A Vigilante (2018 USA)

Olivia Wilde spelar här den till en början mystiska kvinnan Sadie. Hon nås på ett telefonnummer och när orden ” I’m looking out the window, and the trucks won’t stop coming.” sägs packar Sadie sin väska och åker till uppringarens adress för att puckla på dennes man. Sadie är en hämnare/hjälpare av kvinnor som far illa pga av sina män. Under filmen får vi bit för bit reda på hennes bakgrund och anledningen till varför hon gör som hon gör.

Filmen var inte helt oäven och Wilde passade bra i rollen som den bittra hämnaren Sadie. Filmen faller dock en bit på utförandet. Man har valt att krångla till en ganska simpel men effektiv historia. Det tog en stund för mig innan jag fattade vilka scener som var i då respektive nutid. Resultatet blev att filmen tappade i tempo då jag fick lägga hjärnkapacitet på att få ihop storyn. Klippningen var väl inte heller den bästa, en del scener bryts abrupt och vid andra tillfällen kommer man in mitt i händelseförloppet. Om det beror på ett konstnärligt grepp eller budgetbesparingar låter jag vara osagt.

Det är ingen fartfylld historia utan en ganska så deprimerande film förlagd i ett grått och sunkigt USA under senvintern. Miljöerna och omgivningarna speglar visserligen Sadies sinne och filmens tema men speciellt muntert vart det i alla fall inte. Berättelsen rör sig framåt i maklig takt men mot slutet hettar det till och blir faktiskt ganska så spännande. En film som är helt ok i min bok.

Regi: Sarah Daggar-Nickson

Betyg: 5/10

The Possession of Hannah Grace (2018 USA)

The Possession of Hannah Grace heter dagens film men käre söte gud vilken film i ordningen är detta som har namnet The Possession of ….sätt i valfritt egennamn. Har man ingen som helt fantasi längre när det gäller att sätta namn på filmer nu för tiden? Nåväl filmen gled upp på Netflix härom månaden och är inte så pjåkig trots det fantasilösa namnet.

Megan har jobbat som polis men efter ett misslyckat gripande med dödlig utgång fick hon ett nervsammanbrott och förlorade jobbet i samband med att hon började missbruka allehanda substanser. En AA-sponsor har ordnat ett nytt jobb åt henne nämligen nattskiftet på bårhuset där arbetsuppgiften är att ta emot de lik som kommer in under nattens gång och dokumentera dessa med hjälp av fingeravtryck och fotografering. Klart att det är småruggigt att jobba på bårhuset som ligger i sjukhusets källare men Megan klarar det relativt väl. Så en natt får hon ta emot ett lik som är både bränt och knivskuret. Dokumentationen går inte vidare bra då kameran och skannern slutar arbeta och snart blir det värre. Är det Megan som upplever ett nytt sammanbrott eller är det något fuffens på gång med den döde?

Finfin fredagsskräckis detta. Helt ok (för mig) okända skådisar men dottern blev glad då Shay Mitchell som spelar Megan tydligen var med i tv-serien Pretty Little Liars  (som jag inte sett). Miljön är ryslig så det förslår, spöket räligt med knyckiga rörelser och det är alldeles lagom med jumpscares. Filmen funkar nästan hela speltiden ut men när det är en kvart kvar verkar man ha tröttnat på historien och där det kunde vara lite utdragen spänning rappar man på rejält. Både jag och dottern konstaterade att det gick undan med fart i slutet. Det gjorde att en ganska så mysryslig historia tappade en del. Lite synd men för en fredagskväll duger filmen.

Regi: Diederik Van Rooijen

Betyg: 5/10

Bödeln från Bastille (2014 Frankrike)

Under åren 1991 – 1998 härjade en seriemördare i Paris. Han riktade in sig på unga  kvinnor som han torterade, våldtog i samband med morden. Ganska tidigt visste polisen  att de hade fått en seriemördare i knäet men bristen på spår samt gnisslande samarbete mellan de olika polisära enheterna drog ut på jakten med resultat i fler offer och överfall.

