Lord of illusions (1995 USA)

När sektledaren och tillika trollkarlen Nix beslutar att man ska offra en ung kvinna får hans lärjunge Swann nog. Han räddar kvinnan och dödar Nix. Sekten upplöses iom Nix död och åren går. När privatdeckaren Harry D’Amour ska utreda ett försäkringsbedrägeri i L.A stöter han på en döende spåman som mumlar att Nix är på väg tillbaka från de döda. Harry anställs av frun till Swann som nu är en framgångsrik illusionist för att skydda denne mot Nix och en bunt före detta sektmedlemmar som likt sin ledare gjort comeback.

Jag har inte läst novellen The Last Illusion som filmen bygger på. Den är i vart fall skriven av Clive Barker som brukar skaka fram bra och originella skräckberättelser. Barker har på något vis lyckats med bedriften att få regissera sin egen berättelse och resultatet är faktiskt inte så pjåkigt åtminstone inte om man jämför med Stephen Kings jobb som regissör.  Det är en B-film men den är gjord med gott humör och mycket slafs samt har en ganska så originell historia att luta sig mot – handlingen med ondsinta trollkarlar känns någorlunda originell. En del av effekterna är inget annat än usla medans andra håller klassen. Inga större fel på skådisarna men Daniel von Bargen i rollen som Nix kändes lite malplacerad då skådisen för mig är mest känd som George Costanzas prillige chef i Seinfeld – det var lite svårt att släppa och vem beslutade om Kevin J. O’Connor frisyr? Den frisyren skulle kunna räcka till en skräckfilm på alldeles egen hand.

Regi: Clive Barker

Betyg: 5/10

Annonser

I am mother (2019 Australien)

Mänskligheten har förstört planeten och det verkar vara kört för vår fortsatta existens. I ett underjordiskt komplex lever mänsklighetens hopp om fortlevnad vidare i form av en massa foster som övervakas av en robot. I am mother startar med att roboten väcker ett av fostren till liv. Mother som roboten kallas uppfostrar flickan vars främsta uppgift är att ta hand om de övriga fostren som ska väckas till liv. Så en dag knackar det bokstavligen på dörren och en annan människa träder in i skyddsrummet. Hon har en lite annorlunda version om vad som finns därute än vad Mother berättat.

Inte alls så pjåkigt. Med ganska små medel har man lyckats skapa en någorlunda stabil sf-rulle. Det är inte någon film fylld av action eller explosioner utan det är mer av ett thrillerdrama där man hela tiden sitter och undrar lite över vilken vändning historien ska ta, Bra skådisar Clara Rugaard, Hilary Swank och Rose Byrne som gör Mothers röst. Filmen skulle möjligtvis ha kunnat kortats något, den blir inte tråkig men hade mått bättre av lite högre tempo men den slinker ned ganska så lätt.

Regi: Grant Sputore

Betyg: 5/10

Extremely Wicked, Shockingly Evil and Vile (2019 USA)

Filmen med det något krångliga namnet Extremely Wicked, Shockingly Evil and Vile handlar om en av de mest kända seriemördarna, Ted Bundy, som härjade i USA under 70 talet. Berättelsen skildras dock ur hans sambos Liz Kendalls synvinkel. Bundy hade ett långvarigt förhållande med Liz under delar av sin verksamhet och flickvännen anade inte vem hon egentligen var gift med – åtminstone inte till en början.

Den som hoppas på massa mord och spänning blir besviken då filmen skildrar parets förhållande och Bundy verkar ha varit en någorlunda ok sambo åtminstone om man har i åtanke vad han sysslade med. Filmen är mer av ett psykologiskt drama där man får följa Liz som allt mer börjar förstå vad det är för odjur hon delat hem med. Kan man sin Bundy någorlunda så vet man ungefär hur det kommer att gå men visst har filmen en aura av obehag över sig när det rör Liz och Teds förhållande.

