När Jacobs farfar dör under mystiska omständigheter börjar han undersöka de sagor farfadern berättade för honom när han var yngre. De handlade om ett märkligt barnhem som låg på en liten ö utanför Wales kust.Farfadern påstod att han bodde på hemmet en tid och han menade att barnen på ön hade märkliga förmågor. Ju mer Jacob läser av sin farfars anteckningar desto mer övertygad blir han att sagorna är sanna. Han lyckas övertala sin far att ta honom på en tur till ön. Jacob hittar barnhemmet men det ligger i ruiner sedan det träffades av en bomb under andra världskriget. Men en dag under sina vandringar på ön träffar Jacob på ett par barn som verkar vara …. lite märkliga.
Miss Peregrines hem för besynnerliga barn kan nog bäst beskrivas som X-men möter Harry Potter. Mina förväntningar var väl sisådär dels för att detta är ännu en av alla dessa fantasyfilmer som inte kan nöja sig med en berättelse utan måste dra ut på historien i flera delar. Den andra anledningen var att det var regissören Tim Burton bakom kameran och han har inte gjort en bra film på en sisådär tio år. Turligt nog var detta en ganska så rapp film som höll mitt intresse uppe under hela speltiden. Berättelsen rör sig hela tiden framåt och stannar aldrig upp. Jag slapp också moralkakor och livslektioner som vanligtvis hör genren till. Vidare var det snygga miljöer och en alldeles lagom klurig handling innehållandes b.la tidresor och loopar samt monster som livnär sig på barns ögon. Skådisarna sköter sig bra och de besynnerliga barnen är bra på att vara just besynnerliga. Jag vill nog påstå att filmen var så pass bra att jag kan tänka mig åtminstone ge böckerna en chans trots att de består av flera delar.
Film är bäst på bio. Ja det vill i varje fall filmbolagen hävda. Pyttsan! Jag är inte speciellt känslig av mig och det är sällan jag stör mig på folk i biografen men det här biografbesöket var rent ut sagt för djävligt. Jag fick en upplevelse av att ha hamnat mitt i en av FN:s hjälpsändingar till svältande människor. De slörpades dricka, snaskades godis, grävdes i chipspåsar och skakades i popkornkartonger så till den milda grad av att jag var när att ställa mig upp vråla ”Ät upp! Tugga klart och titta på filmdjäveln i lugn och ro!” Jag är glad för att filmen var texad, hade det varit en svensk film hade det inte gått att höra vad som sades. Efter denna klagovisa fortsätter vi till dagens film.
Dark shadows är Tim Burtons senaste alster. Då vi har med Burton att göra kan man snabbt konstatera att: Johnny Depp är med och spelar en outsider, Chistopher Lee gör en liten roll, Danny Elfman gör musiken, Helena Bonham Carter är med i rollistan, scenografin är mörk och lite småryslig, filmen har smålarvig humor samt ett komplicerat förhållande till en pappa finns instoppat i manus.
I slutet av 1700 talet vänslas rikemanssonen Barnabas Collins med fel tjänsteflicka. Hon är nämligen en häxa. Då han inte besvarar hennes kärlek förvandlar hon honom till en vampyr och fänglsar Barnabas i en kista. Tvåhundra år senare slipper Barnabas ur sitt fängelse. Han upptäcker att häxan, Angelique, har tagit över staden hans förfäder grundade och att den släktspillra han har kvar är på dekis. Barnabas smider en plan för att få familjen på grön kvist samt att hämnas på Angelique.
