A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987 USA)

Personalen på ungdomspsyk står rådvilla då deras patienter dör som flugor i vad som verkar vara bisarra självmord. De nyanställda Nancy har sina teorier men trist nog är det ingen i sjukhusledningen som lyssnar på hennes svammel om att barnmördaren från Elm street är tillbaka för att göra rent hus med de kvarvarande ungarna på gatan. Turligt nog finner hon en allierad i terapeuten(?) Neil och de två försöker att bekämpa Freddy på två fronter. Dels genom att försöka stoppa honom för gott och dels genom att utbilda ungdomarna att ta kontroll över sina drömmar.

Det är inte svårt att överträffar 2:an i denna filmserie men det betyder inte att filmen som sådan automatiskt blir bra. Dream warriors är underhållande men speciellt ryslig blir aldrig filmen. Effekterna är väl inte alltid de bästa men jag föredrar ända dessa framför halvkackig CGI och skådisarna är väl sisådär. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Heather Langenkamp som spelar Nancy, det klickar helt enkelt inte. Craig Wasson har jag alltid haft svårt för sedan De Palmas fruktansvärda rulle Body double (har inte hämtat mig än från det spektaklet och då är det över 30 år sedan jag såg den sist). Bäst är den alltid stabile John Saxon samt att det var kul att se Patricia Arquette i en tidig roll.

Freddy funkar här mer som en dödlig ståup komiker med halvkassa oneliners som ofta har med sättet han tar sina offer av daga. Det tysta mördarna Myers och Jason tilltalar mig mer helt enkelt. Filmen ÄR stundtals ganska så lökig men man kan inte komma undan med att erkänna att den samtidigt är underhållande, Tids nog betar jag av övriga rullar i serien men för ögonblicket får de nog vänta på sin tur.

Vill man läsa mer utförligt skrev Sofia om den för ett tag sedan.

Regi:  Chuck Russell

Betyg: 5/10

The Gentlemen (2019 USA)

Guy Ritchie är en märklig regissör. Om han gör filmer om misslyckade gangstrar på samhällets botten är han suverän går han utanför den boxen blir oftast resultatet knappt ok. I The Gentlemen återvänder regissören till sina gangstertyper för första gången sedan den något bortglömda RocknRolla. 

Denna gång rör det sig om knarkhandlaren och marijuanaodlaren Mickey Pearson som beslutar sig för att sälja sin affärsrörelse. Då köparna inte hör till det vardagliga ICA/COOP klientelet så blir det naturligtvis problem då det är många som vill lägga vantarna på Mickeys affärsrörelse utan att behöva betala.

Bitvis är Ritchie tillbaka i gammal god form. Det kryllar av kända skådisar, det är snabba klipp, han leker med hur historien berättas och det är rappa kommentarer men trots allt detta är det något som fattas och jag är inte helt nöjd när jag vandrar hem efter biobesöket. En stunds filosoferande gav mig svaret på vad som var fel med filmen.

I tidigare rullar inom genren har Ritchie haft ett lite annat perspektiv. Han protagonister har tidigare varit underdogs, lite halvkorkade och deras motståndare har varit mer eller mindre formidabla åtminstone i jämförelse med våra ”hjältar”. I The Gentlemen råder det ingen tvekan vem som kommer ta hem spelet i slutändan. Mickey, hans fru Rosalind och närmaste man Ray är lite väl coola för att jag ska gilla dem. De är lite smått irriterande och verkar mest gå och tänka på vilken cool replik de ska leverera. Jag bryr mig i ärlighetens namn inte speciellt mycket hur det kommer gå för filmens huvudpersoner till skillnad mot i t.ex Snatch där jag verkligen satt och hejade på de något korkade Turkish och Tommy som tog sig vatten över huvudet. Kort och gott så är det ganska ointressanta tröttsamma typer som skildras i The Gentlemen. Den enda person som fångar mitt intresse i filmen är Colin Farrells rollfigur Coach.  Slutligen är filmen i sina stunder lite väl Tarantinopladdrig och även om Hugh Grant är bra som sliskig reporter tröttnar jag snart på hans alltför långa utläggningar.