Zac Efron är som klippt och skuren i rollen som Ted Bundy och mycket bra, Lily Collins som spelar hans fru gör det hon ska vare sig mer eller mindre. Filmen tar sig inte speciellt stora friheter med sanningen och duger gott för en titt. Om man däremot bara känner för att se en film om Bundy rekommenderar jag istället dokumentären Conversations with a Killer: The Ted Bundy Tapes  av samma regissör. Den filmen är avsevärt ruggigare och intressantare och vid en jämförelse känns då Extremely Wicked, Shockingly Evil and Vile mer som en överkurs.

Regi: Joe Berlinger

Betyg: 5/10

Annabelle comes home (2019 USA)

Dags för en popcornskräckis så här i sommarnatten. På repertoaren finns det för närvarande två dockskräckisar och då jag aldrig sett en film om Chucky (har aldrig lockat mig) blev valet inte så svårt utan jag fick än en gång hälsa på hos paret Warren och deras hiskliga docka Annabelle. Filmen utspelar sig ganska så direkt efter händelserna i den första Conjuring filmen. När Lorraine och Ed ska resa bort över natten ordnar de en barnvakt till sin dotter Judy, den rekorderliga Mary mindre rekorderlig är Marys kompis Daniela som mer eller mindre oinbjuden dyker upp i det Warrenska hemmet och råkar ”befria” Annabelle. Väl lös släpper Annabelle loss allt otyg som ryms i parets källare; spökhundar, mordiska bröllopsklänningar en ruggig tv-apparat och annat oknytt.

Inget nytt under solen här, filmen rullar på i gamla invanda hjulspår men som så ofta när det rör Wan (manus och producent) är det ganska välgjort. Wans styrka ligger i hans förmåga att kunna använda små medel för att skapa otrevligheter, filmen är som ruggigast under den första halvan när spökerierna håller sig på en lagom nivå, när man sedan släpper loss hela arsenalen av spökerier blir filmen på stört desto ointressantare, det blir helt enkelt för mycket av det goda.

Annabelle comes home är trots allt godkänd. Dels gillade jag filmens första halva med de mer subtila spökerierna och man har bra skådisar i trion Mckenna Grace (Judy), Madison Iseman (Mary), och Katie Sarife (Daniela) tre skådisar jag hoppas få se mer av. Trots ett slut som är så sockersött att jag storknar är jag ganska så nöjd när jag kör hemåt i sommarnatten, jag fick ungefär vad jag väntat mig.

Ett extra plus till den unga biopubliken som skrek på de rätta ställena och gav föreställningen en extra skjuts – att jag var äldst i salongen behöver jag nog inte ens nämna. Några ungdomar lämnade t.om företräde åt den gamle mannen i hawaiiskjorta när salongen tömdes, jag måste röra mig skröpligt nu för tiden.

Regi: Gary Dauberman

Betyg: 5/10

Änglar och demoner (2009 USA)

När en ny påve ska väljas kidnappar någon de fyra kardinaler som ligger bäst till för ämbetet. Vatikanen får ett brev där kidnapparna meddelar att de kommer döda en kardinal i timmen och som final så ska man spränga hela rasket med hjälp av antimateria. Vad göra? Naturligtvis kallar man in chiffer och kodexperten Robert Langdon som nu måste lösa gåtan vart de fyra kardinalerna finns. Det han vet är att det är det hemliga sällskapet Illuminati ligger bakom kidnappningarna och att kardinalerna finns i fyra kyrkor, en byggnad som det inte råder brist på i Rom. Då antimateria är med i ekvationen har Langdon hjälp av vetenskapskvinnan Vittoria under sin jakt på gåtans lösning.

Jag är svag för s.k gåtfilmer, National treasure, Rosens namn osv. Jag är också den förste att erkänna att många av filmerna i genren kanske inte håller den högsta kvalitet men de roar åtminstone. Dan Brows böcker har jag gett ett försök men de var så illa skrivna att jag gav upp illa kvickt, då är filmerna baserade på hans böcker bättre men Inferno talar vi tyst om. Problemet med s.k gåtfilmer är att dialogen ofta blir lite knepig.

