Sisu (2022 Finland)

Mitt under brinnande världskrig hittar den f.d soldaten Aatami en guldfyndighet i norra Finland. När denna under mycket slit och stånk utvunnits ska guldet transporteras till civilisation. Det är som sagt krig och en grupp tyskar korsar guldgrävarens väg och inser att guldet kan ge dem en enkel och bekväm biljett bort från kriget. Troligen hade de kommit på andra tankar om de insett att Aatami är en man som aldrig ger upp.

Den första halvan av Sisu känns lite som en  spagettovästern. En känsla som försvinner ganska så raskt när kroppsdelar och blod far kors och tvärs över vita duken. Häri ligger mitt problem med filmen, Jag begriper att det är en film som är ”over the top” och jag fattar att jag ska ta det som sker på vita duken med en grabbnäve salt. För mig blir det dock för mycket av det goda(?) och för överdrivet. Det gör att jag aldrig kan ta filmen eller rollfigurerna på allvar och om jag inte gör det blir det för mig ca 90 minuters ultravåld där jag inte bryr mig ett skvatt om hur det går trots slemma nazister.

Helt körd som film är dock inte Sisu. Jag gillar miljön med ändlösa vidder beväxta med sly. Filmen är välgjord och även om det är en film som tar ut svängarna rejält ballar den aldrig ur utan håller sig inom sina vida ramar. Actionscenerna är mestadels bra och filmen blir aldrig tråkig. Kanske var jag inte på humör eller så passar inte denna film mig Jag kan ana att en hel del kommer att gilla filmen t,ex Sofia.

Regi: Jalmari Helander

Betyg: 5/10

 

Förbannelsen (Norge 2022)

Prästen Lauritz återvänder tillsammans med sin son efter en missionsresa på Madagaskar. Han återförenas med sin fru och dotter i ett litet samhälle i norra (?) Norge. Då samhället saknar en kyrka bestämmer man sig för att bygga en, att den kommer att ligga på på en gammal samisk begravningsplats tar prästen ingen större hänsyn till. En stund efter att man satt spaden i marken  börjar det hända ett och annat i samhället som verkar oförklarligt.

När jag ser norska Förbannelsen vandrar tankarna till Eggers film The VVitch. Båda filmerna har en liknande atmosfär, det är grått, skitigt, rejält med själsligt armod samt att det övernaturliga inte tar överhanden utan handlingen är mer drama än skräck.

Förbannelsen är på inga vis en dålig film , handlingen engagerar och filmen dras med ödesdiger stämning som gör att jag känner mig lite obekväm (på ett bra vis) under titten. Skådisarna är bra och Jan Sælid i rollen som prästen Lauritz är riktigt bra. Alla bitar är på plats för att det ska bli en lyckad film men på något avigt vis funkar det inte för mig. Det blir mer en känsla av att ”jaha så kan det gå” när filmen är slut.  Jag anar att det hade varit en bättre film om man skippat de övernaturliga inslagen och istället gått all-in för ett  eländes drama på Norska landsbygden som det är nu så blir det övernaturliga en distraktion.

Regi: Henrik Martin Dahlsbakken

Betyg: 5/10

Niagara (1953 USA)

Paret Polly och Ray Cutler åker på en något försenad smekmånad till Niagarafallen. Framme vid resmålet kommer man i lite ofrivillig kontakt med ett annat par som inte verkar vara lika nyförälskade. Mannen är något instabil och hans fru lite knepig. Lite mot sin vilja blir Cutlers involverade i detta äktenskapsdrama och deras smekmånad blir avsevärt mer dramatisk än de tänkt sig.

Tänk om man skulle sända allt i technicolor så mycket trevligare livet skulle gestalta sig. Om krig, klimatkriser och börsras skulle presenteras i dessa grälla färger skulle man nog rycka lite på axlarna och ändå tycka att det såg lite småtrevligt ut. Det är just färgerna, inredningen och kläderna som är Niagaras starkaste kort. Filmen som sådan är en helt ok noir-thriller, vare sig mer eller mindre, som flyter på lika fint som Niagarafallen.

