade jag nog stängt av efter en halvtimmer men nu var jag på bio och satt snällt kvar vilket var tur då filmen tog sig och sista halvtimmen är riktigt bra. Jag har en hel del problem med denna rulle och inte bara då att huvudpersonen har ett korkat namn. Ansel Elgort som spelar huvudrollen är ungefär lika intressant som en påse jord. Man märker att filmmakarna sliter för att göra honom intressant genom att berika karaktären med olika attribut t.ex  tinnitus, lyssnar konstant på musik har massa I-Pods, bär ständigt solglasögon och är mycket fåordig. Det spelar ingen roll hur mycket artificiellt bling-bling manusförfattaren hänger på figuren han är totalt ointressant.

Än värre är det med hans flickvän som spelas (årets överdrift) av Lily James. Jag vet inte om det är meningen men genom sitt skådespeleri lyckas bara James ge sin rollfigur intrycket av att hon är dum i huvudet. Slutligen har vi Eiza González i rollen som en av bankrånarna. Då hon är mexikanska är hon naturligtvis både sexig och impulsiv. Vi vet ju alla hur hetlevrade dessa sydländska kvinnor är. Tjenare! Filmen kommer liksom inte med något nytt. Det är gammal skåpmat och illa skrivna roller. Det är en film som anstränger sig att vara hipp men tillför inte något nytt.

Turligt nog har vi Jamie Foxx, Kevin Spacey (om än på halvfart) och John Hamm som räddar upp filmen. Lägg sedan till suveräna biljakter och en fartfylld upplösning så blir inte Baby driver så pjåkig trots allt. En ok actionfilm men inte mer. Hyllningarna överlag är obegripliga men kanske rätt person sa att detta är en fantastisk film och så följde resten av kritikerkåren efter – de har en tendens att göra detta. Kanske skulle jag ha sett Atomic blonde i stället men även den filmen hade Herr Petterson gett en fyra så jag väntar nog till dvd-släppet.

Regi: Edgar Wright

Betyg: 5/10

Wish upon (2017 USA)

Wish upon är vad jag kallar för en popcorn skräckis. Den vill skapa lite ryslig stämning och underhålla lite lätt för stunden. Filmen följer samma mönster som de flesta skräckisar av denna sort. En ryslig öppningsscen, presentation av filmens rollfigurer, halvdana ganska så okända skådisar samt en eller ett par kända ansikten i mindre roller, ett mysterium, jumpscares, inte för mycket blod och våld samt en liten tvist på slutet. Anrättningen avslutas med den obligatoriska pop eller hårdrockslåten under eftertexterna som alltid känns helt malplacerad.

Tonårstjejen Clares far ger henne ett skrin av kinesiskt ursprung. Clare som passande nog läser kinesiska i skolan lyckas tyda att skrinet uppfyller sju önskningar. På skoj börjar hon önska sig olika saker som visar sig uppfyllas och hennes liv tar till en början en allt trevligare vändning. Det Claire inte fattat är att skrinets önskningar kommer med ett pris.

Wish upon är helt ok vare sig mer eller mindre. Jag hade lite svårt för Joey King som spelar huvudrollen om det berodde på bristande kompetens eller annat må vara osagt. Än värre är det med Shannon Purser som spelar Clares kompis June, hon verkar inte alls vara med i matchen. Skådisen står liksom vid sidan om och ger intrycket av att hon råkat passerat filminspelningen och stannat till för att kolla in läget. Bortsett från dessa två är resten av ensemblen helt ok. Man märker verkligen att åren går när Ryan Phillippe får spela pappa och Sherilyn Fenn medelålders granntant. Hur som helst Wish upon är ingen film att springa benen av sig men om man är sugen på lite mysrys en kväll duger den.

