Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap (2018 Storbr)

Författerskan Juliet är inte riktigt nöjd med sitt liv. Hon är inte tillfreds med sitt författarskap trots att hon tjänar storkovan på sina roliga essäer samtidigt anser hon att hon klarat sig alldeles för lindrigt undan kriget och förtjänar inte den lycka hon har som även inbegriper en fästman som är både rik och rekorderlig. När hon en dag av en slump kommer i kontakt med ett litteratursällskap på ön Guernsey väcks hennes nyfikenhet och hon beslutar sig för att åka dit. Hon tas emot väl av sällskapet som består av en handfull medlemmar men de bär på en hemlighet från kriget och Elizabeth börjar forska i saken. En annan sak som håller henne kvar på ön är att både hon och den lokale grisbonden börjar kasta lystna blickar efter varandra. Hur ska det gå med fästmannen i London? Många frågor som alla får sitt svar.

Jag vet inte vad jag ska tycka om den här filmen. Jag gillar tidsperioden, jag gillar denna anglikanska porr med böljande grässlätter, pubar och kärva engelsmän med hjärtat på rätta stället men den här gången blir det för mycket. Storyn om litteratursällskapet är iofs engagerande, skådisarna med b.la alltid stabila Penelope Wilton och Matthew Goode är bra. Jag får verkligen min lyster av gröna ängar och goa gubbar i keps tillfredsställd men någonstans på vägen tappar jag intresset. Det kan bero på att jag stör mig lite på rollfiguren Julia vars ”problem” känns futtiga i sammanhangen och jag stör mig än mer på att hon lockas av en skitig grisbonde när hon har en schysst pojkvän hemma. Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap är inte en dålig film men den passade inte mig just här och nu. Däremot jag kan säkerligen tro att en och annan som uppskattar genren gillar den avsevärt bättre än mig.

Regi:Mike Newell

Betyg: 5/10

Annonser

Escape room (2019 USA)

Sex personer får som present en fribiljett till ett s.k escape room. För de som inte vet vad det är så är det en sorts tävling som går ut på att man blir inlåst i ett rum och måste lösa någon form av gåta för att komma vidare till nästa rum. De sex känner inte varandra men utan att de vet om det har de ett och annat gemensamt. En annan sak de inte vet är att det står avsevärt mer på spel än att inte klara av några klurigt konstruerade gåtor.

Detta var lite av en Sawfilm men med deluxe fällor. Filmen är inte speciellt originell jag har i alla fall sett liknade filmer ett antal gånger, både sämre och bättre men jag underhålls av konceptet och brukar gilla filmer på temat lösa gåtor.

Escape room bjuder inte på några större överraskningar men jag får ungefär det jag var ute efter, lite lättsam underhållning vare sig mer eller mindre. Filmen verkar ha gått plus för vad jag begriper så ligger det redan en uppföljare i pipelinen.

Regi: Adam Robitel

Betyg:5/10

El Angel (2018 Argentina)

El Angel handlar om den argentinske seriemördaren Carlos Puch som gick all in i sitt val av karriär. På mindre än ett år, mars till november 1971,  lyckades Carlos tillsammans med sin kumpan Jorge Ibañez mörda elva människor. Morden begicks ofta i samband med rån eller stöld men när man läser om Carlos verkar rånen mest vara en ursäkt för att få mörda någon. Carlos gick under namnet El Angel då han dels var mycket ung 19 år och såg väldigt oskuldsfull ut.

Filmen följer Carlos det år han gjorde sig ett namn bland kriminella kretsar och följer hans göranden någorlunda korrekt men med ett stort undantag. Många av morden framställs i filmen som ”olyckshändelser” där Carlos verkar vara mer oförsiktig med sitt vapen än att han mördar medvetet. Vidare har regissören valt bort de mer sadistiska morden b.la försök till mord av spädbarn samt våldtäkter av skadeskjutna kvinnor som sedan mördas. Resultatet blir då en film om en vilsen men småcharmig yngling som har svårt att skilja på mitt och ditt samtidigt som han inte riktigt behärskar sitt skjutvapen. Det gör att filmen för mig dras med en unken doft då jag inte begriper varför man ska skildra huvudpersonen mer sympatisk än vad han var/är.

