Halloween (1978 – 2018 )

Jag säger som i fallet med Scream – om ni inte gillar spoilers håll er undan. Halloweenfilmerna är en enda röra. Här handlar det om tiotalet filmer där det är reboots och ändrade tidslinjer om vartannat. Jag tänker här bara ta upp de fyra filmerna som har Jamie Lee Curtis i huvudrollen som Laurie och skiter i de fyra uppföljarna samt Rob Zombies utskällda två försök. Filmerna som berörs i inlägget blir följande:  Halloween (78), Halloween II (81), H20 (98) samt Halloween (18).

Handlingen i filmerna går i korthet ut på att den mordiske psykpatienten Michael Myers har som mål att döda Lauire Strode. Motivet varierar – ska man tro filmerna från 81 och 98 beror det på att han vill göra rent hus och mörda sin syster då han redan mördat sin andra syster i öppningsscenen i första filmen. I uppföljaren härom året valde man dock att strunta i att Laurie är Michaels lillasyster. Filmmakarna ignorerade alla tidigare filmer förutom Carpenters original vilket var nog tur med tanke på vilken soppa denna serie har utvecklats till under årens lopp.

Just de fyra ovannämnda filmerna är jag ganska så förtjust i. Mördaren Michael Myers är en obehaglig typ som inte talar och förföljer sina offer i varierande promenadtakt (han är snabbast i H20 och slöast i Halloween II). En vitmålad Kapten Kirk mask täcker hans ansikte som vi aldrig får se förutom ett kort ögonblick i finalen i första filmen. Detta gör att Myers är mer av en naturkraft än en mördare och hur kan man resonera med en naturkraft? När man försöker sig på att förmänskliga Myers eller hittar på trams som telepatisk kontakt och märkliga sekter blir han med ens mindre ruggig. Dessa filmer har även en stark skådespelarensemble med b.la Jamie Lee Curtis och Donald Pleasence. Än ett skäl till att jag gillar dessa filmer är att Carpenter står för eller åtminstone har inspirerat filmmusiken som kort och gott är fantastisk.

Den första filmen är en klassiker som trots en något seg men stämningsfull start arbetar sig fram mot en av de bättre finaler jag sett i en skräckfilm.  Tvåan tar vid där första filmen slutar. Här jagas Laurie av Myers på stadens sjukhus. Denna film är lika bra som filmen från 78. Carpenters musik har jackats upp och syntarna är än fläskigare. Personligen finner jag sjukhus vara lite småruggiga så miljön är perfekt. Om man jämför med första filmen är tempot högre och morden räligare.

Efter denna rulle följde det ett antal trista uppföljare med en alltmer sliten Donald Pleasence som leder jakten på Michael Myers. 1998 tog man tag i filmserien och fick Curtis att reprisera sin roll. Filmen är ok men man märker att de kikat en hel del på Scream filmen som kom ett par år tidigare, en förklaring kan vara att filmerna har samma manusförfattare. Filmplanschen liknar Screams,  rollgalleriet består av coola ungdomar och rapparen LL Cool J gör en komisk roll som vakt. Resultatet blir lite mellanmjölksaktigt men det är ett rejält kliv framåt i kvalitet jämfört med filmerna som kom innan. Trist nog tappade man bollen på stört och vi talar tyst om Halloween resurrection. Zombies filmer hade nog varit ok om de inte hade handlat om Michael Myers utan stått på egna ben.

2018 tog man sig i kragen igen och den senaste Halloween filmen visade sig vara en bra film. Jag saknade dock några rejäla jaktscener i filmen. Myers mördar sig fram på måfå i jakt efter Laurie. Han verkar denna gång lida av någon form av kompletteringsbehov då Laurie iofs inte längre är hans syster men väl den enda som överlevde den där ödesdigra kvällen för drygt 40 år sedan.

Hur väl funkar Halloween filmerna som skräckisar? Jag anar att den första filmen nog kan ses som seg för dagens unga och att en och annan anser att H20 har mer familjedrama än slasher över sig. Personligen funkar filmerna bra för mig, musiken spelar definitivt stor roll, alla fyra filmer har eller är inspirerade av Carpenters ledmotiv. Vidare finner jag Myers lyckad som mördarmaskin och alla filmerna har en eller flera scener som jag finner vara rejält spännande. Om jag skulle jämföra med Scream filmerna som jag skrev om häromdagen är de förra kanske bättre som filmer men Halloween funkar bättre för mig som skräckis.  Kollar man på ett snittbetyg hamnar Halloween precis snäppet över Scream men om jag skulle blanda in alla filmer med Myers som mördare skulle definitivt snittbetyget för serien falla som en gråsten.

