Oj oj ojjjjj vilket svårt ämne det blev denna gång hos Filmspanarna. Jag fann förra månadens tema lika svårt även om jag inte då deltog aktivt. Men ett försök kan jag åtminstone göra på något jag inte (vad jag vet) funderat speciellt mycket över men kom till insikt att det finns en och annan detalj när det rör kvinnor och filmskapande som jag irriterar mig på. Jag vet inte om ämnet har så mycket med kvinnlighet att göra men det handlar åtminstone i huvudsak om kvinnor.
När jag ser film brukar jag nuförtiden inte bry mig speciellt mycket över vilka kön karaktärerna har. När jag var yngre och gick på matiné på söndagarna brukade jag däremot sucka tungt när filmens kvinnliga stjärna gjorde entré. Anledningen till detta berodde inte på någon fientlighet mot kvinnor men i matinéernas värld var kvinnorna ena trista typer. Enda uppgiften de hade vad jag minns (det var decennier sedan jag såg en Tarzan eller Djungel Jim film) var att vara hjälplösa och till besvär för filmens manlige hjälte. Möjligtvis var de lite ögongodis för de äldre biobesökarna men då detta utspelade sig under den historiska forntid då barn fortfarande fick vara barn var dessa kvinnliga behag för mig helt ointressanta. Mao här lärde man sig redan i ung ålder att kvinnor är mest i vägen (åtminstone i äventyrsfilmer). Nu har jag blivit äldre och möjligtvis visare och begriper att anledningen till att filmkvinnorna var så trista inte hade det minsta med deras kön att göra. Det hade med uselt skrivna karaktärer att göra.
Tyvärr har inte denna schablonbild av kvinnor försvunnit utan lever fortfarande kvar i allsköns filmer av det mer äventyrliga slaget t.ex Transformers 1 – 3 eller i en och annan film om 007 (men de kvinnliga karaktärerna har varit bättre i Bondfilmerna under senare år). Då kanske någon höjer sin röst och menar att det funkar dåligt med en kvinna som spelar den fysikt överlägsna karaktären? Icke! Long Kiss goodnight eller varför inte The Silence of the Lambs är bra roller som i.o.f.s kunnat spelas av män men funkar galant då man fått bra skådespelerskor som har en rejäl karaktär att arbeta med.
Vart vill jag nu komma med allt det svamlet? Jo när jag ibland läser/hör att man uppmärksammar att det är en stark kvinnoroll eller att regissören är en kvinna anser jag att det till viss mån nedvärderar deras arbete. Även om det ofta sägs i all välmening så ger det ändå ett intryck av att det är en smärre sensation att en kvinna lyckats göra något bra. Om mitt namn varit Kathryn Bigelow och jag vunnit en Oscar för The Hurt locker hade jag blivit fly förbannad över att alla talade om att en kvinna vunnit istället för att man talade om vilket bra jobb jag gjort som regissör. Det måste i ärlighetens namn kännas ganska pissigt om man slitit häcken av sig för att ro i land ett projekt, baxat det hela vägen till en Oscarsvinst för att sedan få höra att alla talar om vad fantastiskt det är pga av att jag är kvinna. Jag kanske övertolkar fenomenet men man (i alla fall jag) hör aldrig att man koncentrerar sig på vilket kön det är om en karl lyckas med något. Det känns/verkar som att man förutsätter att kvinnor inte har förmågan att göra bra saker i en mansdominerad filmbransch.
Varför ska det vara så att det är könet och inte kvalifikationerna som anses vara det som styr när man får ett jobb? I min värld är det ganska korkat hur man än resonerar. Kvaliten torde bli bättre med mer kompetens och man borde tjäna mer pengar om produkten är bättre. Det är synd och skam att debatten där man talar om att lyfta fram kvinnliga regissörer/manusförfattare/skådespelare behövs. Det beror inte på könet utan individen om jobbet blir bra gjort. Några lösningar eller förslag på problemet har jag inte. Kvotering är en dålig lösning. Det enda jag vet är att när jag ser film vill jag uppleva välskrivna karaktärer som gestaltas av kompetenta skådisar oavsett kön.
Jag skulle kanske ha lytt min vän Jonas önskemål om att lista de tio snyggaste skådespelerskorna, det hade nog varit lite mer sansat och lättare att skriva.
