Rogue one (2016 USA)

rogueone_onesheeta_1000_309ed8f6Om man ska titta på Star wars filmerna i kronologisk ordning är denna film nummer fyra i ordningen. Sedan Disney köpte rättigheterna till Star wars universumet har man hitintills sett till att prångla ut en film om året och det verkar inte finnas något slut. En av cheferna på Disney hävdade att ingen nu levande person kommer få se slutet på Star wars sagan, tanken svindlar!. Snacka om att suga på en filmisk karamell.

Rogue one utspelar sig i glappet mellan de två första trilogierna och här handlar det om att rebellerna ska finna ritningarna till dödsstjärnan. Man har nämligen fått information om att detta megavapen innehåller ett dolt konstruktionsfel men för att hitta bakvägen in till förstörelsen av vapnet måste man som sagt knycka ritningarna som naturligtvis är väl bevakade.

Jag kanske inte är rätt person att bedöma denna film då jag inte är överdrivet förtjust i Star wars. Filmerna är i sina bästa stunder helt ok men inte så mycket mer. Rouge one startar som ett avsnitt av tv-programmet Packat och klart på speed. Berättelsen flänger och far kring hela galaxen och personer och planeter passerar i snabb revy. Det är inte svårförståeligt men intrycket blir hafsigt och splittrat.

Ingen av filmens rollfigurer är speciellt intressanta och det är ganska talade att historiens mest intressanta person är en robot – det säger ganska mycket om hur mycket jag bryr mig om hur det går för de inblandade. Å andra sidan vet jag ungefär hur det kommer att sluta då den första dödsstjärnan sprängdes i bitar redan 1977. Rouge one är en milt underhållande film men på det stora hela är det ett jaha.

Enda gången jag blev känslomässigt berörd var när de hiskliga cgi versionerna av Carrie Fisher och Peter Cushing dök upp. Då sträckte jag lite på mig i soffan, gnuggade ögonen och undrade om filmens producenter sett filmen innan premiären för det var bland det jävligaste jag sett i filmväg – åtminstone i en film med en prislapp på 200 miljoner dollar.

Regi: Gareth Edwards

Betyg: 5/10

 

Kollektivet (2016 Danmark)

kollektivet-posterNär Eriks far går bort ärver han dennes stora hus och sätter ut det till försäljning. Hans fru Anna är av en annan åsikt och vill att man ska starta ett kollektiv. Efter tjat och påståenden om att han är tråkig viker sig Erik och man börjar plocka in folk för att skapa sitt kollektiv. Erik känner sig undanskuffad och lite vilsen i den nya ”familjen” och när en av hans elever gör närmanden tar han tacksamt emot inviterna och resten går käpprätt åt helvete.

Till att börja med startar jag med att konstatera att jag alla dagar i veckan hade checkat in på rum 237 på hotell Overlook än att bo i ett kollektiv som torde vara en av de vidrigaste boendeformer som någonsin existerat. Alltid folk omkring en och alla beslut ska röstas igenom efter diskussioner. Fy faen vilken tillvaro! Filmen Kollektivet blir för mig som att se en obehaglig skräckis.

I grund och botten är detta en dansk feelbad historia om ett äktenskap som går i kras inför öppen publik. Som sådan funkar filmen ganska väl även om jag inte riktigt kan förstå fruns handlingar efter att makens affär uppdagats men visst, desperata situationer föder desperata handlingar.

Det som inte funkar så bra är väl just själva kollektivet. De övriga rollfigurerna är inte så mycket mer än statister i  skilsmässodramat mellan Erik och Anna. Det kollektivets medlemmar gör är väl att ge en ganska så tragisk situation ett bisarrt skimmer då parets äktenskapskris stundtals förvandlas till en allmän diskussionsfråga kring matsalsbordet. En märklig situation men å andra sidan utspelas filmen på 70-talet som stundtals var ett mycket märkligt årtionde.

Kollektivet är en helt ok film men inte så mycket mer. Jag blir inte riktigt engagerad och har lite svårt för att känna för filmens huvudpersoner trots att det är bra skådisar och en historia som borde engagera. Den känns lite vag i sin berättelse och mynnar för mig ut i en axelryckning som dock sprider kalla kårar då jag tänker på boendeformen.