Regi: John Carpenter, Rick Rosenthal, Steve Miner,  David Gordon Green

Betyg:

Halloween: 8/10

Halloween II: 8/10

H20: 5/10

Halloween: 7/10

 

We own the night (2007 USA)

Det här kriminaldramat hade helt gått under radarn för mig trots bra skådisar som Robert Duvall, Eva Mendes, Mark Wahlberg och Joaquin Phoenix. Filmen utspelar sig i New York under slutet av 80-talet där Bobby Green (Phoenix) är en framgångsrik föreståndare för en nattklubb. Chefen är ryss med skumma släktingar och när Bobbys bror och far som båda är poliser får i uppdrag att rensa upp i knarkträsket hamnar de två bröderna i kollisionskurs med varandra.

Till synes en klassisk historia som man sett många gånger förut men som jag tidigare sagt och säkerligen kommer säga igen ”en bra historia tåls att ses flera gånger”. Filmen funkar bra till viss mån och berättelsen tog ett par vändningar jag inte riktigt var beredd på, tilläggas bör att dessa vändningar var på både gott och ont.

Skådisarna är som sagt bra, Phoenix är mer nedtonad i sin roll som Bobby än jag väntat mig, han brukar ta roller som vanligtvis är lite mer expressiva. De övriga sköter sig fint och gör det de ska i sina roller. Man skulle kunna säga att filmen är i tre akter och trist nog brister det i den sista där filmen tar till en och annan i mina ögon onödig klyscha som gör att betyget faller. Kanske var det producenterna som klev in och körde över regissören Gray då man ville ha ett mer Hollywoodaktigt slut? Fram tills dess var filmen ett bra kriminaldrama värt en titt om man är på humör.

Regi: James Gray

Betyg: 5/10

Blood Vessel (Australien 2019)

Skräckfilmer från Australien har ofta det där lilla extra då man aldrig riktigt vet hur de ska sluta så när det dyker upp film i den genren från ”down under” blir jag extra nyfiken.

Blood vessel utspelar sig i slutet av andra världskriget. Ett av de allierades skepp har sänkts och de överlevande är en brokig och grälsjuk skara som driver runt på havet i en flotte. När ett tysk skepp dyker upp bordar de båten på vinst och förlust. Man hittar ingen levande person på båten men däremot en himla massa lik och det verkar som båtens kapten tagit kål på sin besättning för att sedan avsluta sitt liv. De skeppsbrutna har snubblat över ett mysterium som ganska snabbt får sin otrevliga lösning.

Har man kollat in ett gäng skräckisar vet man ganska snart hur allt hänger samman, Däremot har jag ingen aning om hur det ska sluta då filmen som sagt är australiensk och allt som oftast händer det att de inte spelar efter regelboken. Då de överlevande inte direkt är BFF är det inget sammansvetsat gäng som möter faran och innan de har s.a.s organiserat är det mer eller mindre i sista stund. Filmen var faktiskt lite småspännande av och till. Det enda jag hade önskat var att de fått igång båtens el då det är en ganska så mörklagd film.

Ett plus är att man valt att skippa CGI, alltid uppskattat, även om filmens monster hade en lite annan design än vad jag var van vid så funkade det. Bra tempo och helt ok skådisar gör att filmen är klart godkänd och subgenren övergivna skepp (vad kan ha hänt?) är jag ganska svag för.

Regi: Justin Dix

Betyg: 5/10

Outlaw king (2018 Storbr)

Den här rullen tar vid där Braveheart slutar. Engelsmännen har vunnit och skottarna svär nu trohet inför den engelska kronan. Robert Bruce (Chris Pine) rättar sig i ledet och gifter sig med en engelsk hovdam (Florence Pugh) och allt skulle vara frid och fröjd om inte de slemma engelsmännen gör sitt bästa för att förtrycka skottarna. Robert tröttnar till slut och gör uppror mot kronan. Han har inte bara engelsmännen som motståndare utan även många av de skotska klanerna ser honom som sin fiende.

Personligen så kan jag inte så värst mycket om dessa historiska skeenden så jag slipper att sitta och reta mig på de friheter filmmakarna säkerligen tar med berättelsen. Outlaw king bjuder inte på några större överraskningar. Det är en stabil film som följer mallarna, är relativt välgjord med kompetenta skådisar. Mao en film som lär passa de flesta när som helst. Ordet dussinprodukt fladdrar förbi i mitt sinne.

