Thomas Sjöberg: Ingmar Bergman -en berättelse om kärlek, sex och svek

9789174612035Journalisten Thomas Sjöberg verkar ha specialiserat sig på att skriva snaskiga biografier om kända män. Innan dagens bok har han betat av celebriteter som Ingvar Kamprad (nazist), Bert Milton (trassligt far & son förhållande i porrbranschen) och den kanske mest kända boken Carl XVI Gustav (horkarl). Jag har erkänt det tidigare och erkänner det igen: Jag kan inte motstå en Hänt extra, Damernas värld eller Bild som ligger i ett väntrum så hur ska jag kunna motstå en bok med titeln Ingmar Bergman -en berättelse om kärlek, sex och svek?

Författaren skriver i förordet att boken kommer handla om Bergmans privatliv och inte hans filmer då så många redan skrivit och analyserat regissörens filmer. Sjöberg ställer sig också frågan över hur en människa kan bete sig som Bergman och ständigt bli förlåten. Den sistnämnda frågan är intressant men Bergman är inte den enda personen som betett sig illa och blivit förlåten. Man kan nog vidga frågeställningen och istället fråga sig hur det är möjligt att folk som arbetar inom kultursfären kan komma undan med att bete sig som svin och trots detta bli hyllade och få behålla sina arbeten? Det kanske är som så att man skiljer på person och skapande. En fråga jag gärna skulle vilja dyka djupare i. Men nu var det Bergman.

Sjöberg skriver väl och ämnet är tacksamt. Nu är det inga hemligheter som framkommer utan det mesta har nog avhandlats tidigare men boken sammanställer en stor del av alla skandaler av sexuell art som förknippas med den store regissören. Bergman betar av kvinnor på löpande band och jag undrar hur han orkar? Vid ett tillfälle väntar han på att skilsmässan med sin fru Gun ska träda i kraft samtidigt som han håller å att dumpa sin älskarinna som han bedrar med två andra kvinnor samtidigt som han går i giftastankar med en tredje. Genomgående behandlar Bergman sina kvinnor som statister i livets drama där han är stjärnan. Det som är märkligast är att kvinnorna köper detta och villigt rättar sig efter Bergmans taktpinne. I filmen Persona delas huvudrollerna av den gamla samt den nya älskarinnan. Märklig situation. Boken innehåller så många för mig verklighetsfrämmande situationer och episoder (Bergman smetar in sig i bajs för att få uppmärksamhet som barn, Bergman funderar på självmord efter dåliga recensioner för att ta några exempel) att läsunderhållningsvärdet är mycket högt. Som läsare får jag intrycket av att Bergman inte mår speciellt bra eller så kanske han faktiskt gör det? Vill han ligga med någon snygg kvinna gör han det oavsett om hon är gift eller inte. När hans kvinnor sedan blir med barn drar han. Han kan förolämpa folk å det grövsta och märkligt nog tillåts han bete sig som han gör och ingen verkar höja rösten. Det jag finner obegripligt är nog alla dessa människor som villigt fjäskar för en man som säkerligen var karismatisk men inte speciellt sympatiskt. Vid hans sida har vi knähunden Vilgot Sjöman som tacksamt lapar i sig alla förolämpningar han får av Bergman, alla hans kvinnor som kommer så fort regissören knäpper med fingrarna och större delen av Dramaten där b.la Peter Stormare ringde och mordhotade en recensent efter att Bergman fått dåliga recensioner.

Bilden av Bergman och hans entorage är verkligen inte smickrande. Nu kan man undra om boken är  fylld av lögner och falska anklagelser, måhända, men större delen av materialet bygger på brev, självbiografier en del intervjuer (det var många som inte ville vara med i boken men de har å andra sidan själva skrivit böcker i ämnet) så det mesta är nog tyvärr sant. Vill man ha lite snaskigheter och förundras över hur folk beter sig är Sjöströms bok klart läsvärd. Blir man klokare på vem Bergman var? Knappast men det ger en bra bild över hur pinsamt lismande folk blir så fort någon hamnar i en maktposition.

Annonser

5 thoughts on “Thomas Sjöberg: Ingmar Bergman -en berättelse om kärlek, sex och svek

  1. Det låter som om boken ligger helt i linje med den här ”kulturmans”-diskussionen som florerat de senaste åren (längre?). Som du säger, jag tror i alla fall att man inledningsvis är beredd att förlåta briljanta människor väldigt mycket (inte bara i kulturvärlden) eftersom man gärna vill skilja på person och prestation. Och efter ett tag är de så förlåtna att de tycks bli immuna mot allt, snöbollen kan inte stoppas.

    • Just kulturmans debatten hade jag misst tills alldeles nyligen då jag läste en rolig serie av Liv Strömqvist om företeelsen men debatten har nga år på nacken.
      Det roliga/hemska med deras beteende är just att ingen vågar säga stop – nu räcker det. Jag upplever det också som att just män har lättare att bete sig illa och komma undan med det än kvinnor men jag kan ha fel i den tanken.

      • Delar din upplevelse av skillnader mellan könen här men har inget mer än anekdotiska bevis för att stödja den tesen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s