Savage (2019 Nya Zeeland)

Filmen Savage gör tre nedslag den kriminelle Dannys liv. Barndomen där han hamnar på  anstalt efter att ha begått ett inbrott. På anstalten blir han kompis med Moses och de två beslutar sig för att rymma. Några år senare får vi återse de två vännerna som nu bildat ett gäng och börjar så smått etablera sig i den undre världen. Slutligen får vi möta Danny när han är kring 30. Han har nu börjat tänka över sina livsval och när han stöter på sin bror vill Danny göra ett försök att lämna gänget. Det beslutet kunde inte komma vid ett sämre tillfälle då Moses som är ledare utmanas av andra gängmedlemmar.

Savage bryter inte direkt någon ny mark det är gammal skåpmat som kan göras både bättre och sämre. Filmen duger, skådisarna funkar bra och storyn är alldeles lagom engagerande för att jag ska titta vidare. Mest intressant är väl att man får ta del av ett något sunkigare Nya Zeeland än vad man vanligtvis är van vid. Senaste gången jag gjorde besök på landets slagsida var nog Once were warriors (94) så det är ett tag sedan sist. Savage spelar inte i samma division som den filmen men gillar man genren så duger den.

Regi: Sam Kelly

Betyg: 5/10

Godzilla vs. Kong (2021 USA)

Dags för den sista filmen i Warner Bros.något ojämna serie filmer om Godzilla och andra jättemonster. I senaste filmen visade Godzilla vart skåpet ska stå då alla konkurrenter om vem skulle vara herre på täppan i monstervärlden besegrades. Det finns dock ett monster kvar, nämligen King Kong. Han göms undan från Godzilla men när denna  oprovocerat attackerar en forskningsanläggning beslutar man sig för att försöka återbörda Kong till sitt hem. Då filmen heter Godzilla vs. Kong begriper man att den planen misslyckas och vi tittare bjuds på två monster i en hejdundrande fight.

Om jag bortser från Skull island som jag verkligen gillade når de övriga filmerna om Godzilla aldrig riktigt fram. De är välgjorda, monstren är häftiga och effekterna är bra men hela tiden känns det som att det är något som fattas. Det kan bero på att man krånglar till det i onödan för sig. I varje film kastar man in folk med komplicerade agendor som bara rör till det istället för att öka spänningen. I förra filmen var det någon terroristgrupp som bara kändes irriterande och i denna film har det plötsligt dykt upp ett ondskefullt (beroende på hur man ser på saken) företag som verkar ha tagit över verksamheten från Monarch.

Att människorna spelar andra fiolen är begripligt men då jag inte bryr mig ett dyft om huvudpersonerna dör eller lever faller en del av filmens spänning. I Skull island nådde man trots en massa monster fram till det mänskliga och i den filmen brydde jag mig om filmens mänskliga cast. I Godzilla vs. Kong skulle jag rycka på axlarna om Alexander Skarsgårds rollfigur Nathan Lind blev krossad av en fallande skyskrapa. De mänskliga rollfigurerna är helt enkelt bara i vägen i filmerna och man misslyckas med att skapa den undergångsstämning som filmerna troligen vill ge.

Trots dessa invändningar är Godzilla vs. Kong i sina stunder en härlig monsterfest och om man gillar att se monster fightas och jämna hela städer med marken duger filmen men speciellt minnesvärd eller spännande är den inte.

Regi: Adam Wingard

Betyg: 5/10

The Capote Tapes (2019 USA)

Vad har jag på Truman Capote? Inte mycket. Jag vet att han var en författare/journalist i New York som utmärkte sig i tal och stil samt att han höll ett av förra århundradets mest kända partyn. När så dokumentären The Capote tapes dök upp på Cineasterna var det ett enkelt vis att  fortbilda sig.

Dokumentären förutsätter att man känner till Capote och hans liv vilket gjorde att jag till en början har lite svårt i att komma in i den men efter en stund klarnande det för mig. Filmen varvas med journalbilder och intervjuer med Capote, hans vänner och fiender. Bilden som tecknas blir en ganska så ensam man som hela tiden söker bekräftelse av sin omgivning. Tydligen kunde han vara väldigt giftig men samtidigt snäll och godhjärtad. Han umgicks med New York societeten men mot slutet av sitt liv blev han utfryst av denna då han dumt nog skrev en bok där han ganska ocensurerat delgav massa skvaller han fått sig till livs. Efter denna händelse eskalerar författarens drogmissbruk och han blir alltmer pinsam i det det offentliga rummet.