Skådisarna är överlag helt ok (även om Monroe i början av filmen tar i lite väl mycket i sin roll som femme fatale ) med ett undantag nämligen Max Showalter som spelar Ray Cutler. Han känns helt malplacerad i filmen och agerar med yviga gester och bär ständigt på en korkad uppsyn som mer hör hemma i en revy än ett i en film av detta slag. Jag inser att får dras med karln till det bittra slutet och koncentrerar mig istället på inredningen och de snygga klänningarna.

Regi: Henry Hathaway

Betyg: 5/10

65 (2023 USA)

När det dyker upp dinosaurier på vita duken är titten given fast jag får erkänna att det är sällan jag blir helt nöjd. I 65 kraschlandar en utomjording på vår planet och måste ta sig från punkt A till B för att bli räddad. Tvisten är att filmen utspelar sig inte i nutid utan för 65 miljoner år sedan när vår planet kryllade av djur som ville sätta tänderna i en. Om nu inte detta räckte så har vår resenär oturen att krascha på planeten ett par dagar innan meteoriten som tog död på alla dinosaurier anlände så det blir en kamp mot både dinosaurier och klockan.

65 är ett relativt stabilt matinéäventyr på dryga 90 minuter. Adam Driver i rollen som utomjordingen Mills ränner runt i djungeln tillsammans med en överlevande unge (naturligtvis). Klyschigt inte speciellt nyskapande men bitvis underhållande för stunden. Det som sticker ut är filmens dinosaurier som ser lite annorlunda ut än vad man (jag) är van vid. De är lite ruggigare och äckligare och man har också berikat faunan med räliga insekter som gör en slemmig entré ett par gånger. Då Sam Raimi är medproducent anar jag att han hade ett finger med i spelet när det rörde dessa hemskheter.

Som film duger 65 för stunden men inte så mycket mer. Den skulle troligen funka bra en fredagskväll i brist på annat.

regi: Scott Beck

Betyg: 5/10

som av en händelse har Sofia också ett och annat att säga om denna film.

The phantom of the open ( Storbr 2021)

För en tid sedan läste jag en bok som rörde människor som  inte lyckats så väl här i livet t,ex amiralen som sänkte sin egen flotta eller en poet som bara skrev dikter om ost. Bland myllret av knepiga personer stack ”golfaren”  Maurice Flitcroft ut. Jag skrockade förnöjt över hans bedrifter på banan och tänkte att i rätta händer skulle detta kunna bli en ganska så underhållande film. Samma dag upptäckte jag att det redan gjorts en film om Flitcroft.

I denna BOATS spelar Marc Rylace kranarbetaren Maurice Flitcroft. När hans fru föreslår att han ska hitta en hobby fastnar Flitcroft för golf och börjar träna på egen hand. Efter en tid anser han sig vara redo att gå ut på banan men det är inte så lätt då han inte anses vara tillräckligt fin för den lokala golfklubben. Maurice Flitcroft kastar då blickarna mot British open och lyckas genom ett kryphål anmäla sig till tävlingen. Att han inte riktigt håller klassen blir snart uppenbart för publik, medtävlare och arrangörerna som gör allt i sin makt för att denna fadäs inte ska upprepas. Maurice Flitcroft är dock inte den som ger sig i första taget.

Filmen verkar hålla sig någotsånär till sanningen men man verkar ha sockrat till det rejält. Jag anar att i verkligheten var det inte så där jätteroligt för familjen att ha en golfgalning i familjen. Det hade kunnat bli en roligare film om man vågat vara lite mer vågad i berättandet samt skippat filmens sista rejält smetiga halvtimme. Jag anar dock att ambitionen hos filmskaparna var att sno ihop en standard rulle som hela familjen kan uppskatta. Inget fel i det men jag känner att det blev lite av ett förlorat tillfälle. Skådisarna funkar och trion Mark Rylance , Sally Hawkins  och Rhys Ifans är ofta stabila om än inga favoriter. The phantom of the open är en oförarglig bagatell vare sig mer eller mindre.

Regi: Craig Roberts

Betyg: 5/10

Mackan (1977 Sverige)

Fjortonåriga Margareta (Mackan) lever ett kringflackande liv då hennes pappa jobbar vid järnvägen och familjen flyttar runt. Filmen börjar med att Mackan än en gång börjar i en ny skola i en ny stad. Hon får snabbt kompisar och börjar hänga på stan där hon träffar stadens coolaste (enligt tjejerna) kille  Kenneth och de två blir ett par. Tonårsförälskelsen leder till konflikter i föräldrahemmet där mamman blir smått hysteriskt över att Mackan ränner runt på nätterna och förhållandet med den fyra år äldre Kenneth är inte heller det bästa.

