Eldflugornas grav (1988 Japan)

Tredje filmen från Studio Ghibli har helt annan ton än de tidigare filmerna. Eldflugornas grav är en sorgsen berättelse helt fri från humor och fantasyinslag. Syskonparet Seita och Setsuko växer upp i Japan under andra världskriget. Trots detta lever de ganska gott, familjen får extra ransoner då pappan tjänstgör som militär. Situationen ändras till det sämre när deras mor dör under ett flyganfall och de får flytta till en släkting. Syskonen drar inte jämnt med släktingen så storebror Seita beslutar att han och systern ska klara sig själva. De flyttar ut i en grotta i skogen vilket år ett illa genomtänkt beslut.

Nu kommer många att anse att jag har ett hjärta av sten men filmen berörde mig inte ett dyft. Många anser detta vara en snyftfest deluxe kanske främst därför att barn är inblandade. Tyvärr har jag inte den där genen som gör att det blir extra sorgligt bara därför att barn råkar illa ut. Sorry.

Det är två ganska bortskämda ungar som vantrivs då det ställs krav på dem. Det är krig banne mig och då kan man inte gnälla att man inte gillar gröt. Istället för att hjälpa till i hemmet hänger de på stranden och leker dagarna i ända. Klart att släktingen lessnar men det är inte hon som kastar ut dem (DÅ hade filmen troligen berört mig mer). De väljer själva sitt öde. Detta gjorde att jag under den andra delen av filmen satt mest och störde mig på storbrors val (hans syster kan inte lastas då hon bara är fyra år).

När denna del av storyn inte funkar för mig blir det naturligtvis till en kvarnsten om halsen som tynger ned berättelsen. Jag ska dock inte gå så långt att säga att de fick vad de förtjänar men jag satt och suckade över Seitas idioti. Seitas rollfigur har samma drag som Christopher McCandless (Into the wild) eller Timothy Treadwell (Grizzly man) dvs folk som av ganska korkade anledningar självvalt går rak i ryggen mot sin egen undergång.

Till filmens fördel kan man lägga snygg animation, en i sina stunder gripande berättelse som fint skildrar syskonkärlek samt vacker musik. Det var en helt ok film men så där speciell som många hävdar att den är var den inte, för mig, bör tilläggas. Jag anar dock att jag är lite väl kallhamrad och andra filmtittare uppskattar nog denna rulle avsevärt mer.

Regi: Isao Takahata

Betyg: 5/10

Midway (2019 USA)

En av de stora vändpunkterna under det andra världskriget var slaget vid Midway 1942 då den amerikanska flottan besegrade den japanska. Efter detta slag var Japan på reträtt i Stilla havet. Klart att jänkarna ska göra film på denna ärorika stund i sin historia.

Filmen startar redan i slutet av 30-talet och betar sedan av Pearl harbor, Doolittles räd mot Tokyo för att slutligen komma till Midway. Det är en välgjord film och man skarvar inte värst mycket i historien och det värsta flaggviftandet är nedtonat. Jag skulle nog vilja påstå att filmen är lite väl torr, så torr att jag har svårt att bygga upp ett engagemang vare sig för de medverkade rollfigurerna eller händelserna. Det kanske skulle kunna skyllas på att jag i stort sett har hela händelseförloppet klart för mig men å andra sidan fann jag Valkyria vara rejält spännande trots att jag även där satt med facit på hand.

Midway är dock en välgjord film och har en hel del maffiga scener både på havet och i luften. Jag gillade även att japanerna skildrades som människor och inte som några ondskefulla filurer. Filmen ger tom en förklaring på varför Japanerna anfaller USA och det beror inte på att de har ondskan i blodet. När det rörde Japanerna var det också trevligt att de fick snacka japanska och inte engelska med brytning. Midway är en ambitiös film men någon pulshöjare blev det inte för mig men är man extra förtjust i krigsfilmer kan den nog vara värd en titt.