Dokumentären som sådan är väl ok och även om man kan sin Capote får man säkerligen ett och annat nytt till livs. För mig som oinvigd lärde jag känna människan och hans verk avsevärt mer vilket nog var mitt huvudsakliga syfte när jag valde filmen – ett bekvämt vis att skaffa sig lite fakta. Dokumentären duger men speciellt minnesvärd eller överdrivet intressant är den inte. Kanske hade den vunnit på att man plockat in något mer neutralt intervjuoffer som kanske kunnat satt Capote i ett större sammanhang nu blir det mest lite av en sammanfattning av vad folk tyckte om författaren.

Regi: Ebs Burnough

Betyg: 5/10

Andra sidan (Sverige 2020)

Svensk skräckfilm är något man inte är bortskämd med och de få exempel man kan hitta hamnar ofta inom två kategorier: Gjord av glada amatörer efter devisen ”hellre än bra” eller så ursäktar man sig med att man gjort en skräckis genom att antingen larva till det eller berätta att det egentligen inte är en skräckfilm men man valt att ”berätta sin viktiga historia i denna undermåliga genre”. Därför känns det så förbannat skönt att efter sju sorger och åtta bedrövelser äntligen få se en svensk skräckfilm som vågar stå för vad den är nämligen en skräckfilm och inget annat.

Paret Shirin och Fredrik bestämmer sig för att köpa ett hus. Det är ett parhus där grannfastigheten står tom. Inflyttningen går smärtfritt men när Fredrik måste vara borta under veckorna på jobb lämnas Shirin ensam med bonussonen på fem år. Han börjar snacka om en låtsaskompis som bor i grannhuset och snart märker Shrin av konstigheter, bla knackningar och viskningar från det till synes tomma huset.

Andra sidan hamnar i facket standardskräckis, det är ingen film som sticker ut extra men den är både välgjord och stundtals lite ryslig. Filmen förlitar sig mer på känsla än specialeffekter vilket alltid är tacknämligt. Det enda som störde mig i filmen var att den var så förbannat mörk, hela familjen verkar gå ”all in” när det gäller att spara på ström. Nog fasiken hade man tänt ljuset om man hört en viskande röst i slutet av en mörk korridor istället för att stå och spana in i mörkret med kisande ögon?

Skådisarna är helt ok tom ungen som som spelar sonen Lucas och filmen har en föredömlig speltid på 80 minuter så historien segar aldrig till sig. Andra sidan var en i mina ögon en positiv överraskning och jag hoppas nu att andra skitnödiga regissörer i detta land nu tar efter och vågar göra lite mer skräckisar.

Regi: Tord Danielsson, Oskar Mellander

betyg: 5/10

The Painted Bird ( 2019 Tjeckien )

Av och till (till om vi ska vara ärliga) får jag filmtips av lillebror Marcus. Ibland slår jag bort tipsen och ibland tar jag dem till mig. I fallet med The Painted bird slog jag dövörat till på en gång. Jag menar hur mycket kan en dialogknapp eländesberättelse i svartvitt på tre timmar locka?  Inte alls. På något bakvänt vis drog ändå filmen i mig efter brorsans tips och plötsligt fann jag mig sittandes och glodde på den judiske pojken Joskas öden och äventyr under andra världskriget.

Filmen är uppdelad i åtta delar där var del består i att Joska träffar på en ny person. Filmen startar med att huvudpersonen lämnats hos sin faster då föräldrarna hoppas att han ska vara i säkerhet där. Tanten dör och huset brinner ned men eländet har bara startat för Joska som börjar söka efter sina föräldrar. Vart han sig än i världen vänder stöter han på mer eller mindre onda människor, det är en parad av pedofiler, nymfomaner, ilskna kvarnägare och annat otrevligt folk som korsar Joskas väg. Filmens stora fråga är hur detta kommer att påverka honom.

Klart att jag gillar feelbad filmer men någon måtta får det lov att vara. I The Painted bird går allt elände till sådan överdrift att filmen någonstans i mitten blir till en parodi för mig. Var för sig blir varje historia en obehaglig vinjett men sammantaget blir det såpass mycket elände att jag inte längre ta kan historien på allvar och jag får nästan Monty Python vibbar av hela konkarongen.

