Ant-man and the Wasp (2018 USA)

Efter debaclet i Civil war har Scott Lang hamnat i husarrest och Hank Pym och dottern Hope har gått under jorden. Scott kommer snart att bli villkorligt frigiven och kan knappt bärga sig då han är mycket uttråkad. Hans önskningar om lite fart och fläkt kommer dock infrias med råge. Han får ett telepatiskt meddelande från microuniversum och det verkar som att Hank Pyms fru Janet fortfarande lever och tillsammans med Hope och Hank planerar de tre räddningsaction. När Pym och hans dotter kommer fram från sitt gömställe dyker skurken Ghost upp och vill lägga vantarna på deras utrustning. Ghost är inte den ende som vill sätta klorna i Pyms forskning. Ett gäng gangstrar vill också åt laboratoriet för att sälja rubbet på den svarta marknaden. Mitt i smeten har vi Scott Lang som om han bryter sin husarrest riskerar ett långt fängelsestraff.

Filmen är både lättsedd och säkerligen lättglömd men det en trevlig, rolig och fartfylld film som fyller sin funktion väl, nämligen att ge en stunds förströelse och roa, vare sig mer eller mindre. Skådisarna funkar bra ned till minsta biroll och Ant-man & The Wasp präglas av en uppsluppen stämning. Skurkarna är ganska så harmlösa, gangstergänget som leds av skådisen Walton Goggins är mer roande än skrämmande. Även Ghost har fått en lite snällare agenda och utseende än ursprungsfiguren i serien. På det hela är det en trevlig och roande film även om den lyckas med att få fysikern i mig att stöna för är det inte som så att även om man förminskar ett föremål behåller det sin massa? Hur i hela friden kan pensionären Pym lyfta ett helt kontorshus?

Regi:  Peyton Reed

Betyg: 6/10

The Wizard of Lies (2017 USA)

Det här en BOATS om en vidrig man vid namn Bernie Madoff. Under många år lurade han sina investerare i ett pyramidspel som när det avslöjades hamnade i mångmiljardklassen och folk fick gå från hus och hem. Bernie drog sig inte heller för att lura vänner och bekanta. Det filmen Wizard of lies koncentrerar sig på är inte Bernies affärer utan hur hans familj på två vuxna söner och en fru drabbades. Dessa tre har hela tiden hävdat att de inte visste något om pappans affärer vilket allmänheten inte trodde på och familjen drabbades hårt av omgivningens dom. Om de var skyldiga eller inte vet jag inte men filmen kör på teorin att de var helt ovetande.

Storyn känner man till om man läste tidningarna 2008/2009 så det är inte direkt spännande att ”se hur det går”. Det filmen vinner på är skådisarna som är mycket bra. DeNiro spelar Bernie, Michelle Pfeiffer hans fru och sönerna spelas av de inte lika kända skådisarna Alessandro Nivola och Hank Azaria men de är alla mycket duktiga. Det är ett deprimerande familjedrama som man får sig till livs. Svaret på varför Bernie gjorde som han gjorde ges inte direkt och frågan är om man någonsin kommer reda på varför. Själv hävdar han att han utnyttjade folks girighet och att det brist på kontroll gjorde det hela möjligt. Ett tunt försvar i mina ögon.

Det som är bekymmersamt är att folk i allmänhet köper att man kan få bete sig så här. Senaste decennierna har vi haft olika kriser som berott på bankers eller vissa individers snikenhet. Folk protesterar, politiker ska ta till med hårdhandskarna men när det värsta lagt sig sitter mer eller mindre samma personer kvar i orubbat bo och folk slutar bry sig. I skrivande stund sitter det säkerligen en antal ”Bernie Madoffs” runt om i världen i full färd med att plundra människor och stater på pengar därför att marknaden och vi tillåter dem att göra det.

Regi: Barry Levinson

betyg: 7/10

Filmspanarna: En Midsommarnattsdröm (1999 Storbr m.fl)

Häng nu med i svängarna för det kan behövas: I den italienska staden Monte Athena förbereder den lokala fursten/borgmästaren Theseus sitt bröllop men allt är inte glädje och lycka. Två unga män, Demetrius och Lysander konkurrerar om Hermias kärlek. Hon vill gifta sig med Lysander men hennes far anser att Demetrius passar bättre som svärson. Hermia ges ett ultimatum: ”Gift dig med Demitrius eller gå i kloster” (här bör jag tillägga att berättelsen utspelar sig kring sent 1800 tal). För att göra det hela mer komplicerat har Demetrius en beundrarinna i Helena. Lysander och Hermia bestämmer sig för att rymma en natt genom skogen som ligger nära staden. Demetrius får reda på parets planer och sätter efter de två på cykel. Helena hänger på i hopp om att Demetrius trots allt ska välja henne. Samtidigt övar ett teatersällskap i skogen då man tänker sätta upp en pjäs i samband med hertigens bröllop. Så nu har vi fyra personer som irrar runt i skogen på cykel samt ett teatersällskap men det räcker inte med det. Samma natt råkar av en händelse Oberon och Titania som är älvrikets kung och drottning hålla till i skogen. Paret hamnar i gräl och för att straffa drottningen skickar Oberon sin hantlangare Robin Goodfellow (även känd som Puck) att förtrolla drottningen att bli kär i den första hon ser. Puck rör till det hela och vi får en kärlekssoppa som Oberon måste ställa till rätta innan morgonen gryr. (PUH!)

