Hitch-Hike (1977 Italien)

Hitch-Hike är en  film jag fick av en elev när denne slutade 9:an för något år sedan. Kul då det var en film jag aldrig hört talas om. Det tackar jag för Jonna.

Ett par som uppenbarligen avskyr varandra är på husvagnssemester. Mannen som är journalist super konstant, tafsar på sin fru och är allmänt odräglig. Hon är halvt om halvt desperat att få någon annan vettigare person i bilen än sin man så hon plockar upp en liftare trots sin mans protester. Frun har nu hamnat ur askan i elden då liftaren visar sig vara en psykiskt störd bankrånare som tar de två som gisslan. Nu gäller det att överleva men gisslan frestas av bytet som är på två miljoner dollar.

Till filmens fördel är en handling som var riktigt bra. Filmen tar både en och två vändningar innan finalen som för mig var oväntad. Paret spelas av Franco Nero och Corinne Cléry. Den enda roll jag sett henne i tidigare är  Moonraker där hon spelade Drax sekreterare som gick ett eländigt öde till mötes efter att gått till sängs med allas vår gabardincharmör Moore. Båda är bra i sina roller och jag är allt lite förvånad att Cléry inte är mer känd.

Hich.Hike har dock ett par saker som ligger filmen i fatet. Dels blir det för mig lite knepigt att komma in i rollfigurerna då filmen är dubbad som så många andra italienska filmer från den här tiden. Jag växlar lite mellan ljudspåren italienska och engelska innan jag bestämmer mig för italienska. Detta med dubbningen i kombination med att filmens huvudpersoner inte finner någon sympati hos mig gör att engagemanget i riktigt vill infinna sig.

Det jag har större problem med är att många italienska filmer speciellt från 70 och 80 talet är lite väl förtjusta i att förnedra kvinnor. Det ska klämmas in en våldtäkt eller hot om denna samt att man gärna flashar lite bröst i onödan. Jag blir bara illa berörd och det känns spekulativt. Naturligtvis blir Cléry utsatt för både det ena och det andra under filmens gång och det känns inte ok bara snaskigt för snaskets skull. Hade man minskat på dessa filmiska grepp  hade nog betyget blivit högre. ,

Regi: Pasquale Festa Campanile

Betyg: 5/10

Honest Thief ( 2020 USA )

Liam Neeson spelar här i sedvanlig ordning en stillsam man som lufsar fram genom livet men visar sig ha oanade förmågor när någon jävlas med honom. Denna gång heter Neeson Tom Dolan och är en f.d tjuv som vill bli hederlig efter han mött kärleken, trist nog är han också så godtrogen att det gränsar till ren och skär idioti.

Tom sitter på ett rånarbyte värt 9 miljoner dollar och vill överlämna sig och pengarna till FBI i utbyte mot ett lindrigt straff. Naturligtvis råkar han ut för två korrupta agenter som tar bytet och sätter dit Tom för mord. Det är nu han plötsligt ömsar skinn från en timid lufs till action-Neeson som kan fixa både det ena och andra beroende på vad manuset kräver. Min enkla fundering var: Varför inte bara lämna in pengarna anonymt och sedan sova den rättfärdiges sömn?  Varför involvera polisen och än värre visa vart pengarna är INNAN man gjort en deal? Tänkte aldrig Tom på att blanda in en advokat? Filmens första halvtimme är Tom så korkad att jag undrar om inte rollfiguren passat bättre i Dum & dummare.

Trots denna invändning funkar filmen när det tar fart. Neeson gör vad han ska och tempot är helt ok även om Honest thief inte är någon nagelbitarfilm. Man vet liksom lite hur det kommer att gå.

Henke menade att detta var en s.k Big Mac film och det har han alldeles rätt i. Man vet vad man får och det slinker ned snabbt och lätt. Inget fel i det, kan vara skönt med filmer av detta slag när man är på humör. Det skadar inte heller att Neeson spelar huvudrollen då han är en stabil skådis som utstrålar trygghet och snällhet. Om det någonsin görs en spelfilm om Bamse torde han vara given för huvudrollen.