Regi: John R. Leonetti

Betyg: 5/10

It comes at night (2017 USA)

Här kan vi snacka om falsk marknadsföring. Kritikerna (överlag) verkar ha en adjektivstävling i att berätta hur ruggig denna film är. De påstår att detta är sommarens bästa skräckis och spar inte på krutet när det rör filmen. Trailern hintar också om att vi ska se något som är ruggigt värre och filmens namn ger en antydan om ett annalkande hot. Inget av ovanstående stämmer för fem öre.

It comes at night handlar om en familj som isolerat sig i ett hus i skogen efter att en smitta spritt sig och kanske utplånat stora delar av mänskligheten. Allt handlar nu om att överleva och etik och moral sätts på undantag. När de kommer i kontakt med en annan familj är frågan om de ska låta dessa flytta in i huset eller inte. Kan man lita på främlingarna?

Visst är filmen obehaglig. Musiken och en del drömsekvenser väcker en lite ruggig känsla men inte så mycket mer. Det blir aldrig spännande för hur det ska sluta inser man ganska snart och mitt intryck efter sista scenen är nog mest ”ja så kan det gå”. Antingen är de svenska kritikerna ett räddhågset släkte eller så är jag helt avtrubbad. Jag anar dock att It comes at night är något av en humörsfilm. Är man inte på humör för ett ledsam berättelse om desperata människor i stuga ute i skogen kan man nog tycka att filmen iofs har en ryslig stämning men faktiskt är lite småtrist. Vid närmare eftertanke så påminner It comes at night lite om The VVitch en film som jag heller inte blev värst skrämd av. Dessa två filmer är inte dåliga filmer men de är inte speciellt spännande eller skrämmande utan som bäst lite obehagliga men inte så mycket mer.

Filmen är välgjord, skådisarna är top-notch, musiken som sagt mycket bra och regissören lyckas väl med att förmedla en känsla av klaustrofobi, hopplöshet och paranoia men att kalla filmen för skräck? It comes at night är mer att likna vid ett deprimerande drama och då kan jag tycka att det är lite synd att sälja in filmen som en skräckis. En del kan säkert tycka att filmen är fasansfullt skrämmande av någon för mig okänd anledning, själv blir jag vare sig skakad eller rörd.

Regi: Trey Edward Shults

Betyg: 5/10

Alien: Covenant (2017 USA)

Härom veckan visade jag Titanic för mina elever och när vi diskuterade filmen efteråt kom de med många intressanta och kloka frågor. Många av frågorna var av teknisk karaktär eller filmiska lösningar dvs saker som bara händer på film och inte i verkligheten. Ett standardsvar jag fick ge var att filmen hade inte blivit bra om man varit för realistisk något som gäller många filmer. Om vi istället hade sett Alien: Convenant hade mitt svar blivit: ”Därför att filmens manusförfattare är inkompetenta.”

Några år efter händelserna i Prometheus skickas ett koloniseringsskepp i väg. Det rymmer både foster och vanligt folk som är nedfrysta i väntan på att man ska komma fram till den planet man bestämt sig för att kolonisera. På grund av en nödsituation väcks besättningen av skeppets robotskötare Walter. Man mottar även ett meddelande från Elizabeth Shaw (Promtheus). och beslutar sig hux flux för att lägga om kursen och åka till en ökänd planet. Där träffar besättningen på en för oss biotittare gammal bekant, turligt nog inte Liv Ullman Noomi Rappace. Då man redan från start har visat oss biotittare att man som besättning är totalt inkompetenta för ett uppdrag av denna rang (den gåta jag verkligen vill ha svar på är hur i helvete uttagningen av besättningen gick till) går det naturligtvis åt pipsvängen.

SPOILERVARNING

Ett litet axplock ur idiotierna vi får genomlida.

Man ”byter” planet att kolonisera så där lite på känn.

Man landar med i stort sett hela besättningen på den okända planeten trots att man har en robot som skulle kunna sköta utforskningen av planeten.

