A Knight´s tale (2001 USA)

knightNär en riddare dör blir hans väpnare i ett slag både fattiga, hungriga och arbetslösa. Väpnaren William får en galen ide och lyckas övertyga sina kollegor att det är enda sättet att få pengar att han tar sin döde arbetsgivares rustning och utger sig för att vara riddare. Om de nu bara lyckas vinna några torneringar kan de säkerligen komma på grön kvist. Turligt nog visar sig William vara något av en naturbegåvning och efter lite träning möljer han ned sina motståndare på löpande band. Helt problemfritt är det inte då Williams framgång gör att folk börjar bli intresserade av vem han är. Om hans förklädnad avslöjas lär William och hans sällskap bli ett huvud kortare då det inte ses med blida ögon att posera som riddare under falsk flagg. När han kärar ned sig i den unga adelsdamen Jocelyn blir det än mer komplicerat då han får en rival i den osympatiske riddaren Adhemar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Å ena sidan är A Knight´s tale en riktigt tramsig film och jag sitter med skämkudden i fast grepp. Filmmakarna har även begåvat soundtracket med moderna rocklåtar så publiken sjunger Queens We will rock you vid riddarturneringar och man dansar någon sorts medeltida disko till Bowies Golden years. Detta är fruktansvärda filmscener som skulle kunna få en timid man som jag att vilja åka över Atlanten för att ge den skyldige smisk på rumpan. Å andra sida är filmen trots allt en ganska så charmig historia med en hel del bra skådisar i olika roller. Heath Ledger får se lite valpig när han tittar under lugg som den unge väpnaren/riddaren, Rufus Sewell är svartmustig skurk och Shannyn Sossamon sockersöt i rollen som adelsdam. Filmen duger som lättsam underhållning om man nu bara klarar av de där låtarna som dyker upp under filmens gång……

Regi: Brian Helgeland

Betyg: 5/10

A cure for wellness (2016 USA)

cureforwellnessposterChefen på ett stort bolag verkar opassligt nog blivit galen under en spavistelse i Schweiz. Då bolaget står i startgroparna för en fusion är hans medverkan nödvändig. I panik skickar man den unge medarbetaren Lockhart till hälsohemmet för att hämta hem chefen. Lockhart hinner knappt passera dörrarna till institutionen innan både han och vi tittare anar att detta inte är något vanligt hälsohem. Något lurt verkar vara i görningen på stället men det är lite svårt att sätta fingret på vad. Olycksaliga omständigheter gör att Lockhart blir ofrivillig ”gäst” på hemmet och ett på pappret ganska så enkelt uppdrag blir nu väldigt problematiskt. Den brinnande frågan är om det är stället som är märkligt eller om det är Lockhart som sakta men säkert håller på att bli galen.

A Cure for wellness är en skapelse av Gore Verbinski. han har tidigare visat att han behärskar genren med The Ring som var avsevärt bättre än originalet. Miljöerna, kameraarbetet och till viss del storyn bygger upp en skönt ryslig stämning. Detta är ingen film där man sitter och tuggar på naglarna av spänning utan man känner sig lite smått obehaglig till sinnes under titten vilket åtminstone i mitt fall är en skön känsla.

Tråkigt nog är filmen på tok för lång, närapå två och en halv timme! Hade jag fått råda hade saxen fått gått varm i klipprummet. Tack vare att Verbinski lyckas frammana den där obehagliga känslan kan man aldrig riktigt slappna av och följaktligen blir filmen aldrig tråkigt men däremot lite sövande. Detta gör att filmen tappar rejält men å andra sidan är det en riktigt snygg film så om man är på humör för att se en film med snygg scenografi och ett kameraarbete i högklass bör man passa på.

Regi: 5/10

The To do list (2013 USA)

the_to_do_list_nordic-25818744Det var länge sedan jag hade så låga förväntningar på en film men ett förfluget löfte i augusti 2016 gjorde att jag en sen fredagskväll i januari 2017 satte mig ned för att detta ”mästerverk”.