Då filmens protagonist är avsevärt smartare än tittaren har vi inte en chans att lösa gåtan och dialogen blir då att protagonisten, i detta fall Langdon,  talar om högt för oss tittare hur han löser gåtorna. När han väl hittar rätt kyrka är de inte speciellt svåra det räcker med en titt på en staty eller konstverk så har Langdon svaret klart för sig och joggar vidare till nästa ledtråd. För att Langdon inte ska bli som John McClane i Die hard filmerna och springa runt och kackla för sig själv (mycket irriterande om ni frågar mig) har man i Änglar och demoner löst detta genom följeslagaren Vittoria som Langdon kan ösa sitt kunnande över. Detta faller emellertid platt då Vittoria verkar vara lika kunnig som Langdon i konst och kultur och hela dialogen blir ganska så bisarr med två personer som bollar självklarheter mellan varandra.. Nu vet jag inte hur man skulle kunna lösa detta problem utan att det blir en aptrist film med en gubbe som joggar mellan olika konstverk mumlades Botticelli…check !, Rafael ….. check ! osv men dialogen är stundtals rejält styltig i Änglar & demoner

Filmens styrka ligger på andra plan. Miljöerna är otroligt snygga. Oavsett vad man tycker om katolska kyrkan måste man ge dem att de har sinne för färg och form för jädrans vilken prakt. Jag gillar också skurkens plan som är ganska så klurig även om han tappar bollen i slutet och klantar till det för sig. Helt ok fredagsfilm vare sig mer eller mindre.

Regi: Ron Howard

Betyg: 5/10

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap (2018 Storbr)

Författerskan Juliet är inte riktigt nöjd med sitt liv. Hon är inte tillfreds med sitt författarskap trots att hon tjänar storkovan på sina roliga essäer samtidigt anser hon att hon klarat sig alldeles för lindrigt undan kriget och förtjänar inte den lycka hon har som även inbegriper en fästman som är både rik och rekorderlig. När hon en dag av en slump kommer i kontakt med ett litteratursällskap på ön Guernsey väcks hennes nyfikenhet och hon beslutar sig för att åka dit. Hon tas emot väl av sällskapet som består av en handfull medlemmar men de bär på en hemlighet från kriget och Elizabeth börjar forska i saken. En annan sak som håller henne kvar på ön är att både hon och den lokale grisbonden börjar kasta lystna blickar efter varandra. Hur ska det gå med fästmannen i London? Många frågor som alla får sitt svar.

Jag vet inte vad jag ska tycka om den här filmen. Jag gillar tidsperioden, jag gillar denna anglikanska porr med böljande grässlätter, pubar och kärva engelsmän med hjärtat på rätta stället men den här gången blir det för mycket. Storyn om litteratursällskapet är iofs engagerande, skådisarna med b.la alltid stabila Penelope Wilton och Matthew Goode är bra. Jag får verkligen min lyster av gröna ängar och goa gubbar i keps tillfredsställd men någonstans på vägen tappar jag intresset. Det kan bero på att jag stör mig lite på rollfiguren Julia vars ”problem” känns futtiga i sammanhangen och jag stör mig än mer på att hon lockas av en skitig grisbonde när hon har en schysst pojkvän hemma. Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap är inte en dålig film men den passade inte mig just här och nu. Däremot jag kan säkerligen tro att en och annan som uppskattar genren gillar den avsevärt bättre än mig.

Regi:Mike Newell

Betyg: 5/10

Escape room (2019 USA)

Sex personer får som present en fribiljett till ett s.k escape room. För de som inte vet vad det är så är det en sorts tävling som går ut på att man blir inlåst i ett rum och måste lösa någon form av gåta för att komma vidare till nästa rum. De sex känner inte varandra men utan att de vet om det har de ett och annat gemensamt. En annan sak de inte vet är att det står avsevärt mer på spel än att inte klara av några klurigt konstruerade gåtor.

