Sick of myself (2022 Norge)

När Signes pojkvän slår igenom som konstnär och får all uppmärksamhet känner hon ett stygn av avundsjuka och en ovanligt korkad plan får sitt fäste. Då hon inte får uppmärksamhet för den hon är försöker hon få det genom att spela sjuk. Det går inte så värst bra tills hon finner en illegal rysk medicin vars biverkningar är hiskliga hudutslag. Man kan lugnt säga att den fungerar över förväntan och Signe får all den uppmärksamhet hon suktar efter. Men som allt annat här i världen blir Signes sjukdom till vardag och hon beslutar sig för att höja insatserna.

Det stora problemet med Sick of myseft är att jag har ingen att sympatisera med då även Signes pojkvän Thomas inte är mycket bättre. Hans konst består av installationer som skapas av stulna möbler något idioten glatt berättar i en stor tidningsintervju. När jag då sitter med två puckon i huvudrollerna som egentligen får det de förtjänar finns det inte så mycket att hämta på det känslomässiga planet.

Som en kommentar till vår samtid är filmen aningens mer intressant men den slår in redan öppna dörrar. Vi är redan här med influensers som fejkar sin död och andra sjukdomar. På ett personligt plan finner jag det intressant över hur snabbt samhället förändrat sig iom sociala medier på både gott och ont. Kanske man förfasas över Signes beteende men djupdyker man lite på Facebook och Instagram finns det redan en hel del människor som liknar henne i jakten på likes. Det är lite tack vare detta filmen inte riktigt når fram till mig och jag känner nog att man kunnat skruva till handlingen ett par extra varv – då hade det kunnat bli riktigt roligt.

Regi: Kristoffer Borgli

betyg: 5/10

Hope and glory (1987 Storbr)

Efter att ha betat av regissörernas Branaghs och Spielbergs barndomsminnen är det väl lika bra att ta en titt på John Boormans minnen från andra världskriget.

Billy (Boorman) växer upp under Blitzen och tvärtemot vad man skulle kunna tro har han en riktigt spännande och rolig barndom trots att bomberna faller och familjen var och varannan natt får tillbringas i skyddsrummet. Blimpar på drift, tyska piloter som tvingas nödlanda och jakt efter granatsplitter fyller Billys dagar men när huset brinner ned blir han tvungen att flytta med familjen till sin morfar utanför London.

Jag såg Hope and Glory 1987 och mindes den som en riktigt bra film, tom så bra så den fick en plats på årsbästa listan för filmer från 1987. Hade jag inte sett om rullen hade det så förblivit men efter en omtitt är det nog dags att revidera den listan.

Jag brukar vara förtjust i filmer som rör den sk hemmafronten under andra världskriget. Det är något med det absurda i att man gör sitt bästa med att försöka leva som att allt är som vanligt trots att det pågår krig för fullt. Hope and Glory lyckas väl med den känslan men filmen brister i en något ålderdomlig personregi. Rollfigurerna är väldigt påklistrat dramatiska och stundtals känns det lite som filmad teater. Dialogen känns  bitvis onaturlig det är först när familjen flyttar till morfadern som filmen släpper detta. Kanske var det regissörens sätt att visa onaturligheten av att leva i krigets skugga? Men för mig funkade det inte alls. Både jag och dottern satt och irriterade oss över den något teatrala dialogen.

Filmens styrka ligger mer i miljöerna, den knepige morfadern samt att filmen känns lite småmysig. En halvtrevlig bagatell men 1987 års lista bör som sagt få en översyn när jag får tid över.

Regi: John Boorman

Betyg: 5/10

Ricky Stanicky (2024 USA)

När ett Halloweenspratt går fel skyller de tre vännerna Dean, Wes och JT på den påhittade personen Ricky Stanicky. Lögnen lyckas och de inser att de kan glida genom livets förtretligheter med att skylla på den icke existerande Ricky. Han kommer väl till pass när kompisarna i vuxen ålder vill slippa sina fruar och festa runt. När JT missar sitt barns födelse och skyller på Ricky riskerar lögnen att uppdagas. Fruarna vill nu träffa Ricky och i vild desperation hyr vännerna ”skådisen” Rod för att gestalta den imaginära kompisen. Insatserna höjs när Rod trivs så bra med att vara Ricky att han behåller denna persona och kompisarna får avsevärt mer av Stanicky än vad de betalat för.