Man traskar ut på okänd planet utan någon som helst skyddsutrustning. Även om luften går att andas hur är det med bakterier och andra luftburena ruggigheter ?

Man lyckas med att spränga sitt skepp i luften på ett vis som hör hemma i en Tom & Jerry film.

Finns det en mörk korridor går man naturligtvis ensam.

När filmens skurk säger att det inte är farligt att titta lyder man naturligtvis den uppmaningen.

Besättningen på Prometheus var iofs korkad med detta gäng idioter tar priset. De korkade besluten är så många att det är en lisa för den mänskliga genpoolen att dessa individer upphör att existera. Om det hade varit en film i stil med Moores James Bond eller Fredagen 13:e eller en vanlig s.k blockbuster hade jag kunnat köpt att folk inte beter sig logiskt men Alien: Covenant jobbar efter andra, lite mer seriösa ramar så det funkar inte alls för mig att det är lite hejsan hoppsan i manus.

Vidare är filmen ganska så ospännande och än en gång har Scott visat att han inte har en aning om vart skåpet ska stå. Alien Covenant är mer av en Alien film är Prometheus men känns fortfarande velig. Jag får en känsla av att Scott inte riktigt vet vad det är för film han vill göra.

Däremot finns det en del saker som är förlåtande: Filmen är snygg och jag gillar miljöerna, skådisarna är bra och Fassbender briljant i sin dubbelroll. Jag är barnsligt förtjust i Alienmytologin och kan nästan köpa vilken skit som helst (gränsen går vid mimare). Däremot blir jag allt som oftast ständigt lite besviken -så även denna gång.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 5/10

Rogue one (2016 USA)

rogueone_onesheeta_1000_309ed8f6Om man ska titta på Star wars filmerna i kronologisk ordning är denna film nummer fyra i ordningen. Sedan Disney köpte rättigheterna till Star wars universumet har man hitintills sett till att prångla ut en film om året och det verkar inte finnas något slut. En av cheferna på Disney hävdade att ingen nu levande person kommer få se slutet på Star wars sagan, tanken svindlar!. Snacka om att suga på en filmisk karamell.

Rogue one utspelar sig i glappet mellan de två första trilogierna och här handlar det om att rebellerna ska finna ritningarna till dödsstjärnan. Man har nämligen fått information om att detta megavapen innehåller ett dolt konstruktionsfel men för att hitta bakvägen in till förstörelsen av vapnet måste man som sagt knycka ritningarna som naturligtvis är väl bevakade.

Jag kanske inte är rätt person att bedöma denna film då jag inte är överdrivet förtjust i Star wars. Filmerna är i sina bästa stunder helt ok men inte så mycket mer. Rouge one startar som ett avsnitt av tv-programmet Packat och klart på speed. Berättelsen flänger och far kring hela galaxen och personer och planeter passerar i snabb revy. Det är inte svårförståeligt men intrycket blir hafsigt och splittrat.

Ingen av filmens rollfigurer är speciellt intressanta och det är ganska talade att historiens mest intressanta person är en robot – det säger ganska mycket om hur mycket jag bryr mig om hur det går för de inblandade. Å andra sidan vet jag ungefär hur det kommer att sluta då den första dödsstjärnan sprängdes i bitar redan 1977. Rouge one är en milt underhållande film men på det stora hela är det ett jaha.

Enda gången jag blev känslomässigt berörd var när de hiskliga cgi versionerna av Carrie Fisher och Peter Cushing dök upp. Då sträckte jag lite på mig i soffan, gnuggade ögonen och undrade om filmens producenter sett filmen innan premiären för det var bland det jävligaste jag sett i filmväg – åtminstone i en film med en prislapp på 200 miljoner dollar.