Regi: Thomas Vinterberg

Betyg: 5/10

Pang i bygget (1965 Sverige)

pang_i_bygget_65Pang i bygget var det tredje och sista försöket att lansera en filmserie med Thore Skogman i huvudrollen. Tydligen hade man förhoppningar att Thore skulle bli en ny Åsa Nisse men trots att (eller kanske tack vare) regissörslegendaren Ragnar Frisk stod bakom kameran så blev det inte mer än en trio filmer.

Handelsmannen Skog har det bekymmersamt då de tre bröderna Grym gör allt för att konkurrera ut honom och därmed få monopol på stadens handel. Skogs räddning kommer i form av den unga tjejen Dockan (Lill Babs i mycket märklig peruk (?) ) som med sin outtröttliga energi lyckas få handlare Skog på fötter igen. Bröderna Grym byter nu måltavla och försöker ta över stadens folkpark som är Skogs ögonsten.

På DVD omslaget kan man läsa att detta var en publiksuccé och en av 60-talets största skrattfester som b.la möttes av applåder i Jönköping. Av dessa tre tre påståenden kan jag dra lika många slutsatser: Filmutbudet måste ha varit extremt magert 1965. 60-talet måste ha varit ett ovanligt tråkigt årtionde och slutligen måste livet i Jönköping på den här tiden ha varit oerhört torftigt. Inga större fel på filmen men speciellt rolig var den inte mest bara lite märklig och taffligt gjord. Då det är Frisk bakom kameran kommer den där känslan av att man filmar så länge pengarna räcker för att sedan se vad resultatet blir smygande. Desto roligare är filmens digra rollista: Thore Skogman, Lill-Babs, Åke Fridell, Gösta Krantz och Julia Cæsar för att nämna några.

Det blir aldrig tråkigt och filmen puttrar på maklig takt med en del käcka sångnummer som kastas in här och där. Den sångerna Jag längtar tillbaka till fornstora da’r  (Skog sjunger om att han längtar tillbaka till den tid då kvinnan stod i köket) samt klassikern Pop opp i topp sticker ut lite extra. Den sistnämnda låten präglas roande nog av en hellre än bra koreografi. Slutligen berikas vi med med popbandet The Strolling stones och ett mindre tumult på dansbanan, så mycket mer har inte ”en av 60-talets största skrattfester” att erbjuda. Gåtan över Lill-babs rollfigurs namn kvarstår dock länge efter att musiken tystnat. Vem i hela fridens namn vill lystra till smeknamnet Dockan? Jag testade på min fru men det föll inte i god jord.

Avslutningsvis bör jag erkänna att jag trots allt blev lite sugen på att se de övriga två filmerna i Frisks Skomantrilogi.

Regi: Ragnar Frisk

Betyg: 5/10

Sofias val för dagen? Varsågoda.

 

The Lure (2015 Polen)

1450347092966-jpegTvå sjöjungfrur Silver och Golden är på väg till Amerika men beslutar sig för att göra ett uppehåll i Warszawa. De flyttar in hos en familj som jobbar på en nattklubb och börjar arbeta där som sångerskor. De två sjöjungfrurna kommer i konflikt med varandra då Golden inte kan avhålla sig från av glufsa i sig folk och Silver blir förälskad i en av familjens söner. Det blir skarpt läge då Silver blir så förälskad att hon är villig att genomgå en plastikoperation för att bli av med sin fiskstjärt för att kunna gifta sig. Hon kommer i samband med denna även förlora sin röst.  Golden gör nu allt i sin makt för att stoppa systerns tokerier.

Jag vet inte varför men plötsligt hamnar jag framför filmer av detta slag. En polsk musikal (enligt IMBD landets första) om sjöjungfrur – tror inte jag hade kunnat tänka ut storyn själv. Filmen är originell, intressant och har något trolskt över sig  men det är som sagt en musikal och i detta fall har man varit för frikostig med det musikaliska, Det sjungs så mycket att delar av handlingen blir lite vag. Fast å andra sidan är detta nog en film där det nog är bäst att bara acceptera sakernas tillstånd. Då filmen som sagt är fullproppad med musik är det synd att den inte är speciellt bra. Det kan i och för sig ha sin förklaring av att jag inte är så van vid polska som språk och låtarna kan då tappa en del av sin charm.

