Får de chansen verkar regissörer förr eller senare vilja berätta om sin barndom. John Boorman gjorde det i Hope & Glory och Spielberg kom med The Fabelmans häromåret. Kenneth Branagh ville väl inte vara sämre och bjöd tittarna på Belfast.
Filmen startar 1969 året då The Troubles (konflikten mellan katoliker och protestanter) körde igång rejält på Nordirland. En familj med protestantisk bakgrund bor på en gata där båda trosinriktningarna samsas. Protestanter i området vill rensa ut katolikerna. Pappan i familjen vill inte bli inblandad men hotas av av sina gelikar med det gamla trista argumentet ”är du inte med oss är du mot oss” Frågan är om det inte är bättre att flytta till England där pappan har jobb och livet är lite mer konfliktfritt.
Belfast är en snygg film. Det är ett knivskarpt foto som förstärks av att filmen mestadels är i svartvitt. Jag gillade miljöerna som även om de var slitna bar på en viss gemytlighet. Skådisarna var bra och handlingen med vardagen som krockar med konflikten var engagerande. Jag har sett liknande filmer till förbannelse och något nytt kanske inte Belfast kommer med. Vi har den starka självständiga mamman, den något frånvarande pappan och naturligtvis de excentriska släktingarna som här spelas av Judi Dench och Ciarán Hinds. Som sagt inget nytt men jag gillar genren när det inte blir för sentimentalt något som britterna är bra på att undvika till skillnad mot deras grannar på andra sidan Atlanten.
Men Kenneth varför var du tvungen att casta en irriterande unge i huvudrollen som dig själv? Jude Hill heter fanskapet och tro på fan om han inte spelade en irriterande unge i Branaghs senaste film om Poirot. Unge Herr Hill och jag klickar inte alls vilket gör att Belfast inte når ända fram till mig vilket är synd då filmen som sådan är bra. Folk som däremot inte är lika barnskådespelarkänsliga som jag torde dock uppskatta filmen lite mer. Klart godkänt blir betyget i vart fall.
Då har denna blogg kommit fram till vad som kallats för 10-talets sämsta film. När jag i biomörkret så den första trailern trodde jag inte riktigt mina ögon. Folk som sett filmen vittnar om traumatiska upplevelser och man har tävlat om att såga filmen. Klart att rullen måste ses!
Efter titten kunde jag konstatera att så illa var inte filmen men rullen dras med en del problem. Dels överskuggar det som går under beteckningen The Uncanny valley hela filmen. Vanligtvis brukar jag gradvis vänja mig vid detta fenomen under en filmtitt där det förekommer. En kvart in i Polarexpressen har jag vant mig vid att alla ser ut som banjospelare och i Beowulf accepterade jag efter ett tag att alla i det forntida Britannien tydligen var släkt med Sherk men i Cats går-det-inte-att-vänja-sig skådisarna är alldeles för creepy. Priset tas av Judy Dench där jag nästan skrek högt ut när tanten uppenbarade sig på rutan. Det var bland det mest bisarra jag sett på film.
Ett annat problem är att filmen inte har någon som helst handling. Det är kort och gott folk i hemska kattdräkter som sjunger sång efter sång efter sång och filmen verkar aldrig vilja ta slut. Om det inte varit för den fantasifulla scenografin hade jag troligen somnat efter en kvart.
Nu är inte allt åt fanders med Cats. Filmen har som sagt en härlig scenografi där allt ses från katternas perspektiv med jättestolar, barnvagnar osv. Dock har man haft lite problem med skalan då vissa saker är avsevärt större än i verkligheten men det hamnar väl i facket konstnärlig frihet. En del av sångerna var riktigt bra, faktiskt så bra att jag såg om vissa partier av filmen både två och tre gånger efter filmens slut. Dansnumren och koreografin är bra och i motsats till de flesta kritikerna gillade jag Francesca Hayward som spelar huvudrollen. Då hade jag desto svårare för Jennifer Hudson som tar i för kung och fosterland när hon sjunger ”hitten” Memories. ”Tagga ned människa” var min första tanke när hon vrålade sig genom sången.
När jag summerar det hela visade sig Cats inte vara helt omöjlig och det är definitivt INTE 10-talets sämsta film. Bra är den däremot inte. Filmen väcker däremot en hel del frågor. Kollar inte producenter och regissörer på sina filmer under arbetets gång för de kan väl inte tycka att resultatet varit till belåtenhet? Jag menar när första CGI-kattutstyrsen dök upp för beskådan måste väl någon sagt ifrån? Vad Idris Elba och co tyckte om filmen skulle också varit spännande att höra. Och att hävda ”The most joyful event of the holiday season” är att tänja lite väl mycket på sanningen. Trodde man på det själv?
När Jacobs farfar dör under mystiska omständigheter börjar han undersöka de sagor farfadern berättade för honom när han var yngre. De handlade om ett märkligt barnhem som låg på en liten ö utanför Wales kust.Farfadern påstod att han bodde på hemmet en tid och han menade att barnen på ön hade märkliga förmågor. Ju mer Jacob läser av sin farfars anteckningar desto mer övertygad blir han att sagorna är sanna. Han lyckas övertala sin far att ta honom på en tur till ön. Jacob hittar barnhemmet men det ligger i ruiner sedan det träffades av en bomb under andra världskriget. Men en dag under sina vandringar på ön träffar Jacob på ett par barn som verkar vara …. lite märkliga.
Miss Peregrines hem för besynnerliga barn kan nog bäst beskrivas som X-men möter Harry Potter. Mina förväntningar var väl sisådär dels för att detta är ännu en av alla dessa fantasyfilmer som inte kan nöja sig med en berättelse utan måste dra ut på historien i flera delar. Den andra anledningen var att det var regissören Tim Burton bakom kameran och han har inte gjort en bra film på en sisådär tio år. Turligt nog var detta en ganska så rapp film som höll mitt intresse uppe under hela speltiden. Berättelsen rör sig hela tiden framåt och stannar aldrig upp. Jag slapp också moralkakor och livslektioner som vanligtvis hör genren till. Vidare var det snygga miljöer och en alldeles lagom klurig handling innehållandes b.la tidresor och loopar samt monster som livnär sig på barns ögon. Skådisarna sköter sig bra och de besynnerliga barnen är bra på att vara just besynnerliga. Jag vill nog påstå att filmen var så pass bra att jag kan tänka mig åtminstone ge böckerna en chans trots att de består av flera delar.