Regi: Roland Emmerich

Betyg: 5/10

Love wedding repeat (2020 Storbr Italien)

Jacks syster Hayley ska gifta sig och hans uppgift är att se till att bröllopet ska flyta på fint utan några missöden. Jack är exalterad då han fått reda på att en av de inbjudna gästerna är Dina, en tjej han nästan fick ihop det med för några år sedan men kom inte riktigt till skott då  han är en relativt försynt man. Hayleys ex Marc är däremot inte inbjuden till festen men han kommer ändå och har siktet inställt på att sabba tillställningen då han är övertygad om att den blivande bruden egentligen är kär i honom. Lägg sedan till Jacks mycket hetlevrade ex Amanda, en bordsplacering som blir fel och sömnpiller på avvägar så blir det mycket svårt för Jack att rädda bröllopet samt att få till det med Dina.

Det hör inte till vanligheterna att en romcom hittar vägen till den här bloggen av den enkla anledningen att jag oftast avskyr genren men dagens film lockade. Främsta anledningen till det var att man gjort lite av en Sliding doors, man ser vilka olika vägar ödet kan ta. I detta fall är det en bordsplacering som är motorn för ödet. Ungefär mitt i filmen backar man historien och utforskar ett alternativt händelseförlopp ett grepp jag brukar vara rätt så förtjust i.

Mitt omdöme om Love wedding repeat blir: Jovars. Den duger, är milt roande och inte så kväljande som filmer vanligtvis är i genren. Inte en film att springa benen av sig för men för stunden duger den. Det skulle vara kul att spana in den franska förlagan Plan de table från 2002 för att se hur fransmännen tacklar denna historia.

Regi: Dean Craig

Betyg: 5/10

A Night of Horror: Nightmare Radio (2019 Argentina m.fl)

Det finns en hel del bra antologiskräckisar t.ex Phobia,  V/H/S 2 och Trick or treat. Sedan finns det naturligtvis även en och annan som är mindre bra men jag blir alltid lite pepp när det dyker upp en ny skräckis som består av korta historier. Det kan bero på historierna har en tendens att gå pang på rödbetan samt att det kan bli en omväxlande upplevelse – på gott och ont bör tilläggas.

A Night of Horror: Nightmare Radio består av ett tiotal olika berättelser som ramas in av en radiopratare som sitter och delar skräckberättelser med sina lyssnare. Just denna ramhandling drar ned filmen en hel del dels då den är ganska så ointressant samt att filmens tempo sänks då man får sitta och lyssna på en gubbe som berättar skräckberättelser.

Berättelserna är som brukligt av varierande kvalitet och kommer från många olika länder bla Argentina och Nya Zeeland. Är då filmen sevärd? Mjae kanske inte i sin helhet men den kan stoltsera med två berättelser som var ena riktiga höjdare. Den ena rör den hiskliga vanan man hade förr i tiden att fotografera döda människor och den andra handlar om en unge som hör ett ljud från köket och tittar dumt nog efter vad som är på gång. Dessa två historier var top notch och gör att jag vart relativt nöjd efter titten. En effekt av dessa två mycket rysliga berättelser blev tyvärr att filmens övriga historier blev ganska så lama vid en jämförelse.

Regi: En himla massa folk

Betyg: 5/10

The Gangster, the Cop, the Devil (Akinjeon) (2019 Sydkorea)

När det vankas Sydkoreanska kriminalare har jag vissa förväntningar då de ofta håller en hög lägstanivå. The Gangster, the Cop, the Devil  (Akinjeon) handlar precis om vad titeln lovar nämligen en gangsterboss, en hetsig polis och en seriemördare vars vägar korsas. Vem av de tre som är the Devil skulle möjligtvis kunna diskuteras.

Polisen Jung Tae-seok  har siktet inställt på gangsterbossen Jang Dong-soo men jobbar i motvind då  Jang skyddas av Jungs korrumperade befäl. Samtidigt skakas staden av en rad mord och Jung anar att en seriemördare är i farten något hans befäl avfärdar. När Jang attackeras av mördaren men klarar sig bildar gangsterbossen och polisen en ohelig allians för att hitta mördaren.

