Dagens tema bland en hel det bloggare är ”En film som jag ångrar att jag sett”. I mitt fall skulle det kunna vara Alien som som skrämde skiten ur mig som trettonåring, jag kommer aldrig glömma promenaden hem i vintermörkret efter den filmen. Det skulle även kunna vara Jaws som mer än väl hjälpte till att förstärka min skräck för öppet vatten och alla hemskheter som döljer sig under ytan.Men mitt val faller på en helt annan film som sågs vid fel tidpunkt och har troligtvis haft en negativ inverkan på vidare konsumtion av svensk film.
Det var vintertid 81/82. Vi var ett gäng kompisar som skulle åka in till Karlskrona för att se en film. Vilken film hade vi inte riktigt bestämt oss för men då vi alla var över 15 år kunde vi se vad vi ville. På plats i biografen upptäckte vi att det pågick en Bondfestival. Innan VHS slog igenom var det vanligt att biograferna ibland körde s.k temafestivaler det kunde var Burt Reynolds, Clint Eastwood eller som i det här fallet James Bond. Kvällens film var Live and let die som jag/vi inte hade sett. När vi i stort sett hade bestämt oss och var på väg att köpa biljetter till 007:s äventyr upptäckte någon ogin jävel att det gick en annan film: Varning för Jönonssonligan. Hur det gick till vet jag inte men helt plötslig hade vi löst biljett till den filmen istället och resten av kvällen är för mig ett ångestfyllt töcken.
Jag trodde jag skulle få det här:
Men istället fick jag det här:
Nu kanske det inte var en så hemsk upplevelse men besvikelsen över att få svensk buskishumor istället för en actonfilm var stor, så stor att jag än i dag har svårt för s.k folklig humor a la Galenskaparna, Göta kanal och Svensson Svensson. Så fort jag märker vad det rör sig om återvänder mitt minne till den där ödesdigra vinterkvällen för 30 år sedan och mitt sinne säger stopp och belägg! Hade jag inte sett Jönsonligan kanske jag varit mer vällvillig till denna svenska humorgenre men än idag när jag hör signaturmelodin till Jönssonliger ryser jag i både kropp och själ.
Andra bloggare på samma tema:
FILMITCH 
Pingback: En film jag ångrar att jag sett « Flmr – en sorts filmblogg
Pingback: En film jag ångrar att jag sett | Addepladdes j-vla filmblogg
Pingback: En film jag ångrar att jag sett: FLYING VIRUS
Åååååååå men herreguuuuud så dumt det blev där då. Hahahaha, jag kan inte låta bli att skratta heller för jag förstår din frustration. Så kommer det bara film på film på film i samma franschise och det tar liksom aldrig sluuuuut och sen lite LILLA Jönssonligan på det.
Men sett till din upplevelse, hur kommer det sig att du envisas med att kolla in Åsa-Nisse-filmer? Borde du inte fått nog? 😉
Det är tur att det är lättare att gilla James Bond då, på tal om film på film i samma franchise. 🙂
Pingback: Jag ångrar att jag såg… « Voldo’s Filmblogg
Hehe, kul liten anekdot. Jag skulle nog reagera precis som du. Om du läst min A life in music vet du att Bond-filmerna var en viktig del av mitt filmliv när jag var yngre. Vilken fasa att tro sig få se Bond och istället få Vanheden!
Jo det var ett plågsamt minne att väcka 😦
Pingback: En film som jag ångrar att jag sett « Jojjenito – om film
Pingback: En film som jag ångrar att jag sett: det lättsamma melodramat « ExceptFear
Haha, synd i så motto att det ju faktiskt finns en del underhållande svenska komedier. Men jag instämmer nog i Fiffis fundering — Åsa-Nisse?!
Fiffi & Sofia: När jag skrev inlägget tänkte jag faktiskt lite på Åsa Nisse. Jag kan tro att förklaringen är tu delad – dels att jag gillar att se ”dåliga” filmer av och till och i fallet Åsa Nisse är det så dåligt att det blir intressant. Det känns lite som de som medverkar redan gett upp innan man startat filma. Det är nog det bästa försvar jag kan komma upp med i nuläget.
När vi ändå är inne på Åsa Nisse har det gått ett halvår sedan sist och ett nytt inlägg är på G likaså en Bergmanfilm. Tänkte samköra dessa för att förkorta min plåga 😉
Usch vad hemskt! Det är som om man tänkt ta en tugga fruktsallad och plötsligt får man nåt helt annat i munnen. Biff eller nåt. Nåt som i och för sig kanske inte smakar helt fel under rätt förutsättningar, men som inte funkar när man ställt in sig på något annat.
För övrigt är jag själv ingen fan av buskis.
Du satte huvudet på spiken!
Pingback: Movies we regret we’ve seen – if there are any? « The Velvet Café
Pingback: En film jag ångrar att jag sett… |
Jag säger bara; stackare! Tänk att sukta efter en laidback Rogga Moore och få en dumfånig Gösta Ekman…(kiiissekaatten)….. man kan faktiskt bli knäckt bara av att tänka tanken.