Till filmens styrkor ligger en ganska så intressant och engagerande story. De två tjejerna som spelade Silver och Golden gör det bra och filmens final är hjärtskärande. Om det är en rekommendabel film eller inte är svårt att säga men den var åtminstone som sagt originell.

Regi: Agnieszka Smoczynska

Betyg: 5/10

Sofias val för dagen finner ni här

Aliens (1986 USA)

13770015411James Camerons uppföljare till Ridley Scotts klassiker från 1979 startar med att Ripley hittas i sin livbåt och väcks till liv. Det är ingen som riktigt tror på hennes historia om att en utomjording slaktat hela Nostromos besättning och hennes vittnesmål avfärdas. Under de år Ripley varit borta har man koloniserat asteroiden som besöktes i första filmen och när kontakten med kolonin plötsligt bryts skickar man en räddningsstyrka där Ripley, efter viss övertalning,  ingår som rådgivare. Vi kan väl säga som så att det blir mer en flykt för livet än en räddningsinsats när man väl landat på planeten med det trista namnet LV-426.

När jag såg filmen för första gången 1986 i London var det en oerhört spännande actionrulle men vid var omtitt har jag mer och mer lessnat på marinsoldaterna som följer med Ripley på uppdraget. Jag har alltid haft svårt för folk som tycker det är skittufft att bete sig som de manliga deltagarna i Ex on the beach. Tyvärr är det alltför ofta filmmakare förväxlar detta beteende med just tuffhet. Det skulle kanske funka om gestaltningen av dessa jobbiga individer gjordes för att visa att de är just detta,asjobbiga  men det märks alltför väl att Cameron verkligen tycker dessa typer är sååå tuffa och då blir de i mina ögon bara malplacerade pajaser.

Nu var det ett bra tag sedan jag såg filmen sist och var lite nyfiken om jag fortfarande störde mig på Ripleys medpassagerare. Förvånansvärt nog gjorde jag inte detta, visserligen är många av filmens rollfigurer jobbiga fjantar men det finns värre saker att se på film t.ex Jack Black och Seth Rogen. Däremot fanns det annat att invända emot.

Aliens visade sig vara en ganska seg film med oväntat yxig dialog. Nu är väl Cameron inte känd för att vara en finlirets man men vissa partier av filmen verkar vara skriven av en tonåring. Värre är att berättelsen stannar upp vid ett flertal tillfällen och jag sitter bara och väntar på att storyn ska få fortsätta. Det blir ett problem när berättelsens mer stillsamma ögonblick känns instoppade därför att man tycker de ska borde vara där och inte därför att de behövs. En anledning till detta kan vara just den usla dialogen som till stora delar består av två komponenter: Gapande soldater eller krystat icke trovärdigt dravel mellan Ripley och den lilla flickan Newt. När det är action så funkar filmen bra och det är nog det som Cameron är bra på och bör hålla sig till. Dialogen och filmens rollfigurer gör detta till den svagaste filmen i serien.

Regi: James Cameron

Betyg: 5/10

A Knight´s tale (2001 USA)

knightNär en riddare dör blir hans väpnare i ett slag både fattiga, hungriga och arbetslösa. Väpnaren William får en galen ide och lyckas övertyga sina kollegor att det är enda sättet att få pengar att han tar sin döde arbetsgivares rustning och utger sig för att vara riddare. Om de nu bara lyckas vinna några torneringar kan de säkerligen komma på grön kvist. Turligt nog visar sig William vara något av en naturbegåvning och efter lite träning möljer han ned sina motståndare på löpande band. Helt problemfritt är det inte då Williams framgång gör att folk börjar bli intresserade av vem han är. Om hans förklädnad avslöjas lär William och hans sällskap bli ett huvud kortare då det inte ses med blida ögon att posera som riddare under falsk flagg. När han kärar ned sig i den unga adelsdamen Jocelyn blir det än mer komplicerat då han får en rival i den osympatiske riddaren Adhemar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Å ena sidan är A Knight´s tale en riktigt tramsig film och jag sitter med skämkudden i fast grepp. Filmmakarna har även begåvat soundtracket med moderna rocklåtar så publiken sjunger Queens We will rock you vid riddarturneringar och man dansar någon sorts medeltida disko till Bowies Golden years. Detta är fruktansvärda filmscener som skulle kunna få en timid man som jag att vilja åka över Atlanten för att ge den skyldige smisk på rumpan. Å andra sida är filmen trots allt en ganska så charmig historia med en hel del bra skådisar i olika roller. Heath Ledger får se lite valpig när han tittar under lugg som den unge väpnaren/riddaren, Rufus Sewell är svartmustig skurk och Shannyn Sossamon sockersöt i rollen som adelsdam. Filmen duger som lättsam underhållning om man nu bara klarar av de där låtarna som dyker upp under filmens gång……