Regi: Gareth Edwards

Betyg: 5/10

 

Kollektivet (2016 Danmark)

kollektivet-posterNär Eriks far går bort ärver han dennes stora hus och sätter ut det till försäljning. Hans fru Anna är av en annan åsikt och vill att man ska starta ett kollektiv. Efter tjat och påståenden om att han är tråkig viker sig Erik och man börjar plocka in folk för att skapa sitt kollektiv. Erik känner sig undanskuffad och lite vilsen i den nya ”familjen” och när en av hans elever gör närmanden tar han tacksamt emot inviterna och resten går käpprätt åt helvete.

Till att börja med startar jag med att konstatera att jag alla dagar i veckan hade checkat in på rum 237 på hotell Overlook än att bo i ett kollektiv som torde vara en av de vidrigaste boendeformer som någonsin existerat. Alltid folk omkring en och alla beslut ska röstas igenom efter diskussioner. Fy faen vilken tillvaro! Filmen Kollektivet blir för mig som att se en obehaglig skräckis.

I grund och botten är detta en dansk feelbad historia om ett äktenskap som går i kras inför öppen publik. Som sådan funkar filmen ganska väl även om jag inte riktigt kan förstå fruns handlingar efter att makens affär uppdagats men visst, desperata situationer föder desperata handlingar.

Det som inte funkar så bra är väl just själva kollektivet. De övriga rollfigurerna är inte så mycket mer än statister i  skilsmässodramat mellan Erik och Anna. Det kollektivets medlemmar gör är väl att ge en ganska så tragisk situation ett bisarrt skimmer då parets äktenskapskris stundtals förvandlas till en allmän diskussionsfråga kring matsalsbordet. En märklig situation men å andra sidan utspelas filmen på 70-talet som stundtals var ett mycket märkligt årtionde.

Kollektivet är en helt ok film men inte så mycket mer. Jag blir inte riktigt engagerad och har lite svårt för att känna för filmens huvudpersoner trots att det är bra skådisar och en historia som borde engagera. Den känns lite vag i sin berättelse och mynnar för mig ut i en axelryckning som dock sprider kalla kårar då jag tänker på boendeformen.

Regi: Thomas Vinterberg

Betyg: 5/10

Pang i bygget (1965 Sverige)

pang_i_bygget_65Pang i bygget var det tredje och sista försöket att lansera en filmserie med Thore Skogman i huvudrollen. Tydligen hade man förhoppningar att Thore skulle bli en ny Åsa Nisse men trots att (eller kanske tack vare) regissörslegendaren Ragnar Frisk stod bakom kameran så blev det inte mer än en trio filmer.

Handelsmannen Skog har det bekymmersamt då de tre bröderna Grym gör allt för att konkurrera ut honom och därmed få monopol på stadens handel. Skogs räddning kommer i form av den unga tjejen Dockan (Lill Babs i mycket märklig peruk (?) ) som med sin outtröttliga energi lyckas få handlare Skog på fötter igen. Bröderna Grym byter nu måltavla och försöker ta över stadens folkpark som är Skogs ögonsten.

På DVD omslaget kan man läsa att detta var en publiksuccé och en av 60-talets största skrattfester som b.la möttes av applåder i Jönköping. Av dessa tre tre påståenden kan jag dra lika många slutsatser: Filmutbudet måste ha varit extremt magert 1965. 60-talet måste ha varit ett ovanligt tråkigt årtionde och slutligen måste livet i Jönköping på den här tiden ha varit oerhört torftigt. Inga större fel på filmen men speciellt rolig var den inte mest bara lite märklig och taffligt gjord. Då det är Frisk bakom kameran kommer den där känslan av att man filmar så länge pengarna räcker för att sedan se vad resultatet blir smygande. Desto roligare är filmens digra rollista: Thore Skogman, Lill-Babs, Åke Fridell, Gösta Krantz och Julia Cæsar för att nämna några.