Främsta anledningen till att jag spanande in rullen var förstås Florence Pugh namn i rollistan. Trist nog så gör hon vare sig till eller från i sin roll som Roberts fru. Rollfiguren är lite mer framåt än vad man kunde vänta sig av en kvinna under 1300 talet men speciellt minnesvärd är vare sig hon eller filmen för den delen. Ett litet plus i kanten var att James Cosmo visade nunan, alltid trevligt när den skådisen är med i en rulle. Mellanmjölksfilm vare sig mer eller mindre.

Regi: David Mackenzie

Betyg: 5/10

Silverado (1985 USA)

Emmet ska flytta till Kalifornien, på vägen dit ska han hämta upp sin bror Jake och de två ska sedan göra ett kort stop hos sin sin syster i staden Silverado. På vägen slår Emmet följe med Paden och Mel som har ärenden i samma stad. Framme i Silverado efter diverse äventyr är det inte speciellt fridfullt då ranchägaren McKendrick håller staden i ett järngrepp med hjälp av sin köpte sheriff Cobb. Brödernas ankomst till staden gör att gamla konflikter bubblar upp till ytan.

Silverado är en frejdig västernfilm gjord med lätt hand, av och till väldigt lätt.  En del av rollfigurerna är lite märkliga. Kevin Klines rollfigur Paden har benen i båda lägren i den uppblossande konflikten men känns vag i de val han gör. Jeff Goldblum i rollen som den sliskige spelaren Slick  blir jag aldrig riktigt klok på och duellen i slutet är ganska så onödig när man tänker efter. Rosanna Arquettes nybyggare verkar ha kastats i bara farten utan att man vet vad man ska göra med rollfiguren. Hon får även stoltsera med filmens märkligaste replikskifte. Och är Emmets bror Jake som spelas av Kevin Costner ”mentally challenged”? Många frågor i en film som kanske inte ska överanalyseras.

Om man inte ställer sig dessa frågor utan tar rullen för vad den är, en lättsam västern utan några större ambitioner än att roa sina tittare en stund, så är den inte så pjåkig. En stor bonus är att man fått med en hel del bra skådisar på tåget. Gillar man västern och inte har anlag för att ställa sig för många frågor under en filmtitt duger Silverado gott.

Regi: Lawrence Kasdan

Betyg: 5/10

Peninsula (2020 Sydkorea)

Så blev det äntligen dags att gå på bio igen för första gången sedan mars! Valet föll på Peninsula uppföljaren till Train to Busan. Handlingen tar vid fyra år efter händelserna i förra filmen. Koreanska halvön är övergiven då befolkningen flytt landet av förklarliga skäl och lever som flyktingar världen runt. En lokal gangster i Hongkong hyr fyra flyktingar som ska ta sig in i Korea och där plocka upp en lastbil som innehåller 20 miljoner dollar. Då de är smått desperata tar de sig an uppdraget som enligt deras uppdragsgivare ska vara en enkel sak. Till en början går det bra men de är inte ensamma då de kryllar av zombies samt några andra filurer som sätter käppar i hjulet.

Kanske var jag ovan att se film på bio efter det långa uppehållet men jag fann mig sitta och nicka till under delar av filmen. Jag låter det vara osagt om det berodde på mig eller filmen men mittenpartiet vart allt lite småsegt. Filmen rivstartar och håller uppe tempot första trekvarten för att sedan tappa fart eller närmare bestämt jag hade inget större intresse för de personer som dök upp i handlingen. Turligt nog ökar tempot i finalen som bäst kan liknas vid en biljakt a la Mad Max.

Trist nog fanns det två plumpar till i protokollet. Dels det östasiatiska (Kina, Japan, Korea) oskicket att tro att melodramatik deluxe ska väcka sympati. Jävlar var det gråts och ylas ackompanjerat till John Williams liknade orkestermusik filmens sista tio minuter. Ett kort ögonblick hejar jag på zombierna så att bölandet ska sluta. Effekterna är inte heller de bästa. Stora delar av filmen ger känslan av att ha spelas in i studio med tillhörande CGI-landskap. Om så är fallet vet jag inte men jag kan aldrig helt leva mig in i filmen tack vare detta. Den känns i sina stunder väldigt artificiell.