Brandy Klark är en mycket duktig student som helhjärtat gått in för sina studier på high school. När hon av misstag hamnar på en avslutningsfest får hon syn på hunken Rusty. Brandy blir i brist på bättre ord, kåt, men inser att hon inte har en susning om sex då hon hitintills bara sysslat med att plugga och inte haft en tanke på dylika ting. Då hon är en organisatoriskt lagd person gör hon en lista på olika sexuella aktiviteter där finalen s.a.s är att ha sex med Rusty, om han är intresserad eller inte verkar hon inte bekymra sig nämnvärt om. Brandys övningsobjekt på vägen till sexet med Rusty blir hennes nördiga vänner som inte fattar ett dyft vad som pågår.

I öppningstexterna spelas 2 live Crews ”hit” Me so horney så vad filmen ska handla om råder det ingen tvekan om. Låten och videon bjuder jag på. En rövbonanza utan dess like.

Som ni nog förstår närmade sig temperaturen den absoluta nollpunkten redan under förtexterna. Men märkliga ting kan ske även en stillsam fredagskväll. En bit in i filmen kom jag på mig själv med att skratta och filmen visade sig mot alla förväntningar vara relativt underhållande. Det är inget mästerverk men det är en ganska skön rulle där det för omväxlings skull handlar om tjejer som till varje pris ska bli av med oskulden i stället för finniga tonårsgrabbar. Ett tema som i och för sig är både uttjatat och töntigt men här det blev åtminstone en någorlunda annorlunda vinkling på temat. Egentligen skulle man kunna säga att The to do list påminner lite om American pie men med kvinnor i fokus.

Filmens stora behållning är att man lyckats skrapa ihop en hel del dugliga skådisar: Aubrey Plaza, Bill Hader, Alia Shawkat, Christopher Mintz-Plasse och Clark Gregg. Plaza och hennes deadpan komik har jag lite svårt för men den funkar trots allt ganska väl i filmen. Det enda jag undrar över när eftertexterna rullar är vilken målgrupp filmen riktar sig till för i USA lär väl denna film definitivt varit barnförbjuden?  Kanske 50 åriga gubbar som lovar saker när de inte tänker sig för?

Regi:  Maggie Carey

Betyg: 5/10

 

 

 

Black mountain side (2014 Kanada)

maxresdefaultPå en isolerad forskningsstation i norra Kanada gör ett par arkeologer ett sensationellt fynd. Ett par byggnader som verkar härstamma från tiden innan den senaste istiden har grävts fram. Detta fynd ställer människans forntida historia helt på ända. Forskarna är upphetsade men tiden är knapp då vintern är i antågande och stationen kommer stängas ned för säsongen. Några dagar efter fyndet försvinner plötsligt de lokala arbetarna som verkar tagit sitt pick och pack och flytt i panik. Sedan bryter radiokommunikationen med omvärlden samman och slutligen verkar en del av expeditionens medlemmar bli sjuka både fysiskt och psykiskt. Kan det vara som så att man råkat grävt upp något som borde fått stannat i marken?

Black mountain side är rejält influerat av Carpenters The Thing men inte så mycket att jag skulle vilja kalla den för en rip-off. Regissören har även kastat in lite av Cthulhumytologin i berättelsen eller åtminstone en antydan om den. Detta är en film som inte ger några klara svar om vad det rör sig om, en varelse, en förbannelse, lappsjuka eller kanske en urgammal bakterie som visar sitt fula tryne efter att ha tinats upp? Förklaringarna är många men något klart svar ges inte. En del tittare kan bli irriterade över detta och andra (jag) gillar att få tolka mysteriet på egen hand. Black mountain side har ett bra story (som så många andra filmer) men den slarvas bort lite (som i så många andra filmer) för nog hade regissören kunnat gjort det hela lite mer spännande utan att det hade kostat speciellt mycket mer. En liten detalj som höjer känslan av isolering och obehag är att filmen helt saknar filmmusik om det beror på budget eller ett medvetet val vet jag inte men det blev effektivt i alla fall.