Till en början vart jag aningens irriterad på kompisgänget som hade en ganska så sunkig attityd. Jag ställde mig frågan varför de överhuvudtaget ville ha partners då de anstränger sig en hel del för att slippa dessa. Ett tag så funderade jag faktiskt på att stänga av  men när Rod (John Cena) gjorde entré som Ricky Stanicky lyfte filmen.

Klarar man av den något sunkiga premissen med de tre kompisarnas beteende i sina förhållanden är Ricky Stanicky åtminstone ok som komedi. Då det är den ena av bröderna Farrelly som står för regin dyker det naturligtvis upp folk med roliga frisyrer samt människor med div funktionshinder i mindre roller m.a.o. business as usual. Det känns dock lite som att tiden sprungit ifrån Farrelly då det är stor skillnad på dagens rulle och tex Den där Mary eller Kingpim.

Regi: Peter Ferrelly

Betyg: 5/10

 

American fiction (2023 USA)

Dagens rulle fanns bland nomineringarna till bästa film under Oscarsgalan. Jag vet sedan länge att jag och folket som sitter i Oscarsjuryn inte har samma smak men det torde väl finnas bättre filmer att nominera? Eller var 2023 ett ovanligt svagt filmår?

Handlingen i American fiction kändes splittrad. Det lilla jag läste om filmen var att det skulle vara någon form av komedi eller satir. Jag hade väntat mig en tokrolig film men fick något helt annat.

Det börjar i vart fall bra med att universitetsläraren och författaren Thelonious ”Monk” Ellison tvingas att ta ledigt från jobbet efter att ha frågat om en tysk students släktingar var nazister samt att ha skrivit N-ordet på whiteboarden. Monk är en man som inte är nöjd med livet och värre blir det när han för att vila upp sig åker till sin familj i Boston. Hans bror knarkar och bränner alla sina broar, mamman har utvecklat demens och familjen drabbas av ett oväntat dödsfall. Som om detta inte skulle räcka är Monk fly förbannad på att allmänheten ser honom som en afroamerikansk författare. Trots att han skriver böcker om det antika Grekland (tror jag) så hamnar de i hyllan för afro-amerikansk litteratur hos bokhandlarna. På pin kiv skriver han ihop en påhittad självbiografi om en afro-amerikan och bockar av varenda klyscha och fördom som finns om färgade i det amerikanska samhället. Det han inte räknat med är att boken  blir en succé och plötsligt befinner han sig i en malström av lögner som toppas av att Monk hamnar i en kommitté som ska välja årets bok. Vilken bok som blir aktuell är inte svårt att räkna ut.

Visst låter det roligt och filmen är stundtals underhållande när det rör sig om boken. Vad jag däremot inte hade väntat mig var en rulle om familjeproblem och en massa diskussioner om hur man ser på afro-amerikaner i samhället. Inget fel i det men slutresultatet blev vare sig hackat eller malet för mig.. Egentligen är inte American fiction en dålig film, egentligen är det en bra film med många bra skådisar speciellt Jeffrey Wright i huvudrollen. Jag fick något annat än vad jag förväntat mig och det var inte en positiv överraskning denna gången. Har man de rätta förväntningarna kanske man gillar filmen bättre.

Regi:  Cord Jefferson

Betyg: 5/10

Trader (Kanada 2022)

Filmen startar med att huvudpersonen (vars namn aldrig nämns i filmen) skickligt lurar till sig en hel del pengar genom ett ganska enkelt telefonbedrägeri. Stålarna använder hon till att köpa in mat, mediciner samt att öppna ett daytrader konto. Genom träning blir hon allt mer skicklig på börsen och till slut uppmärksammas hon av en av de stora aktiehandlarna som går under det töntiga namnet Bob the Broker. Tillsammans smider de planer för att håva in den stora vinsten. Det Bob inte vet är att han har med en psykopat att göra där det viktiga inte är pengarna utan att till varje pris vinna.

Jag är inte speciellt bevandrad i aktiemarknaden men det lilla jag begripit är att den inte alltid följer logikens lagar utan spelar mer på känslor än fakta vilket iofs är ganska skrämmande då den styr en hel del av våra liv. Vad jag begriper handlar daytrading om att man satsar på vad en aktie är värd vid ett visst tillfälle. Vår huvudperson hittar ganska snabbt innovativa lösningar på hur hon kan påverka en viss aktie vid ett visst tillfälle och då vinna spelet.