Trots mina invändningar är filmen helt ok. Zombierna är bra (ruggigt snabba), huvudpersonen som spelas av Dong-Won Gang gillar jag, skurkarna är alldeles lagom slemma och som sagt en bra biljakt tackar jag aldrig nej till. Men jag ser hellre om Train to Busan för tredje (fjärde?) gången än kollar in denna rullen en gång till

Regi: Sang-ho Yeon

Betyg: 5/10

Porco Rosso (1992 Japan)

Handlingen i Porco Rosso är förlagd till Adriatiska havet under sent 20 eller möjligtvis tidigt 30-tal. Piloten Porco Rosso bekämpar mot betalning flygpirater som härjar runt i luften. När Porcos plan kraschar bygger han ett splitternytt i Milano med hjälp av den unga tjejen Fio. Så långt är väl allt ok men filmen har en tvist nämligen att Proco Rosso har ett grisansikte, ett resultat av en förbannelse. Något som skavde ganska rejält för mig när jag såg filmen.

Porco Rosso är relativt realistisk och skulle kunna klara sig fint på egna vingar utan grisförbannelser blir jag lite konfunderad varför man valt denna tvist på berättelsen. Ingen i filmen verkar bry sig speciellt mycket över att en grisman flyger ett plan. Ok man kommenterar det men speciellt sensationellt verkar det inte vara. Jag vet att det är en saga men det känns som ett så ganska onödigt tilltag som inte direkt tillför något till berättelsen.

Filmen känns även stundtals lite gubbsjuk då tjejen Fio får en hel del kommentarer om sitt utseende av gubbar som torde vara dubbelt så gamla och det är en del tjat om att hennes röv är för trång i flygplansstolen. Kanske ska man inte inte lägga för stor vikt vid dessa kommentarer men det känns lite unket.

Positivt med filmen är som vanligt animationerna och de härliga medelhavsmiljöerna. Ge mig en internetuppkoppling och jag skulle alla dagar i veckan bosätta mig på Porcos ö. Filmen är i sina stunder smårolig och den har en riktigt snygg scen som visar vart alla piloter hamnar i livet efter detta. Slutligen är det en ganska så fartfylld berättelse som slank ned ganska så lätt men filmen slutar väldigt abrupt. Känslan av att man plötsligt fick slut på pengarna och knöt snabbt ihop säcken (med eller utan gris?) fanns där.

Regi: Hayao Miyazaki

Betyg: 5/10

Sea fever (2019 Irland)

Fiskarbåten med det välklingande namnet Niamh Cinn Óir, har sett bättre dagar. Om inte nästa fisketur blir lyckad är det kört för fiskaren Gerard och hans familj. För att få in lite extra pengar har man tagit med en student Siobhán som ska ta prover ute på havet. Ute till havs krockar båten med en okänd livsform. Varelsen ser ut som ett mellanting av en bläckfisk och en manet och håller fast båten. Besättningen är rådvill men problemet löser sig av sig självt och man fortsätter att fiska ovetandes om att varelsen lämnat kvar en obehaglig överraskning åt besättningen.

Lite vattenskräck så här i sommartider skadar aldrig. Sea fever var en relativt positiv överraskning. Buttra sjömän, vattenvarelser, mintblått slem med lätt touch av The Thing var en ganska så trevlig kombination. Filmen rullar på bra och när man väl hamnat till havs och alla inblandade presenterats tappar berättelsen aldrig fart. Trots att man är på öppet vatten lyckas regissören med att skapa lite klaustrofobisk stämning på båten iom att besättningen är fast på skeppet och kan av skäl jag inte nämner här lämna det. Filmens problem är att den kanske aldrig riktigt blir så där spännande som jag hade hoppats men i gengäld så har den en historia som lyckas hålla intresset vid liv ända in i slutet och med klart godkända skådisar.

Regi:  Neasa Hardiman

Betyg: 5/10

Eldflugornas grav (1988 Japan)

Tredje filmen från Studio Ghibli har helt annan ton än de tidigare filmerna. Eldflugornas grav är en sorgsen berättelse helt fri från humor och fantasyinslag. Syskonparet Seita och Setsuko växer upp i Japan under andra världskriget. Trots detta lever de ganska gott, familjen får extra ransoner då pappan tjänstgör som militär. Situationen ändras till det sämre när deras mor dör under ett flyganfall och de får flytta till en släkting. Syskonen drar inte jämnt med släktingen så storebror Seita beslutar att han och systern ska klara sig själva. De flyttar ut i en grotta i skogen vilket år ett illa genomtänkt beslut.