Det blir aldrig tråkigt och filmen puttrar på maklig takt med en del käcka sångnummer som kastas in här och där. Den sångerna Jag längtar tillbaka till fornstora da’r  (Skog sjunger om att han längtar tillbaka till den tid då kvinnan stod i köket) samt klassikern Pop opp i topp sticker ut lite extra. Den sistnämnda låten präglas roande nog av en hellre än bra koreografi. Slutligen berikas vi med med popbandet The Strolling stones och ett mindre tumult på dansbanan, så mycket mer har inte ”en av 60-talets största skrattfester” att erbjuda. Gåtan över Lill-babs rollfigurs namn kvarstår dock länge efter att musiken tystnat. Vem i hela fridens namn vill lystra till smeknamnet Dockan? Jag testade på min fru men det föll inte i god jord.

Avslutningsvis bör jag erkänna att jag trots allt blev lite sugen på att se de övriga två filmerna i Frisks Skomantrilogi.

Regi: Ragnar Frisk

Betyg: 5/10

Sofias val för dagen? Varsågoda.

 

The Lure (2015 Polen)

1450347092966-jpegTvå sjöjungfrur Silver och Golden är på väg till Amerika men beslutar sig för att göra ett uppehåll i Warszawa. De flyttar in hos en familj som jobbar på en nattklubb och börjar arbeta där som sångerskor. De två sjöjungfrurna kommer i konflikt med varandra då Golden inte kan avhålla sig från av glufsa i sig folk och Silver blir förälskad i en av familjens söner. Det blir skarpt läge då Silver blir så förälskad att hon är villig att genomgå en plastikoperation för att bli av med sin fiskstjärt för att kunna gifta sig. Hon kommer i samband med denna även förlora sin röst.  Golden gör nu allt i sin makt för att stoppa systerns tokerier.

Jag vet inte varför men plötsligt hamnar jag framför filmer av detta slag. En polsk musikal (enligt IMBD landets första) om sjöjungfrur – tror inte jag hade kunnat tänka ut storyn själv. Filmen är originell, intressant och har något trolskt över sig  men det är som sagt en musikal och i detta fall har man varit för frikostig med det musikaliska, Det sjungs så mycket att delar av handlingen blir lite vag. Fast å andra sidan är detta nog en film där det nog är bäst att bara acceptera sakernas tillstånd. Då filmen som sagt är fullproppad med musik är det synd att den inte är speciellt bra. Det kan i och för sig ha sin förklaring av att jag inte är så van vid polska som språk och låtarna kan då tappa en del av sin charm.

Till filmens styrkor ligger en ganska så intressant och engagerande story. De två tjejerna som spelade Silver och Golden gör det bra och filmens final är hjärtskärande. Om det är en rekommendabel film eller inte är svårt att säga men den var åtminstone som sagt originell.

Regi: Agnieszka Smoczynska

Betyg: 5/10

Sofias val för dagen finner ni här

Aliens (1986 USA)

13770015411James Camerons uppföljare till Ridley Scotts klassiker från 1979 startar med att Ripley hittas i sin livbåt och väcks till liv. Det är ingen som riktigt tror på hennes historia om att en utomjording slaktat hela Nostromos besättning och hennes vittnesmål avfärdas. Under de år Ripley varit borta har man koloniserat asteroiden som besöktes i första filmen och när kontakten med kolonin plötsligt bryts skickar man en räddningsstyrka där Ripley, efter viss övertalning,  ingår som rådgivare. Vi kan väl säga som så att det blir mer en flykt för livet än en räddningsinsats när man väl landat på planeten med det trista namnet LV-426.

När jag såg filmen för första gången 1986 i London var det en oerhört spännande actionrulle men vid var omtitt har jag mer och mer lessnat på marinsoldaterna som följer med Ripley på uppdraget. Jag har alltid haft svårt för folk som tycker det är skittufft att bete sig som de manliga deltagarna i Ex on the beach. Tyvärr är det alltför ofta filmmakare förväxlar detta beteende med just tuffhet. Det skulle kanske funka om gestaltningen av dessa jobbiga individer gjordes för att visa att de är just detta,asjobbiga  men det märks alltför väl att Cameron verkligen tycker dessa typer är sååå tuffa och då blir de i mina ögon bara malplacerade pajaser.