Trader utspelar sig helt i huvudpersonens källarvåning där hon genomför sina affärer. Det skulle kunna lätt bli tråkigt men filmen funkar. Däremot känner jag att man kanske brett på lite väl mycket om hennes psykiska tillstånd och att en del av hennes aktieaffärer lite väl osannolika men på det hela hade jag intresset uppe speltiden ut. Inget mästerverk men som jag brukar säga helt ok och skådisen Kimberly-Sue Murray lyckas bra med att dra hela lasset själv.

Regi: Corey Stanton

Betyg: 5/10

Rebel moon (2023 USA)

”Över min döda kropp” muttrade jag när jag läste att travestin till regissör Snyder hade en ny film på G. Tyvärr (för mig) har regissören en förmåga att locka till tittande trots att allt sunt förnuft säger  annat. Hör och häpna! Detta var inte så pjåkigt. Stor filmkonst? Absolut inte men däremot lite smått underhållande för stunden.

På planeten Veldt harvar bönderna på i sin vardag och livet i den lilla byn är fridfullt. Dock pågår det ett inbördeskrig i galaxen och imperiets trupper tar kontakt med bönderna då de behöver fylla på sina matförråd. Soldaterna visar resolut var skåpet ska stå och kräver in större delen av byns skörd som ska bärgas om ett par månader. Då man riskerar svält skickar man ut två av invånarna för att hitta krigare som ska hjälpa till att försvara byn mot imperiets trupper.

Rebel moon är en mix av Star wars och De sju samurajerna, inget fel med det, bra historier tål att återberättas. Filmen klockar in på två och en halvtimme och är del ett av två. Det blir aldrig tråkigt och filmens första halvtimme funkar riktigt bra när man är i byn och bönderna jobbar på och flörtar med varandra. När det sedan blir fart och fläkt börjar Snyderismerna att dugga tätt. Undermålig personregi, bombastiskt, pinsam dialog och slowmotion i tid och otid. Jag blir själv förvånad då jag inte stör mig inte så värst mycket denna gång på Snyders tillkortakommanden som regissör. Förklaringen kan vara att jag förväntat mig värre eller så kan det bero på att Rebel moon är en ganska så rak och enkel historia där våra klippdockor till hjältar far kors o tvärs genom galaxen för att hitta sina förkämpar. Det är mycket Snyder ska hinna med under speltiden och hinner därmed inte förstöra sin historia alltför mycket genom att försökas mejsla ut sina karaktärer vilket är över hans kompetensförmåga.

Resultatet blir därför en för stunden underhållande film som dög gott och väl en fredagskväll. Däremot undrar jag över konstruktionen på imperiets rymdskepp – det räcker alltså med att dra i fel spak för att hela skeppet ska kapsejsa?

Regi: Zack Snyder

Betyg: 5/10

 

The Gift (USA 2000)

Änkan Annie har det inte så lätt efter sin mans död. Ensam med tre barn drygar hon ut kassan med att spå invånarna i den lilla staden Brixton. Hon äger nämligen förmågan att se vad som har hänt och vad som komma skall.  När så en ung kvinna försvinner börjar Annie få syner av vad som hänt henne.

The Gift kan väl bäst beskrivas som en thriller med övernaturliga inslag. Det jag reagerade på mest under tittten var att filmen fullkomligen strösslar med halv och kända skådisar i olika roller. Giovanni Ribisi, Katie Holmes, Gary Cole  och J.K. Simmons bara för att nämna några få. Cate Blanchett gör ett bra jobb i huvudrollen som Annie och Keanu Reeves spelar här den obehaglige hustrumisshandlaren Donnie och gör det bra. Jag får lite rysningar när han är i bild.

Storyn funkar bra med härliga miljöer då filmen utspelar sig i amerikanska södern en miljö som alltid funkar för mig. Jag kan dock tycka att regissören Sam Raimi är lite väl förtjust i att filma träd från grodperspektiv och ibland brer han på lite väl mycket med att vi ska känna att vi är i södern och att sinistra saker händer. Filmen är både småspännande och intressant fram till den avslutande akten där Raimi tappar bollen då berättelsen tar väntade vändningar och avslutas med en klyscha jag formligen avskyr. Jag avslöjar den inte här då jag inte vill spoila upplösningen undrar någon kan jag svara i kommentatorsfältet.

