Månadens tema hos Filmspanarna är tåg. Jag halvfuskar lite då min film inte specifikt handlar om just tåg men färdsättet nämns i titeln och man åker åtminstone lite tåg i filmen. Jag såg dock min chans att kasta in den här favoritfilmen och fortsätta på mitt halvt om halvt insomnade ALIM-tema som i fortsättningen kommer dyka upp då och då men inte i kronologiskt ordning.
Det närmar sig Thanksgiving den stora helgen i USA då familjen träffas och äter kalkon. Neil Page jobbar inom reklambranschen och befinner sig i N.Y.C men han har i god tid planerat sin resa hem för att få mysa med familjen över långhelgen. Vad som skulle kunnat bli en enkel resa med flyg mellan New York och Chicago utvecklar sig till en mardröm. Allt som kan gå fel gör det. Hyrbilar som inte existerar, plan som ställs in, bilar som brinner och tåg som går sönder ”in the middle of nowhere”. Allt detta är bara toppen på isberget då Neil ofrivilligt fått en reskamrat, Del Griffith, som har en förmåga att ställa till det. Del besitter även en mycket irriterande förmåga att se allt i positiv dager kanske bra ibland men man vill kanske inte höra den ljusa sidan av livet när allt går åt helvete.
Regissören John Hughes fick iden till filmen när det tog honom fem dagar att ta sig från just N.Y.C till hemmet i Chicago så man skulle kunna säga att Planes, trains & automobiles åtminstone är inspirerad av verkliga händelser. Filmen är en av mina favoritkomedier och jag vet inte hur många gånger jag sett den. Den har en perfekt casting i huvudrollerna med Steve Martin som Neil och John Candy som Del. Skådisarna matchar varandra perfekt Martin prydlig, artig och korrekt (åtminstone till en början) och Candy jobbigt trevlig med en irriterade personlighet som man egentligen inte kan sätta fingret på vad man retar sig på men i verkligheten skulle jag bli galen av att ha honom i min närhet.
Att jag avskyr att resa gör också att jag kan leva mig in i Neils umbäranden. Flygresor är trånga och tråkiga, bussturer likaså och tågresor ska helst inte innehålla några byten och mitt resmål ska helst vara slutdestinationen så jag kan slappna av på resan. Bil är ok så länge jag inte sitter bakom ratten. Jag är övertygad om att allt krångel som sker under en resa är Guds straff därför att jag vågat mig på något så dumt som att lämna mitt hem. Med denna inställning till resande är det kanske inte så svårt att inse hur mycket jag lider med den stackars Neil.
Som sagt filmen är rolig och har egentligen inga döda punkter. Bortser man från det något sliskiga slutet är det en i det närmaste perfekt komedi.
Regi: John Hughes
Betyg: 9/10
Vad övriga Filmspanare har att säga om tåg ser ni nedan och de håller sig troligtvis närmare ämnet.
Rörliga bilder och tryckta ord
FILMITCH 
Pingback: moving landscapes · Tåg-film
Detta är en underbar och varm komedi med lysande huvudrollsinnehavare. Jag kollade lite olika scener från på den inför listan och den håller än! Jag har med den i mitt temainlägg och då en av de bästa replikskiftena…
Bra val!
Tackar. Min favoritscen är ”fuck x 18” men det är kanske inte mycket till replikskifte 😉
Vad modigt av dig att komma ut ur garderoben och erkänna din reseaversion såhär öppet. Starkt gjort! 🙂
Vad gäller den här filmen så har jag sett den men minns inget mer än att jag störde mig nåt så gruvligt på John Candy. Kanske borde se om den nu när du gav den toppbetyg och allt?
Kan förstå om man stör sig på Candy .Karaktären är snäll trots allt men otroligt irriterade.
Ut ur garderoben? Ja det kanske är så att man ska gilla att resa? jag har inget emot målet det är vägen dit som är jobbig. Inväntar ivrigt teleportationstekniken. Beam me up Filmitch 😉
Pingback: Back on the Alaska train after 29 years – does it run as well as it used to? | The Velvet Café
Filmitch, aka Mitt Hem Är Min Borg? 😉
Tja, jag får väl annars säga som Fiffi. Har sett den här i någon slags grå forntid och var då måttligt imponerad, men så många filmbloggare som tycks älska den kan ju inte ha fel. Eller kan de?
Borg i behov av renovering. Kanske har vi rätt, kanske har vi fel – allt handlar om smak…….
Håller med, den är underbart skön. Är som dramakomedivarianten av Midnight Run. Slutet kan väl vara lite sliskigt som du säger.
Själv gillar jag att resa. Tåg är underbart. Flyg inte lika roligt, speciellt flygplatser kan vara skrämmande, men det går fort.
Midnight run var en annan film jag tänkte på men den kommer så småningom.
Tåg är bra bara man slipper byta och att det passar tiderna mao svårt att uppnå.
Har du sett Den ofrivillige turisten? Skulle kanske kunna tilltala dig som varande en anti-resenär. Angående den här så har jag inte sett den men är inte så sugen på att se den heller. Jag och humor är ett svårt kapitel. Steve Martin är inget magnet om man så säger.
Tackar för filmtips. Martin är antingen eller för mig. Sällan han gör mellanfilmer – de blir bra eller dåliga – tycker jag.
Såg själv om denna runt jul/nyår och den håller alltid fint. Slutet är vad det är, jag gillar det. Tycker det ger filmen en extra dimension när man ändå tänker på att det är runt Thanksgiving och allt. Den visar lite känslor, vilket är helt ok.
Ger filmen en stark fyra och skriver så här om den.
Jag hade kunnat stått ut om det inte vore för den där hemska låten med Paul Young 😦
Den ultimata filmen om att resa!! En klassiker för alla tider och en av mina absoluta favorit komedier!!
Även en favorit hos mig. Filmen visar klar våndan av att resa 😉
Pingback: Filmspanartema – Tåg | Filmparadiset