Detta var en rapp film där man snabbt kommer in i handlingen. Det blir kanske aldrig riktigt spännande men då speciellt Jang är en intressant rollfigur blir filmen såpass intressant att man fastnar. Jang som spelas suveränt av Dong-seok Ma har en viss charm men är samtidigt ett brutalt råskinn och är en sådan där typ som jag hat/älskar För mig blir han filmens stora behållning.

Filmen rullar som sagt på trist nog är upplösningen svag och filmen tappar en hel del på slutet men fram tills dess var den klart godkänd.

Regi:Won-Tae Lee

Betyg: 5/10

Men in Black: International (2019 USA)

I unga år råkar Molly se MIB agenter i aktion och gör allt i sin makt för att bli antagen till den hemliga organisationen. Till slut lyckas hon och skickas till Londonkontoret där hon paras ihop med den något oansvarige agenten H. De två blir inblandade i en komplott som i vanlig ordning hotar hela planeten och kanske universum.

I den fjärde filmen i serien om MIB har man skippat Tommy Lee Jones och Will Smith till förmån för Chris Hemsworth och Tessa Thompson. Inget fel på de tidigare skådisarna men filmen känns lite fräschare med nya ansikten och det är inget fel på samspelet mellan Thompson och Hemsworth. Filmen som sådan duger för en titt med halvslöa ögon men jag tycker nog att den här filmserien kändes överspelad och klar redan med film två i serien. Första rullen präglades av en sense of wonder vilket helt saknas i uppföljarna. Man harvar på med lustiga rymdvarelser och actionscener och verkar tycka att det räcker och det gör det för stunden men det blir inte speciellt minnesvärt. Bruksfilm för att fylla ut tiden på ett lättsamt vis och inget mer.

Regi:  F. Gary Gray

Betyg: 5/10

Anchors Aweigh (1945 USA)

Vad är det med Gene Kelly och sjömän? Än en gång spelar han sjöman nu med namnet Joseph. Han och hans kompis Clarence (Frank Sinatra) har fått en fyradagars permission. Turligt nog för Joseph är det i Los Angeles där han han sin flickvän Lola och han kan knappt  bärga sig innan han får träffa henne. Problemet är att Clarence inte har något fruntimmer och övertalar Joseph att hjälpa honom att fixa en dejt. De två stöter på den aspirerande sångerskan Susan (Kathryn Grayson) som de lurar i att de har kontakter i showbusiness och att de kan fixa en audition åt henne. Någon Lola blir det inte för Joseph som istället börjar kära ned sig i Susan Hur ska det gå för Clarence i sin jakt på kvinnor? Hur blir det med den icke existerande auditionen? Kommer Joseph och Susan få varandra? Många frågor som får sitt svar efter två timmar och tjugo minuter!

Jag vart inte direkt överväldigad av Anchors aweigh. Filmen klockar in på ca 140 minuter och det var alldeles för långt i mitt tycke. Det är en färgglad film men storyn är för tunn och tänjs ut trots en hel del sköna dans och sångnummer av Kelly. Sinatra får ta de lite mer såsiga sångerna och Kathryn Grayson röst hade jag kunnat klara mig utan då hon har ett jobbigt vibrato som skär genom märg och ben. En sångstil som verkade vara populär under 30 och 40-talen. Filmen har även två drömsekvenser något som Kelly verkade vara förtjust i. De tillför inte filmen något mer än att man får njuta av hans sköna dansmoves – alltid något.

Omdömet blir en mellanmusikal men Sinatra och Kelly är iofs alltid hör och tittvänliga så helt bortkastat var det inte.

Regi: George Sidney, Joseph Barbera

Betyg: 5/10

Sofias film är en ganska så underhållande rulle som ni kan läsa om här.

Nu vart det slut på det roliga för denna gång. Tackar Sofia för ännu ett trevligt och roligt samarbete rörande musikalernas underbara värld. På återseende.