Trots ett svagt avslut blir filmen definitivt godkänd och duger väl för en titt speciellt om man vill bocka av en hord kändisar under titten.

Regi: Sam Raimi

Betyg: 5/10

Främlingar på tåg (1951 USA)

I dag blir det en klassiker som länge stått och dammat i dvd-hyllan. Handlingen torde vara bekant för de flesta. Tennisspelaren Guy Haines träffar en påstridig man, Bruno,  på ett tåg. Bruno pladdrar på och Guy är inte helt bekväm med sitt sällskap. När så Bruno börjar fabulera om det perfekta brottet nämligen att två främlingar ska byta mord med varandra så polisen inte kan finna något motiv drar Guy öronen åt sig. När så Bruno föreslår att de två ska byta mord avslutar Guy samtalet. Det han inte vet är att Bruno är galen och i hans värld har de två männen ingått ett avtal.

Filmen bygger på en bok av Patricia Highsmith och storyn är det verkligen inga fel på. Då Hitchcock står för regin är det en hel del intressanta och innovativa scener samt att vi får den ”oskyldige mannen i knipa” en story Hitchcock verkar ha varit förtjust i. Kort och gott det är ett gediget hantverk men kanske lite mossigt. Om man bortser från skurken Bruno mästerligt spelad av Robert Walker är de flesta skådisarna lite stela i sina maner men då filmen har över 70 år på nacken är det något man får ta i beaktande.

Fram till finalen var filmen helt ok men när polisen börjar skjuta skarpt bland tivolibesökare samt en tandlös gubbe som påminner om Karl-Alfred gör entré för att stoppa en skenande karusell  går filmen från thriller till komedi. Själv satt jag och funderade ”Vad är det som händer” ?  Helt ok rulle som funkar bra till den ansträngda och ofrivilligt komiska upplösningen.

Regi: Alfred Hitchcock

 

Thriller – en grym film (1973 Sverige)

I kommunen jag jobbar, Grums, finns det några eldsjälar som med jämna mellanrum kör gamla klassiker på ortens biograf. Då jag inte sett Thriller – en grym film passade jag på i lördags. Det var en trevlig tillställning med en hel del filmentusiaster, gamla elever och självaste Christina Lindberg som var där och svarade på frågor efter filmen. Jag har redan skrivit in nästa tillfälle i almanackan som är den långa versionen av The Shining.

Personligen anser jag att svensk film var som intressantast under 60/70-talet. Det kanske inte var de bästa filmerna som gjordes men det var högt i tak och en viss hellre än bra känsla som jag av och till kan uppskatta.  Regissören  Bo Arne Vibenius hade gjort en barnfilm som floppat och nu ville han vara säker på att tjäna pengar så han valde att göra en ”skitfilm med massa våld” och det kan man lugnt säga att han gjorde.

Madeleine har blivit stum efter ett övergrepp i unga år och lever ett stillsamt liv på sina föräldrars bondgård. En eftermiddag tar hon emot skjuts av Tony (suveränt spelad av Heinz Hopf ) när hon missat bussen till stan. Tony kidnappar Madeleine och gör henne beroende av heroin. I utbyte mot knark prostituerar hon sig under Tonys vakande öga. I hemlighet ruvar dock Madeleine på hämnd och tränar upp sig i både bilkörning, karate och skytte. Dessa aktiviteter kan hon syssla med obemärkt då hon är ledig på måndagar (?!?). När hon anser sig vara fullärd tar hon sin hämnd på Tony och hans anhang.

Det finns en hel del frågor som rör logikens område att ställa under titten. Ett dubbelpipigt hagelgevär som skjuter tre skott utan omladdning, filmen utspelar sig i Stockholm men finalen är på Öland och så detta med de lediga måndagarna. Föregående var bara ett litet axplock av vad jag grunnar på under titten. Man får ta filmen för vad den är och gör man det så funkar den – åtminstone för mig.