Detta var lite av en Sawfilm men med deluxe fällor. Filmen är inte speciellt originell jag har i alla fall sett liknade filmer ett antal gånger, både sämre och bättre men jag underhålls av konceptet och brukar gilla filmer på temat lösa gåtor.

Escape room bjuder inte på några större överraskningar men jag får ungefär det jag var ute efter, lite lättsam underhållning vare sig mer eller mindre. Filmen verkar ha gått plus för vad jag begriper så ligger det redan en uppföljare i pipelinen.

Regi: Adam Robitel

Betyg:5/10

El Angel (2018 Argentina)

El Angel handlar om den argentinske seriemördaren Carlos Puch som gick all in i sitt val av karriär. På mindre än ett år, mars till november 1971,  lyckades Carlos tillsammans med sin kumpan Jorge Ibañez mörda elva människor. Morden begicks ofta i samband med rån eller stöld men när man läser om Carlos verkar rånen mest vara en ursäkt för att få mörda någon. Carlos gick under namnet El Angel då han dels var mycket ung 19 år och såg väldigt oskuldsfull ut.

Filmen följer Carlos det år han gjorde sig ett namn bland kriminella kretsar och följer hans göranden någorlunda korrekt men med ett stort undantag. Många av morden framställs i filmen som ”olyckshändelser” där Carlos verkar vara mer oförsiktig med sitt vapen än att han mördar medvetet. Vidare har regissören valt bort de mer sadistiska morden b.la försök till mord av spädbarn samt våldtäkter av skadeskjutna kvinnor som sedan mördas. Resultatet blir då en film om en vilsen men småcharmig yngling som har svårt att skilja på mitt och ditt samtidigt som han inte riktigt behärskar sitt skjutvapen. Det gör att filmen för mig dras med en unken doft då jag inte begriper varför man ska skildra huvudpersonen mer sympatisk än vad han var/är.

Ett annat problem är att filmen precis som rullarna om Sjakalen och Jacques Mesrine ger ett något diffust porträtt av huvudpersonen. Jag kommer aldrig Carlos in på livet och hans drivkraft och motiv blir något oklara för mig vilket gör att jag inte kommer in i filmen. Filmen har sina förtjänster och slinker ned ganska lätt men då jag inte får något grepp om huvudrollsinnehavaren blir det en flyktig upplevelse.

Regi: Luis Ortega

Betyg:5/10

Les Girls (1957 USA)

Les Girls, eller Fina flickor i baletten som den heter på svenska, skulle bli Gene Kellys sista musikalfilm för MGM. Musikalernas storhetstid var över och man ville satsa på andra genrer. Kelly skulle dansa vidare i några få filmer till b.la den ljuvliga Fickorna från Rochefort och den hemska Xanadu. Handlingen är en Rashômon liknande historia som rör en danstrupp i Paris. De tre kvinnorna Sybil, Angele, och Joanne bor i en lägenhet i staden som, hör och häpna, inte har utsikt mot Eiffeltornet. På kvällarna har de en dansakt som leds av Barry, spelad av Gene Kelly. Danstruppen splittras under dramatiska former och dessa händelser leder till en rättegång och vi tittare får ta del av olika versioner om vad som hände.

Jag gillar berättargreppet med att få ta del av olika versioner av vad som hänt även om filmen inte på långa vägar är lika bra som Kurosawas rulle Rashômon, Framförandet av berättelsen är väl sisådär kanske främst beroende på att jag inte blir speciellt exalterad av de kvinnliga huvudrollsinnehavarna.. I denna film är de ganska så bleka och lite jobbiga speciellt Kay Kendall och Taina Elg ligger på överspelandes gräns. Tur då att Gene Kelly finns där och kan tillsammans med härliga kulisser och färger rädda upp filmen något.

Trist nog så underutnyttjas Kelly, det blir några pliktskyldiga sångnummer och endast ett dansnummer där Kelly får visa vad han går för. Kanske var det så att filmbolaget inte trodde på filmen och försökte dämpa musikaliska inslagen? Slutomdömet blir att filmen inte känns speciellt minnesvärd i Kellys filmografi men sevärd är skådisen (nästan) alltid.