Jag hade hört talas om morden men var inte speciellt insatt i fallet. Filmen återberättar jakten på mördaren utan några större krusiduller det enda konstnärliga greppet man valt att göra är att parallellt med mordutredningen visa rättegången då den misstänkte står inför rätta. Detta var lite synd då jag inte visste på förhand vem förövaren var eller hur fallet skulle utveckla sig som tittare får man s.a.s snabbt facit på hand.

Intressantast i filmen var nog just polisens arbete och byråkratin man måste ta sig igenom för att utforska de få spår man har av gärningsmannen. Klart att det är en ruggig historia men man har valt att koncentrera sig på utredningen och rättegången istället för att göra en thriller. Det blir en lite torr film som iofs är intressant men inte speciellt spännande då man som jag tidigare nämnde ganska snabbt får reda på hur det kommer att gå.

Regi: Frédéric Tellier

Betyg: 5/10

#Alive (2020 Sydkorea)

När Oh Joon-woo vaknar upp ensam hemma i familjens lägenhet slackar han runt, spelar lite dataspel, är ute på nätet men struntar i att gå och handla mat som hans mamma bett honom att göra. Det sistnämnda var lite dumt då en smitta som gör folk till zombies isolerar honom i lägenheten med ett mer eller mindre tomt kylskåp.

#Alive påminner en hel del om den franska rullen The Night eats the world som jag skrev om häromåret. Båda filmerna har samma premisser men den franska rullen var lite mer filosofiskt lagd om människans ensamhet, #Alive är avsevärt rappare.

Filmen flyter på bra i 90 minuter men det är väl inte direkt något nytt vi får se mer än att zombierna här är lite smartare än vad de brukar vara. De kan öppna dörrar och är påhittigare än vad man brukar vara van vid när det rör dessa monster. Av och till blir filmen lite småspännande och koreanerna är ruggigt bra på att sminka räliga zombies vilket man har sett i både Kingdom och Busan filmerna.

Det finns inte så mycket mer att tillägga om filmen. Gillar man zombies tycker man troligtvis att #Alive duger vare sig mer eller mindre men är det inte dags låta lite andra filmmonster få ta plats ? Vad är det för fel på varulvar och jätteinsekter?

Regi: Il Cho

Betyg: 5/10

Mulan (2020 USA)

Stackars Askungen Disney. Här har man verkligen gjort allt för att lyckas med sitt 200 miljoner dollar projekt, Mulan. Det ängsliga bolaget har gjort allt i sin makt så filmen kan fira ett triumftåg runt om i världen. Man har sett till att inte whitewasha sina skådisar, man har me-tooat ut en karaktär ur handlingen, åkt till Kina för att se till att alla detaljer blir rätt i filmen och antagligen slickat kinesisk röv så det står härliga till. Inget av detta hjälpte – tänka sig.

Det blev ingen biopremiär pga Corona, fansen av den tecknade förlagan från 1998 visade sig ha samma mentala förmåga som en grupp femåringar och ylar över att Mulan 2020 inte är exakt som filmen 1998. Än värre var att Disney spelat in delar av filmen i samma område där kineserna har spärrat in inkvarterat massa muslimer terrorister i koncentrationsläger omskolningsläger och sedan tackar man kineserna i eftertexterna för de fina inspelningsplatserna.

Summan av det hela blev att de mentala femåringarna och ”vanligt folk” slog sina påsar ihop och av olika skäl krävde bojkott av filmen. Spiken i kistan för rullen var väl att den halvfloppade i Kina. Jag kan ana att kineserna gillar Disneys version av Mulan ungefär lika mycket som vi svenskar skulle uppskatta en amerikansk version av Gustav Wasas äventyr i dalarna där alla svenska skådisar talar engelska. Kanske skulle Disney som torde vara ett av världens ängsligaste bolag ta och bara göra en film nästa gång istället för att oroligt lägga allt krut på att inte förarga någon. Hur var nu denna rulle som jag personligen faktiskt sett fram emot då jag anade att den skulle passa bättre som spelfilm.

