Malignant (2021 USA)

Hoppla! Någon i Hollywood gav tydligen regissören James Wan en påse pengar och sa: ”Gör vad du vill” och han det gjorde han med besked.

Madison är gravid och lever tillsammans med en man som inte direkt är någon svärmorsdröm. Efter  en misshandel drabbas hon av ruggiga drömmar där en dunkel figur med övernaturliga krafter tar folk av daga på löpande band. Drömmarna visar sig vara sanndrömmar och polisen börjar snart misstänka Madison för morden.  Hennes syster tror dock att Madison är oskyldig och börjar forska i storasysterns förflutna som döljer en och annan hemlighet.

En kvart in i filmen undrar jag om Wan medvetet gjort en parodi på skräckfilmer. Han drar upp reglaget till max. Det är blodigt, åskar och regnar om vartannat och Madison bor i ett hus som med lätthet skulle kunna rymma ett mindre samhälle. När tvisten, för det är klart att en skräckfilm av i dag har en sådan uppdagas, vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.

Även om man kan ha en hel del invändningar mot dagens rulle så kan man inte hävda att filmen är tråkig. Malignant är en film som startar med  gasen i botten och håller den farten ända in i mål. Det är också en film med sin beskärda del av halvdana skådisar, fylld till brädden med klyschor och har en helt sanslös story både i utförande och i manus. Man kan beskylla filmen för en hel del men tråkigt blev det aldrig och det duger för mig åtminstone i dagsläget.

Regi: James Wan

Betyg: 5/10

 A Perfect Enemy ( 2020 Spanien m.fl)

Arkitekten Jeremiasz är efter en föreläsning i Paris stressad till flyget hem till Warszawa. Då det spöregnar ömkar han sig för en ung tjej som också ska till flygplatsen och låter henne haka med på turen. Tjejen med det knepiga namnet Textel Textor är makalöst snacksalig och än värre blir det då Jeremiasz missar sitt flyg och blir fast i VIP-loungen med hennes svada. Bit för bit blir hennes samtal allt obehagligare och kan han möjligen fått en galning på halsen?

Även om man sett filmer med liknande handling och bör tilläggas, tvist, ett antal gånger är det spännande med två främlingar som möts av en slump och där vardagen sakta övergår till något annat. Trots att filmen i stort sett består av två personer som samtalar på en flygplats blir den aldrig tråkig men å andra sidan inte heller speciellt engagerande. En anledning till det är att Tomasz Kot och Athena Strates som spelar Jeremiasz och Textel inte har engelska som modersmål (åtminstone inte den förstnämnde). Det slår igenom under filmen och deras samtal flyter inte på och ger ett något stolpigt intryck. Iofs är det naturligt i filmen då Jeremiasz är från Polen och Textel från Nederländerna men det är kanske inte det bästa skådespelarvalet till en dialogdriven film då skådisarna inte känns riktigt bekväma i sina roller. Lägg sedan till att regissören Kike Maíllo är lite väl övertydlig om vad det hela egentligen handlar så blir slutresultatet en helt ok rulle men på det hela försumbar.

Regi: Kike Maíllo

Betyg: 5/10

The Tomorrow war (2021 USA)

Mitt under finalen i det kommande VM 2022 öppnas en portal i tomma luften där en grupp soldater materialiseras. De berättar att de är från framtiden och behöver sina förfäders hjälp. Jorden har invaderats och man håller på att förlora kriget och är i skriande behov av fler soldater som man tänkt sig hämta i det förflutna.

Jag gillade iden även om filmen genererar en hel del logiska frågetecken angående tidresor. Skit samma ibland är det bara att hänga med på resan utan att bry sig allt för mycket om det logiska.The Tomorrow war är troligen ingen rulle jag kommer minnas men den dög för stunden. Filmen håller relativt god fart, effekterna klart dugliga. Rymdmonstren och deras ursprung funkade också även om filmens manusförfattare lånat en hel del från både Aliens och The Thing. Två timmar flöt på någorlunda smärtfritt.