Hamlet torde tillsammans med Romeo och Julia höra till Shakespeares mest kända verk. I korthet går storyn ut på att prinsen av Danmark, Hamlet, får reda på att hans far blivit lönnmördad. Mördaren är ingen mindre än kungens bror Claudius, för att komplicera det hela ytterligare har mördaren passat på att gift sig med änkedrottningen Gertude. Bröllopet var en snabb affär, kanske Hamlets mor var invigd i mordet på sin man? Naturligtvis måste Hamlet hämnas sin far och han tänker ut en något ovanlig plan nämligen att spela galen. Hamlet blir något av en sanningssägare i slottets korridorer och det är ganska obekväma sanningar som den unge prinsen dryftar och frågan är om han kommer hinna hämnas innan hans farbror anar vad som är på gång.
Någon gång under 80/90 talet fick Kenneth Branagh för sig att han ville göra Hamlet men då i originalversionen vilket skulle visa sig bli en film på något över fyra timmar. Det i kombination av att hans senaste film Frankenstein floppat resulterade i kalla handen från de flesta filmbolag. Till slut fick han napp hos Castle Rock och otroligt nog fria händer. Filmbolaget hade dock två krav: Filmen skulle göras i två versioner, Branaghs och en kortare version samt att Branagh skulle ha med en massa kända skådisar i filmen. Det sistnämnda lyckades han med råge: Julie Andrews, Derek Jacobi, Kate Winslet, Robin Williams, Jack Lemmon m.fl m.fl. Det verkar som att när det vankas Shakespearefilmatisering kör man runt med en sådan där vit seriemördarskåpvagn och hystar in inte ont anande skådisar bak i bilen som släpps ut först när väl de skrivit på kontraktet.
Man skulle kunna frestas att tro att filmen är ett magplask av grandiosa mått. Fria händer och för storslagna visioner kan lätt leda till detta men resultatet är motsatsen. Hamlet är en mycket bra film det är inget att orda om. Bortsett från handlingen och den stundtals knivskarpa dialogen/monologerna är det två saker som verkligen gör denna film till en extraordinär upplevelse. Regissören lyckas med att levandegöra replikerna, med det menar jag att många gånger när man ser Shakespeare filmatiseringar är det just replikerna allt krut läggs på och skådisarna ger ett något stelt intryck t.ex Julius Caesar, så är inte fallet här. Shakespeares vers flyter på bra och skådisarna gör överlag ett mycket bra jobb. Filmen inbjuder även till djupsinniga analyser när replikerna samspelar med omgivningen men de analyserna lämnar jag därhän denna gång. Det andra skälet är att filmen är så otroligt snygg. Turligt nog har jag bara en simpel dvd och en helt ok tv till mitt filmtittande. Om utrustningen hade varit bättre skulle risken att mina ögon hade börjat rinna ut ur sina hålor av all visuell överdådighet som strömmade från rutan varit överhängande. En orsak till detta är att Branagh valt att förlägga historien kring mitten av 1800 talet och istället för ett mörkt slott är det mesta ljust och fräscht samt förlagt i ett vintrigt landskap.
Vad blir då betyget? Det blir inte ett toppbetyg då filmen är för lång. Fyra timmar är lång tid och jag skulle ljuga om jag sa att filmen slinker ned lätt. Språket är utmanande då var och varannan mening innehåller dubbeltydigheter och det är ena riktiga svador som väller ut ur rollfigurernas munnar vilket gör att man (åtminstone jag) blir lite mentalt utmattad. Jag var tvungen att dela upp filmen i flera sittningar vilket gör att betyget faller något men sevärd? Absolut!
Kila över och se vad Sofia tycker om sin Hamlet som är en lightversion åtminstone om man jämför till speltiden.
Philomena var en film som var lite besvärlig att skriva om. Inte för att jag hade svårt att bestämma mig för vad jag tyckte om filmen eller att handlingen är krånglig att beskriva. Svårigheten består i att det helt enkelt är en mycket bra film och så mycket mer behöver inte sägas. Det är inte så ofta det händer men ibland sker det att man inser att filmen man kommer att se är jättebra redan några minuter in i storyn. Philomena är en sådan film och jag har svårt att sätta just den känslan på pränt. Lika svårt är det att beskriva eller bara förklara vad det är i en film som gör att en form av, i brist på bättre ord, filmeufori uppstår i kropp och själ.
Filmen handlar om en kvinna, Philomena, som bestämmer sig för att försöka hitta sin son som adopterades bort mot hennes vilja för många år sedan. Genom sin dotter får hon kontakt med en journalist som i utbyte mot att publicera historien hjälper kvinnan att finna sin son.
Philomena är en gripande historia som får en att fundera hur illa människor kan behandla varandra samtidigt som den även visar hur storsinta och kloka människor kan vara. Trots att det är en allvarsam berättelse rymmer den glädje och är ganska rolig i sina stunder (även om en del av skämten är lite småtrötta och överanvända) Filmens största behållning är Judi Dench och Steve Coogan i rollerna som Philomena och journalisten som hjälper henne. Skådespeleri av högsta klass. Dench är så bra att jag anar att om hon så bara satt på en stol och läste högt ur taxeringskalendern skulle jag njuta. Coogan visar att han kan spela någon annan än Steve Coogan och jag hoppas att han får fler seriösa roller i framtiden. Nu blev det trots allt några rader om filmen för egentligen skulle det ha räckt med att skriva: En mycket bra film. Gå och se!
Det tog ett tag innan senaste Bondfilmen hittade hit på bloggen. Men jag ville se om Skyfall än en gång innan jag skrev om 007:s senaste bedrifter för ett inlägg om Bond slarvar man inte med. Jag vill också passa på att varna för spoilers men anar att de flesta har sett filmen vid det här laget.