The Gentlemen är trots min kritik ett steg i rätt riktning för regissören – bort från Hollywoodtrams men lite skitigare och mer korkade människor nästa gång tack.

Regi: Guy Ritchie

Betyg: 5/10

Rustom (2016 Indien)

rustom-posterIndiskt kriminalare/rättegångsdrama kan det vara något? Mjae blir det spontana svaret men jag hade en ganska så underhållande stund i över! två timmar.

Filmen är tydligen inspirerad av verkliga händelser som rör sjöofficeren Rustom Pavri. Att han är en rättrådig typ och en förebild för alla indier begriper vi snabbt då han paraderar på däck i kritvit uniform och är ett unikum i moral och heder – kort och en ganska trist person i mina ögon. Inte så konstigt att hans fru inleder en kärleksaffär med affärsmannen  Vikram (en småskum typ som gör affärer med vita!). Rustom kommer på de två och skjuter älskaren till döds. Det blir rättegång och vi kan väl säga som så att indierna verkar ha lite annan syn på vad som är gångbart när ens partner är otrogen än vi svenskar.

När eller om man väljer att spana in denna film bör man ha klart för sig att den kommer servera en kulturchock som står härliga till. För det första bör man skruva ned färgen på tv-apparaten så inte ögonen tåras av regnbågspaletten som slår emot en. För det andra får man vara beredd på att rullen verkar vända sig till folk som inte klarar av en mer avancerad handling än ett genomsnittligt avsnitt av Teletubbies – övertydlighet verkar vara ledordet i denna film. Och slutligen får vi lära oss att folk med vitt skinn inte är att lita på.

Kanske inte den bästa film i  Netflix repertoar men väldigt underhållande på sitt eget lilla ofrivilliga vis.

Regi: Dharmendra Suresh Desai

Betyg: 5/10

 

 

47 meters down: Uncaged (2019 Storbr)

Denna film har inget att göra med den suveräna 47 meters down som kom häromåret mer än att det rör sig om hajar i samkväm med människor. Filmen utspelar sig på Yucatanhalvön där ett gäng tjejer helt spontant bestämmer sig för att dyka och kolla in Mayaruiner som ligger under vatten. Skratt, glädje och HI5 förbyts snabbt mot skrik (en hel del om ni frågar mig), gråt och tandagnisslan när ett ras blockerar vägen ut, syret är på upphällningen och vattnet visar sig hysa en hel hög blinda men ack så aggressiva hajar.

Att 47 meters down: Uncaged inte är något mästerverk kan man ganska snabbt konstatera men en hajfilm är alltid en hajfilm oavsett kvalitet. Skådisarna duger väl för produktionen och det var kul att få se Slys dotter Sistine Rose Stallone i sin första filmroll. Det är lite småspännande men den där hyperventileringen jag brukar få i tv-soffan när jag ser idioter bada i annat vatten än en klorfylld bassäng uteblev. Som duglig underhållning i 90 minuter funkar rullen och jag hade åtminstone inte tråkigt.

Regi: Johannes Roberts

Betyg: 5/10

The Dirt (2019 USA)

Ligger lite efter i skrivandet så det blir ett antal korta inlägg om en och annan film som legat länge i pipelinen.

The Dirt handlar om rockbandet Mötley Crüe, ett band som jag i stort sett aldrig lyssnat på. Filmen bygger på boken The Dirt som jag aldrig orkade läsa klart så jag anar att jag kanske inte är rätt målgrupp för filmen. Det är en rak berättelse om bandets uppgång och fall samt uppgång igen. Hur förskönad berättelsen är vet jag ej då jag inte är speciellt insatt i de händelser som skildras.

Musiken är ok och filmen likaså. Det jag har problem med är väl att jag inte hyser några som helst sympatier med huvudrollsinnehavarna som i mina ögon verkar vara ett gäng idioter som har talang för musik. Men klart att man fascineras av dessa puckon men å andra sidan blir man beklämd när man än en gång inser att kändisskap och stålar kan ge vissa människor ett frikort att bete sig hur de vill.

