Jesse är på väg med tåg till Wien för att ta ett flyg tillbaka till USA. På samma tåg sitter Celine på väg hem till Paris efter ett besök i Budapest. De två börjar småprata med varandra och finner varandra direkt. Jesse föreslår att Celine gör honom sällskap i Wien under dagen och natten tills han ska ta sitt morgonflyg hem. Hon beslutar sig för att göra honom sällskap.
C:a femton minuter in i filmen vill jag täppa till truten på Jesse och han pretentiösa pladder om döda mormödrar och annat tjafs. Efter trettio minuter känner jag att jag håller på att storkna i tv-soffan över paret som pratar så saliven yr över Wiens gator. Ingen normalt funtad tjugoåring har denna makalösa svada om sina inre tankar och känslor – åtminstone delar man inte med sig av dem. Jag kan för sakens skull upplysa er om att det gör inga 47-åringar heller. När man börjar citera dikter i tid och otid känner jag att snart är måttet rågat. Skådisarna är dock duktiga speciellt Julie Delpy som spelar Celine. Wien är fint filmat och berättelsen tar sig lite mot slutet så helt bortkastad tid var det inte. Frun uppskattade filmen avsevärt mer, hon kanske såg något som jag inte uppfattade? Jag kan vara lite trög ibland och i det här fallet var jag sengångartrög.
Det går några dagar och konstigt nog vill inte filmen lämna mitt sinne ifred. Jag börjar fundera mer över premisserna för paret som regissören Linklater satt upp. Dunkla vrår vaknar till liv i min hjärna och jag börjar minnas så smått om hur det var att vara tjugo och ju mer jag tänker på filmen desto bättre blir den. Om man köper konceptet att Jesse måste ta sitt flyg på morgonen blir historien med ens mer känslomässigt dramatisk. De två har mött sin tvillingskäl genom en slump. Då de vet att mötet är begränsat i både tid och rum och att de två troligen aldrig kommer att träffas igen vågar de vara mer öppna mot varandra, därav den något osannolikt ärliga dialogen mellan de två. Jesse menar att de två under dygnet i Wien lämnar den verkliga världen och kliver in i ett låtsatsuniversum där bara de två exsisterar och interagerar med varandra och visst är det så. Det förklarar den något osannolika bilden av Wien. Nu har jag iofs aldrig besökt staden men jag misstänker att uppsjön av spåkärringar, magdansöser, sceniska bilder, poeter och vänliga bartendrar ger en något förskönande bild av staden. När de två skiljs åt vid tåget är man som tittare osäker om de kommer mötas igen. Filmens sista scener är otroligt bra när man visar de platser som paret besökte i Wien under eftermiddagen och natten. Då var det magiska platser, i dagljuset är det bara tomma bänkar och gator och magin har likt berättelsens huvudpersoner lämnat filmen.
Before sunrise var en film som behövde lite tid hos mig innan den satt sig. Filmen har en touch av vemod då de två bara har en dag och man anar att det är allt de har – en dag som de alltid kommer bära med sig men aldrig kommer få uppleva igen. För mig förmedlar filmen den känslan man själv kan ha över att man i livet har upplevt ögonblick som varit speciella och aldrig kommer igen. När man upplevde dessa stunder visste man inte att de var unika det är först när man fått perspektiv och tid passerat som man inser att man upplevt något speciellt. I Before sunrise VET Jesse och Celine att de upplever ett unikt ögonblick i sina liv som troligen kommer att forma deras framtid på gott och ont. Då jag är svag för filmer och berättelser som skänker en viss bitterljuv och vemodig känsla fann den här filmen naturligtvis sin plats hos mig, det tog bara lite tid då berättelsens kärna stundtals doldes av pretentiöst pladder.
Betyget blir svårt. När jag såg/upplevde filmen förstod jag inte hur bra den var och det var ingen vidunderlig upplevelse under tiden jag såg den. Jag kan dra paralleller till 500 days of Summer som jag fann vara ”helt ok” till en början men som sedan växt till oanade höjder. Before sunrise har letat sig in i hjärtat på mig och jag kommer inte att glömma den så jag sticker ut hakan och delar ut årets första 10:a.
Regi: Richard Linklater
Betyg: 10/10
FILMITCH 
Wow, det var första Before-filmen du menade! Betyget överraskar mig inte. Jag älskar filmen, och är också svag för det bitterljuva. Nu är frågan, ska ni vänta nio år tills ni ser Before sunset?
Hmm, antagligen icke va? Jag kunde inte hålla mig och såg andra filmen samma dag som jag såg den första. Det var kanske lite väl hastigt…
Nyligen såg jag Before midnight.
Uppföljaren sedd och klar. En och annan tanke kommer så småningom.
Jag såg denna när den var ny och jag fick vänta nio år på nästa. Det gjorde filmupplevelsen speciell, jag visste ju inte DÅ att det skulle bli en fortsättning. Precis som jag inte vet NU om det blir en fortsättning på Before Midnight.
Jag tycker du gav denna film ett helt korrekt betyg. Ge dig i kast med nästa nu så du är redo för del tre när den kommer på bio. 🙂
Som du ser har jag redan sett uppföljaren – frun krävde det 😉 Spännande projekt som har både sina för och nackdelar.
Där ser man, årets första 10 minsann… Jag är väl mer inne på din spontana reaktion och har inte riktigt nått fram till den mognare, men i det inser jag att jag är rätt ensam 😉 Kul att den kunde växa så pass.
Jo de där tiorna sitter långt inne – tror att detta är den femte jag delat ut sedan jag startade bloggen.
Jag var tveksam i det längsta vilken väg jag skulle ta men Delpy + filmens magi avgjorde det hela.
Det hade lika gärna kunnat vara min upplevelse du beskriver i texten. En film som fastnar, även om det kanske inte först känns så. Härligt!
En härlig upplevelse – det brukar tyvärr vara tvärtom.