Atomic blonde (2017 USA/Tyskland)

När jag gick på bio för ett bra tag sedan stod valet mellan denna film och Baby driver, jag valde den senare och kan nu efter att ha sett Atomic blonde konstatera att valet var hugget som stucket med en liten fördel för dagens film, mao jag var körd redan från start.

Atomic blonde utspelar sig i Berlin 1989 i samband med murens fall där en lista på en himla massa agenter kommit på avvägar. Alla underrättelseorganisationer vill lägga vantarna på listan och engelsmännen skickar sin agent Lorraine Broughton till staden för att reda upp situationen något som inte är det lättaste då hon inte vet vem hon kan lita på.

Det finns en hel del att gilla med filmen, bra actionscener, skådisar, miljöer och musik. Var för sig funkar varje beståndsdel bra men när det slås samman funkar det inte riktigt för mig. Det blir lite väl mycket av allt för trots biljakter, slagsmål, en överspelande James McAvoy, inklämda lesbiska sexscener, Eddie Marsan, en pinsamt tuff huvudperson (Theron) och dunkande 80-tals syntar sitter jag och nickar till. Det som räddar filmen från att totalhaverera är en lång sekvens mot slutet när man ska försöka smuggla ut en KGB man ur Östberlin. Där och då vaknade jag till.

Musiken och Charlize Theron är de två största problemen jag har med filmen. Det är inget fel på själva musiken där man valt sköna 80-tals låtar men regissören tar varje möjlighet han har att stoppa in en gammal slagdänga från decenniet så till den milda grad att jag ibland undrar om jag kollar in en musikvideo istället för film. Håller någon truten i mer än fem sekunder kan man vara säker på att Cat people, 99 luftballons eller Major Tom börjar spelas. Efter ett tag sitter jag och undrar mer över vilken låt som ska spelas härnäst än vad som ska hända. Therons problem är kort och gott att hon är för tuff i rollen som Lorraine och jag har tröttnat på henne efter en kvart. Jag vet faktiskt inte efter att ha sett filmen om det är meningen att hon ska göra en parodi på tuff agent eller om man ska ta rollfiguren seriöst. Detta är två tunga skäl som drar ned filmen men som sagt de sista 30 minuterna, speciellt trapp/lägenhets fighten hör till det bättre jag sett i genren vilket trots allt gör filmen sevärd.

Regi: David Leitch

Betyg: 5/10

Annonser

Valerian and the city of a thousand planets (2017 Frankrike)

När rymdagenterna (i serien rymdtidsagenter) Valerian och Laurelline anländer till den gigantiska rymdstationen Point Central Alpha kidnappas deras befälhavare och agenterna måste nu hitta honom i virrvarret på Alpha där tusentals olika civilisationer samsas.

Det finns ett gigantiskt problem med filmen Valerian and the city of a thousand planets nämligen att jag läst serien. Serien Valerian (Linda & Valentin på svenska) publicerades mellan 1967 – 2007 och är i sina bästa stunder en fantasifull Sf-serie som är både väl tecknad med bra berättelser som kommenterar vår samtid. I sina sämsta stunder är den hafsigt tecknad och fruktansvärt tramsig. Personligen anser jag att serien gott kunde ha slutat i topp med albumet Bortom ökända gränser (1988).  Valerian and the city of a thousand planets är baserat på albumet Ambassadören som försvann och är visuellt en trogen tolkning av detta.

Då det är Luc Besson som regisserat tar han naturligtvis fasta på det tramsiga i serien vilket iofs inte är så konstigt då regissören verkar ha utrustats med en humor och ett känsloliv som motsvarar en hormonstinn 14-åring. Det han lyckas med är filmens första fem helt suveräna minuter samt att bringa ordning i originalets något halvflummiga historia (åtminstone upplösningen) och serverar en istället rakare handling som jag faktiskt föredrar framför albumet.  Det visuella har jag inget större problem med även om det ofta känns både plastigt och artificiellt. Det jag har STORA problem med är huvudpersonerna.