Regi: Jeff Tremaine

Betyg: 5/10

 

Boys in the Trees (2016 Australien)

Jag är svag för s.k coming of age historier och blev därmed lite nyfiken på den australienska Boys in the trees. Corey har precis slutat skolan och framtiden ligger framför honom. Han är emellertid kluven i sina känslor över denna, dels vill han lämna samhället och söka till en skola i New York å andra sidan drar hans kompisar som menar att de inte kan ha det bättre då de är ”kungar” i det lilla samhället. Skolavslutningsnatten som råkar vara halloween (har de skolavslutning i oktober down under?) tillbringar Corey med sina kompisar. Under natten träffar han på Jonah som är en kamrat från barndomen men de två har glidit isär främst då på Coryes initiativ. En släng av dåligt samvete gentemot Jonah gör att Corey hänger denne på en promenad genom natten.

Det fanns en hel del jag gillade med den här filmen. Miljöerna är riktigt bra och trots palmträd lyckas regissören frammana halloween som en magisk natt. Berättelsen om Jonahs och Coreys relation och hur livet kan ändras är också mycket bra. Trist nog brister det i filmens dialog som stundtals blir alldeles för högtravande och stel. Det sistnämnda gör att jag trots en hel del fina scener och en känsla av en magisk natt aldrig riktigt kommer in i filmen.

Trots denna invändning fann jag filmen vara klart sevärd och jag anar att jag kommer vilja se om den då filmen ändå har något som gjorde att den stack ut. Chansen är stor att mitt kanske något snåla betyg då höjs.

Regi:Nicholas Verso

Betyg: 5/10

Black Sabbath (1963 Italien)

Black sabbath eller I tre volti della paura som den heter i original är en italiensk antologiskräckis regisserad av Mario Bava. Filmen består av tre berättelser som inte är speciellt rysliga men de har atmosfär så det stänker om det.

Första storyn handlar om en kvinna som får hotfulla telefonsamtal och är helt ok men det är inget man inte sett tidigare. Berättelse nummer två har självaste Boris Karloff (iofs dubbad på italienska men ändå) i huvudrollen och är en stämningsfull om än teatral historia om vampyrer. Den sista historien är den som är rysligast men den faller en hel på att man använt en skyltdocka (?) i stället för en skådis i rollen som hämndlystet spöke.

Som ni märker är kanske inte Black sabbath något att hetsa upp sig för om man vill bli skrämd men ytlig som jag är gillade jag kombon av snygga 60-tals brudar, härliga färger och en ganska så maffig scenografi.

Regi: Mario Bava

Betyg: 5/10

Bitch (USA 2017)

Hemmafrun Jill är inte tillfreds med sitt liv vilket jag kan förstå. Hon har fyra ungar och tillbringar dagarna i lyxvillan mer eller mindre väntades på att hennes man ska komma hem från jobbet. Mannen behandlar frun som en hushållerska och Jill verkar vara isolerad i hemmet med ungarna. Efter ett misslyckat självmordsförsök (som ingen lägger märke till) kastar Jill in handuken och börjar bokstavlingen bete sig som en hund. Hennes man får panik till en början inte så mycket för sin frus situation utan mer för vad ska folk säga och vem ska nu ta hand om hemmet och barnen?

Bitch säljs in som en komedi och jag kan eventuellt köpa det påståendet då det är en såpass bisarr situation att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Jills man är en underhållande figur och jag njuter då han tvingas ta ansvar över situationen men där någonstans slutar det roliga. Samtidigt som jag flinar lite åt den tafatte och stressade mannen blir jag lite sorgsen till sinnes då det till syvende och sist handlar om en männsika som får ett totalt sammanbrott pga en livssitution som är mentalt förödande.