Helt ok om ni frågar mig. Då är jag iofs inte lika känslig som stora delar av biopubliken som rasar om man ändrar på minsta lilla detalj i vad de tycker sig vara den rätta historien (att Mulan är en berättelse som har en sisådär 1500 år på nacken och finns i olika versioner verkar dessa inte snappat upp). Det är naturligtvis inte ok att stöda diktaturer men jag är såpass pragmatisk att jag begriper att det är pengarna som styr och skulle man ta och bojkotta allt som är fel i världen finns det inte speciellt mycket kvar att göra.

Grundstoryn är densamma som i den tecknade förlagan men man har ändrat och lagt till en hel del b.la spelar Li Gong en häxa som hjälper filmens skurk. Miljöerna som till största delen är Nyzeeländska är utsökta, filmen sprakar av färger och skådisarna är top-notch eller vad sägs om Donnie Yen,Jason Scott Lee och Jet Li? Yifei Liu som spelar Mulan fixar det jobbet med heder.

Det som talar till filmens nackdel är att den känns ganska så pratig, det är mycket tjat om heder och familjen efter en kvart har jag fattat galoppen men filmen tar alla chanser den får att tjöta om detta. Det gör att berättelsen segar till sig och jag hade gärna sett lite mer action och spännande jakter. CGI-n är även stundtals lite hafsigt gjord vilket förvånar mig med tanke på att det är Disney som producerat. Helt ok film som kanske är mer ögongodis än bra.

Regi: Niki Caro

Betyg: 5/10

 

Robin Redbreast (1970 Storbr)

Fråga mig inte hur det kom sig att jag hamnade framför den här rullen – hur som helst så finns den att se på Youtube och tydligen räknas den som en klassiker i genren folkhorror.

Det är en tv-film som gjordes av BBC och sändes på -70 talet bara det hintar om en viss kvalitet och visst har filmen sina förtjänster. Nora har köpt en stuga på landet tillsammans med sin fiancee. Knappt är köpet klart innan förhållandet tar slut men Nora beslutar sig för att behålla huset och flyttar dit för att ta en paus från storstadslivet. Redan här vet man att det kommer gå illa som jag tidigare nämnt så bådar det aldrig gott att fly från storstaden för det hiskliga livet på landet.

Huset behöver fixas till lite men det akuta problemet är skadedjur och av de något märkliga byborna får Nora rådet att anställa byns egen skadedjursbekämpare Edward men alla bybor kallar honom av någon märklig anledning för Robin. Han är en lite märklig typ som b.la tränar karate i kalsongerna ute i skogen. Det går som det går, Nora och Robin hamnar i säng med en graviditet som resultat och där tar berättelsen en obehaglig vändning.

Robin Redbreast främsta förtjänst är storyn som jag gillade. Utförandet känns lite väl mycket tv-teater för min del och byborna är kanske lite väl knepiga för att jag ska köpa att Nora stannar så länge hon gör. Max en vecka hade jag pallat bland maniska yxhuggare, halvnakna karateutövare och knepiga professorer. Berättelsen skrider fram men blir aldrig tråkig bara lite stel men gillar man folkhorror kan den kanske ge något.

Regi: James MacTaggart

Betyg: 5/10

Freaky (2020 USA)

Risken att detta blir årets sista film på bio är stor, kanske finns det en möjlighet att jag kollar in en film till på måndag om jag inte är för trött men det får framtiden utvisa. Filmen som lockade mig till en tom biografsalong var Christopher Landons senaste rulle Freaky. Att det var Landon som stod bakom kameran var nog främsta anledningen till titten då jag gillat hans tidigare filmer Happy death day och den än bättre uppföljaren.

I Freaky korsas den försynta och något mobbade tonåringen Millies vägar med seriemördaren The Butcher. Resultatet av deras möte blir inte ond bröd död utan ett kroppsbyte. Anledningen till detta är att The Butcher har en aztekisk offerkniv som utan hans vetskap har förmågan att växla kroppar. Nu är alltså Millie fast i en efterlyst mördares kropp och The Butcher kan leva ut sina mordiska lustar i high-school miljö. Värre är att Millie har bara 24 timmar på sig att bryta förbannelsen annars blir den permanent.

