Harold and Maude (Hal Ashby 1971)

Harold är en ung man från rikt hem som är helt besatt av döden. För att få sin självupptagna mors uppmärksamhet ägnar han sin fridid åt att iscensätta fejkade självmord. Andra hobbies är att gå på begravningar  och titta på husdemolering. Ingen muntergök alltså.  På en begravning springer han på Maude och de blir snart vänner. Maude är en gammal kvinna men väldigt livlig. Hon är dessutom lite av en anarkist och gör precis som hon vill, som att till exempel sno bilar i tid och otid. Maudes livsglädje och syn på tillvaron börjar sakta men säkert smitta av sig på Harold som börjar se någon slags mening med tillvaron och blir dessutom förälskad i Maude. Harolds mor har däremot helt andra planer för hur Harold ska leva sitt liv.

Jag brukar rysa lite när någon benämner en film som en ”varm komedi”,  oftast för att det brukar handla om konstlad mysighetsfaktor där man förväntas skratta med gråten i halsen. I det här fallet får jag vika mig och själv använda uttrycket. För det är varmt och genomhumanistiskt.  Filmenst budskap är enkelt och allmänmänskligt. Tyvärr är det en film som åldrats lite illa. Flower Power influenserna lyser igenom och det med besked. Som samtidsdokument är det ju intressant men det blir lite svårt att ta till sig blomstersnacket åtminstone för mig särkilt då det blir lite väl överförklarat ibland.  Många roliga scener dock och den coolaste bilen på film (med undantag av den första batmobilen förstås) samt suveränt soundtrack med specialskrivna låtar av Cat Stevens. Det är inte ofta jag säger det, men detta är en film som jag gärna skulle se en remake av.

Betyg : 7/10