Om ni orkat hänga med såpass länge så kommer här mina tankar om filmen. En midsommarnattsdröm är en av Shakespears komedier och trots att den kan verka lite rörig är filmen både rolig och underhållande. Dialogen är kanske inte den rappaste utan författaren har mer förlitat sig på alla förvecklingar. Det jag möjligtvis har lite invändningar mot är teatersällskapet som kommer in lite från vänster i handlingen. Det är en underhållande trupp men jag kan inte komma ifrån känslan av att det blev lite ”kaka på kaka” i handlingen.

Scenen är som sagt ett somrigt Italien, folk har halmhattar och verkar ha det ganska trevligt (trots alla kärleksförvecklingar) något som smittar av sig på mig som tittare och det blir en riktigt mysig stund framför tv:n.  Något som paradoxalt nog höjer trevlighetsfaktorn är att älvfolket är lite halvtaskigt utklädda det är påklistrade vingar, lite djurhudar och glitter i ansiktet. Dessa halvdana effekter bidrar till filmens uppsluppna stämning och jag tror/anar att det var meningen. Skådisarna (halva Hollywood verkar ha blivit kontrakterade) sköter sig i varierade grad men på det hela får de godkänt. Det är kanske inte en av Shakespeares pjäser man sätter upp för att få briljera på scen eller få kasta ut några odödliga monologer anledningen är nog istället att ha en trevlig stund och det var precis det jag hade.

Regi: Michael Hoffman

Betyg

Filmspanar temat var så sagt om natten och vilka andra nätter än midsommar (en helg jag numera endast äter caesarsallad på efter att jag ett år förätit mig på sill och grillat) som behandlas av andra bloggare kan ni se nedan.

Absurd cinema

FLMR

Jojjenito

Fripp

Rörliga bilder & tryckta ord

Fiffi

Har du inte sett den?

Scarface (1983 USA)

Scareface av Brian De Palma efter ett manus av Oliver Stone är en besvärlig film där jag är väldigt ambivalent i mitt tyckande. Jag svag för gangsterfilmer speciellt då i kombination med en ”rise and fall story”. Filmen har en rad bra skådisar (åtminstone på pappret): Loggia, Pacino, Pfeiffer och Abraham. Tyvärr dras filmen med många problem och det största problemet heter som vanligt De Palma.

I Scarface för vi följa småskurken Tony Montanas (Al Pacino) väg från flykting från Castros Kuba till att bli en av Miamis ledande gangstar. Filmen startar med att Montana utför ett mord i ett flyktinglägrer. Målvedvetet arbetar han sig sedan uppåt i den kriminella näringskedjan. När Tony blir besatt/kär i gansterbossen Frank Lopez (Robert Loggia) flickvän Elvira (Michelle Pfeiffer) skär det sig av naturliga skäl mellan de två och en maktkamp över kokainet och Elvira tar vid.

Den första halvan av filmen är bra t.om mycket bra. Storyn flyter på väl och skådisarna håller sig till sina roller men någonstans i mitten av filmen haverar hela projektet. Pacino spelar över redan från början men det är acceptabelt överspel men när han ska gestalta karaktären Montanas ökande drogberoende och paranoia släpper Pacino alla hämningar. Reslutatet är direkt pinsamt att se. Ju mer man ser av Michelle Pfeiffer och Mary Elizabeth Mastrantonio, som spelar Montanas syster Gina, desto mer inser man vilka usla skådisar de är (åtminstone i den här filmen). Det kan bero på dåligt skrivna karaktärer eller dålig personregi. Man kan kanske inte lasta skådespelerskorna för mycket då båda var ganska nya i branschen 1983. Loggia skrattar sig igenom hela filmen så mycket att jag börjar fundera på Romeros Jokern från 60-tals Batman. Mitt i denna soppa har vi som sagt en tjattrandes Al Pacino som är otroligt irriterande i sitt överspel.

Ett stort problem med De Palma är att han är övertydlig i sitt berättande. Subtilitet har aldrig varit hans starka sida. När Tony snortar kokain lägger han upp en lina i cyckelslangstjocklek – det blir bara löjligt. I en annan scen ber Tony att en av hans underhuggare ska ringa kl 3:00 när telefonen ringer zoomar kameran in en klocka som visar tre.Detta är bara ett par exempel av många i filmen och jag undrar om De Palma  är trög i huvudet och tror att publiken är lika korkad. Filmens sista 20 minuter sitter jag mest och skrattar då Scarface sänker sig ned till buskisnivå och blir en parodi på gangsterfilmer.