Efter Quantum of Solace kom det grus i maskineriet och än en gång fick serien om agent 007 göra halt. Inte beroende på att intresset för James Bond falnat utan pga. ekonomiska problem för filmbolaget. Efter år av oändliga ekonomiska transaktioner fick produktionen av den nya Bondfilmen till slut grönt ljus. Numera är det Sony som står för fiolerna och de har ambitionen att producera en film om 007 vartannat år. Jag hoppas verkligen att bolaget lever upp till den ambitionen då filmerna om Bond kommit alltför oregelbundet de senaste decennierna.
Craig gör rollen som 007 för tredje gången. Judi Dench för sjunde och sista gången.
Som brukligt hade filmen namnet Bond samt ett ordningsnummer (i detta fall 23) tills man kommit på ett passande namn. Man bollade med olika förslag som t.ex A Killing Moon, Once Upon a Spy och Silver Bullet innan man sent en natt fastnade för Skyfall. Oftast har man använt sig av titlar från Ian Flemmings böcker och noveller men det här är första gången en Bondfilm fått ett namn som inte hämtats från någon litterär förlaga. Först gillade jag inte titeln men efter att ha sett filmen fann jag namnet passande då Bonds värld faller samman under filmens gång.
Många nya karaktärer introduceras i filmen. Här den ”nye” Q.
Skyfall är ett jordnära Bondäventyr som rör sig om något så simpelt som hämnd. En av MI6 gamla agenter, Raoul Silva, anser sig ha blivit förråd av M och sätter igång en kedja av händelser för att döda sin gamla chef. 007 startar filmen med att bli skjuten under ett uppdrag och måste sedan bevisa att han fortfarande duger som dubbelnolla. Samtidigt som M jagas av det förflutna ifrågasätts hennes kompetens av tjänstemän inom regeringen. Den slutgiltliga upprörelsen mellan Bond och Silva utspelar sig på familjen Bonds gods i Skottland.
Naomie Harris som en avsevärt mer handlingskraftig Moneypenny
När det handlade om castingen var det som vanligt många namn i omlopp. Raquel Weitsz som skurk var ett tidigt rykte som nog baserades på att Craig och Weitsz är ett par. Kevin Spacey var tillfrågad att spela filmens skurk men nödgades tacka nej pga av tidsbrist. Man hade ambitionen att spela in delar av filmen i Sydafrika och Indien men Sydafrika visade sig bli för dyrt och i Indien hade filmbolaget svårt att få inspelningstillstånd. Kanske det berodde på filmteamets bedrifter i landet under Octopussy? I.om att Indien kom på tal spekulerades det om att Freida Pinto skulle spela Bondbrud. Men i slutändan var det Javier Bardem som knep rollen som skurk efter påtryckningar från regissören Mendes och den för mig okända (men är inte de flesta kvinnor som spelar Bondbrud det?) Bérénice Marlohe fick rollen som Bondbruden Severine. Även Ola Rapace och Ralph Fiennes knöts till filmen och de sköter sina kort väl även om jag personligen kan tycka att det tjatades lite väl mycket i media om Rapaces dialogfria insats i Skyfall. Å andra sidan gjorde svensk media som de brukar i liknande situationer: Skiter knäck i ren upphetsning så fort en svensk är inblandad i en amerikansk filmproduktion.
Ola Rapace som lönnmördaren Patrice.
Tanken var även att erbjuda Sean Connery rollen som Kincade, fastighetsskötare av godset Skyfall. Turligt nog så släpptes den iden. Om Connery mot förmodan hade tackat ja till rollen som Kincade hade allt fokus hamnat på Connerys återkomst till Bondserien och själva filmen Skyfall hade hamnat i skymundan. Nu var det inte första gången man lekte med tanken att låta en gammal Bondskådis göra comeback. I förarbetet till Goldeneye lekte man med tanken att låta både Connery och Moore spela filmens skurkar. Rollen som Kincade gick nu som bekant till Albert Finney och han sköter sig bra. Jag saknar i alla fall inte Connery även om det hade varit lite roligt att se honom i en Bondfilm igen.
Filmens skurk, Raoul Silva. Även Silva följer Bondtraditionen och har en fysisk defekt, delar av hans käke är bortfäten.
Skyfall hör absolut till en av de bättre Bondfilmerna. En del (Joel host! host!) lär ha twittrat att gillar man Skyfall så gillar man inte Bond. Jag kan förstå den synpunkten men håller naturligtvis inte med. Då Bond har gestaltats av sex stycken olika skådespelare under 50 års tid är det ganska naturligt att de till viss mån gör sin egen tolkning av karaktären. Egentligen skulle man kunna dela upp Bondtolkningarna i två grupper. Dels livsnjutaren Bond som finner det roligt att vara agent och glider relativt obekymrat genom sina äventyr (Roger Moore men även Sean Connery fr.o.m. Goldfinger). I andra ändan har vi yrkesagenten som gör sitt jobb mer av plikt och har av och till dubier över sitt yrkesval (Lazenby, Dalton och Craig). Brosnan hamnar mittemellan dessa två versioner av Bond. Connerys och Moores filmer väger kanske lite lättare då de satsar mer på underhållning och har en stundtals farsartad stämning i sitt anslaget. De andra skådisarnas filmer har mer tyngd i sina karaktärsbeskrivningar och filmerna är en aning mer allvarsamma. Personligen uppskattar jag båda versionerna av Bond men måste jag välja föredrar jag Craigs bistra agent framför Moores skrockande gabardincharmör.
Severine dök upp och försvann i filmen. Går man på toaletten kan man missa 2012 års Bondbrud.
Desperationen hos vår hjälte och det sorgliga slutet är alla ingredienser som gör att tankarna går till min favoritfilm med 007, OHMSS. Skyfall är f.ö. den enda Bondfilmen där skurken uppnår sitt mål, i detta fall att döda M. Skyfall är fjärran från Brosnans och Moores filmer där man staplar actionscener på varandra. Vi får en chans att lära känna karaktärerna och därmed också möjligheten att bry oss om deras eventuella öde. Nu innehåller filmen många bra actionscener, speciellt öppningsscenen som hör till en av de bästa i serien om 007 och slutstriden på godset Skyfall som är både spännande och välgjord. Filmens slutminuter är ren filmmagi och jag känner ett begär att se nästa film i serien. Skyfall raserar Bonds universum som vi vant oss vid under de senaste filmerna men när eftertexterna rullar är den klassiska ordningen återställd. Q har introducerats, Moneypenny sitter bakom skrivbordet och M är återigen en man. Om det är på gott eller ont får framtiden utvisa.