Regi: Mark Williams

Betyg: 5/10

Willy´s wonderland (2021 USA)

Nicolas Cage spelar här en tystlåten man (han yttrar inte ett ord under hela filmen) som får punka i närheten av en liten håla i delstaten Texas. Platsen liknar mest en ursäkt till bebyggelse då alla verkar bo husvagnar. I denna sorgliga syn till ”stad” ligger det ett nedlagt nöjespalats som heter Willys Wonderland. Då Cage inte kan betala bilreparationerna går han med på att städa upp stället under natten mot att bilen lagas. Ett tillsynes enkelt jobb om det inte vore som så att maskotarna på Willys Wonderland vaknar till liv och har då som sysselsättning att ta folk av daga.  En kort beskrivning av filmen skulle helt enkelt lyda.: En tystlåten Cage kämpar mot mjukisdjur på ett nedstängt nöjespalats. Och ja det är precis så dumt och konstigt som det låter.

Jag kände av oförklarliga skäl ett sug att kolla in rullen men anade att jag nog skulle stänga av efter en kvart men det var något med filmen som gjorde att jag tittade vidare. Filmen är såpass konstig och märklig att jag helt enkelt var tvungen att kolla vidare. Det är ganska taffliga slagsmål, en hel del skådisar som gör jobbet hellre än bra, knepiga repliker och som grädde på moset Cage som b.la dansar när han spelar flipper och kan lämna en gosedjursfight mitt i då han tydligen tar rast oavsett vad som händer. Trots detta har filmen något odefinierbart som gör att jag tittar vidare och i slutändan blir resultatet mot alla odds faktiskt helt ok.

En rolig i detalj i filmen är att en av maskotarna påminner en hel del om den ryska dockan Cheburashka i Sverige mer känd som Druttens kompis Gena. Likheterna var inte en slump då filmmakarna tydligen baserade denna docka på just Gena.

Drutten & Gena

Märklig film men JAG fann den vara värd en titt vilket resulterade i en film jag inte kommer att glömma i första laget.

Regi: Kevin Lewis

Betyg: 5/10

Horizon line (2020 Sverige)

Sara har åkt till Mauritius för en väninnas bröllop. Kvällen innan vigseln hamnar hon i säng med ett gammalt ligg, försover sig och missar färjan till bröllopet. Motvilligt slår hon sig samman med ligget och hoppar på ett litet plan som ska till festen. Det vill sig inte bättre än att piloten dör bakom spakarna. Ingen av de två passagerarna kan flyga och de har inte heller någon aning om vart de är då allt de kan se är öppet vatten.

Det är en simpel thriller som bygger på samma ide som Breaking surface som jag skrev om häromveckan – folk som är fast på en plats som inte är så värst hälsosam. I Horizon line är det som sagt två människor som inte kan flyga och desperat letar efter någonstans att landa innan bensinen tar slut. Filmen skulle nog bli lite trist om man bara visade en människa som desperat håller i en flygspak. För att råda bot på detta har manuset lagt in en och annan pulshöjare som t.ex läckande bensinslang och annat smått och gott som tydligen kan ske när man är uppe i luften.

Filmen funkar fint och handlingen flyter på i stadiga 90 minuter. Skådisarna Allison Williams och Alexander Dreymon hör väl inte till eliten inom skrået men det gör åtminstone vad de ska utan att det stör. En glad överraskning var att fine Keith David dök upp i en liten men viktig roll. På det stora hela skulle jag nog vilja påstå att Horizon line passar perfekt som en så kallad fredagsfilm. Finns på Netflix så där fick de som har denna tjänst ett tips dagen till ära.

Regi: Mikael Marcimain

Betyg: 5/10

Surge (2020 Storbr)

Joseph har det inte så roligt. Han jobbar på en flygplats där han blir pikad av sina arbetskamrater. På fritiden äter han mikrouppvärmd mat och glor på tv. Som tittare begriper man att det när som helst kommer att brista för honom och när det gör det är det med besked. Under en söndagsmiddag med föräldrarna där man verkligen begriper varför Joseph är som han är får han ett sammanbrott.  När han vaknar nästa morgon är han en förändrad person. Joseph bestämmer sig nämligen för att helt följa sina impulser något som naturligtvis inte kommer sluta väl.

Om man har svårt för von Trier och Dogmastilen ska man nog undvika den här filmen. Det är närbilder, grynigt foto, och en kamera som aldrig är still. Personligen har jag inte så mycket emot denna stil. Det kan vara påfrestande men samtidigt ger det en närhet och intensitet som gör att man sugs in i handlingen. Blir det riktigt lyckat känner jag mig lite som att jag med i filmen som en osynlig åskådare.

