All that Jazz (1979 USA)

”Ladies and gentlemen, let me lay on you a so-so entertainer, not much of a humanitarian, and this cat was never *nobody’s* friend. In his final appearance on the great stage of life – uh, you can applaud if you want to – Mr. Joe Gideon!”

Det var ett tiotal år sedan jag såg Bob Fosses självbiografiska musikal och var lite sugen på en omtitt. Den stora frågan var om den fortfarande håller?

All that Jazz eller Showtime som den hette i Sverige handlar om regissören Joe Gideon. Det är en man med många järn i elden. Han ska precis sätta upp en ny musical och är i full fart med förarbetet samtidigt som han håller på och klipper en film. På det privata planet är det lika trassligt han då sätter på allt som rör sig samtidigt som han har en flickvän och försöker hålla en god kontakt med sin sin dotter och exfru. Nu är inte Gideon någon renlevnadsmänniska, var morgon startar han igång kroppen med uppåttjack för att sedan ta dagens första cigg i duschen. Det är inte så konstigt att Gideon ständigt dras med en rökhosta och plågas av att det sticker i vänsterarmen.

Visst höll All that jazz för en återtitt. Jag älskar denna lite smått maniska och stundtals surrealistiska film om en mans spikraka marsch mot graven. Hade det varit en rak story utan några konstigheter hade filmen troligen inte gjort ett lika stort intryck på mig. Under filmens gång samtalar nämligen Gideon med döden i spelad av Jessica Lange. De diskuterar hans liv och misslyckanden och de både vet vad som snart kommer ske.

Filmen ger också en ganska så mörk bild av Fosse/Gideon som iofs är charmig men i grund och botten är han en människa som inte har tid eller förmåga att uppskatta livet. Han är huvudpersonen i livets teater allt annat är hinder eller små förtretligheter i jakten på att skapa perfektion.

Gideon spelas f.ö av Roy Scheider kanske inte en skådis man väntar sig finna i en musikal men han fixar rubbet med beröm godkänt. Musikalnumren är bra och ett par av låtarna sätter sig men det är filmens sista tio minuter som gör att All that Jazz hör bland mina favoriter i genren. Finalen är ett makalöst musikalnummer,kanske tom det bästa som någonsin har gjorts, där Gideon rannsakar sitt liv och relationer.

Nu gör inte en scen en hel film tur då att All that Jazz är både välregisserad, välspelad och har en handling som berör mig även om huvudpersonen är en skitstövel. En lite ruffig musikal så långt ifrån glitter och glamor man kan komma.

Vid denna omtitt upptäckte jag att Sandal Bergman hade en liten roll. Kul spaning.

Sofias filmval för dagen är jag lite småsugen på att se.

Regi: Bob Fosse

Betyg: 9/10

 

2 tankar på “All that Jazz (1979 USA)

  1. Jag vill minnas att jag tappade bort mig lite i filmens slutscen, men att den fram tills dess var mycket bra. Och som du säger, Scheider är ju verkligen inte en man som man förväntar sig att se i en musikal

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s