Alluda Majaka! (1995 Indien)

En del filmer gör en mållös och Alluda Majaka hamnar med lätthet inom den kategorin. Storyn i sig självt är inte så märklig men utförandet trotsar allt förstånd. Sitaramudu är son till byns ålderman och är lite av byns beskyddare. När det uppstår problem så fixar han dem ofta på ett handgripligt vis. När åldermannen beslutar sig för att skänka bort tempelmarken till fattiga bönder hamnar man i konflikt med Kota som vill ha marken för att bygga en fabrik. Kota smider en plan tillsammans med Vasundhara och hennes döttrar. Vasundhara har inga planer på en fabrik men tål inte Sitaramudu då denne ”tillrättavisat” hennes döttrar. Sitaramudu får mycket att stå i b.la anklagas han syster för prostitution och han själv blir oskyldigt ditsatt för mordet på en polis. Sitaramudu svarar med att förklä sig till den rike Mr.Toyota vilket innebär att han sätter på sig en peruk som ser ut som hans vanliga hår, byter kläder och bär solglasögon.

Alluda majaka! är som ni kanske märker svår att beskriva. Den är en film som glatt och obekymrat hoppar mellan olika genrer: Action som bla inkluderar en traktorjakt, märkliga slagsmål och en bil och hästjakt som jag inte ens tänker försöka att beskriva, fars, komedi, romantik, självmord samt en hel del kvinnoförnedrande scener och kommentarer som tydligen ska vara roliga och naturligtvis dans och sång. Ett sångnummer verkar utspela sig på en piratkopieversion av Disneyland med förvridna figurer och dansare i fula Kalle Anka masker. En riktigt obehaglig scen trots glad sång och uppsluppen dans.

Chansen att Alluda Majaka! inte är en film för alla är stor. Det är ingen bra film med den är jäkligt underhållande och två och en halvtimme flög förbi i bara farten och var en rejäl vitamininjektion i jämförelse med gårdagens dravel. Letar man efter kvalitet får man titta någon annanstans men vill man slå ihjäl två och en halv timme med indier som dansar och slåss har man hamnat helt rätt.

Sofias val torde vara aningens mer sansat

Regi:  E.V.V. Satyanarayana

Betyg: 5/10

A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987 USA)

Personalen på ungdomspsyk står rådvilla då deras patienter dör som flugor i vad som verkar vara bisarra självmord. De nyanställda Nancy har sina teorier men trist nog är det ingen i sjukhusledningen som lyssnar på hennes svammel om att barnmördaren från Elm street är tillbaka för att göra rent hus med de kvarvarande ungarna på gatan. Turligt nog finner hon en allierad i terapeuten(?) Neil och de två försöker att bekämpa Freddy på två fronter. Dels genom att försöka stoppa honom för gott och dels genom att utbilda ungdomarna att ta kontroll över sina drömmar.

Det är inte svårt att överträffar 2:an i denna filmserie men det betyder inte att filmen som sådan automatiskt blir bra. Dream warriors är underhållande men speciellt ryslig blir aldrig filmen. Effekterna är väl inte alltid de bästa men jag föredrar ända dessa framför halvkackig CGI och skådisarna är väl sisådär. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Heather Langenkamp som spelar Nancy, det klickar helt enkelt inte. Craig Wasson har jag alltid haft svårt för sedan De Palmas fruktansvärda rulle Body double (har inte hämtat mig än från det spektaklet och då är det över 30 år sedan jag såg den sist). Bäst är den alltid stabile John Saxon samt att det var kul att se Patricia Arquette i en tidig roll.

Freddy funkar här mer som en dödlig ståup komiker med halvkassa oneliners som ofta har med sättet han tar sina offer av daga. Det tysta mördarna Myers och Jason tilltalar mig mer helt enkelt. Filmen ÄR stundtals ganska så lökig men man kan inte komma undan med att erkänna att den samtidigt är underhållande, Tids nog betar jag av övriga rullar i serien men för ögonblicket får de nog vänta på sin tur.