Det finns dock ett par saker som är bra. Storyn har jag redan nämnt, en annan sak är Giorgio Moroders musik som är fantastisk. Vanligtvis har jag svårt för 80-tals filmer där det plippar och ploppar för mycket (fick t.ex stänga av Ladyhawke då jag höll på att bli galen av musiken) men Moroder har fått till ett bra och passande soundtrack. Det finns även ett par snygga scener i filmen. Jag tänker speciellt då på en scen där en knarkaffär går snett. Där och då fungerar De Palmas regi ypperligt men några få scener och ett bra soundtrack gör ingen film. Trots sina brister är det en relativt underhållande film men speciellt bra är den verkligen inte.

Vad jag förstått så är Montana förebild för många halvgangstrar ute i den verkliga världen vilket nog säger mer om dom än filmen då Montana trots allt är en riktig looser. Vito Corleone skulle i så fall vara en bättre förebild om man nu ska ha kriminell framgång som måttstock.

Regi: Brian DePalma

Betyg: 4/10

Dark shadows (2012 USA)

Film är bäst på bio. Ja det vill i varje fall filmbolagen hävda. Pyttsan! Jag är inte speciellt känslig av mig och det är sällan jag stör mig på folk i biografen men det här biografbesöket var rent ut sagt för djävligt. Jag fick en upplevelse av att ha hamnat mitt i en av FN:s hjälpsändingar till svältande människor. De slörpades dricka, snaskades godis, grävdes i chipspåsar och skakades i popkornkartonger så till den milda grad av att jag var när att ställa mig upp vråla ”Ät upp! Tugga klart och titta på filmdjäveln i lugn och ro!” Jag är glad för att filmen var texad, hade det varit en svensk film hade det inte gått att höra vad som sades. Efter denna klagovisa fortsätter vi till dagens film.

Dark shadows är Tim Burtons senaste alster. Då vi har med Burton att göra kan man snabbt konstatera att: Johnny Depp är med och spelar en outsider, Chistopher Lee gör en liten roll, Danny Elfman gör musiken, Helena Bonham Carter är med i rollistan, scenografin är mörk och lite småryslig, filmen har smålarvig humor samt ett komplicerat förhållande till en pappa finns instoppat i manus.

I slutet av 1700 talet vänslas rikemanssonen Barnabas Collins med fel tjänsteflicka. Hon är nämligen en häxa. Då han inte besvarar hennes kärlek förvandlar hon honom till en vampyr och fänglsar Barnabas i en kista. Tvåhundra år senare slipper Barnabas ur sitt fängelse. Han upptäcker att häxan, Angelique, har tagit över staden hans förfäder grundade och att den släktspillra han har kvar är på dekis. Barnabas smider en plan för att få familjen på grön kvist samt att hämnas på Angelique.

Burton försöker verkligen att göra allt rätt och kör på i samma hjulspår som så många tidigare. Om det har lyckats tidigare ser jag inget fel i detta, varför ändra på ett vinnande koncept? De flesta filmer Burton gjort har jag uppskattat t.om Planet of the Apes. Men den här gången funkar det inte alls för mig. Larvig humor blir bara larvig när den görs utan själ eller hjärta. Det som tidigare kändes orginellt med Burton känns numera ganska oinspirerat och tråkigt. Berättelsen velar än hit och dit, storyn är inte svår att begripa men scener läggs på scener och jag får intrycket av att Burton filmat episoder han funnit intressanta och sedan länkat ihop dem till en film. Berättelsen saknar helt enkelt flyt. Det hjälper inte ens att han skrapat ihop ett ganska trevligt gäng med skådisar, att Alice Cooper gör ett gästspel eller att berättelsen utspelar sig på sjuttiotalet. Filmen är tråkig, trist och blodfattig. Den enda som väcker mitt intresse är Eva Green i rollen som häxan Angelique. Dark shadows är faktiskt så trist att jag somnar trots allt slafsande och smaskande omkring mig. Min dotter väcker mig när jag börjar snarka. ”Oj då” viskar jag efter att ha sovit i tjugo minuter. ”Missade jag något?” ”Nej” säger hon och hon har rätt.

Regi: Tim Burton

Betyg 3/10

Grease 2 ( 1982 usa )

Utbytesstudenten Michael blir kär i Stephanie som är ledaren av gänget Pink Ladies. Detta tjejgäng får bara dejta medlemmar i det lokala MC gänget (fråga mig inte varför) så nu måste Michael köpa en MC och försöka vinna Stephanies kärlek.

Vill ni se en riktigt underhållande usel film en kväll så är Grease 2 verkligen det rätta valet. Sångerna orkar inte ens vara subtila i sitt budskap (som givetvis är att man vill ha sex) och de är skrattretande dåliga. Michelle Pfeiffer dansar lika illa som en skadeskjuten höna, ja hela filmen är obeskrivligt usel men samtidigt underhållande. Jag har svårt att tro att någon av de inblandade sätter upp Grease 2 i sin CV.

Regi: Patricia Birch

Skådespelare: Maxwell Caulfield, Michelle Pfeiffer

Betyg:3/10