Fifii har valt att avsluta skräckfilmsveckan med denna film och Sofia med den här rullen.

Regi: Nick Szostakiwskyj

Betyg: 5/10

Så var skräckfilmsveckan över för detta år jag tackar för visat intresse och ger en extra applåd till Fiffi och Sofia som än en gång ville vara med på tåget. Vi ses nästa år?

Karaokekungen (2009 Sverige)

01Pirko är en snäll men ganska så misslyckad typ. Han når sitt lågvattenmärke när han dumpas av sin flickvän och hans kompisar fryser ut honom. Ställd på bar backe bestämmer han sig för att hälsa på sin mormor. Tråkigt nog dör mormodern redan efter första kvällen. Pirko är nu helt ensam i världen och efter begravningen hamnar han på en bar där han dricker sig full. I fyllan börjar han sjunga och visar sig ha en riktigt bra sångröst. Påhejad av barägaren börjar nu Pirko att tävla i karaoke.

Det här var en mycket märklig film. Handlingen är inte speciellt komplicerad men filmens utförande är minst sagt originellt. Filmen känns som något som Roy Andersson skulle kunna totat ihop kryddat med en gnutta David Lynch. Karaokekungen har det där folkhemsgråa som Andersson har i sina filmer och miljöerna känns kala och kalla. Filmen innehåller även en hel del absurditeter, folk beter sig märkligt och de flesta är lite maniska i sina rolltolkningar. Alla verkar vara spända och verkar kunna explodera i ett vredesutbrott när som helst,

Karaokekungen är inte speciellt upplyftande men av och till blir den lite rolig främst då beroende av de märkliga rollfigurer som befolkar filmen och de absurda situationerna. Jag har svårt att bestämma mig för om det är en bra film eller en halvdan film som vinner på att den är annorlunda. Ibland känns det lite amatörmässigt men filmen är ändock så pass egensinnig att jag uppskattade titten men jag ska erkänna att jag till en början satt och undrade vad det var för filmval jag hade gjort .

Regi: Petra Revenue

Betyg: 5/10

Mannen i järnmasken (1998 USA)

iron-mask-1998Mannen i Järnmasken kan sägas vara en spinoff på äventyren med de tre (fyra) musketörerna. När filmen startar har åren gått. Frankrike har en ny kung,  den unge Ludvig XIV, Portos, Athos och Aramis har slutat som musketörer och det är bara D’Artagnan som är kvar i tjänst nu som befälhavare för kungens musketörer. Problemen hopar sig i Frankrike främst beroende på att den unge kungen mest tänker på att roa sig med diverse adelsdamer och bryr sig inte om att folket svälter. När Ludvig får ögonen på Christine som av en händelse råkar vara förlovad med Raoul, son till Athos, startas en händelseutveckling som tvingar de gamla musketörerna att greppa sina värjor igen.

Jag ville minnas denna film som en helt ok äventyrsfilm men det jag hade glömt blev snabbt plågsamt uppenbart nämligen en hel del riktigt usla skådespelarprestationer. Malkovich rullar med ögonen och skriker så spottet yr, Gérard Depardieu hö hö höar sig genom filmen på autopilot och stackars Sarsgaard som gör sin första filmroll ser mest vilsen ut.  Värst är den franska skådespelerskan Judith Godrèche som spelar Raouls trolovade. Hur hon kom med i projektet vet jag inte troligen beror det på att franska pengar är inblandade och man var tvungen att skohorna in ett gäng franska skådisar lite som de tyska skådisar som höjer buskisnivån på de svenska Beckfilmerna. Man hade med lätthet kunnat byta ut henne mot en skyltsdocka och troligen fått mer valuta för pengarna. Övriga skådisar klarar tursamt av sitt uppdrag. Jeremy Irons muttrar, Leonardo DiCaprio fixar rollen som ung sprättig kung och Gabriel Byrne är nog bäst i gänget som den plågade D’Artagnan som slits mellan sina lojalitet till sin kung och forna vapendragare.