Ett annat problem är att filmen precis som rullarna om Sjakalen och Jacques Mesrine ger ett något diffust porträtt av huvudpersonen. Jag kommer aldrig Carlos in på livet och hans drivkraft och motiv blir något oklara för mig vilket gör att jag inte kommer in i filmen. Filmen har sina förtjänster och slinker ned ganska lätt men då jag inte får något grepp om huvudrollsinnehavaren blir det en flyktig upplevelse.

Regi: Luis Ortega

Betyg:5/10

Les Girls (1957 USA)

Les Girls, eller Fina flickor i baletten som den heter på svenska, skulle bli Gene Kellys sista musikalfilm för MGM. Musikalernas storhetstid var över och man ville satsa på andra genrer. Kelly skulle dansa vidare i några få filmer till b.la den ljuvliga Fickorna från Rochefort och den hemska Xanadu. Handlingen är en Rashômon liknande historia som rör en danstrupp i Paris. De tre kvinnorna Sybil, Angele, och Joanne bor i en lägenhet i staden som, hör och häpna, inte har utsikt mot Eiffeltornet. På kvällarna har de en dansakt som leds av Barry, spelad av Gene Kelly. Danstruppen splittras under dramatiska former och dessa händelser leder till en rättegång och vi tittare får ta del av olika versioner om vad som hände.

Jag gillar berättargreppet med att få ta del av olika versioner av vad som hänt även om filmen inte på långa vägar är lika bra som Kurosawas rulle Rashômon, Framförandet av berättelsen är väl sisådär kanske främst beroende på att jag inte blir speciellt exalterad av de kvinnliga huvudrollsinnehavarna.. I denna film är de ganska så bleka och lite jobbiga speciellt Kay Kendall och Taina Elg ligger på överspelandes gräns. Tur då att Gene Kelly finns där och kan tillsammans med härliga kulisser och färger rädda upp filmen något.

Trist nog så underutnyttjas Kelly, det blir några pliktskyldiga sångnummer och endast ett dansnummer där Kelly får visa vad han går för. Kanske var det så att filmbolaget inte trodde på filmen och försökte dämpa musikaliska inslagen? Slutomdömet blir att filmen inte känns speciellt minnesvärd i Kellys filmografi men sevärd är skådisen (nästan) alltid.

Regi: George Cukor

Betyg: 5/10

Vad Sofia valt som final på denna vecka finns att läsa här.

Då var detta års upplaga av musikalveckan över. Jag tackar bloggkollegan Sofia för ett som alltid gott samarbete och vi ses väl nästa år?

Basmati blues (USA 2017)

I all hast får genforskaren Linda åka till Indien då företagets representant i landet gjort bort sig å det grövsta. Lindas uppdrag är att sälja in företagets nya ris till landets jordbrukare. Riset är rena miraklet då det är motståndskraftigt mot sjukdomar samt innehåller mer näring än vanligt ris. Det blir en kulturchock för den unga genetikern till en början men hon lyckas trots allt charma bönderna så hennes uppdrag verkar gå i hamn. Det som sätter lite käppar i hjulet för Linda är att hon börjar få känslor för en lokal risfarmare som motsätter sig det nya riset. Rajit som han heter anar att det är något lurt med risaffären och visst har han rätt. Bolagets chef har inte berättat hela dealen för Linda.

Basmati blues är ett amerikanskt försök att göra en Bollywood film och på gott och ont lyckas man bra. Ont då man fått med den Indiska nationalism som mer eller mindre präglat de filmer från landet jag hitintills sett. Det blir tröttsamt att ständigt se indierna slå sig för bröstet så fort de får chansen (bildligt talat). Man har även lyckats med att få alla medverkande att agera som naiva barn även detta något som präglar filmer från landet.

Nu kan jag inte basera ett helt lands filmproduktion på de handfull filmer jag hitintills sett men de har mer eller mindre haft dessa element – nationalism och naivitet. Nu är filmen som sagt amerikansk men om jag inte visste bättre skulle jag tro att den var indisk så väl har man lyckats väl med transfereringen. Varför man tagit detta beslut vet jag inte, kanske ville man komma in på den indiska marknaden eller något i den stilen.