Redan efter fem minuter är jag evinnerligt trött på tjafset mellan Laureline och Valerian och de fortsätter tjafsa filmen ut (nästan). Valerian framställs som något av en player  som bara är ute efter att få kvinnor i säng. I serien är han en något bortkommen byråkrat som är aningens klantig både socialt och i handling men samtidigt duglig när det verkligen gäller. Linda är i filmen mest irriterad och grinig medan hon i serien är en tjej med skinn på näsan och glimten i ögat. Varför Besson valde att skriva om karaktärerna är en gåta men han kanske tilltalas av tjafsande huvudpersoner vad vet jag? Jag tror att även om jag inte läst serien och inte haft några förutfattade referensramar hade jag ganska så säkert funnit huvudpersonernas kacklande jobbigt Detta tillsammans med det något plastiga ytan gör att filmen tappar en hel del vilket är synd då jag såg fram emot en filmatisering av denna Sf-serie men Besson var kanske inte rätta personen och man hade kunnat valt ett bättre album till grund för filmen. Valerian and the city of a thousand planets duger men inte så mycket mer, klart är att det finns bättre filmer att lägga tiden på.

Regi: Luc Besson

Betyg: 5/10

Venom (2018 USA)

Den något halvsunkiga men rättrådige reportern Eddie Brock får en chans att intervjua ägaren till det skumma företaget Life foundation som sysslar med både rymdfart och läkemedel. Brock går på för hårt under intervjun och står plötsligt utan lägenhet, jobb och flickvän. Desillusionerad gör han ett sista försök med att avslöja företaget, något som förändrar hans liv då han blir infekterad av den utomjordiska symbioten Venom. Nu får Brock fightas mot ett företag som vill ha tillbaka sin utomjording, Venom som anser att den har makten över Brocks kropp samt att i farten hindra mänsklighetens undergång.

Jag var lite avvaktande i min väntan på denna film, dels då trailern var si så där och jag tvekade om Venom skulle kunna bära en hel film. På plussidan fanns att Eddie Brock spelades av världens bästa skådis Tom Hardy. Slutresultatet blir att filmen duger, vare sig mer eller mindre. Hardy är som vanligt lysande, det är en del actionscener som ökar pulsen men det är inget man inte sett förut och som allt som oftast så blir det en film duger för en stunds förströelse. För att släcka min törst efter att få se Hardy på vita duken funkar filmen men det finns säkert bättre actionrullar att glo på om det nu är det man är ute efter.

Regi: Ruben Fleischer

Betyg: 5/10

The Predator (2018 USA)

Efter att ha hamnat i något som bäst kan liknas vid en Columbo-koma där jag under ett par veckor njutit av en parad med groteska frisyrer, manchesterkavajer, femme fatales i snäva gabardinbyxor och annat smått och som hör 70-talet till vaknade jag upp efter tre säsonger (det finns 10) och beslutade mig för att kolla in lite film.

The Predator har får en hel del skäll så det det var med mycket låga förväntningar jag slank in på biografen. Första filmen som kom 1987 är lite av en klassiker men sedan har man fått svårt att få till det. Resultatet har varierat mellan helt ok till WTF beroende vilken smak man har. Hoppet var högt ställt då filmen, men troligen inte sista rullen i denna serie om utomjordiska jägare, är skriven och regisserad av Shane ”The Nice guys” Black.

En soldat, Quinn,  stöter under ett uppdrag på ett kraschat Predatorskepp. Han blir arresterad och myndigheterna väljer att gömma undan honom då man vill mörka händelsen. I detta fall innebär gömma undan en enkelbiljett till sinnessjukhuset tillsammans med ett gäng andra soldater som dras med en och annan mental komplikation. För att göra en lång historia kort så stöter denna mentalt sargade grupp soldater på en Predator och måste nu rädda mänskligheten då det står avsevärt mer på spel än bara några flådda kroppar i trädkronorna.

Jag fann till min förvåning att filmen var ganska så underhållande. Inget mästerverk men jag vart i alla fall road under filmens speltid på två timmar. Det är en blodig historia som varvas med en hel del under bältet skämt en kombination som förvånansvärt funkade för denna gång men visst det var en hel del repliker och för att inte tala om dialog som hör bättre hemma i valfri collegerulle. Jag säger alltså inte att det var bra men det störde mig inte nämnvärt.

Det som inte funkade var Hollywoods trötta tolkning av autism. Har någon autism i en Hollywoodfilm är denna ett geni med ”vissa” sociala problem, så även i denna film där Quinns son är den som sägs vara nästa steg i mänsklighetens utveckling. Jo tjenare! Bortser jag från denna fadäs så är The Predator en helt ok film vare sig mer eller mindre.