Det är en lågbudgetfilm där regissören Marianna Palka spelar hundkvinnan och hennes pojkvän Jason Ritter spelar hennes man. Skådespelarinsaterna är bra, filmmusiken stundtals störande (skärande ljud) och på det hela duger filmen även om jag undrar om den inte kommit mer till sin rätt som en lång kortfilm. Bitch blir aldrig seg men den känns aningens utdragen. Sevärd? En del kan nog gilla rullen andra kan nog komma att avsky den hur som helst lär man inte glömma bort filmen efter att man sett den.

Regi: Marianna Palka

Betyg: 5/10

Snowden (2016 USA)

Om man har en någorlunda omvärldeskoll torde man veta vem John Snowden är. Han jobbade för det amerikanska försvaret och avslöjade för världen vad den amerikanska underrättelsetjänsten sysslade med nämligen att spionera på sina egna medborgare samt sina allierade. När Snowden släppte sin nyhet blev han en jagad man och bor numera i Ryssland (!) – ett land som inte direkt är känt för att se mellan fingrarna när det rör frispråkiga individer.

Klart att Oliver Stone skulle lägga vantarna på en historia av detta slag. Regissören är förtjust i filmer där han kan ge USA ett tjyvnyp eller två. Jag blev förvånad när jag kollade in filmen då Stone är relativt sansad. Det är inga snabba klipp som i Nixon eller JFK och de övertydliga pekpinnarna lyser (nästan) med sin frånvaro. Stone har valt att berätta historien ur Snowdens perspektiv vilket ter sig ganska så givet. Jag anar att den amerikanska underrättelsetjänsten har en lite annan inställning till det Snowden har gjort och skulle han bli infångad av denna lär han aldrig mer se dagens ljus.

Om Snowden gjorde rätt eller inte är nog upp till var och en att tycka, personligen anser jag det men å andra sidan är det naivt att tro att demokratiska länder inte går över gränsen i jakten på verkliga och påhittade fiender.

Filmen är både välspelad och välgjord men lämnade inget större avtryck hos mig vilket vanligtvis är fallet när det rör sig om s.k BOATS filmer.

Regi: Oliver Stone

Betyg: 5/10

The Christmas chronicles (2018 USA)

Lite julfilm blir det trots allt här på bloggen. Det är för mig en tveksam genre då filmerna i mångt och mycket är alldeles för gråtmilda och sliskigt sentimentala för min smak men det hör väl genren till. The Christmas chronicles handlar om syskonen Teddy och Kate. De har alltid firat julafton med stor glädje och inlevelse men detta år har deras fars för tidiga död lagt en viss sordin på stämningen. Den ensamstående mamman gör sitt bästa men syskonen bråkar och all julstämning är som bortblåst. På julaftonskvällen måste mamman jobba extra och lämnar syskonen ensamma i huset. Kate lyckas övertala sin storebror till att de ska spana efter tomten. De lyckas över förväntan och får t.om tomten på film men lyckas i samband med detta att sabba hans släde och nu är julen i fara.

Vi börjar med det som ofta är ett aber med filmer av detta slag nämligen ungarna. Det är inga stjärnskott i huvudrollerna men de som spelar syskonparet är åtminstone uthärdliga. Filmens stora styrka är däremot Kurt Russell som spelar självaste tomtefar. Han är riktigt bra i denna roll och gör blir tomten en person av kött och blod istället för en ho hoande ikon. De scener som Russell är med i är riktigt underhållande. De är glädjande nog många vilket gör att The Chistmas chronicles blir en ganska så angenäm underhållning åtminstone för stunden.

Man har gjort en grej av att Goldie Hawn spelar tomtemor men den blinkningen lär nog gå de flesta som är yngre än trettio år förbi. Det är bara att konstatera att åren går.

Regi: Clay Kaytis

Betyg: 5/10

Por Un Puñado De Besos (2014 Spanien)

Sol har det inte lätt. Efter en svår depression orsakad av att hennes pojkvän dumpade henne samt smittade Sol med HIV har hon hållt sig undan det sociala livet. För att åtminstone komma lite på rätt köl sätter hon in en kontaktannons i hopp om att träffa en kille som bär på samma sjukdom. Sol får jackpot redan på sin första träff där hon möter webbdesignern Dani. Han är trevlig och ser riktigt bra ut och de två blir kära vid första ögonkastet, det Sol inte vet är att Dani seglar under falskt flagg och har helt andra intentioner – åtminstone till en början för vem kan motstå Sol då hon spelas av Ana de Armas?