På IMBD har rullen betyget 3.6 och det är i mina ögon alldeles för lågt för en film där Donald Sutherland tar några staplande danssteg och sjunger samt att Brie Larson i rollen som Linda är ganska så charmig. Storyn duger och det är tillräckligt med sång, dans och härliga miljöer för att tillfredsställa mina ögon och öron.  Att folk beter sig som barn får man ta och egentligen ska jag inte klaga för tydligen görs filmer i Indien på detta vis, antingen köper man det eller inte. Ibland gör jag detta ibland inte. Denna gång gick det ganska så bra.

Regi:  Dan Baron

Betyg: 5/10

Vad Sofia valt för film denna dag läser ni om här.

Rampant vs. Kingdom (2018, 2019 Sydkorea)

 

 

 

 

 

 

 

Fråga mig inte hur eller varför men ibland får filmbolag för sig att göra ungefär samma film samtidigt, Armageddon/Deep Impact, Robin Hood/Robin Hood:Prince of thieves eller Mission to Mars/Red planet. Rampant och Kingdom är så lika i handling att jag för en kort stund trodde att tv-serien Kingdom var en vidareutveckling av filmen Rampant En sökning på Google visade dock att de är två är helt enskilda produktioner.

Tv-serien/filmen utspelar sig i Korea under Joseon dynastin (vilket inte säger så mycket då den sträckte sig från 1392 – 1897 men teknik och vapen gör att vi troligen snackar sent 1500 tal….kanske). Det kungliga palatset kokar av intriger och skurkaktiga rådgivare gör sitt bästa för att röja bort den rättmätiga tronarvingen för att få sätta sina sympatisörer på tronen. I sin iver att nå sina mål (i Rampant avsiktligt, i Kingdom oavsiktligt) ser de till att sprida en smitta som förvandlar folk till zombies (snabba och riktigt räliga). Det är nu  upp till den rättmätige tronföljaren  och tillika prinsen  att stå upp för sitt folk och försvara dem mot den växande horden odöda samtidigt som han måste bekämpa landets inre fiender.

Ska man jämföra de två är Kingdom överlägsen Rampant på alla fronter men det beror nog främst på att Kingdom har mer stålar samt är en tv-serie som gör att man kan brodera ut handlingen mer (vill här påpeka att serien inte är klar utan sista avsnittet slutar i en rejäl cliffhanger). Kingdom känns också lite mer anpassad till västerländsk publik då man tonat ned den koreanska förkärleken till ”dratta på ändan humor”. De är båda sevärda men sex timmar Kingdom slank ned avsevärt lättare än två timmar Rampant. Den förstämda har mer flow i storyn, bättre skådisar och framför allt snyggare kläder för jädrans vilka kreationer hovet i Korea hade, för att inte snacka om hattarna folk har på huvudet de är helt makalösa.

Båda verken är spännande men Kingdom vinner även här då man s.a.s investerat mer i rollfigurerna, i Rampant introduceras folk till höger och vänster och av och till har jag lite svårt att veta vem som är vem då en hel del rollfigurer bara hoppar in i handlingen för att bli zombiemat fem minuter senare.

Mitt omdöme blir: Se båda men om man bara vill se en ta då Kingdom med brasklappen att man får vänta till 2020 för en fortsättning.

Regi:

Rampant: Sung-hoon Kim

Kingdom: Seong-hun Kim

Rampant: 5/10

Kingdom 8/10

Atomic blonde (2017 USA/Tyskland)

När jag gick på bio för ett bra tag sedan stod valet mellan denna film och Baby driver, jag valde den senare och kan nu efter att ha sett Atomic blonde konstatera att valet var hugget som stucket med en liten fördel för dagens film, mao jag var körd redan från start.

Atomic blonde utspelar sig i Berlin 1989 i samband med murens fall där en lista på en himla massa agenter kommit på avvägar. Alla underrättelseorganisationer vill lägga vantarna på listan och engelsmännen skickar sin agent Lorraine Broughton till staden för att reda upp situationen något som inte är det lättaste då hon inte vet vem hon kan lita på.