The Painted bird hade även vunnit en hel del på att vara avsevärt kortare. Jag har liksom fattat poängen efter 90 minuter och resterande speltid är kort och gott en rejäl overkill. Till filmens styrkor hör ett otroligt snygg foto och att den trots allt aldrig blir ointressant. Däremot blir jag som tittare vare sig skakad eller rörd trots att rullen innehåller en hel del slafs och äckel så det skulle räcka till både en och två skräckisar. Min känsla blir mer av ”så kan det gå om man driver runt och har en osannolik otur” i sina möten med människor.

Som ni nog har förstått är dagens rulle inget tips för fredagens samkväm.

Regi: Václav Marhoul

Betyg: 5/10

Det sista äventyret (1974 Sverige)

Janne Halldoff har en förmåga att göra lite knepiga filmer eller så är det som så att han hade sin glansperiod under en tid då Sverige var lite extra knepigt. Det sista äventyret får mig i alla fall att fundera på den tidens moral eller med andra ord det som verkade vara ok 1974 är definitivt inte acceptabelt 2021.

Jimmy får kicken från militären och börjar jobba som lärarvikarie. Efter en skoldans hänger en av hans elever, Helfrid (!) med honom hem och det slutar med sex. Helfrid har inte riktigt samma syn på förhållandet som Jimmy och hänger även med andra killar. Att Jimmy är förlovad och att ledningen har lätta dubier att en i personalen sätter på en elev bekymrar honom inte. Han blir allt mer manisk i sitt förhållande till Helfrid vilket leder till att han blir galen och tror att fiskar äter upp hans ögon. Filmens sista tredjedel utspelar sig på ett sinnessjukhus där b.la Tomas Bolme spelar terapeut.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här. Filmen är inte direkt dålig och absolut inte tråkig bara väldigt konstig. Jag får inte grepp på rollfiguren Jimmy som spelas av Göran Stangertz. Är han galen redan från start eller blir han det i sitt förhållande med Helfrid?  Vistelsen på sjukhuset mynnar inte ut i någonting och jag undrar lite över vad filmen har för budskap. Sexscenerna mellan Jimmy och Helfrid känns aningens obehagliga. Nu var Ann Zacharias (japp det är Ted Gärdestads gamla flamma)  iofs18 år när hon spelade in filmen men hon gestaltar en 16 åring  Jag vet inte om sådant här var ok på 70-talet men i min bok är det inte ett ok beteende från vare sig från Jimmy eller skolledningen som inte kickar honom på stört.

Som alltid när det rör Halldoff blir sluresultatet lite skevt och avigt men inte ointressant. Jag vet inte om jag blev så mycket klokare efter att ha sett filmen.  Däremot inser jag att 70-talet var väldigt länge sedan.

Regi: Jan Halldoff

Betyg: 5/10

The Silence (2019 Kanada)

När några stackars grottforskare råkar öppna ingången till en grotta släpper man ut hiskliga varelser i det fria. Stora som havstrutar med en kombination av massa tänder och en förökningstakt likt kackerlackor är vår civilisation snart ett minne blott. Att varelserna inte kan se är inte till mycket hjälp då de har en ypperlig hörsel. Filmen handlar om en familjs försök att fly till säkerheten.

Hallå ! säger kanske någon är det inte A Quiet place som Filmitch beskriver? Visst skulle det kunna vara det men som sagt filmen heter The Silence och ramhandlingen är en karbonkopia av tidigare nämnda film. Varför det blivit så vet jag inte men det är inte ovanligt att filmer med liknande handling skvalpar runt i Hollywood, i början av 90-talet kom det två filmer om Robin Hood men det var fyra stycken som planerades om jag inte missminner mig. Slump eller kopiering?

The Silence är i alla fall helt ok som film. Lite småspännande, rappt berättad och familjen är ganska smart i sitt agerande för att nå en säker plats. Att favoriten Stanley Tucci spelar rollen som familjefadern skadar inte men även Miranda Otto och Kiernan Shipka drar sitt strå till stacken för att höja filmen ett snäpp. Jag gillade även filmens mänskliga antagonister som visade sig vara oväntat obehagliga.