Nu kommer många att anse att jag har ett hjärta av sten men filmen berörde mig inte ett dyft. Många anser detta vara en snyftfest deluxe kanske främst därför att barn är inblandade. Tyvärr har jag inte den där genen som gör att det blir extra sorgligt bara därför att barn råkar illa ut. Sorry.

Det är två ganska bortskämda ungar som vantrivs då det ställs krav på dem. Det är krig banne mig och då kan man inte gnälla att man inte gillar gröt. Istället för att hjälpa till i hemmet hänger de på stranden och leker dagarna i ända. Klart att släktingen lessnar men det är inte hon som kastar ut dem (DÅ hade filmen troligen berört mig mer). De väljer själva sitt öde. Detta gjorde att jag under den andra delen av filmen satt mest och störde mig på storbrors val (hans syster kan inte lastas då hon bara är fyra år).

När denna del av storyn inte funkar för mig blir det naturligtvis till en kvarnsten om halsen som tynger ned berättelsen. Jag ska dock inte gå så långt att säga att de fick vad de förtjänar men jag satt och suckade över Seitas idioti. Seitas rollfigur har samma drag som Christopher McCandless (Into the wild) eller Timothy Treadwell (Grizzly man) dvs folk som av ganska korkade anledningar självvalt går rak i ryggen mot sin egen undergång.

Till filmens fördel kan man lägga snygg animation, en i sina stunder gripande berättelse som fint skildrar syskonkärlek samt vacker musik. Det var en helt ok film men så där speciell som många hävdar att den är var den inte, för mig, bör tilläggas. Jag anar dock att jag är lite väl kallhamrad och andra filmtittare uppskattar nog denna rulle avsevärt mer.

Regi: Isao Takahata

Betyg: 5/10

Midway (2019 USA)

En av de stora vändpunkterna under det andra världskriget var slaget vid Midway 1942 då den amerikanska flottan besegrade den japanska. Efter detta slag var Japan på reträtt i Stilla havet. Klart att jänkarna ska göra film på denna ärorika stund i sin historia.

Filmen startar redan i slutet av 30-talet och betar sedan av Pearl harbor, Doolittles räd mot Tokyo för att slutligen komma till Midway. Det är en välgjord film och man skarvar inte värst mycket i historien och det värsta flaggviftandet är nedtonat. Jag skulle nog vilja påstå att filmen är lite väl torr, så torr att jag har svårt att bygga upp ett engagemang vare sig för de medverkade rollfigurerna eller händelserna. Det kanske skulle kunna skyllas på att jag i stort sett har hela händelseförloppet klart för mig men å andra sidan fann jag Valkyria vara rejält spännande trots att jag även där satt med facit på hand.

Midway är dock en välgjord film och har en hel del maffiga scener både på havet och i luften. Jag gillade även att japanerna skildrades som människor och inte som några ondskefulla filurer. Filmen ger tom en förklaring på varför Japanerna anfaller USA och det beror inte på att de har ondskan i blodet. När det rörde Japanerna var det också trevligt att de fick snacka japanska och inte engelska med brytning. Midway är en ambitiös film men någon pulshöjare blev det inte för mig men är man extra förtjust i krigsfilmer kan den nog vara värd en titt.

Regi: Roland Emmerich

Betyg: 5/10

Love wedding repeat (2020 Storbr Italien)

Jacks syster Hayley ska gifta sig och hans uppgift är att se till att bröllopet ska flyta på fint utan några missöden. Jack är exalterad då han fått reda på att en av de inbjudna gästerna är Dina, en tjej han nästan fick ihop det med för några år sedan men kom inte riktigt till skott då  han är en relativt försynt man. Hayleys ex Marc är däremot inte inbjuden till festen men han kommer ändå och har siktet inställt på att sabba tillställningen då han är övertygad om att den blivande bruden egentligen är kär i honom. Lägg sedan till Jacks mycket hetlevrade ex Amanda, en bordsplacering som blir fel och sömnpiller på avvägar så blir det mycket svårt för Jack att rädda bröllopet samt att få till det med Dina.

Det hör inte till vanligheterna att en romcom hittar vägen till den här bloggen av den enkla anledningen att jag oftast avskyr genren men dagens film lockade. Främsta anledningen till det var att man gjort lite av en Sliding doors, man ser vilka olika vägar ödet kan ta. I detta fall är det en bordsplacering som är motorn för ödet. Ungefär mitt i filmen backar man historien och utforskar ett alternativt händelseförlopp ett grepp jag brukar vara rätt så förtjust i.