Egentligen var det bara två saker jag störde mig på. När det är action går det i slowmotion till den grad att självaste Snyder borde bli grön av avund. Tanken är att det ska se coolt ut men nu satt jag istället och småfnissade i biomörkret över folk som grimaserar i dödsögonblicken. Skrockade gjorde jag däremot inte då man klippt in hårdporrspartier i filmen. Det sker vid ett par tillfällen och kändes bara konstigt och för mig lite oroande då jag inte riktigt visste när nästa snopp eller snippa skulle dyka upp på duken. Tydligen hade regissören anställt ett par med artistnamnet Romeo och Julia som jobbade med att ha samlag inför publik, som sagt Sverige var ett spännande land på 60 o 70 talet.

Ett par plumpar i protokollet men på det stora hela en helt ok hämndfilm om man inte är så noga med logiken.

Regi: Bo Arne Vibenius

Betyg: 5/10

The Kindred (1987 USA)

På sin dödsbädd ber professorn Amanda Hollins sin son John att han ska åka till barndomshemmet och förstöra alla hennes anteckningar och forskning. Istället för att tillmötesgå sin mors önskan samlar sonen ihop ett gäng forskarstudenter som åker till huset för att kolla vad hon sysslat med. Det John inte vet är att hans chef Dr. Phillip Lloyd i hemlighet gör hiskliga experiment i universitetets källare och han har stort intresse av Amandas forskning.  Att John skulle lyssnat på sin mor fattar man snabbt  men då hade vi inte fått en film full av tentakler, sexiga amfibiekvinnor samt en överspelande Rod Steiger i rollen som Dr. Lloyd

Även om det låter lökigt så det förslår är The Kindred  helt ok. Naturligtvis är en del effekter lite kackiga men filmen är gjord innan CGI:n fick sitt genombrott och det finns ett par scener som är riktigt bra gjorda. Inga större fel på handlingen, experiment som slår fel och övermodiga akademiker är alltid underhållande. Bortsett från att Steiger tar i lite väl mycket i rollen som som skrupelfri vetenskapsman var det inga skådisar i rollistan som jag kände till men de gör det de ska. Inget mästerverk men värd en titt om man gillar 80-tals skräckisar och tentakler.

Regi: Jeffrey Obrow /Stephen Carpenter.

Då var årets skräcktema över för denna gång och tackar även Sofia för gott samarbete.

Betyg: 5/10

 

Virus 32 (2022 Uruguay)

Zombies i Uruguayansk tappning var en ny erfarenhet för mig. Ska man vara petnoga är det väl inte direkt zombies utan smittade i samma stil som i 28 days later. Snabba och våldsamma människor som smittats av ett virus.

Den något slarviga Iris som verkar ta dagen som den kommer blir tvungen att ta hand om sin dotter. Motvilligt går hon på detta då hennes ex har händerna fulla. Iris tar med dottern till sitt jobb som vakt på en tom och gigantisk hälsoklubb. Knappt har hon stängt dörren till klubben förens ett virus bryter ut och snart kryllar det av smittade i lokalerna.

Virus 32 funkar helt ok för stunden. Det är lite smygande i lokalerna, lite slafs och av och till lite spännande. Inget extraordinärt men jag har sett avsevärt värre filmer i genren. Filmens starkaste kort är lokalerna, som är lite rysliga i all sin ödslighet, även om jag inte riktigt begriper deras funktion. Står träningslokalerna tomma under dagen? Ska stället rivas, en del tyder på det då det är ganska så slitet och vem fasiken bygger så stora lokaler mitt i stan?  Hyreskostnaden måste vara astronomisk.

När jag engagerar mig i tankar av detta slag när jag ser en rulle brukar det vara ett tecken på att den inte griper tag i mig och så är fallet med Virus 32. Det kan bero på att den inte hade det där lilla extra som skulle gjort att den lyfte. Filmen har en viss potential och skådisarna funkar. I slutändan är dock filmen ett hoprafs från liknande filmer i genren men som sagt, den dög för stunden.

Sofias val hittar ni här.

Regi: Gustavo Hernández

Betyg: 5/10

No one will save you (2023 USA)

Den unga kvinnan Brynn bor avsides och ensam. En bit in i filmen står det klart att hon lever ett ensamt liv, ingen i staden tar notis om henne och hon smyger ut och in i samhället när hon har diverse ärenden. Av någon anledning har hon blivit en paria. Denna sociala situation ställer till det för henne då hon inte har någon att vända sig till för hjälp när hon och staden angrips av utomjordingar. Brynn får helt enkelt reda sig själv.

