Pearl ( 2022 USA )

En av förra årets bästa skräckisar var Ti West X som handlade om en blodtörstigt pensionärspar på den amerikanska landsbygden. När West ändå var i farten passade han på att spela in två filmer till om personerna i X. Pearl är film nummer två i ordningen och ger bakgrunden till Pearl som en av de blodtörstiga åldringarna hette.

Filmen utspelar sig vid andra världskrigets slut. Pearl bor i sitt föräldrahem då hennes man är inkallad.  Det är ingen munter tillvaro då pappan sitter i rullstol och  mamman håller Pearl under hård uppsikt där ärenden in till staden verkar vara det enda nöjet för Pearl. Hon drömmer om att bli filmstjärna kanske främst för att komma bort från det torftiga livet på gården och det är just dessa önskedrömmar som sätter i gång en kedja av allt slafsigare händelser.

Förtexterna ger sken av att man kommer få se en gammal hederlig amerikansk film. Musiken, förtexterna och färgerna hintar om detta men redan efter fem minuter begriper man att det inte står rätt till i Perls skalle. Det tar en stund men man fattar även varför hennes mamma håller sin dotter under strikt uppsikt. West har medvetet gjort dialogen en smula melodramatisk och folk låter och använder sig av ord som man gjorde i äldre filmer. Dock inte så överdrivet så det stör utan man vaggas in i känslan av att man ser en äldre film men den känslan lämnar en när Pearl visar sitt rätta jag.

Filmen innehåller två suveräna monologer, dels när mamman säger rent ut vad hon tycker om sin dotter. Den andra monologen står Mia Goth som är fantastisk i rollen som Pearl för när hon berättar för sin svägerska om hur hon upplever sitt liv. Under sistnämnda monologen känns det som att det är självaste Bergman som står bakom kameran.

Pearl är en till ytan färgglad film där man av och till luras att det är en mysig historia men jag fann den stundtals vara ganska så obehaglig. Det blir kanske aldrig spännande och då det är en s.k prequel vet vi tittare ungefär hur det kommer att gå men som sagt obehaglig och till viss mån sorglig då Pearl inte är riktigt frisk.

Nu väntar jag bara på sista delen MaXXXine som kanske kommer i år, den där skådespelarstrejken ställer till det för oss filmälskare.

Regi: Ti West

Betyg: 8/10

In a Valley of Violence (2016 USA)

Ti West är en intressant regissör som hitintills bara gjort en handfull filmer. Ofta finner man honom inom skräckgenren men dagens rulle är för ovanlighetens skull en västern. In a Valley of Violence har ett klassiskt upplägg inom genren: En främling riden in i en håla. Han är på genomresa och vill göra några få ärenden för att sedan resa vidare men naturligtvis lämnas han inte ifred av de lokala förmågorna. I det här fallet är det den korrumperade sheriffens son som muckar gräl. Händelserna eskalerar och staden har nu fått en hämnare på halsen.

När jag ser filmen blir jag lite tveksam om West ironiserar över genren. Dialogen är lite småknepig och folk säger saker och ting de vanligtvis inte brukar säga i filmer av detta slag. En del av rollfigurerna är lite over the top och jag undrar om de parodierar de karaktärer som vanligtvis återfinns i västernfilmer. Nu är detta relativt subtilt skildrat vilket gör att jag hela filmen igenom är osäker om West menar allvar eller skojar till det vilket gör att filmen känns lite skev men på ett bra vis.

Vare sig det är en lätt parodi eller inte så är In a Valley of Violence en bra film. Handlingen engagerar mig men jag är som bekant svag för upplägget. Det är även en hel del bra skådisar, Ethan Hawke spelar huvudrollen som hämnaren Paul (hans namn är ett exempel på filmens knepighet – vem fan heter Paul i en västern?), Travolta briljerar som stadens Sheriff  och Vera Farmiga spelar över, dock inte störande, som Pauls eventuella kärleksintresse. Vi får inte heller glömma bort Pauls charmiga hund Abby som stundtals knycker showen.

Bra skådisar, shootouts i en dammig håla jag begär inte så mycket mer när det rör genren utan tackar och tar emot. Till min förtjusning såg jag att West är aktuell med en ny film, tydligen en slasher vid namn X alltid något att se fram emot.

Regi: Ti West

Betyg: 8/10

The Sacrament (2013 USA)

En reporter på liten oberoende nyhetsredaktion blir aningens bekymrad när han får ett brev från sin syster. Hon har gått med en religiös grupp som har flyttat sin församling från den amerikanska södern till ett annat land för att där skapa ett paradis på jorden. Systern bjuder in sin bror att besöka henne och han tänker slå två flugor i en smäll: Hämta hem systern samt göra ett reportage om församlingen. När reportrarna anländer verkar allt på ytan vara finfint. Församlingsborna stortrivs, systern är överlycklig och man verkar ha grundat ett perfekt samhället ute i naturen. Men det finns små tecken på att allt inte står rätt till, det är vakter med vapen och en och annan medlem i församlingen beter sig lite märkligt.