Regi: George Cukor

Betyg: 5/10

Vad Sofia valt som final på denna vecka finns att läsa här.

Då var detta års upplaga av musikalveckan över. Jag tackar bloggkollegan Sofia för ett som alltid gott samarbete och vi ses väl nästa år?

Basmati blues (USA 2017)

I all hast får genforskaren Linda åka till Indien då företagets representant i landet gjort bort sig å det grövsta. Lindas uppdrag är att sälja in företagets nya ris till landets jordbrukare. Riset är rena miraklet då det är motståndskraftigt mot sjukdomar samt innehåller mer näring än vanligt ris. Det blir en kulturchock för den unga genetikern till en början men hon lyckas trots allt charma bönderna så hennes uppdrag verkar gå i hamn. Det som sätter lite käppar i hjulet för Linda är att hon börjar få känslor för en lokal risfarmare som motsätter sig det nya riset. Rajit som han heter anar att det är något lurt med risaffären och visst har han rätt. Bolagets chef har inte berättat hela dealen för Linda.

Basmati blues är ett amerikanskt försök att göra en Bollywood film och på gott och ont lyckas man bra. Ont då man fått med den Indiska nationalism som mer eller mindre präglat de filmer från landet jag hitintills sett. Det blir tröttsamt att ständigt se indierna slå sig för bröstet så fort de får chansen (bildligt talat). Man har även lyckats med att få alla medverkande att agera som naiva barn även detta något som präglar filmer från landet.

Nu kan jag inte basera ett helt lands filmproduktion på de handfull filmer jag hitintills sett men de har mer eller mindre haft dessa element – nationalism och naivitet. Nu är filmen som sagt amerikansk men om jag inte visste bättre skulle jag tro att den var indisk så väl har man lyckats väl med transfereringen. Varför man tagit detta beslut vet jag inte, kanske ville man komma in på den indiska marknaden eller något i den stilen.

På IMBD har rullen betyget 3.6 och det är i mina ögon alldeles för lågt för en film där Donald Sutherland tar några staplande danssteg och sjunger samt att Brie Larson i rollen som Linda är ganska så charmig. Storyn duger och det är tillräckligt med sång, dans och härliga miljöer för att tillfredsställa mina ögon och öron.  Att folk beter sig som barn får man ta och egentligen ska jag inte klaga för tydligen görs filmer i Indien på detta vis, antingen köper man det eller inte. Ibland gör jag detta ibland inte. Denna gång gick det ganska så bra.

Regi:  Dan Baron

Betyg: 5/10

Vad Sofia valt för film denna dag läser ni om här.

Rampant vs. Kingdom (2018, 2019 Sydkorea)

 

 

 

 

 

 

 

Fråga mig inte hur eller varför men ibland får filmbolag för sig att göra ungefär samma film samtidigt, Armageddon/Deep Impact, Robin Hood/Robin Hood:Prince of thieves eller Mission to Mars/Red planet. Rampant och Kingdom är så lika i handling att jag för en kort stund trodde att tv-serien Kingdom var en vidareutveckling av filmen Rampant En sökning på Google visade dock att de är två är helt enskilda produktioner.

Tv-serien/filmen utspelar sig i Korea under Joseon dynastin (vilket inte säger så mycket då den sträckte sig från 1392 – 1897 men teknik och vapen gör att vi troligen snackar sent 1500 tal….kanske). Det kungliga palatset kokar av intriger och skurkaktiga rådgivare gör sitt bästa för att röja bort den rättmätiga tronarvingen för att få sätta sina sympatisörer på tronen. I sin iver att nå sina mål (i Rampant avsiktligt, i Kingdom oavsiktligt) ser de till att sprida en smitta som förvandlar folk till zombies (snabba och riktigt räliga). Det är nu  upp till den rättmätige tronföljaren  och tillika prinsen  att stå upp för sitt folk och försvara dem mot den växande horden odöda samtidigt som han måste bekämpa landets inre fiender.