För att en film av detta slag ska funka måste skådisarna verkligen vara bra vilket inte är fallet i Freaky. Vince Vaughn spelar sin seriemördare bra och Kathryn Newton funkar finfint när hon är Millie. Filmens första halvtimme är riktigt bra och Landons balans mellan skräck och skratt sitter som smäck. Efter att de två bytt kroppar visar sig dock skådisarnas brister snabbt och vi blir sittandes med två aktörer som gör sitt bästa men inte övertygar ett dugg. Millie som seriemördare glor argsint under lugg och morrar, Vaughn gör mest en parodi på en tonårstjej. Det är inte skämskuddenivå men speciellt bra är det inte.

Turligt nog är filmen trots allt ganska så rolig och The Butcher är en uppfinningsrik mördare som använder sig b.la av sågmaskiner, vinflaskor och toalock i sina mord. Det var även extra roligt att få se Alan Ruck i en liten roll som sadistisk träslöjdslärare även om man där fick en påminnelse om att åren går. Freaky blir en lättsam bagatell som troligen hade varit bättre om man hittat skådisar som funkat i de omvända rollerna.

Regi:  Christopher Landon

Betyg: 5/10

Shivers (Kanada 1975)

Ett lyxigt lägenhetskomplex drabbas av en illasinnad parasit. När den väl fått fäste på sin värd drabbas blir dessa helt hämningslösa då parasiten kort och gott gör folk kåta. Snart är bostadshuset fullt av pilska lägenhetsinnehavare som rasar runt i sköna sjuttiotalskläder som raskt rivs av för att blotta fula 70-tals underkläder (samt en hel del bröst då filmen är gjord på 70 talet där BH verkade vara ett okänt koncept). Den enda som verkar kunna hejda smittan bostadshusets är doktor men istället för att ringa polisen eller smittskyddet väntar han träget på sin kollega som tillbringar halva filmen i en bil på väg till hyreshuset.

Det där med hämningslösheten får man nog ta med en nypa salt. Stöter en smittad man eller kvinna på ett tilltänkt offer av motsatt kön vankas det våldtäkt. Två män som möts börjar däremot slåss men rör det sig om två kvinnor blir det lesbisk hanky panky för hela slanten. Jösses vilken soppa,

Jag ska inte helt förkasta denna tidiga film av David Cronenberg . Det är gjord 1975 och hade han löpt linan ut och visat män som satte på varandra hade det troligtvis varit hans sista film men det är intressant att kvinnor som hånglar runt med varandra är mer accepterat än att män gör det.

Med tanke på filmens ålder och att regissören inte blivit varm i kläderna är Shivers trots en och annan knepighet helt ok. Det är lite spännande, finalen gillade jag och visst är de slemmiga parasiterna äckliga när de kommer krypande i jakt på nya offer. Sevärd om man förbereder sig på att filmen har ett antal år på nacken.

Regi: David Croneberg

Betyg: 5/10

Än en remake hos Sofia.

Hagazussa (2017 Tyskland)

Hagazussa påminner en hel del om filmen The VVitch som kom för ett par år sedan i både anslag och handling. Filmen utspelar sig på 1400 talet och handlar om en dotter och hennes mor som båda är halvt om halvt utstötta från samhället. De två kvinnorna bor i ett hus en bit utanför byn där de lever på sina getter och vad jag förstår går ryktet i byn att de är häxor. Mamman dör en gruvlig död och dottern tar över gården, En grannkvinna försöker bli vän med den tillknäppta Albrun som dottern heter något som kommer leda till allt mer elände.