Om man bortser från de pinsamma prestationerna är Mannen med järnmasken en helt ok äventyrsfilm. Det är ett par bra fäktningsscener. En hel del manligt men korkat ädelmod som hör hemma i genren samt snygga miljöer och kostymer. En alldeles lagom småspännande film som man kan glo på lite halvt om halvt en regnig söndag.

Regi: Randall Wallace

Betyg: 5/10

Trainwreck (2015 USA)

trainwreck-20152Amy har ett ganska rörigt liv: Stressigt jobb, en pappa på äldreboende och en syster som verkar ha ett perfekt liv med man, barn och villa. Själv dricker hon för mycket och hoppar mellan förhållanden och vägrar binda sig. När hon träffar den försynte idrottsläkaren Aaron verkar det dock som att hon mot sin vilja börjar bli kär. Han faller som fura för Amy men som sagt, hon är motvillig till att binda sig och letar efter anledningar komma ut ur sitt förhållande.

Jag är inte speciellt förtjust i s.k romcoms och brukar hävda att det inte gjorts någon bra film i denna genre sedan När Harry mötte Sally men av och till besöker jag genren för att se om den hämtat sig från senare decenniers moralpanik och de motbjudande ”tal” som alltid finns med i filmens final. Av och till hittar jag en och annan film som åtminstone duger och Trainwreck är en sådan film.

Trainwreck stora styrka är Amy Schumer som spelar huvudrollen Jag har aldrig tidigare sett henne vare sig på scen eller film men hon lyckas förmedla ett trovärdigt porträtt av en kvinna som är ganska burdus, har ett språk som skulle få en sjöman att rodna samt är svår att komma inpå livet. Amy är inte speciellt sympatisk men på något bakvänt vis finner jag ändå en viss sympati för henne. Jag skrockade till några gånger och hade en halv om halvt trevlig stund under filmen.

På filmens minuskonto ligger speltiden som är på två timmar, filmen hade kunnat vara avsevärt kortare. En annan sak är att regissören Apatow ofta känns lite loj i sitt filmskapande. Rollfigurerna i hans filmer verkar hela tiden vara nyvakna och inte helt med i matchen. Å ena sidan skänker detta hans filmer en skön avslappnad känsla men trots svordomar och ohämmat sex blir även denna lite film lite valiumindränkt.

Redi: Judd Apatov

Betyg: 5/10

Friday the 13th: The Final chapter (USA 1984)

friday-the-13th-part4-smThe Final chapter börjar med att Jason vaknar upp på sjukhuset. Att han nyligen fått en yxa i huvudet verkar inte besvära nämnvärt.  Han mördar lite sjukhuspersonal i bara farten och drar sedan hem till Crystal lake. Vid sjön får vi stifta bekantskap med en grupp kåta ungdomar som hyrt en stuga, ett tvillingpar, en splittrad kärnfamilj samt en campare med hemlighetsfulla motiv. På väg mot Crystal lake stöter Jason på en  liftare som stryker med i bara farten utan att ens få yttrat en enda replik. Det måste ha fått känts lite nesligt för den skådisen. När Jason når sitt resmål sätter han igång med det han är bäst på: Att mörda folk. Vad jag förstår så utspelar sig del 2 – 4 i filmserien under bara några dygn vilket gör Jason till en mordmaskin av sällan skådat slag.

The Final chapter skiljer sig lite från de tidigare filmerna då man faktiskt lagt ned lite mer energi på att åtminstone ge några av offren ett lite fylligare personporträtt. Skillnaden är visserligen försumbar men det är trevligt när man märker av en liten ambitionsnivå hos filmmakarna.Mest noterbara i filmens cast är skådisarna Crispin Glover och Corey Feldman. Den förre i en märklig frisyr som verkar ha ett eget liv samt en dansstil från helvetet, den senare som Jasons baneman.

The Final chapter är ett lyft från förra filmen då det är mer skräck än skoj men att det skulle vara det slutgiltiga kapitlet sagan om Jason kan man glömma. Friday 13th: A new beginning kom redan nästa år.