Jag blev mycket glad tom exalterad när jag hörde att Ti West (The Innkeepers) var på G med en ny film. Min glädje dämpades något en bit in i filmen när jag inser att regissören har valt att filma den mycket tragiska och hemska händelsen om Pastor Jim Jones och massakern i Jonestown. West kallar aldrig filmen för en BOATS han har ändrat namn och gjort filmen i form av en fejkdokumentär men ramberättelsen följer det verkliga händelseförloppet ned till minsta kool-aid droppe. The Sacrament är inte en dålig film, absolut inte. Filmen har en tät olycksbådande stämning från start som håller i sig filmen igenom och det är en hel del scener som sätter sig. Bäst är församlingens ledare Father (suveränt spelad av Gene Jones), scenen där han låter sig intervjuas av en av reportrarna är definitivt filmens höjdpunkt.

Problematiken är att jag skulle vilja fått någon annat från Ti West istället för en historia som åtminstone för mig är uttjatad då jag sett dokumentärer, andra spelfilmer och läst om Jonestownmassakern men om man inte känner till dessa händelser är The Sacrament en spännande film som många säkert kan komma att gilla. Filmen har också ett avsevärt högre tempo än Wests tidigare filmer, något som säkert kan attrahera de som tycker regissörens tidigare filmer varit lite sega och händelselösa. Jag blev dock lite besviken och känner mig aningens snuvad på konfekten.

Regi: Ti West

Betyg: 6/10

The ABCs of death (2012 USA, Nya Zealand)

Episodfilmer är ett aber av flera anledningar. Kortfilmsformatet kan göra att det är svårt att komma in i berättelserna. Sluresultatet upplevs ofta som ojämt då olika regissörer ger olika visioner åt det som berättas. M.a.o episodfilmer är som ett julbord där man tvingas att ta något av alla rätter. Jag brukar passa på rengtungan och rödkålen.

The ABCs of death består av 26(!) kortfilmer som behandlar döden på ett eller annat sätt. Naturligtvis är kvaliten varierande från riktigt uselt (de tre japanska bidragen) till mycket bra (bokstäverna Q, P och L). En del berättelser är roliga och andra hinner faktiskt med att bli gripande trots den korta speltiden. Genomgående är att filmerna har sparsam om ens någon dialog, det är bilden som får sköta berättandet. När det nu är filmer som handlar om döden finns det gott om grafiska och äckliga historier och det hade varit intressant om man valt att skildra döden ur lite andra perspektiv än seriemördare och annat slafs. Naturligtvis finns det undantag bland de 26 bidragen men lite större variation hade varit tacknämligt.

Jag tror att filmerna hade vunnit mer på att visas var för sig kanske emellan tv-program. De hade då fått en möjlighet att stå på egna ben nu blir det lite pytt-i-panna av projektet. Ryktet förtäljer att det är en uppföljare på gång något jag trots allt ser fram emot. Att betygssätta denna film är omöjligt men jag tycker den är sevärd bara man är beredd på en kvalitetsmässig berg-o-dalbana.

Regi: Ti West m.fl m.fl

Skräckfilmsvecka: V/H/S (2012 USA)

Ingen skäckfilmsvecka utan en film inom subgenren found-footage. I V/H/S får vi ta del av fem historier av högst varierande kvalite´. Filmen börjar med att ett gäng slynglar får i uppdrag att bryta sig in i ett hus för att stjäla en specifik videokasset. De finner husets ägare död framför en massa tv-apparater som visar myrornas krig. I högen av videokassetter som ligger utspridda framför tv-apparaterna börjar inbrottstjuvarna att leta efter sitt byte . Kasset efter kasset sätts igång och vi tittare får ta del av filmerna på banden.

I Amateur night är ett gäng killar ute på en raggarrunda. En av killarna har monterat in en kamera i sin glasögon för filma kvällens eventuella erövningar. Man hittar ett par tjejer som följer med sällskapet hem. Efterfesten blir inte riktigt vad killarna hade väntat sig.

6/10

Ti West har tyvärr gjort en antologins sämre filmer Second honeymoon handlar om ett par på semester. De förföljs av en mystisk figur som bryter sig in i deras sovrum på natten. Vad personen är ute efter är oklart fram till det lama men blodiga slutet.

3/10

Även den tredje filmen Tuesday the 17th känns  poänglös om en grupp ungdomar på skogsutflykt i ett område där folk har mördats. Berättelsen utmynnar i lite talanglöst springande och skrikande i skog och mark.

2/10

Nästa historiaThe Sick thing that happened to Emily when
she was younger  är ett fall framåt. Den är lite klurigt utförd och utspears sig nästan helt via webcam. En tjej hör mystiska ljud i sin läghet om nätterna och ringer upp sin pojkvän.

4/10

Man sparade det bästa till sist med filmen 10/31/98.  Ett sällskap är på väg till en halloweenfest men hamnar av misstag i fel hus där man har en sammankomst av helt annan karaktär.

7/10

Som så ofta när det rör sig om episodfilmer verkar det vara svårt att hålla en jämn kvalite´ Den första och sista filmen höjer sig högt över de övriga bidragen. Dessa filmers styrka är att de lyckas med att förena en vardaglig situation med skräck. Första filmen är t.om riktigt ryslig på sina ställen. Ramberättelsen om huset med videobanden har sina positiva stunder och är avsevärt bättre än de tre mellanfilmerna.