Det som däremot inte funkar i filmen är när man gör ett försök att vara känslosamma. Nu blev det bara segt, påklistrat och ointressant. Så fort det blev relationssnack i filmen stannade filmen upp satt jag och väntade på nya explosioner och räliga rymdmonster. Med bättre regissör och skådisar hade det möjligtvis kunnat funka bättre.

Svagaste kortet är filmens huvudrollsinnehavare Chris Pratt. Han ser ut som ett levande frågetecken och ger ett intryck av att han inte riktigt har fattat att han är med i en film. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att han för första gången är på en filminspelning. Skådisarna J.K. Simmons och Yvonne Strahovski klarar sig desto bättre och den förstnämnde är alltid trevlig att stöta på i en film

Helt ok fredagsfilm men den hade gott kunnat vara en halvtimme kortare.

Regi: Chris McKay

betyg: 5/10

Horror Stories (2021 Sydkorea)

Dagens film blir en antologiskräckis från Sydkorea. Ramhistorien är en tjej som kidnappats av en seriemördare. Om hon berättar tillräckligt rysliga historier för honom kommer hans blod att kylas ned och han kan sova och hon sticka. Är han en reptil? Jag vet inte men premissen är i vilket fall märklig men ok det är skräck och då får man köpa ett och annat.

Horror stories består av fyra berättelser som involverar: Ett par ungar som är ensamma hemma och utsätts för ett otrevligt postbud och något annat, en seriemördare som flyr mitt under en flygtransport, en historia som är en variant av Askungen samt en zombieberättelse.

Filmen är helt ok. De fyra historierna håller jämn kvalitet men resultatet blir aningens mellanmjölksaktigt. Ingen historia är speciellt ryslig men å andra sidan var inte heller någon dålig. Det jag inte gillade var att man använder sig av samma trick två gånger men i olika historier nämligen att någon drömmer något hemskt som sedan på ett eller annat vis besannas i vaket tillstånd. Funkar bra en gång den andra gången känns det repetitivt och fantasilöst.

Horror stories verkar ha rönt en viss framgång då det kommit två uppföljare men om man är sugen på asiatiska skräckantologier rekommenderar jag i stället de thailändska filmerna 4Bia och Haunted university. De båda är avsevärt rysligare.

Regi: Ji-Yeong Hong m.fl

Betyg: 5/10

Sofias filmval är avsevärt bättre och desto rysligare.

Kandisha (2020 Frankrike)

Det har varit lite tyst om filmmakarna Alexandre Bustillo och Julien Maury efter att de gjorde Leatherface. Lite tråkigt då de tidigare gjort riktigt rysliga filmer som t.ex Inside. Nu är de i alla fall tillbaka och har gjort två filmer ganska så raskt. The Deep house hade premiär i somras och dagens film kom förra året

Tre väninnor bor i vad man skulle kunna kalla för ett miljonprojekt i någon fransk stad. På kvällarna sysslar de med graffiti och hänger med sina kompisar. När en av tjejerna är på väg hem en sen kväll blir hon utsatt för ett våldtäktsförsök av sitt ex. Hon klarar sig nätt och jämt men är naturligtvis upprörd. Utan att hon direkt tänker på det åkallar hon demonen Kandisha som hon hört om av sin kompis. Nästa dag hittas exet död och det verkar som att berättelsen om Kandisha är mer än en vandringssägen.

Efter att ha sett Kandisha är jag lite vankelmodig. I sina stunder är filmen riktigt bra andra stunder not so much. Bustillo och Maury verkar ibland glömma bort att de gör en skräckis och de är först i slutet av filmen som det blir spännande. Filmen är inte seg men man bygger inte upp någon nämnvärd spänning. Demonen dyker upp och har ihjäl någon sedan är det inte så mycket mer. Den där krypande känslan kommer som sagt först sista 20 minuterna. Lite synd för miljöerna passar ypperligt för en skräckis ja menar vem vill inte läsa eller se om demoner i förorten?.

Då är jag lite mer intresserad av de tre tjejernas liv och leverne, av och till under titten undrar jag om jag nog inte hellre velat sett en film om deras vardagsliv än en film om en marockansk demon. Nåväl finalen räddar filmen något och jag blickar framåt mot The Deep house.