Ben Whishaw är mycket bra rollen som Joseph. Filmens första halva är engagerande och man riktigt känner hur huvudpersonens ångest över sitt liv sipprar ut ur rutan. Till en början är det intressant när Joseph bestämmer sig för att gå helt på impulser. Trist nog har filmen svårt att gå vidare efter detta och handlingen blir allt mer repetitiv och hur det ska sluta anar man ganska snart.

Även om filmen inte är någon höjdare är den värd att se för den första halvan och Whishaws skådespel. Helt oäven kan det ändå inte ha varit då jag tänkt på den av och till senaste månaden. Klarar man bara av dogmastilen kan filmen vara värd en liten titt.

Regi: Aneil Karia

Betyg: 5/10

Breaking surface (2020 Sverige)

Halvsystrarna Ida och Tuva anser tydligen att det är trevligt och roligt att dyka. Den ena av systrarna har äktenskapsproblem den andre ska åka till Filippinerna så de beslutar sig för att träffas och ta ett sista dyk som naturligtvis ligger långt från civilisationen och andra faciliteter. Givetvis är olyckan framme och Tuva blir fast under ytan. Det är upp till Ida att försöka rädda sin syster innan syret tar slut.

Filmen har en fördömlig speltid på ca 80 minuter. Det berättar sin historia utan några större utsvävningar. En kort presentation av Ida och Tuva, lite dyk och sedan sekundjakt för Ida. Man har trixat med manuset så de enkla och uppenbara lösningarna på problemet funkar inte. Så här i efterhand kastas gruset i maskineriet in på ett ganska så yxigt sätt men trots detta funkar det och irriterar mig inte.

Breaking surface är vare sig sämre eller bättre än andra filmer i den speciella genren ”folk som är fast på otrevliga ställen”. Är det inte skidliftar som stannar så det bastudörrar som går i baklås. Trots scenariot blev filmen aldrig riktigt spännande, vet egentligen inte varför möjligen att den var ganska så förutsägbar. Gillar man filmer av detta slag är filmen helt ok men det obestridbara mästerverket i genren är 47 meters down. Om nu någon undrar vad jag tycker.

Regi: Joachim Hedén

Betyg: 5/10

Oxygene (2021 Frankrike)

En ny film av franske regissören Alexandre Aja är alltid trevligt. Denna gång landade hans senaste rulle på Netflix och skulle kunna kallas för ett klaustrofobiskt kammardrama.

En kvinna vaknar upp i en behållare som är mycket tekniskt avancerad. Behållaren är ett livsupprätthållande system utrustat med en massa sprutor och slangar samt en alldeles egen talande dator. Ett problem är att kvinnan inte har en aning om vem hon är eller hur hon hamnat i behållaren. Med hjälp av datorn som går under namnet M.I.L.O försöker hon nysta i detta mysterium. Det är också viktigt att finna en väg ut ur behållaren då syret håller på att ta slut.

Filmen påminner en hel del om Buried som kom för ett par år sedan med Ryan Reynolds som var levande begravd och försökte finna en väg ut. Visuellt sett är Oxygene avsevärt trevligare att vila ögonen på. Högteknologisk utrustning är mer underhållande är en träkista. Filmen blir aldrig riktigt spännande men å andra sidan blir den heller aldrig långtråkig trots att det hela i stort sett utspelar sig i samma miljö med en skådespelerska. Det är hela tiden något som sker eller måste lösas och dessa små händelser länkas samman till en relativt underhållande speltid på ca 90 minuter.

Oxygen är ingen av Ajas bästa filmer men man kastar inte bort tiden i alla fall om man nu skulle vara sugen på en titt

Regi: Alexandre Aja

Betyg: 5/10

Greed (2019 Storbr)

Den svinrike Sir Richard McCreadie ska ställa till med födelsedagsfest. Han har hyrt en grekisk ö för ändamålet och då festens tema är antiken håller man på att bygga en amfiteater och har tom med hyrt in ett lejon (makalöst uselt dataanimerat) som ska kämpa på arenan. Alla gäster ska glida runt i togas och hylla McCreadie är det tänkt. Nu blir inte det riktigt som planerat. McCreadie har hamnat i medialt blåsväder då han har tjänat sina stålar på sweatshops i södra Asien och dels sysslar med tveksamma penningtransaktioner vilket gör att en hel del kända gäster har plötsligt fått ”förhinder”. Lejonet verkar vara mer uppstoppat än levande, arean ser inte ut att bli klar till festen och en grupp flyktingar har slagit läger på ön vilket förfular inramningen till partyt. Det är helt enkelt upp till McCreadie att ordna allt till det bästa.

