Fredagsfemman: De rysligaste skräckscenerna

Vad är en bra skräckfilm? En fråga som är svår att besvara. Min förhoppning när jag ser en skräckfilm är att jag ska bli skrämd. Det är främst två ingredienser som krävs för att en skräckfilm ska bli riktigt bra: Spänning/skräck och obehag. En del filmmakare som inte är så värst begåvade stoppar gärna in äckel i tron att det ska skapa någon form av skräckstämning. Nu kan detta förkomma i bra skräckisar men som en ensam faktor blir äckel just bara äckel. Nu rörde sig inte fredagsfemman om skräckfilm utan om scener som skrämt skiten ur mig.  Nu hamnade alla scenerna inom skräckfilmsgenren och jag ska erkänna att jag hade en och annan scen från filmer som Irresivible, The Room och Saving private Ryan i tankarna men kom fram till att det egentligen var scener som väckte obehag men inte skräck eller spänning. De scenerna får vänta till en annan dag och lista.

Problemet med att lista scener som skrämt mig är att spoilerrisken blir hög men jag har försökt att inte spoila alltför mycket men läs vidare på egen risk.

5. The Shining: Det händer inte så värst mycket i denna scen. Danny frågar sin pappa om han kommer att skada Danny och mamman. Bara en sådan fråga från en femåring till sin far väcker ett visst obehag. Det som gör scenen minnesvärd är filmmusiken som hela tiden spelar i bakgrunden. Precis när Danny ställt sin fråga tystnar nästan musiken det är som att filmen håller andan i väntan på pappans svar. Jag har sett The Shining otaliga gången men just denna episod får nackhåren att resa sig.

4. The Conjuring: Innan jag såg den här filmen minns jag i ärlighetens namn inte när jag rös till under en skräckfilm sist. Jag anade lite sorgset att jag tappat den förmågan men tänk vad fel man kan ha. Femton minuter in i filmen när ungarna kör ”handklappskurragömma” VET jag vad som komma skall men likväl när det var dags för garderobsscenen satt jag och kikade mellan fingrarna och sekunden efter blev jag alldeles fascinerad över att känna rysningarna som spelade över min kropp. Frun däremot blev än mer övertygad om att jag jag lider av någon form av psykisk defekt när jag glatt och upphetsat berättade om min stora upplevelse.

3 The Grudge: Var gång jag ska upp på vinden för att vittja musfällor, hämta vinterkläder eller annat dyker en scen upp från den här förbannade filmen upp i huvudet. Stegen fälls ned och jag stirrar rätt upp i det mörka hålet i taket. Jag går halvvägs upp på stegen, håller andan och skjuter sedan blixtsnabbt upp handen mot strömbrytaren för att tända ljuset däruppe. Om ni sett filmen förstår ni mitt agerande om inte ta er en titt på en av de rysligaste filmer som gjorts. Den amerikanska versionen från 2004 är den bästa.

2. Jaws:  Jag kan alla fyra simsätten och är inte rädd för vatten däremot är jag rädd för vad som kan döljas i vattnet – där sätter tyvärr inte min fantasi några gränser. Att vara i vatten som går djupare än midjan (simbassäng räknas inte här) ger mig ångest. Öppningsscenen i Spielbergs Jaws infriar alla mina farhågor över vad som kommer ske när man dumt nog tar i en tur på djupare vatten. Jag tror att något gick sönder inom mig när jag såg den här filmen i elva-tolvårs åldern.

1 Friday the 13th: Egentligen avskyr jag s.k jump-scares men de få gånger de görs bra är de effektiva. Jag har svårt att tänka mig att det blir bättre än så här. Jag har sett filmen ett antal gånger men likt förbannat hoppar jag till samt blir lite småsvett var gång Jason gör sin entré´. En högst obehaglig och skräckfylld scen som får toppa min lista.

I eftermiddag blir det inte en men två skräckfilmer.

Vilka scener Fiffi valt som sina ruggigaste hittar ni här.