Fredagsfemman: De rysligaste skräckfilmerna

Då jag ser en herrans massa skräck har jag av och till funderat på vad det är som skrämmer mig och varför. Det jag anar och tror som skrämmer mig är blandningen av spänning, osäkerhet och obehag. Är filmen bara spännande hamnar den oftast i thrillergenren (t.ex tv-serien 24) och är den bara obehaglig hamnar det ofta bland feel-bad filmerna (Irresivible). Det är när dessa två känslor, spänning och obehag mixas och kryddas med en känsla av osäkerhet som jag blir riktigt rädd. Säkra filmmiljöer för att jag ska känna obehag är t.ex  öppet vatten och skogen. Det beror nog främst på att man kan egentligen inte fly från faran och motståndaren man möter har ett övertag då den oftast är hemmastadd i miljön. Jag nämner nedan fem filmer som på ett eller annat sätt helt enkelt skrämt skiten ur mig när jag sett dem.  Det betyder inte att de är de bästa skräckfilmerna som gjorts utan de mest skrämmande. Filmerna ligger i kronologisk ordning vilken som skrämt mig mest kan jag omöjligt säga. Fiffi har samma lista på sin blogg.

Alien: Jag och min kompis trodde loppet var kört när vi såg att det var den fete biografvaktmästaren som stod i entrén till biosalongen. Han var ökänd för att nitiskt sköta sitt jobb. Men av någon anledning släppte han in oss kanske för att han ville djävlas med två snorungar som trodde de var tuffa. De skräckisar jag sett innan Alien hade i stort sett varit Universals filmer från 30 och 40 talen. Jag var mentalt oförberedd på vad som skulle komma. Alien är troligen den enda skräckfilm där jag verkligen blundat av och till när jag sett den. Jag tror att jag höll för öronen också.

The Grudge: Varje gång jag ska gå upp på vinden i hemmet är det en scen från den här filmen som dyker upp i huvudet på mig. Innan jag tänt ljuset väntar jag mig att få höra det vidriga spökstönandet och se en vit hand som sträcks ut ur mörkret. Jag anser att den amerikanska remaken är avsevärt mer skrämmande än det japanska orginalet Ju-on.

Hostel: Såg den här filmen ensam på bio då ingen ville följa med. Redan vid förtexterna hände det något, jag upptäckte  att jag satt på helspänn och kunde inte slappna av. Hostel präglas av en otrevlig stämning som gör att jag än i dag drar mig för att se om den. Det är nog huvudpersonernas hjälplöshet och det öde som väntar dem som gör att den här filmen satt sig fast i sinnet.

Eden lake: Fy fan vilken film. Jag trodde det var ett standard springa-runt-i-skogen-och-skrika- film. Istället fick jag en nattsvart och högst obehaglig film med huvudpersoner som jag verkligen bryr mig om. Eden lake ligger i ”titta om högen” men jag är tveksam om jag kommer att se om filmen. I ärlighetens namn mår jag lite dåligt var gång jag tänker på filmen.

The Reef: Varför den här filmen och inte Jaws kanske någon undrar? Helt enkelt därför att The Reef är avsevärt mer skräckinjagande. Jaws är en äventyrsfilm med skräckinslag. The Reef är bara ren och skär skräck. Minns att jag var tvungen att pausa för att pusta ut när jag såg filmen. Det är också en av få filmer som jag tittat på kikandes mellen fingrarna.