Regi: Brian Helgeland

Betyg: 5/10

A cure for wellness (2016 USA)

cureforwellnessposterChefen på ett stort bolag verkar opassligt nog blivit galen under en spavistelse i Schweiz. Då bolaget står i startgroparna för en fusion är hans medverkan nödvändig. I panik skickar man den unge medarbetaren Lockhart till hälsohemmet för att hämta hem chefen. Lockhart hinner knappt passera dörrarna till institutionen innan både han och vi tittare anar att detta inte är något vanligt hälsohem. Något lurt verkar vara i görningen på stället men det är lite svårt att sätta fingret på vad. Olycksaliga omständigheter gör att Lockhart blir ofrivillig ”gäst” på hemmet och ett på pappret ganska så enkelt uppdrag blir nu väldigt problematiskt. Den brinnande frågan är om det är stället som är märkligt eller om det är Lockhart som sakta men säkert håller på att bli galen.

A Cure for wellness är en skapelse av Gore Verbinski. han har tidigare visat att han behärskar genren med The Ring som var avsevärt bättre än originalet. Miljöerna, kameraarbetet och till viss del storyn bygger upp en skönt ryslig stämning. Detta är ingen film där man sitter och tuggar på naglarna av spänning utan man känner sig lite smått obehaglig till sinnes under titten vilket åtminstone i mitt fall är en skön känsla.

Tråkigt nog är filmen på tok för lång, närapå två och en halv timme! Hade jag fått råda hade saxen fått gått varm i klipprummet. Tack vare att Verbinski lyckas frammana den där obehagliga känslan kan man aldrig riktigt slappna av och följaktligen blir filmen aldrig tråkigt men däremot lite sövande. Detta gör att filmen tappar rejält men å andra sidan är det en riktigt snygg film så om man är på humör för att se en film med snygg scenografi och ett kameraarbete i högklass bör man passa på.

Regi: 5/10

The To do list (2013 USA)

the_to_do_list_nordic-25818744Det var länge sedan jag hade så låga förväntningar på en film men ett förfluget löfte i augusti 2016 gjorde att jag en sen fredagskväll i januari 2017 satte mig ned för att detta ”mästerverk”.

Brandy Klark är en mycket duktig student som helhjärtat gått in för sina studier på high school. När hon av misstag hamnar på en avslutningsfest får hon syn på hunken Rusty. Brandy blir i brist på bättre ord, kåt, men inser att hon inte har en susning om sex då hon hitintills bara sysslat med att plugga och inte haft en tanke på dylika ting. Då hon är en organisatoriskt lagd person gör hon en lista på olika sexuella aktiviteter där finalen s.a.s är att ha sex med Rusty, om han är intresserad eller inte verkar hon inte bekymra sig nämnvärt om. Brandys övningsobjekt på vägen till sexet med Rusty blir hennes nördiga vänner som inte fattar ett dyft vad som pågår.

I öppningstexterna spelas 2 live Crews ”hit” Me so horney så vad filmen ska handla om råder det ingen tvekan om. Låten och videon bjuder jag på. En rövbonanza utan dess like.

Som ni nog förstår närmade sig temperaturen den absoluta nollpunkten redan under förtexterna. Men märkliga ting kan ske även en stillsam fredagskväll. En bit in i filmen kom jag på mig själv med att skratta och filmen visade sig mot alla förväntningar vara relativt underhållande. Det är inget mästerverk men det är en ganska skön rulle där det för omväxlings skull handlar om tjejer som till varje pris ska bli av med oskulden i stället för finniga tonårsgrabbar. Ett tema som i och för sig är både uttjatat och töntigt men här det blev åtminstone en någorlunda annorlunda vinkling på temat. Egentligen skulle man kunna säga att The to do list påminner lite om American pie men med kvinnor i fokus.