Regi: Alexandre Bustillo,  Julien Maury

Betyg: 5/10

Idag tacklar Sofia en av Kings bättre noveller vars filmatisering jag fann vara klart godkänd.

The Evil that men do (1984 USA)

Anledningen till att det plötsligt blev ett gäng Bronson filmer på bloggen är att en kollega anser att Bronson är det i särklass bästa som agerat på vita duken. Det bör också tilläggas att han anser  att ingen bra musik gjorts efter 1989. Resultatet blev att jag fick låna ett gäng filmer av kollegan. Inte mig emot då jag anser att Bronson som skådis är helt ok. Dagens film är den film av Bronson min kollega anser vara hans bästa. Jag håller inte med utan lägger min röst på Mr.Majestyk – av de jag hitintills sett.

Den slemme Moloch arbetar som torterare åt den som vill betala och det visar sig vara en hel del. Karln reser land och rike runt tillsammans med sin syster och plågar ihjäl folk till höger och vänster. Av naturliga skäl har han en hel del fiender och dessa kontaktar den pensionerade lönnmördaren Holland (Bronson) för att stoppa Moloch.  Efter att ha sett en hel hög vittnesmål av f.d offer beslutar sig Holland för tillfälligt lämna sin pensionering.

Filmen har bra fart och är av och till lite småspännande. Det var en ovanligt brutal historia för att vara såpass gammal. Folk hackas ihjäl, tortyr och annat snask dyker upp under Hollands jakt på Moloch. Bronson övertygar i rollen som lönnmördare. Trist nog har en temposänkare i form av en kvinnlig följeslagare till Holland tryckts in i filmen. Skådisen är inte speciellt bra och rollfiguren är mest i vägen tycker jag. Men man kanske tyckte att Bronson skulle ha någon att tala med under filmens gång?. Hon fungerar också som något sorts samvete och vänder sig mot allt våld trots att hon är en av de som hyrt in Holland. Blir lite feltänk där men kanske glömde man bort den detaljen när man filmat en stund?

En helt ok Bronson vare sig mer eller mindre

Regi: J. Lee Thompson

Betyg: 5/10

Chato’s land (1972 Storbr)

Halvblodsindianen Chato kommer i konflikt med sheriffen då denne vill avvisa honom från stadens saloon. Det slutar med att Chato skjuter ihjäl sheriffen och flyr ut i vildmarken. Ett uppbåd på tretton män som leds av den gamle sydstatssoldaten Quincey sätter efter honom. Förföljarna tror att det kommer vara en enkel uppgift men Chato är på hemmaplan och frågan blir vem som egentligen jagar vem.

En hederlig västern är aldrig fel. Jag hade vad jag vet aldrig hört talas om denna film men en kollega på jobbet talade sig varm om filmen. Tilläggas bör i detta fall är att denne kollega har en mancrush på Charles Bronson som är jämförbar med min på Jason Statham.

Bronson spelar här Chato och säger inte många meningar i filmen. En kul överraskning var att Jack Palance spelar sydstataren. Tvärtom mot vad man skulle tro är kapten Quincey förnuftets röst i filmen. Jag är van att se Panance i rena skurkroller men här ger han ett något mer komplicerat porträtt. Egentligen är jag mer nyfiken på Quicey liv och bakgrund än Chato.

Övriga roller är kompetent besatta, tempot och speltid helt ok. Det är nog vad filmen i slutändan också blir nämligen helt ok. Jag hade nog önskat mig lite mer fart och spänning. Man fattar ganska snabbt att Chato med lätthet kommer klara av sina förföljare men man skulle ganska enkelt kunna ökat på spänningen en smula.

Regi: Michael Winner

Betyg: 5/10

Hitch-Hike (1977 Italien)

Hitch-Hike är en  film jag fick av en elev när denne slutade 9:an för något år sedan. Kul då det var en film jag aldrig hört talas om. Det tackar jag för Jonna.