En nackdeldel med s.k found-footage filmer är att berättandet blir hackigt. Ibland fungerar det bra och man dras in i berättelsen men många gånger störs man av den fejkat dåliga kvaliten.. Ett annat problem med genren är det är svårt att få filmen i sig trovärdig, för vem bekymrar sig över sin videokamera när man jagas av mördare och andra hemskheter?  V/H/S är knappt sevärd men som sagt första och sista filmen är bra.

Hos Fiffi  handlar det om nordisk skräck idag.

Regi: Ti West m-fl

The Innkeepers (2011 USA)

Om man av en händelse skulle besöka Chicago kan man gå på The Art Institute och titta på den intressanta tavlan A Sunday Afternoon on the Island of La Grande Jatte. Tavlan är består av små små punkter och står man riktigt nära så syns inte motivet. Det är först på behörigt avstånd som  bilden växer fram. Likadant är det med Ti West film The Innkeepers. Det är först när eftertexterna rullar som jag får hela bilden klar för mig och jag ryser till en extra gång av obehagligt välbehag.

Ti West har tidigare valsat runt på diverse bloggar med sin retroskräckis House of the Devil, en film jag kanske inte var överdrivet förtjust i men jag kanske får lov att omvärdera den filmen efter att ha sett The Innkeepers. Det är mycket de två filmerna har gemensamt, tempo och en finurlig handling som utmanar både tittarnas tålamod och förväntan. West går lite mot strömmen i sitt filmskapande, han vågar låta berättelsen få ta tid att utvecklas och skyndar inte fram, med detta i åtanke tror jag att just House of the devil skulle tjäna på ett återbesök.

Redan i förtexterna fastnar jag för filmen. Genom gulnande fotografier får man följa hotellet Yankee Pedlar Inn under årens gång ett grepp som åtminstone fungerar på mig och jag kommer direkt i stämning för rysligheter. När berättelsen startar har  Yankee Pedlar Inn gjort sitt och ska stänga. Det är sista helgen hotellet är öppet och två i personalen har i uppgift att hålla koll på ruljangsen som i stort sett är obefintlig. De är mycket uttråkade och för att fördriva tiden går de på spökjakt för enligt legenden är hotellet hemsökt.

The Innekeepers spelar verkligen på sina tittares tålamod för egentligen händer det ingenting första timmen. Ett tag börjar jag misstänka att det inte är en skräckis jag tittar på utan en berättelse om uttråkad hotellpersonal. Jag kunde inte ha mer fel för hela tiden händer det små saker och händelser som antyder vad som komma skall. Händelserna är dock så subtila att det är först när filmen kommer till slutet som allt faller på plats. Filmens sista 20 minuter är fasansfulla och berättelsen sitter kvar ett bra tag efter den var slut.

The Innkeepers kan vara en film som många tycker är småtrist för att ”inget händer”. En del verkar ha svårt för de småkomiska inslagen men de faller sig ganska naturliga i filmen. Har man trist försöker man på ett eller annat sätt liva upp stämningen precis som de två i personalen. Detta bidrar till att karaktärerna känns mer verkliga och jag tror på dem som personer. West utnyttjar s.k kallade jump scares av och till i filmen ett numera ganska trist grepp i skräckfilmer. West lyckas med att lura mig varje gång och jag sitter och hoppar till ett flertal gånger under filmen något som numera hör till ovanligheten och som sagt slutet är fasansfullt. Det kommer dröja innan jag villigt går ned i källare. Usch!

Trash is king var också förtjust i filmen.

Regi: Ti West

Betyg: 9/10

House of the Devil ( 2009 USA )

En collegestudent är i stort behov av pengar då hon precis hyrt en lägenhet. Därför är det inte så konstigt att hon tackar ja till ett barnvaktsjobb trots att uppdragsgivarna minst sagt verkar mystiska. Jag kanske glömde att säga att huset ligger mitt ute i på landet vid en kyrkogård?

Filmen påminner mycket om ”Babysitter wanted” som jag såg för ett tag sedan. Båda rör barnvakter i ensliga hus, okulta inslag ingår i båda filmerna och de utspelar sig på 80-talet. Jag tycker House of the Devil är den bättre av de två då både regi och skådespelare håller högre klass, där Babysitter Wanted väljer den blodiga vägen med krokar och andra otrevliga saker väljer den här filmen att förlita sig på en krypande känsla av att något inte står rätt till. Det är först i slutet filmen tar fart och det blir lite jakt och andra otrevligheter som hör genren till. Jag har också svårt av att inte låta bli att skratta lite då huvudpersonen halar upp en freestyle storlek mindre bibel och börjar dansa runt i huset, det gjorde alla ungdomar på 80-talet, tro mig jag var där;) Helt ok skräckis men hade nog varit ( som så många andra filmer) bättre i det kortare formatet.

Regi: Ti West

Skådespelare: Jocelyn Donahue, Tom Noonan

Betyg: 5/10