Nu var det ett bra tag sedan jag såg filmen sist och var lite nyfiken om jag fortfarande störde mig på Ripleys medpassagerare. Förvånansvärt nog gjorde jag inte detta, visserligen är många av filmens rollfigurer jobbiga fjantar men det finns värre saker att se på film t.ex Jack Black och Seth Rogen. Däremot fanns det annat att invända emot.

Aliens visade sig vara en ganska seg film med oväntat yxig dialog. Nu är väl Cameron inte känd för att vara en finlirets man men vissa partier av filmen verkar vara skriven av en tonåring. Värre är att berättelsen stannar upp vid ett flertal tillfällen och jag sitter bara och väntar på att storyn ska få fortsätta. Det blir ett problem när berättelsens mer stillsamma ögonblick känns instoppade därför att man tycker de ska borde vara där och inte därför att de behövs. En anledning till detta kan vara just den usla dialogen som till stora delar består av två komponenter: Gapande soldater eller krystat icke trovärdigt dravel mellan Ripley och den lilla flickan Newt. När det är action så funkar filmen bra och det är nog det som Cameron är bra på och bör hålla sig till. Dialogen och filmens rollfigurer gör detta till den svagaste filmen i serien.

Regi: James Cameron

Betyg: 5/10

A Knight´s tale (2001 USA)

knightNär en riddare dör blir hans väpnare i ett slag både fattiga, hungriga och arbetslösa. Väpnaren William får en galen ide och lyckas övertyga sina kollegor att det är enda sättet att få pengar att han tar sin döde arbetsgivares rustning och utger sig för att vara riddare. Om de nu bara lyckas vinna några torneringar kan de säkerligen komma på grön kvist. Turligt nog visar sig William vara något av en naturbegåvning och efter lite träning möljer han ned sina motståndare på löpande band. Helt problemfritt är det inte då Williams framgång gör att folk börjar bli intresserade av vem han är. Om hans förklädnad avslöjas lär William och hans sällskap bli ett huvud kortare då det inte ses med blida ögon att posera som riddare under falsk flagg. När han kärar ned sig i den unga adelsdamen Jocelyn blir det än mer komplicerat då han får en rival i den osympatiske riddaren Adhemar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Å ena sidan är A Knight´s tale en riktigt tramsig film och jag sitter med skämkudden i fast grepp. Filmmakarna har även begåvat soundtracket med moderna rocklåtar så publiken sjunger Queens We will rock you vid riddarturneringar och man dansar någon sorts medeltida disko till Bowies Golden years. Detta är fruktansvärda filmscener som skulle kunna få en timid man som jag att vilja åka över Atlanten för att ge den skyldige smisk på rumpan. Å andra sida är filmen trots allt en ganska så charmig historia med en hel del bra skådisar i olika roller. Heath Ledger får se lite valpig när han tittar under lugg som den unge väpnaren/riddaren, Rufus Sewell är svartmustig skurk och Shannyn Sossamon sockersöt i rollen som adelsdam. Filmen duger som lättsam underhållning om man nu bara klarar av de där låtarna som dyker upp under filmens gång……

Regi: Brian Helgeland

Betyg: 5/10

A cure for wellness (2016 USA)

cureforwellnessposterChefen på ett stort bolag verkar opassligt nog blivit galen under en spavistelse i Schweiz. Då bolaget står i startgroparna för en fusion är hans medverkan nödvändig. I panik skickar man den unge medarbetaren Lockhart till hälsohemmet för att hämta hem chefen. Lockhart hinner knappt passera dörrarna till institutionen innan både han och vi tittare anar att detta inte är något vanligt hälsohem. Något lurt verkar vara i görningen på stället men det är lite svårt att sätta fingret på vad. Olycksaliga omständigheter gör att Lockhart blir ofrivillig ”gäst” på hemmet och ett på pappret ganska så enkelt uppdrag blir nu väldigt problematiskt. Den brinnande frågan är om det är stället som är märkligt eller om det är Lockhart som sakta men säkert håller på att bli galen.

