Säger man Staden som fruktade solnedgången så anar jag att de flesta som är 40+ i vårt land känner till filmen. På något märkligt vis har denna lågbudgetfilm blivit en film som ”alla” sett eller har hört talas om. Egentligen skulle det vara intressant att forska i varför det blivit så. Om man bortser från videoomslaget (bild nedan) och att filmen rymmer en bra story är det, om vi nu ska ta och släppa nostalgin, ingen bra film. Det är en halvtaskig produktion med märkliga komiska inslag men som sagt det är en bra story. Framgången kan ha berott på att filmmarknaden 1976 inte hade översköljts av BOATS och seriemördarfilmer så konceptet kändes fräscht – då. När jag hörde talas om att en nyinspelning var på gång blev jag glad för här hade man verkligen en film som skulle tjäna på en remake.
Nu visade det sig att The Town that dreaded sundown inte är en nyinspelning det är något helt annat (meta-uppföljare(?)) på både gott och ont. Filmen utspelar sig i staden Texarcana där någon börjar ta folk av daga uppenbarligen inspirerad av morden som skedde i staden för sextiofem år sedan. Tjejen Jami som nästan blir mördarens första offer börjar forska i morden och får hjälp av stadens arkivarie för att lösa fallet.
Samtidigt som jag blev besviken då jag ville ha en remake måste jag ändå känna en viss 
respekt för filmens manusförfattare som faktiskt ansträngt sig för att göra något mer än att bara filma om samma film igen. Resultatet är dock sisådär. Filmen dras med en voice-over av Jami som känns överflödig och stör stämningen. Berättelsen är av och till lite småseg och ibland får jag känslan av att jag sitter och kollar på en deckare istället för en skräckis. Däremot ökar pulsen på mig när den maskerade mördaren är i bild. Det är en synnerligen brutal och skoningslös typ och han väcker ett visst obehag. Miljöerna är fina då man lyckas med att förmedla en känsla av småstad och södern (svettiga poliser men Jami är märkligt nog ständigt sommarsval) och som sagt jag gillade jag att man faktiskt ansträngt sig i manusarbetet.
The Town that dreaded sundown är en film som hamnar lite mellan stolarna och kanske hade den tjänat på om jag sänkt mina förväntningar ett par hack.
Om Fiffis film även den en ”klassiker” kan man läsa här.
Regi: Alfonso Gomez-Rejon
Betyg: 5/10
Allt har en ände så även denna skräckfilmsvecka men hoppas ni har fått ett tips eller två på vägen. Jag tackar Fiffi för gott samarbete och så tar vi och ses nästa år?
FILMITCH 
Det är taget, jag är med nästa år också om du är det 😀
Skiter björnen i skogen?
Se där ja! Kanske var jag lite mer underhållen än du…? 😉
Eller så hade du lägre förväntningar?
Tack för en fin vecka! Som alltid.
Tackar för de orden – Jag har en hel hög med skräck som väntar runt hörnet – The Den, VHS-viral, The Babadook – tar det aldrig slut 😉 Borde nog ta och se lite mer drama och romantik känns det som…….
Då verkar det som om denna senare film i någon mening ändå blev ganska lik originalet stämningsmässigt sett — lite seg, mer deckare/true crime och en olycklig VO?
Nu var det några år sedan jag såg filmen men den hade en nacy Drew känsla över sig som jag inte var het förtjust i om jag minns rätt