Nye M, Ralph Fiennes – ett ypperligt val!
Nu är inte Skyfall helt utan fel. Bardiems skurk Raoul Silva är bra men jag är inte helt tillfredställd med hans deltagande i filmen. Han borde ha fått mer speltid och karaktären introduceras alldeles för sent in i handlingen. Bérénice Marlohe roll är för liten och man kan egentligen diskutera om Skyfall överhuvudtaget har någon karaktär som kvalar in som Bondbrud. Trots den långa speltiden är det trots allt en och annan karaktär som kommer i kläm. Ett annat problem är att när Bondfilmerna blir mer realistiska ställer jag högre krav på att historiens trovärdighet. Vid omtitten fann jag både ett och annat som förbryllade mig men å andra sidan ska man inte ta det så allvarligt, det är underhållning det rör sig om och jäkligt bra sådan.
Filmens kanske snyggaste scen. 007 på väg till ett casino ackompanjerad av filmens titellåt.
Titellåten Skyfall hör till seriens bättre men det var synd att man inte nyttjade den fina melodislingan mer. Vad jag minns så var det bara i casinoscenen som man hör Skyfalltemat. Där och då fick jag en äkta 007 rysning.
Bästa replik? Craigs filmer är lite mindre vitsiga men visst finns det underhållande repliker.
Bond: A gun and a radio, not exactly Christmas, is it?
Q: You were expecting an exploding pen? We don’t really go in for that any more.
Quantum of solace (QoS) är unik i filmserien om Bond av tre anledningar: Det är den kortaste filmen i serien, det är en direkt uppföljare av en tidigare film,Casino Royale, och det (jag är väl medveten om att detta påstående kan debatteras) är den enda filmen i serien där Bond inte går till sängs med den kvinnliga huvudrollsinnehavaren. Om dessa tre saker gör QoS till en bättre film är högst tveksamt då den dras med en del stora brister men jag kommer till dom senare i texten.
Casino Royale blev som bekant en stor hit och nu gällde att smida medan järnet var varmt och man hade faktiskt redan börjat förberedelserna till uppföljaren redan innan Casion royale haft sin premiär. En stor del av förarbetet var redan gjort då man behöll stora delar av castingen från förra filmen. De skådespelarna som saknades i de större rollerna var skurken och Bondbruden. Bruno Ganz var en skådis man hade i tankarna när det gällde dramats skurk Dominic Greene men det blev till slut lite otippat Mathieu Amalric som knep den rollen. Ukrainskan Olga Kurylenko valdes ut bland några tusen sökande och man bände in skådespelerskan Gemma Arterton i rollen som Bonds medhjälperska Strawberry Fields.
Filmens storskurk: Den något glosögde Mr.Greene
QoS tar fart minuterna efter att Bond skjutit ned Mr White. Det visar sig att han är medlem i en stor och mycket hemlig organisation vid namn Quantum. Bond som är besatt av hämnd efter händelserna i Casino Royale sätter efter organisationen och spåren leder till Bolovia och den skumme affärsmannen Dominic Greene. Till sin hjälp har Bond Mathis som gör en comeback, Greenes f.d och högst oönskade flickvän Camille samt kontoristen Mrs fields.
Olga Kurylenka gör rollen som Greenes hämndlystna f.d flickvän.
Om man tyckte Casino Royale var lite långsam lär QoS råda bot på detta: Biljakt, hustaksjakt, båtjakt,flygplansjakt och däremellan massa slagsmål och skjutande. Kanske lite väl mycket då filmen (vilket säkert var tanken) känns lite hetsig och därmed kommer vi till i mina ögon QoS största problem nämligen regissören Marc Forster. Av någon dunkel anledning har han anammat brödernas Tony och Ridley Scotts inkompetens att filma actionscener.Med detta menar jag att regissören verkar göra allt för att man inte ska få något enhetligt grepp om vad som händer. Actionscenerna har en hysterisk klippning och Forster har tydligen en pretentiös ådra som han passar på att visa av och till under filmens gång och speciellt då under actionscenerna för en regissör som envisas med att klippa in symboliska bilder på hästlopp och tomater som krossas under actionscener är i mina ögon inget annat än detta. Kalla mig konservativ men om det är action anser jag att det vore trevligt att kunna uppfatta vad som händer. För skojs skull kan man jämföra takjakten i QoS som kunde vara än en höjdpunkt i filmserien med jakten i början av Casino Royale. Inkompetens kontra kompetens.
Bond & Stawberry Fields, ja hon heter faktiskt det!
Ett annat problem med filmen är just att det är en uppföljare. Jag har inget emot att Bondfilmerna länkas samman tätare men om man slunkit in på biografen för att se QoS utan att ha sett Casino Royale hade mycket av handling och sammanhang gått förlorad. Jag anser att det är en svaghet i manusarbetet. På det hela ger filmen ett splittrat intryck vilket gör att den aldrig, trots alla actionscener, lyfter.
Mathis gör en välkommen comeback.
Finns det då något gott att säga om filmen? Ensembeln är bra. Craig, Giancarlo Giannini och Judi Dench har jag nämnt i inlägget om Casino Royale och de fortsätter att sköta sig. Speciellt replikskiftena mellan M och Bond är mycket underhållande i filmen. Olga Kurylenko i rollen som Camille har ibland fått lite oförtjänt med dålig kritik Hennes problem är att hon kommer direkt efter Eva Green som spelade Vesper Lynd med sådan bravur att all konkurrens förbleknar när man jämför de olika Bondbrudarna (åtminstone de senaste trettio åren) med varandra. Camille hör kanske inte till de mest minnesvärda Bondbrudarna men dålig är hon inte. Mathieu Amalric som spelar Dominic Green passar mycket bra som skurk. Han är en ”vill slå på käften karaktär”. Greene har nerverna på utsidan och försöker hela tiden bevara sitt lugn och sin påklistrade elegans . När det mot slutet brister för honom och han går bananas med en brandyxa lyfter filmen ett par snäpp. QoS största problem är två: den följde efter såpass bra film som Casino Royale och jämförelserna blir då oundvikliga. Det andra problemet stavas Forster. Jag gillar också historien med en hemlig organisation likt Spectre och jag hoppas att det inte är sista gången Bond möter Quatum som visade sig vara värdiga motståndare till 007.