Ska man jämföra de två är Kingdom överlägsen Rampant på alla fronter men det beror nog främst på att Kingdom har mer stålar samt är en tv-serie som gör att man kan brodera ut handlingen mer (vill här påpeka att serien inte är klar utan sista avsnittet slutar i en rejäl cliffhanger). Kingdom känns också lite mer anpassad till västerländsk publik då man tonat ned den koreanska förkärleken till ”dratta på ändan humor”. De är båda sevärda men sex timmar Kingdom slank ned avsevärt lättare än två timmar Rampant. Den förstämda har mer flow i storyn, bättre skådisar och framför allt snyggare kläder för jädrans vilka kreationer hovet i Korea hade, för att inte snacka om hattarna folk har på huvudet de är helt makalösa.

Båda verken är spännande men Kingdom vinner även här då man s.a.s investerat mer i rollfigurerna, i Rampant introduceras folk till höger och vänster och av och till har jag lite svårt att veta vem som är vem då en hel del rollfigurer bara hoppar in i handlingen för att bli zombiemat fem minuter senare.

Mitt omdöme blir: Se båda men om man bara vill se en ta då Kingdom med brasklappen att man får vänta till 2020 för en fortsättning.

Regi:

Rampant: Sung-hoon Kim

Kingdom: Seong-hun Kim

Rampant: 5/10

Kingdom 8/10

Atomic blonde (2017 USA/Tyskland)

När jag gick på bio för ett bra tag sedan stod valet mellan denna film och Baby driver, jag valde den senare och kan nu efter att ha sett Atomic blonde konstatera att valet var hugget som stucket med en liten fördel för dagens film, mao jag var körd redan från start.

Atomic blonde utspelar sig i Berlin 1989 i samband med murens fall där en lista på en himla massa agenter kommit på avvägar. Alla underrättelseorganisationer vill lägga vantarna på listan och engelsmännen skickar sin agent Lorraine Broughton till staden för att reda upp situationen något som inte är det lättaste då hon inte vet vem hon kan lita på.

Det finns en hel del att gilla med filmen, bra actionscener, skådisar, miljöer och musik. Var för sig funkar varje beståndsdel bra men när det slås samman funkar det inte riktigt för mig. Det blir lite väl mycket av allt för trots biljakter, slagsmål, en överspelande James McAvoy, inklämda lesbiska sexscener, Eddie Marsan, en pinsamt tuff huvudperson (Theron) och dunkande 80-tals syntar sitter jag och nickar till. Det som räddar filmen från att totalhaverera är en lång sekvens mot slutet när man ska försöka smuggla ut en KGB man ur Östberlin. Där och då vaknade jag till.

Musiken och Charlize Theron är de två största problemen jag har med filmen. Det är inget fel på själva musiken där man valt sköna 80-tals låtar men regissören tar varje möjlighet han har att stoppa in en gammal slagdänga från decenniet så till den milda grad att jag ibland undrar om jag kollar in en musikvideo istället för film. Håller någon truten i mer än fem sekunder kan man vara säker på att Cat people, 99 luftballons eller Major Tom börjar spelas. Efter ett tag sitter jag och undrar mer över vilken låt som ska spelas härnäst än vad som ska hända. Therons problem är kort och gott att hon är för tuff i rollen som Lorraine och jag har tröttnat på henne efter en kvart. Jag vet faktiskt inte efter att ha sett filmen om det är meningen att hon ska göra en parodi på tuff agent eller om man ska ta rollfiguren seriöst. Detta är två tunga skäl som drar ned filmen men som sagt de sista 30 minuterna, speciellt trapp/lägenhets fighten hör till det bättre jag sett i genren vilket trots allt gör filmen sevärd.