Detta är en film där man inte slösar på orden. Långa tysta tagningar på den hotfulla skogen, ödesdiger musik och scener där Albrun onanerar samtidigt som hon mjölkar sina getter (japp jag ljuger inte). Likt The VVitch är detta en film som ger upphov till en hel tolkningar samt att det är en film som spelar mer på en obehaglig känsla än massa ruggiga scener och jump-scares. Nu finns det en och annan rejält rälig scen i filmen för den som vill ha det men det är långt mellan de ögonblicken.

Jag kan båda ana och förstå att en och annan kan tycka att filmen är bedövande tråkig och visst kan jag erkänna att den i sina stunder blev lite väl långsam. Men det var en film med en mysig obehagskänsla och jag sögs in i berättelsen efter en stund så visst gav den något men jag lär inte se om Hagazussa i första taget.

Regi:  Lukas Feigelfeld

Betyg: 5/10

Det skrivs om en helt ok uppföljare hos Sofia

Black Water: Abyss (2020 Australien)

Skulle vi inte istället ta och tillbringa helgen på ett hotell med pool och paraplydrinkar?” De orden yttras av den ende intelligenta personen i ett sällskap av fem som beslutat sig för att utforska en grotta i naturen under helgen. Om de hade lyssnat på hans förslag hade de alla sluppit tillbringa weekenden i ovan nämnda grotta tillsammans med en grinig krokodil och istället kunnat chilla vid en pool. Än en gång får man lära sig att: Naturen är bäst på tv och att Australien bör till varje pris undvikas då hela kontinenten består av allehanda varelser som kort och gott är livsfarliga.

Filmen Black Water: Abyss delar bara namnet med sin föregångare lite på samma vis som filmerna 47 meters down och 47 meters down: Uncaged gjorde. Ramhandlingen är densamma men i övrigt har filmerna inget med varandra att göra mer än att de båda har samma regissör Andrew Traucki som även ligger bakom finfina hajfilmen The Reef.

Iden att bli inspärrad i en grotta med en krokodil räcker för att engagera mig och filmen duger gott om man gillar farliga djur under vatten filmer. Skådisarna är helt ok och inte alltför korkade (om man bortser från deras märkliga behov att tillbringa sin ledighet ute i det gröna). Filmen är dock aningens för lång och hade mått bra av att tightas till lite. Finalen är lite väl over the top för min smak men i övrigt är det bara att mysa i tv-soffas och inse att man har det bättre än folket på rutan som tvingas dela utrymme med en krokodil.

Regi:Andrew Traucki

Betyg: 5/10

Sofia fortsätter med sin genomgång av slashers här

Halloween (1978 – 2018 )

Jag säger som i fallet med Scream – om ni inte gillar spoilers håll er undan. Halloweenfilmerna är en enda röra. Här handlar det om tiotalet filmer där det är reboots och ändrade tidslinjer om vartannat. Jag tänker här bara ta upp de fyra filmerna som har Jamie Lee Curtis i huvudrollen som Laurie och skiter i de fyra uppföljarna samt Rob Zombies utskällda två försök. Filmerna som berörs i inlägget blir följande:  Halloween (78), Halloween II (81), H20 (98) samt Halloween (18).

Handlingen i filmerna går i korthet ut på att den mordiske psykpatienten Michael Myers har som mål att döda Lauire Strode. Motivet varierar – ska man tro filmerna från 81 och 98 beror det på att han vill göra rent hus och mörda sin syster då han redan mördat sin andra syster i öppningsscenen i första filmen. I uppföljaren härom året valde man dock att strunta i att Laurie är Michaels lillasyster. Filmmakarna ignorerade alla tidigare filmer förutom Carpenters original vilket var nog tur med tanke på vilken soppa denna serie har utvecklats till under årens lopp.

Just de fyra ovannämnda filmerna är jag ganska så förtjust i. Mördaren Michael Myers är en obehaglig typ som inte talar och förföljer sina offer i varierande promenadtakt (han är snabbast i H20 och slöast i Halloween II). En vitmålad Kapten Kirk mask täcker hans ansikte som vi aldrig får se förutom ett kort ögonblick i finalen i första filmen. Detta gör att Myers är mer av en naturkraft än en mördare och hur kan man resonera med en naturkraft? När man försöker sig på att förmänskliga Myers eller hittar på trams som telepatisk kontakt och märkliga sekter blir han med ens mindre ruggig. Dessa filmer har även en stark skådespelarensemble med b.la Jamie Lee Curtis och Donald Pleasence. Än ett skäl till att jag gillar dessa filmer är att Carpenter står för eller åtminstone har inspirerat filmmusiken som kort och gott är fantastisk.