Regi: Shane Black

Betyg: 5/10

The Equalizer 2 (2018 USA)

Denzel Washington upprepar sin roll som Robert McCall, den hemlige agenten som gått under jorden och ägnar sin tid åt att ställa saker och ting tillrätta för de som behöver hjälp. I förra filmen satt han på ett fik och löste korsord på spaning efter nya fall. Då ett taxibolag uppenbarligen sponsrat filmen har McCall bytt fiket mot att köra taxi. För att sponsorn ska få valuta för pengarna kör McCall taxi filmens första halvtimme. Begripligt nog får då filmen en väldigt lång startsträcka och när själva huvudstoryn tar fart har väl si så där halva filmen gått.

Denna gång ska McCall finna sin ende väns mördare och spåren leder till hans förflutna men innan detta sker har han lyckats med att hjälpa: En ensamstående mor, en överlevare från förintelsen, en praktikant som blivit antastad/misshandlad/våldtagen (lite oklart där) av slemma finansvalpar samt delat ut en packe visdomsord till en yngling på drift.

Egentligen skulle jag ha gnisslat tänder i biomörkret över den rättrådige och präktige McCall och troligen hade jag t.om suttit och nickat till då filmen är seg i sina stunder men då det är eleganten från vidderna, mannen med överbettet och ett leende som kan väcka de döda till liv samt till på köpet har finslipad tekniken att skrida fram till fulländning i huvudrollen lämnar det sunda förnuftet mig. Resultatet blir då att filmen som är lite småseg och halvkorkad ändå blir lite småtrevlig för vem tackar nej till att till att mysa i två timmar tillsammans med Denzel Washington i biomörkret? Inte jag i alla fall. Bör dock tillägga att jag flämtade till mot slutet då Denzel sprang !!! Enda förklaringen till denna fadäs måste vara att det var hans stuntman som förivrade sig i stundens hetta.

Regi: Antoine Fuqua

Betyg: 5/10

The Meg (2018 USA/Kina)

Statham+jättehaj det borde räcka för att placera denna av mig efterlängtade film på tio i topp listan av årets filmer. Trist nog är det inte jättehajen av den utdöda arten megalodon som är Jason Stathams värsta antagonist i denna film utan filmens producenter (får jag anta) som gör sitt bästa för att presentera ganska så tandlös hajfilm.

Storyn är inte så mycket att orda om. Då en expedition till Marianergraven går fel kallar man in den avdankade räddningsdykaren (?) Jonas Taylor för att rädda personalen på havets botten. Motvilligt ställer Jonas upp då hans ex-fru är en av de fångade.I samband med detta lyckas man locka upp en megalodon från djuphavsgraven och måste nu försöka döda odjuret innan det glufsat i sig allt som kommer i dess väg. Båtar, plexiglas, ubåtar, valar och människor ja allt ovannämnda verkar ingå i denna hajs kostcirkel.

The Meg är en film som är gjord för att roa för stunden och det lyckas den ganska så väl med men då man vill få så många som möjligt att gå på filmen är den tillåten från 11 år i därmed ganska så oblodig och tam – det får ju inte bli för hemskt. Manusförfattaren har även klämt in en äckligt klämkäck unge i filmen som droppar söta oneliners och är så där irriterande lillgammal som bara ungar i filmer kan vara.

Då det är en kinesisk amerikansk film som så många filmer verkar vara i dag måste man naturligtvis stoppa in en massa kineser i filmen. Nu har jag inget emot kineser eller filmer från detta land men det blir en krystad känsla i filmen likt de Beckfilmer där man kastat in tyska skådisar av den anledningen att tyskarna varit med i finansierat filmen. Likadant känns det här och känslan jag får är att man lagt mer energi på att fördela rollerna rättvist mellan amerikaner och kineser än själva produkten. Lägg sedan till en ganska så yxig dialog samt en hundscen så blir tyvärr The Meg lite av en besvikelse för mig. Det som räddar rullen är Jason Statham som är god form och cgi-hajen som är riktigt maffig men jag kan inte riktigt släppa dess märkliga matvanor.