Mr. Greene har slutligen tappat tålamodet.
En rolig detalj som jag snubblade över är att det var ganska nära att Al Pacino skulle få en liten cameo som ledaren för Quantum men det föll på att man i sista stund bestämde sig för att skippa iden om en filmtriologi. Slutet av QoS som påminner lite om slutet på Casino Royale klipptes bort så manusförfattarna hade fria händer till den kommande Bondfilmen Skyfall där M och hennes förflutna verkar spela en central roll i handlingen men den filmen kommer först i november 2012.
Joaquín Cosio spelar General Medrano en ful fisk som har affärer ihop med Quantumorganisationen. Han är också kusligt lik en chef jag hade en gång i tiden då jag körde truck.
Förtexterna är lite halvtrista med dansande kvinnor i ökensand. Låten med Alicia Keys och Jack White är en blandad kompott som tyvärr är lite väl skrikig i sina värsta stunder.
Bästa repliken?
M: You killed a man in Brigenz.
James Bond: I did my best not to.
M: You shot him in cold blood and threw him off a roof. I would hardly call that showing restraint!
Allt har ett slut så även detta tema. Jag började i november för ett år sedan med ambitionen att recensera en film i veckan, nu blev det inte riktigt så av olika anledningar men vägs ände nådde jag till slut. Jag vill tacka alla för tips om bra sidor på nätet om Bond, för alla uppskattande kommentarer och alla besökare som läst mina inlägg. Ett stort TACK, och ett extra tack till Joel som ville vara med på en combo om den omdebbaterade License to kill. 2012 kommer jag starta ett nytt tema som kommer vara avsevärt större än Bondtemat. Jag kanske tar mig vatten över huvudet, vi får väl se. En del undrar kanske var jag hittat all fakta: DVD kommentarer, böckerna Rough Guide of James Bond samt James Bond encyclopedia. På nätet har jag fått god hjälp av IMDB och de två ypperliga James Bond sidorna MI6 och Agent 007.
Efter Tomorrow never dies ville Brosnan att manusförfattarna skulle fördjupa karaktärerna till nästa film i serien. Förståligt då det kan bli lite småtråkigt att spela samma karakatär och glida kring i smoking och säga liknande repliker i film efter film. Brosnan ville helt enkelt ha något mer att bita i. Till viss del lyckades manusförfattarna med sitt uppdrag, men inte fullt ut.
Det tredje filmen med Brosnan rör sig om olja och terrorattentat. Filmen börjar med att terrorrister lyckas spränga en bomb i MI6 högkvarter. Man lyckas spåra mannen bakom attentatet ,Renard. M misstänker att Renard nästa offer kan bli Elektra King, dotter till en av M:s numera f.d goda vänner, oljemiljardären Sir Robert King som var måltavlan för attentatet. 007 får i uppdrag att agera livvakt åt Elektra. Snart har Bond hamnat i säng med sin klient och han verkar t.om utveckla djupare känslor för den unga arvtagerskan. Det kommer visa sig att historien är avsevärt mer komplicerad och problemen för Bond har bara startat.
Carlyle som Renard. Pga av en kula i hjärnan kan han inte känna smärta.
Jag gillar att man tagit lite nya grepp i The World is not enought. Karaktärerna är mer levande inte lika endimensionella som man blivit van vid. 007 visar känslor och samspelet mellan Brosnan och Dench är mycket bra. Den mest klart lysande stjärnan i filmen är Sophie Marceau som spelar Elektra King. Hon gör en av de mer minnesvärda rollerna i filmserien om Bond. Filmbolaget ville ha Sharon Stone i rollen som Elektra, man kan vara tacksam över att Barbara Broccoli stod på sig och gav inte vika i sitt val av Marceau. Tyvärr kan man inte säga det samma om Robert Carlyle som som spelar superterroristen Renard. Inget fel på skådespelaren Carlyle, jag minns att jag nickade gillande när jag hörde att han skulle bli nästa Bondskurk. Robert Carlyle lyckas aldrig komma in i filmen, på något sätt dyker han bara upp lite då och då som gubben i lådan under filmens gång och karaktären sätter sig aldrig riktigt. Synd för jag trodde verkligen på Robert Carlyle som skurk. Robbie Coltrane dyker upp igen som ryske maffiabossen Zukovsky men nu har han sadlat om och blivit någolunda hederlig.
Favorit i repris:Zukovsky
Det här skulle bli den sista filmen med Desmond Llewelyn i rollen som Q. Desmond har hängt med ända sedan From Russia with love. Llewelyn var 85 år när The World is not enough spelades in, kort efter filmens premiär dog han i en bilolycka. I filmen introduceras Q:s efterträdare R då Q talar om att dra sig tillbaka så tankarna att detta skulle bli Llewelys sista äventyr med Bond fanns nog redan på planeringsstadiet. Efterträdaren R spelas av John Cleese och verkar vara en klumpigare version av Q men minst lika grinig.
Q:s första framträdande
och hans sista.
Filmen har ett par minnesvärda scener b.la en hisnande båtjakt på Themsen som är mycket bra och en slutfight mellan Bond och Renard ombord på en sjunkande u-båt. Fighten är troligtvis en av de minst bombastiska finalerna i en Bondfilm, det var skönt med en hederlig fight och för en gångs skull slippa massa folk som springer runt som yra höns och skjuter hejvilt.
Vi bjuds b.la på: Skidjakt, helikopterjakt, gruvaction och en spektakulär båtjakt.