Mitt omdöme om Love wedding repeat blir: Jovars. Den duger, är milt roande och inte så kväljande som filmer vanligtvis är i genren. Inte en film att springa benen av sig för men för stunden duger den. Det skulle vara kul att spana in den franska förlagan Plan de table från 2002 för att se hur fransmännen tacklar denna historia.

Regi: Dean Craig

Betyg: 5/10

A Night of Horror: Nightmare Radio (2019 Argentina m.fl)

Det finns en hel del bra antologiskräckisar t.ex Phobia,  V/H/S 2 och Trick or treat. Sedan finns det naturligtvis även en och annan som är mindre bra men jag blir alltid lite pepp när det dyker upp en ny skräckis som består av korta historier. Det kan bero på historierna har en tendens att gå pang på rödbetan samt att det kan bli en omväxlande upplevelse – på gott och ont bör tilläggas.

A Night of Horror: Nightmare Radio består av ett tiotal olika berättelser som ramas in av en radiopratare som sitter och delar skräckberättelser med sina lyssnare. Just denna ramhandling drar ned filmen en hel del dels då den är ganska så ointressant samt att filmens tempo sänks då man får sitta och lyssna på en gubbe som berättar skräckberättelser.

Berättelserna är som brukligt av varierande kvalitet och kommer från många olika länder bla Argentina och Nya Zeeland. Är då filmen sevärd? Mjae kanske inte i sin helhet men den kan stoltsera med två berättelser som var ena riktiga höjdare. Den ena rör den hiskliga vanan man hade förr i tiden att fotografera döda människor och den andra handlar om en unge som hör ett ljud från köket och tittar dumt nog efter vad som är på gång. Dessa två historier var top notch och gör att jag vart relativt nöjd efter titten. En effekt av dessa två mycket rysliga berättelser blev tyvärr att filmens övriga historier blev ganska så lama vid en jämförelse.

Regi: En himla massa folk

Betyg: 5/10

The Gangster, the Cop, the Devil (Akinjeon) (2019 Sydkorea)

När det vankas Sydkoreanska kriminalare har jag vissa förväntningar då de ofta håller en hög lägstanivå. The Gangster, the Cop, the Devil  (Akinjeon) handlar precis om vad titeln lovar nämligen en gangsterboss, en hetsig polis och en seriemördare vars vägar korsas. Vem av de tre som är the Devil skulle möjligtvis kunna diskuteras.

Polisen Jung Tae-seok  har siktet inställt på gangsterbossen Jang Dong-soo men jobbar i motvind då  Jang skyddas av Jungs korrumperade befäl. Samtidigt skakas staden av en rad mord och Jung anar att en seriemördare är i farten något hans befäl avfärdar. När Jang attackeras av mördaren men klarar sig bildar gangsterbossen och polisen en ohelig allians för att hitta mördaren.

Detta var en rapp film där man snabbt kommer in i handlingen. Det blir kanske aldrig riktigt spännande men då speciellt Jang är en intressant rollfigur blir filmen såpass intressant att man fastnar. Jang som spelas suveränt av Dong-seok Ma har en viss charm men är samtidigt ett brutalt råskinn och är en sådan där typ som jag hat/älskar För mig blir han filmens stora behållning.

Filmen rullar som sagt på trist nog är upplösningen svag och filmen tappar en hel del på slutet men fram tills dess var den klart godkänd.

Regi:Won-Tae Lee

Betyg: 5/10

Men in Black: International (2019 USA)

I unga år råkar Molly se MIB agenter i aktion och gör allt i sin makt för att bli antagen till den hemliga organisationen. Till slut lyckas hon och skickas till Londonkontoret där hon paras ihop med den något oansvarige agenten H. De två blir inblandade i en komplott som i vanlig ordning hotar hela planeten och kanske universum.

I den fjärde filmen i serien om MIB har man skippat Tommy Lee Jones och Will Smith till förmån för Chris Hemsworth och Tessa Thompson. Inget fel på de tidigare skådisarna men filmen känns lite fräschare med nya ansikten och det är inget fel på samspelet mellan Thompson och Hemsworth. Filmen som sådan duger för en titt med halvslöa ögon men jag tycker nog att den här filmserien kändes överspelad och klar redan med film två i serien. Första rullen präglades av en sense of wonder vilket helt saknas i uppföljarna. Man harvar på med lustiga rymdvarelser och actionscener och verkar tycka att det räcker och det gör det för stunden men det blir inte speciellt minnesvärt. Bruksfilm för att fylla ut tiden på ett lättsamt vis och inget mer.

Regi:  F. Gary Gray

Betyg: 5/10