Det finns en hel del att gilla med filmen, bra actionscener, skådisar, miljöer och musik. Var för sig funkar varje beståndsdel bra men när det slås samman funkar det inte riktigt för mig. Det blir lite väl mycket av allt för trots biljakter, slagsmål, en överspelande James McAvoy, inklämda lesbiska sexscener, Eddie Marsan, en pinsamt tuff huvudperson (Theron) och dunkande 80-tals syntar sitter jag och nickar till. Det som räddar filmen från att totalhaverera är en lång sekvens mot slutet när man ska försöka smuggla ut en KGB man ur Östberlin. Där och då vaknade jag till.

Musiken och Charlize Theron är de två största problemen jag har med filmen. Det är inget fel på själva musiken där man valt sköna 80-tals låtar men regissören tar varje möjlighet han har att stoppa in en gammal slagdänga från decenniet så till den milda grad att jag ibland undrar om jag kollar in en musikvideo istället för film. Håller någon truten i mer än fem sekunder kan man vara säker på att Cat people, 99 luftballons eller Major Tom börjar spelas. Efter ett tag sitter jag och undrar mer över vilken låt som ska spelas härnäst än vad som ska hända. Therons problem är kort och gott att hon är för tuff i rollen som Lorraine och jag har tröttnat på henne efter en kvart. Jag vet faktiskt inte efter att ha sett filmen om det är meningen att hon ska göra en parodi på tuff agent eller om man ska ta rollfiguren seriöst. Detta är två tunga skäl som drar ned filmen men som sagt de sista 30 minuterna, speciellt trapp/lägenhets fighten hör till det bättre jag sett i genren vilket trots allt gör filmen sevärd.

Regi: David Leitch

Betyg: 5/10

Valerian and the city of a thousand planets (2017 Frankrike)

När rymdagenterna (i serien rymdtidsagenter) Valerian och Laurelline anländer till den gigantiska rymdstationen Point Central Alpha kidnappas deras befälhavare och agenterna måste nu hitta honom i virrvarret på Alpha där tusentals olika civilisationer samsas.

Det finns ett gigantiskt problem med filmen Valerian and the city of a thousand planets nämligen att jag läst serien. Serien Valerian (Linda & Valentin på svenska) publicerades mellan 1967 – 2007 och är i sina bästa stunder en fantasifull Sf-serie som är både väl tecknad med bra berättelser som kommenterar vår samtid. I sina sämsta stunder är den hafsigt tecknad och fruktansvärt tramsig. Personligen anser jag att serien gott kunde ha slutat i topp med albumet Bortom ökända gränser (1988).  Valerian and the city of a thousand planets är baserat på albumet Ambassadören som försvann och är visuellt en trogen tolkning av detta.

Då det är Luc Besson som regisserat tar han naturligtvis fasta på det tramsiga i serien vilket iofs inte är så konstigt då regissören verkar ha utrustats med en humor och ett känsloliv som motsvarar en hormonstinn 14-åring. Det han lyckas med är filmens första fem helt suveräna minuter samt att bringa ordning i originalets något halvflummiga historia (åtminstone upplösningen) och serverar en istället rakare handling som jag faktiskt föredrar framför albumet.  Det visuella har jag inget större problem med även om det ofta känns både plastigt och artificiellt. Det jag har STORA problem med är huvudpersonerna.

Redan efter fem minuter är jag evinnerligt trött på tjafset mellan Laureline och Valerian och de fortsätter tjafsa filmen ut (nästan). Valerian framställs som något av en player  som bara är ute efter att få kvinnor i säng. I serien är han en något bortkommen byråkrat som är aningens klantig både socialt och i handling men samtidigt duglig när det verkligen gäller. Linda är i filmen mest irriterad och grinig medan hon i serien är en tjej med skinn på näsan och glimten i ögat. Varför Besson valde att skriva om karaktärerna är en gåta men han kanske tilltalas av tjafsande huvudpersoner vad vet jag? Jag tror att även om jag inte läst serien och inte haft några förutfattade referensramar hade jag ganska så säkert funnit huvudpersonernas kacklande jobbigt Detta tillsammans med det något plastiga ytan gör att filmen tappar en hel del vilket är synd då jag såg fram emot en filmatisering av denna Sf-serie men Besson var kanske inte rätta personen och man hade kunnat valt ett bättre album till grund för filmen. Valerian and the city of a thousand planets duger men inte så mycket mer, klart är att det finns bättre filmer att lägga tiden på.