Michael Winterbottom brukar lyckas bra med sina filmer speciellt när han jobbar tillsammans med Steve Coogan. Naturligtvis är det Coogan som spelar den slemme kapitalisten McCreadie, en roll han är klippt och skuren för. Under filmens gång får vi följa förberedelserna inför festen och blir introducerade till McCreadie vänner och familj. Med jämna mellanrum ges tillbakablickar hur han skapade sin förmögenhet.

Det känns lite som att Greed är gjord med vänsterhanden. Handlingen puttrar på men speciellt minnesvärd är den inte. Coogan går på autopilot, förolämpar folk och är allmänt sliskig. Det blir en film där det mesta jag förväntat mig infrias och några större överraskningar bjuds man inte på. Men en oinspirerad film av Winterbottom är trots allt inte helt oäven speciellt om man jämför med annat som prånglas ut i facket komedi och även om Coogan går på autopilot är han förbaskat underhållande.

Resultatet blir lite av en besvikelse men helt missnöjd är jag inte.

Regi: Michael Winterbottom

betyg: 5/10

Savage (2019 Nya Zeeland)

Filmen Savage gör tre nedslag den kriminelle Dannys liv. Barndomen där han hamnar på  anstalt efter att ha begått ett inbrott. På anstalten blir han kompis med Moses och de två beslutar sig för att rymma. Några år senare får vi återse de två vännerna som nu bildat ett gäng och börjar så smått etablera sig i den undre världen. Slutligen får vi möta Danny när han är kring 30. Han har nu börjat tänka över sina livsval och när han stöter på sin bror vill Danny göra ett försök att lämna gänget. Det beslutet kunde inte komma vid ett sämre tillfälle då Moses som är ledare utmanas av andra gängmedlemmar.

Savage bryter inte direkt någon ny mark det är gammal skåpmat som kan göras både bättre och sämre. Filmen duger, skådisarna funkar bra och storyn är alldeles lagom engagerande för att jag ska titta vidare. Mest intressant är väl att man får ta del av ett något sunkigare Nya Zeeland än vad man vanligtvis är van vid. Senaste gången jag gjorde besök på landets slagsida var nog Once were warriors (94) så det är ett tag sedan sist. Savage spelar inte i samma division som den filmen men gillar man genren så duger den.

Regi: Sam Kelly

Betyg: 5/10

Godzilla vs. Kong (2021 USA)

Dags för den sista filmen i Warner Bros.något ojämna serie filmer om Godzilla och andra jättemonster. I senaste filmen visade Godzilla vart skåpet ska stå då alla konkurrenter om vem skulle vara herre på täppan i monstervärlden besegrades. Det finns dock ett monster kvar, nämligen King Kong. Han göms undan från Godzilla men när denna  oprovocerat attackerar en forskningsanläggning beslutar man sig för att försöka återbörda Kong till sitt hem. Då filmen heter Godzilla vs. Kong begriper man att den planen misslyckas och vi tittare bjuds på två monster i en hejdundrande fight.

Om jag bortser från Skull island som jag verkligen gillade når de övriga filmerna om Godzilla aldrig riktigt fram. De är välgjorda, monstren är häftiga och effekterna är bra men hela tiden känns det som att det är något som fattas. Det kan bero på att man krånglar till det i onödan för sig. I varje film kastar man in folk med komplicerade agendor som bara rör till det istället för att öka spänningen. I förra filmen var det någon terroristgrupp som bara kändes irriterande och i denna film har det plötsligt dykt upp ett ondskefullt (beroende på hur man ser på saken) företag som verkar ha tagit över verksamheten från Monarch.

Att människorna spelar andra fiolen är begripligt men då jag inte bryr mig ett dyft om huvudpersonerna dör eller lever faller en del av filmens spänning. I Skull island nådde man trots en massa monster fram till det mänskliga och i den filmen brydde jag mig om filmens mänskliga cast. I Godzilla vs. Kong skulle jag rycka på axlarna om Alexander Skarsgårds rollfigur Nathan Lind blev krossad av en fallande skyskrapa. De mänskliga rollfigurerna är helt enkelt bara i vägen i filmerna och man misslyckas med att skapa den undergångsstämning som filmerna troligen vill ge.