Minns att jag såg den här filmen när den kom och tyckte då att huvudrollsinnehavarna var vuxna Idag ser jag en ung tjej som far illa i ett destruktivt förhållande hon har med en fjant till kille. Kenneth är en typisk ”farlig” kille som en del tjejer har tendens att falla för. Varför är mig en gåta då det är lite som att man aktivt väljer att köpa rutten frukt i affären men den problematiken tänker jag inte fördjupa mig i här.

Jag trodde att filmen var förlagd på 70-talet men historien utspelar sig under (tror jag) sent 50 tal. Det spelar ingen större roll men det var lite förvirrande till en början då jag under omtitten undrade varför allt kändes äldre än vad jag förväntat mig i filmen.

Mackan är helt ok som film men manuset känns lite ofärdigt. Scener slutar ganska abrupt, olika trådar tas upp men slutförs aldrig och en hel del information bara ploppar upp i manus utan att den tidigare berörts. Detta gör att filmen känns  fragmentarisk i sitt berättande och en hel del skaver i flytet. Jag blir dock engagerad i Mackans välmående för det är en schysst tjej som tyvärr fått ett rötägg till kille på halsen. Jag blir dock av och till lite fundersam över huvudpersonernas agerande och beteende i vissa situationer men kanske hörde det till vardagen under 50-talet att bli våldtagen på ett sågverk, vad vet jag?  Finns på SVT/PLAY för den som är sugen på lite tonårsdramatik.

Regi:Birgitta Svensson

betyg: 5/10

Possesor (2020 Kanada)

David Cronenbergs son Brandon Cronenberg går i sin fars fotspår både när det rör arbetet som regissör och filmiska teman där samhällskritik mixas med s.k body horror. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att dagens film var regisserad av pappan.

I Possessor stiftar vi bekantskap med en hemlig organisation som mot betalning tar folk av daga. Metoden är sinnrik då man genom ett implantat tar över en persons sinne i det tilltänkta offrets närhet. Lönnmördaren styr kroppen till att utföra vad som verkar vara det perfekta brottet. Man ser även till att världen dör i samband med dådet. En av organisationens bästa mördare är en kvinna vid namn Tasya. Processen att ta över en annans persons hjärna är dock slitsam och egentligen borde Tasya vila upp sig men hon tar ett nytt uppdrag då betalningen är bra. Denna gång går något fel och det blir en sinnenas kamp mellan Tasya och hennes värd.

Inget fel på handlingen i Possessor och filmen har hyllats både här och där. Jag gillade utförandet och storyn. Mitt problem är att berättelsen inte griper tag i mig. Historien den vid en spännande ide och jag bryr mig inte speciellt hur det ska sluta för någon av dramats inblandade. Det kan vara som så att Brandon precis som sin far i sitt berättande blir lite väl klinisk och känslokall. Filmen har en kyla som alienerar mig under titten och filmen stannar vid att vara en intressant story men tyvärr inte så mycket mer. Originell film som om man gillar genren är värd en titt även om den inte funkade fullt ut för mig.

Regi: Brandon Cronenberg

Betyg: 5/10

Snabba Cash (2010 -2013 Sverige)

Författaren och advokaten Jens Lapidus slog igenom med kriminaltrilogin Snabba cash som började publiceras 2006. Ganska snabbt kom det lika många filmer baserade på böckerna. Första filmen följer boken relativt väl men sedan tar manuset sig allt större friheter, Då filmerna egentligen är en sammanhängande berättelse tar jag rubbet i en och samma inlägg.

I första filmen introduceras J.W, en backslick kille som studerar på Handels och hänger kring Stureplan med sina kompisar. Att J.W seglar under falsk flagg står ganska snabbt klart. Han är från Norrland och har till skillnad mot sina klasskompisar ingen överklassbakgrund. Det dyra livet kostar avsevärt mer än vad J.W har råd med och via en svarttaxifirma där han knäcker extra dras han in i kriminaliteten. Vi får även stifta bekantskap med Stockholms gangsterkung, Radovan, och dennes underhuggare Mrado som vill lämna det kriminella livet då han blivit ensamstående pappa. Den sista huvudpersonen i dramat är Jorge, en skicklig smågangster som likt alla ovanstående drömmer om en sista kupp för att sedan kunna dra sig tillbaka. Under de tre filmerna får vi följa deras något slingriga vägar genom den undre världen.