Jag får intrycket av att filmen är gjord lite med vänsterhanden men på det stora är det helt ok underhållning för stunden. Speltiden är utmärkt på en och halv timme vilket inte lämnar utrymme för dötid och berättelsen rullar på i fin fart. Duger fint en fredagskväll.

Regi:  John R. Leonetti

Betyg: 5/10

Le mans `66 (2019 USA)

Rätta mig om jag har fel med hette inte dagens film Ford vs Ferrai när den gick upp på vita duken? Hur som helst har filmen av outgrundliga skäl bytt till den i mina öron mer intetsägande originaltiteln Le Mans `66. Varför?

Filmen är en s.k BOATS och denna gång iddes jag inte kolla upp vad som stämmer eller inte. Handlingen går i alla fall ut på att Henry Ford II blir förolämpad av Ferraris ägare och bestämmer sig för att utföra det omöjliga. Han ska bygga en bil som ska ställa upp och vinna i den beryktade Le Mans tävlingen. Företaget anställer den f.d racerföraren Carroll Shelby som ska leda projektet. Han vill i sin tur ha engelsmannen Ken Miles som testkörare. Just detta ställer till problem då Miles är lite egen och stryker ingen medhårs. Kommer de att lyckas? Naturligtvis annars hade det inte blivit någon film.

Le mans `66 rullar på i två lättsmälta timmar, produktion och skådisar är bra och filmen är så där alldeles lagom engagerande. Filmen är lite som en låt av Whitney Houston. Det finns inget direkt att invända emot men den har vare sig äkta känsla eller nerv. Lite plastig är nog en träffande beskrivning (gäller både Houston och filmen).

Jag är säker på att jag glömt denna rulle om en månad eller två. Missförstå mig inte filmen är på inga vis dålig bara lite så där mellanmjölksaktig och de filmerna behövs också ibland.

Regi: James Mangold

betyg: 5/10

A Vigilante (2018 USA)

Olivia Wilde spelar här den till en början mystiska kvinnan Sadie. Hon nås på ett telefonnummer och när orden ” I’m looking out the window, and the trucks won’t stop coming.” sägs packar Sadie sin väska och åker till uppringarens adress för att puckla på dennes man. Sadie är en hämnare/hjälpare av kvinnor som far illa pga av sina män. Under filmen får vi bit för bit reda på hennes bakgrund och anledningen till varför hon gör som hon gör.

Filmen var inte helt oäven och Wilde passade bra i rollen som den bittra hämnaren Sadie. Filmen faller dock en bit på utförandet. Man har valt att krångla till en ganska simpel men effektiv historia. Det tog en stund för mig innan jag fattade vilka scener som var i då respektive nutid. Resultatet blev att filmen tappade i tempo då jag fick lägga hjärnkapacitet på att få ihop storyn. Klippningen var väl inte heller den bästa, en del scener bryts abrupt och vid andra tillfällen kommer man in mitt i händelseförloppet. Om det beror på ett konstnärligt grepp eller budgetbesparingar låter jag vara osagt.

Det är ingen fartfylld historia utan en ganska så deprimerande film förlagd i ett grått och sunkigt USA under senvintern. Miljöerna och omgivningarna speglar visserligen Sadies sinne och filmens tema men speciellt muntert vart det i alla fall inte. Berättelsen rör sig framåt i maklig takt men mot slutet hettar det till och blir faktiskt ganska så spännande. En film som är helt ok i min bok.

Regi: Sarah Daggar-Nickson

Betyg: 5/10

The Possession of Hannah Grace (2018 USA)

The Possession of Hannah Grace heter dagens film men käre söte gud vilken film i ordningen är detta som har namnet The Possession of ….sätt i valfritt egennamn. Har man ingen som helt fantasi längre när det gäller att sätta namn på filmer nu för tiden? Nåväl filmen gled upp på Netflix härom månaden och är inte så pjåkig trots det fantasilösa namnet.

Megan har jobbat som polis men efter ett misslyckat gripande med dödlig utgång fick hon ett nervsammanbrott och förlorade jobbet i samband med att hon började missbruka allehanda substanser. En AA-sponsor har ordnat ett nytt jobb åt henne nämligen nattskiftet på bårhuset där arbetsuppgiften är att ta emot de lik som kommer in under nattens gång och dokumentera dessa med hjälp av fingeravtryck och fotografering. Klart att det är småruggigt att jobba på bårhuset som ligger i sjukhusets källare men Megan klarar det relativt väl. Så en natt får hon ta emot ett lik som är både bränt och knivskuret. Dokumentationen går inte vidare bra då kameran och skannern slutar arbeta och snart blir det värre. Är det Megan som upplever ett nytt sammanbrott eller är det något fuffens på gång med den döde?