Regi: Luc Besson

Betyg: 5/10

Venom (2018 USA)

Den något halvsunkiga men rättrådige reportern Eddie Brock får en chans att intervjua ägaren till det skumma företaget Life foundation som sysslar med både rymdfart och läkemedel. Brock går på för hårt under intervjun och står plötsligt utan lägenhet, jobb och flickvän. Desillusionerad gör han ett sista försök med att avslöja företaget, något som förändrar hans liv då han blir infekterad av den utomjordiska symbioten Venom. Nu får Brock fightas mot ett företag som vill ha tillbaka sin utomjording, Venom som anser att den har makten över Brocks kropp samt att i farten hindra mänsklighetens undergång.

Jag var lite avvaktande i min väntan på denna film, dels då trailern var si så där och jag tvekade om Venom skulle kunna bära en hel film. På plussidan fanns att Eddie Brock spelades av världens bästa skådis Tom Hardy. Slutresultatet blir att filmen duger, vare sig mer eller mindre. Hardy är som vanligt lysande, det är en del actionscener som ökar pulsen men det är inget man inte sett förut och som allt som oftast så blir det en film duger för en stunds förströelse. För att släcka min törst efter att få se Hardy på vita duken funkar filmen men det finns säkert bättre actionrullar att glo på om det nu är det man är ute efter.

Regi: Ruben Fleischer

Betyg: 5/10

The Predator (2018 USA)

Efter att ha hamnat i något som bäst kan liknas vid en Columbo-koma där jag under ett par veckor njutit av en parad med groteska frisyrer, manchesterkavajer, femme fatales i snäva gabardinbyxor och annat smått och som hör 70-talet till vaknade jag upp efter tre säsonger (det finns 10) och beslutade mig för att kolla in lite film.

The Predator har får en hel del skäll så det det var med mycket låga förväntningar jag slank in på biografen. Första filmen som kom 1987 är lite av en klassiker men sedan har man fått svårt att få till det. Resultatet har varierat mellan helt ok till WTF beroende vilken smak man har. Hoppet var högt ställt då filmen, men troligen inte sista rullen i denna serie om utomjordiska jägare, är skriven och regisserad av Shane ”The Nice guys” Black.

En soldat, Quinn,  stöter under ett uppdrag på ett kraschat Predatorskepp. Han blir arresterad och myndigheterna väljer att gömma undan honom då man vill mörka händelsen. I detta fall innebär gömma undan en enkelbiljett till sinnessjukhuset tillsammans med ett gäng andra soldater som dras med en och annan mental komplikation. För att göra en lång historia kort så stöter denna mentalt sargade grupp soldater på en Predator och måste nu rädda mänskligheten då det står avsevärt mer på spel än bara några flådda kroppar i trädkronorna.

Jag fann till min förvåning att filmen var ganska så underhållande. Inget mästerverk men jag vart i alla fall road under filmens speltid på två timmar. Det är en blodig historia som varvas med en hel del under bältet skämt en kombination som förvånansvärt funkade för denna gång men visst det var en hel del repliker och för att inte tala om dialog som hör bättre hemma i valfri collegerulle. Jag säger alltså inte att det var bra men det störde mig inte nämnvärt.

Det som inte funkade var Hollywoods trötta tolkning av autism. Har någon autism i en Hollywoodfilm är denna ett geni med ”vissa” sociala problem, så även i denna film där Quinns son är den som sägs vara nästa steg i mänsklighetens utveckling. Jo tjenare! Bortser jag från denna fadäs så är The Predator en helt ok film vare sig mer eller mindre.

