Mitt under brinnande världskrig hittar den f.d soldaten Aatami en guldfyndighet i norra Finland. När denna under mycket slit och stånk utvunnits ska guldet transporteras till civilisation. Det är som sagt krig och en grupp tyskar korsar guldgrävarens väg och inser att guldet kan ge dem en enkel och bekväm biljett bort från kriget. Troligen hade de kommit på andra tankar om de insett att Aatami är en man som aldrig ger upp.
Den första halvan av Sisu känns lite som en spagettovästern. En känsla som försvinner ganska så raskt när kroppsdelar och blod far kors och tvärs över vita duken. Häri ligger mitt problem med filmen, Jag begriper att det är en film som är ”over the top” och jag fattar att jag ska ta det som sker på vita duken med en grabbnäve salt. För mig blir det dock för mycket av det goda(?) och för överdrivet. Det gör att jag aldrig kan ta filmen eller rollfigurerna på allvar och om jag inte gör det blir det för mig ca 90 minuters ultravåld där jag inte bryr mig ett skvatt om hur det går trots slemma nazister.
Helt körd som film är dock inte Sisu. Jag gillar miljön med ändlösa vidder beväxta med sly. Filmen är välgjord och även om det är en film som tar ut svängarna rejält ballar den aldrig ur utan håller sig inom sina vida ramar. Actionscenerna är mestadels bra och filmen blir aldrig tråkig. Kanske var jag inte på humör eller så passar inte denna film mig Jag kan ana att en hel del kommer att gilla filmen t,ex Sofia.
Regi: Jalmari Helander
Betyg: 5/10