Den första filmen är en klassiker som trots en något seg men stämningsfull start arbetar sig fram mot en av de bättre finaler jag sett i en skräckfilm.  Tvåan tar vid där första filmen slutar. Här jagas Laurie av Myers på stadens sjukhus. Denna film är lika bra som filmen från 78. Carpenters musik har jackats upp och syntarna är än fläskigare. Personligen finner jag sjukhus vara lite småruggiga så miljön är perfekt. Om man jämför med första filmen är tempot högre och morden räligare.

Efter denna rulle följde det ett antal trista uppföljare med en alltmer sliten Donald Pleasence som leder jakten på Michael Myers. 1998 tog man tag i filmserien och fick Curtis att reprisera sin roll. Filmen är ok men man märker att de kikat en hel del på Scream filmen som kom ett par år tidigare, en förklaring kan vara att filmerna har samma manusförfattare. Filmplanschen liknar Screams,  rollgalleriet består av coola ungdomar och rapparen LL Cool J gör en komisk roll som vakt. Resultatet blir lite mellanmjölksaktigt men det är ett rejält kliv framåt i kvalitet jämfört med filmerna som kom innan. Trist nog tappade man bollen på stört och vi talar tyst om Halloween resurrection. Zombies filmer hade nog varit ok om de inte hade handlat om Michael Myers utan stått på egna ben.

2018 tog man sig i kragen igen och den senaste Halloween filmen visade sig vara en bra film. Jag saknade dock några rejäla jaktscener i filmen. Myers mördar sig fram på måfå i jakt efter Laurie. Han verkar denna gång lida av någon form av kompletteringsbehov då Laurie iofs inte längre är hans syster men väl den enda som överlevde den där ödesdigra kvällen för drygt 40 år sedan.

Hur väl funkar Halloween filmerna som skräckisar? Jag anar att den första filmen nog kan ses som seg för dagens unga och att en och annan anser att H20 har mer familjedrama än slasher över sig. Personligen funkar filmerna bra för mig, musiken spelar definitivt stor roll, alla fyra filmer har eller är inspirerade av Carpenters ledmotiv. Vidare finner jag Myers lyckad som mördarmaskin och alla filmerna har en eller flera scener som jag finner vara rejält spännande. Om jag skulle jämföra med Scream filmerna som jag skrev om häromdagen är de förra kanske bättre som filmer men Halloween funkar bättre för mig som skräckis.  Kollar man på ett snittbetyg hamnar Halloween precis snäppet över Scream men om jag skulle blanda in alla filmer med Myers som mördare skulle definitivt snittbetyget för serien falla som en gråsten.

Regi: John Carpenter, Rick Rosenthal, Steve Miner,  David Gordon Green

Betyg:

Halloween: 8/10

Halloween II: 8/10

H20: 5/10

Halloween: 7/10

 

We own the night (2007 USA)

Det här kriminaldramat hade helt gått under radarn för mig trots bra skådisar som Robert Duvall, Eva Mendes, Mark Wahlberg och Joaquin Phoenix. Filmen utspelar sig i New York under slutet av 80-talet där Bobby Green (Phoenix) är en framgångsrik föreståndare för en nattklubb. Chefen är ryss med skumma släktingar och när Bobbys bror och far som båda är poliser får i uppdrag att rensa upp i knarkträsket hamnar de två bröderna i kollisionskurs med varandra.

Till synes en klassisk historia som man sett många gånger förut men som jag tidigare sagt och säkerligen kommer säga igen ”en bra historia tåls att ses flera gånger”. Filmen funkar bra till viss mån och berättelsen tog ett par vändningar jag inte riktigt var beredd på, tilläggas bör att dessa vändningar var på både gott och ont.