Det här verkar ju vara en toppenfilm men den bistra sanningen är att The World is not enough dras med två problem; ett litet och ett mycket stort. Det lilla problemet är att manusförfattarna inte riktigt fått till dialogen när man försöker vara mer seriös. Det blir många klyschor och ibland riktigt pinsamma repliker mellan Bond och Elektra. Orden ligger inte riktigt rätt i Brosnans mun men man har åtminstone gjort ett försök till fördjupning och viss förnyelse av filmserien.
Elektra King en av de bästa Bondbrudarna
Det stora problemet är att man av någon dunkel anledning gett rollen som Bondbrud till Denise Richards. Det är direkt plågsamt att se henne i rollen som atomforskaren (!) Christmas Jones. Kvinnan kan inte skådespela och sliter som ett djur för att verka sexig. Hon springer runt i toppar och vickar på rumpan och spänner med flackande blick desperat ut brösten. Resultatet blir inget annat än katastrofalt och när Richards är i bild är det direkt plågsamt att se. Varför hon fick rollen vet jag faktiskt inte men i.o.m att hon är amerikan och var lite i ropet på den tiden hade nog producenterna tanken att Richards skulle attrahera den amerikanska publiken. Att Richards inte hade pejl på vare sig film eller skådespeleri visar hon med följande citat där hon påstår att karaktären Chritmas Jones är ”brainy, athletic, and had depth of character, in contrast to Bond girls from previous decades”.Jag förstår att man ska göra promotion för sin film men nån måtta får det lov att vara. Som vanligt är personkemin mellan Brosban och Bondbruden nästan lika med noll. Det blir lite pliktskyldigt sex mot slutet av filmen men ingen av parterna verkar vara speciellt intresserad av den andre. Richards lyckas att sänka den här filmen ett snäpp, jag hade faktiskt förträngt att hon var så usel.
Christmas Jones definitivt den värsta Bondbruden.
Titelmelodin gjordes av Garbage och är helt ok.
Bästa repliken? Nja bästa och bästa men jag kan helt enkelt inte undanhålla 007: avslutande replik i filmen.Bond: (till Christmas Jones) I thought Christmas only comes once a year.(efter att de haft sex).
Trots Richards och halvtaskiga repliker blir det sju martinis till filmen. Det kan man tacka Sophie Marceau och försöket att ge filmens karaktärer lite mer kött och blod.
Goldeneye gjorde bra ifrån sig på biograferna och man ville få ut en ny film om 007 ganska snabbt. Först skulle handlingen kretsa kring Storbritanniens överlämnande av Hong-Kong men man övergav den iden delvis p.g.a. att historien blev alltför tidsbunden. Slutresultatet blev en film som påminner något om The Spy who loved me samt You only live twice. Skurken heter Elliot Carver och han driver ett stort mediaimperium. Carver försöker få till en militärkupp i Kina och fixar detta genom att hetsa Kina och Storbritannien mot varandra b.la med hjälp av sitt gigantiska medieimperium och ett stealthfartyg som osett beskjuter kinesiska flygplan och sänker brittiska båtar. Som tack för hjälpen kommer Carver få exklusiva media rättigheter i Kina under hundra år av kuppmakarna. I vanlig ordning är skurken dålig på att sopa igen spåren efter sig och snart har han 007 i hälarna. Bond slår sig samman med den kinesiske agenten Wai Lin för att stoppa Carver innan krig bryter ut.
Q och Bond testar den fjärrstyrda bilen som blev filmens "snackis"
Judi Dench, Pierce Brosnan, Samantha Bond och Joe Don Baker återvände i sina roller från Goldeney till Tomorrow never dies som egentligen skulle ha hetat Tomorrow never lies men ett feltryck fick den verkan att man bytte namn då man troligen ansåg att dies lät lite mer spännande än lies. Tomorrow är f.ö. namnet på Carvers tidning i filmen. Detta skulle bli den första Bondfilmen utan Albert Broccoli som avled 1996. För produktionen stod hans dotter Barbara.
Brosnan och Yeoh på flykt från Carver.
I rollerna som skurkar hittar vi Jonathan Pryce som Elliot Carver. Han sköter jobbet bra, det verkar som att skådespelaren Pryce verkilgen gillar att spela skurk. Carver nästan lite för ond då han är snubblande nära till att bli en karikatyr av en Bondskurk. Sir Anthony hade tillfrågats än en gång men tackat nej. Personligen tror jag Hopkins skulle passa ganska bra som Bondskurk med sitt överspel, roande skulle det i alla fall bli. Gotz Otto som spelar Carvers tyske underhuggare Stamper är däremot en ganska trist figur. Vi har sett den här schablonskurken alltför många gånger tidigare och man tycker manusförfattarna kunnat komma upp med något bättre. Både Henry Gupta (Ricky Jay) och Dr.Kaufman (Vincent Schiavelli) är avsevärt intressantare skurkar än den blonderade Stamper. De hade gott kunnat få mer speltid.
Karaktären Carver skapades troligen med den nyss avlidne tidningskungen Maxwell i åtanke.
Carvers fru Paris spelas av Teri Hatcher b.la känd från Tv-serierna Desperate housewives och Lois & Clarke. Paris har tidigare haft en romans med Bond. Precis som i Goldeneye försöker man ge Bond en bakgrund. Det hade varit intressantare om man plockat upp någon motspelerska från en tidigare Bondfilm t.ex Maryam d’Abo från The Living daylights. Den kinesiska agenten Wai Lin spelas av Michelle Yeoh som först hade namnet Lin Pow men påpekade för filmteamet att Pow betydde bakdel på kinesiska därav namnbytet.Michelle Yeoh spelar rollen som Wai bra men det är inte direkt någon kemi mellan Brosnan och Yeoh så när det blir dags för det obligatoriska hånglet i slutet blir man aningens förvånad då agenterna verkat hållit sin relation strikt professionellt. En jämförelse mellan Moore & Bach i The Spy who loved me där Moore nästan glömmer bort sitt uppdrag i jakten på att få Bach i säng visar tydligt att det är andra tider i 007:s värld. Det fanns planer på att starta en filmserie om agent Wai Lin men de verkade stanna på planeringsstadiet.