Ett par som uppenbarligen avskyr varandra är på husvagnssemester. Mannen som är journalist super konstant, tafsar på sin fru och är allmänt odräglig. Hon är halvt om halvt desperat att få någon annan vettigare person i bilen än sin man så hon plockar upp en liftare trots sin mans protester. Frun har nu hamnat ur askan i elden då liftaren visar sig vara en psykiskt störd bankrånare som tar de två som gisslan. Nu gäller det att överleva men gisslan frestas av bytet som är på två miljoner dollar.

Till filmens fördel är en handling som var riktigt bra. Filmen tar både en och två vändningar innan finalen som för mig var oväntad. Paret spelas av Franco Nero och Corinne Cléry. Den enda roll jag sett henne i tidigare är  Moonraker där hon spelade Drax sekreterare som gick ett eländigt öde till mötes efter att gått till sängs med allas vår gabardincharmör Moore. Båda är bra i sina roller och jag är allt lite förvånad att Cléry inte är mer känd.

Hich.Hike har dock ett par saker som ligger filmen i fatet. Dels blir det för mig lite knepigt att komma in i rollfigurerna då filmen är dubbad som så många andra italienska filmer från den här tiden. Jag växlar lite mellan ljudspåren italienska och engelska innan jag bestämmer mig för italienska. Detta med dubbningen i kombination med att filmens huvudpersoner inte finner någon sympati hos mig gör att engagemanget i riktigt vill infinna sig.

Det jag har större problem med är att många italienska filmer speciellt från 70 och 80 talet är lite väl förtjusta i att förnedra kvinnor. Det ska klämmas in en våldtäkt eller hot om denna samt att man gärna flashar lite bröst i onödan. Jag blir bara illa berörd och det känns spekulativt. Naturligtvis blir Cléry utsatt för både det ena och det andra under filmens gång och det känns inte ok bara snaskigt för snaskets skull. Hade man minskat på dessa filmiska grepp  hade nog betyget blivit högre. ,

Regi: Pasquale Festa Campanile

Betyg: 5/10

Honest Thief ( 2020 USA )

Liam Neeson spelar här i sedvanlig ordning en stillsam man som lufsar fram genom livet men visar sig ha oanade förmågor när någon jävlas med honom. Denna gång heter Neeson Tom Dolan och är en f.d tjuv som vill bli hederlig efter han mött kärleken, trist nog är han också så godtrogen att det gränsar till ren och skär idioti.

Tom sitter på ett rånarbyte värt 9 miljoner dollar och vill överlämna sig och pengarna till FBI i utbyte mot ett lindrigt straff. Naturligtvis råkar han ut för två korrupta agenter som tar bytet och sätter dit Tom för mord. Det är nu han plötsligt ömsar skinn från en timid lufs till action-Neeson som kan fixa både det ena och andra beroende på vad manuset kräver. Min enkla fundering var: Varför inte bara lämna in pengarna anonymt och sedan sova den rättfärdiges sömn?  Varför involvera polisen och än värre visa vart pengarna är INNAN man gjort en deal? Tänkte aldrig Tom på att blanda in en advokat? Filmens första halvtimme är Tom så korkad att jag undrar om inte rollfiguren passat bättre i Dum & dummare.

Trots denna invändning funkar filmen när det tar fart. Neeson gör vad han ska och tempot är helt ok även om Honest thief inte är någon nagelbitarfilm. Man vet liksom lite hur det kommer att gå.

Henke menade att detta var en s.k Big Mac film och det har han alldeles rätt i. Man vet vad man får och det slinker ned snabbt och lätt. Inget fel i det, kan vara skönt med filmer av detta slag när man är på humör. Det skadar inte heller att Neeson spelar huvudrollen då han är en stabil skådis som utstrålar trygghet och snällhet. Om det någonsin görs en spelfilm om Bamse torde han vara given för huvudrollen.