Finfin fredagsskräckis detta. Helt ok (för mig) okända skådisar men dottern blev glad då Shay Mitchell som spelar Megan tydligen var med i tv-serien Pretty Little Liars  (som jag inte sett). Miljön är ryslig så det förslår, spöket räligt med knyckiga rörelser och det är alldeles lagom med jumpscares. Filmen funkar nästan hela speltiden ut men när det är en kvart kvar verkar man ha tröttnat på historien och där det kunde vara lite utdragen spänning rappar man på rejält. Både jag och dottern konstaterade att det gick undan med fart i slutet. Det gjorde att en ganska så mysryslig historia tappade en del. Lite synd men för en fredagskväll duger filmen.

Regi: Diederik Van Rooijen

Betyg: 5/10

Bödeln från Bastille (2014 Frankrike)

Under åren 1991 – 1998 härjade en seriemördare i Paris. Han riktade in sig på unga  kvinnor som han torterade, våldtog i samband med morden. Ganska tidigt visste polisen  att de hade fått en seriemördare i knäet men bristen på spår samt gnisslande samarbete mellan de olika polisära enheterna drog ut på jakten med resultat i fler offer och överfall.

Jag hade hört talas om morden men var inte speciellt insatt i fallet. Filmen återberättar jakten på mördaren utan några större krusiduller det enda konstnärliga greppet man valt att göra är att parallellt med mordutredningen visa rättegången då den misstänkte står inför rätta. Detta var lite synd då jag inte visste på förhand vem förövaren var eller hur fallet skulle utveckla sig som tittare får man s.a.s snabbt facit på hand.

Intressantast i filmen var nog just polisens arbete och byråkratin man måste ta sig igenom för att utforska de få spår man har av gärningsmannen. Klart att det är en ruggig historia men man har valt att koncentrera sig på utredningen och rättegången istället för att göra en thriller. Det blir en lite torr film som iofs är intressant men inte speciellt spännande då man som jag tidigare nämnde ganska snabbt får reda på hur det kommer att gå.

Regi: Frédéric Tellier

Betyg: 5/10

#Alive (2020 Sydkorea)

När Oh Joon-woo vaknar upp ensam hemma i familjens lägenhet slackar han runt, spelar lite dataspel, är ute på nätet men struntar i att gå och handla mat som hans mamma bett honom att göra. Det sistnämnda var lite dumt då en smitta som gör folk till zombies isolerar honom i lägenheten med ett mer eller mindre tomt kylskåp.

#Alive påminner en hel del om den franska rullen The Night eats the world som jag skrev om häromåret. Båda filmerna har samma premisser men den franska rullen var lite mer filosofiskt lagd om människans ensamhet, #Alive är avsevärt rappare.

Filmen flyter på bra i 90 minuter men det är väl inte direkt något nytt vi får se mer än att zombierna här är lite smartare än vad de brukar vara. De kan öppna dörrar och är påhittigare än vad man brukar vara van vid när det rör dessa monster. Av och till blir filmen lite småspännande och koreanerna är ruggigt bra på att sminka räliga zombies vilket man har sett i både Kingdom och Busan filmerna.

Det finns inte så mycket mer att tillägga om filmen. Gillar man zombies tycker man troligtvis att #Alive duger vare sig mer eller mindre men är det inte dags låta lite andra filmmonster få ta plats ? Vad är det för fel på varulvar och jätteinsekter?

Regi: Il Cho

Betyg: 5/10

Mulan (2020 USA)

Stackars Askungen Disney. Här har man verkligen gjort allt för att lyckas med sitt 200 miljoner dollar projekt, Mulan. Det ängsliga bolaget har gjort allt i sin makt så filmen kan fira ett triumftåg runt om i världen. Man har sett till att inte whitewasha sina skådisar, man har me-tooat ut en karaktär ur handlingen, åkt till Kina för att se till att alla detaljer blir rätt i filmen och antagligen slickat kinesisk röv så det står härliga till. Inget av detta hjälpte – tänka sig.