Regi: Joseph Zito

Betyg: 5/10

Jeanne d’arc (1999 Frankrike)

J774full-the-messenger--the-story-of-joan-of-arc-postereanne d’arc – The Messenger är Luc Bessons version av historien om Frankrikes nationalhelgon. Historien utspelar sig under hundraårskriget mellan Frankrike och England. När filmen börjar så är Frankrike är mer eller mindre nere för räkning men så dyker den obildade bondflickan Jeanne upp och hävdar att hon fått ett budskap av Gud. Kronprinsen Charles lyssnar på flickan och skickar henne till staden Orleans som belägras av Engelsmännen. Jeanne lyckas ingjuta nytt mod i de franska trupperna och krigslyckan vänder. Resten av storyn finns att läsa i historieböcker eller så får man göra sig omaket att se filmen.

Filmen som sådan är helt ok. Det är en fascinerande historia om denna bondflicka som lyckades rädda landet. Jag är inte en expert på Jeanne d’arc men vad jag begriper så har Besson knåpat ihop en film som håller sig inom rimlighetens gränser. En del fel och förenklingar har gjorts men överlag så stämmer det med vad man vet. Trots den långa speltiden blir det aldrig tråkigt och till skillnad mot en del kritiker gillade jag Jeannes samtal med Gud/Djävulen i Dustin Hoffmanns gestalt mot slutet av filmen. Dessa samtal ställde saker på sin spets och gör att jag som tittare vrider och vänder på Jeannes mission. För mig var det en av filmens höjdpunkter.

Nu är det som så att vi har med Besson att göra, en regissör som är sin egen värsta fiende då han helt saknar fingertoppskänsla. Filmen Jeanne d’arc är överlag bra. Besson har lyckats med scenografi, manus och rollbesättningen med både franska och anglosaxiska skådisar. Däremot tappade han någonstans på vägen konceptet och gav huvudrollen till Milla Jovovich. Hon har aldrig varit och kommer aldrig att bli en bra skådespelerska. Hennes kompetensnivå ligger i nivå med att slåss mot zombies i Resedent evil filmerna och när hon ska gestalta en komplex individ som Jeanne d’arc går det åt fanders. Skådisen fick som ett brev på posten en välförtjänt razzienominering. Just denna rollbesättning är synd för det är som sagt en bra film som tyvärr slirar betänkligt beroende på Bessons oförmåga att tänka efter och Jovovich inkompetens.

Regi: Luc Besson

Betyg: 5/10

Dead of night (1945 Storbr)

p5004_p_v8_aaDagens rulle brukar dyka upp på listor typ ”100 skräckfilmer du måste se”. Jag placerar den i samma fack som Psycho, Dracula, Frankenstein m.fl,  dvs filmer som säkerligen var nyskapande när de kom men numera slipats ned av tidens tand och är inte speciellt skräckinjagande därmed inte sagt att de är dåliga. I bästa fall är de lite mysrysliga. Jag tror att det är i detta perspektiv man får kolla in Dead of night.

Filmen startar med att en arkitekt anländer till ett hus för att träffa sin nya uppdragsgivare. När han anländer får han en stark känsla av deja vu. Ingen i det övriga sällskapet känner igen arkitekten som däremot vet vad alla heter. Arkitekten börjar komma ihåg saker och ting och menar att något hemskt kommer hända. De övriga är skeptiska men börjar berätta om olika oförklarliga fenomen de varit med om.

Dead of night är en s.k antologifilm som ramas in av en grundstory likt V/H/S eller Cat´s eye. Berättelserna är numera gammal skåpmat och man kan räkna ut vad som kommer att ske så fort man fått premisserna klara för sig. Kanske kan någon historia vara på sin höjd lite smått ryslig för den lättskrämde själv sörplade jag stillsamt på en kopp kaffe och hade en trevlig stund men historien om den spökande golfspelaren hade gott kunnat hoppats över då den bara var fjantig. Tilläggas bör att en och annan av skådisarna spelade hellre än bra men de var åtminstone uthärdliga.