Jag har sett filmerna med ett halvt öga tidigare men klämde nu trilogin under två dagar och filmerna varierar i kvalitet. Vet inte på om det beror på olika regissörer eller manusförfattare. Första filmen är en bra kriminalare. Joel Kinnaman som spelar J.W är riktigt bra så även Dejan Cukic (Radovan) samt Matias Varela (Jorge). Dragomir Mrsic (Mrado) är däremot lite stel och känns ovan framför kameran. Filmen är lite rörig, man hoppar mellan personer och platser så det tar ett tag innan storyn sätter sig.

Film nummer två Snabba Cash: Aldrig fucka upp är min favorit. Det är den mörkaste av de tre filmerna. Fares Fares har en story-ark som nästan är olidlig att se på när han jakten på pengar förnedrar sig och bränner alla broar han har.

Sista filmen, Snabba cash: Livet Deluxe,  är den  svagaste av de tre. Det verkar som man haft problem med manus och man får trixa en hel del för att få alla trådar att gå ihop. Allt för många gånger använder man sig av tricket att backtracka  historien för att kunna berätta ett händelseförlopp lite snabbare. Vidare sker en del saker bara utan någon bakgrundshistoria utan det verkar mest bara vara en väg man använder sig för att berättelsen ska röra sig framåt. Kinnaman är inte med speciellt mycket i filmen och jag anar att han var schysst och ställde upp när han kunde då hans Hollywoodkarriär började ta fart vid den här tiden. Det är också något som märks i filmen då hans story-ark är slarvigt skrivet.

Hur som haver är det en sevärd filmtrilogi men i dagsläget hade den kanske passat bättre som tv-serie.

Regi: SC1:Daniel Espinosa SC2: Babak Najafi Phillip Argeadson, SC3: Jens Jonsson

Betyg: SC1: 7/10, SC2 8/10, SC3: 5/10

15 minutes of shame (2021 USA)

15 minutes of shame är en nätt liten dokumentär på HBO som behandlar cancel-kulturen. I den här filmen handlar det inte om Hollywood utan vanligt folk som drabbats av detta elände. Dokumentären tar upp tre olika fall.  En kvinna skrev ett giftigt inlägg om republikanerna och förlorade jobbet, en man som sålde handsprit till vad folk ansåg överpris och har nu fått lagt ned sitt företag och lever på de besparingar han har samt en f.d elektriker av latinsk bakgrund som anklagades att gör ett vit makt tecken varav följden blev att han……förlorade jobbet.

Det är tre fall där folk kanske eller inte betett sig dumt men de har alla varit chanslösa när cancel-maskineriet dragit igång. Dokumentären tar upp människors förtjusning historiskt och i nutid med att fördöma andra människor. En psykolog dyker upp i rutan och förklarar att just skadeglädje triggar igång hjärnan såpass mycket att vi hellre ser någon misslyckas än att lyckas själva. Om man nu köper denna teori samt kombinerar den med vår förmåga att köpa påståenden som stämmer in på vår världsbild och till detta lägger sociala medier som underlättar åsiktsspridning så får vi en perfekt storm.

15 minutes of shame behandlar kort och gott de sociala aspekterna och hur de påverkar vårt samhälle och de individer som drabbas av den s.k cancel-kulturen idag. Dokumentären är intressant men kanske skulle jag vilja haft en djupare genomgång av detta med cancel-culture. Det skulle varit intressant om man intervjuat folk som sprider informationen och piskar upp stämningen och få reda på hur de resonerar och tänker. Dokumentären är intressant men hamnar i facket tänkvärt men inte så mycket mer.

Som med allt är det naturligtvis en balansfråga mellan vad som är rätt eller fel. Klart att man ska protestera mot orättvisor men vem ska avgöra vad som är rätt och fel och hur ska vi som individer lära oss att hantera den nya tekniken när alla mer eller mindre har makten att starta ett drev? Svåra frågor men å andra sidan har jag vare sig twitter eller instagram endast facebook och det är knappt jag orkar med alla idioter från både höger och vänster på det forumet.