Regi: Jon Turteltaub

Betyg: 5/10

Andra filmspanare som sett filmen:

Sofia: https://bilderord.wordpress.com/2018/08/24/the-meg-2018/

Fiffi: https://www.fiffisfilmtajm.se/the-meg/

 

Jurassic world: Fallen kingdom (2016 USA)

Jurassic world ligger övergivet och dinosaurerna har fått härja fritt på ön. Deras existens är nu hotad då en vulkan har vaknat till liv och hotar att utplåna allt liv på ön. Claire tillfrågas av företaget Lockwood som grundade parken om hon kan tänka sig att rädda så många djur som möjligt och tillsammans med Owen åker de två till ön. Nu är inte allt som man skulle kunna tro för naturligtvis har en del av del inblandade en helt annan agenda.

Det första som slog mig fem minuter in i filmen var att om man köper en ö för att bygga en nöjespark för ett antal miljarder, varför lägger man inte en slant på att kolla upp platsen så man slipper tråkigheter som vulkanutbrott. Ja, varför ens anlägga en nöjespark där det finns minsta risk för ett vulkanutbrott?

Det andra som slog mig var att jag från att ha tyckt Bryce Dallas Howard varit en helt ok skådis gått till att jag knappt tål att se henne. Herre jösses vilken irriterande skådis. Varför vet jag inte men min dotter kan vara något på spåren då hon menade att Howard ser korkad ut – hela tiden. Hon har ett ständigt ansiktsuttryck som annonserar att hon inte riktigt är med i matchen. Ju mer jag tänker på skulle hon kunna passa som deltagare i Ex on the beach, det är bara tatueringarna som saknas.

Det tredje som slog mig var att handlingen har fler hål än en schweizerost men det kan jag svälja lite lättare då filmen är en s.k popcornrulle.

Trots dessa invändningar är Jurassic World: Fallen kingdom ett fall framåt från den kärnfamiljspropaganda som min arma själ utsattes för i förra filmen. Klart att filmen har med sliskiga ögonblick, korkad dialog som fick mig att stönandes vagga i biomörkret med händerna framför ansiktet, en unge (som trots allt var riktigt uthärdlig – herren hör bön) och en tröttsam gnällig datanörd. Men å andra sidan var filmen snygg och handlingen tog en oväntad och uppskattad vändning och visst vart det lite spännande i sina stunder. På det hela var det en positiv överraskning kanske mest beroende på att mina förväntningar var riktigt låga innan titten – typ noll Kelvin.

Regi:  J.A. Bayona

Betyg: 5/10

Florence Foster Jenkins (2016 Storbr)

Det är något med Meryl Streep som ger mig en lätt irritation. Senaste decenniet har jag fått intrycket att om hon inte spelar sig själv så klär hon ut sig och imiterar någon historisk person, allt från Satan själv (Thatcher) till Emmeline  Pankhurst. I Florence Foster Jenkins spelar hon naturligtvis Florence Foster Jenkins och hon gör säkert en oklanderlig imitation av denna människa men jag ser bara en utklädd Streep.

Jenkins var väl mest känd för att hon sjöng hellre än bra. Då damen var ganska så tät så höll hennes noga utvalda publik god min och i slutändan ledde detta till vilket ledde till att hon fick ta ton på självaste Carnegie Hall . Jenkins sjunger verkligen illa, det rör sig inte om melodifestival illa utan mer av typen ”strypa katter på scen” sång. Den som tvivlar kan lyssna här om man som så vill.

Fixar man Streeps imitation är det en intressant film som i sina stunder är rörande. Bakom sina överdrivna gester är Jenkins en ganska så ömkansvärd människa som lever i en drömvärld. Hennes liv har trots rikedom inte varit någon dans på rosor och Jenkins ger ett sympatiskt om än excentriskt intryck. De som drar nytta av hennes pengar och jobbar på att upprätthålla hennes illusion av att hon sjunger bra gör trots allt en god gärning då jag anar att det enda som som inte får Florence att kasta in handduken är just illusionen hon lever i. Det blir en hel del dråpliga scener når verkligheten krockar med Foster och hennes medhjälpares ansträngningar att upprätthålla illusionen av hennes skönsång.

Bra produktion, bra skådisar, ja t.om Hugh Grant (lovade inte han att gå i pension för några år sedan?) är bra i rollen som Fosters pojkvän St Clair, och en story som åtminstone berörde mig en aning. Sammantaget gör detta att filmen trots Streeps ansträngda imitation blir godkänd.