Regi: Mark Williams

Betyg: 5/10

Willy´s wonderland (2021 USA)

Nicolas Cage spelar här en tystlåten man (han yttrar inte ett ord under hela filmen) som får punka i närheten av en liten håla i delstaten Texas. Platsen liknar mest en ursäkt till bebyggelse då alla verkar bo husvagnar. I denna sorgliga syn till ”stad” ligger det ett nedlagt nöjespalats som heter Willys Wonderland. Då Cage inte kan betala bilreparationerna går han med på att städa upp stället under natten mot att bilen lagas. Ett tillsynes enkelt jobb om det inte vore som så att maskotarna på Willys Wonderland vaknar till liv och har då som sysselsättning att ta folk av daga.  En kort beskrivning av filmen skulle helt enkelt lyda.: En tystlåten Cage kämpar mot mjukisdjur på ett nedstängt nöjespalats. Och ja det är precis så dumt och konstigt som det låter.

Jag kände av oförklarliga skäl ett sug att kolla in rullen men anade att jag nog skulle stänga av efter en kvart men det var något med filmen som gjorde att jag tittade vidare. Filmen är såpass konstig och märklig att jag helt enkelt var tvungen att kolla vidare. Det är ganska taffliga slagsmål, en hel del skådisar som gör jobbet hellre än bra, knepiga repliker och som grädde på moset Cage som b.la dansar när han spelar flipper och kan lämna en gosedjursfight mitt i då han tydligen tar rast oavsett vad som händer. Trots detta har filmen något odefinierbart som gör att jag tittar vidare och i slutändan blir resultatet mot alla odds faktiskt helt ok.

En rolig i detalj i filmen är att en av maskotarna påminner en hel del om den ryska dockan Cheburashka i Sverige mer känd som Druttens kompis Gena. Likheterna var inte en slump då filmmakarna tydligen baserade denna docka på just Gena.

Drutten & Gena

Märklig film men JAG fann den vara värd en titt vilket resulterade i en film jag inte kommer att glömma i första laget.

Regi: Kevin Lewis

Betyg: 5/10

Horizon line (2020 Sverige)

Sara har åkt till Mauritius för en väninnas bröllop. Kvällen innan vigseln hamnar hon i säng med ett gammalt ligg, försover sig och missar färjan till bröllopet. Motvilligt slår hon sig samman med ligget och hoppar på ett litet plan som ska till festen. Det vill sig inte bättre än att piloten dör bakom spakarna. Ingen av de två passagerarna kan flyga och de har inte heller någon aning om vart de är då allt de kan se är öppet vatten.

Det är en simpel thriller som bygger på samma ide som Breaking surface som jag skrev om häromveckan – folk som är fast på en plats som inte är så värst hälsosam. I Horizon line är det som sagt två människor som inte kan flyga och desperat letar efter någonstans att landa innan bensinen tar slut. Filmen skulle nog bli lite trist om man bara visade en människa som desperat håller i en flygspak. För att råda bot på detta har manuset lagt in en och annan pulshöjare som t.ex läckande bensinslang och annat smått och gott som tydligen kan ske när man är uppe i luften.

Filmen funkar fint och handlingen flyter på i stadiga 90 minuter. Skådisarna Allison Williams och Alexander Dreymon hör väl inte till eliten inom skrået men det gör åtminstone vad de ska utan att det stör. En glad överraskning var att fine Keith David dök upp i en liten men viktig roll. På det stora hela skulle jag nog vilja påstå att Horizon line passar perfekt som en så kallad fredagsfilm. Finns på Netflix så där fick de som har denna tjänst ett tips dagen till ära.

Regi: Mikael Marcimain

Betyg: 5/10

Surge (2020 Storbr)

Joseph har det inte så roligt. Han jobbar på en flygplats där han blir pikad av sina arbetskamrater. På fritiden äter han mikrouppvärmd mat och glor på tv. Som tittare begriper man att det när som helst kommer att brista för honom och när det gör det är det med besked. Under en söndagsmiddag med föräldrarna där man verkligen begriper varför Joseph är som han är får han ett sammanbrott.  När han vaknar nästa morgon är han en förändrad person. Joseph bestämmer sig nämligen för att helt följa sina impulser något som naturligtvis inte kommer sluta väl.