Här hittar ni andra filmspanare som har sin personliga syn på ämnet kvinnlighet.
FILMITCH 
Det jag tycker är problemet med kvotering är att en sådan förutsätter att man ur ett kvinnligt perspektiv skulle få bättre ”kvinno”filmer, vilket inte alls är säkert. Hur kvinnor porträtteras på film behöver ju inte per automatik hänga ihop med om regissör eller manusförfattare tillhör samma kön.
Instämmer till fullo. Efter att du introducerade mig till B-testet häpnar jag över hur ofta det sker i filmenens värld att just tjejer inte har ngt annat att tala om än män.
För att vara ”svammel” tycker jag det var genomtänkt och vettigt svammel. 😉
Jag är i mångt och mycket som du, jag tänker inte så mycket på om det är män eller kvinnor i roller framför eller bakom kameran MEN ibland slår det mig som en gummiklubba i pannan hur snedfördelat det faktiskt är och då blir jag irriterad en stund, försöker hitta filmer med kvinnliga regissörer eller posterbilder till filmerna jag sett där kvinnorna inte enbart ska framställas som vackra våp. Vad svårt det är! Det är svårt även om man försöker. Men det är också då jag förstår att man inte får sluta försöka, inte sluta uppmärksamma hur galet det faktiskt är. Begåvning och yrkeskunnande sitter (oftast) inte mellan benen.
Tackar. Egentligen tänker jag inte så mycket på ”problemet” men när jag gör det blir jag oftast irriterad och då är det ofta när branschen själv trampar i klaveret – t.ex när JOA frågar en kvinnlig regissör om hennes kläder istället för filmen hon gjort (tror det nämdes över hos Mode + film) eller i fallet med Hurt Locker. Däremot letar jag inte aktivt efter just kvinnliga regissörer/skådisar om de inte hör till favoriter pga sitt arbete.
Huvet på spiken angående tjejerna i filmerna när man var liten!
Åh vad de var i vägen när man ville att hjälten bara skulle vara i bild och fixa och trixa! 🙂
Ja än en gång har vi samma upplevelser av filmens värld 🙂 Blev lite sugen på att se ngn gammal hederlig Tarzanfilm. Vill minnas att Tarzan o den blå gudinnan var en höjdare.
Det var väl en himla tur att du inte gjorde en lista med de snyggaste skådespelerskorna! Det hade ju varit banalt och sexistiskt.
Jag känner igen mycket av det du tar upp. Från att vissa kvinnliga karaktärer bara är jobbiga och i vägen. Var det inte en typisk sådan i andra Indiana Jones tex?
Sen ska vi inte vara sena att hylla badass-skådespelerskor som Geena Davis i den ypperliga Long kiss goodnight. Men jag har för min del aldrig brytt mig om, tänk på eller problematiserat att det var en kvinnlig huvudkaraktär. det räcker med en väl skriven karaktär punkt slut.
Bra inlägg!
Det var ungefär det svar som jag gav den gode Jonas.
Det viktigaste är att det är en bra karaktär oavsett kön så där är vi helt överrens. Och Geena Davis och en hop andra skådespelerskor visar att det inte behöver vara en man som spelar tuff som sagt det är manusförfattaren och regissörens ansvar att karaktärerna blir bra.
Jag antar att du läst mitt inlägg i temat? Så att du kan urskilja det ironiska tonfallet i min första kommentar ovan… 🙂
Jo jag läst ditt inlägg och visst förstod jag det ironiska i kommentaren. Däremot kan ett sådant önskemål vara svårt att tackla för ngn som väntar sig Megan Fox i tio olika versioner dvs endast fysiska attribut. Han hade nog blivit ganska förbryllad över att finna Julianne Moore på listan men inte Denise Richards så jag tror vi är på samma våglängd.
Ja, det är intressant det där fenomenet att det ska fokuseras på allt annat utom själva arbetet som är gjort när det gäller kvinnor. Det gäller ju även andra branscher än bara inom filmen. Kom att tänka på den amerikanska politikern som stod upp och pratade i 22 timmar (tror jag det var) för att protestera mot nån abortlagstiftning (tror jag det var) och allt som konstaterades efteråt var att hon hade rosa sneakers.