Burton försöker verkligen att göra allt rätt och kör på i samma hjulspår som så många tidigare. Om det har lyckats tidigare ser jag inget fel i detta, varför ändra på ett vinnande koncept? De flesta filmer Burton gjort har jag uppskattat t.om Planet of the Apes. Men den här gången funkar det inte alls för mig. Larvig humor blir bara larvig när den görs utan själ eller hjärta. Det som tidigare kändes orginellt med Burton känns numera ganska oinspirerat och tråkigt. Berättelsen velar än hit och dit, storyn är inte svår att begripa men scener läggs på scener och jag får intrycket av att Burton filmat episoder han funnit intressanta och sedan länkat ihop dem till en film. Berättelsen saknar helt enkelt flyt. Det hjälper inte ens att han skrapat ihop ett ganska trevligt gäng med skådisar, att Alice Cooper gör ett gästspel eller att berättelsen utspelar sig på sjuttiotalet. Filmen är tråkig, trist och blodfattig. Den enda som väcker mitt intresse är Eva Green i rollen som häxan Angelique. Dark shadows är faktiskt så trist att jag somnar trots allt slafsande och smaskande omkring mig. Min dotter väcker mig när jag börjar snarka. ”Oj då” viskar jag efter att ha sovit i tjugo minuter. ”Missade jag något?” ”Nej” säger hon och hon har rätt.
Brosnan hade fått kicken och jakten på en ny Bond tog fart. I media var spekulationerna många och ibland lite väl fantasifulla b.la hävdades en kort tid att Robbie Williams var påtänkt i rollen som 007. De skådespelare som filmbolaget funderade på var b.la Dominic West, Gerad Butler och Henry Cavill. Barabara Broccoli var dock tidigt ganska övertygad över vem hon ville ha som James Bond, Daniel Craig. När Craig väl presenterades som den nye Bond exploderade nätet, många ansåg att han var ett helt fel val till rollen som 007. En åsikt som kom framfördes var att Craig hade fel hår och ögonfärg samt att han inte var nog snygg. Då Craig anlände till en presskonferens med båt bärandes flytväst visste hånet inga gränser; 007 i flytväst! När Casino Royale väl fick premiär tystnade kritiken närapå tvärt.
Henry Cavill, nära att bli den nye Bond men ansågs vara för ung.
Redan under 80 talet var frågan uppe om man inte skulle ta och reboota Bondserien. Tanken var att man skulle skildra 007s första år i tjänsten. Frågan var i och för sig inte så toklig då man hade en dubbelnolla vars största problem verkade vara benskörhet, så tanken på en yngre Bond var kanske inte så tokig. Broccoli släppte dock iden då han ansåg att biopubliken inte var intresserade av en ung och oerfaren Bond. Det blev istället hans dotter Barbara som genomförde den iden men bara till viss mån.
Craig som 007
Casino Royale är en reboot av filmserien men samtidigt inte vilket kan låta lite märkligt. Berättelsen startar med att Bond erhåller sin dubbelnolla dvs rätten att döda i statens tjänst. Bond är oerfaren och följdaktligen ny i sin roll som dubbelnolla vilket tyder på att filmen borde utspela sig i dåtid. Paradoxalt nog är miljöerna moderna och Bonds chef M är en kvinna (Dench) något som tyder på att filmen utspelar sig efter de tidigare filmerna om 007. Detta är en detalj som kan störa en del Bondfans; att man fuckar upp kronologin, men jag bryr mig inte speciellt mycket, filmerna om James Bond är trots allt ganska löst sammanlänkande. Däremot läste jag en intressant teori om rebooten på nätet som skulle kunna förklara en del av kronologiförvirringen: Filmerna handlar om den agent som innehar siffran 007, dvs siffran 007 kvarstår genom åren men det är olika agenter som innehar numret. Det är en teori som skulle kunna förklara de kronologiska märkligheterna i Casino Royale samt de oförklarliga personlighetsförändringar agent 007 genomgått under årens lopp t.ex från en glad lax (Moore) till en ganska bister och lite sorgsen agent (Dalton).
Eva Green som Vesper Lynd.
Daniel Craigs version av Bond kan bäst beskrivas som en ganska brutal och ohyfsad person som har svårt att kontrollera sina känslor, jag vill dock tillägga att han har en viss charm. Det brutala kunde anas under Connerys yta, och Craigs fysiska prestation ligger ganska nära Lazenbys. Slagsmålen är våldsamma och i Casino Royale presenteras vi för en Bond som kan blöda, bli förbannad, känna sorg och smärta. 007 har nog aldrig varit mänskligare och därmed blir filmen automatiskt mer spännande.
Craig spelar en avsevärt tuffare och mer sårbar Bond än tidigare skådisar.