Den här sf skräckisen var rena slänggungan att se vissa saker i filmen var mycket bra medans andra not so much. Då Brynn uppenbarligen är utfryst i samhället och lever ensam undrar jag över varför hon inte tar sitt pick och pack och flyttar. Ok huset och omgivningarna är mysiga men till priset att vara socialt utfrusen? Skulle inte tro det.  Filmen saknar nästan helt dialog vilket nog kan störa en och annan men för mig funkade det. Brynn spelas av Kaitlyn Dever (Booksmart) och visar här att hon är en skådis att hålla koll på. Dever klarar galant av att förmedla vad hon känner och tänker utan att prata och efter ett tag tänkte jag inte på att det var en dialogfri film.

Utomjordingarna är av standardsort, smala grå figurer men filmmakarna lyckas med att få dem både räliga och hotfulla. No one will save you blir aldrig direkt spännande och mot slutet segar den till sig då vissa scener dras ut lite väl mycket. Finalen var oväntad och lite annorlunda men jag köper den inte helhjärtat. Som jag skrev tidigare är det en hel del å ena å andra sidan när det rör No one will save you. Det blir ett mellanmjölksbetyg men jag tycker nog att filmen är värd en titt främst då för Kaitlyn Devers medverkan.

Regi: Brian Duffield

Betyg 5/10

Ava/Final target (2020 USA)

Atomic blonde, Salt, Lucy, Nikita, Peppermint är alla filmer med mer eller mindre coola tjejer som kan det här med att lönnmörda. I Ava är det Jessica Chastain som spelar lönnmörderskan Ava som en tid har jobbat för en hemlig organisation. När filmen startar har hon blivit en av deras mest framgångsrika agenter med 40 attentat på sitt cv. Hon dras dock med personliga och psykiska problem och bit för bit närmar hon sig ett sammanbrott. Då Ava valt en karriär där en stilla pensionering inte är aktuell blir det en kamp för överlevnad mot sin gamla arbetsgivare.

Efter en under rivstart filmens första halvtimme där Chastain skjuter och kickar sig fram tar filmen plötsligt en helt annan vändning. Ovetandes om att hennes uppdragsgivare tänker avsluta hennes kontrakt tar Ava en paus från jobbet och åker till Boston för att reda upp konflikter inom sin familj. Det var kanske inte riktigt vad jag väntat mig när jag började titta på filmen. Detta kan också vara förklaringen till att filmen floppade halvt om halvt, folk ville ha action men fick en stor dos Lars Noren.

Nu är inte filmen en katastrof, Chastain är alltid sevärd och Geena Davis är mycket bra som hennes mamma med en giftig tunga och även om actionscenerna inte är spektakulära är de bra. I slutändan blir filmen trots allt godkänd.

Regi: Tate Taylor

Betyg: 5/10

Rhino (2021 Ukraina)

Ukrainska gangsterrullar stöter man inte på var dag så när SVT-play bjuder på detta är det bara att tacka och ta emot.

Nu visade sig  Rhino inte vara något extraordinärt, man har sett storyn ett flertal gånger men då jag gillar gangsterfilmer speciellt i kombination med en ”rise and fall”  story dög den för stunden.

I filmen får man följa huvudpersonen Rhino från födseln och hans väg in på brottets bana där han stiger snabbt i graderna men samtidigt får en hel del fiender på vägen. Inget nytt under solen och bortsett från att man snackade Ukrainska var det inget i filmen som gjorde att den skilde sig nämnvärt från andra gangsterrullar förutom en sak.

Filmens start var åtminstone för mig unik. Den består av en enda lång tagning i Rhinos barndomshem där tid passerar så fort en dörr öppnas eller när man förflyttar sig mellan rummen. Ytterdörren stängs och det är vinter och när den öppnas igen är det sommar och en födelsedagsfest pågår. Detta ”trick” har säkert genomförts i andra filmer men för mig var det första gången jag sett något liknande. Det är jädrigt snyggt gjort och även om man inte gillar gangsterfilmer rekommenderar jag att man åtminstone ser filmens första kvart. Det är den värd.

Regi: Oleg Sentsov

Betyg: 5/10