Regi: Stephen Frears

Betyg: 5/10

A Quiet place (2018 USA)

Det verkar som att de senaste åren  har filmbolagen valt att släppa lite “finare” skräckisar under vårvintern.  Men finare menar jag att de har lite större ambitioner än att bara skrämmas. Storyn är lite mer genomtänkt och man arbetar mycket med att skapa en stämning i filmen och filmkritikerna bestämmer sig för att ge ett högre betyg då de anser att filmerna är smarta. Filmer som t.ex It follows, The VVitch, It comes at night, Get out och nu senast A Quiet place hamnar för mig i denna subgenre.

I dagens rulle har samhället gått under då planeten invaderats(?) av odjur med otroligt bra hörsel vilket gör att om man ger något ljud ifrån sig blir man monstermat. Vi får följa en familj på fem personer som lever ett mycket tyst liv på en lantgård. Monstren stryker runt i grannskapet men man har klarat sig relativt bra men en tillökning i familjen ställer till problem.

Filmen är definitivt sevärd. Det är bra skådisar b.la Emily Blunt samt uthärdliga  barnskådisar. Regissören John Krasinski nyttjar miljöerna bra och lyckas mycket bra med att göra en film nästan helt saknar talad dialog utan att det känns konstigt.Jag trodde först att jag skulle bli rastlös p.ga detta men icke. Däremot dras filmen med ett och annat problem.

Som jag tidigare nämnde är detta en film som har lite större ambition än att bara var en vanlig skräckis och då krymper ramarna för mig. Om jag t.ex ser en vanlig teenslasher  är jag mer förlåtande mot ologiskheter och korkade beslut men om filmmakarna höjer ribban höjer jag också mina krav på vettiga beslut. I Get out föll filmen på skurkarnas korkade plan som jag än idag inte begriper eller jo det gör jag men den saknar både sans och vett. I A Quiet place faller filmen på att hur i helvete kan man överhuvudtaget överväga att skaffa en unge när minsta ljud kan innebära omedelbar död? Jag får inte ihop det, så när Blunt ståtar med gravidmage en kvart in i filmen sitter jag bara och tänker vad är detta för idioter, har de inte hört talas om kondomer?

Mitt andra problem rör monstren förmåga. Hur kan de skilja på vilka ljud som skapas av mat eller omgivningen? En ekvation jag inte fick ihop. En hel del har problem med en spiks placering i filmen men den överskuggades för mig av filmhistoriens mest korkade graviditet. Om man däremot kan blunda för detta är A Quiet place en helt ok skräckis där man lyckas ganska så väl att göra en småspännande film på ett lite annorlunda vis. Som propaganda för preventivmedel är dock rullen i det närmaste oslagbar.

Regi:John Krasinski

Betyg 5/10

Viva Las Vegas (1964 USA)

Efter att ha sett Blue Hawaii svor jag att aldrig se en Elvisfilm igen. I nio år höll jag det löftet. Kanske har jag blivit mindre grinig (folk i min närhet menar dock motsatsen) eller så har jag helt enkelt tappat allt vad god smak heter (folk i min närhet nickar menande till detta påstående). Hur som helst: Elvis spelar här racerföraren Lucky Jackson. Han har ambitionen att delta i Las Vegas grand prix men pengar saknas till en ny motor. Turligt nog (han heter som sagt Lucky) vinner han stålar på tärning men lått fånget lätt förgånget. Under ett dansnummer där han försöker impa på tjejen Rusty (spelad av Ann-Margret och ja, även i denna film går hon runt och ser småpilsk ut hela tiden) förlorar han sina pengar och är tillbaka på ruta ett. Filmens två stora frågor är nu: Hur ska Lucky skaka fram stålar till en ny motor och kommer Rusty och Lucky bli ett par?

Någon stor skådis var aldrig Elvis men han har har en viss pojkaktig charm och låtarna i filmen är helt ok med titelnumret som höjdpunkt. Ann-Margret spelar däremot i en annan liga, åtminstone jämfört med Elvis men det är iofs öppet mål att göra den jämförelsen. Hennes sångnummer är mer underhållande men kanske mer beroende på att hon klarar av att sjunga och skådespela samtidigt, Elvis är avsevärt träigare i sina framföranden om de inte framförs på scen, en miljö han är van vid.