Historien Casino Royale var nu åter i händerna på Broccoli efter ha valsat runt bland olika filmbolag. I korthet går berättelsen ut på att en man, Le Chiffre, agerar bankir för terrorister och andra ljusskygga element. Då han spekulerat bort sina klienters pengar försöker han genom att arrangera ett parti poker med hutlösa vistsummor vinna pengarna åter. MI6 får nys om Le Chiffres plan och skickar 007 till Montenegro där tävlingen går av stapeln i syfte att Bond ska vinna potten. Tanken är att man då ska kunna pressa Le Chiffre på information om sina klienter.
Le chiffre har segervittring.
Casino Royale är en av mina favoriter i Bondserien. En bidragande orsak är att man har lyckats med en mycket bra rollbesättning. Värda att nämna är Mads Mikkelsen som Le Chiffre, han är cool och en värdig motståndare till Bond. Eva Green som spelar 007 medhjälpare Vesper Lynd torde vara ett av de bättre kvinnoporträtten i serien. Manusförfattarna har verkligen ansträngt sig ge Vesper en personlighet och hon är fjärran från karaktärer som t.ex Honey Ryder eller Stacey Sutton. Jag blir faktiskt intresserad av Vesper som person hon är inte något bihang som Bond måste släpa på. Slutligen har vi Giancarlo Giannini i rollen som Bonds medhjälpare Rene Mathis. En intressant bekantskap som precis som i fallet Vesper Lynd ges tillåtelse att vara en karaktär och inte en figur som hjälper till när det ska köras helikopter, bil eller andra småsysslor.
Felix Leiter gör comeback i Casino Royale. Han var inte med i någon av Brosnans filmer.
Berättelsen är ganska avancerad åtminstone för att vara en Bondfilm man är tvungen att vara någonsånär koncentrerad för att hänga med i svängarna. Det ges även utrymme för lite kararktärsskådespeleri vilket gör att man bryr sig om personerna när det väl blir actionscener. Actionscenerna är kanske inte så många som man är van vid när det rör filmer om 007 men när berättelsen tar fart gör den det med besked. Inledningsjakten där 007 jagar en misstänkt terrorist på en byggnadsplats hör till mina absoluta favoritsekvenser i serien om 007. En sekvens som faktiskt är inspirerad av en jakt som klipptes bort från den tidigare Bondfilmen OHMSS. Bra story, härliga actionscener och suveräna skådisar gör Casino Royale till en höjdare bland Bonds äventyr.
Mycket snart tar en hejdlös produktplaceringsdialog fart och sänker filmen en aning.
Men även solen har sina fläckar. Filmen är på tok för lång och kunde gott ha kortats ned en tjugo minuter. Den vedervärdiga produktplaceringen hänger kvar och när Vesper frågar Bond om han har en Rolex och svaret blir ”Nej en Omega” då storknar jag nästan. Många känner att pokerpartiet, som för övrigt är baccarat i boken, är alldeles för långdraget men jag finner den delen spännande. I detta fall rör det sig nog om en smaksak vad man gillar. Det blir dock lite fjantigt när Mathis står vid sidan om partiet och förklarar för Vesper hur spelet går till men det är en manuslösning för eventuell publik som inte kan poker. Man får nog vara glad att manusförfattarna bytte baccarat mot poker för vem kan de reglerna?
Låten You know my name är klart godkänd och förtexterna är otroligt snygga.
När Jacobs farfar dör under mystiska omständigheter börjar han undersöka de sagor farfadern berättade för honom när han var yngre. De handlade om ett märkligt barnhem som låg på en liten ö utanför Wales kust.Farfadern påstod att han bodde på hemmet en tid och han menade att barnen på ön hade märkliga förmågor. Ju mer Jacob läser av sin farfars anteckningar desto mer övertygad blir han att sagorna är sanna. Han lyckas övertala sin far att ta honom på en tur till ön. Jacob hittar barnhemmet men det ligger i ruiner sedan det träffades av en bomb under andra världskriget. Men en dag under sina vandringar på ön träffar Jacob på ett par barn som verkar vara …. lite märkliga.
FILMITCH 