Trots dessa invändningar är Godzilla vs. Kong i sina stunder en härlig monsterfest och om man gillar att se monster fightas och jämna hela städer med marken duger filmen men speciellt minnesvärd eller spännande är den inte.

Regi: Adam Wingard

Betyg: 5/10

The Capote Tapes (2019 USA)

Vad har jag på Truman Capote? Inte mycket. Jag vet att han var en författare/journalist i New York som utmärkte sig i tal och stil samt att han höll ett av förra århundradets mest kända partyn. När så dokumentären The Capote tapes dök upp på Cineasterna var det ett enkelt vis att  fortbilda sig.

Dokumentären förutsätter att man känner till Capote och hans liv vilket gjorde att jag till en början har lite svårt i att komma in i den men efter en stund klarnande det för mig. Filmen varvas med journalbilder och intervjuer med Capote, hans vänner och fiender. Bilden som tecknas blir en ganska så ensam man som hela tiden söker bekräftelse av sin omgivning. Tydligen kunde han vara väldigt giftig men samtidigt snäll och godhjärtad. Han umgicks med New York societeten men mot slutet av sitt liv blev han utfryst av denna då han dumt nog skrev en bok där han ganska ocensurerat delgav massa skvaller han fått sig till livs. Efter denna händelse eskalerar författarens drogmissbruk och han blir alltmer pinsam i det det offentliga rummet.

Dokumentären som sådan är väl ok och även om man kan sin Capote får man säkerligen ett och annat nytt till livs. För mig som oinvigd lärde jag känna människan och hans verk avsevärt mer vilket nog var mitt huvudsakliga syfte när jag valde filmen – ett bekvämt vis att skaffa sig lite fakta. Dokumentären duger men speciellt minnesvärd eller överdrivet intressant är den inte. Kanske hade den vunnit på att man plockat in något mer neutralt intervjuoffer som kanske kunnat satt Capote i ett större sammanhang nu blir det mest lite av en sammanfattning av vad folk tyckte om författaren.

Regi: Ebs Burnough

Betyg: 5/10

Andra sidan (Sverige 2020)

Svensk skräckfilm är något man inte är bortskämd med och de få exempel man kan hitta hamnar ofta inom två kategorier: Gjord av glada amatörer efter devisen ”hellre än bra” eller så ursäktar man sig med att man gjort en skräckis genom att antingen larva till det eller berätta att det egentligen inte är en skräckfilm men man valt att ”berätta sin viktiga historia i denna undermåliga genre”. Därför känns det så förbannat skönt att efter sju sorger och åtta bedrövelser äntligen få se en svensk skräckfilm som vågar stå för vad den är nämligen en skräckfilm och inget annat.

Paret Shirin och Fredrik bestämmer sig för att köpa ett hus. Det är ett parhus där grannfastigheten står tom. Inflyttningen går smärtfritt men när Fredrik måste vara borta under veckorna på jobb lämnas Shirin ensam med bonussonen på fem år. Han börjar snacka om en låtsaskompis som bor i grannhuset och snart märker Shrin av konstigheter, bla knackningar och viskningar från det till synes tomma huset.

Andra sidan hamnar i facket standardskräckis, det är ingen film som sticker ut extra men den är både välgjord och stundtals lite ryslig. Filmen förlitar sig mer på känsla än specialeffekter vilket alltid är tacknämligt. Det enda som störde mig i filmen var att den var så förbannat mörk, hela familjen verkar gå ”all in” när det gäller att spara på ström. Nog fasiken hade man tänt ljuset om man hört en viskande röst i slutet av en mörk korridor istället för att stå och spana in i mörkret med kisande ögon?

Skådisarna är helt ok tom ungen som som spelar sonen Lucas och filmen har en föredömlig speltid på 80 minuter så historien segar aldrig till sig. Andra sidan var en i mina ögon en positiv överraskning och jag hoppas nu att andra skitnödiga regissörer i detta land nu tar efter och vågar göra lite mer skräckisar.