Regi: Max Joseph

Betyg: 5/10

Don’t Look Up (2021 USA)

Ett par astronomer upptäcker en komet som är på kollisionskurs mot jorden. När de går ut med en varning till myndigheter och allmänheten inser de att folk inte bryr sig speciellt mycket. Presidenten bekymrar sig mer om en tillsättning till högsta domstolen, allmänheten är överlag mer intresserade av en popstjärnas förhållande med en rappare och resten tror inte på nyheten. Att kometen är en metafor för klimatkrisen torde stå ganska klart för oss tittare.

Adam McKay senaste filmer har handlat om verkliga händelser, Vice om Dick Cheney och The Big short finanskrisen 2008.  Dagens rulle skiljer sig mot dessa filmer då det är en ren hitta på historia. Frågar ni mig så funkar McKay när hans filmer baseras på verkliga händelser då Don´t look up av och till blir lite väl tramsig. Å andra sidan så fångar regissören tidsandan ganska bra med sin film för om något så är väl vår värld mest inriktad på trams i dessa dagar.

McKay slår både åt vänster och höger i sin satir över mänskligheten. Skrämmande nog är inte filmen värst överdriven när det rör denna. Man skulle kunna debattera i det oändliga över våra tillkortakommanden när det rör faktaresistans, hur man gladligen låter andra tänka åt en samt ointresset att sätta sig in i viktiga frågor eller att vi gärna gör det omvända lägger ned orimligt mycket tid på frågor som i det stora hela inte är speciellt viktiga. På det stora hela träffar McKay rätt i sina iakttagelser men det är en film som predikar för de redan frälsta.

Om man läser kommentarsfälten verkar påfallande många inte insett att de satt på en satir utan trott de skulle serveras en film i stil med Armageddon mao de har inte orkat läst ”baksidetexten” eller så har man låtit Netflix algoritmer göra valet åt en. Ganska så talande angående filmens budskap.

Don’t Look Up är på inga vis en dålig film det som ligger rullen i fatet är väl att den av och till slår över och blir lite väl tramsig samt att en kvart-tjugo minuter hade inte skadat om det hamnat på golvet i klipprummet. Roande för stunden men lite så mycket mer.

Regi: Adam McKay

Betyg: 5/10

 Werewolves Within (2021 USA)

Finn Wheeler får inte den bästa starten på det nya jobbet som skogsvaktare i den lilla staden Beaverfield. Det verkar som att en mördare är i farten i det lilla samhället där alla känner alla. Misstankarna faller på enstöringen Emerson men å andra sidan finns det gott om misstänkta då staden splittrats i frågan om en pipeline som ska dras genom området. Miljöaktivister står mot de som ser en möjlighet att tjäna pengar på bygget men frågan är om någon är villig att gå så långt som till mord eller rör det sig om något helt annat? Finn slår sig ihop med den lokala brevbäraren för försöka lösa fallet innan Beaverfields invånarantal blir noll.

Werewolves Within hamnar i en genre som jag inte riktigt vet vad jag ska kalla. Filmerna har det gemensamt att de utspelar sig i en småstad som består av mer eller mindre excentriska människor och handlingen brukar vara lika knasig som rollfigurerna. Ofta är filmerna lite smålöjliga men de räddas av en viss inneboende charm samt att filmerna sprider en mysig känsla. Werewolves Within prickar in allt ovanstående. Trots mord och en hel del våld sprider dagens rulle en viss trevnad. En bagatell som av och till blir lite tramsig men det kändes aldrig som att jag kastade bort tiden.

Regi: Josh Ruben

Betyg: 5/10

Malignant (2021 USA)

Hoppla! Någon i Hollywood gav tydligen regissören James Wan en påse pengar och sa: ”Gör vad du vill” och han det gjorde han med besked.

Madison är gravid och lever tillsammans med en man som inte direkt är någon svärmorsdröm. Efter  en misshandel drabbas hon av ruggiga drömmar där en dunkel figur med övernaturliga krafter tar folk av daga på löpande band. Drömmarna visar sig vara sanndrömmar och polisen börjar snart misstänka Madison för morden.  Hennes syster tror dock att Madison är oskyldig och börjar forska i storasysterns förflutna som döljer en och annan hemlighet.