En svensk rulle på slaktbänken! Hear Hear!
Kiissekaatten usch där väcktes hemska minnen till liv.
Tragiska öde. 🙂
På tal om Live and let die så minns jag i lågstadiet när jag och en kompis rymde ut i skogen och gömde oss bakom en sten under en skolutflykt. Jag och kompisen var både Bondfrälsta och jag hade inte sett Live and let die ännu, varpå kompisen berättade kreativa lögner om handlingen i den filmen, om att Jaws var med och om en storbystad, blond bondbrud bland annat.
Jag såg framför mig alltihop och förväntade mig något mycket farligt, men filmen var inte alls så som han berättade vilket gjorde att jag kände mig lite lurad på konfekten jag med, kan man säga. 🙂
Hahaha vilken kompis troligtvis hade han inte sett filmen alls dvs en skogsmyoman 😉
”a la Galenskaparna, Göta kanal och Svensson Svensson” – Jag får nog bryta in här och säga att Galenskaparna är klasshumor och inte jämförbart med de två övriga, åtminstone gällande långfilmerna. Allt från Leif till Den enskilde medborgaren är pure class. Så var det sagt.
Jag tycker även Jönssönligan är rätt trevliga, om man tar det för vad det är. Om man var förberedd på Looja Moore så kan jag dock förstå besvikelsen. Att det dessutom satte såna spår och påverkade ditt filmliv så pass är inget annat än olyckligt. Åse-Nisse kanske är någon sorts mental terapi?
Slutligen – roligt inititativ med det här temat. Det har resulterat i väldigt olika och roliga inlägg.
Ang Galenskaparna inte alls roliga, inte alls. Kanke inte buskis men ganska självgod humor. Men humor är svårt och jag är inte lättroad. Road blev jag av klippet du länkande fatastisk scen i en fantsisk film. Det kan nog stämma att Nesse är en mental terapi 😉
Roligt inlägg men som sagt det är ju lite kul att kör sjlävplågarstilen med Åsa-Nisse. Själv tycker jag Jönssonligan är ganska trevliga. Jag tror faktiskt jag såg ettan eller tvåan på bio med mina föräldrar när den kom. Jag tyckte den var skitcool. Heistfilm innan jag visste vad heistfilm var.
Ska bli kul att se vilken Bergman-rulle som hamnar under sågen den här gången.
Kul initiativ också, blev ju en del inlägg. 🙂
Förresten, en sak till. Vem var den märkliga person som droppade idén att ni skulle byta film, från Bond till Jönssonligan. Jag förstår liksom inte varför, eller varför ni andra gick med på det. Femtonåringar på bio som väljer Jönssonligan framför Bond. Haha, det kanske var du som övertalade de andra och nu har du blev traumatiserad av händelsen och har förträngt den delen av historien? Och nu plågar du dig med Åsa-Nisse som straff. 😉
Usch vilka konspirationer du får till;) jag tror han hette Anders och jag har lärt mig läxan att inte underskatta styrkan av behovet av folklighet hos det svenska folket- vare sig det är bra eller dåligt. Jag förstår egentligen inte heller hur det gick till – jag kanske umgicks med fel kompisar när jag var ung.
Även om jag hitintills har slaktat Bergman hoppas jag hitta en bra film. Den här gången har jag gått på en del tips ni bloggare har gett mig.
Haha, ja det där med spontanvälja film inne på bion, går ju bort. 😉
Annars håller jag med Pladd angående galenskaparna, svensk humor som faktiskt fungerar och inte hör hemma i samma emning som Svensson Svensson, Åsa Nisse etc. Sen har jag egentligen inget emot Jänssonligan heller, ganska trevliga barndomsminnen faktiskt.
Kan inte uttala mig om övriga Jönssonligan då detta är enda filmen jag sett o förträngt. Ang. galenskaparna där har vi en vattendelare.
Hahahaha! Vilket underbart minne! Av tidens tand att döma är väl inte Jönssonligan-filmerna de mest fulländade mästerverken om man ska vara ärlig. Jag har inte orkat se en hel film i nämnda serie i vuxen ålder.
Om minnet var så underbart vet jag inte men underhållande att läsa om kan jag tro 😉
Hehe, en rolig anekdot, filmitch.
Intressant också att du (ni) valde bort en Bond-film, men tanke på ditt tidigare Bond-tema. Var detta på den tiden innan du hade börjat sätta dig in i Bond-serien?
Annars tycker jag själv att Jönssonligan-filmerna (i alla fall de med både Dynamit-Harry och Sickan) är trevlig underhållning för stunden, varken mer eller mindre. Men med tanke på vilken påverkan filmen hade på dig och din syn på svensk film antar jag att du inte har sett resterande filmer i Jönssonligan-serien?
Jag hade inte kommit in i mitt Bondstim än och jag har inte sett någon mer Jönssonliga.
Lät som ett bra val 🙂
Har dragit mitt strå till stacken nu:
http://royalewithcheese.blogg.se/2012/april/en-film-som-jag-angrar-att-jag-sett.html
Kilar över och kollar.
Pingback: The Haunting (1963) | Jojjenito – om film...