Vi kan väl börja med vad som är bra med Por Un Puñado De Besos (ung. För en handfull kyssar). Det är trist nog inte så värst mycket nämligen förtexterna som var fantasifulla och fick mig till en början på rätt humör. Även Armas är bra även om hon får kämpa med en dialog som stundtals är så högtravande att jag storknar t.ex:

”Du är ju alldeles blöt!

-”Jag ville springa i regnet för att känna att jag lever

Kanske möjligtvis beror den styltiga dialogen på dålig översättning men då liknande trams dyker upp ett flertal gånger under filmens gång fäller jag hellre än friar. Stundtals är det faktiskt så illa att jag till slut sitter och spänner mig innan någon öppnar käften för man vet inte riktigt vad som ska trilla ut ur skådisarnas munnar.

Filmen har också sin beskärda del av något man skulle kunna kalla för småmärkliga scener som t.ex ”hoppa i sängen av glädje” (vem fan gör det om man inte är med i Konungens återkomst?), eller jubelrop av en icke existerande folkmassa när Sol och Dani kysser varandra blir detta en film som av och till besöker kalkonernas förlovande land. Än värre är att Armas och Martiño Rivas (Dani) har noll kemi. MEN det går inte att komma ifrån att Armas är oerhört charmig i rollen som den något impulsiva och naiva Sol samt att filmen har en del fina scener där det faktiskt blev lite smådammigt i rummet men så är jag också svag för romantiska filmer.

Märkligheterna fortsätt även under eftertexterna. Filmen handlar som sagt om HIV men i eftertexterna väljer filmmakarna att göra reklam över att man ska donera pengar till diabetesforskning.  Inget fel i det men det kändes aningens malplacerat.

Regi: David Menkes

Betyg: 5/10

Terminator: Dark fate (2019 USA)

Sedan 1992 har olika filmskapare försökt att toppa Terminator 2 men det har varit svårt. Frågan är om men lyckas med sina ambitioner med Terminator: Dark fate ? Det korta svaret är tyvärr nej.

Det är ungefär samma handling som i del ett till tre i filmsagan. En terminator ska döda en person som har betydelse för framtida händelser. Det blir jakt, lite klichéartade samtal och en himla massa explosioner och specialeffekter. Även om trion Linda Hamilton, James Cameron och Arnold Schwarzenegger är inblandade i filmen blir det ingen wow-upplevelse. Den känns ungefär som de tre senaste filmerna i serien. Underhållande för stunden men inte så mycket mer.

En orsak kan vara att man numera är bortskämd med effekter. Vi har sett superhjältar, dinosaurier, monster och allt mellan himmel och jord på vita duken. Det är numera ganska sällan jag får den där wow-känslan under actionscener. Känslan av att man sett det mesta är ständigt närvarande och jag kan uppleva mig som ganska blase` när det kommer till kritan. Hade dagens rulle kommit för tio/femton år sedan hade jag suttit som på nålar men nu känns det som gammal skåpmat. Det måste till mer än bombastiska actionscener och specialeffekter för att en rulle av detta slag verkligen ska funka t.ex ett bättre manus eller att man satsar mer på att actionscenerna ska bli spännande istället för storslagna. Jag kan ha fel i mina tankar men det känns numera som att människorna försvinner bland alla effekter.

Dark fate är åtminstone bättre än senaste rullen som drogs med ett obegripligt manus samt en rollbesättning som inte var helt hundra. Dagens film är begriplig, har bättre skådisar, bättre actionscener även om de inte är spektakulära med dagens mått. Att jag tycker filmen känns för lång borde inte förvåna någon som läser denna blogg. Filmen blir lite småseg i varven mellan explosionerna och skulle nog kunnat kortats ned en kvart/tjugo minuter. Dark fate slinker ned ganska så lätt men fråga mig om en vecka så har jag glömt det mesta.