På det hela är Viva Las Vegas en oförarglig film. Det är färgglatt, folk är prydliga och trevliga och 80 minuter rullar på utan några större skavanker. Inte stor filmkonst men ganska så småputtrigt och harmlöst, bortsett från filmens final under billoppet där förarna kör av vägen till både höger och vänster med åtminstone vad som verkar vara fatalt resultat. De scenerna kändes lite oväntade.

Sofia har kanske valt något mer utmanande dagen till ära.

Regi: George Sidney

Betyg: 5/10

The Hitmans bodyguard ( 2017 USA m.fl )

Michael Bryce har tidigare drivit ett säkerhetsföretag där man gett olika människor skydd. Efter att ha misslyckats med att skydda en viktig klient är nu Michael på dekis. Han får dock en sista chans att återupprätta sitt rykte. Kontraktsmördaren Darius Kincaid ska fraktas till den internationella domstolen i Haag för att vittna mot en diktator från Vitryssland. Den sistnämnde gör naturligtvis allt för att hindra Kincaid att nå domstolen i tid. Det blir både en kamp mot klockan (då vittnesmålet av dunkla skäl måste avläggas innan ett visst klockslag) och en himla massa öststatsskurkar.

Jag hade vissa förhoppningar på den här filmen. Ryan Reynolds som spelar Bryce har visat att han både är en bra skådis samt att han kan hantera komedigenren. Jag hade dock mina dubier över att Samuel.J.jackson spelade Kincaid. Lägg sedan till ett varningsflagg för Gary Oldman som aldrig tackar nej till chansen att spela över. När Oldman erbjuds att spela en öststatsdiktaror kan han naturligtvis inte motstå chansen att gå ”all in” och resultatet blir också därefter. Jackson då? Jag kan bara konstatera att jag är mycket trött på att se karln. Han verkar vara en skön snubbe och han kan skådespela men hans ansikte dyker upp överallt och jag har helt enkelt tröttnat på honom. USA:s svar på Robert Gustavsson månne?

Filmen i sig är en både lättsedd och lättglömd historia vare sig mer eller mindre. Det finns en och annan kul scen och Reynolds karaktär gör att filmen åtminstone tar sig i mål utan att jag tröttnar. En typisk fredagsfilm när hjärnan går på tomgång om man (vilket jag inte gjorde) fixar Oldmans överspel och Jacksons nuna.

Regi: Patrick Hughes

Betyg; 5/10

Justice League (2017 USA)

Det är ganska så sorgesamt. DC sitter på en hel del bra superhjältar och storys. I seriernas värld väljer jag nästan alltid DC före Marvel. När det gäller filmerna så ligger dock DC rejält i underläge och har tappat bollen i stort sett varenda gång från Green Lantern till dagens rulle. Undantaget är Wonder woman, en film som Warner till en början inte verkade tro på. Min känsla är att det är någon i Warners ledning som har noll koll men alldeles för mycket att säga till om.Nu är inte Justice league ett rejält magplask men filmen hamnar i ”jaha facket” dvs pengarna känns ganska så bortkastade. Jag tänker inte ta alla turer med regissörsbyten och omtagningar det får ni läsa om på nätet.

Storyn tar vid gaska direkt efter Batman vs. Superman. Då jorden nu förlorat Superman är planeten öppen för attack från yttre rymden och andra dimensioner och operettskurken Steppenwolf gör entré. Redan här märker man att produktionen tappat greppet. Det finns hur många skurkar som helst att välja på och så faller valet på den ointressante Steppenwolf. I Justice league tillbringar han större delen av sin speltid med att föra ändlösa monologer om att han inte går att besegra, hans superkraft verkar vara att tjata våra hjältar till döds med allehanda klyschor. För att möta detta hot samlar Batman och Wonder woman ihop ett gäng hjältar vilket utmynnar i slowmotonslagsmål till en brunröd bakgrund som skiftar i grått, dränkt i CGI.

Den stora gåtan är att man fortsätter att ge klanten Snyder förtroendet gång efter gång för en stor del av de problem man hitintills haft bottnar i att Snyder med råge passerat sin kompetensnivå som regissör. Nu verkar man dock ha fattat detta på Warner och skjutit Snyder åt sidan, frågan är bara om det är försent, publiken torde ha tröttnat vid det här laget.