A Cure for wellness är en skapelse av Gore Verbinski. han har tidigare visat att han behärskar genren med The Ring som var avsevärt bättre än originalet. Miljöerna, kameraarbetet och till viss del storyn bygger upp en skönt ryslig stämning. Detta är ingen film där man sitter och tuggar på naglarna av spänning utan man känner sig lite smått obehaglig till sinnes under titten vilket åtminstone i mitt fall är en skön känsla.

Tråkigt nog är filmen på tok för lång, närapå två och en halv timme! Hade jag fått råda hade saxen fått gått varm i klipprummet. Tack vare att Verbinski lyckas frammana den där obehagliga känslan kan man aldrig riktigt slappna av och följaktligen blir filmen aldrig tråkigt men däremot lite sövande. Detta gör att filmen tappar rejält men å andra sidan är det en riktigt snygg film så om man är på humör för att se en film med snygg scenografi och ett kameraarbete i högklass bör man passa på.

Regi: 5/10

The To do list (2013 USA)

the_to_do_list_nordic-25818744Det var länge sedan jag hade så låga förväntningar på en film men ett förfluget löfte i augusti 2016 gjorde att jag en sen fredagskväll i januari 2017 satte mig ned för att detta ”mästerverk”.

Brandy Klark är en mycket duktig student som helhjärtat gått in för sina studier på high school. När hon av misstag hamnar på en avslutningsfest får hon syn på hunken Rusty. Brandy blir i brist på bättre ord, kåt, men inser att hon inte har en susning om sex då hon hitintills bara sysslat med att plugga och inte haft en tanke på dylika ting. Då hon är en organisatoriskt lagd person gör hon en lista på olika sexuella aktiviteter där finalen s.a.s är att ha sex med Rusty, om han är intresserad eller inte verkar hon inte bekymra sig nämnvärt om. Brandys övningsobjekt på vägen till sexet med Rusty blir hennes nördiga vänner som inte fattar ett dyft vad som pågår.

I öppningstexterna spelas 2 live Crews ”hit” Me so horney så vad filmen ska handla om råder det ingen tvekan om. Låten och videon bjuder jag på. En rövbonanza utan dess like.

Som ni nog förstår närmade sig temperaturen den absoluta nollpunkten redan under förtexterna. Men märkliga ting kan ske även en stillsam fredagskväll. En bit in i filmen kom jag på mig själv med att skratta och filmen visade sig mot alla förväntningar vara relativt underhållande. Det är inget mästerverk men det är en ganska skön rulle där det för omväxlings skull handlar om tjejer som till varje pris ska bli av med oskulden i stället för finniga tonårsgrabbar. Ett tema som i och för sig är både uttjatat och töntigt men här det blev åtminstone en någorlunda annorlunda vinkling på temat. Egentligen skulle man kunna säga att The to do list påminner lite om American pie men med kvinnor i fokus.

Filmens stora behållning är att man lyckats skrapa ihop en hel del dugliga skådisar: Aubrey Plaza, Bill Hader, Alia Shawkat, Christopher Mintz-Plasse och Clark Gregg. Plaza och hennes deadpan komik har jag lite svårt för men den funkar trots allt ganska väl i filmen. Det enda jag undrar över när eftertexterna rullar är vilken målgrupp filmen riktar sig till för i USA lär väl denna film definitivt varit barnförbjuden?  Kanske 50 åriga gubbar som lovar saker när de inte tänker sig för?

Regi:  Maggie Carey

Betyg: 5/10