Regi: Tord Danielsson, Oskar Mellander

betyg: 5/10

The Painted Bird ( 2019 Tjeckien )

Av och till (till om vi ska vara ärliga) får jag filmtips av lillebror Marcus. Ibland slår jag bort tipsen och ibland tar jag dem till mig. I fallet med The Painted bird slog jag dövörat till på en gång. Jag menar hur mycket kan en dialogknapp eländesberättelse i svartvitt på tre timmar locka?  Inte alls. På något bakvänt vis drog ändå filmen i mig efter brorsans tips och plötsligt fann jag mig sittandes och glodde på den judiske pojken Joskas öden och äventyr under andra världskriget.

Filmen är uppdelad i åtta delar där var del består i att Joska träffar på en ny person. Filmen startar med att huvudpersonen lämnats hos sin faster då föräldrarna hoppas att han ska vara i säkerhet där. Tanten dör och huset brinner ned men eländet har bara startat för Joska som börjar söka efter sina föräldrar. Vart han sig än i världen vänder stöter han på mer eller mindre onda människor, det är en parad av pedofiler, nymfomaner, ilskna kvarnägare och annat otrevligt folk som korsar Joskas väg. Filmens stora fråga är hur detta kommer att påverka honom.

Klart att jag gillar feelbad filmer men någon måtta får det lov att vara. I The Painted bird går allt elände till sådan överdrift att filmen någonstans i mitten blir till en parodi för mig. Var för sig blir varje historia en obehaglig vinjett men sammantaget blir det såpass mycket elände att jag inte längre ta kan historien på allvar och jag får nästan Monty Python vibbar av hela konkarongen.

The Painted bird hade även vunnit en hel del på att vara avsevärt kortare. Jag har liksom fattat poängen efter 90 minuter och resterande speltid är kort och gott en rejäl overkill. Till filmens styrkor hör ett otroligt snygg foto och att den trots allt aldrig blir ointressant. Däremot blir jag som tittare vare sig skakad eller rörd trots att rullen innehåller en hel del slafs och äckel så det skulle räcka till både en och två skräckisar. Min känsla blir mer av ”så kan det gå om man driver runt och har en osannolik otur” i sina möten med människor.

Som ni nog har förstått är dagens rulle inget tips för fredagens samkväm.

Regi: Václav Marhoul

Betyg: 5/10

Det sista äventyret (1974 Sverige)

Janne Halldoff har en förmåga att göra lite knepiga filmer eller så är det som så att han hade sin glansperiod under en tid då Sverige var lite extra knepigt. Det sista äventyret får mig i alla fall att fundera på den tidens moral eller med andra ord det som verkade vara ok 1974 är definitivt inte acceptabelt 2021.

Jimmy får kicken från militären och börjar jobba som lärarvikarie. Efter en skoldans hänger en av hans elever, Helfrid (!) med honom hem och det slutar med sex. Helfrid har inte riktigt samma syn på förhållandet som Jimmy och hänger även med andra killar. Att Jimmy är förlovad och att ledningen har lätta dubier att en i personalen sätter på en elev bekymrar honom inte. Han blir allt mer manisk i sitt förhållande till Helfrid vilket leder till att han blir galen och tror att fiskar äter upp hans ögon. Filmens sista tredjedel utspelar sig på ett sinnessjukhus där b.la Tomas Bolme spelar terapeut.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här. Filmen är inte direkt dålig och absolut inte tråkig bara väldigt konstig. Jag får inte grepp på rollfiguren Jimmy som spelas av Göran Stangertz. Är han galen redan från start eller blir han det i sitt förhållande med Helfrid?  Vistelsen på sjukhuset mynnar inte ut i någonting och jag undrar lite över vad filmen har för budskap. Sexscenerna mellan Jimmy och Helfrid känns aningens obehagliga. Nu var Ann Zacharias (japp det är Ted Gärdestads gamla flamma)  iofs18 år när hon spelade in filmen men hon gestaltar en 16 åring  Jag vet inte om sådant här var ok på 70-talet men i min bok är det inte ett ok beteende från vare sig från Jimmy eller skolledningen som inte kickar honom på stört.

Som alltid när det rör Halldoff blir sluresultatet lite skevt och avigt men inte ointressant. Jag vet inte om jag blev så mycket klokare efter att ha sett filmen.  Däremot inser jag att 70-talet var väldigt länge sedan.

Regi: Jan Halldoff

Betyg: 5/10