Filmens stora behållning är att man lyckats skrapa ihop en hel del dugliga skådisar: Aubrey Plaza, Bill Hader, Alia Shawkat, Christopher Mintz-Plasse och Clark Gregg. Plaza och hennes deadpan komik har jag lite svårt för men den funkar trots allt ganska väl i filmen. Det enda jag undrar över när eftertexterna rullar är vilken målgrupp filmen riktar sig till för i USA lär väl denna film definitivt varit barnförbjuden?  Kanske 50 åriga gubbar som lovar saker när de inte tänker sig för?

Regi:  Maggie Carey

Betyg: 5/10

 

 

 

Black mountain side (2014 Kanada)

maxresdefaultPå en isolerad forskningsstation i norra Kanada gör ett par arkeologer ett sensationellt fynd. Ett par byggnader som verkar härstamma från tiden innan den senaste istiden har grävts fram. Detta fynd ställer människans forntida historia helt på ända. Forskarna är upphetsade men tiden är knapp då vintern är i antågande och stationen kommer stängas ned för säsongen. Några dagar efter fyndet försvinner plötsligt de lokala arbetarna som verkar tagit sitt pick och pack och flytt i panik. Sedan bryter radiokommunikationen med omvärlden samman och slutligen verkar en del av expeditionens medlemmar bli sjuka både fysiskt och psykiskt. Kan det vara som så att man råkat grävt upp något som borde fått stannat i marken?

Black mountain side är rejält influerat av Carpenters The Thing men inte så mycket att jag skulle vilja kalla den för en rip-off. Regissören har även kastat in lite av Cthulhumytologin i berättelsen eller åtminstone en antydan om den. Detta är en film som inte ger några klara svar om vad det rör sig om, en varelse, en förbannelse, lappsjuka eller kanske en urgammal bakterie som visar sitt fula tryne efter att ha tinats upp? Förklaringarna är många men något klart svar ges inte. En del tittare kan bli irriterade över detta och andra (jag) gillar att få tolka mysteriet på egen hand. Black mountain side har ett bra story (som så många andra filmer) men den slarvas bort lite (som i så många andra filmer) för nog hade regissören kunnat gjort det hela lite mer spännande utan att det hade kostat speciellt mycket mer. En liten detalj som höjer känslan av isolering och obehag är att filmen helt saknar filmmusik om det beror på budget eller ett medvetet val vet jag inte men det blev effektivt i alla fall.

Fifii har valt att avsluta skräckfilmsveckan med denna film och Sofia med den här rullen.

Regi: Nick Szostakiwskyj

Betyg: 5/10

Så var skräckfilmsveckan över för detta år jag tackar för visat intresse och ger en extra applåd till Fiffi och Sofia som än en gång ville vara med på tåget. Vi ses nästa år?

Karaokekungen (2009 Sverige)

01Pirko är en snäll men ganska så misslyckad typ. Han når sitt lågvattenmärke när han dumpas av sin flickvän och hans kompisar fryser ut honom. Ställd på bar backe bestämmer han sig för att hälsa på sin mormor. Tråkigt nog dör mormodern redan efter första kvällen. Pirko är nu helt ensam i världen och efter begravningen hamnar han på en bar där han dricker sig full. I fyllan börjar han sjunga och visar sig ha en riktigt bra sångröst. Påhejad av barägaren börjar nu Pirko att tävla i karaoke.

Det här var en mycket märklig film. Handlingen är inte speciellt komplicerad men filmens utförande är minst sagt originellt. Filmen känns som något som Roy Andersson skulle kunna totat ihop kryddat med en gnutta David Lynch. Karaokekungen har det där folkhemsgråa som Andersson har i sina filmer och miljöerna känns kala och kalla. Filmen innehåller även en hel del absurditeter, folk beter sig märkligt och de flesta är lite maniska i sina rolltolkningar. Alla verkar vara spända och verkar kunna explodera i ett vredesutbrott när som helst,

Karaokekungen är inte speciellt upplyftande men av och till blir den lite rolig främst då beroende av de märkliga rollfigurer som befolkar filmen och de absurda situationerna. Jag har svårt att bestämma mig för om det är en bra film eller en halvdan film som vinner på att den är annorlunda. Ibland känns det lite amatörmässigt men filmen är ändock så pass egensinnig att jag uppskattade titten men jag ska erkänna att jag till en början satt och undrade vad det var för filmval jag hade gjort .