Vill man läsa mer utförligt skrev Sofia om den för ett tag sedan.

Regi:  Chuck Russell

Betyg: 5/10

The Gentlemen (2019 USA)

Guy Ritchie är en märklig regissör. Om han gör filmer om misslyckade gangstrar på samhällets botten är han suverän går han utanför den boxen blir oftast resultatet knappt ok. I The Gentlemen återvänder regissören till sina gangstertyper för första gången sedan den något bortglömda RocknRolla. 

Denna gång rör det sig om knarkhandlaren och marijuanaodlaren Mickey Pearson som beslutar sig för att sälja sin affärsrörelse. Då köparna inte hör till det vardagliga ICA/COOP klientelet så blir det naturligtvis problem då det är många som vill lägga vantarna på Mickeys affärsrörelse utan att behöva betala.

Bitvis är Ritchie tillbaka i gammal god form. Det kryllar av kända skådisar, det är snabba klipp, han leker med hur historien berättas och det är rappa kommentarer men trots allt detta är det något som fattas och jag är inte helt nöjd när jag vandrar hem efter biobesöket. En stunds filosoferande gav mig svaret på vad som var fel med filmen.

I tidigare rullar inom genren har Ritchie haft ett lite annat perspektiv. Han protagonister har tidigare varit underdogs, lite halvkorkade och deras motståndare har varit mer eller mindre formidabla åtminstone i jämförelse med våra ”hjältar”. I The Gentlemen råder det ingen tvekan vem som kommer ta hem spelet i slutändan. Mickey, hans fru Rosalind och närmaste man Ray är lite väl coola för att jag ska gilla dem. De är lite smått irriterande och verkar mest gå och tänka på vilken cool replik de ska leverera. Jag bryr mig i ärlighetens namn inte speciellt mycket hur det kommer gå för filmens huvudpersoner till skillnad mot i t.ex Snatch där jag verkligen satt och hejade på de något korkade Turkish och Tommy som tog sig vatten över huvudet. Kort och gott så är det ganska ointressanta tröttsamma typer som skildras i The Gentlemen. Den enda person som fångar mitt intresse i filmen är Colin Farrells rollfigur Coach.  Slutligen är filmen i sina stunder lite väl Tarantinopladdrig och även om Hugh Grant är bra som sliskig reporter tröttnar jag snart på hans alltför långa utläggningar.

The Gentlemen är trots min kritik ett steg i rätt riktning för regissören – bort från Hollywoodtrams men lite skitigare och mer korkade människor nästa gång tack.

Regi: Guy Ritchie

Betyg: 5/10

Rustom (2016 Indien)

rustom-posterIndiskt kriminalare/rättegångsdrama kan det vara något? Mjae blir det spontana svaret men jag hade en ganska så underhållande stund i över! två timmar.

Filmen är tydligen inspirerad av verkliga händelser som rör sjöofficeren Rustom Pavri. Att han är en rättrådig typ och en förebild för alla indier begriper vi snabbt då han paraderar på däck i kritvit uniform och är ett unikum i moral och heder – kort och en ganska trist person i mina ögon. Inte så konstigt att hans fru inleder en kärleksaffär med affärsmannen  Vikram (en småskum typ som gör affärer med vita!). Rustom kommer på de två och skjuter älskaren till döds. Det blir rättegång och vi kan väl säga som så att indierna verkar ha lite annan syn på vad som är gångbart när ens partner är otrogen än vi svenskar.

När eller om man väljer att spana in denna film bör man ha klart för sig att den kommer servera en kulturchock som står härliga till. För det första bör man skruva ned färgen på tv-apparaten så inte ögonen tåras av regnbågspaletten som slår emot en. För det andra får man vara beredd på att rullen verkar vända sig till folk som inte klarar av en mer avancerad handling än ett genomsnittligt avsnitt av Teletubbies – övertydlighet verkar vara ledordet i denna film. Och slutligen får vi lära oss att folk med vitt skinn inte är att lita på.