Nu är långt i från allt åt fanders med filmen. Wonder woman är aldrig fel, Momoa passar bra som Aquaman och The Flash var en frisk fläkt. Filmen har några wow-scener och på det hela så duger den som underhållning för stunden bara man inte har för höga förväntningar. Det som plågar mig mest är att det skulle kunnat blivit så mycket bättre.

Regi: Zack Snyder och lite Joss Whedon

Betyg: 5/10

Son of a Gun (2014 Australien)

son_of_a_gun-349171352-largeJR har hamnat i finkan för ett mindre brott och ett kortare fängelsestraff väntar. Tråkigt nog för JR ser han ganska bra ut och flera av fängelsekunderna kastar lystna blickar efter honom. Turligt nog så får han en beskyddare i Brenton som är en av anstaltens inofficiella bossar och som tack för hjälpen vill Brenton att JR ska hjälpa honom med lite små tjänster när han kommit ut. Om JR vetat vilka tjänster det rört sig om kanske han föredragit att tappa tvålen i duschen.

Jag är lite ambivalent inför vad jag tycker om den här filmen. Det är inget större fel på grundstoryn, jag gillar kriminal och fängelsefilmer. Ewan McGregor sköter sig fint som den kriminelle bossen Brenton och det är inga större fel på övriga skådisar heller. Problemet med en här filmen heter Alicia Wikander som spelar flickvän till JR:s uppdragsgivare. Hon gör det hon kan med sin roll och ingen skugga faller på hennes insats men hennes rollfigur känns onödig och fördummar filmens story. JR blir nämligen blixtförälskad i henne och verkar helt skita i alla risker detta medför något som inte alls känns logiskt. Jag köper helt enkelt inte denna plot som bara känns onödig iofs gjorde Pacino precis samma sak i filmen Scarface men Tony Montana är en rollfigur med helt andra ambitioner än den något vilsne JR. Då denna ”kärlekshistoria” känns inknökad bara därför att man ville ha med en sådan drar det ned filmen en hel del vilket är synd då grundstoryn som sagt är helt ok och skulle nog klarat sig bättre utan kvinnlig fägring.

Regi:  Julius Avery

betyg: 5/10

Table 19 (2017 USA)

Eloise har dumpats av sin pojkvän Teddy. Det som gör situationen extra svår är att han är bror till Eloise kompis som som ska gifta sig. Då Eloise varit med och planerat bröllopet är hon i valet och kvalet om hon ska gå. Hon har fortfarande känslor för Teddy och har en speciell anledning till att försöka lappa ihop förhållandet. När Eloise anländer inser hon till sin fasa att hon placerats vid bord nr 19. Då Eloise som sagt planerat festen vet hon vad det bordet innebär: Det är det bord där man placerat de gäster man egentligen inte vill ska komma men varit nödgad att bjuda in.

Det fanns en anledning till att jag såg denna film som hade illavarslande drag av rom-com nämligen Anna Kendrick. Hon är en av mina favoritskådisar men likt Nicolas Cage har hon en förmåga att hamna i halvsunkiga filmer vilket är synd då hon förtjänar bättre. Nu visade sig filmen tack och lov ha fler ljuspunkter än Kendrick. Den övriga ensemblen är inte fy skam med b.la Lisa Kudrow, Stephen Merchant och Wyatt Russell. Den sistnämnde spelar Eloise pojkvän Teddy som är en enastående korkad man . Gåtan för mig är vad hon ser i honom men han verkar vara snäll och det kan man komma en bra bit med – åtminstone i filmens värld.

Bäst är dock filmens musik som framförs av ett coverband som bara spelar sköna 80-talslåtar och då i stort sett hela filmen utspelar sig under bröllopet är det gott om gamla godingar. Jag är, som jag tidigare nämnt, väldigt svag för filmer som slutar med en dansscen (gärna i slowmotion). I Table 19 är dansscen är iofs inte i slowmotion men när låten man dansar till är I melt with you kan inget gå fel.

Table 19 är långt ifrån ett mästerverk. Det är en film gjord med vänsterhanden och lär få sin fasta plats i någon reaback på närmaste snabbköp. En lättsam bagatell som fyller sin funktion för stunden.

Regi: Jeffrey Blitz

Betyg: 5/10