Regi: Petra Revenue

Betyg: 5/10

Mannen i järnmasken (1998 USA)

iron-mask-1998Mannen i Järnmasken kan sägas vara en spinoff på äventyren med de tre (fyra) musketörerna. När filmen startar har åren gått. Frankrike har en ny kung,  den unge Ludvig XIV, Portos, Athos och Aramis har slutat som musketörer och det är bara D’Artagnan som är kvar i tjänst nu som befälhavare för kungens musketörer. Problemen hopar sig i Frankrike främst beroende på att den unge kungen mest tänker på att roa sig med diverse adelsdamer och bryr sig inte om att folket svälter. När Ludvig får ögonen på Christine som av en händelse råkar vara förlovad med Raoul, son till Athos, startas en händelseutveckling som tvingar de gamla musketörerna att greppa sina värjor igen.

Jag ville minnas denna film som en helt ok äventyrsfilm men det jag hade glömt blev snabbt plågsamt uppenbart nämligen en hel del riktigt usla skådespelarprestationer. Malkovich rullar med ögonen och skriker så spottet yr, Gérard Depardieu hö hö höar sig genom filmen på autopilot och stackars Sarsgaard som gör sin första filmroll ser mest vilsen ut.  Värst är den franska skådespelerskan Judith Godrèche som spelar Raouls trolovade. Hur hon kom med i projektet vet jag inte troligen beror det på att franska pengar är inblandade och man var tvungen att skohorna in ett gäng franska skådisar lite som de tyska skådisar som höjer buskisnivån på de svenska Beckfilmerna. Man hade med lätthet kunnat byta ut henne mot en skyltsdocka och troligen fått mer valuta för pengarna. Övriga skådisar klarar tursamt av sitt uppdrag. Jeremy Irons muttrar, Leonardo DiCaprio fixar rollen som ung sprättig kung och Gabriel Byrne är nog bäst i gänget som den plågade D’Artagnan som slits mellan sina lojalitet till sin kung och forna vapendragare.

Om man bortser från de pinsamma prestationerna är Mannen med järnmasken en helt ok äventyrsfilm. Det är ett par bra fäktningsscener. En hel del manligt men korkat ädelmod som hör hemma i genren samt snygga miljöer och kostymer. En alldeles lagom småspännande film som man kan glo på lite halvt om halvt en regnig söndag.

Regi: Randall Wallace

Betyg: 5/10

Trainwreck (2015 USA)

trainwreck-20152Amy har ett ganska rörigt liv: Stressigt jobb, en pappa på äldreboende och en syster som verkar ha ett perfekt liv med man, barn och villa. Själv dricker hon för mycket och hoppar mellan förhållanden och vägrar binda sig. När hon träffar den försynte idrottsläkaren Aaron verkar det dock som att hon mot sin vilja börjar bli kär. Han faller som fura för Amy men som sagt, hon är motvillig till att binda sig och letar efter anledningar komma ut ur sitt förhållande.

Jag är inte speciellt förtjust i s.k romcoms och brukar hävda att det inte gjorts någon bra film i denna genre sedan När Harry mötte Sally men av och till besöker jag genren för att se om den hämtat sig från senare decenniers moralpanik och de motbjudande ”tal” som alltid finns med i filmens final. Av och till hittar jag en och annan film som åtminstone duger och Trainwreck är en sådan film.

Trainwreck stora styrka är Amy Schumer som spelar huvudrollen Jag har aldrig tidigare sett henne vare sig på scen eller film men hon lyckas förmedla ett trovärdigt porträtt av en kvinna som är ganska burdus, har ett språk som skulle få en sjöman att rodna samt är svår att komma inpå livet. Amy är inte speciellt sympatisk men på något bakvänt vis finner jag ändå en viss sympati för henne. Jag skrockade till några gånger och hade en halv om halvt trevlig stund under filmen.

På filmens minuskonto ligger speltiden som är på två timmar, filmen hade kunnat vara avsevärt kortare. En annan sak är att regissören Apatow ofta känns lite loj i sitt filmskapande. Rollfigurerna i hans filmer verkar hela tiden vara nyvakna och inte helt med i matchen. Å ena sidan skänker detta hans filmer en skön avslappnad känsla men trots svordomar och ohämmat sex blir även denna lite film lite valiumindränkt.