Regi: Alberto Cavalcanti m.fl

Betyg: 5/10

The Other side of the door (2016 Storbr)

The-Other-Side-of-the-Door-Movie-PosterFilmens titel hintar om att det troligen är något ruggigt som döljer sig bakom en dörr. Den som öppnar dörren är amerikanskan Maria som bor i Indien med sin familj. När filmen startar har Maria och hennes man Michael precis förlorat sitt yngsta barn i en riktigt vidrig olycka som troligen skulle driva den mest hårdhudade till vanvett. Maria sjunker allt djupare ned i en depression och försöker till slut ta sitt liv. Självmordsförsöket misslyckas men för att ge henne en gnutta hopp berättar familjens indiska husa om ett tempel där man utför en ritual för tala med de döda. Det enda man inte får göra under ritualen är att öppna templets dörr. Naturligtvis är det just detta Maria gör och naturligtvis tar det hus i helvete.

The Other side of the door är vad jag brukar kalla för en popcornskräckis. Det är en film som inte försöker vara mer än vad den är dvs en film som vill skrämmas så där lite lagom vilket innebär: Ruggig musik, en och annan jumpscare, ett manus man inte bör syna alltför noga i sömmarna och inte så mycket mer. Den uppskattas nog mest om man är ett gäng som kollar på filmen tillsammans med skräckblandad förtjusning och har det lite mysrysligt.

Filmens styrka är nog miljöerna där man lite skamlöst kör på skräcken för det okända. Det är trånga gränder och lite lurigt folk som för oss västerlänningar talar obegripligt. Enkelt förvisso men effektivt. Maria spelas av Sarah Wayne Callies (Prison break, Walking dead) ingen favoritskådis men hon gör det hon ska. Den övriga ensemblen är mest bifigurer då det är Callies och hennes rollfigur som står i centrum. En lättsedd och lättglömd dussinskräckis men helt ok.

Regi:  Johannes Roberts

Betyg: 5/10

The Creature from the Black lagoon (1954 USA)

Poster - Creature From the Black Lagoon_03I djupaste Amazonas gör en arkeolog ett sensationellt fynd. Han hittar en fossil som verkar vara en korsning mellan människa och fisk. Han åker kvickt till civilistionen för att samla ihop en större expedition för att kunna utforska platsen mer noggrant. När sällskapet återvänder till fyndplatsen finner man den förstörd och personalen på platsen döda. Slutsatsen att det rör sig om något vilddjur dras men det kunde inte vara mer fel för Amazonas mörka vatten döljer ett monster i människofiskhamn. Ett monster som kastar lystna blickar på expeditionens enda kvinnliga deltagare.

Naturligtvis är The Creature from the Black lagoon lite mossig i både utförande och värderingar. T.ex verkar man ha större bekymmer med att ha med sig en kvinna ut i den farliga djungeln (en djungel där man inte försitter ett enda tillfälle med att berätta hur hemsk den är)  än att ha en fiskhybrid som glider runt i vattnet. Kvinnan som spelas av den charmiga Julie Adams är tillsammans med fiskmonstret de som har mest karaktär i filmen, övriga skådespelare är män med raka hakor samt en sluskig kapten. Däremot har man kostat på sig att kasta in ett kvartettdrama i filmen då det är två män samt monstret som trånar efter kvinnan.

Trots sin mossighet är filmen ganska mysig och har en viss charm. Det är en ganska rappt berättad historia som har ett bra flyt. Om man känner för lite harmlös skräck i svartvitt är den absolut värd en titt. Det har länge varit snack om en nyinspelning men tyvärr verkar inget hända på den fronten för jag tror att The Creature from the Black lagoon skulle lämpa sig väl för att putsas upp i en modern version.