En kvart in i filmen undrar jag om Wan medvetet gjort en parodi på skräckfilmer. Han drar upp reglaget till max. Det är blodigt, åskar och regnar om vartannat och Madison bor i ett hus som med lätthet skulle kunna rymma ett mindre samhälle. När tvisten, för det är klart att en skräckfilm av i dag har en sådan uppdagas, vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.

Även om man kan ha en hel del invändningar mot dagens rulle så kan man inte hävda att filmen är tråkig. Malignant är en film som startar med  gasen i botten och håller den farten ända in i mål. Det är också en film med sin beskärda del av halvdana skådisar, fylld till brädden med klyschor och har en helt sanslös story både i utförande och i manus. Man kan beskylla filmen för en hel del men tråkigt blev det aldrig och det duger för mig åtminstone i dagsläget.

Regi: James Wan

Betyg: 5/10

 A Perfect Enemy ( 2020 Spanien m.fl)

Arkitekten Jeremiasz är efter en föreläsning i Paris stressad till flyget hem till Warszawa. Då det spöregnar ömkar han sig för en ung tjej som också ska till flygplatsen och låter henne haka med på turen. Tjejen med det knepiga namnet Textel Textor är makalöst snacksalig och än värre blir det då Jeremiasz missar sitt flyg och blir fast i VIP-loungen med hennes svada. Bit för bit blir hennes samtal allt obehagligare och kan han möjligen fått en galning på halsen?

Även om man sett filmer med liknande handling och bör tilläggas, tvist, ett antal gånger är det spännande med två främlingar som möts av en slump och där vardagen sakta övergår till något annat. Trots att filmen i stort sett består av två personer som samtalar på en flygplats blir den aldrig tråkig men å andra sidan inte heller speciellt engagerande. En anledning till det är att Tomasz Kot och Athena Strates som spelar Jeremiasz och Textel inte har engelska som modersmål (åtminstone inte den förstnämnde). Det slår igenom under filmen och deras samtal flyter inte på och ger ett något stolpigt intryck. Iofs är det naturligt i filmen då Jeremiasz är från Polen och Textel från Nederländerna men det är kanske inte det bästa skådespelarvalet till en dialogdriven film då skådisarna inte känns riktigt bekväma i sina roller. Lägg sedan till att regissören Kike Maíllo är lite väl övertydlig om vad det hela egentligen handlar så blir slutresultatet en helt ok rulle men på det hela försumbar.

Regi: Kike Maíllo

Betyg: 5/10

The Tomorrow war (2021 USA)

Mitt under finalen i det kommande VM 2022 öppnas en portal i tomma luften där en grupp soldater materialiseras. De berättar att de är från framtiden och behöver sina förfäders hjälp. Jorden har invaderats och man håller på att förlora kriget och är i skriande behov av fler soldater som man tänkt sig hämta i det förflutna.

Jag gillade iden även om filmen genererar en hel del logiska frågetecken angående tidresor. Skit samma ibland är det bara att hänga med på resan utan att bry sig allt för mycket om det logiska.The Tomorrow war är troligen ingen rulle jag kommer minnas men den dög för stunden. Filmen håller relativt god fart, effekterna klart dugliga. Rymdmonstren och deras ursprung funkade också även om filmens manusförfattare lånat en hel del från både Aliens och The Thing. Två timmar flöt på någorlunda smärtfritt.

Det som däremot inte funkar i filmen är när man gör ett försök att vara känslosamma. Nu blev det bara segt, påklistrat och ointressant. Så fort det blev relationssnack i filmen stannade filmen upp satt jag och väntade på nya explosioner och räliga rymdmonster. Med bättre regissör och skådisar hade det möjligtvis kunnat funka bättre.

Svagaste kortet är filmens huvudrollsinnehavare Chris Pratt. Han ser ut som ett levande frågetecken och ger ett intryck av att han inte riktigt har fattat att han är med i en film. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att han för första gången är på en filminspelning. Skådisarna J.K. Simmons och Yvonne Strahovski klarar sig desto bättre och den förstnämnde är alltid trevlig att stöta på i en film

Helt ok fredagsfilm men den hade gott kunnat vara en halvtimme kortare.

Regi: Chris McKay

betyg: 5/10