Den ytterst obehaglige Dr. Kaufman
Tomorrow never dies är helt finansierad med produktplaceringspengar. 100 miljoner $ lyckades man skrapa ihop och visst märks det vilka företag som har chippat in med stålar. Avis, BMW, Ericson, Smirnoff m.fl. Tack och lov är reklamen inte lika klumpigt gjord som i Goldeneye så den stör inte lika mycket eller så har jag vant mig. Roger Spottiswoode var regissör då Campbell tackade nej till att regissera filmen. David Arnold gjorde musiken och det är ett lyft jämfört med förra filmens magplask även om Tomorrow never dies inte ståtar med ett av seriens mer minnesvärda soundtrack. Titellåten sjungs av Sheryl Crow och den är ganska bra däremot är förtexterna riktigt fula med tjejer täckta av kretskort (?). Pulp hade först blivit tillfrågade men deras bidrag dög tydligen inte.
Filmen helt ok för att vara en Bondfilm. Den hör till en av de mer fartfyllda filmerna i serien, kanske nästan för fartfylld då man knappt får en chans att pusta ut mellan alla slagsmål, fordonjakter och stuntscener. Filmen innehåller många snygga actionscener. Jag gillar biljakten där Bondstyr sin bil (BMW) med hjälp av sin mobil (Ericson) och slutligen kraschar bilen i uthyrningsfirman Avis kontor, se där åtminstone tre produktplaceringar i en scen. Även början är spännande med terroristbasaren där Bond får förhindra en kärnvapenexplosion. Många bra stunts och fartfyllt som sagt men efter ett tag blir det lite väl mycket skjutande och man kanske skulle ha slagit ned på takten lite. Speciellt slutstriden är ett evinnerligt skjutande och pangande och är inte speciellt spännande. Att det förkommer en och annan logisk miss i filmen som en del retar sig på har jag faktiskt överseende med det är ändock agent 007 vi talar om och excesser som förekommit i bla Moonraker och Octopussy slipper vi.
Bonds gamla flamma Paris Carver.
Bästa kommentaren? M tjafsar med en militär:
Roebuck: With all due respect, M, sometimes I don’t think you have the balls for this job. M: Perhaps. But the advantage is that I don’t have to think with them all the time.
Det verkar som att M får de bästa kommentarerna men det är Dench värd.
Efter det längsta uppehållet i serien med Bondfilmer (6 år) som b.la berodde på något så korkat som ett bråk om Tv-rättigheter blev det dags för en ny Bondfilm. Timothy Dalton hade tröttnat på att vänta och hoppat av franchisen . Det är lite synd för jag hade gärna sett honom göra rollen som 007 åtminstone ett par gånger till. Nu var det Brosnans tur, Brosnan som varit aktuell i rollen som Bond vid ett flertal tillfällen. Broccoli hade faktiskt redan fått upp ögonen för honom under inspelningarna till For your eyes only då Brosnan var gift med Cassandra Harris som hade en roll i filmen. Vid åtminstone ett tillfälle hade Brosnan lunch med Broccoli så man kan tänka sig att en kontakt knöts redan här.
Brosnan som Bond. När han annonserades som den nye Bond hade han helskägg i.o.m. inspelningen av Robinson Cruse.
Då det gått lång tid mellan Licence to kill och Goldeneye hade mycket ändrats. John Barry skrev inte musiken (The Living Daylights var sista Bondfilmen där han stod för soundtracket), Maurice Binder gjorde inte förtexterna, Caroline Bliss i rollen som Moneypenny hade ersatts av Samantha Bond och M spelades av en kvinna, Judi Dench. Även Albert Broccoli hade tagit ett steg tillbaka och huvudansvaret för produktionen låg nu hos hans dotter Barbara Broccoli.
Broccolis dotter Barbara. Goldeneye blev den sista Bondfilmen Albert Broccoli producerade, han dog 1996.
Handlingen rör sig kring den ryska sateliten Goldeneye(märkligt namn förresten på en rysk satelit, Stalins slägga eller något liknande hade varit mer passande) som skickar iväg en EMP (elektro magnetisk puls) som slår ut all elektronik över ett stort område. När satelliten kapas av den mystiska och naturligtvis onda Janusgruppen faller lotten på Bond att än en gång rädda världen. Till sin hjälp har han en rysk dataprogrammerare i fula kläder som spelas av svenskan Izabella Scorupco.
Roligare kläder än så här blir det inte för Scorupco i filmen.
Ja handlingen är som vanligt inte speciellt avancerad den är mest en ursäkt att länka ihop en massa actionscener. Goldeneye är dock en ganska intressant Bondfilm då man dels har försökt att förnya karaktären samt att filmen greppar lite av oron i Ryssland efter murens fall. Bonds muntra dagar tog definitivt slut i och med Moores avsked. Connery spelade en agent som hade aptit på livet, mat kvinnor och action. Moore spelade en agent som hade aptit på kvinnor ibland så mycket att man oroade sig för att han skulle glömma bort att rädda världen. Dalton version av Bond var en aningens deprimerad agent som gav ett lite sorgset intryck. Brosnan är definitivt en gladare lax än Dalton men det finns ändock ett stråk av bekymmer i hans karaktär. Han tar sina uppdrag på allvar och verkar vara en ganska plikttrogen agent.
Coltrane som Zukovsky
Förnyelsen av Bondkaraktären är inte så speciellt omvälvande. Det man gjort är att man låter 007 ha ett förflutet. Filmen startar med ett uppdrag i mitten på åttiotalet innan berättelsen gör ett skutt fram till nutid. Under filmen träffar Bond en och annan gammal bekant d.v.s man påpekar att karaktären är en gammal bekant för vi tittare har aldrig vare sig sett eller hört talas om personen tidigare. Det hade varit lite roligare om man dammat av en och annan gammal karaktär från tidigare filmer och därmed stärkt konturerna av Bonds universum nu känns det aningens påklistrat och ger intryck av en halvdant försök att ge 007 lite mer kött och blod. Brosnans alla filmer präglas av det här försöket från manusförfattarna att försöka stärka karaktären. Man introducerar även en del karaktärer som skulle komma tillbaka, bl.a. Joe Don Baker som CIA agenten Jack Wade och Robbie Coltrane som den ryske maffiabossen Zukovsky.