Regi: David Leitch

Betyg: 5/10

Valerian and the city of a thousand planets (2017 Frankrike)

När rymdagenterna (i serien rymdtidsagenter) Valerian och Laurelline anländer till den gigantiska rymdstationen Point Central Alpha kidnappas deras befälhavare och agenterna måste nu hitta honom i virrvarret på Alpha där tusentals olika civilisationer samsas.

Det finns ett gigantiskt problem med filmen Valerian and the city of a thousand planets nämligen att jag läst serien. Serien Valerian (Linda & Valentin på svenska) publicerades mellan 1967 – 2007 och är i sina bästa stunder en fantasifull Sf-serie som är både väl tecknad med bra berättelser som kommenterar vår samtid. I sina sämsta stunder är den hafsigt tecknad och fruktansvärt tramsig. Personligen anser jag att serien gott kunde ha slutat i topp med albumet Bortom ökända gränser (1988).  Valerian and the city of a thousand planets är baserat på albumet Ambassadören som försvann och är visuellt en trogen tolkning av detta.

Då det är Luc Besson som regisserat tar han naturligtvis fasta på det tramsiga i serien vilket iofs inte är så konstigt då regissören verkar ha utrustats med en humor och ett känsloliv som motsvarar en hormonstinn 14-åring. Det han lyckas med är filmens första fem helt suveräna minuter samt att bringa ordning i originalets något halvflummiga historia (åtminstone upplösningen) och serverar en istället rakare handling som jag faktiskt föredrar framför albumet.  Det visuella har jag inget större problem med även om det ofta känns både plastigt och artificiellt. Det jag har STORA problem med är huvudpersonerna.

Redan efter fem minuter är jag evinnerligt trött på tjafset mellan Laureline och Valerian och de fortsätter tjafsa filmen ut (nästan). Valerian framställs som något av en player  som bara är ute efter att få kvinnor i säng. I serien är han en något bortkommen byråkrat som är aningens klantig både socialt och i handling men samtidigt duglig när det verkligen gäller. Linda är i filmen mest irriterad och grinig medan hon i serien är en tjej med skinn på näsan och glimten i ögat. Varför Besson valde att skriva om karaktärerna är en gåta men han kanske tilltalas av tjafsande huvudpersoner vad vet jag? Jag tror att även om jag inte läst serien och inte haft några förutfattade referensramar hade jag ganska så säkert funnit huvudpersonernas kacklande jobbigt Detta tillsammans med det något plastiga ytan gör att filmen tappar en hel del vilket är synd då jag såg fram emot en filmatisering av denna Sf-serie men Besson var kanske inte rätta personen och man hade kunnat valt ett bättre album till grund för filmen. Valerian and the city of a thousand planets duger men inte så mycket mer, klart är att det finns bättre filmer att lägga tiden på.

Regi: Luc Besson

Betyg: 5/10

Venom (2018 USA)

Den något halvsunkiga men rättrådige reportern Eddie Brock får en chans att intervjua ägaren till det skumma företaget Life foundation som sysslar med både rymdfart och läkemedel. Brock går på för hårt under intervjun och står plötsligt utan lägenhet, jobb och flickvän. Desillusionerad gör han ett sista försök med att avslöja företaget, något som förändrar hans liv då han blir infekterad av den utomjordiska symbioten Venom. Nu får Brock fightas mot ett företag som vill ha tillbaka sin utomjording, Venom som anser att den har makten över Brocks kropp samt att i farten hindra mänsklighetens undergång.

Jag var lite avvaktande i min väntan på denna film, dels då trailern var si så där och jag tvekade om Venom skulle kunna bära en hel film. På plussidan fanns att Eddie Brock spelades av världens bästa skådis Tom Hardy. Slutresultatet blir att filmen duger, vare sig mer eller mindre. Hardy är som vanligt lysande, det är en del actionscener som ökar pulsen men det är inget man inte sett förut och som allt som oftast så blir det en film duger för en stunds förströelse. För att släcka min törst efter att få se Hardy på vita duken funkar filmen men det finns säkert bättre actionrullar att glo på om det nu är det man är ute efter.

Regi: Ruben Fleischer

Betyg: 5/10