Regi: Jack Arnold

Betyg: 5/10

All the way (2016 USA)

All_The_WayAll the way handlar om tölpen Lyndon B Johnsson som tog över presidentskapet i USA efter mordet på Kennedy 1963. Filmen tar bara upp en kort tid av presidentens ämbetstid, från det att han svurits in till valet 1964. En stor del av filmen läggs på LBJ:s arbete med att baxa igenom  medborgarrättslagarna han ”ärvt” av Kennedy. Detta var lättare sagt än då gjort då Demokraterna hade sitt starkaste stöd i södern och där var den vita befolkningen inte speciellt pigga på förändring. Det demokratiska partiet riskerar att splittras i frågan och till på köpet så brottas även presidenten med konflikten i Vietnam samtidigt som valet närmar sig.

Det är allmänt känt att LBJ inte var en karl att leka med. Han var bufflig, svor, notoriskt otrogen, kolerisk, kanske tom manodepressiv, och sist men inte minst visade han snoppen för ofrivilliga åskådare i både tid och otid. Tyvärr visar inte filmen upp alla dessa intressanta sidor av presidenten utan ger en aningens mer timid bild av denna obehagliga människa.

Det är många kända ansikten i filmen. Bryan Cranston spelar LBJ och är otroligt porträttlik i både utseende, tal och rörelsemönster. Intrycket av överspel är dock närvarande filmen igenom. Det blir lätt det då man ska gestalta en människa som kanske är lite annorlunda i tal och beteende. Jag  tänker t.ex på Meryl Streep som Julia Child i filmen Julie & Julia, ibland kan man vara för porträttlik och det blir parodiskt i stället. Andra skådisar som dyker upp är Bradley Whitford  i en mycket märklig sminkning som den sympatiske vicepresidenten Hubert Humphrey och Anthony Mackie som Martin Luther King.  Det blir många vita män (och en svart) i kostymer som pratar i nästan två timmar men trots detta blir filmen aldrig tråkig. Filmen blir aldrig vare sig spännande eller engagerande utan är mer som en lättsam historielektion.

Regi: Jay Roach

Betyg: 5/10

Harsh times (2005 USA)

Harsh_Times_7463_posterRegissören David Ayer är aktuell med den kommande Suicide squad som jag hoppas är bättre den bedrövliga Sabotage som kom för ett par år sedan. Harsh times är regissörens debutfilm och den vart i alla fall inte illa. Jim och Mike har växt upp tillsammans i L.A:s latinokvarter.  Mike är gift och ”tvingas” av sin fru att söka jobb. Tråkigt nog så blir det inte så mycket av det där med att söka jobb. Jim och Mike fördriver dagarna med att röka på, supa och syssla med kriminella aktiviteter. Jim är den som leder den inte lika karaktärsfaste Mike i fördärvet. Det vi tittare begriper snabbt är att Jim lider av en krigspsykos efter en runda i Afghanistan och riskerar att när som helst verkligen gå över gränsen.

Det kan vara lite svårt att se en film när man redan efter en kvart avskyr huvudpersonerna. I och för sig lider Jim av psykiska problem men jag vill bara att han ska försvinna kvickt på ena eller andra sättet. Mike är å andra sidan inte galen men väl en ryggradslös fjant som inte kan säga nej till kompisarna samtidigt som han försöker spela macho inför sin fru som f.ö drar hela lasset hemma. Filmens största gåta är att hon inte kickat honom ur huset men kärleken är väl blind.

Christian Bale spelar tokstollen Jim bra. Bale är bra på att spela galen och har här fått en passande roll där hans något stela och sammanbitna skådespeleri kommer till sin rätt. Freddy Rodríguez spelar kompisen Mike och Eva Longoria (Desperate housewives) hans fru. Två stabila insatser av två skådisar som förtjänar fler och större roller. Favoriten J.K Simmons är även med på ett hörn – alltid uppskattat. Problemet är just det där att jag verkligen avskyr huvudpersonerna och blir rejält trött på deras fjanterier snabbt. De enda jag bryr mig om är Mikes fru och Jims mexikanska flickvän. Sevärd men inte omistlig.

Regi: David Ayer

Betyg: 5/10