Kanske inte den bästa film i  Netflix repertoar men väldigt underhållande på sitt eget lilla ofrivilliga vis.

Regi: Dharmendra Suresh Desai

Betyg: 5/10

 

 

47 meters down: Uncaged (2019 Storbr)

Denna film har inget att göra med den suveräna 47 meters down som kom häromåret mer än att det rör sig om hajar i samkväm med människor. Filmen utspelar sig på Yucatanhalvön där ett gäng tjejer helt spontant bestämmer sig för att dyka och kolla in Mayaruiner som ligger under vatten. Skratt, glädje och HI5 förbyts snabbt mot skrik (en hel del om ni frågar mig), gråt och tandagnisslan när ett ras blockerar vägen ut, syret är på upphällningen och vattnet visar sig hysa en hel hög blinda men ack så aggressiva hajar.

Att 47 meters down: Uncaged inte är något mästerverk kan man ganska snabbt konstatera men en hajfilm är alltid en hajfilm oavsett kvalitet. Skådisarna duger väl för produktionen och det var kul att få se Slys dotter Sistine Rose Stallone i sin första filmroll. Det är lite småspännande men den där hyperventileringen jag brukar få i tv-soffan när jag ser idioter bada i annat vatten än en klorfylld bassäng uteblev. Som duglig underhållning i 90 minuter funkar rullen och jag hade åtminstone inte tråkigt.

Regi: Johannes Roberts

Betyg: 5/10

The Dirt (2019 USA)

Ligger lite efter i skrivandet så det blir ett antal korta inlägg om en och annan film som legat länge i pipelinen.

The Dirt handlar om rockbandet Mötley Crüe, ett band som jag i stort sett aldrig lyssnat på. Filmen bygger på boken The Dirt som jag aldrig orkade läsa klart så jag anar att jag kanske inte är rätt målgrupp för filmen. Det är en rak berättelse om bandets uppgång och fall samt uppgång igen. Hur förskönad berättelsen är vet jag ej då jag inte är speciellt insatt i de händelser som skildras.

Musiken är ok och filmen likaså. Det jag har problem med är väl att jag inte hyser några som helst sympatier med huvudrollsinnehavarna som i mina ögon verkar vara ett gäng idioter som har talang för musik. Men klart att man fascineras av dessa puckon men å andra sidan blir man beklämd när man än en gång inser att kändisskap och stålar kan ge vissa människor ett frikort att bete sig hur de vill.

Regi: Jeff Tremaine

Betyg: 5/10

 

Boys in the Trees (2016 Australien)

Jag är svag för s.k coming of age historier och blev därmed lite nyfiken på den australienska Boys in the trees. Corey har precis slutat skolan och framtiden ligger framför honom. Han är emellertid kluven i sina känslor över denna, dels vill han lämna samhället och söka till en skola i New York å andra sidan drar hans kompisar som menar att de inte kan ha det bättre då de är ”kungar” i det lilla samhället. Skolavslutningsnatten som råkar vara halloween (har de skolavslutning i oktober down under?) tillbringar Corey med sina kompisar. Under natten träffar han på Jonah som är en kamrat från barndomen men de två har glidit isär främst då på Coryes initiativ. En släng av dåligt samvete gentemot Jonah gör att Corey hänger denne på en promenad genom natten.

Det fanns en hel del jag gillade med den här filmen. Miljöerna är riktigt bra och trots palmträd lyckas regissören frammana halloween som en magisk natt. Berättelsen om Jonahs och Coreys relation och hur livet kan ändras är också mycket bra. Trist nog brister det i filmens dialog som stundtals blir alldeles för högtravande och stel. Det sistnämnda gör att jag trots en hel del fina scener och en känsla av en magisk natt aldrig riktigt kommer in i filmen.

Trots denna invändning fann jag filmen vara klart sevärd och jag anar att jag kommer vilja se om den då filmen ändå har något som gjorde att den stack ut. Chansen är stor att mitt kanske något snåla betyg då höjs.

Regi:Nicholas Verso

Betyg: 5/10