Jeeesus – hört liknande om Brasiliens president där man kommenterar hennes klädsel framför budskapet.
Efter att ha läst på lite om det som jag skriver om:
Politikern heter Wendy Davis. Hon försökte skjuta upp ett lagförslag som skulle försämra möjligheten för kvinnor att genomföra en abort genom att hålla ett anförande så länge att tiden för beslutstillfället passerar. Hon lyckades, inget beslut togs.
Tror fenomenet du talar om kallas att filibustra – skedde i ett avsnitt i West Wing.
Japp, filibuster kallas fenomenet och det har tydligen sitt ursprung i holländskans ”vrijbuiter” som sen fick sin spanska version ”filibustero” och sen kom in i engelskan som ”filibuster”. Intressant det här med språk och hur ord liksom lever sitt eget liv i olika språk och olika versioner. Just ”vrijbuiter” är ju lite kul eftersom ”fribrytare” förekommer på svenska, bl a som benämning på sjörövare eller som term inom krocket… eller croquet.
Och med det vill jag ha sagt att vi borde kalla Davis för en ”fribrytare”. 🙂
Tackar för språklektionen 🙂 Läste nyligen en bok där författaren spårade ursprunget till ett och annat uttryck – ganska intressant och upplysande.
Intressant läsning, givetvis! Kan bara instämma i diskussionen och kommer att tänka på de senaste två, slumpmässiga nedslagen jag gjort i amerikansk media och som så ofta förr späder på till diskussionen om hur kvinnor skildras och skildrar sig själva jämfört med män.
Första medianedslaget var i veckan på det där Doctors-programmet som går på vardagar, där ett gäng läkare sitter på Dr. Phil-manér och snackar hälsa inför tv-showpublik. Mannen i programmet ska visa något om träning och demonstrerar armhävningar. Det två kvinnliga läkarna kommenterar direkt att det är bra att hans pumpar upp sina bröstmuskler inför dem och tillsammans sitter dom som fnissiga flickor och jublar, medan han själv försöker hålla uppe den professionella tonen i programmet för att kompensera de två kvinnorna. Slött, trist och inte gynnande.
Det andra medianedslaget gjorde jag på youtube när det av en slump dök upp ett amerikanskt nyhetsinslag om prinsessan Madeleines och Chris O’Neills bröllop. I studion satt två modellsnygga, kvinnliga nyhetsprogramledare och en mer ordinär nyhetsprogramledarman. Det enda kvinnorna pratade om var sentimentala ordalag om hur prinsessan fick sin affärsman och hur hon tindrade i ögonen och allt sentimentalt sagolika kring giftermål och att hitta drömprinsar och bla bla bla.
Nyhetskillen kompenserade med en sarkastisk, återhållsam ton som visade att han inte hade samma tindrande intresse som dem för bröllop och så vidare. Den ena kvinnliga programeldaren pratade om hur hon trots allt fortfarande är unbg och vacker och kanske har en chans på singeln Prins Carl Philip. Nyyhetsmannen fortsatte distansera sig med underhållande ton åt spektaklet. Suck…
Jag är ofta kritisk åt amerikansk skildring av ojämställda könsroller, men det är ju så ofta man får vatten på sin kvarn från de förenta staterna, tyvärr.
Det man ofta glömmer när det rör just USA är att de mkt mkt konservativa ögerlag. Man kanske ska akta sig att dra alla över en kam i ett land som är så mångfacitterat men det går inte att komma ifrån att amerikanerna överlag är otroligt religiösa och konservativa. Ngn sa lite elakt att USA är kristendomens svar på Iran 😉
Med dessa saker i åtanke är det inte konstigt att man av och till att de uppför sig märkligt i synen på både det ena och det andra men man kan tycka ved de tycker om oss?
Ja, helt klart. Jag tolkar själv att du på slutet frågar dig att man kan undra vad amerikaner tycker om oss (i Sverige)? Det är en mycket bra fråga och jag skulle verkligen vilja se flera synvinklar på just den frågan. Det är – om än omfattande, men ett väldigt bra koncept för en bok. En bok med namnet ”Vad tycker amerikanerna om oss?” 🙂
Den boken skulle jag läsa på stört – men det finns lite här och där i böcker om som tar upp kulturella skillnader.