Skådisarna är som sagt bra, Phoenix är mer nedtonad i sin roll som Bobby än jag väntat mig, han brukar ta roller som vanligtvis är lite mer expressiva. De övriga sköter sig fint och gör det de ska i sina roller. Man skulle kunna säga att filmen är i tre akter och trist nog brister det i den sista där filmen tar till en och annan i mina ögon onödig klyscha som gör att betyget faller. Kanske var det producenterna som klev in och körde över regissören Gray då man ville ha ett mer Hollywoodaktigt slut? Fram tills dess var filmen ett bra kriminaldrama värt en titt om man är på humör.

Regi: James Gray

Betyg: 5/10

Blood Vessel (Australien 2019)

Skräckfilmer från Australien har ofta det där lilla extra då man aldrig riktigt vet hur de ska sluta så när det dyker upp film i den genren från ”down under” blir jag extra nyfiken.

Blood vessel utspelar sig i slutet av andra världskriget. Ett av de allierades skepp har sänkts och de överlevande är en brokig och grälsjuk skara som driver runt på havet i en flotte. När ett tysk skepp dyker upp bordar de båten på vinst och förlust. Man hittar ingen levande person på båten men däremot en himla massa lik och det verkar som båtens kapten tagit kål på sin besättning för att sedan avsluta sitt liv. De skeppsbrutna har snubblat över ett mysterium som ganska snabbt får sin otrevliga lösning.

Har man kollat in ett gäng skräckisar vet man ganska snart hur allt hänger samman, Däremot har jag ingen aning om hur det ska sluta då filmen som sagt är australiensk och allt som oftast händer det att de inte spelar efter regelboken. Då de överlevande inte direkt är BFF är det inget sammansvetsat gäng som möter faran och innan de har s.a.s organiserat är det mer eller mindre i sista stund. Filmen var faktiskt lite småspännande av och till. Det enda jag hade önskat var att de fått igång båtens el då det är en ganska så mörklagd film.

Ett plus är att man valt att skippa CGI, alltid uppskattat, även om filmens monster hade en lite annan design än vad jag var van vid så funkade det. Bra tempo och helt ok skådisar gör att filmen är klart godkänd och subgenren övergivna skepp (vad kan ha hänt?) är jag ganska svag för.

Regi: Justin Dix

Betyg: 5/10

Outlaw king (2018 Storbr)

Den här rullen tar vid där Braveheart slutar. Engelsmännen har vunnit och skottarna svär nu trohet inför den engelska kronan. Robert Bruce (Chris Pine) rättar sig i ledet och gifter sig med en engelsk hovdam (Florence Pugh) och allt skulle vara frid och fröjd om inte de slemma engelsmännen gör sitt bästa för att förtrycka skottarna. Robert tröttnar till slut och gör uppror mot kronan. Han har inte bara engelsmännen som motståndare utan även många av de skotska klanerna ser honom som sin fiende.

Personligen så kan jag inte så värst mycket om dessa historiska skeenden så jag slipper att sitta och reta mig på de friheter filmmakarna säkerligen tar med berättelsen. Outlaw king bjuder inte på några större överraskningar. Det är en stabil film som följer mallarna, är relativt välgjord med kompetenta skådisar. Mao en film som lär passa de flesta när som helst. Ordet dussinprodukt fladdrar förbi i mitt sinne.

Främsta anledningen till att jag spanande in rullen var förstås Florence Pugh namn i rollistan. Trist nog så gör hon vare sig till eller från i sin roll som Roberts fru. Rollfiguren är lite mer framåt än vad man kunde vänta sig av en kvinna under 1300 talet men speciellt minnesvärd är vare sig hon eller filmen för den delen. Ett litet plus i kanten var att James Cosmo visade nunan, alltid trevligt när den skådisen är med i en rulle. Mellanmjölksfilm vare sig mer eller mindre.

Regi: David Mackenzie

Betyg: 5/10