Det blev ingen biopremiär pga Corona, fansen av den tecknade förlagan från 1998 visade sig ha samma mentala förmåga som en grupp femåringar och ylar över att Mulan 2020 inte är exakt som filmen 1998. Än värre var att Disney spelat in delar av filmen i samma område där kineserna har spärrat in inkvarterat massa muslimer terrorister i koncentrationsläger omskolningsläger och sedan tackar man kineserna i eftertexterna för de fina inspelningsplatserna.

Summan av det hela blev att de mentala femåringarna och ”vanligt folk” slog sina påsar ihop och av olika skäl krävde bojkott av filmen. Spiken i kistan för rullen var väl att den halvfloppade i Kina. Jag kan ana att kineserna gillar Disneys version av Mulan ungefär lika mycket som vi svenskar skulle uppskatta en amerikansk version av Gustav Wasas äventyr i dalarna där alla svenska skådisar talar engelska. Kanske skulle Disney som torde vara ett av världens ängsligaste bolag ta och bara göra en film nästa gång istället för att oroligt lägga allt krut på att inte förarga någon. Hur var nu denna rulle som jag personligen faktiskt sett fram emot då jag anade att den skulle passa bättre som spelfilm.

Helt ok om ni frågar mig. Då är jag iofs inte lika känslig som stora delar av biopubliken som rasar om man ändrar på minsta lilla detalj i vad de tycker sig vara den rätta historien (att Mulan är en berättelse som har en sisådär 1500 år på nacken och finns i olika versioner verkar dessa inte snappat upp). Det är naturligtvis inte ok att stöda diktaturer men jag är såpass pragmatisk att jag begriper att det är pengarna som styr och skulle man ta och bojkotta allt som är fel i världen finns det inte speciellt mycket kvar att göra.

Grundstoryn är densamma som i den tecknade förlagan men man har ändrat och lagt till en hel del b.la spelar Li Gong en häxa som hjälper filmens skurk. Miljöerna som till största delen är Nyzeeländska är utsökta, filmen sprakar av färger och skådisarna är top-notch eller vad sägs om Donnie Yen,Jason Scott Lee och Jet Li? Yifei Liu som spelar Mulan fixar det jobbet med heder.

Det som talar till filmens nackdel är att den känns ganska så pratig, det är mycket tjat om heder och familjen efter en kvart har jag fattat galoppen men filmen tar alla chanser den får att tjöta om detta. Det gör att berättelsen segar till sig och jag hade gärna sett lite mer action och spännande jakter. CGI-n är även stundtals lite hafsigt gjord vilket förvånar mig med tanke på att det är Disney som producerat. Helt ok film som kanske är mer ögongodis än bra.

Regi: Niki Caro

Betyg: 5/10

 

Robin Redbreast (1970 Storbr)

Fråga mig inte hur det kom sig att jag hamnade framför den här rullen – hur som helst så finns den att se på Youtube och tydligen räknas den som en klassiker i genren folkhorror.

Det är en tv-film som gjordes av BBC och sändes på -70 talet bara det hintar om en viss kvalitet och visst har filmen sina förtjänster. Nora har köpt en stuga på landet tillsammans med sin fiancee. Knappt är köpet klart innan förhållandet tar slut men Nora beslutar sig för att behålla huset och flyttar dit för att ta en paus från storstadslivet. Redan här vet man att det kommer gå illa som jag tidigare nämnt så bådar det aldrig gott att fly från storstaden för det hiskliga livet på landet.

Huset behöver fixas till lite men det akuta problemet är skadedjur och av de något märkliga byborna får Nora rådet att anställa byns egen skadedjursbekämpare Edward men alla bybor kallar honom av någon märklig anledning för Robin. Han är en lite märklig typ som b.la tränar karate i kalsongerna ute i skogen. Det går som det går, Nora och Robin hamnar i säng med en graviditet som resultat och där tar berättelsen en obehaglig vändning.

Robin Redbreast främsta förtjänst är storyn som jag gillade. Utförandet känns lite väl mycket tv-teater för min del och byborna är kanske lite väl knepiga för att jag ska köpa att Nora stannar så länge hon gör. Max en vecka hade jag pallat bland maniska yxhuggare, halvnakna karateutövare och knepiga professorer. Berättelsen skrider fram men blir aldrig tråkig bara lite stel men gillar man folkhorror kan den kanske ge något.

Regi: James MacTaggart

Betyg: 5/10