Regi: Shane Black

Betyg: 5/10

The Equalizer 2 (2018 USA)

Denzel Washington upprepar sin roll som Robert McCall, den hemlige agenten som gått under jorden och ägnar sin tid åt att ställa saker och ting tillrätta för de som behöver hjälp. I förra filmen satt han på ett fik och löste korsord på spaning efter nya fall. Då ett taxibolag uppenbarligen sponsrat filmen har McCall bytt fiket mot att köra taxi. För att sponsorn ska få valuta för pengarna kör McCall taxi filmens första halvtimme. Begripligt nog får då filmen en väldigt lång startsträcka och när själva huvudstoryn tar fart har väl si så där halva filmen gått.

Denna gång ska McCall finna sin ende väns mördare och spåren leder till hans förflutna men innan detta sker har han lyckats med att hjälpa: En ensamstående mor, en överlevare från förintelsen, en praktikant som blivit antastad/misshandlad/våldtagen (lite oklart där) av slemma finansvalpar samt delat ut en packe visdomsord till en yngling på drift.

Egentligen skulle jag ha gnisslat tänder i biomörkret över den rättrådige och präktige McCall och troligen hade jag t.om suttit och nickat till då filmen är seg i sina stunder men då det är eleganten från vidderna, mannen med överbettet och ett leende som kan väcka de döda till liv samt till på köpet har finslipad tekniken att skrida fram till fulländning i huvudrollen lämnar det sunda förnuftet mig. Resultatet blir då att filmen som är lite småseg och halvkorkad ändå blir lite småtrevlig för vem tackar nej till att till att mysa i två timmar tillsammans med Denzel Washington i biomörkret? Inte jag i alla fall. Bör dock tillägga att jag flämtade till mot slutet då Denzel sprang !!! Enda förklaringen till denna fadäs måste vara att det var hans stuntman som förivrade sig i stundens hetta.

Regi: Antoine Fuqua

Betyg: 5/10

The Meg (2018 USA/Kina)

Statham+jättehaj det borde räcka för att placera denna av mig efterlängtade film på tio i topp listan av årets filmer. Trist nog är det inte jättehajen av den utdöda arten megalodon som är Jason Stathams värsta antagonist i denna film utan filmens producenter (får jag anta) som gör sitt bästa för att presentera ganska så tandlös hajfilm.

Storyn är inte så mycket att orda om. Då en expedition till Marianergraven går fel kallar man in den avdankade räddningsdykaren (?) Jonas Taylor för att rädda personalen på havets botten. Motvilligt ställer Jonas upp då hans ex-fru är en av de fångade.I samband med detta lyckas man locka upp en megalodon från djuphavsgraven och måste nu försöka döda odjuret innan det glufsat i sig allt som kommer i dess väg. Båtar, plexiglas, ubåtar, valar och människor ja allt ovannämnda verkar ingå i denna hajs kostcirkel.

The Meg är en film som är gjord för att roa för stunden och det lyckas den ganska så väl med men då man vill få så många som möjligt att gå på filmen är den tillåten från 11 år i därmed ganska så oblodig och tam – det får ju inte bli för hemskt. Manusförfattaren har även klämt in en äckligt klämkäck unge i filmen som droppar söta oneliners och är så där irriterande lillgammal som bara ungar i filmer kan vara.

Då det är en kinesisk amerikansk film som så många filmer verkar vara i dag måste man naturligtvis stoppa in en massa kineser i filmen. Nu har jag inget emot kineser eller filmer från detta land men det blir en krystad känsla i filmen likt de Beckfilmer där man kastat in tyska skådisar av den anledningen att tyskarna varit med i finansierat filmen. Likadant känns det här och känslan jag får är att man lagt mer energi på att fördela rollerna rättvist mellan amerikaner och kineser än själva produkten. Lägg sedan till en ganska så yxig dialog samt en hundscen så blir tyvärr The Meg lite av en besvikelse för mig. Det som räddar rullen är Jason Statham som är god form och cgi-hajen som är riktigt maffig men jag kan inte riktigt släppa dess märkliga matvanor.