Redi: Judd Apatov

Betyg: 5/10

Friday the 13th: The Final chapter (USA 1984)

friday-the-13th-part4-smThe Final chapter börjar med att Jason vaknar upp på sjukhuset. Att han nyligen fått en yxa i huvudet verkar inte besvära nämnvärt.  Han mördar lite sjukhuspersonal i bara farten och drar sedan hem till Crystal lake. Vid sjön får vi stifta bekantskap med en grupp kåta ungdomar som hyrt en stuga, ett tvillingpar, en splittrad kärnfamilj samt en campare med hemlighetsfulla motiv. På väg mot Crystal lake stöter Jason på en  liftare som stryker med i bara farten utan att ens få yttrat en enda replik. Det måste ha fått känts lite nesligt för den skådisen. När Jason når sitt resmål sätter han igång med det han är bäst på: Att mörda folk. Vad jag förstår så utspelar sig del 2 – 4 i filmserien under bara några dygn vilket gör Jason till en mordmaskin av sällan skådat slag.

The Final chapter skiljer sig lite från de tidigare filmerna då man faktiskt lagt ned lite mer energi på att åtminstone ge några av offren ett lite fylligare personporträtt. Skillnaden är visserligen försumbar men det är trevligt när man märker av en liten ambitionsnivå hos filmmakarna.Mest noterbara i filmens cast är skådisarna Crispin Glover och Corey Feldman. Den förre i en märklig frisyr som verkar ha ett eget liv samt en dansstil från helvetet, den senare som Jasons baneman.

The Final chapter är ett lyft från förra filmen då det är mer skräck än skoj men att det skulle vara det slutgiltiga kapitlet sagan om Jason kan man glömma. Friday 13th: A new beginning kom redan nästa år.

Regi: Joseph Zito

Betyg: 5/10

Jeanne d’arc (1999 Frankrike)

J774full-the-messenger--the-story-of-joan-of-arc-postereanne d’arc – The Messenger är Luc Bessons version av historien om Frankrikes nationalhelgon. Historien utspelar sig under hundraårskriget mellan Frankrike och England. När filmen börjar så är Frankrike är mer eller mindre nere för räkning men så dyker den obildade bondflickan Jeanne upp och hävdar att hon fått ett budskap av Gud. Kronprinsen Charles lyssnar på flickan och skickar henne till staden Orleans som belägras av Engelsmännen. Jeanne lyckas ingjuta nytt mod i de franska trupperna och krigslyckan vänder. Resten av storyn finns att läsa i historieböcker eller så får man göra sig omaket att se filmen.

Filmen som sådan är helt ok. Det är en fascinerande historia om denna bondflicka som lyckades rädda landet. Jag är inte en expert på Jeanne d’arc men vad jag begriper så har Besson knåpat ihop en film som håller sig inom rimlighetens gränser. En del fel och förenklingar har gjorts men överlag så stämmer det med vad man vet. Trots den långa speltiden blir det aldrig tråkigt och till skillnad mot en del kritiker gillade jag Jeannes samtal med Gud/Djävulen i Dustin Hoffmanns gestalt mot slutet av filmen. Dessa samtal ställde saker på sin spets och gör att jag som tittare vrider och vänder på Jeannes mission. För mig var det en av filmens höjdpunkter.

Nu är det som så att vi har med Besson att göra, en regissör som är sin egen värsta fiende då han helt saknar fingertoppskänsla. Filmen Jeanne d’arc är överlag bra. Besson har lyckats med scenografi, manus och rollbesättningen med både franska och anglosaxiska skådisar. Däremot tappade han någonstans på vägen konceptet och gav huvudrollen till Milla Jovovich. Hon har aldrig varit och kommer aldrig att bli en bra skådespelerska. Hennes kompetensnivå ligger i nivå med att slåss mot zombies i Resedent evil filmerna och när hon ska gestalta en komplex individ som Jeanne d’arc går det åt fanders. Skådisen fick som ett brev på posten en välförtjänt razzienominering. Just denna rollbesättning är synd för det är som sagt en bra film som tyvärr slirar betänkligt beroende på Bessons oförmåga att tänka efter och Jovovich inkompetens.

Regi: Luc Besson

Betyg: 5/10