Joe Don Baker: Skurk i Living Daylights, hjälte i Goldeneye.
M får även mer speltid än vanligt. En del fans av serien gillar inte att M spelas av en kvinna. Trams säger jag då Judi Dench spelar M med bravur och karaktären M är avsevärt intressantare än i tidigare Bondfilmer. Samantha Bond i rollen som Moneypenny gör vare sig till eller från men det blir lite larvigt när hon hotar Bond med en stämning för sexuella trakasserier. Serena Gordon spelar en kvinnlig psykolog som ska utvärdera Bond, en scen i filmens början som jag uppskattade. Sean Bean i rollen som filmens skurk, Alec Trevelyan, är en ganska intressant karaktär då han har en något ovanlig agenda åtminstone i Bondsammanhang nämligen hämnd. Han är inte heller helt nattsvart ond. En skurk med lite karaktär men just Brosnans Bondfilmer har en och annan skurk av det mer komplexa slaget. Erbjudandet till rollen som Alec gick först till Sir Anthony Hopkins och Alan Rickman som båda tackade nej. Sean Bean klarar sig bra men personligen skulle det varit intressant med någon av de övriga skådespelarna i rollen som den avhoppade oo6.
Sean Bean i rollen som den hämndlystne 006.
Scorupco som fick rollen som den ryska dataprogrammeraren Natalya Simonova, efter att b.la Elizabeth Hurley och Elle Macpherson tackat nej, klarar sig bra som Bondbrud men hennes kläder ser för bedrövliga ut filmen igenom. Jag menar inte att hon ska springa runt i festblåsa och högklackat men lite roligare kläder än en grådaskig kofta kunde man hittat. Det är också roligt att man för en gångs skull hittat en Bondbrud med lite handlingskraft. Bondbrudarna har alltför många gånger varit om inte handlingsförlamade som ett rådjur i billyktornas sken spelats av skådisar med noll karisma. Scorupco är ett steg i rätt riktning. Goldeneyes enda stolpskott är Famke Janssen i rollen som den ryska lönnmörderska Xenia Onatopp. Famke spelar över å det grövsta (eller så är karaktären otroligt dåligt skriven tänk Fatima Blush i Never say never again på speed så kan ni ana vad det rör sig om) och det blir bara fjantigt när hon tar sina offer av daga genom att strypa dem med låren samtidigt som hon får orgasm. Idiotisk ide och fruktansvärt dåligt gestaltat. Man får gå tillbaka till Diamonds are forever för att hitta scener som är lika korkade. När vi är inne på ämnet korkat så är produktplaceringen fullständigt skamlös i Goldeneye. Produktplaceringar har förekommit i de flesta Bondfilmer men här går det överstyr. Om ni ser filmen lär ni inte missa de inslagen.
Xenia Onatopp vs. Bond.
Filmen är som Bondäventyr ganska bra så länge Janssen inte är i rutan. Överlag är det bra action där en biljakt med stridsvagn hör till favoriterna. Man har ansträngt sig lite för att få med hyfsade skådisar i birollerna, något som man inte alltid varit speciellt noga med i tidigare filmer. Enda scenen där det är aningens too much är när Bond hoppar i kapp ett förarlöst flygplan för att sedan ta kontrollen över planet och flyga iväg, annars håller filmen bra klass. Det som inte håller bra klass är filmmusiken som är katastrofal. Vad Éric Serra som skrev musiken sysslade med vet jag inte men den är helt enkelt skitdålig. Någon har jämfört soundtracket med hissmusik och det skriver jag under på. Däremot är förtexterna av Daniel Kleinman bland de snyggaste jag sett i Bondsammanhang och titellåten som är skriven av Bono och The Edge från U2 och sjungs av Tina Turner är en av de bättre Bondlåtarna. Både Ace of base samt Rolling stones hade fått erbjudandet att skriva titellåten. Stones tackade nej och Ace of base fick problem med sitt skivbolag.
Bästa kommentar?
M till Bond under deras första möte:
M – I think you’re a sexist, misogynist dinosaur, a relic of the Cold War, whose boyish charms, though wasted on me, obviously appealed to that young woman I sent out to evaluate you.
Regi: Martin Campbell
Det blir sju stycken glada martinis till Goldeneye.
Får de chansen verkar regissörer förr eller senare vilja berätta om sin barndom. John Boorman gjorde det i Hope & Glory och Spielberg kom med The Fabelmans häromåret. Kenneth Branagh ville väl inte vara sämre och bjöd tittarna på Belfast.
Då har denna blogg kommit fram till vad som kallats för 10-talets sämsta film. När jag i biomörkret så den första trailern trodde jag inte riktigt mina ögon. Folk som sett filmen vittnar om traumatiska upplevelser och man har tävlat om att såga filmen. Klart att rullen måste ses!
När Jacobs farfar dör under mystiska omständigheter börjar han undersöka de sagor farfadern berättade för honom när han var yngre. De handlade om ett märkligt barnhem som låg på en liten ö utanför Wales kust.Farfadern påstod att han bodde på hemmet en tid och han menade att barnen på ön hade märkliga förmågor. Ju mer Jacob läser av sin farfars anteckningar desto mer övertygad blir han att sagorna är sanna. Han lyckas övertala sin far att ta honom på en tur till ön. Jacob hittar barnhemmet men det ligger i ruiner sedan det träffades av en bomb under andra världskriget. Men en dag under sina vandringar på ön träffar Jacob på ett par barn som verkar vara …. lite märkliga.
Efter Tomorrow never dies ville Brosnan att manusförfattarna skulle fördjupa karaktärerna till nästa film i serien. Förståligt då det kan bli lite småtråkigt att spela samma karakatär och glida kring i smoking och säga liknande repliker i film efter film. Brosnan ville helt enkelt ha något mer att bita i. Till viss del lyckades manusförfattarna med sitt uppdrag, men inte fullt ut.
FILMITCH 