Regi: Jon Turteltaub

Betyg: 5/10

Andra filmspanare som sett filmen:

Sofia: https://bilderord.wordpress.com/2018/08/24/the-meg-2018/

Fiffi: https://www.fiffisfilmtajm.se/the-meg/

 

Jurassic world: Fallen kingdom (2016 USA)

Jurassic world ligger övergivet och dinosaurerna har fått härja fritt på ön. Deras existens är nu hotad då en vulkan har vaknat till liv och hotar att utplåna allt liv på ön. Claire tillfrågas av företaget Lockwood som grundade parken om hon kan tänka sig att rädda så många djur som möjligt och tillsammans med Owen åker de två till ön. Nu är inte allt som man skulle kunna tro för naturligtvis har en del av del inblandade en helt annan agenda.

Det första som slog mig fem minuter in i filmen var att om man köper en ö för att bygga en nöjespark för ett antal miljarder, varför lägger man inte en slant på att kolla upp platsen så man slipper tråkigheter som vulkanutbrott. Ja, varför ens anlägga en nöjespark där det finns minsta risk för ett vulkanutbrott?

Det andra som slog mig var att jag från att ha tyckt Bryce Dallas Howard varit en helt ok skådis gått till att jag knappt tål att se henne. Herre jösses vilken irriterande skådis. Varför vet jag inte men min dotter kan vara något på spåren då hon menade att Howard ser korkad ut – hela tiden. Hon har ett ständigt ansiktsuttryck som annonserar att hon inte riktigt är med i matchen. Ju mer jag tänker på skulle hon kunna passa som deltagare i Ex on the beach, det är bara tatueringarna som saknas.

Det tredje som slog mig var att handlingen har fler hål än en schweizerost men det kan jag svälja lite lättare då filmen är en s.k popcornrulle.

Trots dessa invändningar är Jurassic World: Fallen kingdom ett fall framåt från den kärnfamiljspropaganda som min arma själ utsattes för i förra filmen. Klart att filmen har med sliskiga ögonblick, korkad dialog som fick mig att stönandes vagga i biomörkret med händerna framför ansiktet, en unge (som trots allt var riktigt uthärdlig – herren hör bön) och en tröttsam gnällig datanörd. Men å andra sidan var filmen snygg och handlingen tog en oväntad och uppskattad vändning och visst vart det lite spännande i sina stunder. På det hela var det en positiv överraskning kanske mest beroende på att mina förväntningar var riktigt låga innan titten – typ noll Kelvin.

Regi:  J.A. Bayona

Betyg: 5/10

Florence Foster Jenkins (2016 Storbr)

Det är något med Meryl Streep som ger mig en lätt irritation. Senaste decenniet har jag fått intrycket att om hon inte spelar sig själv så klär hon ut sig och imiterar någon historisk person, allt från Satan själv (Thatcher) till Emmeline  Pankhurst. I Florence Foster Jenkins spelar hon naturligtvis Florence Foster Jenkins och hon gör säkert en oklanderlig imitation av denna människa men jag ser bara en utklädd Streep.

Jenkins var väl mest känd för att hon sjöng hellre än bra. Då damen var ganska så tät så höll hennes noga utvalda publik god min och i slutändan ledde detta till vilket ledde till att hon fick ta ton på självaste Carnegie Hall . Jenkins sjunger verkligen illa, det rör sig inte om melodifestival illa utan mer av typen ”strypa katter på scen” sång. Den som tvivlar kan lyssna här om man som så vill.

Fixar man Streeps imitation är det en intressant film som i sina stunder är rörande. Bakom sina överdrivna gester är Jenkins en ganska så ömkansvärd människa som lever i en drömvärld. Hennes liv har trots rikedom inte varit någon dans på rosor och Jenkins ger ett sympatiskt om än excentriskt intryck. De som drar nytta av hennes pengar och jobbar på att upprätthålla hennes illusion av att hon sjunger bra gör trots allt en god gärning då jag anar att det enda som som inte får Florence att kasta in handduken är just illusionen hon lever i. Det blir en hel del dråpliga scener når verkligheten krockar med Foster och hennes medhjälpares ansträngningar att upprätthålla illusionen av hennes skönsång.

Bra produktion, bra skådisar, ja t.om Hugh Grant (lovade inte han att gå i pension för några år sedan?) är bra i rollen som Fosters pojkvän St Clair, och en story som åtminstone berörde mig en aning. Sammantaget gör detta att filmen trots Streeps ansträngda imitation blir godkänd.

Regi: Stephen Frears

Betyg: 5/10