Om man har svårt för von Trier och Dogmastilen ska man nog undvika den här filmen. Det är närbilder, grynigt foto, och en kamera som aldrig är still. Personligen har jag inte så mycket emot denna stil. Det kan vara påfrestande men samtidigt ger det en närhet och intensitet som gör att man sugs in i handlingen. Blir det riktigt lyckat känner jag mig lite som att jag med i filmen som en osynlig åskådare.

Ben Whishaw är mycket bra rollen som Joseph. Filmens första halva är engagerande och man riktigt känner hur huvudpersonens ångest över sitt liv sipprar ut ur rutan. Till en början är det intressant när Joseph bestämmer sig för att gå helt på impulser. Trist nog har filmen svårt att gå vidare efter detta och handlingen blir allt mer repetitiv och hur det ska sluta anar man ganska snart.

Även om filmen inte är någon höjdare är den värd att se för den första halvan och Whishaws skådespel. Helt oäven kan det ändå inte ha varit då jag tänkt på den av och till senaste månaden. Klarar man bara av dogmastilen kan filmen vara värd en liten titt.

Regi: Aneil Karia

Betyg: 5/10

Breaking surface (2020 Sverige)

Halvsystrarna Ida och Tuva anser tydligen att det är trevligt och roligt att dyka. Den ena av systrarna har äktenskapsproblem den andre ska åka till Filippinerna så de beslutar sig för att träffas och ta ett sista dyk som naturligtvis ligger långt från civilisationen och andra faciliteter. Givetvis är olyckan framme och Tuva blir fast under ytan. Det är upp till Ida att försöka rädda sin syster innan syret tar slut.

Filmen har en fördömlig speltid på ca 80 minuter. Det berättar sin historia utan några större utsvävningar. En kort presentation av Ida och Tuva, lite dyk och sedan sekundjakt för Ida. Man har trixat med manuset så de enkla och uppenbara lösningarna på problemet funkar inte. Så här i efterhand kastas gruset i maskineriet in på ett ganska så yxigt sätt men trots detta funkar det och irriterar mig inte.

Breaking surface är vare sig sämre eller bättre än andra filmer i den speciella genren ”folk som är fast på otrevliga ställen”. Är det inte skidliftar som stannar så det bastudörrar som går i baklås. Trots scenariot blev filmen aldrig riktigt spännande, vet egentligen inte varför möjligen att den var ganska så förutsägbar. Gillar man filmer av detta slag är filmen helt ok men det obestridbara mästerverket i genren är 47 meters down. Om nu någon undrar vad jag tycker.

Regi: Joachim Hedén

Betyg: 5/10

Oxygene (2021 Frankrike)

En ny film av franske regissören Alexandre Aja är alltid trevligt. Denna gång landade hans senaste rulle på Netflix och skulle kunna kallas för ett klaustrofobiskt kammardrama.

En kvinna vaknar upp i en behållare som är mycket tekniskt avancerad. Behållaren är ett livsupprätthållande system utrustat med en massa sprutor och slangar samt en alldeles egen talande dator. Ett problem är att kvinnan inte har en aning om vem hon är eller hur hon hamnat i behållaren. Med hjälp av datorn som går under namnet M.I.L.O försöker hon nysta i detta mysterium. Det är också viktigt att finna en väg ut ur behållaren då syret håller på att ta slut.

Filmen påminner en hel del om Buried som kom för ett par år sedan med Ryan Reynolds som var levande begravd och försökte finna en väg ut. Visuellt sett är Oxygene avsevärt trevligare att vila ögonen på. Högteknologisk utrustning är mer underhållande är en träkista. Filmen blir aldrig riktigt spännande men å andra sidan blir den heller aldrig långtråkig trots att det hela i stort sett utspelar sig i samma miljö med en skådespelerska. Det är hela tiden något som sker eller måste lösas och dessa små händelser länkas samman till en relativt underhållande speltid på ca 90 minuter.

Oxygen är ingen av Ajas bästa filmer men man kastar inte bort tiden i alla fall om man nu skulle vara sugen på en titt

Regi: Alexandre Aja

Betyg: 5/10