Regi:  Tim Miller

Betyg: 5/10

 

 

Darkest hour (2017 Storbr)

Härom året kom det två filmer om Churchill i den ena och mindre omtalade spelades premiärministern av Brian Cox i Darkest hour spelas han av Gary Oldman som även belönades med en Oscar för sin insats. Det är ganska så sällan en s.k BOATS känns intressant men genren är oftast lättsam och har sällan något tuggmotstånd att tala om.

I Darkest hour möter vi Churchill när han blir premiärminister 1940 efter att Chamberlain tvingats avgå. Egentligen vill hans parti inte ha honom på den posten då han är burdus, otrevlig, oberäknelig samt har ett track-record av illa genomtänkta beslut. Trots motviljan blir man tvungen att nominera Churchill då oppositionen vägrar att godtagna någon annan kandidat. Churchill får arbeta i motvind. Han motarbetas dels av sitt parti men även krigsministeriet ställer sig tveksamma till många av hans beslut. De flesta vill söka fred med nazisterna men Churchill vägrar envist – något vi idag ska vara glada över.

Filmen slinker som sagt ned lätt och är någorlunda historiskt korrekt även om den ballar ur totalt sista halvtimmen och filmmakarna gör allt i sin makt för att klämma till med en Hollywoodifierad final. Jag ska villigt erkänna att jag fingrade på avstängningsknappen mot slutet men höll trots allt ut. Då jag är svag för krigsfilmer på hemmafronten blir filmen aningens lättare att tugga i sig och Churchill är en intressant person. Innan Trump och Boris Johnson hade jag hävdat att Churchill hade varit chanslös som politiker idag med sitt burdusa sätt och ogenomtänkta kommentarer men numera är den politiska spelplanen i det närmaste obegriplig åtminstone om man ser till det sunda förnuftet.

Oldman spelar honom väl och filmen får med det mesta av Churchills personlighet, b.la alkoholismen, depressionerna, det hetsiga humöret och de kvicka kommentarerna. Övriga skådisar är också bra men de förbleknar vid sidan av den utklädde Oldman.

Darkest hour är väl som de flesta andra BOATS filmer – varken bu eller bä, lättsedd och lättglömd.

Regi: Joe Wright

Betyg: 5/10

Lord of illusions (1995 USA)

När sektledaren och tillika trollkarlen Nix beslutar att man ska offra en ung kvinna får hans lärjunge Swann nog. Han räddar kvinnan och dödar Nix. Sekten upplöses iom Nix död och åren går. När privatdeckaren Harry D’Amour ska utreda ett försäkringsbedrägeri i L.A stöter han på en döende spåman som mumlar att Nix är på väg tillbaka från de döda. Harry anställs av frun till Swann som nu är en framgångsrik illusionist för att skydda denne mot Nix och en bunt före detta sektmedlemmar som likt sin ledare gjort comeback.

Jag har inte läst novellen The Last Illusion som filmen bygger på. Den är i vart fall skriven av Clive Barker som brukar skaka fram bra och originella skräckberättelser. Barker har på något vis lyckats med bedriften att få regissera sin egen berättelse och resultatet är faktiskt inte så pjåkigt åtminstone inte om man jämför med Stephen Kings jobb som regissör.  Det är en B-film men den är gjord med gott humör och mycket slafs samt har en ganska så originell historia att luta sig mot – handlingen med ondsinta trollkarlar känns någorlunda originell. En del av effekterna är inget annat än usla medans andra håller klassen. Inga större fel på skådisarna men Daniel von Bargen i rollen som Nix kändes lite malplacerad då skådisen för mig är mest känd som George Costanzas prillige chef i Seinfeld – det var lite svårt att släppa och vem beslutade om Kevin J. O’Connor frisyr? Den frisyren skulle kunna räcka till en skräckfilm på alldeles egen hand.

Regi: Clive Barker

Betyg: 5/10